Du är på Convoco's hemsida

TRÄNINGSDAGBOK
År 2003 (januari tom april)
SÅ VAR DET NYTT ÅR!

Under helgerna har vi emellertid kopplat av lite och ägnat oss åt rena cirkuskonster, som att träna att sitta vackert, och det är ju också kul!
Till toppen

Måndagen 6/1
Och vi bara fortsätter att träna våra grundmoment. Nå, vi avancerar lite för nu börjar vi lägga in kommandona också, så att Seaton ska lära sig att associera dessa till de moment han redan kan utföra. Dessutom har vi varit ute och testat lite sök. Det tyckte Seaton var mycket roligt.
Till toppen
foto
Den här herrn ska jag inte ha skallmarkering på så då får vi ta itu med rullmarkeringsträningen nu också.

Torsdagen 9/1
Idag har Seaton börjat hämta och komma in och avlämna apportbocken korrekt. Det gick liksom av sig självt. Vi har ju tränat hålla fast en längre tid, genom att han har tagit upp apportbocken och sedan har jag successivt utökat den tid han fått hålla den innan jag tagit den och gett honom en godbit för "konststycket", och detta utan att jag säger något under träningen. Vidare har vi tränat in korrekt inkommande vid inkallning från några meters håll (med handtecken, vägledning med en korvbit, som hjälp). Så ikväll kastade jag iväg apportbocken varvid Seaton omedelbart rusade efter den och kom mot mig den. Då gjorde jag handtecknet för gå runt och sätta sig vid min vänstersida och han gick direkt och satte sig i rätt position och utan att släppa apportbocken. Detta gjorde vi åtminstone fem gånger och han klarade det varje gång, med en korvbit som belöning förstås. Och inte nog med att han gör det jag hoppas och vill att han ska göra, han gör det med fart och fläkt och verkar tycka att det är urkul. Korvbiten hjälper nog till men det är ingen tvekan om att han tycker att också själva aktiviteten är jätterolig.
Till toppen

Onsdagen 12/2
Ikväll var det dags att börja på första dressyrkursen. Urkul med alla de andra hundarna, för att inte tala om alla nya lukter (vi håller till i ett ridhus) och så alla glada och trevlig hundmänniskor som Seaton nu fick öva sig att inte hoppa upp på. Häromveckan höll Banjo på att göra mig blind på ena ögat när han hoppade upp mot mitt ansikte. Jag skrek högt en kvart (nåja, en liten överdrift kanske) efter stöten mitt i ögat, som trycktes in till någon region längst bak i skallen - kändes det som. Medan jag skrek bestämde jag mig för att det får vara nog med hoppande på folk, och Seaton, som redan väger lika mycket som Banjo, kommer att kunna välta en fullvuxen om han får fortsätta med det ofoget (fast nog är det gott att krama om dem när de står med framtassarna på axlarna), så att låta bli det fick bli första övningen. Den gick fint, även om jag misstänker att han har glömt den till nästa vecka. Han fattar otroligt snabbt men det är inte alltid han anser att han har anledning att upprepa det han lärt sig vid senare tillfällen, i synnerhet inte om det handlar om något han vill göra men lärt sig låta bli : -). Annars motsvarade Seaton mina förväntningar och var mycket bra på att koncentrera sig och utföra de konster han redan kan, trots att det fanns andra hundar och folk i närheten (fast det var förstås köttbullar med i leken också). Det var i stort sett bara jag som fick snubbor av instruktören, för att jag inte ställde större krav på honom. Nu var det dags, menade han att lära Seaton sitta kvar och ligga kvar och att gå snyggt bredvid mig i koppel (kunde han förstås inte alls eftersom han inte haft koppel på sig många gånger i sitt liv). . Gör nu inte misstaget, förmanade mig instruktören, att tro att du tar arbetslusten ur honom om du ställer krav på honom. Du vet vilket misstag jag menar, och jo det visste jag ju eftersom jag sett massor av hundmänniskor göra just detta misstag. Först har de haft en zoombie, och så får de en turbohund och är så rädda att ta framåtandan ur turbovalpen att de inte vågar lära den normalt hundhyfs, och sedan står där, med ett vuxen hund som de aldrig får riktig ordning på. Så därefter stod vi stilla långa stunder och tränade oss att vara just stilla, jag att stå och Seaton att sitta overksam bredvid mig utan att hoppa runt mig som en guttaperkaboll, som han hade föredragit att göra. Men trots att han helst hade farit som ett jehu i kopplet, så klarade han sina övningar över förväntningar. Nu ska vi öva under veckan så att vi kan vår hemläxa nästa onsdag. PS: Banjo tränade också och han var mycket duktig. Bara framförgåendet kvar, ja och så budföringen, så kunde vi tävla i appellklass, som vi förstås borde ha klarat av redan förra sommaren. Fast hans apportering är fortfarande inte imponerande - för att uttrycka det med ett understatement.
Till toppen

Fredagen 14/2
Trevligt nog har jag goda vänner som drar igång mig och tvingar mig att träna även sådant som kräver lite extra energi, och även en dag då vädret inte är direkt lockande. Kalla dagar känner jag numer inte så mycket för att bege mig ut och träna måste jag erkänna. Men i torsdags var vi således ute, den goda vännen och jag, och tränade våra hundar i uppletande. Vi körde den gamla pålitliga och inkörda Trissa först och hoppades att de yngre otränade förmågorna skulle iaktta henne och lära från henne (jodå, yngre hundar lär helt klart genom att iaktta de äldre i flocken, och att tar efter dem, något som jag har utnyttjat i min hundträning ända sedan jag kom på att de som hävdar motsatsen, vilket alla experter gjorde förr, har fel). Birdie, som kom därnäst ordnade sitt uppletande med glans. Hon blev lite tveksam efter två prylar men när ingenting hände och matte och den andra gumman (jag) bara stod och kikade i skyn, begav hon sig ut igen och letade, hittade och kom med tredje prylen och fick sin stora belöning. - Puh! sade matte, jag trodde aldrig att hon skulle gå ut igen. - Jodå, försäkrade jag, har man bara is i magen och ger dem lite tid, nonchalerar dem totalt, så brukar de flesta ge sig iväg ut och leta igen, trots att de kan se omotiverade ut en god stund och verka som om de inte alls minns vad det var de höll på med. Så småningom brukar de inse att det finns fler föremål därute om matte/husse skickar ut dem med kommandot "Leta apport" och tycka att det är mycket roligare att hämta dessa än att göra något annat eller ingenting. Sedan var det Banjos tur och han var också riktigt duktig och hämtade två av sakerna, men inte den tredje, som var en ihoprullad läderrem, som han bara var framme och nosade på, två gånger till och med. Troligen tog han den för ett koppel och sådana får mina hundar inte röra, och det sätter sig ordentligt hos somliga (inte hos Seaton dock). Seaton slutligen, rusade ut som en kanonkula, hittade sina två första prylar och kom tillbaka med dem som en liten raket, en i taget förstås. Sedan tyckte eller trodde även han att det nog var slut. Han har aldrig letat mer än två föremål tidigare, men med samma taktik som med Birdie, inte ett ljud, inte en blick, ögonen riktade mot skyn, var vi så tråkiga att han begav sig ut igen och fortsatte att leta, hittade sitt tredje föremål och kom in med det som ett skott. Då fick han naturligtvis en stor och hjärtlig belöning, korv och en lekstund.

Mer om träning av uppletande
Till toppen

Söndagen 19/2
Idag var det träning på hemläxan, som vi tränar på en stund varje dag nu. Den sker inomhus, i skön värme och utan att man behöver bylsa på sig som för en Nordpolenfärd. Nu tränar vi läggande utan yviga kroppssignaler, alltså bara kommandot, och dessutom att ligga kvar när man väl lagt sig. Dessutom tränar vi lite fritt följ - runt matsalsbordet (lagom ansträngande för matte :)!), liksom att sitta kvar och komma in korrekt på inkallning. Seaton är så snabb i fattningen och så rolig att träna att jag tror att han till och med slår Opus, (som var fantastiskt rolig att valpträna). Hans iver och receptivitet är otroligt imponerande. Jag har absolut inte haft så roligt tillsammans med en valp sedan Opus dagar och Seaton slår Opus i ett avseende, han är kvickare i sitt rörelsemönster och det säger inte så litet. När Opus gjorde sin lägreklasstävling (sök), förklarade domaren skrattande att han nog inte borde gett betyg till Opus på budföringen eftersom Opus sprang så snabbt att han inte hann se honom på sträckan. Så har vi miljötränat en del också, Seaton och jag, varit inne i Kinna och mött dottern vid bussen exempelvis. Jag måste erkänna att jag slarvar med miljöträningen av valparna numer. Det var med Seaton som det brukar vara med stabila valpar. Han behöver ingen miljöträning eftersom han inte blir rädd för någonting.
Till toppen

Onsdagen 12/3
Jodå vi fortsätter att träna, Seaton och jag. Men just nu handlar träningen mest om nötande och om inträning av detaljer och sådant är nu inte så underhållande, varken att skriva eller att läsa om. Träna hund handlar ju egentligen mest om detta, om att träna och träna samma sak, hundratals, tusentals gånger tills momenten sitter som berg. Jag har återigen fått stränga order av vår tränare om att lugna ner herrn så att han lär sig att koncentrera sig bättre. Det innebär att även jag ska lugna ner mig, att jag nu måste lära Seaton att vänta längre mellan det verbala berömmet (bra) och godbiten så att han vänjer sig vid att behålla sin position och inte sätta igång att göra allting på en gång direkt för att få sin godbit. Nu är han så ivrig att om godbiten inte kommer direkt testar han allt han kan i snabb följd, slänger sig ner, rusar runt mig och sätter sig, sätter sig vackert framför mig eller försöker plocka upp någonting från marken och ge mig - och allt innan jag ens hinner ta ner handen i fickan och dra fram godbiten. Skärpning, säger tränaren och lär nu Seaton att ligga stilla och koppla av. Håhåjaja. Man blir aldrig fullärd. När jag tränade Opus fick jag av de stora kanonerna på klubben höra att om den hunden hade en vettig förare hade han redan varit i SM (dit han förstås aldrig kom, nå han blev sjuk vilket satte effektivt stopp för hans tävlingskarriär). Nu får jag höra att om jag ska komma någonstans med Seaton måste jag bete mig vettigare. Fast min nuvarande tränare säger det inte i klartext, är lite finkänsligare än klubbkamraterna, men andemeningen är densamma. Ibland undrar jag varför jag inte samlar frimärken istället. Idag fick jag också höra att Seaton ju är precis som en border collie, och det är väl den bästa komplimang en collie kan få från en person som varit i SM med flera border collies :-)! Dessutom är det ju tecken på att han har åtminstone en del av de egenskaper som en vallhund ska ha! Arbetslusten, samarbetsviljan och uthålligheten har han verkligen. Intresset för får har vi inte testat men jag får väl testa det i vår eller i sommar om tillfälle ges i Collie Västra igen. Vi har ju inga egna får längre, inte ens några hästar att valla, som vi hade tills för bara några år sedan och som de flesta av våra tidigare collies vallat av hjärtans lust. Nå veckan som kommer tränar jag och Seaton koncentration, han att bibehålla positionerna, jag att belöna korrekt. Och nu har vi äntligen barmark så det ska bli spårträning igen. Blir spännande att se hur det går efter det ganska långa uppehållet. Banjo tränas också och han är inte dålig han heller. Sedan jag lagt om stil och tränar mer med shaping har hans arbetslust ökat väsentligt och eftersom han spårar numer också, så ska vi väl försöka klara appellklass i vår. Men apporteringen är fortfarande ett problem. Han apporterar men ser ut som en ledsen gris så för närvarande jobbar vi med att göra apporteringen roligare. Aningen roligare börjar den bli så de är bara att hänga i med den saken. Hans apportering blir nog aldrig strålande men jag hoppas att den i alla fall ska bli acceptabel så småningom. Envishet och tålamod är de egenskaper som krävs av en en bra hundförare, ska försöka uppamma detta hos mig själv igen.
Till toppen

Fredagen 21/3
I onsdags, vår träningsdag, fick jag mig ett par skopor igen (fast jag överdriver lite). Var tvungen att lära mig att gå på ett annat sätt, hävdade tränaren. Det är inte lätt att lära gamla hundar sitta säger man, men att lära gamla människor att gå annorlunda än de är vana vid är nog mycket svårare, för ack vad det sitter i ryggmärgen det där hur man går med hunden. Seaton gjorde som vanligt bra ifrån sig. Han låg plats med de andra hundarna i tre minuter när jag stod 3 meter ifrån honom (fast han reste sig två gånger men det behöver jag ju inte betona :-) ). Vidare har han den senaste veckan lärt sig att komma in och sätta sig direkt vid min sida på kommandot FOT, istället för att gå runt mig och sätta sig varje gång, som han hade förstått saken tidigare då han blandade ihop FOT-kommandot med HIT-kommandot ett tag. Så nu fortsätter vi att träna på små förflyttningar vid sidan, så att han kan alla vändningarna och förhoppningsvis lär sig att inte slarva så förfärligt. Det är så kul att jobba och allting går ju så fort. Det gör det svårt att komma åt slarvet, det där att sätta sig fel först och rätta till sig blixtsnabbt igen. Men det börjar komma. Nu har jag dessutom börjat med min allvarligare uppmärksamhetsträning också, där hunden ska lära sig att alltid hålla sin uppmärksamhet på mig och vart jag tar vägen, och där jag samtidigt lär mig att vara konsekvent och inte låta mig förledas att gå dit hunden vill. Jag sätter på Seaton kedjan och ett koppel och går ut på ett gärde, står i ett hörn av detsamma och räknar till 50 medan jag tittar i himlen, nonchalerar hunden totalt. Så beslutar jag mig för att gå till en punkt på andra sidan gärdet och börjar bara gå. Struntar helt i hunden. Han har bara att hänga med och försöker han stoppa mig tar jag bara ett stadigare tag i kopplet och strävar beslutsamt vidare mot mitt mål. Jag säger ingenting till hunden under hela övningen och han går inte under kommando. Väl framme vid min destination, ett trä, en stolpe ex. ställer jag mig att räkna och stirra i himlen igen, inte en blick på hunden. Kommen till 50, går jag igen, mot nästa målpunkt, och utan att fråga hunden eller förvarna honom. Där ställer jag mig att räkna igen. Så går jag igen. Sträckorna, (mellan 30-60 meter långa ung.) beskriver en trekant mellan stoppunkterna och övningen varar omkring 10-15 minuter. Under hela tiden finns inte hunden i mitt medvetande. Det här låter konstigt men det är en suverän övning. Det dröjer inte länge förrän hunden börjar söka kontakten med mig och vill att jag uppmärksammar honom. Med de vekare hundarna tar det bara ett par varv innan hunden går vid sidan och tittar upp på en hela tiden, fast den inte är kommenderad till något. Med de tuffaste tar det upp till fyra dagar med tio minuters träning var dag innan hunden börjar be om uppmärksamhet och signalerar att han är beredd att följa mig vart jag än går. Seaton har nu varit med två dagar i sträck, men med några förövningar på träningen, och han tillhör inte de vekare. Ännu så länge ber han mig inte om uppmärksamhet, men han har börjat kasta ett getöga på mig då och då och jag noterar (i ögonvrån) att han börjar hålla noga reda på vart jag tar vägen och är med direkt när jag börjar gå. Dessutom drar han inte lika illa i kopplet längre. Det är väldigt viktigt att man inte rycker i kopplet under de här övningarna. Kopplet håller man stilla och i ett stadigt tag mot magen. Om hunden får några ryck så beror det på att den inte är uppmärksam nog när jag börjar gå, inte på att jag rycker den i kopplet. Vi har två dagar kvar innan undret ska ske - senast. Det ska bli spännande att se om det tar alla fyra dagarna eller om det stora genombrottet kommer i morgon redan. Jag återkommer om den saken. Den här övningen gör jag inte på tränarens uppmaning. Den har jag med mig sedan tidigare och den hittade jag i en amerikansk bok om hundträning för många år sedan. Det var tack vare den jag fick ordning på Cleos linförighet och fick henne att sluta dra armarna ur led på mig när hon gick i koppel och då hade andras råd gett mig tennisarm redan. Andra förare använder sig av andra metoder men det här är min metod och den är mycket snällare mot hundarna än många andra metoder. Ger dem möjligheten att utan ryckande och rytande, från min sida, lära sig vilken räckvidd kopplet har och att det är deras sak att hålla reda på vad jag gör och när jag tänker börja gå, inte tvärtom. Dessutom, och det är minst lika viktigt, disciplinerar den mig, så att jag inte förfaller till att be min hund om lov så fort jag vill förflytta mig. Jag brukar börja med de här övningarna när hundarna är mellan 8 och 10 månader, ibland lite senare, om jag har en väldigt vek hund. Seaton är åtta månader nu och behöver övningen för han kan inte gå anständigt i koppel och är tämligen obekväm att gå med i koppel.
Till toppen

Lördagen 22/3
Jag kan inte säga att Seaton går fot alldeles av sig själv, som somliga av mina långhår gjort efter flera dagar med ovan beskrivna uppmärksamhetsträning, men nu går jag sträckorna utan att jag får några ryck i kopplet och utan att jag märker att jag har en hund i andra änden av det . Det är ett stort framsteg. Seaton är smart dock. Så fort han noterar att jag börjar gå och har pejlat in riktningen, så rusar han framåt och går före mig. Det är inte säkert att vi kommer längre än så här, men det inte är inte illa det, för nu kollar Seaton in mig exakt och är med direkt när jag går och det är själva vitsen med övningarna. Att han sedan är framåt och gärna går i förväg är nu inget problem utan ett stort plus om man vill tävla med sin hund i någon bruksgren. Spänningen är dock stor inför morgondagen.
Till toppen

Torsdagen 27/3
För att avsluta med hur uppmärksamhetsträningen avlöpte, så blev det väl inte så mycket bättre än dagen före, men som sagt, nu drar han inte i kopplet så förtvivlat längre och det är skönt att han lärt sig det med denna tämligen beskedliga metod. Så har vi börjat träna skallmarkering Seaton och jag. Jag har nämligen anmält oss till Kindslägret i sommar och ska det vara någon mening med att åka på läger och träna sök bör hunden helst kunna markera passiva figuranter redan innan man kommer till lägret. Jag hade tänkt ha rullmarkering, och kanske går jag över till det senare, men än så länge har Seaton en tendens att släppa rullen några meter framför mig när vi har testat, eller på vägen in till mig med den, och det innebär att han bara tränar upp sig i att tappa och ta upp rullen lite var som helst i rutan och en välutbildad rullhund ska aldrig någonsin ta upp rullen någon annanstans än ute vid figuranten (om den tappar rullen ska den till och med springa tillbaka till figuranten och ta upp rullen igen där). Eftersom jag tycker att det är lite för tidigt att strula med Seaton om att hålla fast och inte är säker på att han kan det till sommaren så tar vi skallmarkering nu (fast det också har sina problem, figuranter som inte kan göra som man säger till exempel , (se mitt häfte om skallmarkeringsträning). Det tog en stund innan Seaton började fatta galloppen. Jag bara satt där och retade honom med en godbit som han inte fick ta. Han testade allt han kan förstås, sätta sig, lägga sig, snurra runt, men ingenting resulterade i att han fick sin godbit. Slutligen kom det där lilla frustrerade pipet (knappt hörbart ens) som jag väntade på och belönade direkt. Efter att han blivit belönad för lite pipande såg man riktigt hur det gick varmt i hjärnan på honom: "Vad är det jag får godbiten för egentligen? Vad gjorde jag? Inte är det väl det där att jag piper??? Jag testar en gång till". Det blev en godbit igen, då blev pipet mer distinkt och efter bara några gånger till kom det första lite tvekamma skallet som belönades riktligt, så kom det fler skall och efter fem minuter skällde han ordentligt och blev belönad för varje skall. Det fick räcka för idag.
Till toppen

Fredagen 28/3
Dags för systematisk spårträning. Jag testade ett litet spår häromdagen och insåg att jag måste börja från början. Alltså gick vi ut för att spåra idag, ett litet kort nybörjarspår bara. Just som vi kom ut på gärdet där jag skulle lägga spåret kom fyra rådjur och de rusade förstås rakt över hela gärdet där jag tänkte lägga spår men det får väl gå i alla fall, tänkte jag.
Seaton har letat reda på och kommit till mig med spårapporter sedan han var 10 veckor, så han tycker apporterna är väldigt roliga, de är ju växelvaluta, för han får förstås en godbit i utbyte mot dem.
När jag kom tillbaka selade jag på Seaton som var mycket ivrig att komma iväg efter apporterna, så det var bara att gå iväg när spårselen var på. I början spårar jag i koppel och jag säger ingenting, låter bara hunden få gå iväg i spåret. Sedan ser jag till att jag går i exakt samma spår och går med hunden så länge han går precis i spåret. Drar han lite åt sidan står jag bara stilla så att han inte kommer vidare, och väntar tills han är på spåret igen, då går jag med igen. Seaton var mycket ivrig och slog lite några gånger, så jag fick stanna, men det handlade bara om att han ville framåt så han var strax tillbaka i spåret igen så att vi kunde komma vidare. Det hela gick mycket bra och han tog första apporten och tog förstås upp den direkt och kom med den, fick godis, jag selade av och så lekte vi en stund. Jag kastade apporten så att han fick springa och hämta den. (Den leken ska man inte leka om hunden har tendens att tugga på pinnarna, då har man med sig en annan leksak att belöna med, en boll eller en trasa ex.)
Till toppen
Jag var som sagt väldigt spänd på hur Seaton skulle klara spårövergången av rådjuren. Han stannade till ett ögonblick, sniffade uppåt gärdet dit rådjuren hade försvunnit men tog upp spåret ganska direkt igen. Det tyckte jag var lysande. Nu kommer vi att träna med de här enkla rakspåren ett tag. Några gånger till då han får se när jag går ut. När jag märker att han vet vad det handlar om direkt då selen och apporternas tas fram, kan jag börja att lägga ut spåren ensam för att hämta honom att spåra utan att han sett mig lägga ut dem.
Till toppen
Fotona nedan är tagna lördagen 29/3 2003. Seaton går ett kortare rakspår och Banjo ett helt appellklassspår. Båda hade korsande spår. foto

foto
Här har Seaton hittat apporten och kommer med den. Vi får väl se hur lång tid det tar, jag gissar att han kan det här efter bara några gånger till. Jag har alltså all anledning att vara nöjd med dagens övning.
Här skriver jag lite mer om min spårträning

Banjo har också börjat visa framfötterna i spåret. Nu spårar han som om han aldrig gjort annat. Och han hittar, tar upp och kommer också med apporterna. foto

foto

foto



Torsdagen 10/4
Nu har vi börjat klickerträna på allvar
. Häromdagen köpte jag mig en bok om klickerträning (Klickerträning för hund av Morten Egtvedt och Cecilie KÝste, kan varmt rekommenderas) samt ett par klickers och satte igång på allvar. Jag har tjyvstartat redan tidigare men har inte skrivit något om det. Men då använde jag inte klicker utan klickade med tungan istället för med klicker, eller sade "japp". Det fungerade det också. Det är ju helt otroligt effektivt. Mycket av det som är kärnan i metoden hade jag i och för sig utvecklat redan för ganska länge sedan, i och med att jag lärde mig principerna för träning medelst shaping för mer än trettio år sedan (dottern och jag tränade förresten upp ett par skrattduvor att "spela fotboll" med en ping-pongboll med shapingmetoden redan för tjugofem år sedan och det var otroligt hur snabbt duvorna fattade galloppen. De såg urfestliga ut när de sprang omkring på golvet och sparkade på bollen för att få ett solrosfrö): Fördelen med att läsa boken om klickerträning var att jag blev ännu mer medveten om vad jag gör och hur jag ska bete mig under inlärningen av momenten för att hundarna ska fatta så snabbt som möjligt. Jag måste också passa på att tacka Berit Jakobsen, som är med på Collielistan, eftersom det är hon som har övertygat mig om metodens suveränitet. Jag var lite skeptisk i början, det är ju inte lättare att lära gamla tanter sitta än gamla hundar, men efter lite tankeutbyte med Berit och en del test av metoden har jag låtit mig övertygas om dess förträfflighet. Jag har blivit försäkrad om att metoden ska räcka hela vägen fram, att hundarna ska gå som kanoner på tävling bara med positiv förstärkning medelst klicker och korv på träning. Det återstår att se om det fungerar så bra, det tror jag när jag har sett det men en sak är klar redan, det är en rent otroligt effektiv metod för att lära in nya moment och hundarna blir fantastiskt arbetsvilliga och ivriga att utföra momenten. Trissa, åtta år idag, som var mycket svår att lära att apportera och som jag lydnadsapporterade, varefter hon blev en pålitlig men definitivt inte någon direkt ivrig apportör, har börjat galoppera ut efter apportbocken, suga den i farten och komma i full fart tillbaka till mig med den. Jag står bara och gapar. Det hade jag aldrig trott att jag skulle få se henne göra. Seaton har fattat galoppen redan och lär sig nya saker snabbt som tanken, liksom Trissa. Med Banjo blev det däremot lite problematiskt när jag började klicka med klickern. Han tycker att den är urläskig och ville helst lämna rummet. Han har helt klart en rädsla för skarpa metalliska ljud (något man kunde se även i hans MH-test då han i stort sett aldrig avreagerade kedjeskramlet). Så med honom får jag nog lov att fortsätta att klicka med tungan, något han däremot svarar upp bra på. Han har faktiskt också börjat apportera riktigt skapligt, galopperar ut och tar upp apportbocken med lite mindre fäpplande än tidigare, men travar tillbaka med den. Det är ett stort framsteg när det gäller honom så mer träning på samma sätt kanske kommer att förbättra apporteringen ytterligare, precis som med mamma Trissa. Alltså kära collievänner, vill ni lära er en bra metod att träna hund, skaffa och läs boken om klickerträning.
Till toppen

Lördagen 19/4
Nu har vi tänkt tävla i appellklass jag och Banjo (äntligen!!) så vi ligger i hårdträning, lite olyckligt visar det sig för nu är tikarna på väg in i löp så båda killarna är tämligen okoncentrerade. Jag använder visserligen klicker men gammaldags som jag är kan jag ju inte låta bli att kombinera den med gamla metoder som fungerat förr. Framförgåendet, detta eländiga moment, går ganska skapligt sedan jag börjat träna med att sätta en korvbit på en pinne, som hunden får dra mig mot. Jag sätter alltså en korbit på en pinne (som jag satt fast i marken och som är i lagom bithöjd för hunden) så gick jag två meter ifrån pinnen, så att hunden dels skulle minnas vad som fanns på pinnen dels skulle se korvbiten. Det gick ju bra, sedan var det bara att öka avståndet och det tog bara några gånger så kunde vi starta 25-35 meter från pinnen. Två pinnar, en i vardera riktningen där jag satte på en korvbit innan vi vände för att gå tillbaka till den andra pinnen, gav framåtdrag i båda riktningarna. Så har det bara varit att harva de här sträckorna. Nu har vi hållit på ett par veckor och jag har kunnat börja ta bort pinnen och belöna själv istället vid ställandet, som vi tränat in separat och i linförigheten. Det här med korv som dragning gick så bra att jag beslutade mig för att göra på ungefär samma sätt när det gällde att träna in hoppet, det där att hunden ska starta före föraren kan ju ibland vara besvärligt. Tidigare har jag använt boll att dra över hunden men nu satte jag upp honom i koppel, sprang med första gångerna och samtidigt som hunden hoppade sade jag "hopp" och kastade en korvbit några meter framför honom. Ett par gånger bara, sedan kunde jag koppla loss hunden, stå kvar, kommendera "hopp" och han hoppade direkt, varvid jag kastade en korvbit över huvudet på honom (just när han är mitt över hindret, så att han inte kan få tag i korvbiten genom att springa runt hindret och utan att ha hoppat) så att den hamnade några meter framför hunden. Sedan var det ju lätt att kombinera detta med att jag sprang efter och kommenderade "fot" på andra sidan, ett kommando som hunden ju kan redan. Jag tränar med ganska lågt hinder när jag ska lära in själva beteendet vid hoppet och måste harva det om och om igen, och tränar sedan in hinderhöjden genom att successivt höja hindret när han vet hur han ska bete sig där. Ett tips till den som har problem att hunden tar stöd mot hindret eller slår emot det: Spänn ett vanligt resårband fem cm ovanför översta brädan. Det gör inte ont att komma emot det men det verkar, lustigt nog, som om hunden ändå undviker att komma emot det.
Till toppen

Tisdagen 22 19/4
Vi hade alltså anmält oss till en appellklasstävling, Banjo och jag, trodde jag, men nu börjar det gå upp för mig att det bara var jag som anmälde. Banjo har kommit på andra tankar den senaste veckan. Spår? Vad är det? Hoppa! Nej inte över det där skyhöga träplanket! Apportera? Nej tack, det var inte så roligt som jag tyckte för en vecka sedan! Gå framför, jovars det kan man ju tänka sig bara man slipper allt det där andra. Sannolikt en effekt av att när man börjar närma sig tävling blir man lite mer spänd när man tränar och tränar man en så vek hund som Banjo då riskerar man bakslag om man verkar det minsta stressad - och vem blir inte stressad när man närmar sig tävlingsdagen och man märker att hunden inte kan så mycket som man hade hoppats att han skulle kunna när man kom fram till dagen T. Eller så handlar det bara om tikarna hemma, att de börjar bli allvarligt distraherande. I morgon ska jag iväg och träna i grupp och det får bli genrep. Ska se till att vi kommenderas genom hela lydnadsprogrammet och se hur det går. Seaton är också ett under av okoncetration just nu, men han befinner sig ju i den begynnande könsmognaden och han har ett väldigt sjå med tikarna, vill inte lämna dem ifred och det hjälper inte hur mycket stryk han får av dem. Banjo däremot, går mest omkring och sniffar efter dem men lämnar dem ifred, gissa vem som troligen skulle få flest avkommor om det handlade om vilda hundar.
Till toppen

Söndagen27/4
Ja alltså! Ni som läst min träningsdagbok och trott att den kanske kunde ge ett eller annat tips, glöm allt ni har läst :-(! Som jag misstänkte gick det uselt på appellklasstävlingen idag. Vi började med lydnaden direkt på morgonen och där skåpade vi ut oss så pass att jag bröt efter inkallningen och gick av appellplanen med Banjo. Vi hade visserligen allting emot oss, först ramlade jag nästan över Banjo under genrepet i onsdags och därefter ville han inte gå framförgåendet. Dessutom pajade hundbilen i början av veckan så att vi fick åkta Golf istället och det var uräckligt tyckte Banjo (milda makter!!) och ovanpå detta spöregnade det under lydnaden idag och vi har verkligen inte tränat i regnväder (slarvigt, slarvigt - men vadå, det har ju inte regnat under hela våren). När han kom knallande i snigelfart på inkallningen och knappt ville sätta sig (jodå, det var så blött på planen att det skvätte om varje steg) kunde jag bara inte tänka mig att ens försöka på nästa moment - hans verkliga akillevshäl, apporteringen, i synnerhet som man hade en bautaapportbock som jag inte kan föreställa mig att han hade orkat ta upp ens. Den synen ville jag bara inte se. Tack för oss, sade jag alltså och stegade av planen. Men säg den hund som är begriplig, läggandet fick han en 9:a på! Jag fattar ingenting. Ja han fick faktiskt bara en nolla på de moment vi gjorde, på framförgåendet, där han vägrade gå ut sista vändan, så godkänd kunde han kanske ha blivit, men jag blir så deprimerad när hunden ser ut som en ledsen gris under lydnaden så jag tappar bara lusten att fortsätta. Vi får väl se framöver om herrn piggnar till igen eller om det är något fel på honom. Han kan ju faktiskt må dåligt av någon orsak, för så seg som han varit den senaste veckan har jag inte sett honom förr, även om han inte är utrustad med världens bästa motor precis. Nu riktar vi in oss på träning för Kindslägret där jag tänker vara med med Trissa och Seaton. Bara jag får en ny hundbil som jag kan köra med Seaton i, för honom vågar jag inte åka med i en bil utan galler framåt eller helst en bur som skyddar bilens bakre region också - och det går inte, utan specialbyggnationer, att ha en vanlig hundbur i Golfen, som inte är en kombi, och den där miljonen jag hade tänkt vinna förra veckan föll inte ut på mig, fast jag hade behövt den så väl. Fru Fortuna ler inte emot oss just nu, det är bara att konstatera det.
Till toppen

Torsdagen 8/5
Onsdagens träning på kursen gick mycket bra. Visserligen har Seaton börjat visa mer intresse för lukter och omgivning än tidigare men han arbetade ändå fint och var med på noterna. Nu har han grunderna i linförigheten (lite, eller ska vi kanske säga ganska slarvigt fortfarande), kan lägga sig på kommando - och det går snabbt, kan sitta kvar och komma på inkallning (fast matte får inte gå för långt för då går det inte att sitta stilla och vänta). Så kan han ligga plats (med matte bara några meter bort ännu, och ständigt passande, för det är väldigt frestande att hoppa upp titt som tätt). Hoppa över hinder på kommando går alldeles utmärkt och att han har börjat gå framför (fast han drar som en liten blå i kopplet, så det får vi arbeta med). Apportering kan han också - i princip, men nu har han börjat skicka till apportbocken med tassen när den kastas längre och det är inte bra, så nu tränar vi korrekt tagande, med hjälp av vår nyfunne manick, klickern. Det går riktigt bra fast han får ett litet återfall då och då. Idag fick vi i alla fall beröm av instruktören, både Seaton och jag och det var ju kul efter att vecka efter vecka ha fått höra att vi måste skärpa oss, det vill säga att jag måste göra det. Vi människor behöver också uppmuntran, precis som våra hundar och inte är det någon som går och proppar i mig karameller medan vi tränar inte, så ett eller annat uppmuntrande ord uppskattas definitivt. Idag har vi varit på Marks Bruksklubb och tränat lite, framför allt att strunta i andra och helt främmande hundar. Det gick också riktigt bra, när Seaton bara hade kommit på att så fort han tittade på mig så klickade jag och serverade en korvbit. Jag har aldrig haft maken till arbetsvillig och snabbtänkt hund. Han listar ut vad jag vill att han ska göra inom några sekunder. Vi hoppade upp på ett agilitybord idag, ha, ingen konst. Med klicker går det lätt som en plätt att träna in det mesta. Fast sedan måste det nötas förstås, och nötas och nötas och nötas - håhåjaja! Om jag orkar och om det inte regnar alltför mycket ska vi träna lite special i morgon hade jag tänkt, spår och uppletande.
Till toppen

Fredagen 9/5
Upptäckte just att jag hade skrivit fel datum igår, tillrättat nu. Idag är det definitivt 9/5 dock. Jag ska nog inte säga att jag klickertränar, eftersom de verkliga entusiasterna och experterna troligen inte skulle hålla med mig om att jag gör det. Men jag tränar i alla fall med klicker. Riktig klickerträning handlar om att man aldrig säger "nej" till hunden och det gör ju jag, fast numer alltmer sällan i träningen, dock i vardagslag. Hur som helst så är klickern en otroligt effektiv tingest i träningen och Seaton kan verkligen det här. Han försöker alltså ta över initiativet själv och ibland blir han väldigt rolig. Vi har tränat hopp över hinder en tid. När Seaton hade lärt sig att hoppa, genom att belönas med klick/korv, då jag följde med i början ett par gånger, började jag stå kvar och klickade just då han var mitt över hindret i hoppet, samtidigt som jag kastar en korvbit så att den singlar ner framför honom. Så fort Seaton landar på andra sidan ställer han sig och tittar sig omkring, snett uppåt, för att se var korvbiten ska komma singlande. Idag hade han så brottom att han hoppade direkt när vi kom fram till hindret och eftersom jag tyckte det var dags att lära honom att man inte hoppar förrän man får kommando, blev det inget klick och ingen korv, jag stod bara tyst och väntade. Seaton kikade uppåt och sniffade runt på backen en stund efter att han konstaterat att han inte sett någon korvbit komma singlande, kanske den redan låg på marken? Nehej, inte det. Han gav upp letandet och kom tillbaka till mig. Jag sade "fot", han satte sig fot och hoppade direkt - igen. Samma sak upprepades, inget klick och ingen korvbit, och snart satt han vid min sida igen men hoppade innan jag hade sagt något ytterligare två gånger. Fjärde gången blev han sittande och tittade upp på mig och när jag nu kommenderade hopp och han hoppade, hände förstås precis det han hade förväntat sig redan de första gångerna. Det hördes ett klick och en korvbit kom singlande ovanifrån. Så gjorde vi om det igen, och nu gjorde han ett ytterligare ett försök att hoppa innan kommandot hade kommit, utan effekt. Då tändes luman: Ingen id(c) att försöka hoppa innan man fått kommando alltså. Sedan satt han stilla och tittade uppmärksamt på mig och väntade på mitt kommando och hoppade när detta kom. Tre gånger, saken var klar. Han visste vad som gällde. Ska bli spännande att se om lärdomen sitter kvar i morgon. Det skulle förvåna mig om den inte gör det eftersom Seaton dels fattar otroligt snabbt, dels har ett mycket bra minne, kanske beroende på träningsmetoden - vad vi än ska kalla den metod jag utvecklar nu. Har också börjat träna Banjo mer systematiskt med hjälp av klickern och nu börjar även han så smått att fatta galloppen. Han tyckte ju att klickern var lite läskig i början men nu går det mycket bättre.
Till toppen

Söndagen 18/5
För den som undrat hur det gick med hoppandet så försökte Seaton hoppa utan kommando en gång även dagen efter, men sedan hade han insett att det inte lönade sig utan att det var lika bra att vänta tills matte sade "hopp". Träningen på kursen i onsdags gick bra, bortsett från att herr Seaton inte alls hade lust att ligga stilla i platsen. Just nu är han ju inne i könsmognaden, lyfter på benet i smyg och när inte Banjo ser honom :-)! För övrigt har veckan varit lite dyster eftersom Trolla och jag gjorde hennes sista resa i torsdags. Tack och lov att man har tre glada hundar kvar i huset.
Till toppen

Tisdagen 20/5
Det har inte blivit så mycket tränat den senaste veckan men idag tog vi oss samman och begav oss upp i skogen för att träna lite sökmarkering med alla tre. Trissa, som har skallmarkering och som inte tränats sök på flera år, hade inga problem att komma igång att skalla och hon blev väldigt uppiggad av träningen. Som nummer två i ordningen kom Seaton, som har rullmarkering. Vi har tränat lite "hämta rulle" hemma i trädgården och efter några gånger började han fatta att det gällde att inte släppa eller tappa rullen. Nu skulle vi försöka i skogen för första gången sedan vi börjat mer systematisk rullmarkeringsträning. Det var spännande. Seaton formligen flög genom skogen, snodde rullen direkt och kom med den i högsta fart. Men - han släppte rullen en meter ifrån mig. Det blev ingen korvbit. Jag sände ut igen, på figuranten med en ny rulle, och den här gången höll han fast den ända tills jag tog den, och fick sin korvbit förstås. Sedan gjorde vi om det ett par tre gånger till med samma goda resultat. Woaw! Han måste ju kunna det här bra när vi kommer till Kindslägret i sommar eftersom det inte är stor id(c) att åka på läger och träna sök förrän hunden kan markera ordentligt och rullmarkeringen (ja även skallmarkeringen) ska ju läras in omsorgsfullt så att hunden kan markera redan innan den börjar söka i skogen (anser i alla fall jag). Hunden får inte skaffa sig ovanan att tappa och ta upp rullen på vägen in till stigen exempelvis, som Seaton gjorde den första gången vi testade honom på det här, för några månader sedan. Jag hade inte tänkt träna Banjo, men eftersom vi har haft några sessioner av skallmarkeringsträning hemma i köket tänkte jag att han väl också kan får prova på. Döm om min förvåning när han kom igång att skalla utan problem. Det här tyckte han var roligt. Då blev matte mycket glad. Så det måste väl sägas ha varit en lyckad träningsomgång. I morgon är det dags att gå på kurs igen, och att försöka ligga plats, vilket inte är Seatons starka sida - än!
Till toppen

Tisdagen 10/6
Det var ett tag sedan jag skrev. Det beror på att vi nästan bara har trälat med "sitt- och liggkvar", och det har gått lite si och så med den träningen. Det kan man ju inte skriva om varenda dag, men här kommer bekännelsen. Seaton tycker inte det är så värst kul att ligga stilla så han reser sig gärna och går och gör något annat, eller så kommer han fram till mig och tycker att vi gör något med mer fart och fläkt. Ligga stilla gör man ju så mycket i vanliga fall så det ska vi väl inte öda tid på när vi är tillsammans ute tycker han uppenbarligen. Nå, det börjar gå lite bättre. Nu kan jag gå ifrån honom 7-10 meter och han sitter kvar 7 av 10 gånger, och det är ett stort framsteg. Jag lyckades emellertid inte nå detta enbart genom att klicka utan blev tvungen att ta till rösten, ett vänligt. och det jag kallar för mitt anvisande "nej" när han ville resa sig och beröm direkt när han valde att sitta kvar och sedan kunde jag gå fram till honom, ge honom godis och sedan säga "sitt kvar" och gå ifrån honom igen. Att göra så är antagligen att svära i kyrkan för en övertygad klickertränare, men jag såg mig ingen annan råd. Enligt klickermetoden ska man vänta någon tiondels sekund innan man klickar och belönar, så utöka väntan på klicket alltmer tills hunden har förstått att den belönas för att den sitter kvar, och så att den slutligen kan sitta kvar tills den får kommando att göra något annat. Men jag hann aldrig klicka och belöna för att han satt kvar en sekund eftersom han aldrig satt denna sekund. Därmed kunde han ju aldrig komma underfund med att det var kvarsittandet som gav utdelning, så till slut såg jag mig ingen annan råd än att ta till den metod som fungerat med alla mina tidigare hundar - och den tycks fungera även med Seaton :-)! Idag har vi dessutom haft ett mycket trevligt besök, av min per-mail-klickermentor Berit, (och hennes mamma), första gången vi träffades utanför datorn, en lika sympatisk ung dam i verkligheten som i mailen. Om det var hennes vänlighet eller välförtjänt vet jag inte, men hon menade att vi hade kommit en bra bit på väg Seaton och jag och att han var mycket uppmärksam på mig, och träningsvillig. Det var ju roligt. Jag var lite nervös att visa henne vad vi hade åstadkommit måste jag erkänna. Hoppas nu att hon verkligen blev nöjd med vad hon såg, trots att jag syndar en aning ibland och frångår de för klickertäningen grundläggande principerna. Själv blev jag väldigt imponerad av Seaton eftersom Berit hade en höglöpande tik, som satt i bilen precis bredvid oss när vi visade vad vi klarade av, och hon hade dessutom varit ute och tränat lite på samma gräsmatta precis före Seaton. Helt ointresserad av hennes dofter var han nu inte, men alls inte uppstressad eller så okoncentrerad som många hanhundar kan bli när det finns höglöpande tikar i närheten. Berit demonstrerade också, tillsammans med sin tik, sitt sätt att träna och jag hade tydligen uppfattat det hela ganska rätt, även om jag lyckades klämma till med ett och annat felklick när vi skulle demonstrera våra färdigheter Seaton och jag. Och i morgon ska vi iväg och träna för vår instruktör igen, efter ett par veckors uppehåll. Det ser jag fram emot. Det ska bli spännande att se vad Seaton klarar i morgon. Jag återkommer om det.
PS dagen efter: Träningen blev inställd så vi har bara latat oss sedan sist.
Slarvigt lite träning den senaste veckan således. Jag skyller på Seaton. Just nu är Seaton inne i en verklig slyngelålder. Han har en miljon saker i huvudet samtidigt och gärna något annat än det jag vill att han ska ha där. Koncentration! Visst på sädesärlan bärborta - oj där flög den, måste kolla om jag kan ta den innan den lyfter högre! Det är inte utan att jag drabbas av en rejäl lust att tala om för honom vad som gäller, att det inte är tillåtet att bry sig mer om omgivningen än matte när man tränar lydnad. Men det får man absolut inte göra om man klickertränar har jag fått lära mig, och än så länge har jag lyckats motstå frestelsen, men jag känner att den punkt närmar sig med stormsteg då jag berättar för Seaton att man inte får jaga sädeslärlor eller intressera sig för katter när vi tränar. Än har jag alltså inte kunnat notera att klickandet och korvbitarna är roligare än allt annat. Just nu ärklickande och korv, eller pannbiff, bara roligast när det inte finns roligare saker i omgivningen och det mesta som rör sig är roligare. Jag hoppas det blir träning i morgon, så får vi se hur det går där.
Till toppen

Onsdagen 18/6
Jo det är klart att det är mycket roligare att skriva i dagboken när det går bra än när det går dåligt och hundar blir man ju aldrig riktigt klok på. Ju längre man håller på att träna sådana, ju mindre kan och förstår man. Idag var vi och tränade i Göteborg igen, i träningsgänget, och Seaton var i stort sett strålande. Visserligen gick jag inte längre ifrån honom än fem meter på platsliggningen, och berömde honom nästan hela tiden när han låg stilla, och dessutom kortade jag av hans platsliggning lite, men ändå! Han låg plats nästan som ett litet ljus, utan minsta tecken på att försöka resa sig. "Du har vråltränat ser jag", sade instruktören, vilket jag ju inte alls gjort. Kanske var det istället ett par veckors upphåll i träningen som gjort susen. Ibland kan ju vila från träningen resultera i stora och plötsliga framsteg, att det inlärda får tid att sjunka in. Visst, allt Seaton gjorde var inte perfekt men han var mycket träningsglad och ivrig att jobba och det mesta gick över mina förväntningar, somligt var till och med just perfekt, och jag som har tyckt att han varit så splittrad den senaste tiden (han börjar precis lyfta på benet, så jag har skyllt på det). Idag var han istället imponerande koncentrerad. så just nu känner jag mig inte frestad att tala om för honom vad som gäller på ett mer burdust sätt. Jag hoppas fortfarande att jag ska slippa göra det. Tala om mental "berg-och dalbana"! Det enda problem jag har med honom för tillfället är att han välter folk i pur glädje över att få hälsa och ingenting tycks få honom att hälsa mer civiliserat på folk. Men jag ska inte klaga på det, egentligen är jag otroligt tacksam över hans människotillvändhet. Den är guld värd i bruksträningen.
Till toppen

Fredagen 27/6
Så har vi ingen träningskurs längre och därmed förfaller jag snabbt till en pinsam lättja. Det blir inte så mycket tränat när jag inte har någon som ligger på och som kontrollerar att jag gjort något under veckan (förstår inte vart min självdisciplin har tagit vägen?). Nå lite tränar vi och just nu försöker jag lära Seaton att han inte ska göra momenten, eller bryta dem, förrän han har fått ett kommando. Det var lite knepigt det, inte så konstigt eftersom vi fortfarande kämpar med "sitt kvar" och "ligg kvar". Hur ska han fatta att han inte ska rusa ut och ta tag i apportbocken direkt, när han inte ens har fattat att det är lämpligt att sitta kvar bredvid matte tills matte gett kommando om att göra något annat? Därmed konstaterar jag att inlärningen medelst shaping och klicker var busenkelt, men att trappa ner klickandet och att komma vidare - så att hunden verkligen förstår vad man förväntar sig av honom, att han gör sina moment på kommando, håller sina positioner tills nya kommandon kommer etc., det visar sig vara en stor konst när man ska göra det med klicker. De böcker i ämnet som jag har läst glider lätt och smidigt över det problemet genom att tala om att man bara kräver lite mer, så lite mer, så lite mer, innan klicket kommer. Det låter sig ju skrivas och sägas men hur gör man när hunden inte väntar den där tiondelssekunden extra för att få sitt klick för att han sitter kvar, utan i rask följd rasslar igenom hela sin repertoir när klicket inte kommer direkt och på tiondelssekunden? Det står det ingenting om i böckerna som jag har läst. Jag konstaterar att det som är det stora problemet även vid vanlig konventionell träning, där man har en inlärningsfas och en kravfas, är ett problem även med klickerträningen. De flesta lyckas ju lära sina hundar momenten med en korvbit i handen och de flesta misslyckas sedan med att lära hundarna att göra momenten även om korvbiten inte finns där, alltså lära hunden att den ska gå en hel tävling utan att få en enda korvbit. Jag har inte lyckats klara det utan att ta till rösten, som man inte ska göra enligt klickerentusiasterna (nå, inte utan att jag börjar bli en sådan själv). Det kan bero på att jag inte är tillräckligt bra på att klickerträna, men det kan lika gärna bero på att detta är metodens svåra del, precis som kravfasen är den svåra delen i konventionell träning, där de flesta misslyckas för att de inte lyckas få hunden att förstå att nu är allting förbjudet utom att utföra det kommenderade momentet, och få hunden att förstå detta så att man inte tar all arbetslust ur hunden. Vi, Seaton och jag alltså, måste försöka ta steget från att rusa iväg och ta apportbocken direkt, till att sitta kvar och vänta på kommandot. Det går ju inte att göra genom att jag kommenderar "sitt kvar" först och sedan kastar iväg apportbocken för då rusar han efter direkt, eftersom han aldrig funnit det mödan värt att bry sig om "sitt kvar" om han tycker att annat är roligare än att sitta kvar, och att rusa efter apportbocken är roligare än att sitta kvar. På något sätt måste jag börja från början, lära honom ta apportbocken ur handen och endast på kommando - men jag har ännu inte lyckats fundera ut hur jag ska bete mg för att få honom att förstå det utan att ta till "nej", som man ju inte får säga om man klickertränar. Längre än till funderingar kring detta har jag inte kommit. Gissar att hemligheten ligger i att han måste kunna sitta kvar pålitligt innan jag försöker lära honom det här. Så då är vi där igen. Hur ska jag lära hunden att sitta kvar pålitligt när han fått kommando att göra det. Det är definitivt inte lika lätt som att lära hunden att sätta sig på kommando, alltså något som är nästan lika lätt att lära hunden utan klicker. Börjar ana att klickerboksförfattarna gör som alla andra som skrivit böcker om hundträning, de skriver om det lätta, nämligen om inlärningen av momenten, och överlåter till hundägarna att själva lösa de svåra problemen. Men jag ska inte ge upp än. Det är trots allt så att klickermetoden har gett mig en hund som ivrigt söker efter lösningarna på de problem han ställs inför, och det på ett ivrigare sätt än mina tidigare hundar gjort. Opus gjorde samma sak, men han såg alltid aningen tveksam ut, ända tills berömmet och erkännandet att han var på rätt väg kom. Seaton söker lösningen glatt och ivrigt och utan minsta tecken på osäkerhet. Så jag fortsätter med min klickerträning och följer boken strängt. Det enda avsteg jag gjort har varit att jag berömt när Seaton sitter kvar vid sidan (och ett snällt "nej" när han rest sig när jag går ifrån honom), talat om med rösten att det är rätt, och dethar faktiskt fungerat och så att jag nu kan vänta lite med klicket och det utan att säga något, att han har börjat fatta att det nog kommer ett klick om några sekunder om han sitter kvar, så vi är på rätt väg här, men lätt har det inte varit och är det fortfarande inte.

Till toppen



    Innehåll
    januari-april

    26/1 måndagen  
    9/1 torsdagen 
 
    12/2 onsdagen  
    14/2fredagen 

    19/2 söndagen 
    12/3 onsdagen  
    21/3 fredagen  
    22/3 lördagen  
    27/3 torsdagen 
    28/3 fredagen 
    10/4 torsdagen  
    19/4 lördagen  
    22/4 tisdagen  
    27/4 söndagen 

maj-september oktober-december


Sidan är försedd med en osynlig
räknare som använder sig av cookies.
Klicka här för mer information.