Du är på Convoco's hemsida

Om klickerträning,
personliga synpunkter och egna erfarenheter

Klickerträning har stötts och blötts några år nu, det har hunnit komma ut en hel del böcker i ämnet och många har diskuterat metoden på nätet. Det framgår att man menar lite olika saker med klickerträning. De renläriga anser att allting ska läras in med klicker, inklusive vardagslydnad, de mer moderata att man använder klickern bara för viss inlärning, som när man vill lära hunden konststycken eller moment för lydnads- och bruksprov.

Jag köpte flera böcker om ämnet när Seaton var valp, diskuterade metoden med en del som tillämpade den och efter att ha protesterat och uttryckt alla tvivel man kan gentemot metoden, bestämde jag mig för att testa den i alla fall. Man kan inte veta om en metod är bra eller dålig innan man testat den och man får ju inte rutinmässigt säga nej till allt nytt. Dessutom är metoden avgjort appellerande eftersom det är mycket roligare att träna en hund enbart med positiva metoder än genom att korrigera den titt som tätt. För med klickermetoden behövde man aldrig korrigera hunden försäkrades jag.


Klickermetodens vetenskapliga bakgrund
Metoden bygger på den vetenskapliga skola inom psykologin som kallas behaviorism, som i sin extrema form går ut på att allting en varelse kan har den lärt sig efter födelsen. Inriktningen initierades av den ryske vetenskapsmannen Ivan Pavlov, i början av 1900-talet, som kom på att om man lärde hundar förknippa ljudet från en metronom med mat, så började hundarna snart salivera så fort de hörde metronomen. Han kallade metronomen för ett betingat stimuli, och saliveringen för en betingad reflex. "Betingad" betyder alltså inlärd.
Omvänt slutade hundarna så småningom att salivera vid ljudet av metronomen om det under en längre tid inte gavs någon mat i samband med ljudet. När saliveringen upphörde hade beteendete avbetingats.

Andra beteendeforskare byggde vidare på Pavlovs upptäckt och kunde i inlärningsexperiment med djur visa att beteenden som belönades lärdes in snabbt och effektivt. Detta stred mot den tidens vanliga uppfostrings- och inlärningsmetoder som inte sällan gick ut på att man bestraffade den som inte lärde sig något, det vill säga frånvaro av bestraffning blev belöningen. Behavioristerna menade nu, i opposition mot bestraffningsförespråkarna, att bestraffningar ofta leder till rädsla och att rädda varelser har svårare för att lära sig något nytt. Istället för att bestraffa individer om de gjorde fel när de skulle lära sig något, skulle man belöna dem då de gjorde rätt. Genom ständig belöning av rätt beteende skulle individerna så småningom fortsatta att göra rätt, eller bete sig rätt av bara vanan så att säga. (Utvecklingen och diskussionen om denna inriktning vad gäller människan lämnar vi därhän och går istället över till djuren och diskussionen om deras inlärning.)

En tid under första delen av 1900-talet låg etologer, de som studerade och betonade djurens naturliga beteenden, i konflikt med behavioristerna (Konrad Lorenz exempelvis, var mycket kritisk till behaviorismen och psykologin) men, för att göra en lång vetenskapshistoria kort, kom man så småningom att kombinera de etologiska utgångspunkterna (att djurens beteenden, och även våra mänskliga beteenden, är i huvudsak medfödda,) med de behavioristiska (att de flesta mänskliga och djuriska beteenden är inlärda) till en ny syn på vad för slags varelser djur, och vi människor är av naturen.
Till toppen

Beteendevetenskaplig bakgrund
Varje beteendeteori och dressyrmetod har som grund en föreställning om vad för slags varelser djur eller människor är av naturen.
I korthet kan man sammanfatta dagens sociobiologiska (sociobiologi=dagens etologiska inriktning) föreställning om levande varelsers natur sålunda:
1: Varje varelse vill förmera sina gener maximalt
2: Alla varelser är i grunden egoister och allt de gör gör de för egen vinnings skull
3: De beteenden som gynnar fortplantningen av de egna generna förstärks. De som inte gör det släcks ut (eller så leder de till döden)

Detta är också den grundläggande synen på hundar eller andra djur, som klickermetoden utgår ifrån.
Våra hundar är således inte några samarbetsvilliga varelser, utan de agerar i första hand för att vinna något själva på det de gör, för att få en belöning - av något slag. Är de sociala så är de det av egoistiska skäl, för att de vinner något på att vara det. Inlärning ska alltså ske med hjälp av belöning (den behavioristiska delen av teorin). Ska vi dressera dem måste vi hitta de belöningar som gör att hunden är beredd att göra det vi vill att den ska göra. Eftersom hundar är olika, menar man vidare, och vad som är en verklig belöning för den ena hunden inte är en effektiv belöning för den andra, måste vi anpassa belöningen efter den hund vi har. För en individ är en korvbit den mest eftertraktade belöningen, för en annan är en stunds lek med en trasa eller att få jaga efter en boll den effektivaste belöningen.
Till toppen

Klickern som förstärkare Klickern fungerar som förstärkare, den talar om för hunden att exakt det beteende, som utförs när det klickar till, kommer att resultera i en belöning. Om man tajmar klickandet exakt lär sig hunden snabbt vilket beteende den belönas för. Man för nu in ett kommando i sammanhanget (metronomen) och säger kommandot just när hunden utför sitt moment, och klickar medan den gör det. Efter en tid kommer hunden att reagera som Pavlovs hundar inför metronomen, så fort den hör kommandot kommer den att utföra den kommenderade handlingen - för att kunna inhösta sin belöning förstås.

Så här långt är det inte så stor skillnad mellan klickerträningen och vanlig konventionell hundträning, såsom den lärts ut och praktiserats de senaste tjugofem åren och sedan man började frångå dressyrmetoder med hugg och slag, där varje felbetéende bestraffades. Man belönar rätt beteende i inlärningsskedet och det har vi lärt oss att göra genom att berömma hunden verbalt när den gör rätt, "bra, duktigt", och genom att ge den en korvbit eller belöna den med en liten traslek exempelvis. Klickern innebär egentligen bara att vi byter ut orden "bra, duktigt" mot ett klickljud just när hunden gör rätt.

Det som förmodligen är nytt för många hundtränare är, dels att man aldrig korrigerar hunden under inlärningen (och att man inte heller ska behöva någon kravfas) dels att man i klickerträningen också använder sig av den s.k. shapingmetoden, (också en behavioristisk metod,) som går ut på att man steg för steg för hunden fram till rätt beteende, istället för att, som man ofta gjort i konventionell hundträning, försöka lära hunden ett helt lydnadsmoment i ett enda slag. Jag menar att det är dessa delar av metoden som skapar de flesta missförstånden och som utgör grunden för oenigheten om metoden bland folk som tränar eller dresserar hundar.

Somliga har hört och tror, och betraktar därför metoden som tämligen dum, att man bara väntar tills hunden gör det man vill att den ska göra, för att då ta chansen att klicka och belöna den för det. Så förhåller det sig nu inte alls, även om man förvisso kan utnyttja situationer när hunden gör något alldeles spontant, om man nu har klickern till hands just då. En klickertränare tar till alla tänkbara knep för att locka hunden att göra rätt (precis som alla andra hundtränare), och han använder sin targetsticka och targetmatta så att han med hjälp av dessa leder hunden fram till rätt beteende. Vill klickertränaren lära hunden att ta en apportbock lägger han ut apportbocken på golvet och ser först om hunden i ren nyfikenhet nosar på den, om inte går man fram till apportbocken och petar lite på den för att locka hunden att komma och nosa på, för att klicka direkt när den gör så etc. Om man vill lära hunden att hoppa drar man den exempelvis över ett hinder med hjälp av targetstickan, som hunden lärt sig följa.

Även detta skiljer sig egentligen inte så mycket från vanlig konventionell träning (bortsett från användandet av targetstickan och targetmattan), så vari ligger fördelen med klickern, för den har klart sina fördelar framför vanlig konventionell träning?
Jo min uppfattning är att klickern fungerar effektivare än konventionellt verbalt beröm, framför allt för att den dresserar hundföraren. Dessutom fungerar hunden annorlunda i inlärningssituationen när den är rent klickertränad redan från den är valp, och på ett sätt som underlättar inlärningen.
Till toppen

Till det första först:

- Klickerträningen är effektivare för att det går fortare att klicka än att säga "bra", säger klickerentusiasten. Det argumentet tror jag inte på. Det är för mig svårt att tro att nervsignaler från ögat, (vi ser rätt beteende,) till tummen och som säger till denna att trycka till på klickern, skulle gå snabbare än nervsignaler som går från ögat till munnen och får tungan och stämbanden att åstadkomma ett "bra".
Till toppen

- Klickern är mer distinkt än ett "bra", säger man också, och det tror jag är korrekt däremot. Även om den mycket självdisciplinerade hundtränaren kanske kan öva upp sig att säga "bra" med exakt samma röstläge och samma tonfall varje gång, så klarar de flesta av oss inte av det konststycket. Vi varierar vårt beröm, ibland "bra" med glad röst, då vi tycker att hunden är jätteduktig, ibland kommer vårt "bra" med annat tonfall eftersom vi kanske inte tycker att det var riktigt så bra som vi ville, men i alla fall, hunden gjorde ju momentet.
Vi kan inte underlåta att låta vårt humör avspegla sig i vårt språk helt enkelt för att tonfall är en så genuin del av vår språkliga kommunikation och för att det ofta säger lika mycket som de ord vi uttalar. Är vi glada låter vi annorlunda, använder andra tonfall, ett annat tonläge, än när vi är nedslagna eller småirriterade.
Men hundar lär sig ju känna igen olika tonfall, så det ska väl inte vara något problem, invänder någon. Kanske är det just det som är problemet. De hör direkt om vi inte är riktigt nöjda, om vi säger "bra" utan att det kommer från hjärtat, eller om vi är verkligt nöjda och när de uppfattar det första i samband med utförandet av ett moment blir de förvirrade, för de vet inte vad som förorsakar att vi inte är helt nöjda, eller vad som är fel i situationen. Ett halvhjärtat "bra" ger hunden dubbla och motstridiga signaler, ska den lita på ordet "bra" eller på tonfallet?
Budskapet till hunden ska vara solklart för att bli så effektivt som möjligt, det ska inte finnas några nyanser som förvirrar hunden. Budskapet ska vara "rätt" eller "fel" inget "nåja, riktigt bra var det ju inte men acceptabelt". Så subtila budskap förstår inte hunden. Den blir aldrig riktigt klar över exakt vad i beteendet som är rätt.
Det är här klickern underlättar för hunden, och det gör den för att den dresserar föraren. Klicket blir solklart, kommer det så är det rätt, kommer det inte så är det inte riktigt rätt. När inget klick kommer uppfattar hunden inte detta som en obehaglig korrigering, som exempelvis ett kraftigt ryck i kopplet, eller ett argt "nej" kan uppfattas (framför allt av vekare hundar) det var bara belöningen som uteblev den här gången, hunden försöker en gång till, och blev det bättre den här gången så kommer klicket.

Hunden har en otrolig förmåga att göra exakt det som den belönas för, till och med att lära sig röra en enda liten muskel på kommando. Vill man lära hunden ställa sig och lägga sig och sätta sig på kommandon, så är det inga problem att lära den exakt vilka muskler den ska röra för att få klicket och belöningen, att den alltså ska hålla framtassarna på samma punkt hela tiden och bara arbeta med bakbenen. Just den rörelse som gav klicket upprepar den ganska snart regelmässigt (om den vill ha belöningen). Har man inte noterat detta så lär man sig det snabbt när man börjar använda en klicker för oj vad kvickt hunden snappar vad den klickas för.
Hoppsan, här gäller det verkligen att klicka rätt!! Nu får man börja tänka igenom exakt vad man ska träna, exakt vilken rörelse man ska klicka för i just den här delen av inlärningen. Här duger inga halvkvädna visor här krävs exakt tajming från förarens sida.

Det finns egentligen inte plats för halvkvädna visor i konventionell träning heller, om den ska vara riktigt effektiv, men man inser sällan att man utsätter hunden för en del av den varan eftersom hunden ändå lär sig så småningom, även om tajmingen inte är perfekt och även om rösten kan variera och förvirra hunden från och till, men den lär sig så otroligt mycket snabbare om tajmingen är exakt och budskapet entydigt, vilket man blir pinsamt medveten om när man börjar klickerträna. Det är här klickern börjar träna föraren och det är på den fronten jag blivit mycket mer noggrann sedan jag började klickerträna (baksidan är förstås att jag dessutom blivit ännu mer kritisk till hundens små felbeteenden och börjar ställa mycket större krav på hunden!).
Shapingmetoden underlättar dessutom för hunden att göra exakt rätt, eftersom man tar hunden fram till beteendet steg för steg (varje hundförare som tagit sin hund genom en korrekt utförd lydnads- eller tvångsapporteringen förstår vad det handlar om, fast man i klickerträningen inte korrigerar, bara belönar), och belönar varje litet steg för sig, tills hela momentet sitter och hunden vet precis hur varje liten del ska utföras.

Sedan är klickermetoden nog ingen total genvägsmetod eftersom det även här krävs nötande innan momenten sitter, och det krävs en omsorgsfull nedtrappning av klickandet och belöningarna för att få hunden att hålla ett helt lydnadsprogram utan att det kommer något klick eller någon belöning. Det är en del av hundträningen som är svår även med konventionell träning. Instruktörer slarvar gärna över den delen med det klämkäcka rådet att "sedan får du successivt trappa ner belöningarna", vilket just är den verkligt svåra delen både i konventionell hunddressyr och med klickerträningen. När är hunden mogen för att göra momentet utan att den belönas?
Till toppen

Hundens reaktion på klickerträningen
Hunden som klickertränas blir mycket mer frimodig och framåt eftersom den aldrig har bestraffats eller fått någon negativ respons från sin förare. Den lär sig ganska snabbt att när matte eller husse klickar, då kommer godis, och den blir därmed mycket motiverad att göra något för belöningen. Den kommer snart att söka efter det beteende som ska ge klicket, något man nog måste ha upplevt för att förstå. Det innebär att det där som låter så konstigt och omöjligt för dem som aldrig testat metoden, att man väntar ut hunden tills den gör rätt, inte är så konstigt eller hopplöst som man kan tro, för när matte/husse tar fram klickern sätter hunden genast igång att testa olika beteenden för att se om dessa kan ge ett klick/korv. Det är rent otroligt att se en valp testa det ena beteendet efter det andra och kolla på matte/husse mellan varje försök, om det ska ge resultat, jaså inte, då försöker vi med något annat. Man får en hund som aktivt letar efter det beteende som ger klicket, som försöker lära sig, alldeles på eget initiativ, som utvecklar det till en sport att försöka få matte/husse att klicka. För mig var det en fantastisk upplevelse att se detta beteende hos Seaton. (Jag hade lite av det beteendet även hos ex. min gamle Opus, men inte alls så utpräglat och frimodigt som hos Seaton.) När man sedan har tränat in targetstickan och targetmattan har man de suveräna redskapen att leda och hjälpa hunden till rätt beteende också, och dessa redskap lär sig valpen hantera på tre minuter.
Till toppen

Problem med metoden då?
Min invändning mot metoden som generalmetod och den enda saliggörande, är att framför allt vuxna hundar troligen skiljer sig åt avsevärt, vad gäller hur mycket de är beredda att göra för ett klick och en korvbit (valpar däremot är ju nästan alltid programmerade för att lära och väldigt intresserade av att göra det, för att inte tala om att de är konstant hungriga). Somliga kan arbeta väldigt länge för en ganska måttlig belöning, andra ledsnar ganska snabbt och slutar att utföra sina moment om de inte belönas ganska ofta. Detta stämmer dessutom med teorins grundförutsättningar: Om hunden är ren egoist och bara gör det den själv anser sig ha nytta eller glädje av att göra, så innebär det också att somliga inte ids göra något för ingen belöning alls.
Svaret på den invändningen brukar vara att då har man inte hittat den rätta belöningen för just den hunden, den belöning hunden är bredd att arbeta livet ur sig för. Men om jag nu har en sexgalen hane, för att ta ett extremt exempel, som bara har en tanke i huvudet, att få para tikar? Jag kan ju inte hålla mig med en ständigt parningsvillig tik bara för att kunna belöna min hane med just det enda den helst vill göra och som den är beredd att anstränga sig för att få göra! Men, säger klickerentusiasten, använd löptikar som belöning då, låt hunden få komma fram och nosa på en sådan när den gjort sitt moment. På det kan man bara svara att metoden ju måsta vara någotsånär praktisk också, somliga belöningar är av den arten att man inte har en rimlig chans att använda sig av dem. Att de enligt teorin skulle kunna fungera, är inget bra argument för metoden, det är i praktiken metoden ska fungera.
Det finns en metod som rent teoretiskt borde fungera även praktiskt och med nästan alla hundar i alla lägen, och det är att halvsvälta hunden. Hungriga djur brukar prioritera det som ger en möjlighet att stilla hungern. Man jag har aldrig tyckt att den vägen är etisk. Den har som bekant använts även i konventionell träning! Den vägen bär mig så mycket emot att jag inte skulle kunna förmå mig att använda mig av den.

I slutänden står man där, även med klickermetoden, att det gäller att avla fram hundar för metoden. (I viss mån gör vi ju det redan dock, eftersom vi just försöker avla fram arbetsvilliga brukshundar som är lättbelönade och uthålliga.)

Ovansagda bara sagt som invändning mot att metoden skulle fungera suveränt på vilken vuxen hund som helst, vara en slags Guds gåva till alla hundförare. Den fungerar bättre som inlärningsmetod än andra metoder, men somliga hundar fungerar den sämre på än på andra, precis som alla andra dressyrmetoder. Konstigt vore det annars.

Genom åren har jag, som lärare, presenterats åtskilliga nya frälsningsläror inom pedagogiken för att till slut inse att det inte finns en enda metod som fungerar för alla lärare och för alla elever. Varje metod och lära har sina fördelar och begränsningar och den som tror att det finns en enda metod som fungerar för allt och alla, bedrar sig, i varje fall har vi ännu inte sett en sådan metod. Men varje ny metod presenteras undantagslöst som den slutgiltiga problemlösaren, som metoden som alltid fungerar, som den enda sanna vägen. Senare har det alltid visat sig att så enkelt var det inte.
Till toppen

Förbjudet att säga "nej"
För den renlärige klickerdressören är det absolut förbjudet att säga "Nej" till hunden. Ingen bestraffning eller korrigering får förekomma. Här är jag idag väldigt kluven, utifrån min erfarenhet av två års intensiv klickerträning av min senaste hund, idag drygt tvåårige kortisen Seaton. Han är visserligen mycket arbetsglad och pigg och upp till andra könsmognaden fungerade klickermetoden absolut suveränt. Men i andra könsmognaden började han bli notoriskt slarvig i och med att han började bli alltmer intresserad av allt annat i sin omgivning. Det beror på att jag inte har klarat av metoden fullt ut säger klickerexperterna förstås, medan det enligt min åsikt beror på att hunden nu är färdig för att bilda egen familj, skaffa en partner, bli sin egen flockledare och just försöka fortplanta de egna generna, som hundar enligt sociobiologin är genetiskt programmerade att göra när de blir fullvuxna. För Seaton är det hur som helst uppenbarligen väldigt belönande att kolla in allt och alla i omgivningen, och ska jag vänta ut hans intresse för allt som rör sig i omgivningen lär jag aldrig komma vidare på bruksproven.
"Du får väl använda detta intresse för att belöna honom då", säger klickerexperterna, låta honom få undersöka det som intresserar honom som belöning för ett moment. Det låter bra, men låter sig bara inte göras, dels för att andra i omgivningen inte skulle acceptera det (vilken annan hundförare på appellplanen skulle acceptera att jag släppte Seaton för att låta honom springa fram och försöka sno den andre förarens boll från dennes hund, efter att han gjort ett snyggt hopp på kommando???) dels för att det mesta redan skulle var överståndet innan momentet är utfört (bollen är redan nerstoppad i den andre förarens ficka), dels för att jag inte för mitt liv kan lista ut hur jag ska få honom att alls utföra ett moment först, om det händer något där borta som han intresserar sig för, istället för att utföra momentet, (varför vänta på mattes boll om man kan rusa iväg efter en annan boll och direkt?), man kan som bekant inte stoppa världen medan hunden utför sitt moment och sedan sätta igång den igen för att belöna hunden med att den får undersöka det som händer i omgivningen.
Alltså förföll jag för något halvår sedan till att tala om för honom att det är totalt förbjudet att bry sig om annat när vi tränar lydnad på appellplanen, genom att säga "NEJ" när han nonchalerade mig på appellplanen. Det löste problemet, men till priset av fördömande från de renläriga anar jag. Dock kunde jag notera att tillsägelsen inte alls behövde bli speciellt kraftig, Seaton blev ganska chockad av ett enda lite bestämt "Nej vi struntar i de andra hundarna", troligen för att han aldrig hört ett nej i träningssituationen tidigare (dock kunde han sitt "Nej" i vardagslydnaden eftersom jag hade hunnit lära honom det innan jag började klickerträna honom vid omkring fyra månaders ålder).

Han blev dessutom alldeles kollrig i huvudet när han hoppade ur bilen och var omgiven av en massa andra hundar och kunde då vara helt okontaktbar. Då vände jag, utan att säga ett ord, och drog iväg i andra riktningen, bort från den hund han just har i kikaren (inte aggressivt, mest för att han ville leka), jag tvingades i början göra ett antal vändningar så att han bara åkte med om han var ouppmärksam på mig, och det var en bestraffning att bara bli medryckt (jag rycker inte aktivt i kopplet, går eller springer bara iväg) men han bestämde själv hur mycket av den sortens obehag han ville ta. Numer behövs det mestadels inga korrigeringar av det slaget, men ibland krävs en liten påminnelse om att man fortfarande måste ha matte under uppsikt när man kommer till bruksklubben eller ut bland andra hundar.

Det här ska man också träna med klicker enligt de renläriga. Jodå, jag försökte i början men ledsnade ganska snabbt och bestämde mig för att eftersom hundar inte fostrar varandra med hjälp av klicker eller ens med hjälp av positiv förstärkning, utan de säger ifrån, direkt och prompt och ibland som rytande lejon, så kan det knappast vara helt i strid mot hundens natur att han får veta, den lite mer bryska vägen, att somligt i livet är förbjudet.

I somliga fall, framför allt när det gäller att lära in undvikandebeteenden, är en konventionell, väl avpassad korrigering en betydligt snabbare och effektivare väg till beteendeförändring. Det kräver förstås också tajming och noggrannhet för att man inte ska förstöra mer än man hjälper upp och man riskerar kanske att med sådana korrigeringar ta ur hunden en del av det som gör klickermetoden så effektiv, hundens egna initiativ. Min lösning har varit att lära in alla smådelar som hunden behöver för lydnadsmomenten, innan jag börjat tala om att somligt i livet är förbjudet när man tränar lydnad. Om initiativförmågan och det aktiva sökandet efter "rätt" beteende därmed försvinner får jag se framöver. Det vet jag inte ännu.
Dessutom har åtminstone mina hundar visat en tendens att tänka ett led längre än jag tror och vad olika hunddressyrmetoder tycks förutsätta. De uppfattar ibland att de blivit belönade för hela den kedja av beteenden de utförde under sekunderna innan klicket kom varvid jag, trots försök att vara noggrann, rätt som det är inser att jag lärt in en hel och felaktig beteendekedja, inte alls bara den beteendedel jag klickade vid.
Till toppen

Slutsatser
Slutsatserna för min del, efter diverse teoretiska funderingar i kombination med min erfarenhet av träningen med Seaton, är att klickermetoden är suverän som inlärningsmetod, den bästa jag testat. Framför allt har den dresserat mig, genom att den gjort mig ännu mer medveten om tajmingens betydelse, samt att den gjorde hunden mycket alert, villig och framåt under träningen. Medan han var under två år var han stenhårt koncentrerad på träningen och på mig men man kan nog behöva tala om för hunden (efter inlärningsfasen), med hjälp av konventionell korrigering, att somliga beteenden inte är tillåtna, att man alltså får kombinera klickermetoden med sunt förnuft och med ett och annat konventionellt grepp, åtminstone när det gäller somliga hundar.

Men, och det är kanske ett viktigt tillägg, att metoden inte fungerar fullt ut för mig kan ju bero på att jag inte behärskar den till fullo.

Till toppen

Tillägg ett år senare:
Efter att ha tävlat några gånger med Seaton, hittar jag ytterligare en fördel med klickermetoden. Man pratar ju inte en massa med hunden, man klickar bara och är för övrigt tyst under träningen. Jag kunde uppleva det som att jag egentligen inte fick någon personlig kontakt med Seaton i början, det kändes så förfärligt mekaniskt. Men efter några lydnadsprogram på appellplanen på ett par tävlingar (vi har bara gått lydnadsprogrammet två gånger på tävling) så ser jag en verklig fördel med detta för den som tävlar i lydnad eller bruks.
Eftersom hunden inte är van vid att matte/husse småpratar med den hela tiden, eller småtjatar hela tiden, så blir det inte någon skillnad mellan träning och tävling för hunden (bortsett från att man blir kommenderad av en annan person förstås). Matte/husse beter sig precis likadant här som under träning. Hunden förväntar sig inte ständiga beröm eller små uppmuntranden tillrop och den räds inte heller ett "nej", eftersom den inte är van vid att bli korrigerad och inte heller är van vid ständiga bekräftanden från matte/husse att den gör rätt. Den väntar på bara klicket och anstränger sig mer och mer för att få det.
Den klickertränade hunden har aldrig lärt sig att när matte/husse är stel och konstig så är hon/han missnöjd, vilket somliga veka hundar kan gå ner väldigt mycket på att notera. Man blir ju alltid lite stelare när man är nervös och få av oss tävlar utan att vara ett dugg nervösa, om hunden vant sig vid en massa arga eller irriterade korrigeringar då signalerar vi lätt till hunden att vi är sura på den, eller i varje fall att något inte är som det ska vara: "Tyst matta/husse, och stel, nog arg, jag gör nog fel", blir hundens reaktion, så blir den tryckt och osäker. Den klickertränade hunden, verkar det som, är mer koncentrerad på att göra exakt det som brukar resultera i klick och belöning än på att observera exakt hur matte/husse ser ut eller beter sig. Den förväntar sig bara klicket - om den gör rätt.

Dock kan jag numer bekräfta rätt beteende med ett vänligt beröm när ett moment är genomfört, och det uppfattar hunden som en signal att snart kommer nog klicket, den är på rätt väg, bara att fortsätta lite till. Då kan man berömma den mellan momenten på tävling och få hunden att bli ivrig att arbeta vidare, för att få det där efterlängtade klicket, som ju kommer snart, och man får ingen nergång för att man är tyst under utförandena av momenten.


Tillägg ytterligare två år senare:
Johejsan, kunde man säga. Det gick alltså strålande på två bruksttävlingar. På den tredje stod jag på appelplanen med en hund som latjade sig igenom hela tävlingen. Det var inte många moment som blev rätt där inte. Det här var en situation som jag inte hade stått i sedan jag tävlade med min första hund, som gick som en kanon på träning men inte fungerade alls på tävling, förrän jag hade skolat om henne. Det var ju ett dystert bakslag, och ett bakslag som jag inte skulle ha fått enligt klickerexperter.

Detta ledde till att mitt förtroende för klickerträningen (det där att ingen kravfas krävs,) fick sig en allvarlig knäck (däremot anser jag fortfarande att det är en helt överlägsen inlärningsmetod). Vad hade hänt? Han hade inte visat minsta tendens till något sådant på träning. Det blev början till slutet nästan. Jag tappade lusten att fortsätta för det där ville jag inte uppleva en gång till.
Hade jag inte trappat ner belöningen effektivt nog? Hade han, som var van att söka nya beteenden när det inte kom något klick, fått för sig att eftersom matte aldrig klickar under de här omständigheterna så är det nog något annat hon vill att jag ska göra? Jag vet inte svaret och får fundera igenom vad jag ska göra nu.


Tillägg ytterligare några år senare:
Det blev ett långt funderande. Seaton är sex år idag och jag har inte riktigt funderat färdigt än.


Tillägg ett år senare (22/10 2009):
Beslutet blev till slut att ta Seaton igenom en kravfas. Det skulle, det visste jag, ta ner hans motivation, och jag hade ingen aning om om han skulle bli så nerslagen av det att jag "förstörde honom" helt, eller om han skulle göra som alla mina tidigare collies, först gå ner i motivation för att senare komma tillbaka igen, när han förstått vad det handlade om, och bli riktigt duktig och glad igen i lydnad och specialmoment. Om detta inte hände, nå, då var det ju bara att lägga av, för det är ju ingen idé att tävla med en hund som inte gör vad den kommenderats att göra.

Precis det hände som jag förutsåg. När det kom NEJ vid slarv i momenten, och trots att "nejen" var väldigt vänliga om än bestämda, så ville han inte vara med längre. Försökte smita ifrån träningen med uppsyn av ledsen gris. Men det accepterade jag inte. Han gjorde då momentet men inte med någon glad uppsyn. Dock fick han klick/belöning när momentet var korrekt utfört och trots att han inte lyste av träningsglädje. Så höll jag på varenda dag under någon vecka men hans attityd blev inte gladare igen. Då gav jag upp - tillfälligt och under några månader.

När jag tog upp träningen igen visade det sig, till min stora överraskning, att nu hade kraven sjunkit in, han hade fattat vad det handlade om. Plötsligt gjorde han momenten bra och utan sur uppsyn, med massor av beröm och belöning som resultat. Ju mer vi sedan tränat desto mer av hans gamla glada attityd har kommit tillbaka och desto bättre gör han sina moment - precis som med mina tidigare collies alltså. Så nu tränar vi vidare och jag bara ångrar min velighet tidigare. Hade jag inte känt mig så tveksam hade vi kommit framåt på bruksproven redan för länge sen.

Så har det gått några år igen.
Seaton är nu 10 år och jag har gett upp alla försök att tävla med honom vidare, mest för att han börjar visa ovilja att hoppa och jag tror att hans leder inte är så friska längre, att det kan gör ont när han slår ner med framfötterna och ont ska inte en hund ha när man tränar.

Men, det visade sig omöjligt, för mig, att lära Seaton somliga moment. Tunga apporten var inte kul. Den vägrade han absolut att försöka lyfta. Då shapade jag in momentet i samband med utfodring, han fick sin mat efter att han gjort vad han skulle Bit för bit gick han framåt och till slut apporterade han den. Det visade sig sedan att det gjorde han bara om det stod en matskål med hela målet i, vid sidan av oss. Om det inte fanns där det vägrade han att lyfta apporten. Dessutom blev han skottberörd. Det hade inte behövt hindra allt tävlande, man kan komma upp i elitklass ändå, men då måste lydnaden i övrigt vara mycket bra. Väl i elitklass är det ju kört sen, men det hade varit roligt att komma dit bara. Lydnaden var inte bra för jag lyckades inte heller lära honom ett korrekt fritt följ, eller linförighet. Han har alltid dragit sig framför efter bara några meter. Klickandet har inte fungerat för mig här och jag vet inte hur man ska göra för att få honom att gå allt längre sträckor för sin belöning utan att korrigera honom, och det blev han nu så nertryckt av att jag inte vågade fortsätta med korrigeringar. Det var problem även med en del andra moment, på grund av förfärligt slarv. Krypet fungerade aldrig ordentligt. Samma sak där som i linförigheten, det var korrekt kryp en till två meter sedan gick han upp för att försöka sig på att smyga fram utan att vara ordentligt nere vid marken. Och nej, de här problemen berodde inte på att jag började säga ifrån, för det var för att jag inte lyckades lösa dem med enbart klickandet jag försökte med min gamla konventionella metod - som då inte heller fungerade alltså.

Det är förstås lätt att skylla dessa problem på mig, och det är kanske helt och hållet mitt fel. Iså fall kan jag bara konstatera att klickermetoden inte är min metod, i varje fall inte som jag testade den med Seaton. Jag har nämligen aldrig tidigare misslyckats så totalt med att lära in de här momenten - med någon av mina tidigare hundar (somliga har jag inte tävlat med av andra skäl än att hunden inte fungerat i lydnaden, men tränat ändå). Nu är jag så gammal att jag inte vet om det någonsin blir något mer tävlat för min del, med en ny hund. Minst en av de båda jag har ska ha vara borta innan jag skaffar en ny valp, och det kan dröja tre år till. Hur frisk och stark jag är då, ja det står skrivet i stjärnorna.

Trots alla motgångar och att ingenting gick som jag hade hoppats i träningen med Seaton så har vi haft mycket roligt när vi tränat. Jag är fortfarande otroligt glad i honom och dessutom är han en bra spårhund. Så ett tack till Seaton för träningsåren. Ingen är perfekt, varken han eller jag.

Allra sist:
OM jag skulle träna en ny hund skulle jag träna in momenten med klicker under valp- och unghundstiden, som jag gjorde med Seaton, men även använda rösten och vänja honom vid den. Sedan skulle jag övergå till att säga ifrån när hunden gjorde fel, när den blivit äldre och kan momenten - i princip, vilket skulle bli tämligen likt min tidigare metod att träna.




Innehåll

Vetenskaplig bakgrund
Betéendevetensk. bakgrund
Klicker som förstärkae
Går fortare att klicka
Klickern är mer distinkt
Hundens reaktion på klickern
Problem med klickermetoden?
Förbjudet att säga "nej"
Slutsatser



Sidan utlagd 19/9 2004
Senast uppdaterad 5/11 2012

Sidan är försedd med en osynlig
räknare som använder sig av cookies.
Klicka här för mer information.