Du är på Convoco's hemsida

TRÄNINGSDAGBOK FÖR SEATON
År 2002
foto

foto

På lördagen, några dagar senare alltså, rullade matte metallapporten över golvet och den var ju lika kul som den där andra apporten.


Till toppen
Torsdagen 12/9. 2002
Här har jag, Seaton, börjat träna tung apportering alldeles själv. Enkilosapporten var bara oemotståndlig när matte lade ut den på gården! Själv väger jag 5,5 kilo! Synd att bilden är så suddig, men första tunga lyftet måste förstås förevigas och eftersom matte inte hade kameran till hands utan tvingades rusa in och hämta den och sedan bara knäppte, så blev det litet suddigt.
På eftermiddagen tog matte ett par foton till och de blev lite klarare, men mest för att här springer jag inte så fort.

foto
Måndagen 16/9:
Nu börjar Seaton bli lite mer hemtam och Banjo har tagit honom till sitt hjärta så nu får jag avstyra de vildaste lekarna.

Söndagen 22/9:
Idag har vi tränat lite "leta apporter" i vardagsrummet. Tidigare har jag kunnat träna detta med nya valpar genom att de äldre hundarna har fått leta reda på apporterna och komma till mig med dem och belönats och det har räckt att valpen sprungit med och vimsat för att den skulle klara av det här själv efter ett par gånger och när ingen av de stora hundarna är med. Men de äldre tikarna jag har nu klipper till den stackars Seaton när han hittar och vill ta en pinne och det är ju inte meningen att han ska få obehag för att han tar upp dem så vi får träna från scratch han och jag. Alltså band jag upp honom i vardagsrummet med kopplet, lekte lite med en apport och gav honom en liten korvbit när han gav mig den. Sedan placerade jag ut fem stycken i rummet och släppte honom lös - och se, han började genast leta efter dem och kom till mig med dem - och fick en korvbit. Valpar är rent otroligt receptiva och läraktiga, bara de har viljan att bära och komma med saker. Det här är förövningar till spårarbetet. Det valpen lär sig tycka är roligt under sitt första levnadsår tycker den som regel är roligt resten av livet. Mina erfarenheter är att första gången mina hundar träffar på en apport i spåret tycker de det är jättekul, eftersom apporterna har blivit roliga redan under träningen i vardagsrummet.
Till toppen

Torsdagen 26/9 2002
Den senaste veckan har vi lagt några korta matspår, sådär en 50 meter långa. Det första gick inte lysande eftersom Seaton undrade var jag hade gjort av maten. Men steg för steg nosade han sig fram till matbunken. Idag gjorde vi vårt tredje matspår och nu visste han ganska direkt vad det handlade om. Rusade först ut till stället där han hade hittat skålen förra gången, men se där fanns den ju inte. Då kom han tillbaka till mig, tittade först uppfordrande på mig men tog sedan ordentligt och systematiskt upp spåret och spårade riktigt fint direkt och utan avbrott fram till matskålen. Jag blev mycket nöjd med hans insats. Vidare har vi fortsatt våra små gömmalekar med apportpinnar inomhus. Nu, vid tredje letandet, visade jag honom bara apporterna, stängde ute honom ur rummet, lade ut apporterna, släppte in honom och det var som jag trodde, han visste redan precis vad det handlade om när han kom in vardagsrummet. Han började genast leta och letade energiskt och mycket målmedvetet efter apporterna och kom till mig med alla pinnarna, en efter en - för en liten korvbit för varje pinne. Han kör helt enligt principen "tredje gången gillt". Fast han har den lilla ovanan att vilja tugga frenetiskt på pinnarna ibland. Det brukar dock inte vara något större problem att få bort så småningom. Så kan han sitta på uppmaning också, med en korvbit framför näsan, eller matskålen.
Till toppen

Fredagen 27/9 2002
Idag rusade Seaton i vardagsrummet och for som en virvelvind runt rummet och plockade upp och kom till mig med apportpinnarna. Han är otroligt rolig att lekträna eftersom han tycker det är så kul. Alla sex apporterna, som jag hade lagt ut, letade han reda på och till min glädje lade han inte av att leta när det blev färre pinnar kvar och allt svårare att hitta någon.
Till toppen

Tisdagen 15/10 2002
Vi fortsätter att träna leta reda på och apportera apportpinnarna som jag lägger ut i rummet. Nu går det i flygande fläng och ingen tveksamhet om vad det handlar om. Ändå har vi inte tränat det speciellt många gånger sedan jag skrev sist, tre gånger kanske. Vi har också börjat träna lite inkallning. Sitta stilla går dock inte. Det klarar ingen valp med hela kroppen sprudlande av energi. Men när matte ropar "HIT" då kan han sneka runt och sätta sig bredvid matte - med lite anvisningar av korvhanden förstås. Och kul är det! I början skrev jag att vi får se vad jag orkar göra med Seaton. Nu börjar jag inse att det mer handlar om att jag inte kommer att orka om jag inte tränar med honom varje dag, eftersom arbete med hjärnan är vad han blir trött av och det är vad som får honom att lugna ner sig lite mellan varven.
Till toppen

Torsdagen 17/10 2002
Idag har vi gått vårt första matspår i sele och koppel, Han fick se när jag gick iväg med matskålen och lade ut spåret. Det var då inget fel på draget under tassarna, full fräs och även om det inte var näsan i backen hela tiden (vem kan begära det när det blåser halv storm och spåret är pinfärskt) så gjorde han en lysande insats. Därmed gjorde han min dag.
Till toppen

Söndagen 10/11 2002
Tiden går och vi har faktiskt inte legat på latsidan fast jag inte skrivit något på ett tag. Just nu tränar vi lite uppletande utomhus, snön försvann ju tack och lov. De första gångerna gick inte strålande för det fanns så mycket annat att sniffa efter. När han hade hittat föremålet tog han upp det, släppte det och började sniffa runt istället (det finns massor med har- och rådjursspår, för att inte tala om all spillning, där vi letar). Men efter att han ha fått vara med och se Trissa leta tre gånger och med lite lek och dragkamper med föremålen så tändes luman - "Aha, det blir kul om jag hämtar de där grejerna matte lägger ut ", så då började han rusa ut och leta och hämta föremålen, men med lite tappande och återupptaganden på vägen in.
Till toppen
Då var det förstås det där problemet med att han släppte några meter ifrån mig, för han förväntar sig godis (det får Trissa när hon kommer in med ett föremål). Det bråkar jag inte om här dock. Istället tränar vi fasthållande separat hemma. Jag sitter på huk och lägger ut ett föremål på golvet framför Seaton. Han tar upp det direkt, men släpper gärna lika snabbt. "Titta jag har ju tagt i det, ro hit med korvbiten ". Tålamod! Jag sitter helt tyst och väntar med min utsträckta hand, så till slut hamnar föremålet i handen och då blir det en korvbit direkt. Nu har vi tränat detta en stund var dag under någon vecka och redan har han börjat hålla fast föremålet (för det mesta) tills jag tar det ur munnen och ger honom en korvbit. Jag ökar successivt på kraven alltså, först en korvbit direkt bara för att han tog upp grejen, även om han släppte den direkt, så ingen korvbit förrän den hamnade i min utsträckta hand. Nu har vi kommit till stadiet "ingen korv förrän du hållit kvar grejen några sekunder och tills jag tar den". Shapingmetoden alltså! Med Seaton som är inte bara är en naturlig apportör utan en superapportör, så har det gått fort det här och krävts ett minimum av tålamod måste jag dock erkänna. Med andra hundar tar det längre tid och med somliga så lång tid att man ledsnar till slut, som fallet var med Banjo, som var den ovilligaste apportör jag någonsin haft, fast han är urgullig ändå.
Till toppen
foto

foto

foto

foto

Från "min tränare" har jag stränga order att inte säga ett enda ord under den här träningen. Det tror jag är en bra id(c) eftersom man så ofta blir stressad när det inte går bra ganska snabbt och börjar tjata och tjafsa och stressa hunden, även om man själv tycker att man låter vänlig och uppmuntrande, varvid hunden eller valpen tycker situation är obehaglig. Dessutom ska man akta sig för att skicka fram handen snabbt för att grabba tag i apporten (eller vad man tränar valpen att ta upp) innan valpen släppt föremålet eftersom valpen lätt uppfattar det som ett anfall och släpper direkt och backar undan - och av ren reflex. Man ska alltså sitta stilla, med utsträckt hand, och ha tålamod att vänta - helt tyst, och med korven frestande men oåtkomlig i den andra handen! Så när föremålet äntligen släpps i handen kommer korvbiten direkt, men utan ett enda ord.
PS: Banjo har börjat spåra - äntligen. Nu spårar han helt plötsligt som om han inte gjort annat i hela sitt liv och tycker att det är jätteroligt och han till och med tar upp apporterna och kommer mot mig med dem. Jag trodde väl att det skulle mogna fram så småningom fast jag hade börjat ge upp. Det ska man alltså inte göra :)! Däremot tror jag att man ska strunta i spårträningen så länge valpen eller unghunden verkar helt ointresserad. Om den är intresserad däremot kan man träna väldigt tidigt. Jag har haft valpar som älskat att spåra redan vid tre månaders ålder och sådana som Banjo, som varit över året innan intresset plötsligt kommit.
Till toppen

Söndagen 16/11 2002
Nu börjar ingångar vid inkallning sitta. Det tränar vi inomhus. Jag bara går bakåt och lockar honom till mig och leder honom, med hjälp av en korvbit, runt att sätta sig vid sidan. Den tioöringen trillade ner nästan direkt. Jag hoppas att den här träningen inomhus ska ge samma resultat med Seaton som den gjorde med Opus, att han kommer in och stryker benen på mig vid inkallningarna, inte tar vida svängar som de hundar tenderat att göra som jag tränat in det här med när de blivit äldre. Jag har bestämt mig för att återgå till inkommandet där hunden går bakom ryggen och runt, eftersom det faktiskt är enklare att lära in raka och korrekta sättanden på det sättet och dessutom är det lättare för hundarna när apporteringen kommer in.
Till toppen
foto

foto
Även "sitt kvar" har vi börjat träna så smått nu och det går mycket bättre än för någon månad sedan, då jag gjorde ett försök men lät den träningen bero eftersom Seaton var alldeles för livlig och inte kunde sitta stilla alls. Men han har nu börjat koncentrera sig mycket mer effektivt på mig när vi tränar. Han har helt enkelt börjat lära sig att lära, fattar att det gäller att göra något som jag vill att han ska göra. Gör valpen det har man mycket gratis senare. Alla valpar tycker inte om lydnadsträning.
Till toppen

Jag har haft valpar som sett ut som om de skulle dö när jag försökt träna sådana här saker lite mjukt och vänligt med dem och andra som bara älskar det redan från början. Opus och Cleo var sådana hundar, även Banjo faktiskt och Seaton. Gillar de det inte är det ingen id(c) att försöka. Det ska vara roligt, både för valpen och matte. Tycker inte valpen det är kul tycker inte jag heller att det är roligt. Läggandet står också på dagordningen sedan igår och efter bara ett par gånger med godis för läggandet slängde han sig ner och låg kvar. "Det var ju det här jag fick godis för, bara att ligga kvar och vänta på nästa korvbit då!" Fel förstås eftersom det inte var "ligg kvar" vi tränade : ) - ännu! Men det är underbart roligt med valpar som går händelserna i förväg för att de fattar så snabbt och man säger naturligtvis inte till honom att han gör fel i det läget. Han testar ju egentligen vad det var han fick korvbiten för.
PS: Någon mejlade mig och uttryckte beundran för att jag var så energisk med träningen. Får väl lov att tala om att det inte alls handlar om massor med träning. Vi tränar de här lydnadsmomenten inomhus sådär en 10 minuter om dagen, och gör kanske ett eller ett par uppletande, alternativt något kort spår i veckan, med ett och annat letande efter apportpinnar inomhus, företrädesvis någon dag då det inte blir någon utomhusövning. Så någon hårdträning är det inte fråga om precis. Vem har inte tio - tjugo minuter över till sin valp var dag?
Till toppen

Onsdagen 21/11 2002
Ett par korta spår idag. Seaton gick sitt första apportspår. Banjo fick gå ett kort spår först, omkring 125 meter, och han har bara plötsligt blivit "proffs" på det här, härlig motivation, härligt drag i spårlinan och gott intresse för apporterna. Seaton fick sitta och titta på. När Banjo var klar gick jag ut ett kort spår till Seaton efter att han först fått leka lite med en apport, som han ju känner igen från letandet i vardagsrummet. Så gjorde jag något jag inte brukar göra, lade ut ett spår, 75 meter ungefär, med två apporter, mest för att se om han klarade av det. I grundträningen lägger jag normalt ett rakspår med en enda, därmed en slutapport (och det kommer jag att tillämpa i den fortsatta träningen), det vill säga jag lägger ut en apport, så en till tio meter efter den första. Tar hunden den första apporten slutar jag där med stora skojcirkusen, om inte får han spåra fram till nästa, som han förhoppningsvis inte missar, så blir det stora slutbelöningen där istället. Men nu lade jag en apport mitt i spåret och en i slutet. Seaton stod uppmärksamt och iakttog mig lugnt och sansat. När jag kom tillbaka till honom blev han mycket ivrig att komma iväg på spåret, precis som man vill att en spårhund ska bete sig alltså, inget stress före arbetet men iver att jobba när den ska börja. Spåret var snabbt överstökat. Han spårade inte sådär supersnyggt, lite fladdrigt, man kan inte begära mer så här i början och när spåret är alldeles färskt, men han spårade och bäst av allt, han stannade, tog upp första apporten och kom tillbaka till mig med den (vardagsrumsträningen som gett det resultat jag förväntar således) och efter godisbelöning och lite lek med den fortsatte vi fram till nästa apport, som han också tog upp och kom med med stora skojet som belöning. Sedan hade han helst velat fortsätta spåra men nu hämtade vi Banjo, som stod vid ett träd och väntade. Hem gick en mycket nöjd matte med två hundar som överträffat hennes förväntningar båda två. Då är det roligt att träna. Ska också säga att jag alltid spårar i koppel den första tiden, tills hunden är rutinerad och verkligen vet vad det handlar om. Längre spårlina introducerar jag ganska sent i träningen. Slutligen, det är inte så att jag förtiger misslyckanden om nu någon tror det. Seaton är bara så otroligt rolig att träna med. Det är väl därför det är roligt att skriva en nätdagbok om saken också :).
Till toppen

Torsdagen 12/12 2002
Jodå, vi fortsätter att träna, men nu befäster vi mest det vi redan börjat lära in, komma in på hit-kommando och sätta sig korrekt vid sidan, sitta kvar, lägga sig ner samt att leta apporter inomhus och det går numer som en dans. Vi har ju snö nu så det är inte något vidare läge för spårträning. Istället lär sig Seaton allt möjligt på eget bevåg, som att öppna dörrar och grindar, att ta sig ut ur inhägnaden runt trädgården på flera olika sätt, att plocka ner allt mellan himmel och jord från bänkar och bord samt att bära runt och sprida ut matskålarna över hela huset (så att jag får springa omkring och leta efter dem när det är matdags) och annat nyttigt. Nu väntar jag bara på att han ska lära sig att svara i telefonen också!

Till toppen

Träningsdagbok 2003





     Innehåll 2002
     12/9 torsdagen 
     16/9 mådagen 
     22/9 söndagen 
     26/9 torsdagen
     27/9 fredagen

     15/10 tisdagen 
     17/10 torsdagen 

     10/11 söndagen 
     16/11 söndagen
     21/11 onsdagen

     12/12 torsdagen


Sidan är försedd med en osynlig
räknare som använder sig av cookies.
Klicka här för mer information.