Du är på Convoco's hemsida

HUR MITT COLLIELIV BÖRJADE

Frihands-datorteckningar i
detta avsnitt (Du behöver Flash 8 för att se bilden):
Kerstin Berminge ©



Min första hundförälskelse var en collietik. Hon bodde granne med oss. Hon var fem år när vi träffades första gången och jag knappt fyra år gammal. Hennes namn var Kleopatra. Ibland fick hon gå ut och rasta mig, fast jag trodde att det var jag som rastade henne. Året var 1948.

Oförstående föräldrar lät mig aldrig få någon egen hund, inte något annat djur heller. Det skulle gå trettio år innan jag kunde förverkliga min dröm, en egen collie. Då, 1979, befann sig stjärnorna uppenbarligen i en gynnsamma position (men jag tror förstås inte på astrologi). Jag ramlade på en underbar collietik, John Blunds Xantippa, Silka kallad, som dessutom råkade vara dräktig. Det resulterade i att jag beställde en valp efter henne på stående fot.

Tre månader senare kunde jag hämta hem min egen Cleopatra. Hon fick förstås namn efter min barndomsförälskelse men stavat med C eftersom det var uppfödarens C-kull. Hon var högsta vinsten på lotteri. Hon var kvartskortis och hade därför inte den gloriösa päls som collies ska ha men i gengäld hade hon ett underbart livligt temperament med massor av kamplust och energi, var totalt och absolut skottfast och mycket stabil. En hund som älskade att leva och som trivdes bättre ju mer som hände runtomkring henne och hände ingenting såg hon till att det gjorde det.

Hennes livsglädje, jaktkamplust och lust att göra allt som hundar inte får göra i vårt moderna samhälle ledde mig till brukshundklubben. Där vaknade mitt intresse för bruks-och lydnasprov. Därmed inleddes mitt hundliv, en del av mitt liv som stundtals varit mycket intensivt, alltid roligt, spännande och givande, inte minst genom alla de trevliga nya bekantskaper vi fått genom vårt engagemang för collierasen och för hunderiet i allmänhet. Till dessa kontakter räknar jag klubbmedlemmar i avelsavdelningen för collie (SCK), i den egna brukshundklubben (Kinds BK), valpköpare, medtävlande på bruks-och lydnadsprov och deltagare på hundträningsläger samt förstås alla andra hundintresserade som vi mött under våra hundår.

Med tiden blev Cleo korad, lydnadschampion och godkänd i elitklass sök. Hon dog, sittande bredvid mig tretton och ett halvt år gammal. Hon dog med stövlarna på, efter en hjärnblödning som gjorde att hon inte kunde gå utan att ramla vid vartannat steg. Men hon kunde springa och sitta och hon vägrade bestämt att ligga ner när hon skulle få den sista sprutan.

Jag fick två kullar efter Cleo. Från den första kullen med S Bch Hassleholms Omar (svensk och nordisk mästare i sök och Bch också i spår) behöll jag Convoco's Opus. Jag ångrar djupt att jag inte tog någon kull efter den kullsyster till honom som jag satte ut på foder. För att gå vidare och ändå få lite med av Cleo köpte jag in en Almdalentik, Farah, och parade henne med en av Cleos söner, Convoco's Orfeo. Från denna kull behöll jag Convoco's Acapella (Trolla), en tik som är mentalt stabil, lättlärd och samarbetsvillig, (HD ua, armbågsled ua och CRD ua,) men som jag aldrig tävlade med. Trolla parades så småningom med Springmist's Mad Max (Sudden). I den kullen behöll jag en tik, Convoco's Marimba (Trissa), en stabil, livlig och lättlärd dam som jag dessvärre inte tränade och tävlade med medan hon var ung, något jag ångrar idag.

Vid det laget tänkte jag sluta med egen uppfödning och köpa mig de collies jag ville ha. När Trissa var sex år gammal övertalades jag av några andra collieuppfödare att ta valpar efter henne, röntgade henne och parade henne, våren 2001, med Byrilstorps Andrew, vars avkommor visat sig stabila på MH-test. Det blev sex valpar och en hane, Banjo, blev kvar hos mig. Hans kullsyster tävlade framgångsrikt i spår och visade sig även duktig på söktävlingar. En av kullbröderna tävlade också med viss framgång både på bruks- och lydnadsprov. (Kan ses här)
Dessvärre fick en av valparna i denna kull epilepsi varför jag beslutade att detta var den absolut sista kullen från mina collies och sedan december 2004 är Trissa borta. Banjo har nu också slutat sina dagar, elva år gammal.

Just nu har vi kortisen OneWay's Secret Agent (Seaton), 10 år gammal, samt en ett år yngre halvsyster till Seaton, OneWay's Uma Thorman, Syrran.

Ju mer jag har arbetat med mina collies, och med andra hundar, desto mer imponerad över hundarnas kapacitet och förmågor har jag blivit.

Till toppen

teckning


Sidan utlagd 22/1 2002
Uppdaterad 9/9 2012


Sidan är försedd med en osynlig
räknare som använder sig av cookies.
Klicka här för mer information.