Du är på Convoco's hemsida

NÅGRA PRAKTISKA TRÄNINGSTIPS


Med anledning av att det då och då händer att colliefolk skriver till mig eller ringer mig om träningsproblem, ger jag här lite tips om träning och problemlösning. Jag vill betona att det finns många sätt att träna på och det här mitt sätt. Man får själv välja vilken metod man vill använda alltså, men jag tror att det är viktigt att man är konsekvent i sin metodanvändning. Här kommer de alltså, mina små tips:

Allmänna tips
Man ska akta sig för att ändra metod för ofta och därför att metoden man testar inte fungerar direkt. Det gör nämligen ingen metod. Det finns inga genvägar när det gäller hundträning, den handlar alltid om att nöta och nöta och nöta tills hunden fungerar.
Vidare måste man själv tro på den metod man använder. Tror man inte själv på metoden kommer man inte att lyckas få hunden att tro på den heller.
Det är också viktigt att ha tålamod, massor med tålamod. Hunden kan verka förstå ena dagen, ja under flera veckor för att plötsligt förefalla fullkomligt insiktslös igen. I sådana fall är det bara att gå tillbaka i träningen och harva igen, vänligt och med tålamod.
Dessutom ska man låta bli att psykologisera för mycket. Det ställer bara till mer problem än dem man kanske redan har. Man ska alltså inrikta sig på att lära hunden rätt beteende, oavsett varför den gör fel, och det innebär att om hunden gör fel börjar man från början, kanske med en ny metod, men alltid med inriktningen på att hunden ska föras fram till rätt beteende nu, alldeles oavsett frågan om varför den gjorde fel tidigare. Glöm den saken alltså, se på hunden som om den inte kan momentet och nu ska lära sig det, och allt annat är ointressant just nu!
Till toppen

Om shapingmetoden
Shapingmetoden går ut på att man steg för steg leder hunden fram till det önskade beteendet. Man börjar med att belöna minsta lilla steg i rätt riktning och när hunden är helt säker på det steget, ökar man successivt kravet för belöningen. Anta att du ska lära hunden att ta upp apportbocken med den här metoden.
1: Lägg en apportbock på golvet framför hunden och vänta. Hunden blir antagligen nyfiken och nosar på den - belöna direkt med en korvbit. Belöna sedan hunden för enbart nosande ganska många gånger, ända tills hunden vet säkert att den belönas för att nosa och tills du ser att den nosar direkt när apporten läggs på golvet framför den.
2: så bestämmer du dig för att hunden inte ska belönas förrän den sätter tänderna runt apportbocken. Lägg ut den som vanligt, vänta och se. Hunden kommer nu att nosa på den, eftersom den belönats för det massor av gånger. Men nu får den ingen korvbit. Istället väntar du. Om hunden nu tappar intresset för apporten kan du rucka lite på den, intressera hunden för den - men var tyst, tjata inte det avskräcker bara hunden.
Nu kanske hunden går ner och öppnar munnen lite över apportbocken. Belöna direkt med en korvbit. Det är ett steg i rätt riktning. Så belönar du hunden för att den sätter munnen runt apportbocken ett antal gånger och bara om den gör det, ja rejält många gånger.
3: Nu bestämmer du att den ska ta ett litet tag i apportbocken, kanske lyfta den några mm över golvet. Vänta och se igen. Det troliga är att eftersom hunden belönats massor av gånger för att den sätter tänderna över apporten, kommer den att till slut försöka lyfta upp den lite när det inte hjälper att bara greppa om den med tänderna. Troligtvis släpper den apportbocken direkt dock, men det är OK i det här skedet. Det är ett steg i rätt riktning och nu får hunden inte belöning bara för att sätta munnen runt den. När den alltså lyfter bara lite, belöna direkt med en korvbit. Belöna för ett litet upplyftande massor av gånger och tills hunden tar upp den varje gång apportbocken kommer fram (hålla fast kommer senare).
Steg för steg, med mycket små steg, för man så hunden framåt i träningen tills den inte blir belönad förrän den sitter och väntar med apportbocken i munnen en stund innan du tar den etc.
(Ett erkännande: Jag hade själv inte tålamod att genomföra den här träningen med Banjo, som var av det svårartat ovilliga slaget när det gäller att ta upp och bära, så jag tog till lydnadsapportering, vilket jag ångrar idag eftersom han visserligen apporterar men helt utan glädje och det tog mig ett år att nå dit även med lydnadsapportering. Slutresultatet hade säkert blivit bättre om jag shapat fram apporteringen i synnerhet om jag hade gjort det med hjälp av klicker.

Detta är shapingmetoden, man tjatar inte på hunden, man stressar den inte, man kommenderar den inte. Kommandoordet lär man in när hunden kan momentet. Då börjar man använda kommandot och efter en tid associerar hunden detta till ett beteende som den lärt sig själv och som den tycker är roligt att utföra.
Till toppen

Om klickermetoden:
Klickermetoden bygger på shapingmetoden samt på att man också lär hunden att klickandet betyder "Bra, nu kan du hösta in belöningen". Man kan använda en klicker eller man kan använda rösten. Ordet "bra" använder man så ofta och ofta så slarvigt att det är bättre att använda ett annat belöningsord om man vill lära hunden ett sådant istället för en klicker. Jag har dels klickat med tungan (eftersom jag tycker att det är fäppligt med klickern som man har en hand upptagen med) eller sagt "japp" istället. Det senare ordet, om det sägs med snärt, är svårt att säga mer än på ett sätt, tonfallet avslöjar därmed inte lika lätt om man är irriterad eller aningen missnöjd, som ordet "bra" ofta gör och dessutom använder man det inte till vardags (hur många av oss säger ex. inte "det är bra nu" och menar "nu räcker det", en betydelseskillnad som knappast underlättar för hunden att förstå vad vi menar med ordet). Hunden är mycket känslig för betoningsskillnader och den känner direkt vilket humör vi är på genom att lyssna på våra tonfall. En klicker, ett klickande med tungan, ett kort snärtigt "japp", blir mer neutralt för hunden och har den lärt sig förknippa dessa ljud med godis (eller annan belöning) så riskerar vi inte att förstöra berömljudet med en missnöjd eller irrierad röst, vilket är viktigt i hundträningen. För hunden ska det vara svart eller vitt, det ska inte finns några mellanlägen. Endera har hunden gjort rätt eller så har den gjort fel och något "nåja, skapligt" eller "bra, men visst kan du bättre" får inte förekomma eftersom hunden inte förstår sådana nyanser. Jag brukar skämtsamt säga att i hundträning gäller Bibelns ord : "Ditt tal ska vara så att ja är ja och nej är nej, vad därutöver är det är av ondo". Sedan hävdar klickerexperterna förstås att man aldrig ska säga "nej" utan att utebliven belöning är straff nog. Jag har inte testat detta senare dock och vet därför inte på grund av egen erfarenhet om det stämmer.
För mer och grundligare information om klickerträningen, som verkligenär suverän, rekommenderar jag Karen Pryors bok Clicker training for dogs eller, om man inte gärna läser engelska, Egtvedt/Køste, Klickerträning för hund.)
Till toppen

Om spårträning
Innan man börjar träna spår ska man veta vad man vill lära hunden. För det första lär man inte hunden spåra. Det kan den redan och är mycket bättre på än vi människor, men vi vill lära den att spåra när vi vill att den ska spåra och att gå de spår vi vill att den ska gå och att den håller fast vid det spår den fått godkänt för att den tar upp. Dessutom vill vi lära den att spåra så att vi ser att den faktiskt spårar, det vill säga den ska spåra i sträckt lina, dra föraren fram i spåret, samt att den spårar så att den inte missar apporter, går i spårkärnan alltså, och vi vill förstås träna den så att den tycker om att spåra.

Det följande är min metod och den strider mot vad somliga andra anser men den har fungerat väl för ganska många och somliga har kommit till SM med den här metoden (dock inte jag som allt colliefolk redan vet :-)! Däremot har alla mina hundar blivit väldigt bra spårhundar med den här metoden.

Öva upp apportintresset Jag börjar med att lära hunden tycka att spårapporterna är jätteroliga och att de är växelvaluta, en apport till matte = en godbit. Det kan jag lära den redan när den är åtta veckor gammal och på många olika sätt, och jag väljer de sätt som hunden tycker är roligast. Jag kan träna hunden att leta efter apporter som jag lägger ut inomhus eller genom att kasta apporterna och betala hunden för att den kommer till mig med dem. Först när hunden tycker att apporterna är jätteroliga är det dags att ta ut den i sitt första spår.

Hur ska man lägga spåren? Så här ser det ut när jag lägger mina nybörjarspår. Jag ställer mig på en fläck där jag kan ta ut ett par syftpunkter och markerar spårets början på något sätt. Syftpunkterna ska ligga omkring 100 meter bort och med mellan 15 till 50 meters mellanrum, beroende på vad man använder som sådana.

bild


I det här fallet tar jag sikte på en flaggstång och ser till att den ligger exakt i linje med en grov björkstam lite längre bort, så att stången täcker stammen där jag står (riktpunkterna/syfftpunkterna kan vara vad som helst, en stolpe som står exakt i linje med en stor sten, ett träd som står exakt i linje med en husgavellinje ex, med tiden blir man expert på att ta ut lämpliga syftpunkter). Om jag nu går ett enda steg åt sidan kommer jag att se björken igen. Om jag går ut spåret så att jag hela tiden har björken dold bakom flaggstången vet jag att jag går spikrakt och när jag senare går spåret med hunden vet jag exakt var jag har gått och låter aldrig hunden dra mig ur spåret.
En annan vits med att veta exakt var man har gått är att man aldrig råkar missleda hunden, för att man tror att den går fel när den i praktiken går rätt.
Jag lägger helst de allra första spåren vindstilla dagar Jag undviker sidvindar och motvindar. Om det fläktar lite lägger jag spåren i medvind.(Ganska snart kan man strunta i vinden. Den bryr jag mig bara om i den allra första träningen.)
Jag går ut spåret, sådär en 25-75 meter långt beroende på hur gammal hunden är. Jag lägger ut två apporter i slutet, med 5-7 meters mellanrum. Om hunden tar den första apporten avslutar vi där, om den missar denna tar den förhoppningsvis den andra och får sin slutbelöning där istället.
Jag spårar alltid i ett två meter långt koppel tills hunden vet vad spåret handlar om.

Tjata inte på hunden
För att hunden ska tycka att det är roligt att spåra ska man akta sig för att tjata på den under inlärningen. Jag låter hunden ta upp spår alldeles spontant och följer bara med den så länge den går i spåret. Inget kommando alls förrän den har fullt klart för sig vad det handlar om och då smyger man fram det, säger "spår" just när hunden tar upp spåret. Varför? Jo, många börjar med att peka ut spåret utmed marken med handen och säger "spår" gång på gång, precis som om hunden skulle begripa bättre då. Det gör den inte alls. Den blir förvirrad, nosar på handen, blir intresserad av vad matte håller på med och förr eller senare, när den fattar att matte begär något av den som den inte förstår, börjar den vilja komma ifrån hela situationen.
Alltså går man istället bara fram mot spåret och om hunden tar upp det direkt, som många hundar gör, följer man bara med. Om den inte gör det stannar man och väntar och ser om den inte tar upp det efter en stund. De flesta brukar göra det förr eller senare. Man är helt tyst, man säger ingenting och om det är en valp eller en mycket ung hund, som inte alls är intresserad av spåret, går man bara därifrån efter ett tag, utan att säga något. Då vet valpen inte att den just har misslyckats med något och därmed har den inte lärt sig något negativt. Den vet nämligen att det finns ett spår men är kanske inte intresserad just idag, eller just i den här låga åldern och den har ingen aning om att matte eller husse ville att den skulle ta upp det där spåret. Det vet den inte heller om matte/husse börjar tjata ett ord som inte betyder någonting för den. Skillnaden är att om man är tyst har man inte avskräckt hunden, inte försatt den i en situation som är obehaglig och frustrerande och det ger bättre förutsättningar nästa gång vi försöker - och på samma sätt.

När hunden drar iväg i spåret följer jag bara med. Jag berömmer hunden om den tål det utan att bryta, om inte tiger jag. Jag följer hunden så länge den håller sig i spårkärnan och stannar och låter mig inte dras med om hunden avviker från denna. Jag står absolut tyst och säger ingenting till hunden. Den måste själv komma på hur den ska göra för att få mig med i spåret. (Hur stor avvikelse från spåret man ska acceptera handlar alltid om bedömningar, en halvmeters avvikelser från kärnan kan accepteras men bara som en kort/snabb avvikelse, inte att den går där hela tiden.) Därmed lär jag hunden att det bara finns ett sätt att komma framåt i spåret, nämligen att gå mitt i spårkärnan. Hunden spårar ofta gärna vid sidan om spåret. Den vet var exakt jag har gått men finner det ibland enklare att spåra vid sidan om. Jag vill inte att den gör det för risken ökar då att den missar apporter, alltså vill jag att den så småningom ska förstå att den ska gå i spårkärnan och inte bredvid denna.
De flesta friska och normalt funtade hundar brukar vara så nyfikna att de drar iväg i spåret och de kommer snabbt på att det inte går att komma framåt om de inte går precis i spårkärnan.
När de hittar apporten gör man förstås stor och härlig cirkus av det, belönar så att det blir urfestligt för hunden. Den har just vunnit högsta vinsten på lotteri och det måste förstås firas med besked.

Ett vanligt problem med våra långhårscollies är att de inte vill dra i linan när de spårar. De har lärt sig att man inte får dra i kopplet och drar därmed inte heller i spårselen. Det vill jag att de ska göra. Gör de inte det får jag träna det separat. Det gör jag genom att jag sätter på hunden spårselen och sedan ser jag till att ha en dragning som får hunden att vilja rusa. Husse, lillmatte eller någon hunden älskar får springa iväg och locka på hunden, eller jag kastar iväg en boll som hunden älskar att rusa efter, och när hunden är som ivrigast får den börja förfölja. Jag ser till att hålla emot, går i vanlig takt men uppmuntrar samtidigt hunden när den drar, berömmer den för det "Bra, dra på, jättefint". Jag får inte börja springa efter hunden, jag ska gå i bekväm takt och hunden ska dra mig framåt.
Det brukar inte behövas mycket sådan träning förrän hunden har fattat att när spårselen sitter på, då får den dra, att det är en skillnad mellan spårselen och halsbandet alltså.

Varför vill jag ha drag i spårlinan? Jo för att jag vill kunna läsa hunden genom linan. När hunden kan dra mig genom spåret märker jag direkt om den spårar eller får en tapt. I det förra fallet håller den linan sträckt, i det senare fallet slaknar linan och då står jag stilla och väntar tills hunden börjar lägga på drag i linan igen, då jag går med igen. När jag kommer så långt i träningen att hunden har 15 meter lina, går jag normalt omkring 6 meter bakom hunden (utom vid påsläpp på tävling då jag måste låta 10 meter av linan löpa ut innan jag får gå med hunden). Om hunden får tapt och börjar cirkla runt, ser jag till att endera backa upp så att linan sträcks igen, eller samla in linan så att den sträcks och sedan släpper jag ut linan med mjukt mothåll när hunden börjar söka ifrån mig igen. Jag låter aldrig hunden bara springa runt och vimsa efter spåret i en vinkel exempelvis. Jag ser till att alltid ha sp6aring;rlinan sträckt mellan mig och hunden. Det skärper upp hunden och påminner den om vad den ska göra. Sen går jag inte med förrän jag har ett stadigt och bestämt drag i linan igen. Inga anvisande steg i rätt riktning alltså. Behöver jag sådana har grundträningen varit för dålig eller troligare, felaktigt genomförd.

Vid påsläppet, när hunden klarar sådana, gör jag likadant, låter hunden dra ut linan. Jag står stilla och håller emot precis så mycket att linan är sträckt hela tiden och när 10 meter löpt ut börjar jag gå med hunden.

När hunden vet precis vad den ska göra i rakspåret så börjar jag träna vinklar. De första vinklarna är bara lite vinklade, så småningom blir de snävare och snävare tills de är 90 grader eller ännu snävare.

För övrigt gäller förstås att man måste stegra svårighetsgraden successivt, Först får hunden kanske se hur jag lägger ut spåret (om den inte är en naturbegåvning som bara spårar direkt). Sedan lägger jag ut spåret utan att hunden ser på. Så låter jag spåret ligga allt längre tider, ser till att variera terräng och till slut börjar jag spåra i alla slags väder, med kraftiga vindar i alla riktningar. Korsande spår behöver jag inte oroa mig för om man tränar som jag rekommenderar eftersom man redan från början lär hunden att den inte kommer framåt om den växlar till andra spår. Jag kan alltså börja träna korsande spår nästan med detsamma genom att först lägga ett rakspår i en riktning sedan ett nytt rakspår tvärsöver det första. Det brukar aldrig ställa till några allvarliga problem.

När jag börjar träna påsläpp börjar jag med koppel och går snett mot spåret i spårets riktning. Efter ett tag går jag alltmer vinkelrätt mot spåret och så småningom skickar jag ut hunden mot spåret i spårlina.

Ett sista ord Hunden KAN spåra. Den har ett luktsinne som är så effektivt att vi inte ens kan föreställa oss det. Om den inte spårar som den ska, beror det på att vi inte har lyckats få hunden att förstå vad vi vill att den ska göra. Då gäller det att tänka efter och fundera på var vi har missat i träningen.

Det är aldrig för sent att börja om om man inte lyckats lära hunden ett bra spårarbete, att början från början med den här metoden alltså. Har hunden fattat sådär ungefär brukar den fatta det här väldigt snabbt och man får se en helt ny hund i spåret efter ganska kort tid. Sen använder man de här rakspåren som skärpningsverktyg om hunden börjar slarva i spåret så småningom, vilket många hundar gör efter ett tag.

Tillagt PS (30/3): Någon har ringt och frågat mig om jag inte styr hunden när jag stoppar den när den vill gå åt fel håll. Jo visst gör jag det i viss mån, men jag går inte ut spåret åt den. Jag tar inte extra steg i rätt riktning för att visa den vad jag vill. Jag väntar bara tills den sätter ner nosen i spåret och börjar gå i detta. Det innebär att så länge hunden går i spåret så är det hunden som leder mig, inte tvärtom. Den kan däremot inte leda mig av spåret. Så småningom lär den sig att gå i spåret och att det är det roligaste den kan göra i den här situationen. Att stå stilla på samma fläck blir ju trist efter en stund.
Till toppen

Om uppletandeträning
Hur man börjar träna uppletande vet nog de flesta så det tänker jag inte skriva mycket om. Däremot tror jag att följande tips kan vara till glädje för många::
Ett fel som många gör är att de tjatar på hunden när den inte går ut och letar igen, eller när den inte går ut då man börjar lägga ut föremål som hunden inte har sett att man lägger ut (följande förutsätter dock att hunden har letat många gånger när den fått se att man lägger ut föremålen). I det fallet ska man göra precis tvärtom mot vad man tror. Man säger "Leta" en gång, sedan står man helt passiv och helt tyst och bara väntar. Om hunden börjar skälla, strunta i det. Titta upp i himlen, låtsas inte om att hunden finns. Ha is i magen och vänta, tyst och passivt. Jag lovar, hunden minns mycket bättre än man tror. De allra flesta hundarna brukar till slut börja kika utåt rutan och springa ut för att leta igen.
När den äntligen gör det och kommit med nästa föremål är det dags för stora belöningscirkusen. Nu ska hunden få veta att den var rent otroligt duktig. Det gäller sedan att upprepa denna passiva väntan var gång, ända tills hunden vet att det inte lönar sig att göra något annat än gå ut och leta när matte/husse har kommenderat "leta".
Till toppen

Till träningsdagboken, sidan 1




Sidan utlagd sommaren 2003
Uppdaterad 7/4 2005

Sidan är försedd med en osynlig
räknare som använder sig av cookies.
Klicka här för mer information.





- Allmänna tips 
- Om shapingmetoden 
- Om klickermetoden 
- Om spårträning
- Om uppletandeträning