Du är på Convoco's hemsida

TRÄNINGSDAGBOK

År 2003 (oktober t.o.m. december)


Söndagen 5/10
Igår gick Seaton sitt MH. Det klarade han mycket bra tycker jag, även om jag inte kände igen honom i några av momenten så betedde han sig ungefär som jag hade förväntat mig och dessutom klarade han skotten med en etta, så jag kan känna mig nöjd, både med Seaton och med gårdagen.
Annars har det varit ett litet uppehåll i vår träning ett tag. Dels skadade han sin hornhinna för en vecka sedan och gick omkring med hela ögat igenmurat några dagar. Dels är han just nu så stirrig och okoncentrerad att jag får försöka träna honom att koppla av omgivningen, nya lukter, andra hundar och folk, innan jag fortsätter att träna lydnadsmomenten. Den Seaton jag har just nu är inte lik den jag hade för bara några månader sedan. Fortfarande lika träningsvillig, pigg och framåt men mycket slarvigare och lite hipp som happ-glad, typiskt könsmognadsbeteende. Så just nu tänker jag träna mer på specialmomenten, spår och uppletande exempelvis, de där momenten där det inte handlar om finlir. Dessvärre förslappas jag alldeles förfärligt när jag inte längre har vår återkommande träningskurs att träna för. Dessutom skulle jag så gärna vilja träna sök, men har inget gäng att träna med just nu.
Till till toppen

Måndagen 6/10
(Glömde lägga ut det här i måndags, så det kommer 9/10 istället)
Sagt och gjort, ut med spårpinnar och Seaton på förmiddagen. Det blev en dyster övning. Motivationen var allt annat än den önskvärd. Han visste visserligen var spåret gick men han var mer intresserad av allt det där andra som också fanns på gärdet, harspillning, rådjursspår, en långtradare som susade förbi borta på stora vägen. Efter diverse utvikningar och avbrott även för betande av lite gräs, tog han två av tre apporter. Den tredje hämtade jag själv. Hade ingen lust att fortsätta med en hund som saknade motivation och som hade allt annat i huvudet än det spår jag hade lagt ut. Gick hem, aningen nedslagen, fast jag vet att det här är typiskt för könsmognadsperioden.
Fram emot eftermiddagen tänkte jag att, det var väl 17 och tog med mig både Trissa och Seaton ut till gärdet. Band upp dem vid varsin stolpe och började med att lägga ut ett kort rakspår till Trissa. Hon var heltänd eftersom det dessvärre inte blir så mycket tränat med henne numer. Hon visste inte hur fort hon skulle få komma iväg. Det smittade av sig, även Seaton blev ivrig. Trissa gick spåret som en dröm, god motivation, härligt drag i selen. Seaton satt och pep, nu ville han vara med han också, vilket var tanken med hela övningen.
Efter Trissas spår lade jag ut ett rakspår till Seaton. Nu var det spännande. Det gick faktiskt riktigt bra, mycket bättre än på förmidagen, fast Trissa slog honom med några hästlängder. Dock var han betydligt mer målmedveten och motiverad än på förmiddagen, så så här får jag väl träna ett tag, Trissa får spåra först för att göra Seaton mer sugen igen.
Till till toppen

Fredagen 15/10
Igår var Seaton, Trissa och jag på Ulricehamns BK och tränade lydnad tillsammans med Lovis (som är Trissas dotter) och hennes matte Maria, som bor i Ulricehamn. Vi hade en härlig träningseftermiddag där vi hjälpte varandra, vi både kommenderade varandra och diskuterade våra "träningsproblem" dessutom tränade vi uppletande.
Lovis gick väldigt fint, och jag fick veta att hon nu var godkänd i lägre klass spår. Det var mycket roligt att höra.
Seaton fick gå ett helt appellklassprogram med kommendering av en "tävlingsledare", det var första gången för hans del. Jag blev glatt överraskad över att han faktiskt gjorde hela programmet utan att bli det minsta avslagen trots att det inte blev andra belöningar än mattes beröm mellan momenten. Men han tjyvstartade förstås i apporteringen, något jag måste ta i itu med.
Uppletandet gick fint för alla tre hundarna och ovanpå detta skickade jag Seaton på ett par sökslag på Maria, för att se om han kunde skallmarkera henne, och det kunde han. Det tog en liten stund vid första skicket, innan han kom på vad han skulle göra, men vid det andra kom skallet direkt. Det var jag mycket nöjd med.

Vi har tränat lite fler spår sedan sist, fast jag inte har skrivit om varje träningstillfälle. Det har varit varierande resultat, ibland strålande bra spår, ibland kommer han fortfarande av sig i första vinkeln, men för det mesta kommer han igång igen om jag väntar ut honom. Jag vill förstås ha nosen i backen rakt genom hela spåret och genom vinklarna, och utan tvekan eller vimsande i vinklarna, det är bara att hoppas att det kommer. Lite bättre har spårandet på gärden i alla fall blivit. Just nu har ju älgjakten börjat och det vimlar av gubbar med bössor i skogar och vid åkerkanter, så inte vågar man sig ut att spåra just nu inte. Hoppas nu att jaktlagen skjuter sina kvoter under första veckan, så att man vågar sig ut igen.
Till toppen


Tisdagen 19/10
Så har vi då löst problemet med tjyvstart i apportering. Nu tränar vi det varje dag tills det sitter, hittills har han inte tjuvstartat sedan jag tog itu med problemet på allvar.
Till toppen

Söndagen 24/10
Så har vi då äntligen varit iväg och tävlat appellklass spår, Seaton och jag. Det blev inte mer än komma dit, lägga ut spåret, försöka få Seaton att ta upp det, och åka hem igen.
Han hade aldrig gått ett enda spår i hela sitt liv och de där människorna där borta vid de andra spåren var mycket mer intressanta än det spår jag hade lagt ut. Nå, av slump råkade han så småningom lomma iväg i spåret och ta första apporten, men sedan var det definitivt slut.
Jag bröt och åkte hem, var inte på humör att gå lydnaden efter detta.
"Han verkar väldigt lättdistraherad", sade den ene domaren, och det hade han ju alldeles rätt i.

Det finns ingenting annat att skylla på än Seatons dåliga spårintresse, eller dåliga motivation just idag. Alla förhållanden var idealiska. Det blåste inte, det regnad inte, gärdet vi gick på var fantastiskt fint, temperaturen var behaglig för årstiden och det var lagom fuktigt i gräset.
Seaton har vid det här laget gått massora av spår, fått massor med beröm och uppmuntran för varje apport och även när han dragit iväg i själva spåret. Han vet vad jag vill, han vet var spåret går, men han har bara inte lust att gå det med jämna mellanrum, i synnerhet inte om det finns annat spännande att kolla in i omgivningen och det fanns det idag. Vill han så kan han spåra som en dröm dock, det har jag också sett.

Jag har nu tömt hela mitt förråd av uppmuntrande och motivationshöjande åtgärder, utom att låta husse gå spåret istället för matte (det ska vi testa också). När jag hade varit hemma några timmar bestämde jag mig för att testa en av de få saker jag inte testat, och en sak jag nog inte rekommenderar att man kör, om man inte har ganska stabila och energiska hundar som dessutom tål att man säger ifrån och som garanterat vet vad det handlar om.

Jag gick alltså ut på stubbåkern hemma, lade ett fullångt appellspår med tre apporter och lät det ligga en timme. Nu skulle han få veta att det inte är tillåtet att intressera sig för ovidkommande saker i omgivningen, om han försökte göra det. Sedan skulle jag bara vänta ut honom, om det så skulle ta hela eftermiddagen så skulle han igenom spåret och med korrigeringar varje gång han ställde sig att kika på eller sniffa i luften efter annat.
Seaton var som vanligt eld och lågor, tills vi stod vid spårpåsläppet, då falnade elden och lågorna. Då fanns det en massa intressant i skogen vid sidan om och så skällde grannens hund, varvid han ställde sig att kika på henne förstås. Nu gick jag fram till honom, sög honom i kragen och förklarade argt och bestämt att den där hunden struntar man i när vi gör något tillsammans. Schwopp, så satt nosen i spåret och iväg bar det, till första apporten, beröm och en köttbulle. Men se sedan var det något i skogen längre bort som var intressantare än spåret (jag tyckte att jag hörde en vissling bl.a). Efter en mycket kort stunds väntande upprepade jag den rejäla tillsägelsen och vips var han iväg i spåret igen så upprepade sig samma sak vid första vinkeln, med resultatet att han ännu en gång tog upp spåret direkt och sedan gick det som på spår till slutapporten, där han fick massor med beröm förstås och flera köttbullar samt en riktigt rolig lekstund med matte.
Så jodå, han vet vad jag vill att han ska göra och han har inte några svårigheter att spåra, utan han har helt enkelt prioriterat annat än det jag vill att han ska göra, precis som jag misstänkte och hade problem med i lydnaden tidigare och innan jag talade om för honom att man struntar i de andra på appellplanen när man tränar med matte. När matte så talade om samma sak i spåret då var det inga problem att spåra, trots att spåret nu hade hunnit bli en timme och en kvart gammalt, äldre än något spår han gått tidigare.
Så här har jag aldrig gjort med en hund i spåret tidigare (jo förresten, Opus fick sig en rejäl åthutning en gång när han pinkade i spåret) så det blir spännande att se hur nästa spår går. Endera har han fattat att det inte är så kul att strunta i spåret och intressera sig för annat, eller så tycker han att spårandet har blivit ännu tråkigare nästa gång.

PS: Seaton är fortfarande min drömhund :)! Och klickermetoden är fortfarande den mest effektiva inlärningsmetod för lydnadsmomenten jag testat. Men den har jag nu inte tillämpat i spårträningen.
Till toppen

Tisdagen 26/10
Så har vi då gått två appellspår till sedan i söndags, ett igår och ett idag, med tillsägelser om Seaton vimsar eller tappar koncentrationen på spåret. Det fungerar mycket bättre än jag vågade hoppas. Idag hade jag en helt annan hund i selen. Visst, några små utvikningar förekom, men avslutades prompt när jag sade ifrån och det gjorde jag så fort han gjorde ett enda litet försök i den vägen, och de har blivit färre och färre på de ytterligare två spåren sedan i söndags. Inte nog med det, han går fint i spårkärnan, han drar ivrigt i spåret och han har tagit vinklarna bra. Igår skjöt han över vinkeln i medvind, men redde ut den utan att vimsa, idag tog han alla vinklarna i stort sett klockrent. Det var en fröjd att gå efter honom i spåret. Jag kör alltså vidare på det här sättet, varje dag tills han är helkoncentrerad på spåret hela tiden - förhoppningsvis kommer vi dit ganska snart.
Nu har ju den här metoden sina risker, som att man kan få en hund som börjar skenspåra. Så det gäller nog dels att inte säga ifrån för hårt, dels att se till att träna med spår som man vet precis var de går, ända tills hunden har stabiliserat sig i spårarbetet och inte längre försöker sig på att intressera sig för annat.
Till toppen

Onsdagen 27/10
Ett spår idag igen och inte en enda tillsägelse behövdes. Seaton tog upp spåret direkt, arbetade intensivt och med gott drag hela tiden, visade inte minsta intresse för omgivningen och han tog vinklarna bra. Dessvärre missade han två av apporterna, men han tog slutapporten. Det var ju inte lysande, som det annars hade varit, men jag bestämde mig för att se detta som ett framsteg trots de missade apporterna, att han faktiskt inte ägnade intresse åt något annat, som ju är precis vad jag velat åstadkomma. Jag tror inte att missarna beror på osäkerhet, att han inte vågar sno runt efter en apport i spåret, eftersom jag bara har korrigerat honom när han lagt av, intresserat sig för annat, eller aldrig har börjat att spåra. Och slutapporten snodde han lite efter när han fick den i näsan och innan han hittade den och apporterade den till mig - med alla tecken på att vara mycket glad. Så jag är nöjd ändå idag. Det händer ju trots allt att hundarna missar apporter, även riktigt rutinerade hundar, så det tar jag med ro just nu.
Till toppen

Fredagen 29/10:
Det blev vila från spårande igår, men idag lade jag ut ett spår igen och det blev en överraskande upplevelse. Jag vet inte om jag ska anse den lyckad eller inte för den fortsatta spårträningen, men på ett sätt gjorde han en strålande insats som jag verkligen uppskattade:
Seaton var väldigt ivrig att komma iväg, tog upp spåret direkt, rakt på första apporten, gav mig den, fick sin belöning, tog upp spåret igen utan strul, inga tillsägelser behövdes idag heller. Så fick han lite problem i vinkeln, men redde ut den själv och utan att tappa koncentrationen, vidare till nästa apport, bra drag, stor iver, belöning för den också förstås, så iväg igen ganska snabbt. Det blev lite problem även i den sista vinkeln men inga tendenser att försöka strunta i att jobba vidare, så han fick upp spåret igen. Men så hände något:
Han började plötsligt dra iväg vinkelrätt åt vänster från spåret, med låg nos. Hua! Här kommer problemet. Nu börjar han skenspåra. Inte bra, var ingen lysnade idé trots allt att korrigera honom i spåret!
Jag funderade ett ögonblick på att säga ifrån, men något i hans beteenden avhöll mig från det - tack och lov.
Omkring 10 meter från spåret stannade han och nosade på en svart liten hög. Sjutton också, tänkte jag, en färsk sorkhög. Men så tog han upp "sorkhögen" och kom med den till mig i full gallopp. Det var min, för en vecka sedan borttappade, svarta handske han kom med i munnen, dyngsur var den förstås. Jag hade letat efter handsken som en galning för det var ett par mycket bra och sköna varmfodrade skinnhandskar och jag hade varit ordentligt ledsen att den ena handsken hade försvunnit.
Ja vad gör man? Jo man belönar hunden förstås, och talar om hur glad man blev över att han hade hittat handsken.
Sedan var det kanske inte så lyckat att han hittade ett föremål 10 meter vid sidan om spåret, eftersom jag just kämpar som en slav med att lära honom att han inte ska gå av spåret. Det återstår att se om det ställde till det i hans huvud.
Så här långt verkar ingen skada vara skedd i alla fall, för han tog upp spåret direkt igen och spårade perfekt fram till sista apporten, där vi hade en lång och rolig lekstund och jackpot i köttbullar.

Det här kommer mig att tänka på en sann hundhistoria som jag måste få berätta fast den inte handlar om en collie. Jag har en bekant som är gravt synskadad och som har en ledarhund, en labbtik. Hon berättade en gång för mig vad som hände när hon första gången kom hem med hunden, från samträningsperioden på hundskolan. Hon bor på landet och den här gången steg hon ur taxin och gick de sista hundra metrarna upp till stugan. Väl hemma på gårdsplanen kopplade hon loss hunden - som försvann. Hon blev lätt förtvivlad och ropade och ropade. Men ingen hund kom direkt. Så plötsligt stod den där igen, vid hennes sida, och tryckte upp just en handske i handen på henne. Hon hade tappat sin handske vid taxin när de klev ur, vilket hunden hade noterat och nu hade hon rusat tillbaka och hämtat den. Då, sade bekanten, började jag nästan gråta så rörd blev jag och då insåg jag vilken fantastisk hund jag hade fått med mig hem.
Och hon är verkligen fantastisk denna lilla labbdam. När hon arbetar är hon stenhårt koncentrerad, man får förstås inte hälsa på henne när hon är i sele, men om man försökte skulle hon bara inte bry sig. När hon släpps lös tror man inte det är samma hund. Då är hon full av liv och bus och mycket öppen och tillgänglig och då visar det sig att hon älskar att hälsa på folk och att bli omklappad.
Till toppen

Söndagen 31/10
Ännu ett spår idag, ett rent motivationsspår. Husse fick gå ut spåret, rakt över ett gärde och in i skogen, dit han sedan gick bakvägen och lade sig att vänta när det var dags att gå spåret en timme senare. Nu hade husse glömt apporterna, för jag ville ha en apport också, omkring 25 innan vi dök in i skogen, så han bröt två kraftiga skogspinnar och lade ut, med fem meters mellanrum, så att Seaton förhoppningsvis skulle ta en av dem.
Det var inga problem, spåret gick fint och utan strul, han tog apporterna, båda två, utan att tveka och sedan var det ju jätteroligt att hitta husse i skogen. Men jag kan inte säga att han spårade mer intensivt för att det var hussespår och inte mitt spår, som var vad jag ville testa, så då vet jag det. Det spelar ingen roll vem som har lagt ut spåret, vilket stämmer med mina tidigare erfarenheter.
Till toppen

Torsdagen 6/11
Det var ett tag sedan jag skrev i dagboken sist. Nu ska jag bekänna orsaken. Vi fick strul med spåret i somras, Seaton och jag. Plötsligt var spåret inte intressant alls. Han var jätteivrig ända tills vi kan fram till spåret, då han plötsligt bara var helt ointresserad, började sniffa runt efter annat, käka gräs etc.
Först skyllde jag på tonårshormoner och beslöt att strunta i spårträningen en tid. Det brukar hjälpa. En månads paus i spårträningen hjälpte dock inte. Han betedde sig likadant, drog och verkade ivrig, ända fram till spåret. Så fort spårselen kom på var han lika ointresserad igen. Nu var det dags att gå till botten med problemet.
Jag började misstänka att han blivit osäker på vad han skulle göra i spårselen, på grund av att han hade stoppats när han var på spåret. Detta började nämligen hända efter att jag hade klantat mig så pass att jag skäms för att erkänna det. Jag hade kallat tillbaka honom då han varit på väg att ta upp ett spår okopplad, vilket ju inte hade varit meningen. Jag förbannade min obetänksamhet, dels att inte ha honom kopplad, dels att ropa in honom just då.
Idag beslöt jag testa om min misstanke hade fog för sig. Började alltså med att lägga ett kort spår, på samma sätt och samma ställe där han hade blivit inkallad. Ställde en burk, med korv i, något femtiotal meter längre fram i spåret, gick och hämtade Seaton, tog spårsele och koppel i handen, precis som vid det olycksaliga tillfället och travade iväg - med Seaton okopplad. Tanken var nu att om han hade tagit verkligt illa vid sig av inkallningen skulle han inte vika av och dra iväg i spåret, på samma ställe som förra gången. Då skulle jag veta vari problemet bestod och då var det bara att börja om från början med spårträningen.
Spänningen var stor när vi närmade oss stället där han hade avvikit från vägen och dragit iväg i spåret och blivit inkallad. Ha! Han drog iväg i det, som ett skott, precis på samma sätt som den gången med inkallningen, och verkade inte vara minsta störd av att han blivit stoppad där en gång tidigare. Den här gången blev han belönad för tilltaget.
Slutsats 1: Även om spårproblemet inte är det jag trodde så ska jag i fortsättningen vara noga med att ha honom kopplad på väg till spåret och inte slarva som jag gjorde den gången.
Slutsats 2: Jag har ingen aning om varför han inte är motiverad att spåra längre, så det är bara att glömma funderingarna om orsaken och börja från början.
På väg till arbetet, efter ovanstående övning, funderade jag vidare och bestämde mig för fler test när jag kom hem.

Det blev ett likadant spår igen när jag kom hem. Jag lade ut ett 75 meter långt spår, åt andra hållet, tog Seaton med mig i koppel (:-) och gick i mitt framspår (utmed vägen alltså) något femtiotal meter. Seaton spårade och drog som en galning. Tjugofem meter före stället där jag hade jag hade vikit av in på gärdet, kopplade jag loss honom, och vips, drog han iväg, sköt över lite, vände och in på gärdet i mitt spår, inga motivationsproblem där inte. Korven i burken smakade även denna gång.

När vi kom hem bestämde jag mig för ännu ett test. Den här gången lade jag ett likadant spår, på ytterligare ett nytt ställe. Istället för att leda fram honom till 25 meter före avvikandet från vägen, och koppla loss där, satte jag på honom spårselen redan innanför dörren och öppnade som om vi skulle ut på promenad bara. Seaton drog omedelbart iväg uppför vägen och det med gott drag, precis som jag hade väntat. Han sköt över avvikandepunkten med någon meter, vände och drog iväg med full kraft i spåret ut på ängen, genom en vinkel och rakt fram till korvburken. Det var det spår han hade skämt bort mig med tidigare. Ingen tvekan, fullt drag i spårselen.
Det var en glad matte som gick hemåt. Jag tror visserligen inte att problemet är löst än, men vi har börjat lösa upp det, det är jag övertygad om, och vad det än kom sig av. Jag känner mig dock nu ganska säker på att det inte har handlat om tonårsstrul utan om att han faktiskt blivit förvirrad och osäker i spårselen. Hur hundarna tänker vet vi ju aldrig, men något har jag gjort, eller något har hänt, som fått honom att bli tveksam om vad jag vill att han ska göra, eller att känna sig förvirrad när han får på sig spårselen.
Det blir till att fortsätta så här i morgon igen - och en tid framöver, så får vi se så småningom, om vi varaktigt kommer tillbaka till den gamla spårmotivationen.
Till toppen

Lördagen 8/11
Idag gick vi ett nytt spår, enligt samma mönster som det sista på torsdagen, med den skillnaden att jag nu lade en apport på halva sträckan och förlängde spåret omkring 30 meter. Det gick lysande, vad gäller spårintresset, men apporten var inte så intressant som den var innan strulet började.
Seaton drog iväg i spåret som en liten dröm, vek av från vägen där jag hade vikit av, följde spåret över ängen och tog vinkeln helt perfekt. Plötsligt stod han rakt över apporten, struntade i den och ville bara vidare. Då stod jag stilla, och tyst, tills han hade tagit upp den och belönade "bravaden" med ett par korvbitar, lät honom dra vidare i spåret, vilket han gjorde med stor intensitet och den här gången tog han upp burken med korven i och vände upp till mig med den, smaskens!
Planeringen är nu att fortsätta med det här tills Seaton inte slarvar över apporten på halva vägen. När det går bra, kommer jag att ändra förutsättningarna, så att jag inte låter honom dra mig fram i spåret direkt från dörren, utan att vi går ut med selen på, i andra dörren och så tar vi en omväg fram till ett ställe på spåret och så glider jag på spåret, omärkligt och utan att säga något och hoppas att det ska fungera. Sista steget blir att sätta på honom selen när vi är nära spåret. Men dessförinnan ska han vara säker på det första stegen i den här träningsplanen. Har ingen aning om hur mycket träning vi behöver för det. Ibland är det ett tålamodsprövande jobb att få hunden igenom en mental spärr, vilken det nu kan ha varit som han drabbats av, ibland trillar tioöringen ner ganska snabbt. Vekare hundar med måttlig framåtanda brukar ta längre tid, hårdare hundar med mer arbetsiver kan komma igen på ett par träningstillfällen. Så det blir spännande att se Seatons reaktion på den kommande träningen.
Till toppen

Lördagen 15/11
Slö, som vanligt, inget spår under veckan. Idag samlade jag ihop mig för ett träningsspår emellertid. Gick ut ett spår, hastade förbi flera led i mitt träningsprogram i en optimistisk förhoppning om att det skulle fungera ändå.
Kom hem, satte på Seaton sele och gav mig ut, den här gången utan att han fick gå i mitt spår fram till spårpåsläppet. Han drog som en galning, sniffade i luften och verkade försöka få vittring på spåret, mycket ivrig. Tog upp spåret utan problem och full av energi, forsade på till apporten, tog upp den, fick korv och en massa beröm, så skulle vi vidare, men se då tog energin slut. Då låg det rådjurslortar eller harlortar i vägen, fanns återigen smaskiga grässtrån bredvid spåret, men bit för bit kom vi framåt, tills han fick syn på slutlådan, den med korv i - då kom energin och framåtandan tillbaka igen, och då lade han in högsta växeln de sista tio metrarna fram till burken.
Det här var på just det stället där han började trassla med spåret, första gången han verkade minimalt intresserad av spår så nu undrar jag förstås om det hände något just där, som har förvirrat eller avskräckt honom. Jag begriper bara inte vad. Jag har aldrig sagt något negativt till honom under spårarbetet, aldrig korrigerat honom, mer än den där inkallningen på ett annat ställe och som inte verkade ha satt några spår i honom alls när jag testade honom där. Få se nästa gång vi tränar, ska ta ett rent rakspår på samma ställe nästa gång, med endast korvburk i slutet, och se om det hjälper eller löser upp någon knut. Gör det inte det vilar vi ett tag till från spårandet och tar upp sökträningen istället. Jag hade precis samma problem med Jazza en period i samma ålder, och då struntade vi i spårandet ett halvår, sedan var det urkul igen.
Till toppen

Onsdagen 19/11
Igår tog jag fram metallapporten för första gången sedan Seaton var 9-veckors valp, den där gången då han utan att tveka rusade iväg och hämtade den och som det finns fotografi på på hans sida. Inte skulle han ta upp den nu inte. Nu hade det gått troll i den. Visst är hundar ibland helt obegripliga. Han kan bära runt sin rostfria matskål, leka med den, kasta med den, bita i den men metallapporten, den ville han plötsligt inte ta upp! Han petade på den, slog på den med tassen, sniffade på den, men ta upp den - icke! Det var bara att börja från början, med korv och klicker. Jag började med att klicka så fort han nosade på den, och det fattade han snabbt. Sedan skärpte jag kraven för ett klick och väntade tills han hade satt tänderna runt apportbocken. Det gick också bra därefter ville han inte gå längre. Men när jag tog apporten, lekta och dribblade lite med och kastade iväg den någon meter rusade han plötsligt ut och tog den och kom med den, Klick och korv direkt förstås. Sedan var det inte något problem längre. Den gick lika bra att apportera som träapportbocken. Lättnad!!! Trissa, som aldrig försökt, fattade galloppen lika snabbt som Seaton och kom med den efter en kort stunds klickande. Banjo däremot, han hade en annan idé om saken. Han gick så långt som till att sätta tänderna runt den, men sedan var det bombstopp. När han insåg (tycktes det i alla fall) vart jag ville komma, gick han iväg och lade sig flera meter ifrån mig och ämnade inte göra något mer med apportbocken. I det fallet var det bara att lägga av. De är ganska olika våra collies.
Till toppen

Fredagen 26/11
Spårade häromdagen igen. Det gick inte lysande, började bra men plötsligt verkade Seaton förvirrad och ointresserad igen, och nu börjar jag ana vari problemet (kanske) består. Han har ju dragit som en galning i kopplet och jag har lagt ner en hel del jobb på att träna honom att inte göra det, genom att bara vända och gå åt andra hållet när han har dragit. När jag gick i spåret och Seaton nu slarvade med att hålla sig i spåret, stannade jag, som jag brukar göra i grundträningen i spåret. När jag var klar med spåret, vi kom till slutet och det var ju kul, så slog det mig att han kanske blivit förvirrad och tror att jag stannar för att han drar och att han inte får dra, och då låser det sig, då vet han inte vad jag förväntar mig egentligen. Dags att träna drag i spårselen i så fall. Det gör vi nästa gång.
Till toppen

Torsdagen 27/11
Igår testade vi dragövningar i spårselen. Husse får rusa iväg och gömma sig ett femtiotal meter bort. Jag står stilla och väntar med hunden i selen och koppel, och när husse försvinner och hunden fortfarande är mycket upphetsad och vill jaga efter, låter jag honom dra iväg med mig. Men jag springer inte, jag går bakom och håller emot och berömmer samtidigt hunden för att den sliter och drar.
Det var inga problem, Seaton drog som en galning och ju mer han drog ju mer beröm fick han. Vi gjorde om samma övning fyra gånger i rad. Mina tidigare hundar, de som behövt den här träningen, har fattat det här ganska snabbt och insett att det är bra när de drar i selen, även om de inte får göra det när de är i halsband och koppel.
Nu får vi se om tioöringen trillade ner direkt, eller om vi måste göra om övningen några dagar till. Under alla omständigheter så fortsätter jag att berömma hunden för att den drar i spåret, vid den fortsatta vanliga spårträningen, en bra tid efter grundövningen i "drag i sele".
Till toppen

Tisdagen 2/12
Vi fortsätter att försöka lösa vårt uppkomna spårproblem. I lördags hade vi avslutning på vår kurs med en spårdag hemma hos oss. Seaton var sämst i spåret!!! Inte var det någon snabblösning med dragövningar inte.
Seaton verkade som vanligt ivrig på väg ut till spåret men tappade geisten efter bara något tjugotal meter och ställde sig att stirra på bilarna på stora vägen och snappade i sig grässtrån, så fortsatte han, ganska oengagerat och så småningom kom vi till slutet. Det var uselt med andra ord.
Instruktören och jag var helt överens om att det hade låst sig på något sätt, att Seaton var förvirrad, inte riktigt visste vad som förväntades av honom. "Börja om från början" var rådet, inte oväntat förstås, eftersom jag varit inne på det själv och delvis börjat göra det redan, även om jag testat några försök till genvägar först.
På söndagen bet vi alltså huvudet av skam och lade ut ett kort spår fram till matskålen, tillbaka till valpträningen alltså (fast spåret fick ligga en halvtimme). Det gick som förra gången, möjligen med lite mer av inspiration än under gårdagen och slutet var ju smaskens.
I måndags upprepade jag övningen och lade in flera vinklar dessutom (varför kan man aldrig följa sina egna råd ens?). Seaton var mycket ivrig nu, drog iväg i spåret i god fart, med glädjande intensitet i draget. Så gick han över vinkeln och först försökte jag stå stilla i vinkeln men den vinken förstod han inte, stannade bara och började käka gräs igen. Helt klart nu att han tror att inte får fortsätta spåra när jag stannar. Så nu tänkte jag att han skulle få gå dit han ville och så skulle jag se vad som hände då. Efter en stunds stillastående drog han iväg igen, fast inte med någon större intensitet - åt fel håll och rakt ifrån spåret. Efter omkring trettio meter stannade han, stod och tittade och verkade vara mer ute på promenad än på spår. Jag stod stilla och väntade, han gjorde likadant. Efter en stunds passivitet kunde jag inte tiga längre utan frågade honom om han inte ville ha sin mat. Det fick fart på honom. Han vände, sniffade sig tillbaka och fick upp spåret och nu kom den, den verkliga energin. Det blev superbra drag i selen och framåt i spåret i full fart (jag höll emot förstås). över en grusväg, över en mur och genom ytterligare en vinkel samt en bit till och där stod den ju, matskålen. Efter vinkelproblemet gick han som på räls med andra ord, rena drömspåret.
I morgon ska vi göra om övningen och då får jag se om min känsla från igår är riktig, att han fick någon slags aha-upplevelse och har kommit tillbaka till sin gamla form igen, eller om min känsla att så är fallet var mer av önsketänkande. Vi återkommer alltså efter nästa övning.
Till toppen

Onsdagen 3/12
Ha, inte ska man tro att man begriper hur hunden fungerar eller tänker, om den nu gör det senare! Inte hade Seaton fattat det jag hoppats, att han skulle gå i spåret. Däremot har han kanske förstått att det är tillåtet att dra i spårselen för vid övningen under onsdagen, ett c:a 150 meter långt spår med en vinkel, drog han ivrigt nästan hela tiden. Men istället drog han över vinkeln och att han kunde hitta den genom att gå tillbaka begrep han inte alls. Jag fortsatte testet med att låta honom bestämma vart han ville gå, och då blev det ett fullkomligt planlöst dragande, än hit än dit, men inte dit där spåret gick.
Dags för Time out, tänkte jag tjurigt, och bröt helt enkelt, utan att säga ett enda ord. Det blev inget mål på det spåret och ingen smaskig matbunke. Den hämtade jag själv!
Så gick vi in, men efter en stund tyckte jag att det ju inte alls var bra att sluta en övning så misslyckat, varken för mig eller för Seaton, och nu ska det minsann bli en reguljärt nybörjarspår enligt mina vanliga principer igen. Nu ska han inte få dra mig ur spår, det verkar inte fungera (det har det inte gjort med någon av mina tidigare hundar heller). Den här gången ska jag stå stilla i spåret och vänta och inte gå ett steg framåt med mindre än Seaton har näsan mitt i spåret, om jag så ska få stå där på gärdet till i morgon förmiddag, bestämde jag.
Ett nytt rakspår, c:a 75 meter långt bara (det hade redan börjat mörkna och trots allt hade jag ingen lust att stå där hela natten :-)! ). Ut med Seaton, på med selen så fram till spårets början. Han drog iväg, men ville snart ut åt sidan. Nu stod jag stilla, inte ett steg ur spåret. Tänkte att nu lägger han väl av och börjar käka gräs igen. Det gjorde han inte. Han lade faktiskt på mer drag, och då och då var han i spåret och fick med mig framåt några meter innan han avvek från spårkärnan igen. Det tog inte speciellt lång tid att nå fram till korvburken, som var målet den här gången.
Det var faktiskt bra, han lade inte av att arbeta. Om det håller i sig har vi kommit en bra bit på väg tillbaka. Fortsätter han på det sättet, och jag på mitt sätt, kommer han så småningom tillbaka till "insikten" att man måste gå i spåret om man ska komma i mål. Hoppas gör jag i alla fall.
Till toppen

Fredagen 5/12
Ja, där satt den. Idag drog Seaton iväg i spåret som en dröm. Jag tvingades stanna några gånger under vårt 75 meter långa rakspår, men han gav sig inte, drog sig in till spårkärnan direkt när jag stannade och strävade vidare. Det hände två gånger, och han visade ingen tvekan om vart han skulle.
Vi är avgjort på rätt väg nu. Ett tag till så ska det nog sitta igen. Det som verkat som misslyckanden har kanske ändå varit bra. Framför allt har han haft dragviljan de senaste gångerna, så dragövningen fick kanske avsedd effekt.
Till toppen

Söndagen 7/12
Ett rakspår idag igen, 150 m långt. Positivt idag: Han arbetade hela tiden, inget tuggande på gräs eller stirrande på annat. Det är något att glädja sig åt. Problem idag: Han var fortfarande inte speciellt koncentrerad på själva spåret, försökte dra iväg mig än åt ena än åt det andra hållet. Man kan inte påstå att framstegen är stadiga och jämna, det är två steg framåt och ett tillbaka, tre steg bakåt och fem framåt.... Men det är ju så det är att träna hund. Bara att fortsätta så här tills han inser att det inte är någon idé att gå någon annanstans än i spåret - om han vill komma till godiset i slutet. Det är framför allt mitt tålamod det handlar om här. Bara det inte kommer snö nu och saboterar träningen!

PS 15/12: Så tog den intensiva träningen slut, på grund av att jag lyckades slänga upp en järndörr på stortån och därför inte kan ha en sko på foten sedan en vecka och nu, när jag förhoppningsvis snart kan gå normalt igen kommer det till all olycka snö!
Till toppen

Måndagen 8/12
Så ler livet åter emot mig. Idag kunde jag bära skor och ha stövlar på mig igen, för första gången på en dryg vecka. Alltså bar det iväg ut på ett kort rakspår med Seaton på eftermiddagen. Det gick som smort. Inget fel varken på motivationen eller spårförmågan. Vi fortsätter med våra rakspår, om nu inte snön, som faller över oss just nu, blir liggande.

PS: Det blev den!
Till toppen





    Innehåll/
    Oktober-
    december
    5/10 Söndagen
    6/10 måndagen 

    15/10 fredagen 
    19/10 tisdagen
    24/10 söndagen
    26/10 tisdagen 
    27/10 onsdagen
    29/10 fredagen 
    31/10 söndagen

    6/11 torsdagen 
    8/11 lördagen
    15/11 lördagen
    19/11 Onsdagen 
    26/11 fredagen
 
    2/12 tisdagen 
    3/12 onsdagen
    5/12 fredagen
    7/12 söndagen
    8/12 måndagen

    januari-april
    maj-september


Sidan är försedd med en osynlig
räknare som använder sig av cookies.
Klicka här för mer information.