Du är på Convoco's hemsida

TRÄNINGSDAGBOK
År 2004 (januari t.o.m. juli))

Onsdagen 11/1
Så var det lydnaden! Återigen står jag nu med en hund som är superbra på sannolikhetskalkylen. Så snart han fattade att nu kommer det inte en korvbit efter varje moment, kanske bara vid ett av tre utföranden av momenten, började han göra som egna överslagsberäkningar: "Jag har en chans på tre att få en korvbit om jag stannar och gör det matte säger, och om jag springer iväg till den där spännande tiken därborta då får jag absolut ingen korv, men å andra sidan får jag bombsäkert hälsa på tjejen - woaw. Jag sticker, korven kommer ju i alla fall vid något senare tillfälle".
Jag hade en sådan hund i Cleo, fast hon använde sin matematiska begåvning i ett annat sammanhang - Nåja smil.
Jag har alltså fått veta att man aldrig får säga nej till hunden när man klickertränar, och nu har jag velat hit och dit ett halvår, först bestämt att jag skulle gå över till min konventionella träningsmetod igen sedan blivit osäker, så bestämt mig igen och så har det fortgått med velande hit och dit alltmedan vi inte har tränat lydnad alls på ett halvår - för att jag inte vetat hur jag skulle fortsätta träningen. Å ena sidan har jag skrämts med att om jag börjar ställa krav så förlorar jag hundens glädje och det där speciella och faktiskt mycket inspirerande initiativet från hundens sida när han ska lära sig något nytt, och det vill jag ju helst få behålla, och å andra sidan är det problemet med att jag inte lyckas lära honom att utföra momenten tillförlitligt och när jag vill det, alltså inte får till en lydnad som duger för tävling, med klickermetoden. Det här kan mycket väl bero på att jag är en usel klickertränare, i så fall kommer jag aldrig att bli bättre än så här, men det kan också bero på klickermetoden, som alla anda metoder, egentligen bara fungerar för ett vissa hundar med för metoden mycket lämplig mentalitet.

Så om någon av er som har klickertränat upp era hundar till elitklass i bruks och som tävlar framgångsrikt där, utan att en enda gång ha sagt Nej till era hundar, eller korrigerat dem i lydnadsträningen, läser detta, mejla mig och berätta hur ni har burit er åt. Om, å andra sidan, någon har kombinerat klickermetoden med den konventionella träningen med en kravfas, meddela mig hur det har fungerat.
Till till toppen

Tisdagen 20/1
Jag fick förstås inget svar på min förfrågan så det var bara att bestämma sig - äntligen, och gå vidare på egen hand, och då blir det en kravfas nu. Har jag sagt "ligg" då ligger man kvar, har jag sagt "sitt" då sitter man kvar. Jag har redan börjat så smått och visst åker öronen ner när jag visar att man inte får resa sig förrän matte gett tillstånd till det, men å andra sidan åker de upp lika snabbt igen och om inte klickermetoden förvandlar hundarna totalt, så kommer öronen att vara konstant upp så fort Seaton förstått vad han får göra och inte får göra, att det fortfarande är lika kul, bara man väntar på nästa kommando innan man tar sig för något, och bara man motstår frestelsen att göra något annat när man tränar med matte. Så har alla mina tidigare collies reagerat och eftersom Seaton är både framåt och energisk och lär sig otroligt snabbt, så vore det konstigt om det inte fungerade även med honom.
Sedan hoppas jag att han känner igen klickersituationen vid inlärning av nya moment, så att det går lika bra att använda klickern för inlärning framöver. Det får vi snart se.
Till till toppen

Söndagen 25/1
Nu tränar vi lydnad inomhus (hua det har varit så in i nordens kallt ute). Vi har tränat på "hålla positionerna", vid sidan i linförigheten och vid sättandena samt vid platsläggandet, och att inte tjyvstarta vid apporteringarna. Det går över förväntan får jag säga, sedan jag talat om att man inte får ändra positioner stup i kvarten, inte får sätta om sig tre gånger vid de automatiska sättandena, inte får resa sig från ett nedläggande innan nytt kommando har kommit och inte får springa iväg och ta apportbocken innan matte sagt "apport". Jag har bara behövt säga ifrån ett par gånger och mycket, mycket måttligt. Seaton är ett under av koncentration igen, när vi tränar och han ser inte ett dugg ledsen ut, bortsett från att han lägger öronen i platsliggningen. Men hellre det än att öronen står rätt upp samtidigt som han studsar upp så fort han slängt sig ner. Jag uppfattar inte Seaton som en vek hund, men trots detta visar han sig vara mycket känslig för korrigeringar i lydnadsträningen nu när jag börjat sätta in sådana. Jag tror att det kan bero på att han inte råkat ut för korrigeringar i träningen tidigare (dock kan han sitt "NEJ" i vardagslydnaden, som jag lärde honom redan innan vi började klickerträna, alltså då han var 10 veckor eller så) och då tar de väldigt effektivt, så jag får vara mycket försiktig och mjuk i mina korrigeringar, absolut inte ta i hårt. Det är nu ingenting jag är ledsen för, tvärtom, för om det fungerar med vänliga korrigeringar så kan ingen vara gladare än jag. Så får vi se hur det fungerar när vi kommer ut på appellplanen, bland de verkliga distraktionerna. Men man ska veta att just nu är Trissa på väg in i höglöp, och det verkar inte distrahera honom nämnvärt, trots att han är som en igel på henne om de råkar träffas någon sekund när jag lotsar tik och hanar förbi varandra. Dessa möten försöker jag dock förhindrar så gott jag kan förstås. En sämre kombination än en långhårig sobel och en korthårig blå kan man ju knappast tänka sig! Så en sådan vill vi inte ha.
Till till toppen

Lördagen 14/2
Dessvärre blir det inte mycket tränat just nu eftersom flyttdagen närmar sig med stormsteg, flyttbilen avgår 1:a mars. Det inte är småpotatis att flytta från en avstyckad gård med sju (eller sex beroende på hur man ser det) rum, två stora hallar, fyra stora hörngarderober, fyra uthus och en stor ladugård, utrymmen som man lyckats fylla ut med prylar och skrot under mer än trettio år på stället. När man så ska komprimera ägodelarna att få plats på ett ställe med fyra rum och kök och endast ett uthus, samt en halvt nerrasad ladugår, då har man sysselsättning så det förslår.
Seaton kommer dragande med sina leksakar och uppmuntrar till aktiviteter. Han tycker uppenbarligen att han blir försummad just nu, och det har han alldeles rätt i. Banjo, som inte precis älskar att bära saker (för att uttrycka det milt) tittar bara sorgset förebrående på mig när jag hastar förbi honom då jag far som ett torrt skinn mellan rummen och stuvar prylar i lådor och alla hundarna ser konfunderade över de lådberg som tornar upp sig i rum efter rum.
Det är bara katterna som gillar läget ordentlig. (Än så länge, få se vad de gillar att bli flyttade. Det brukar ju inte honkatter gilla något vidare. Jag bara hoppas att de inte väljer att rymma på det nya stället.) De klättrar högst upp på lådstaplarna och från de upphöjda positioner som där erbjuds, får de ett upsskattat ovanifrånperspektiv på livet och på det som försiggår i huset.

PS: Jag återkommer så fort Seaton och jag har kommit igång att träna igen. Jag har fortfarande siktet inställt på appellklass i vår. Sedan får vi se om tiden räcker till för det. Det måste den göra för vi är redan ordentligt försenade. Den klassen borde vi ha klarat i somras, men det hade vi inte kunnat :-)!
Till till toppen

Mådagen 12/4
Så är vi flyttade då. Först en flera månader lång period av kaos på Vrågården, nu ett liv i kaos på Torpalund. Efter ett par veckor på det nya stället börjar det i alla fall bli så pass ordning att man kan laga mat i köket och det är underbart tyst här, man hör bara ringningarna i öronen! Men träning av hund har inte hunnits med - övermåttan dystert - tycker även Seaton, som tar sig för att äta hus under tiden och i avsaknad av vettig sysselsättning. Annars har hundarna acklimatiserat sig bra, något annat hade jag ju inte väntat mig. Även katten Häxan finner sig väl tillrätta. Den enda sorgen är att katten Issi, 15-åringen, försvann flyttdagen och trots flera vändor tillbaka och letande efter henne så har hon inte återfunnits och därför är hon inte med oss här. Det känns mycket ledsamt. Nå, nu ska jag väl i alla fall försöka börja träna med Seaton igen. Bara att ta sig i kragen och sätta igång, trots att vi fortfarande bor bland lådor och kartonger och i ett hus som är alldeles för litet för allt det vi släpade med oss. Vi är i alla fall omgivna av underbara träningsmarker och det måste man ju börja utnyttja.
Till till toppen

Fredagen 23/4
Äntligen har vi börjat träna igen, Seaton och jag. Igår tog vi ett kortare pass på gården. Det kändes spännande att sätta på Seaton halsbandet och samla ihop träningsprylarna igen. Skulle han komma ihåg vad han lärt sig? Nå, det trodde jag väl, och det gjorde han. Han blev alldeles vild och det riktigt lyste om honom av arbetslust och livsglädje. Det var roligt. Vi körde appellklassmomenten och det han kunde tidigare satt bra, det han inte hade riktigt befäst var fortfarande inte riktigt befäst, som framförgåendet, men efter lite nötande började han fatta vad det handlade om. Idag har jag dessutom köpt mig en ny spårlina, en helgjuten platslina. Det ska bli roligt att gå ut och testa Seaton i spår igen och se om våra små problem kvarstår eller om de löst sig av sig självt under uppehållet,som ju ofta är fallet med spåret. Även Banjo fick en liten träningsstund och han var lika glad som Seaton. Jag ska ta och klicka in honom på klickern ordentlig och se om det kan fungera.

I förrgår ringde våra köpare från Vrågården. De hade Issi sittande i en kattbur. Så det var bara att åka dit och hämta henne, sent på kvällen. Stackars Issi, hon hade magrat ordentlig och verkade mycket kraftlös. Hon verkar tycka att det är skönt att vara hos oss igen och ligger och sover i fåtöljen hela dagarna ännu så länge, som om hon är rädd att bli utestängd igen. Det var tomt utan henne. Vi har ju haft henne i nära 15 år. Skönt att alla i familjen är samlade igen, utom påfåglarna som inte lät sig fångas och som våra husköpare tog över. Vi får väl se om det blir nya sådana med tiden.
Till till toppen

Söndagen 2/5
Så tränar vi vidare. I onsdags var vi klubbens allmänna träning. Ska bli mer av det nu när vi bor mycket närmare min bruksklubb, Kinds BK.
Spår har det inte blivit ännu, så hur det kommer att gå vet jag inte. Här har vi inte lika bra öppna gärden att träna appelspår på, som vi hade tidigare, bra skog emellertid. Men lydnadsträningen är vi igång på allvar med. Det är som det var, Seaton tycker det är urkul att träna, han är kvick och energisk - och slarvar med allting!!!! För att inte tala om att allting i omgivningen kan distrahera honom ordentligt.
Nu tror jag helt enkelt inte längre på ren klickerträning, så nu börjar jag träna lite mer konventionellt annars kommer vi aldrig till appellklass ens så nu får han veta vad som inte är tillåtet, fast på ett ganska snällt sätt, som att sätta sig snett ibland, att sätta om sig ett par tre gånger om det inte blev rätt första gången eller om klicket inte kommer ganska direkt, att intressera sig för annat i omgivningen när vi tränar. Att bara göra time out eller strunta i alla fel och klicka för alla rätt fungerar bara inte - i varje fall inte för oss. Om det beror på att jag inte behärskar metoden eller på att Seaton är en lite för egensinnig och självständig herre vet jag inte och kommer jag troligen aldrig att få veta.
Det har redan blivit sent på våren och ont om tävlingstillfällen i min del av landet så jag har siktat in mig på augusti i hemmaklubben, och då SKA vi tävla, oavsett om jag anser att han kan momenten eller inte, så det så! Här klarar andra av att bli uppflyttade när deras hundar är ett år gamla, vilket jag också klarade förr, så nu gäller det att våga och ta sig i kragen också!
Vi kör vidare och ska väl ut i spårselen också. Dessutom har jag anmält oss till lägret i Villingsberg, en sökgrupp, så det blir kanske sök jag försöker mig på i appellklass. För det ändamålet har vi börjat träna skallmarkering Seaton och jag. Tänkte köra med rulle med honom men har bestämt mig för skall i alla fall. Förra årets träningsläger, var på Kindslägret den sommaren, ägnade vi åt att försöka komma tillrätta med blindmarkeringar, och det problemet får man ju praktiskt taget aldrig med skallmarkering :-)!
Till till toppen

Söndagen 9/5
Nu tränar vi stenhårt, funderar till och med på om vi ska anmäla oss till Collie-SM. Vi har väl ännu någon vecka på att bestämma den saken, tror jag.
Fast det finns förstås fortfarande sådant som måste tränas mer. Spårtränade igår exempelvis, första spåret sedan i höstas och problemen vi hade där då. Var spännande att gå iväg med honom - och det gick förstås inte alls som jag hade förväntat mig :). Jag var beredd på att han fortfarande skulle kunna vara ointresserad av spåret, som var mitt bekymmer i höstas när snön kom och satte P för all spårträning. Men oj vad det var roligt att spåra! Apporterna däremot, dem såg han ingen vits med alls. Den första höll jag in honom inför och då tog han upp den och fick sin belöning. Den andra såg varken han eller jag och slutapporten höll jag in honom för när han stod med alla fyra benen tvärsöver den, men vad honom ankom så fanns det ingenting spännande där. Så jag tog bara upp den till slut och avslutade. Här var det alltså dags att träna in intresse för apporter igen. Så vi gick hem till gårdsplanen och lekte en stund, jag kastade dem, han hämtade dem och fick belöning för det. Så gick jag iväg i spåret igen, med Seaton okopplad, mest för att själv hitta och ta hand om apporten. Nu hittade han den själv, dök ner och tog upp den och kom med den, massor med beröm och en godbit (är inte så säker på att detta är någon bra idé dock). Så det blir till att börja leka leken "leta-apporter-inomhus" igen.
För övrigt har vi mest tränat lydnad, nästan varje kväll och nu har jag definitivt förfallit till att tala om vad som gäller. Jag korrigerar blixtsnabbt och utan att säga ett ord, och direkt när han är där han ska vara, sätter ex. ner honom, när han rest sig utan tillåtelse, så snabbt att han inte hinner fatta hur han kom ner, så berömmer jag hjärtligt. Det fungerar lika bra med Seaton som det gjorde med Opus och Cleo en gång i mina hundtiders morgon. Tror däremot att man ska akta sig för att fya och neja eller att tjata hundarna verbalt i lydnaden, för det tar, enligt min erfarenhet, verkligen ner dem.
Just nu intensivtränar vi två ting, utöver positioner i linförighet och fria följet, nämligen ställandet i framförgåendet och att gå fot direkt efter hindret. Han har hittills mest hoppat före själv, och när han hoppar och fortsätter på andra sidan hindret går det så snabbt att jag inte hinner med, nu när jag börjat försöka utföra momentet tävlingsmässigt, ett problem jag inte hade förutsett. Han har ännu inte riktigt fattat att han ska vänta in mig och gå fot på andra sidan, men det börjar komma efter bara ett par kvällars träning av den delen av momentet, som jag hade räknat med skulle fungera av sig självt när han kan fot-kommandot och hopp-kommandot, som varit fallet med mina tidigare collies. Men de hade inte riktigt samma fart som Seaton förstås!
I framförgåendet kommenderar jag "före", och sedan "stå" och samtidigt som jag kommenderar honom att stanna, och han stannar till, som han kan halvbra redan, klickar jag och kastar en korvbit framför honom. Sedan måste ställandet nötas och filas till så att han står som saltstod med nosen rakt framåt. Men redan efter första träningstillfället, ikväll, började han stanna allt rakare med insikten om att korven kommer framåt, vred efter fem-sju gånger bara lite på överkropp och huvud. Senare, när han definitivt har fattat att korvbiten kommer nerramlande framför honom, kommer jag att kasta korven allt senare efter ställandet. Det här trillade faktiskt in nästan direkt, troligen för att han kände igen det här sedan vi tränade in hoppet. Då lärde han sig ganska snart att korvbiten kommer singlande från luften framför honom när han slagit ner på andra sidan hindret, och stannade på andra sidan och stirrade framåt uppåt, efter korvbiten.
Till till toppen

Fredagen 14/5
Den här veckan har vi tränat lydnad nästan varenda dag och i onsdags var vi på klubben och fick kommendering av en klubbkamrat. Det gick bättre än jag hade förväntat mig. Slarv vid sättandena förstås och i framförgåendet fick han för sig att sätta ner nosen och sniffa i backen, något han inte gjort hemma. Jag ryckte till lite i kopplet varje gång så att huvudet åkte upp igen och berömde direkt då han hade huvudet högt igen. Efter lite mer träning av detta efter kommenderingen gick det bättre men det här får vi åka till klubben och träna alltså. Så var det ju lite besvärligt det där med att vänta in matte efter hindret, men det ska väl komma det med med lite mer träning. Apporteringen gick inget vidare. Min kommenderande klubbkamrat hade sin hund bunden vid appellplanen och den gnällde till när jag kastade apportbocken varvid Seaton blev mer intresserad av hans gnällande än av apportbocken. Störningar är alltså något vi måste träna mycket mer med.
Till till toppen

Lördagen 22/5
Sedan jag skrev sist har vi varit uppe på klubben en gång till och tränat. Den här gången gick det riktigt bra. Seaton brydde sig inte ett dugg om de andra hundarna, inte ens de två som sprang omkring och lekte med en boll i ena änden av appellplanen och inte nosade han på backen i framförgåendet heller. Det var ju uppmuntrande. Däremot var apporteringen inte så bra den här gången heller, lite sniffande runt apportbocken innan han tog upp den. Härhemma har vi sedan sysslat med att en stund varje kväll träna i snabba taganden av apportbocken. Det har gått bra. Han verkar ha förstått att det är bättre att ta den direkt, att det bara är då det blir ett klick, så nu snyter han den direkt och kommer med den. Jag misstänker att han på något sätt hade fattat saken som att han skulle fäppla lite med den först, att jag tränat lite fel, på något sätt. Ibland fattar ju hundarna saker på ett annat sätt än man tänker sig och ibland fattar man själv ingenting :-).
Sedan har vi fortsatt med träningen med att gå fot direkt efter hoppet över hindret och att stanna rakt vid framförgåendet. Bådadera börjar gå riktigt skapligt nu. Men något Collie-SM blir det inte för vår del dock. Mest för att jag tycker att det är lite för långt att resa och för att jag inte vet var vi ska sova. Det får bli appellklassen i augusti på klubben istället och Collie-SM ett annat år.
Till till toppen

En träningskväll i slutet av maj 2004. Det börjar likna något, även om det inte är alltid Seaton går så här fint.

foto foto> foto>
Först lite linförighet:

foto
Sedan testar vi framförgåendet. Det går riktigt bra, bortsett från att han springer ut lite för snabbt så jag får ett ryck, och att han har tendens att dra, och ställandet är inte heller perfekt. Det struntar vi nog i eftersom momentet försvinner efter lägre klass.

foto>
Sedan apporterar vi

foto>
och tar hopp-apport av bara farten.

Nu gäller det bara att få ihop en special som håller smil!
Till till toppen

Tisdagen 8/6
Vi fortsätter faktiskt att träna och nu väntar jag bara på nästa tillfälle att tävla i appellklass - äntligen. Ovan visar vi lite vad vi kan, åtminstone för det mesta!
Till till toppen

Måndagen 26/7
Så har det gått mer än en månad sedan jag skrev om vår träning och vi har hunnit både träna en hel del och bevista Collielägret i Villingsberg (som blev en vecka med sol som en välkommen omväxling, men nu är jag alltså tillbaka i regnhålet igen). Hade med mig kamera för att kunna lägga ut några bilder från träningen, men då var batteriet slut förstås, och det fanns bara att köpa i specialaffärer, så det blev inga bilder. Men roligt hade vi på lägret och träningen var också mycket bra, nöjd trots brist på bilder alltså.

Men allt är inte solsken! Ingenting ska ju gå som smort, så vi har brottats med diverse träningsproblem sedan sist, dels att jag fick sämre tempo i apporteringen sedan jag försöke tala om för Seaton att han inte fick tjuvstarta i apporteringen, dels att Seaton börjar tycka att han har andra intressen i livet nu igen. Nu kan han strunta helt i klickandet ibland, som om belöningen kan kvitta och strunta i att hösta in den om det finns en intressant luktfläck i närheten ex. Inte tillräckligt intressant belöning säger säkert klickerentusiasterna men jag är nog inte människa att lista ut roligare belöningar så nu har jag börjat tala om att man inte får vara ouppmärksam, inte får pinka på appellplanen när man tränar med matte etc. Annars skötte han sig bra på lägret och sökträningen fungerade fint fast han inte kunde mer än skälla ett eller två skall på figuranterna. Däremot fick jag problem under våra spårträningspass (som jag lade in några eftersom vi är anmälda till en appellklasstävling i spår om några veckor). Första gången med lång spårlina och då han snodde in sig i ett träd vid sista vinkeln blev han snudd på panikslagen, snodde runt och ville sedan inte ta upp spåret först, men när jag kortade ner linan gick han igen och tog sista apporten också. Den där reaktionen var allvarligt oroande, i synnerhet som jag hade noterat samma reaktion vid något tidigare tillfälle under lägret (och som jag inte sett tidigare) när han fick kopplet runt baken. Alltså lade jag ett kort rakspår direkt efter och gick i bara kopplet. Jag var ju ordentligt rädd att han skulle tappa lusten för spåret igen, men tack och lov gick han det med den äran. Enligt dem som var med och såg honom klarade han dessutom en korsande spår som jag inte trodde att vi passerade. Men dagen efter, sista dagen på lägret, reagerade han också kraftigt när linan rasslade till och snodde runt en buske och lade helt av med att spåra. Jag kände mig ganska nedslagen och tänkte att nu blir det väl bara att ringa återbud till tävlingen, för klarar han inte av att gå spår med en lång lina då blir det ju inte något godkänt spår och ännu kan han inte skalla tillräckligt effektivt för att klara appellklassen i sök.
Första dagen hemma efter lägret tog jag tag i saken, för skam den som ger sig och Seaton har ju varit bildbar i alla andra situationer och alltid avreagerat allting som han reagerat med viss skepticism inför. Jag satte alltså på honom spårlinan, travade ut i skogen och lät honom tassa runt med linan släpande efter sig. Det allra första tyckte han den var lite störande men efter bara något hundratal meter så struntade han i den. Hemma igen kastade jag boll åt honom, som han fick springa efter med linan släpande efter sig, inga problem alls. Då skärpte jag till situationen genom att hålla emot i linan när han rusade efter bollen och det störde honom inte heller. Nu ska jag träna lite till med drag i långa linan, innan vi går ett spår med lina igen, genom att låta Dan springa ut i skogen och så får Seaton rusa efter medan jag håller emot i linan, så får vi se om det går bra. Det ska jag försöka göra idag och återkommer om resultatet.

Hundlivet är alltså kantat av bekymmer och aldrig får man vara riktigt glad. Jag minns inte om jag har skrivit att jag haft lite bekymmer med att Seaton fäpplar vid upptagandet av apporten och att jag arbetat med den saken. Det blev lite bättre med klickerträning men sedan har han börjat slarva igen, kan stå och försöka ta upp den på olika sätt, tappa den etc. vid upptagandet. Dessutom vill han ju inte dra riktigt och jag hade märkt att han verkade vilja hålla fast med de bakre tänderna. Så upptäckte jag, under lägerveckan, att han har slagit av en av de nedre hörntänderna. Det är en mycket liten bit av toppen som är avslagen, så man ser det knappast, men på insidan av tanden har en avlång flisa av emaljen lossnat, utmed halva tanden, just där apportbocken vilar i munnen. Inte roligt. Det här skulle kunna förklara hans ovilja att dra och hans fäpplande med apportbocken men i så fall måste han ha slagit av den där flisan för mer än ett år sedan, för han var mycket dragkampsvillig som valp, något som avtog när han var omkring 8-10 månader gammal, vilket har förbryllat mig eftersom sådana intressen inte brukar avta, konstigt bara att jag inte sett skadan tidigare i så fall. Jag har ingen aning om när han slog av flisan men det måste ha varit ett bra tag sedan för kanterna är inte alls vassa. Marie veterinär, som var med på lägret, tittade på tanden och menade att det mycket väl kunde isa och ila i den, men att pulpan inte låg blottad och att det fanns hopp om att det skulle nybildas emalj över skadan. Hon menade att man inte gjorde något åt sådana skador normalt. Jag hoppas verkligen att det ska bildas ett nytt emaljskift över skadan alltså så att han inte får allvarliga problem med tyngre apporter. Ingen träning med metallapport just nu i alla fall. Även Trissa slog tidigt av en övre hörntand men där var det ett brott rätt av i toppen, inte en lång flisa på insidan av tanden och jag har inte märkt att hon haft problem med detta. Dessutom är brottet faktiskt täckt av emalj idag.
Till till toppen

Onsdagen 28/7
I förrgår kväll tränade vi drag fram till Dan, i spårsele och lina och linan bekom inte Seaton ett dugg, så då kan vi anse att det inte var någon katastrof att han fick sig en snärt av den andra, nya och elastiska linan.
Alltså lade jag ut ett spår igår med tre apporter, knappt så långt som ett appellspår, men i skogen (dock öppen skog utan undervegetation). Nu har jag alltså helt nyligen fått lära mig att det är svårare för hundarna att gå spår som ligger i åldersintervallet 20-45 minuter, så då tänkte jag att eftersom vi tränat en bra tid på 20-25-minutersspår, så hoppar jag över mellantiden nu då och gör det lite lättare för honom (??) och låter spåret ligga 45 minuter direkt. Då skulle man ju slippa ta hunden genom de där svåra åldersintervallen på spåren - kalas!
Ha, det blev inget spårande alls. Seaton hade ingen aning om vad han skulle göra, eller verkade i alla fall inte ha någon aning, stod bara där bredvid mig och gjorde absolut ingenting under 10 minuter. Sedan lommade han iväg i spåret, men han spårade inte, även om han ganska säkert hade fullt klart för sig att jag hade gått där för "evigheter" sedan. Hittade första apporten, jag tänkte att nu trillar väl tioöringen ner, var osäker om han skulle fortsätta men lommade iväg efter en stund, fortfarande utan att spåra egentligen och definitivt helt utan motivation eller verkligt intresse för spåret. Vid första vinkeln tog det definitivt slut. Efter c:a 10 minuters väntan på samma fläck gav jag upp och bröt (knotten hade nämligen tagit tappat mig på flera liter blod efter den stunden, kändes det som).
Men man kan ju inte sluta med ett sådant misslyckande, så jag gick ut senare på dagen och lade ett nytt spår, ungefär lika långt som det första. Den här gången var spåret bara 25 minuter gammalt. Inget intresse att dra iväg nu heller???? Lommade runt mig lite, tills jag tog initiativet, vilket jag inte brukar göra, och gick några steg framåt i spåret och då började han spåra och lade i drag, tog första apporten, blev tveksam efter vinkeln, men tog upp spåret igen, fick beröm, tog andra apporten, sedan gick det som på spår, inga problem alls, de gamla takterna igen.
Har ingen aning om vad som var problemet från början, spårets ålder, att han minns obehaget med linan från spårandet på lägret eller något helt annat, och är väldigt spänd på hur spårandet ska gå nästa gång. Man blir aldrig riktigt klok på hundar!
Till till toppen



    Innehåll
    Januari-juli 
    11/1 onsdagen
    20/1 tisdagen 
    25/1 söndagen
 
    14/2 lördagen
    23/4 fredagen

    2/5 söndagen 
    9/5 söndagen
    14/5 fredagen 
    22/5 lördagen


    8/6 tisdagen
 
    26/7 måndagen
    28/7 onsdagen


    augusti-september
    oktober-december

Sidan är försedd med en osynlig
räknare som använder sig av cookies.
Klicka här för mer information.