KLOKA HUNDGUMMAN
Tips om hur man kan komma tillrätta
med en del problem med hunden

På den här sidan lägger jag ut lite tips, grundade på de erfarenheter jag samlat på mig genom åren, om hur man kan komma tillrätta med en del problem, som man inte får hjälp med av veterinärer, eller som man lätt fixar själv utan hjälp av sådana.
Men även ett och annat tips om hur man ska fostra och utveckla en valp och unghund återfinns på den här sidan.

(Jag upptäcker nu att mina texter återfinns, hela eller delar av dem, på andra hemsidor. Det står var och en fritt att använda mitt material på sina egna hemsidor under förutsättning att man talar om, med en länk till denna sida, varifrån man tagit texten. Texter har man ju nämligen copy right på då de är upphovsrättsskyddade.
Jag uppskattar också att man hänvisar hit även om man bara tipsar om sådant man hittat här och som jag är upphov till /det framgår mestadels i texterna nedan vad jag avser här/, men det kan jag förstås inte kräva. Det hör dock till god internetton att göra så.)

Allmänt
En hund kan inte tala om exakt hur den känner sig så i de flesta fall kommer ägaren eller veterinären, att tvingas gissa sig till orsakerna till att en hund verkar hängig eller uppvisar vaga symtom. Ibland, men faktiskt ganska sällan, kan symtomen vara så klara att ingen tvekan behöver råda. I alla de andra fallen gäller det att försöka gissa rätt och då får man försöka med uteslutningsmetoden.
Att ringa uppfödaren bör vara den första åtgärden. Uppfödare har ofta stor erfarenhet av hundar och känner till sina egna linjer, varför de många gånger kan vara bättre på att ställa diagnos än veterinärer.
De vanligaste besvären som hundägare brukar råka ut för är klådor och lösa - eller diarrémagar. Allmänt kan sägas att vid allt diagnosställande börjar man med det enklaste och den troligaste orsaken och ser om åtgärder mot en tänkbar enkel orsak hjälper. Har hunden klåda gissar man först på parasiter förstås. I vissa fall kan diagnostiska bad med antiparasitmedel vara enda möjligheten att utesluta den saken. I andra hand funderar man på om hundens mat är OK. Om man utfodrar hunden med olämpligt lagrat torrfoder finns risken att fettet i fodret har härsknat och det innebär att det kan bildas gifter i maten som hunden kan reagera mot. Fodret kan vara bra i sig alltså, men just den säck man har har blivit dålig. Men det finns också foder som inte är till fyllest och som gör att hundar reagear mot dem, utan att de för den skull är allergiska mot fodret. Så tycks exempelvis järnbrist kunna yttra sig som klåda på överarmar och i armveck och B-vitaminbrist kan ge klåda i tassar. B-vitaminbrist ger dessutom röda ögonvitor. Även inälvsparasiter kan ibland indirekt ge sådana här problem.
Har hunden diarré funderar man på om den fått i sig något ruttet, härsket eller något annat som kan verka tarmirriterande. Man försöker stoppa diarrén på något sätt och hjälper inte detta funderar man på inre parasiter och avmaskar. Fungerar inte heller detta tar man till Hypochylin (se rubriken "Svår diarré"). Om inte heller detta hjälper är det dags att ta prover och göra mer ingående undersökningar hos veterinär. Man ska i det här fallet akta sig för att börja laborera med nya foder. En känslig mage, och en mage som haft långvarig diarré är känslig och kan bli ännu sämre av att ständigt få ny mat att bearbeta. Vidare ska man se till att hunden inte går på vitaminfri dietkost under långa tider. Den behöver vitaminer och mineraler för att inte försvagas.
Sammanfattningsvis och det viktiga: Man börjar inte med att sätta in det tunga medicinska artilleriet när man har att göra med sådana här problem på en vuxen hund som i övrigt inte verkar ordentligt sjuk.
Till toppen

Bleka mungipor rosa färg runt ögonen
Uppkommer ofta i samband med fällning och ipälsning. Brukar man komma tillrätta med genom att ge hunden havsalgpreparatet 1 tsk Crest+ morotssaft (1/4 dl ung) Får man inte tag i Crest kan man fösöka med andra algpreparat, Alg-Börjes eller Dominal exempelvis, men dessa preparat har jag inte testat själv. (Tips från Kennel Stardogs för många år sedan.)
Till toppen

Blekt tandkött hos valpar
Små valpar drabbas ofta, ja nästan alltid av järnbrist. De får i stort sett alltid parasiter från sin mamma (även när uppfödaren är noga med avmaskning) och parasiterna förorsakar ofta järnbrist. Valpar som är mycket bleka i tandköttet lider av järnbrist. De bör då få lite tillskott av den varan. Lättast ger man dem flytande järn (Ferromyn som finns att köpa i halvliterflaskor på apoteket) 1/4 - 1/2 tsk/mål tills tandköttet åter är friskt skärt.
Till toppen

Diarré, envis och mycket efterhängsen
Det hör till sällsyntheterna att veterinärer kan hjälpa en när hunden får magproblem som aldrig vill ge sig, sådana som kan gå över på dietmat men återkommer så fort hunden får normal mat igen och som inte sällan utvecklas till blodig avföring.
Veterinärutredningar av den här typen av problem kan ibland resultera i verkliga diagnoser, som tarm/magcancer, sköldkörtelproblem eller bukspottkörtelproblem, men inte sällan brukar de resultera i vaga diagnoser som "autoimmun sjukdom" "hunden är allergisk mot sig själv", eller liknande. Vad gäller collies är det senare sjukdomarna sällsynta.
Med nedan beskrivna åtgärd har vi botat ett antal hundar, av flera olika raser, som påståtts lida av liknande mystiska sjukdomar, eller som sagts lida av obotliga tarminflammationer. Även hundar som varit noga utredda och där man inte lyckats förstå eller förklara varför hundarna lidit av ihållande diarréer och där de ibland varit dödsdömda av veterinären, har blivit helt friska med hjälp av den här metoden.
Det ska inledningsvis också sägas att jag själv fick tipset av en veterinär en gång när jag hade en hund som fick återkommande och hopplösa diarréer, så det är inte ett eget hemmagjort botemedel. Det är värt att testas, från fallet där hundens diarré inte gett sig efter några dygn till det fall där hunden haft problemet under åratal, med blodiga och återkommande diarréer, och veterinärer står handfallna eller förklarar att det handlar om allergi eller dylikt.
Själv tar jag numer till det här så fort mina hundar har en diarré som inte gett sig efter ett par tre avföringstillfällen och det har aldrig slagit fel. Diarrén har upphört direkt och jag har inte behövt ge mer än tre, fyra tabletter totalt. Av alla de hundar, som jag själv har känt och kunnat följa upp, alltså sett hundarna, och som inte är så få numer, som detta testats på har endast en hund varit obotbar. Han hade cancer i magen och han dog av åkomman inom några månader från det den debuterade! I någa andra fall, på allra senaste tiden (tillagt 15/11 2007), har hundägare, per mail eller telefon, menat att metoden inte har hjälpt deras hundar, men dessa hundar och ägare har jag inte sett själv och i deras fall vet jag inte vad ägarna gjort, hur länge de testat metoden och/eller om deras hundar har fått andra och klara diagnoser av veterinärer så småningom. Under samma tid har jag fått flera mail och telefonsamtal om motsatsen också, som bl.a. syns till höger här.

Mitt tips: Ge alltså hunden saltsyretabletter Hypochylin, finns att köpa receptfritt från apoteket.
Dosering: ge hunden en tablett/mål. Har tillståndet varat några dagar kan det räcka med tabletter vid 3 -10 mål, om den varat under åratal kan man behöva ge tabletterna under flera veckors tid, kanske uppåt ett halvår. I det senare fallet testar man att skära ner till 1/2 tablett efter några månader och sedan köra det en tid till för att testa om de kan tas bort efter ytterligare några veckor.
OBS! Om hunden kräks upp maten inom någon timme efter att den fått sin första tablett ska den inte ha sådana mer. Då har den tillräckligt med egen saltsyra och får för mycket av den varan med tabletterna och då handlar det om problem som man inte kommer åt med den här metoden. Om den inte kräks däremot kan man fortsätta enligt rekommendationerna ovan.
OBS 2: Att rekommendationen ovan handlar om medelstora och större hundar, sådana som väger mer än 15-17 kg. Till mindre hundar skulle jag rekommendera att man börjar med 1/2 tablett och till riktigt små hundar, under 4 kg, 1/4 - 1/3 tablett/mål. Så kan man öka på lite om hunden inte kräks och kuren inte hjälper inom ett dygn.

Varför fungerar det här? Hundar har, eller ska ha mycket surare magmiljö än vi människor. En vild hund ska kunna äta allt möjligt som vore oätbart för oss människor, ben, hår etc, den ska klara bakterier som den får i sig med ankommen och halvrutten föda etc. Våra tamhundar tycks ofta lida av underproduktion av saltsyra och de drabbas därför troligen ofta av bakterier som en normal saltsyrehalt skulle ta död på, men som överlever i deras alltför lite sura magmiljö. Det troliga är alltså att de flesta ihållande och svårbehandlade diarréer beror på en bakteriell infektion som hunden får hjälp att komma över när den får extra tillskott av saltsyra.
Med saltsyretabletterna hjälper vi dem således att ta död på farliga och förödande bakterier.
Själv tror jag att de hundar som får riktig mat, alltså rått kött och basfoder medan de växer upp, dels utvecklar en bättre mag-tarmbakterieflora, dels kommer igång att producera de enzymer som de bör ha för att tåla sådant som hundar är utvecklade att äta, as och avskräde bland annat. När vi ger dem steriliserad mat från början är risken stor att deras matsmältningsapparat hämmas och aldrig utvecklas som den borde göra, och då får de sämre förmåga att klara sådana här påfrestningar. Bland mina egna hundar har magproblemen nästan upphört i och med att jag övergick från torrfoder till färskfoder. De hundar som fått det senare har klarat foderomställningar utan problem, de har klarat en diarré själva. Det har sprutat ur dem en gång, när de har ätit något ruttet eller äckligt, och nästa gång har magen fungerat normalt igen.

Valpar då?
Jo, även valpar kan bli bra på behandling med Hypochylin om de inte blir av med en diarré inom rimlig tid, men de ska endast ha 1/4 (från 8 veckor till 20 veckor ung) till 1/2 tablett (fram till 6-8 månaders ålder då de kan ges en hel tablett). På små valpar sätter man emellertid in morotspuré direkt och försöker alltså med snällare metoder först. (Obsevera att mängderna jag rekommenderar är till för raser som som vuxna väger över 17 kg, så räkna om mängden om du har en liten ras)
Vänta inte tills veterinären dömt hunden till döden. Sätt in Hypochylin istället för att laborera med allt mellan himmel och jord.

Med anledning av ett påpekande i Gästboken, från en veterinärstuderande, vill jag tillägga en varning men först: Jag talar ovan om diarréer som för övrigt inte verkar sätta ner hunden allvarligt. Jag tror att de flesta hundägare förstår vad jag menar för vi är många som haft hundar som haft återkommande diarréer utan att hunden för övrigt verkar sjuk.
Sedan: Det gäller förstås att se till att en hund aldrig torkar ut. Gör den det måste den till veterinär och vätskas upp. Framför allt är den här risken stor vad gäller små valpar, där man inte har så lång tid på sig innan uttorkning inträder om valpen får sprutande diarré. Man ska förstås alltid sätta in åtgärder mot diarré direkt hos valpar, redan vid första tillfälle då den har diarréavföring. Och som sagt, då tar man till morotspuré direkt. Om detta inte hjälper och valpen inte har fastare avföring redan vid nästa avföringstillfälle, kan man testa Hypochylin och kolla nästa avföring. Men om inte diarrén stannar upp direkt av denna behandling, då bör man överväga att kontakta veterinär. Sedan handlar det förstås om hur valpen är för övrigt. Är den allmänt hängig och sjuk, då är det veterinär som gäller.

PS: En annan sak att tänka på också när det gäller diarréer; Ganska många, har jag förstått, blöter upp torrfodren med varmvatten från kranen. Detta är oftast olämpligt eftersom många hus har kopparledningar och har man surt vatten löses koppar ut i vattnet. Lätt kopparförgiftning kan ge just diarré som första symtom. Ska man absolut hälla varmvatten på torrfoder bör man koka upp kallvatten för det ändamålet.

Läs också kommentarerna om Hypochylin till höger här på sidan.
Här kan man läsa mer om bakgrunden till mitt tips om Hypochylin och om mina erfarenheter av preparatet.
Till toppen

Unghunden som gnager på allt
OBS: Nedanstående tips fungerar inte eftersom preparatet Crest inte finns att köpa längre. Det enda jag kan göra tills vidare är att rekommendera att man testar med något annat algpreparat, ex. Alg-Börjes. Jag har inte testat det själv och vet inte om det fungerar lika bra, men försöka duger ju alltid.
Om du testar det så blir jag väldigt glad om du mejlar mig, eller skriver i Gästboken och berättar hur det fungerar. Eftersom många läser den här sidan så är det ett sätt att hjälpa andra med de här problemen.

Hunden som redan ömsat sina tänder och som forsätter att gnaga på allt i huset, inte sällan då ingen ser den eller då den är ensam hemma, kan förstås göra det av sysslolöshet men min erfarenhet säger mig att det i inte så få fall handlar om hundar som söker något näringsämne de inte får med sin mat. Ibland har hundar slutat med de här ovanorna nästan direkt om man gett dem 1 tsk Crest/mål. Om hunden söker ett mineral brukar den sluta att gnaga på inredningen ganska snabbt efter att man gett tillskottet, ibland redan dagen efter, eller ett par dagar efter att den börjat få Crest till maten.
Till toppen

Kohasighet, valpar
En valp under fem månader ska överhuvudtaget inte motioneras. Den ska få leka så länge den vill men inte tvingas gå med på långa promenader.
Collievalpar blir lätt kohasiga. Detta problem går ofta att komma tillrätta med fram tills hunden är omkring 10 månader gammal och fullvuxen vad gäller höjden.
En liten valp ska helst se hjulbent ut när den travar. Då har den de bästa förutsättningarna att få ett bra bakställ (väl utvecklade bakben). Det är dock inte ovanligt att valpen någonstans mellan 4 och 5 månader börjar bli kohasig även om den varit bra i åttaveckorsåldern. Det beror ofta på att den ansträngt sina ben för mycket. Om detta händer ska man se till att valpen hålls i rimlig stillhet någon eller några veckor.
Det innebär inte att den inte får röra sig men man ska inte ta med den på promenader och den ska inte få leka med andra hundar förrän benen har rättat till sig igen, i synnerhet inte med äldre hundar som orkar stimma mycket längre än valpens skelett tål. Valpen överanstränger sig inte om den inte tvingas till det eller frestas till det. Det gör den däremot om man drar med den på långa promenader eller om den leker med äldre och uthålligare hund för länge och utan att man bryter leken innan valpen blir trött. I synnerhet ensamhunden blir lätt så exalterad när den får en lekkamrat att den tar ut sig alldeles för kraftigt.
Efter någon veckas vila brukar kohasigheten räta upp sig igen och sedan gäller det att vara observant på hur bakstället utvecklas ända tills valpen är omkring 10 månader gammal. Därefter kan man inte längre påverka utvecklingen av bakstället. Så länge det växer kan det emellertid räta upp sig igen om valpen får ta det lugnt en period och om generna för gott bakställ finns med i sammanhanget.
Om valpen redan vid åtta veckor ser ut som på bild C kan det däremot vara svårt att få den att utvecklas perfekt, men man kan ju alltid försöka och under alla omständigheter gäller det att vara extra observant med den valpen, så att den inte bli handikappande kohasig.

Tre bilder som visar tre olika bakställ på små valpar:
Till vänster på varje bild ser man den stående valpen, till höger ser man samma valp travande. De streckade linjerna visar hur skelettet ser ut.

Bild A visar den korrekt byggda valpen. Här ser man hur benen ska bilda en rak linje från höftleden ner till marken när valpen står, om den är välbyggd, och hur den ser hjulbent ut i trav.
Bilderna B och C visar valpar som inte har korrekta bakställ, med olika grader av kohasighet.
Man kan öva upp sig att iaktta hur valpens bakställ utvecklas. Om det börjar likna bilden vid B, eller än värre vid C som är en höggradigt kohasig valp, så gäller det verkligen att se till att valpen inte leker med andra hundar under en tid och inte rör sig mer än den själv bestämmer, att ingenting annat håller igång den mer än den orkar med andra ord.
Är man ute på promenad med valpen kan man också öva upp sig att iaktta valpens bakställ. Ganska snart lär man sig se när hela bakkroppen börjar svaja på valpen och det är tecken på att den börja bli trött av gåendet. Då ska man så snabbt som möjligt avsluta promenaden. I det läget väljer valpen själv att lägga sig och vila, om den har en chans till det nämligen. Om man fortsätter att gå med den däremot, travar den på. Det bjuder den instinkten eftersom en ensam valp är en död valp ute i naturen.
När valpen blir äldre blir det svårare att se om den har ett korrekt utvecklat bakställ när den står stilla, då ser man det lättast i travet.

PS: Läs gärna inläggen (2 st) från den anonyma turisten i min gästbok, samt mitt svar till personen ifråga.

OBS: Med anledning av denna diskussion i min Gästbok, som utbröt på grund av texten ovan, vill jag förtydliga det jag skriver så att förhoppningsvis inga sådana här missförstånd uppstår:

1: Jag säger INTE att valpen inte ska få röra sig alls om den blir kohasig. Jag säger att den inte ska frestas röra sig mer än den själv vill och orkar, men så mycket den vill ska den ges tillfällen att röra sig och leka hemmavid och så att den kan lägga sig och vila direkt när den blir trött. Men den ska inte tas med på långa promenader någon eller några veckor. Om du har uppfattat saken annorlunda läs texten ovan en gång till.

2: Jag säger INTE att valpen inte ska få leka med andra hundar alls under den här "viloperioden", eller under resten av sin uppväxttid, bara att man inte ska låta den överanstränga sig i hänförelse över att få leka med en annan hund, under någon eller några veckor.

3: Jag säger INTE att valpen aldrig mer ska tas med på några promenader. Jag säger att den inte ska tas med på promenader någon eller några veckor och därefter inte frestas trava på längre sträckor än den orkar. Däremot ska den få leka hemmavid, eller i någon skogsbacke i närheten eller som man åker till, precis så mycket den vill, även under den här "viloperioden".

Dessutom ska valpen naturligtvis tillåtas och ges möjlighet att stärka sina muskler och sina ligament med allsidiga rörelser, framför allt i skog och mark och allra bäst för utvecklandet och stärkande av muskler, senor och ligament är de allsidiga rörelser, som valpar får i lek med andra (allra bäst jämstarka) hundar, helst valpar, inte genom att bara trava på på för långa promenader.

Och slutligen: Visar valpen inga tecken på kohasighet har man ingen anledning att vidta några åtgärder alls.

Härmed hoppas jag att ingen ska förstå det jag skriver så tokigt som den anonyma collieuppfödaren (med 200 collievalpar bakom sig under de senaste 20 åren, och med massor med utställningschampions och exporter av massor av hundar) gjort, och som jag diskuterat detta med i Gästboken.

Till toppen

Matvägran
Matvägran kan ha flera orsaker. 1: stopp i tarmen, vanligast på valpar och unghundar som kan svälja allt möjligt. Detta brukar även ge andra symtom och det här problemet diskuterar jag inte här.
2: Att hunden inte är så stor i maten. Hundar, såväl som människor, har olika stora behov av näring.
3: Att hundens mat inte är adekvat.
I båda de senare fallen gäller det att absolut inte truga och börja tjata på hunden. Gör man det för att man tycker att hunden inte äter så mycket som man tycker att den borde, skapar man garanterat ett matvägrarproblem som kan bli ordentligt bekymmersamt. Genom att tjata skapar man stress kring maten och stress gynnar sällan aptiten. Man ska heller inte låta hunden ha maten framme hela tiden. Istället ställer man fram maten, säger "varsågod" en gång, låter den stå framme fem minuter och har hunden inte börjat äta inom den tiden plockar man bara bort matskålen, utan att säga ett enda ord till hunden. De flesta hundar brukar börja äta efter några sådana demonstrationer.
Om detta inte hjälper inom några dagar, eller i värsta fall inom någon vecka, kan det tänkas att maten inte är adekvat, att den saknar något ämne som hunden behöver. Försök med råttor har visat att de ratar mat som saknar något viktigt näringsämne. (Observera att hundar kan ha olika behov, så vad som är adekvat näring/mat för en hund är det kanske inte för en annan). Om man ger råttorna en ny mat, men som fortfarande inte har det ämne som saknas, äter de först den nya maten med god aptit, men efter en ganska kort tid slutar de äta även detta foder. Så håller de på ända tills de får mat som innehåller alla ämnen de behöver.
Om man misstänker att detta är orsaken till matvägrandet, och det misstänker man bara om hunden inte börjar äta trots att man utfodrar som rekommenderas ovan, gäller det att försöka hitta den kost som hunden vill äta. Ibland kan det räcka att man supplementerar torrfodret med lite extra vitaminer och mineraler. En rå äggula en eller par gånger i veckan kan fungera ibland. Eller så får man testa sig fram tills hunden har ett foder den äter acceptabelt mycket av. Men även i det här fallet gäller att man inte tjatar kring maten och därmed gör ätandet till något olustbetonat för hunden och råden ovan ska följas även i det här fallet.
Till toppen

Mjäll, på valpar eller vuxna hundar
Mjäll beror ofta på brist på vissa fettsyror. Valpar får inte sällan mjäll redan från tre månaders ålder. Även vuxna hundar kan få problem med mjäll. Enklaste sättet att komma tillrätta med det problemet är att ge majsolja eller solrosolja till maten. (Oljan ska vara kallpressad. Man ska inte använda andra vanliga matoljor såsom rapsolja eller liknande.)
Oljan är aningen lösande och därför ska man ge bara lite några dagar och successivt höja dosen till omkring 1 msk/mål.
Till toppen

Rött, blödande, inflammerat tandkött
Rött och blödande tandkött på hundar beror oftast på C-vitaminbrist och avhjälps enkelt med tillskott av den varan. Köp Askorbinyra på Apoteket (billigaste alternativet).
Dosering: C-vitamin är lösande för magen så hunden ska tillvänjas. Ge 1/4 kryddmått /mål första dagen, 1/2 kryddmått andra dagen och ett helt tredje dagen. Ge tillskottet tills hundens tandkött är friskt igen och inte blöder då hunden gnager på något. Om problemet återkommer är det bara att ge tillskottet igen. Eventuellt är det dags att fundera över hundens foder. Kan man inte byta det kan man tvingas att alltid ge detta tillskott.
Om hunden reagerar med lös mage gå då tillbaka till den dos som hunden tålde och ge denna dos under flera dagar och försök sedan igen att öka på dosen tills du kommer upp till maxdosen.
Tidigare sades alltid att hundar inte behöver tillskott av C-vitamin för att de producerar detta vitamin själva. Det gör de, men i ganska ringa grad i jämförelse med den mängd som hunddjurens naturliga bytesdjur producerar. Ett vilt hunddjur får således i sig massor av C-vitamin med sin mat och det tyder på att hundens fysiologiska system är anpassat efter att få tillskott av detta vitamin med sin mat. Våra torrfoder var åtminstone tidigare kemiskt fria från C-vitaminer eftersom sådana förstörs vid de temperaturer som man hettade upp fodret till. Idag lägger man till detta vitamin till vissa foder - tror jag. Själv utfodrar jag ju med färskt foder, slaktavfall med inälvor som är mycket rika på mineraler och vitaminer.
När jag, för omkring 20 år sedan, kom på att ge mina hundar C-vitaminer fick det dramatisk effekt på dem. De blev mycket piggare och gladare och deras tandkött, som jag hade haft problem med, frisknade till inom någon vecka med C-vitamintillskott.
Till toppen

Den rädda valpen/hunden
Rädslereaktioner är starkt ärftliga men även valpen med gott påbrå, vad gäller att bli rädd, kan lätt utvecklas till en ynklig krake om man behandlar den fel medan den växer och utvecklas mentalt. Det är medan den är liten och ung som den ska lära sig vad som är farligt i livet och vad som inte är det. Tendensen att lära in rädslereaktioner sitter djupt eftersom vilda hunddjur som inte snabbt lär sig vad som är farligt, och undviker det, inte blir så gamla.
Vill man inte utveckla sin valp eller unghund till en ynkrygg som blir rädd för allting ska man aldrig någonsin sjåpa med den eller ynka den. Även om valpen blir rädd måste man låta bli att tycka synd om den och man måste avstå från att uttrycka sin medkänsla eftersom ett sådant beteende från mattes eller husses sida förstärker rädslan.
När valpen är i femmånadersåldern (med individuella variationer) kommer den in i en mental utvecklingsfas som jag brukar kalla spökåldern. Dess nervsystem och hjärna har mognat och nu börjar valpen se och notera allt möjligt i omgivningen som den inte sett tidigare.
Vilda vargvalpar stannar vid lyan tills de är i den här åldern men nu överger de, tillsammans med föräldrarna lyan. Istället kan föräldrarna lämna valparna i något skyddat område medan de är ute och jagar, och det innebär att valparna nu måste börja lita till sin egen förmåga att hålla ordning på omgivningen. Sannolikt är deras mentala utveckling koordinerad med den här perioden och det är därför vi som har hundar kan notera hur våra valpar alldeles plötsligt reagerar med skepcis inför grannens kraftiga grindstolpe, den som valpen passerat massor av gånger men inte reagerat inför tidigare. Den har helt enkelt inte sett den, bara litat på att matte/husse sköter uppmärksamheten. Nu noterar den, blir den medveten om, stolpen för första gången och undrar vad det där är. Valpen brukar också ofta reagera på skuggor i den här åldern och se förskräckt ut när dessa flyttar sig framför den medan den går.
Det är nu vi, som är valpens flockledare, ska lära den vad som är farligt och vad som inte är det och det gör vi genom att aldrig sjåpa med den inför det den reagerar på - och som vi inte vill att den ska bli rädd för under resten av livet. Istället pratar vi käckt och hurtigt med valpen när den verkar skrämd eller skeptisk inför något: "Äsch, det där är ingenting farligt/inget att bry sig om. Kom så går vi och tittar på det." Så går vi lugnt fram till det som har försatt valpen i vaksamhetsposition. Förhoppningsvis följer den med direkt. Är det en stark valp brukar den springa före bara på den här signalen om ofarlighet, vår trygga övertygande röst. Är den lite ängsligare av sig av naturen kanske den bara följer med matte/husse fram, mer eller mindre avvaktande, och är den riktigt ängslig av sig vill den inte alls komma med utan står kvar och tvekar.
Kan man inte locka valpen med sig så ska man inte tjata för mycket, bara lämna platsen med hunden, och framför allt ska man även i det fallet aldrig förfalla till att tycka synd om valpen och sjåpa med den i den här situationen för då gör man alltid bara ont värre.
Detsamma gäller om valpen utsätts för en obehaglig behandling eller skadats och har ont: Aldrig sjåpa och våpa den och aldrig någonsin uttrycka medkänsla eftersom det tonfall vi använder för sådant bara förstärker hundens känsla av smärta, obehag eller rädsla. Även i den situationen gör vi ont värre med sådant. Hurdana anlag valpen än har så gör man aldrig hunden gott genom att tycka synd om den så att den märker det.
Har man en normalstabil valp eller en som är bättre än genomsnittet, så reagerar den inte mer för sådant den fått undersöka och med tiden och alltmer erfarenheter blir den en stabil och bra hund. Den medfött riktigt rädda hunden kan nästan aldrig tränas upp att bli trygg inför allting men man kan göra livet lite lättare för den genom att vara den säkra och trygga ledare den behöver, och det blir man om man inte sjåpar och tycker synd om den. Gör man det kan man knäcka den här hunden. Ja även den normalstabila valpen kan utvecklas till att bli en räddare och försiktigare general än den skulle behöva vara om man sjåpar den medan den utvecklas och lär sig om livet.
Till toppen

Slickar envetet på framtassar, framben, eller gnager på ryggslutet, eller på något annat ställe på kroppen och där det inte är ohyra
Den här hunden kan faktiskt ha fyllda och igentäppta analsäckar och om så är fallet slutar den med det här direkt om man tömmer analsäckarna på den.
Den kan också ha rävskabb dock och det kollar man om det inte är analsäckarna som behöver tömmas.
Jag har haft rävskabb ett flertal gånger, på en eller flera av mina hundar. Rävskabben kan bryta ut var som helst på hunden och den yttrar sig på många olika sätt. Det typiska är dock att hunden verkar irriterad och river, biter eller slickar sig när den kommer in i värmen.
Skabben kan ge små röda noppor bara, eller utvecklas till stora otäcka sår som liknar blötexem, allt beroende på hur känslig hunden är och var skabben sitter. Den leder ofta till värre hudsymtom om hunden river sig med tassarna på stället än om den slickar sig, såvida det inte handlar om en hund som lätt får blötexem.
Man ska också veta att somliga hundar inte drabbas varför man kan ha skabb på en hund i familjen utan att de andra smittas. Själv behandlar jag endast den hund som drabbats eftersom det inte alls är säkert att de andra smittas. Sker så, så behandlar jag dem när de börjar visa symtom.
Till toppen

Svårläkta hudsår/hudskador
Gör så här med sår som inte vill läka:
- Köp A-vitaminkapslar (AD-vitaminkapslar) på hälsokostaffären. Köp Zinkpasta på Apoteket.
- Rengör såret med ett antibakteriellt medel, Alsol, Jodopax ex., klipp sönder en AD-vitaminkapsel och dryp innehållet över såret.
- Lägg så på ett tjockt lager Zinkpasta ovanpå det hela, förbind med lämpligt förband.

Det kan vara svårt att få pastan att sitta kvar ovanpå vitaminoljan som man hällt på såret så man får ta till rejält med pasta och kladda ovanpå så gott det går.
Den här kuren kom jag på för omkring 15 år sedan då Opus hade fått en klo bortopererad och tån inte ville läka. Det var mitt i en het sommar och hela tån var ett enda stort öppet köttsår, savade och varade, och två kurer med penicillin och antibiotikasalva hjälpte inte. Till slut blev jag desperat och tänkte till. A-vitamin är ju bra för huden och Zink för läkning så jag testar en kombination. Dagen efter att jag lagt på denna blandning var hela tån täckt med ett torr fin hinna och en vecka senare, med omläggning med samma medel en gång per dag, var hela tån helt läkt igen. Då hade han haltat runt med en eländig tå i mer än två månader efter operationen.
Sedan dess har jag testat den här kuren på många sår, både på oss människor och på hundarna och den är helt suverän. Kan alltså med fördel användas även för våra egna sår. Senast i dagarna tog vi till kuren på ett operationssår på min man, som inte velat läka sedan augusti, alltså på mer än tre månader, och nu fem dagar senare är såret läkt.
Till toppen

Mjölkstockning
Mjölkstockning är ett problem som jag inte hört att uppfödare talar speciellt ofta om. Jag vet inte om det beror på att andra uppfödare inte drabbas för att de vet hur de ska bete sig, eller om det beror på att man inte vill tala om de problem man drabbas av. Jag drabbades av detta problem med alla min första kullar och kom inte underfund med vad det handlade om förrän vid min fjärde kull, även om jag lärde mig mer och mer om saken för varje kull jag hade.
I princip är det väldigt enkelt. Mjölkstockning beror oftast på att tiken får för mycket mat och därmed producerar för mycket mjölk. Det är lätt gjort, när man har sina första kullar, att man oroar sig för att tiken inte ska ha mjölk så de räcker till valparna och så skjutsar man på med för mycket mat.
Då ska man alltså veta att valparna äter väldigt lite den första veckan och ganska lite även den andra, och att de börjar bli verkligt krävande först framemot fjärde till sjätte veckan. Den gyllene regeln insåg jag alltså först med min femte (och troligen sista kull) Den lyder: TYSTA OCH BELÅTNA VALPAR OCH TOMMA JUVER - DÅ ÄR DET BRA. När tikens juver är mjuka och tomma när hon kliver ut valplådan och valparna inte piper eller skriker, då ger man tiken lagom med mat. Är juvren hårda eller har svampiga klumpar däremot, så har hon för mycket mjölk på grund av för mycket mat och då riskerar hon allvarlig mjölkstockning om man inte drar ner på maten till henne och lyckas lösa upp förhårdnaderna.
Mjölkstockning kan utvecklas till juverinflammation, men om man vidtar rätt åtgärd så fort man känner de här svampiga förhårdnaderna i juvren behöver det inte gå dithän. Man drar direkt ner på maten till tiken alltså. Vill förhårdnaderna inte ge sig, inom något dygn, bara genom denna åtgärd, får man massera juvren mjuka, med känsla och utan hårda tag, och mjölka ur dem tills de återigen är mjuka och utan klumpar eller knölar. Ofta kan man ta en valp till hjälp. Massera en stund, värm eventuellt juvret lite med en varmvattenflaska inlindad i en handduk, och lägg till en matglad valp som suger ur det juver som mjukats upp. Men det är mycket viktigt att man samtidigt drar ner på maten eftersom extra urmjölkning stimulerar mjölkkörtlarna till att producera mer mjölk. Drar man inte ner på fodret kommer tiken alltså istället att producera ännu mer mjölk och då förvärras läget istället för att förbättras.
Om valparna nu börjar pipa misslynt, ja då har man dragit ner för mycket på maten. Det gäller att gå en balansgång här. Som tur är reagerar tiken ganska snabbt, lite mer mat igen och mjölken rinner till väldigt kvickt igen.
Man ska försöka lösa problemet med mjölkstockning utan att ge tiken antibiotika, vilket jag förstått är ganska vanligt att man gör. En mjölkstockning innebär inte automatiskt en juverinflammation. Först om den vätska som kommer ur juvren är gulaktig och tjock, varliknande, handlar det om en juverinflammation. Man undviker en sådan om man vidtar rätt åtgärder från början. Om detta är fallet får man dessutom inte försöka få valpar att dia från de inflammerade juvren. I värsta fall kan valpar dö om de dricker denna mjölk.
Antibiotika är troligen förödande för valparnas matsmältning, själv misstänker jag att sådan kan ge dem problem med magarna för livet. Antibiotika ska alltså helst inte ges till en diande tik om det inte är absolut nödvändigt. Man försöker med de snällare metoderna först. Har tiken väl utvecklat en riktigt juverinflammation då ska man kontakta veterinär.
Daglig kontroll av juvren och anpassning av fodergiva är bästa förebyggande åtgärden.
Till toppen

Nyfödda valpar som inte vill dia
En nyfödd valp, som inte vill dia, vägrar att äta av en av två orsaker, endera är den allmänt svag och inte livsduglig, eller så har den blivit så nedkyld under valpningen att den inte kan äta. En nyfödd eller späd valp ska inte äta om den är nedkyld. Gör den det så dör den ganska snabbt. Alltså försöker den friska och livskraftiga valpen, som blivit för kall (ofta för att den fått vara blöt ganska länge under förlossningen), att skaffa sig värme i första hand, så att den får upp kroppstemperaturen så att den kan börja äta. Det kan vara svårt för valpen att nå det målet om mamma är dyblöt under magen, och i synnerhet om valpen är mycket liten. (Man ska också veta att hur stor valpen är när den föds inte säger någonting om hur livskraftig den är, eller vilka anlag den har. Den minsta valpen i en kull kan mycket väl bli den friskaste, den största och den mest långlivade av dem alla, vilket etologer som forskat om saken har kunnat konstatera.)
Om valpen alltså inte vill äta kollar man om den är kall och är den det så värmer man den genom att lägga den intill sin egen kropp ett tag, exempelvis innanför jumpern och mot magen.
I min senaste kull hade jag en valp som blev lite för mycket nedkyld under förlossningen. Den pågick mitt i natten så jag tog med mig valpen in till min man, som sov, ruskade honom så att han vaknade till och beordrade honom att värma up valpen. Han lade valpen intill sig under täcket och det dröjde inte mer än en kvart förrän valpen hade piggnat till och ivrigt och energiskt började leta efter spenarna varvid jag hämtade den och lade tillbaka den till tiken och då drack den ivrigt.
Man ska absolut inte försöka tvinga en kall valp att äta i tron att den då kvicknar till. Om den nedkylda valpen vägrar att dia när man försöker få den att äta, är det snarare ett gott tecken på att valpen kämpar för att överleva. Den "vet" instinktivt att den dör om den äter i det tillståndet och kämpar istället för att få upp kroppsvärmen, eller ligger stilla och väntar på att mamma ska hjälpa den med den saken, vilket kan vara dess enda möjlighet att överleva i vissa fall.
Om valpen inte vill äta trots att den fått upp kroppsvärmen, är det något annat fel på den, och då ska man kanske börja fundera över om man ska låta den få somna in för gott.
Till toppen

Rumsrenhet/valpar
Valpar är egentligen rumsrena av naturen. De vill inte göra ifrån sig där de vistas utan vill helst gå undan och göra sina behov på någon avsides plats.
En valp behöver göra ifrån sig i tre situationer:
1: När den just vaknar
2: När den har ätit
3: När den har lekt en stund.
Man tar därför ut valpen så fort den vaknar efter en sovstund och direkt efter maten. Sedan håller man den under uppsikt för övrigt. Jag stänger dörrar eller skärmar av alla rum som jag inte vill att valpen ska vara i, och som jag inte kan se från den plats jag själv befinner mig på, för att inte ge valpen en chans att smita undan till ett annat rum och göra ifrån sig där jag inte ser det. Kommer den inte ut när den behöver försöker den mestadels dra sig så långt från den vanliga vistelseplatsen som möjligt, in i vardagsrummet exempelvis.
De flesta valpar talar om när de behöver göra ifrån sig, i början mer omedvetet. Ofta slutar de leka och börjar nosa runt i hörnen eller försöka dra sig till ett annat utrymme. Då är det dags att ta ut valpen.
Somliga kan faktiskt komma fram och stirra stint på husse eller matte, som för att tala om att den vill bli utsläppt. Det gäller att iaktta valpen uppmärksamt de första dagarna så lär man sig snart se hur den beter sig när den behöver göra sina behov.
Man försöker ta valpen till samma ställe för att göra ifrån sig på och medan den gör det ska man inte stirra på den, men man kan berömma den just då den är färdig med sina behov.
Vad man inte ska göra:
Man ska aldrig någonsin bestraffa valpen för att den gör ifrån sig inomhus. Dels undergräver man förtroendet för sig på det sättet, dels riskerar man att få en valp som passar på att göra ifrån sig i något hörn inomhus just när ingen ser den, för den blir rädd att bli bestraffad. Det problemet är sedan svårt att komma tillrätta med så det ska man inte skapa sig.
Man får emellertid räkna med att de första veckorna kan vara påfrestande och det blir mycket spring ut med valpen eftersom den behöver göra ifrån sig ganska ofta den första tiden, och även någon gång under natten, men det blir snabbt bättre om man beter sig rätt. För det mesta är valpen rumsren inom den tiden, men det kan hända enstaka olyckor ända tills den är fem månader gammal även sedan den är i princip rumsren.
Till toppen


Blek nosspegel
Har collien börjat tappa färgen på nosspegeln kan det bero på zinkbrist. Testa med att ge hunden en zinktablett/mål. Sådana finns att köpa på hälsokostbodar. Det kan ta någon månad innan man ser effekten, beroende på hur blek nosspegeln är. (Tipset har jag fått från Jeanette på OneWay's kennel, som gav mig det när min Seaton började tappa färgen på nosspegeln, och det fungerade på honom.)
Huruvida detta kan gälla även för andra raser vågar jag inte uttala mig om däremot.
Till toppen