Du är på Convoco's hemsida

TRÄNINGSDAGBOK
År 2003 (maj t.o.m. september)


Torsdagen 8/5
Onsdagens träning på kursen gick mycket bra. Visserligen har Seaton börjat visa mer intresse för lukter och omgivning än tidigare men han arbetade ändå fint och var med på noterna. Nu har han grunderna i linförigheten (lite, eller ska vi kanske säga ganska slarvigt fortfarande), kan lägga sig på kommando - och det går snabbt, kan sitta kvar och komma på inkallning (fast matte får inte gå för långt för då går det inte att sitta stilla och vänta). Så kan han ligga plats (med matte bara några meter bort ännu, och ständigt passande, för det är väldigt frestande att hoppa upp titt som tätt). Hoppa över hinder på kommando går alldeles utmärkt och att han har börjat gå framför (fast han drar som en liten blå i kopplet, så det får vi arbeta med). Apportering kan han också - i princip, men nu har han börjat skicka till apportbocken med tassen när den kastas längre och det är inte bra, så nu tränar vi korrekt tagande, med hjälp av vår nyfunne manick, klickern. Det går riktigt bra fast han får ett litet återfall då och då. Idag fick vi i alla fall beröm av instruktören, både Seaton och jag och det var ju kul efter att vecka efter vecka ha fått höra att vi måste skärpa oss, det vill säga att jag måste göra det. Vi människor behöver också uppmuntran, precis som våra hundar och inte är det någon som går och proppar i mig karameller medan vi tränar inte, så ett eller annat uppmuntrande ord uppskattas definitivt. Idag har vi varit på Marks Bruksklubb och tränat lite, framför allt att strunta i andra och helt främmande hundar. Det gick också riktigt bra, när Seaton bara hade kommit på att så fort han tittade på mig så klickade jag och serverade en korvbit. Jag har aldrig haft maken till arbetsvillig och snabbtänkt hund. Han listar ut vad jag vill att han ska göra inom några sekunder. Vi hoppade upp på ett agilitybord idag, ha, ingen konst. Med klicker går det lätt som en plätt att träna in det mesta. Fast sedan måste det nötas förstås, och nötas och nötas och nötas - håhåjaja! Om jag orkar och om det inte regnar alltför mycket ska vi träna lite special i morgon hade jag tänkt, spår och uppletande.
Till toppen

Fredagen 9/5
Upptäckte just att jag hade skrivit fel datum igår, tillrättat nu. Idag är det definitivt 9/5 dock. Jag ska nog inte säga att jag klickertränar, eftersom de verkliga entusiasterna och experterna troligen inte skulle hålla med mig om att jag gör det. Men jag tränar i alla fall med klicker. Riktig klickerträning handlar om att man aldrig säger "nej" till hunden och det gör ju jag, fast numer alltmer sällan i träningen, dock i vardagslag. Hur som helst så är klickern en otroligt effektiv tingest i träningen och Seaton kan verkligen det här. Han försöker alltså ta över initiativet själv och ibland blir han väldigt rolig. Vi har tränat hopp över hinder en tid. När Seaton hade lärt sig att hoppa, genom att belönas med klick/korv, då jag följde med i början ett par gånger, började jag stå kvar och klickade just då han var mitt över hindret i hoppet, samtidigt som jag kastar en korvbit så att den singlar ner framför honom. Så fort Seaton landar på andra sidan ställer han sig och tittar sig omkring, snett uppåt, för att se var korvbiten ska komma singlande. Idag hade han så brottom att han hoppade direkt när vi kom fram till hindret och eftersom jag tyckte det var dags att lära honom att man inte hoppar förrän man får kommando, blev det inget klick och ingen korv, jag stod bara tyst och väntade. Seaton kikade uppåt och sniffade runt på backen en stund efter att han konstaterat att han inte sett någon korvbit komma singlande, kanske den redan låg på marken? Nehej, inte det. Han gav upp letandet och kom tillbaka till mig. Jag sade "fot", han satte sig fot och hoppade direkt - igen. Samma sak upprepades, inget klick och ingen korvbit, och snart satt han vid min sida igen men hoppade innan jag hade sagt något ytterligare två gånger. Fjärde gången blev han sittande och tittade upp på mig och när jag nu kommenderade hopp och han hoppade, hände förstås precis det han hade förväntat sig redan de första gångerna. Det hördes ett klick och en korvbit kom singlande ovanifrån. Så gjorde vi om det igen, och nu gjorde han ett ytterligare ett försök att hoppa innan kommandot hade kommit, utan effekt. Då tändes luman: Ingen id(c) att försöka hoppa innan man fått kommando alltså. Sedan satt han stilla och tittade uppmärksamt på mig och väntade på mitt kommando och hoppade när detta kom. Tre gånger, saken var klar. Han visste vad som gällde. Ska bli spännande att se om lärdomen sitter kvar i morgon. Det skulle förvåna mig om den inte gör det eftersom Seaton dels fattar otroligt snabbt, dels har ett mycket bra minne, kanske beroende på träningsmetoden - vad vi än ska kalla den metod jag utvecklar nu. Har också börjat träna Banjo mer systematiskt med hjälp av klickern och nu börjar även han så smått att fatta galloppen. Han tyckte ju att klickern var lite läskig i början men nu går det mycket bättre.
Till toppen

Söndagen 18/5
För den som undrat hur det gick med hoppandet så försökte Seaton hoppa utan kommando en gång även dagen efter, men sedan hade han insett att det inte lönade sig utan att det var lika bra att vänta tills matte sade "hopp". Träningen på kursen i onsdags gick bra, bortsett från att herr Seaton inte alls hade lust att ligga stilla i platsen. Just nu är han ju inne i könsmognaden, lyfter på benet i smyg och när inte Banjo ser honom :-)! För övrigt har veckan varit lite dyster eftersom Trolla och jag gjorde hennes sista resa i torsdags. Tack och lov att man har tre glada hundar kvar i huset.
Till toppen

Tisdagen 20/5
Det har inte blivit så mycket tränat den senaste veckan men idag tog vi oss samman och begav oss upp i skogen för att träna lite sökmarkering med alla tre. Trissa, som har skallmarkering och som inte tränats sök på flera år, hade inga problem att komma igång att skalla och hon blev väldigt uppiggad av träningen. Som nummer två i ordningen kom Seaton, som har rullmarkering. Vi har tränat lite "hämta rulle" hemma i trädgården och efter några gånger började han fatta att det gällde att inte släppa eller tappa rullen. Nu skulle vi försöka i skogen för första gången sedan vi börjat mer systematisk rullmarkeringsträning. Det var spännande. Seaton formligen flög genom skogen, snodde rullen direkt och kom med den i högsta fart. Men - han släppte rullen en meter ifrån mig. Det blev ingen korvbit. Jag sände ut igen, på figuranten med en ny rulle, och den här gången höll han fast den ända tills jag tog den, och fick sin korvbit förstås. Sedan gjorde vi om det ett par tre gånger till med samma goda resultat. Woaw! Han måste ju kunna det här bra när vi kommer till Kindslägret i sommar eftersom det inte är stor id(c) att åka på läger och träna sök förrän hunden kan markera ordentligt och rullmarkeringen (ja även skallmarkeringen) ska ju läras in omsorgsfullt så att hunden kan markera redan innan den börjar söka i skogen (anser i alla fall jag). Hunden får inte skaffa sig ovanan att tappa och ta upp rullen på vägen in till stigen exempelvis, som Seaton gjorde den första gången vi testade honom på det här, för några månader sedan. Jag hade inte tänkt träna Banjo, men eftersom vi har haft några sessioner av skallmarkeringsträning hemma i köket tänkte jag att han väl också kan får prova på. Döm om min förvåning när han kom igång att skalla utan problem. Det här tyckte han var roligt. Då blev matte mycket glad. Så det måste väl sägas ha varit en lyckad träningsomgång. I morgon är det dags att gå på kurs igen, och att försöka ligga plats, vilket inte är Seatons starka sida - än!
Till toppen

Tisdagen 10/6
Det var ett tag sedan jag skrev. Det beror på att vi nästan bara har trälat med "sitt- och liggkvar", och det har gått lite si och så med den träningen. Det kan man ju inte skriva om varenda dag, men här kommer bekännelsen. Seaton tycker inte det är så värst kul att ligga stilla så han reser sig gärna och går och gör något annat, eller så kommer han fram till mig och tycker att vi gör något med mer fart och fläkt. Ligga stilla gör man ju så mycket i vanliga fall så det ska vi väl inte öda tid på när vi är tillsammans ute tycker han uppenbarligen. Nå, det börjar gå lite bättre. Nu kan jag gå ifrån honom 7-10 meter och han sitter kvar 7 av 10 gånger, och det är ett stort framsteg. Jag lyckades emellertid inte nå detta enbart genom att klicka utan blev tvungen att ta till rösten, ett vänligt. och det jag kallar för mitt anvisande "nej" när han ville resa sig och beröm direkt när han valde att sitta kvar och sedan kunde jag gå fram till honom, ge honom godis och sedan säga "sitt kvar" och gå ifrån honom igen. Att göra så är antagligen att svära i kyrkan för en övertygad klickertränare, men jag såg mig ingen annan råd. Enligt klickermetoden ska man vänta någon tiondels sekund innan man klickar och belönar, så utöka väntan på klicket alltmer tills hunden har förstått att den belönas för att den sitter kvar, och så att den slutligen kan sitta kvar tills den får kommando att göra något annat. Men jag hann aldrig klicka och belöna för att han satt kvar en sekund eftersom han aldrig satt denna sekund. Därmed kunde han ju aldrig komma underfund med att det var kvarsittandet som gav utdelning, så till slut såg jag mig ingen annan råd än att ta till den metod som fungerat med alla mina tidigare hundar - och den tycks fungera även med Seaton :-)! Idag har vi dessutom haft ett mycket trevligt besök, av min per-mail-klickermentor Berit, (och hennes mamma), första gången vi träffades utanför datorn, en lika sympatisk ung dam i verkligheten som i mailen. Om det var hennes vänlighet eller välförtjänt vet jag inte, men hon menade att vi hade kommit en bra bit på väg Seaton och jag och att han var mycket uppmärksam på mig, och träningsvillig. Det var ju roligt. Jag var lite nervös att visa henne vad vi hade åstadkommit måste jag erkänna. Hoppas nu att hon verkligen blev nöjd med vad hon såg, trots att jag syndar en aning ibland och frångår de för klickertäningen grundläggande principerna. Själv blev jag väldigt imponerad av Seaton eftersom Berit hade en höglöpande tik, som satt i bilen precis bredvid oss när vi visade vad vi klarade av, och hon hade dessutom varit ute och tränat lite på samma gräsmatta precis före Seaton. Helt ointresserad av hennes dofter var han nu inte, men alls inte uppstressad eller så okoncentrerad som många hanhundar kan bli när det finns höglöpande tikar i närheten. Berit demonstrerade också, tillsammans med sin tik, sitt sätt att träna och jag hade tydligen uppfattat det hela ganska rätt, även om jag lyckades klämma till med ett och annat felklick när vi skulle demonstrera våra färdigheter Seaton och jag. Och i morgon ska vi iväg och träna för vår instruktör igen, efter ett par veckors uppehåll. Det ser jag fram emot. Det ska bli spännande att se vad Seaton klarar i morgon. Jag återkommer om det.
PS dagen efter: Träningen blev inställd så vi har bara latat oss sedan sist.
Slarvigt lite träning den senaste veckan således. Jag skyller på Seaton. Just nu är Seaton inne i en verklig slyngelålder. Han har en miljon saker i huvudet samtidigt och gärna något annat än det jag vill att han ska ha där. Koncentration! Visst på sädesärlan bärborta - oj där flög den, måste kolla om jag kan ta den innan den lyfter högre! Det är inte utan att jag drabbas av en rejäl lust att tala om för honom vad som gäller, att det inte är tillåtet att bry sig mer om omgivningen än matte när man tränar lydnad. Men det får man absolut inte göra om man klickertränar har jag fått lära mig, och än så länge har jag lyckats motstå frestelsen, men jag känner att den punkt närmar sig med stormsteg då jag berättar för Seaton att man inte får jaga sädeslärlor eller intressera sig för katter när vi tränar. Än har jag alltså inte kunnat notera att klickandet och korvbitarna är roligare än allt annat. Just nu ärklickande och korv, eller pannbiff, bara roligast när det inte finns roligare saker i omgivningen och det mesta som rör sig är roligare. Jag hoppas det blir träning i morgon, så får vi se hur det går där.
Till toppen

Onsdagen 18/6
Jo det är klart att det är mycket roligare att skriva i dagboken när det går bra än när det går dåligt och hundar blir man ju aldrig riktigt klok på. Ju längre man håller på att träna sådana, ju mindre kan och förstår man. Idag var vi och tränade i Göteborg igen, i träningsgänget, och Seaton var i stort sett strålande. Visserligen gick jag inte längre ifrån honom än fem meter på platsliggningen, och berömde honom nästan hela tiden när han låg stilla, och dessutom kortade jag av hans platsliggning lite, men ändå! Han låg plats nästan som ett litet ljus, utan minsta tecken på att försöka resa sig. "Du har vråltränat ser jag", sade instruktören, vilket jag ju inte alls gjort. Kanske var det istället ett par veckors upphåll i träningen som gjort susen. Ibland kan ju vila från träningen resultera i stora och plötsliga framsteg, att det inlärda får tid att sjunka in. Visst, allt Seaton gjorde var inte perfekt men han var mycket träningsglad och ivrig att jobba och det mesta gick över mina förväntningar, somligt var till och med just perfekt, och jag som har tyckt att han varit så splittrad den senaste tiden (han börjar precis lyfta på benet, så jag har skyllt på det). Idag var han istället imponerande koncentrerad. så just nu känner jag mig inte frestad att tala om för honom vad som gäller på ett mer burdust sätt. Jag hoppas fortfarande att jag ska slippa göra det. Tala om mental "berg-och dalbana"! Det enda problem jag har med honom för tillfället är att han välter folk i pur glädje över att få hälsa och ingenting tycks få honom att hälsa mer civiliserat på folk. Men jag ska inte klaga på det, egentligen är jag otroligt tacksam över hans människotillvändhet. Den är guld värd i bruksträningen.
Till toppen


Så har vi ingen träningskurs längre och därmed förfaller jag snabbt till en pinsam lättja. Det blir inte så mycket tränat när jag inte har någon som ligger på och som kontrollerar att jag gjort något under veckan (förstår inte vart min självdisciplin har tagit vägen?). Nå lite tränar vi och just nu försöker jag lära Seaton att han inte ska göra momenten, eller bryta dem, förrän han har fått ett kommando. Det var lite knepigt det, inte så konstigt eftersom vi fortfarande kämpar med "sitt kvar" och "ligg kvar". Hur ska han fatta att han inte ska rusa ut och ta tag i apportbocken direkt, när han inte ens har fattat att det är lämpligt att sitta kvar bredvid matte tills matte gett kommando om att göra något annat? Därmed konstaterar jag att inlärningen medelst shaping och klicker var busenkelt, men att trappa ner klickandet och att komma vidare - så att hunden verkligen förstår vad man förväntar sig av honom, att han gör sina moment på kommando, håller sina positioner tills nya kommandon kommer etc., det visar sig vara en stor konst när man ska göra det med klicker. De böcker i ämnet som jag har läst glider lätt och smidigt över det problemet genom att tala om att man bara kräver lite mer, så lite mer, så lite mer, innan klicket kommer. Det låter sig ju skrivas och sägas men hur gör man när hunden inte väntar den där tiondelssekunden extra för att få sitt klick för att han sitter kvar, utan i rask följd rasslar igenom hela sin repertoir när klicket inte kommer direkt och på tiondelssekunden? Det står det ingenting om i böckerna som jag har läst. Jag konstaterar att det som är det stora problemet även vid vanlig konventionell träning, där man har en inlärningsfas och en kravfas, är ett problem även med klickerträningen. De flesta lyckas ju lära sina hundar momenten med en korvbit i handen och de flesta misslyckas sedan med att lära hundarna att göra momenten även om korvbiten inte finns där, alltså lära hunden att den ska gå en hel tävling utan att få en enda korvbit. Jag har inte lyckats klara det utan att ta till rösten, som man inte ska göra enligt klickerentusiasterna (nå, inte utan att jag börjar bli en sådan själv). Det kan bero på att jag inte är tillräckligt bra på att klickerträna, men det kan lika gärna bero på att detta är metodens svåra del, precis som kravfasen är den svåra delen i konventionell träning, där de flesta misslyckas för att de inte lyckas få hunden att förstå att nu är allting förbjudet utom att utföra det kommenderade momentet, och få hunden att förstå detta så att man inte tar all arbetslust ur hunden. Vi, Seaton och jag alltså, måste försöka ta steget från att rusa iväg och ta apportbocken direkt, till att sitta kvar och vänta på kommandot. Det går ju inte att göra genom att jag kommenderar "sitt kvar" först och sedan kastar iväg apportbocken för då rusar han efter direkt, eftersom han aldrig funnit det mödan värt att bry sig om "sitt kvar" om han tycker att annat är roligare än att sitta kvar, och att rusa efter apportbocken är roligare än att sitta kvar. På något sätt måste jag börja från början, lära honom ta apportbocken ur handen och endast på kommando - men jag har ännu inte lyckats fundera ut hur jag ska bete mg för att få honom att förstå det utan att ta till "nej", som man ju inte får säga om man klickertränar. Längre än till funderingar kring detta har jag inte kommit. Gissar att hemligheten ligger i att han måste kunna sitta kvar pålitligt innan jag försöker lära honom det här. Så då är vi där igen. Hur ska jag lära hunden att sitta kvar pålitligt när han fått kommando att göra det. Det är definitivt inte lika lätt som att lära hunden att sätta sig på kommando, alltså något som är nästan lika lätt att lära hunden utan klicker. Börjar ana att klickerboksförfattarna gör som alla andra som skrivit böcker om hundträning, de skriver om det lätta, nämligen om inlärningen av momenten, och överlåter till hundägarna att själva lösa de svåra problemen. Men jag ska inte ge upp än. Det är trots allt så att klickermetoden har gett mig en hund som ivrigt söker efter lösningarna på de problem han ställs inför, och det på ett ivrigare sätt än mina tidigare hundar gjort. Opus gjorde samma sak, men han såg alltid aningen tveksam ut, ända tills berömmet och erkännandet att han var på rätt väg kom. Seaton söker lösningen glatt och ivrigt och utan minsta tecken på osäkerhet. Så jag fortsätter med min klickerträning och följer boken strängt. Det enda avsteg jag gjort har varit att jag berömt när Seaton sitter kvar vid sidan (och ett snällt "nej" när han rest sig när jag går ifrån honom), talat om med rösten att det är rätt, och dethar faktiskt fungerat och så att jag nu kan vänta lite med klicket och det utan att säga något, att han har börjat fatta att det nog kommer ett klick om några sekunder om han sitter kvar, så vi är på rätt väg här, men lätt har det inte varit och är det fortfarande inte.
Till toppen






    Innehåll
    maj-augusti


    8/5 torsdagen 
    9/5 fedagen  
    18/5 söndagen  
    20/5 tisdagen  
    10/6 tisdagen 
    18/6 onsdagen 
    27/6 fredagen 

januari-april oktober- december


Sidan utlagd 2/5 2004
Uppdaterad 7/4 2005


Information om cookies