Du är på Convoco's hemsida



Till sidan I: Lite om gener
Till sidan II: Färgscheman/sobel/trf/blått
Till sidan III: Färgscheman vita faktorn

Lite om avel och statistik

Om man föder upp hundar och vill bidra till att rasen förbättras är det bra att ha lite insikter i statistik. Många tycker att statistik verkar krångligt men egentligen är det man behöver veta i de här sammanhangen ganska enkelt. Jag hoppas att nedanstående förklaringar kan vara till glädje för den vetgirige som inte redan kan allt om statistik.

Kombinatorik, som är en del av statistiken, handlar om vilka kombinationsmöjligheter som vissa bestämda faktorer ger. Vi ser ett bra exempel på enkel kombinatorik i schemat över hur generna för färger kan fördela sig hos avkomman i collierasen, om vi gör en viss parning, exempelvis en parning mellan två heterozygota soblar. De bär båda generna för sobelfärgen och för trefärgat, men båda är soblade eftersom sobelfärgen är dominant och alltid täcker över genen för trefärgat.


bild

Här ser vi alla de genkombinationer som är möjliga när vi parar två heterozygota soblar med varandra. Totalt finns det fyra gener inblandade, två från den ena föräldern och två från den andra, varav avkomman kan ärva en från vardera förälder. De här generna kan kombineras på ett visst sätt, nämligen på 2 x 2 = 4 olika sätt. (Med många faktorer som kan kombineras på olika sätt, som är fallet när det handlar om egenskaper som ärvs ner med flera eller många gener, s.k. polygen nedärvning, kommer man snart upp i mycket stora tal men inte i det här fallet.)

I vår exempelparning ovan, där det bara finns två gener inblandade, en för sobelfärg och en för trefärgat, finner vi alltså att en av fyra (=25%) avkommor blir homozygota soblar, får två sobelgener, två av fyra får en sobelgen och en gen för trefärgat var (=50%) och en av fyra får två gener för trefärgat (=25%). Men så här ser det ju inte ut i våra kullar! Varför gör det inte det undrar man kanske?

Statistik och enskilda individer
Jo statistik kan inte tillämpas på enskilda fall, enskilda individer eller enskilda kullar. Den gäller bara för stora grupper av individer, eller fenomen.
Ett exempel: Du har en chans på 6 (= ung.16,66% chans) att få upp en viss siffra om du kastar en tärning. Vid ett enda kast vet du inte vad du får upp, inte heller vid två kast och kastar du tärningen 10 gånger kanske det inte verkar vara någon ordning på resultaten. Du kanske får fyra treor på dessa tio kast men det innebär inte att du hade 40% chans vid varje kast att få upp en trea. Du har en chans (ung. 16,66% chans) på sex vid varje kast, att få upp en trea, eller vilken annan siffra som helst på tärningen, vad varje enskilt utfall än blir i praktiken.

Du kan i förväg bara säga att du har en chans på sex att få upp en fyra i varje enskilt kast, men om 1000 kast kan du med stor säkerhet, och redan i förväg, säga att du kommer att få upp fyror i bra nära 16.66% av kasten (omkring 166-167 fyror på 1000 kast alltså, testa själv!), förutsatt att tärningen är exakt jämn. Du kommer att få upp lika många av var och en av de andra siffrorna fast du inte kan säga exakt i vilka enskilda kast, i vilken ordning, du kommer att få upp de olika siffrorna.

Ett annat exempel: Anta att du vet att 70% av befolkningen tycker om kungen medan 30% inte tycker om kungen. När du nu träffar Stina för första gången, eller Nisse och Lisa, kan du inte veta vad de individuellt tycker om kungen. Men om du har en slumpmässigt hopkommen församling på 1.000 personer framför dig, kan du med ganska stor säkerhet säga att 70% av denna församling gillar kungen och 30% gör det inte. Dock vet du inte vilka av individerna som gör det ena respektive det andra.

Statistiken, som handlar om slumpmässigt uppträdande fenomen, såsom tärningskast, gennedärvning eller fördelningen av åsikter i en population, gäller alltså bara för större tal, inte för mindre tal, och aldrig för enskilda utfall eller individer.

På samma sätt är det med parningar. Om du gör den kombination, som visas i bilden ovan (parar två heterozygota soblar), får du nog inte 25% homozygota soblar, 50% heterozygota soblar och 25% trefärgade i kullen. Men om du tittar på resultaten av 200 sådana parningar, med i snitt 5 valpar/kull, kommer du att se att det har blivit nästan exakt det utfallet, totalt och över alla kullarna.

Eller så här: Om fem personer kastar 1000 tärningskast tillsammans kommer de att tillsammans få upp 167-168 fyror, men det innebär inte att var och en kommer att få upp lika många fyror. Någon får kanske, av ren slump som det handlar om här, upp 70 fyror, medan en annan bara får upp 35 fyror etc.

Konsekvenser för aveln
Om man förstår det här inser man exempelvis att det faktum att Olle har lyckats få fem HD-fria valpar efter en HD-belastad hund inte innebär att HD inte är ärftligt. HD har, det har man kunnat visa med statistik, en ärftlighet på omkring 40-45% och det innebär att på 200 parningar, eller kanske bara 500 valpar, där en förälder har HD, kommer nästan hälften av valparna att få HD.
Många uppfödare förnekade under många år att HD var ärftligt eftersom det just fanns uppfödare som hade fått HD-fria valpar efter en HD-defekt hund och eftersom de inte kunde se några mönster i sin egen uppfödning. De bedrog sig. Deras egen uppfödning var alldeles för liten för att statistiken skulle bli tillförlitlig, ungefär som tio kast med tärning är för lite för att man ska kunna säga hur kastandet faller ut statistiskt sett på många kast. De förstod sig inte på statistik och det var mycket olyckligt för flera av våra hundraser.

Om varje uppfödare anser att bara för att just Olles HD-hund inte fick HD-valpar i den där parningen så är HD inte ärftligt, och sedan använder HD-hundar i avel, så kommer antalet HD-hundar att öka katastrofalt i rasen, oavsett vad uppfödarna tror om ärftligheten. Olle kanske klarade sig, och några till, men Nisse, Stina, Lisa och en massa andra uppfödare, som tror likadant och gör precis som Olle, kommer inte att slippa HD-fall i sin uppfödning.
Statistiken som visar att HD är ärftligt kan man inte ljuga eller trolla bort, lika lite som man kan hävda att en normal tärning inte har en sexa, bara för att just jag inte fick upp en sexa vid mina tio kast med tärningen. Det är bara att vrida lite på tärningen så finner man att den har en sexa. I fallet med HD:s ärftlighet är det bara att titta på antalet HD-avkommor efter HD-belastade hundar och jämföra det antalet med antalet HD-hundar efter HD-fria hundar. Då ser man direkt att det är mycket fler avkommor med HD efter HD-belastade hundar.

Idag är det väl inte så många uppfödare som försöker hävda att HD inte är ärftligt, vilket var fallet för bara 25 år sedan, men i princip gäller samma sak för en massa defekter och sjukdomar liksom för en mängd mentala egenskaper, fast de kanske har lite olika grad av ärftlighet. Så fort man avlar på hundar med defekter, eller mentala brister, riskerar man att sprida dessa defekter eller egenskaper i rasen och att göra rasen en otjänst i det långa loppet.

Defekter, ärftlighet och problemet att ringa in äkta samband.
Ibland handlar det inte om direkt ärftlighet hos en defekt. Ärftligheten kan vara indirekt också. Så har man exempelvis varit oense om i vilken grad epilepsi är ärftlig, och man vet dessutom att det finns olika former av sjukdomen. För omkring 10 år sen kom man upp med förslaget, efter att man tittat närmare på ett antal fall, att vissa former av EP skulle kunna vara förlossningsskador. Det finns exempel som tyder på att stora valpar som kommer sent i kullen löper ökad risk att drabbas av EP. Teorin är att tikar med försvagat värkarbete får svårigheter att föda fram stora valpar senare i kullen och att det fördröjda framfödandet ger valparna förlossningsskador som leder till hjärnskador. I så fall är dessa valpars EP inte genetiskt ärftlig, men istället har man kanske att göra med tikar med anlag för för dåligt värkarbete, och därmed kommer man att öka frekvensen av EP i en ras, om man antar att EP inte är ärftligt och fortsätter att avla på tikar som fött fram EP-avkomma, eller på dessas avkomma, just för att man inte ser de verkliga sambanden.
Å andra sidan kan man också tänka sig att alltför stora fodergivor till dräktiga tikar kunde vara den verkliga orsaken, eftersom man med sådan kan tänkas skjutsa på fostertillväxten alltför mycket. Äkta samband är alltså inte alltid så klara.

Den här typen av tolkingsproblem, vad är ett äkta samband och vad är inte, kan man ibland lösa just med hjälp av statistik, ibland krävs dock mycket noggranna undersökningar av många fall, eller av ett antal individer, för att man ska kunna hitta den korrekta förklaringen. Idag har man fått möjligheten, med vissa egenskaper, att undersöka generna hos hundarna. Det gäller dock inte alla egenskaper men med tiden kan ju fler egenskaper gå att avslöja med DNA-undersökningar. De allra flesta egenskaperna är emellertid orsakade av en kombination av gener och miljö. Endast ett mindre antal bestäms enbart av generna. Detta innebär dock inte att man ska strunta i generna eftersom, som jag påpekar ovan, de flesta hundar lever i likartade miljöer och avlar man på gener som i vanliga miljöer ger exempelvis rädslor, så drabbas många hundar av sådana och mår dåligt av det skälet, liksom deras ägare gör.

Mentala egenskaper och ärftlighet.
Det är alltså med undersökningar av stora mängder hundar, eller kullar, som man har en chans att börja urskilja mönster, mönster som man inte kan se i varje enskild kull, eller på ett mindre antal fall. Det är också i ljuset av detta man ska se våra MH-test. De kan avslöja sådant som man inte har en chans att se i sin egen uppfödning och därmed kan MH-testen, om uppfödare använder sig av resultaten i aveln, bidra till förbättring av raserna.

Även om de flesta mentala egenskaper inte ärvs ner direkt, utan det handlar om att generna predisponerar för vissa egenskaper under vissa förhållanden, så är våra sätt att leva med hundar så pass likartade att det lönar sig att avla enbart på hundar med stabil mentalitet och som saknar obekväma rädslor (det är helt enkelt obekvämt att leva med hundar som är rädda för allt möjligt, för att inte tala om att en rädd hund mår ganska dåligt).

Det är här vi kan få nytta av MH om alla försöker testa sin uppfödning och använder sig av resultaten i sin avel. MH testar alla hundar under så likartade förhållanden som möjligt. Vissa egenskaper har ganska hög arvbarhet, som just rädslor, som man alltså inte vill ha, lika lite som man vill ha HD.

För rasen som helhet spelar det ingen roll om mentalt svaga och allmänt rädda hunden Fido råkar få en kull med valpar som saknar hans rädslor, andra som avlar på hundar med rädslor kommer att få många valpar med samma rädslor som föräldrarna har. Går Fidos avkomma i aveln så kommer sannolikt hans gener att visa i senare generationer. Statistiskt sett ökar antalet mentalt svaga hundar om man låter sådana gå i avel, även om det finns enstaka skullar efter sådana hundar som är bra. Det är ett faktum att man bidrar till att försämra rasen på det sättet oavsett vad man tror. Att man tror att mentala egenskaper inte ärvs ner hjälper inte. Statistiken visar, bortom alla tvivel, att mentalt svaga hundar genomsnittligt producerar många fler mentalt svaga avkommor än mentalt starka hundar.

Till sidan I: Lite om gener
Till sidan II: Färgscheman/sobel/trf/blått
Till sidan III: Färgscheman vita faktorn


Till toppen

Sidan utlagd 7/4 2004
Uppdaterad 21/11 2004


Sidan är försedd med en osynlig
räknare som använder sig av cookies.
Klicka här för mer information.