Du är på Convoco's hemsida

TRÄNINGSDAGBOK
År 2005 (januari t.om april)


Söndagen 2/1
Så var det ett nytt år igen och eftersom jag beslutat att vi ska komma någonstans i bruks i år, så får vi ju lov att börja träna igen. Vi tog nämligen en time out efter spårtävlingen Ulricehamn i november och nu är Seaton så träningssugen att han kryper ur skinnet bara jag säger något till honom.
Vi får ju börja lite försiktigt dock, så nu tränar vi kryp - på köksgolvet. Seaton har i princip fattat vad det handlar om men det kommer att ta ett tag att få till det så att det blir poäng på momentet för det går förstås för fort. Står jag bredvid hinner jag bara säga kryp så har han grodhoppat halvvägs runt mig innan jag ens har hunnit starta. Står alltså framför honom i stället så att han bara kan krypa ett enda tag innan han måste stanna.
Vidare har vi linförigheten och fria följet att ordna till eftersom han gladslarvar kopiöst med den biten - också. Det var där han fick mest neddrag på tävlingen. Positionshållingen var ordentligt dålig i alla moment där fritt följ och linförighet ingick. Allt klickande för rätt position här har ju inte hjälpt så nu börjar jag tala om att det faktiskt inte är tillåtet att slarva.
Till toppen

Torsdagen 10/2:
Jodå, vi fortsätter att träna men just nu blir det mest träning inomhus. Det är inte läge för spårträning (så har matte blivit bekvämare med åren :)) men ett och annat uppletande har vi kört Det tycker Seaton är väldigt roligt och där får han ju agera precis så fort han vill - och det vill han ju alltid, till men för noggrannheten i linförighet, fritt följ och en del andra moment där det krävs viss precision.
Så just nu sliter vi, sedan nästan en månad, med krypet, detta eländiga moment.

Seaton fattade ganska snabbt att det gällde att kravla sig framåt med någotsånär låg kroppshållning, men HUR låg är svårare att få honom att fatta, för att inte tala om hur svårt han har för att ta det lugnt. Jag hinner normalt bara säga "ligg" så har han kravlat iväg över halva köksgolvet - och vi har ett stort kök. Går inte att gå bredvid inte, så jag ställer mig 20 cm framför honom för att hindra att han kryper för fort och för långt men man ska inte tro att det hindrar honom. Han tar det här med vinkel på en gång. Står jag i vägen så kan man ju bara vika av, så går det bra att kravla vidare i vad som närmast liknar försök att slå snabbhetsrekord i torrsim. Klickar och klickar och klickar vid varje antydan om ett korrekt kryptag - om jag hinner, men det gör liksom inte susen alls. "Vadå? Jag kryper ju, och ju snabbare desto bättre måste det väl vara, ro hit med korvbiten, så jag slipper krypa genom väggen också!"

Någon som har något bra råd, jag menar något annat än allt jag redan testat förutom ovan nämnda försök, att gå med targetsticka, att hålla igen med hjälp av koppel, att hålla handen framför honom, att trycka ner honom och krypa bredvid, att lägga honom 20 cm från väggen så att han bara kan krypa ett enda tag, att säga "nej" när han kravlar iväg på eget bevåg, att utebli med belöningen (går bara ännu fortare då) mm.
Nå, jag vet ju att det här är ett tålamodsprövande moment att lära in, så det är bara att fortsätta och fortsätta. Det blir en stund varje dag och kanske att det har blivit något lite, lite bättre, men knappt märkbart mycket bättre.
Till toppen

Tisdagen 1/3
Som sagt, kryp är ett eländigt moment. Här har tränats lite varje dag under en och en halv månad. Det går fortfarande för fort, för fort, för fort. Så jag väntar fortfarande på tips om hur man ska bära sig åt för att få ner hastigheten.
Jag måste vara en usel klickertränare som inte lyckas få Seaton att dämpa ner farten med hjälp av klickern! Det har jag ju inte lyckats med i linförighet och fria följet heller.
Till toppen

Söndagen 6/3
Vi kämpar på. Jag har fått tips, från ett par hjälpsamma personer, Jag tackar för omtanken.
Båda föreslog att jag har gått för fort fram med krypträningen, ett naturligt tips som jag också hade gett om jag hade hört att någon hade mitt träningsproblem, men dessvärre är det nog inte det som är problemet i Seatons fall för jag har hela tiden kämpat som en slav för att få Seaton att bara krypa ett enda tag, att lugna ner sig alltså. Jag har ännu inte försökt att få honom att krypa flera tag efter varandra. Men eftersom han fattade saken, i princip, redan efter två minuters träning, varpå han kopplade på turbon alldeles på eget initiativ, så har all träning i huvudsak gått ut på att kommendera "ligg" och få honom att krypa ett enda tag. De senaste fyra veckorna har träningen i själva verket gått ut på att få honom att ligga kvar och inte sätta igång att kravla direkt när jag sagt "ligg". Därmed är vi i praktiken tillbaka till ligg-kvar-träningen!
Men han är jätterolig att träna, för det är ju avgjort mycket roligare att träna en hund som fattar blixtsnabbt och vill så mycket att han gör allt för fort än att träna en som är trög och svårmotiverad.
Jag har kort sagt aldrig haft en sådan hund förr, och det innebär att jag får lära om också. Men roligt har vi under träningen, trots att vi har träningsproblem, det har man ju alltid, fast problemens art kan variera, och Seaton är bara fantastisk. Krypet är dessutom alltid ett svårt moment att träna in så att det blir snyggt, så det är bara att träna vidare.
Förr eller senare fungerar det foto
Till toppen

Söndagen 13/3
Jo, nu börjar det likna något. Har äntligen kommit på hur jag ska träna för att få Seaton att krypa bara ett enda tag i stöten. Nu går jag bredvid, nedhukad, och när jag har sagt ligg klickar och belönar jag efter att han legat stilla en stund. Så får han krypa ett enda tag, klick/godis, så får han ligga stilla och blir klickad och belönad om han inte rasslar på eller försöker tjyvkrypa. Efter en del sådan här träning har det nu börjat likna något. Varför kom jag inte på att göra så här tidigare? Det kunde ha besparat mig en massa meningslös träning. Nu har vi kommit dit att det inte blir klick och belöning varje gång han inte tjyvar iväg, utan stillaliggandet resulterar istället ibland i att han får "nåden" att krypa ett enda tag och bli klickad/belönad för det.
Äntligen en ljusning vid horisonten, men nu ska vi ut och träna lite sök med killarna, bara Dan och jag.

Ett par timmar senare konstaterar jag att sökträning gick ganska bra men oj vad jag saknar min lilla bruksassistent nu. Trissa hade en kanonskallmarkering och de yngre brukar härma de äldre. Det var så Opus lärde sig sin skallmarkering, som blev mycket bra. Cleo lärde upp Opus som lärde upp Trolla som lärde upp Trissa som fick vara exempel för killarna tidigare. Så grunderna fick de här två herrarna från henne, men nu var det ju ett tag sedan så det blev inte de där verkliga drömmarkeringarna precis. Det kunde man ju inte begära heller.
Med Seaton har jag ju dessutom haft stora våndor, om vi skulle ha rullmarkering eller skallmarkering. Rulle började vi med när han var unghund men han slarvade så mycket med den att jag inte ville fortsätta med rullen innan hade lärt sig ett ordentligt fasthållande i apporteringen. Så då blev det skall. Banjo har en bättre, i alla fall halvbra, och ganska ihållande skallmarkering, men han river och klättrar på figuranten, ett oskick som Seaton är fri från, istället har Seaton svårare att komma till skall. Så är det inte det ena så är det det andra. Men vi har haft kul ihop. Båda killarna var eld och lågor och då brukar ju det mesta ordna sig.
Till toppen

Måndagen 14/3
Nu börjar krypet fungera riktigt fint (ett kryptag åt gången alltså), tänk så klantig man kan vara när man tränar. Seaton har lugnat ner sig ordentligt sedan jag börjat träna som beskrivet ovan. Samtidigt är han otroligt uppmärksam och de enda kryptag han får göra, före varje stannande, är i det närmaste perfekta (om jag sedan lyckas få honom att krypa perfekt tre meter är ju en annan fråga förstås).
Nu ser vi fram emot att våren ska komma (och fästingarna förstås - aldrig får man vara riktigt glad!) så att vi kan fortsätta spårträningen också.

Tillägg till torsdagen 10/2: Nu ser jag att jag aldrig talade om att jag hela tiden hade problemet att få honom att bara krypa ett enda tag. Det ser ju nästan ut, i texten ovan, som om jag började träna in hela tre meter på en gång, vilket alltså inte var fallet. Man försöker ju alltid ta det väldigt lugnt med krypet och börja med ett enda kryptag, just för att slippa det slarv jag fick i alla fall. Jag tog nog bara för givet att läsaren skulle förstå att problemet var att han inte stannade efter ett enda kryptag utan kravlade vidare i full speed. Så det var nog lätt att missförstå vilket problem jag hade.
Till toppen

Fredagen 1/4
Idag blev det vårens första riktigt träningsdag, även om den gick lite i slöhetens tecken. Det gäller ju framför allt att få igång sig själv efter ett längre upphåll i träningen.
Maria, matte till Banjos kullsyster var här. Vi lade spår till varandra. Lovis gick sitt spår till mattes totala belåtenhet. Seatons var lite slarvigare.
Det var Seatons första spår med annan spårläggare än matte och det ska ju inte spela någon roll, inte heller enligt min erfarenhet. Seaton var ivrig, ville iväg, tog upp spåret bra, men så gick Maria med, och se då var hon plötsligt mer intressant än spåret, ett flertal gånger vände han och ville fram till Maria och fjäska. Efter diverse småstrul och två överhoppade apporter, av tre, kom vi till slutapporten, som han tog. Det var ju inte lysande.
När Maria var ute på sitt spår, som skulle ligga längre, lade jag ut ett kort lite spår själv, där jag korsade Marias och Lovis spår, som jag hade gått ut åt dem. Detta andra spår gick Seaton med den äran. Frågan är således om det var första spåret på bra länge som blev lite förvirrande, och om han kom på vad det skulle handla om vid det andra, eller om det var att matte hade lagt det andra. Här gick han som på räls och tog alla apporterna, inte minsta strul, trots att Maria gick med även på detta spår, en kort avsniffning vid det korsande spåret, så vidare i det rätta.
Sen bar det av ner till klubben för lite lydnadsträning. Det blev lite linförighetsträning och krypträning, samt ett framförgående. Krypet, ja det var ju något nytt när det skulle genoföras utomhus, som att börja om från början förstås.
Nu är ju herrn liksom inte riktigt civiliserad och trasslar gärna framför fötterna på mig, så det bar sig inte bättre än att jag endera trampade på hans ena framtass eller råkade sparka till honom på smalbenet, för jag höll på att stå på öronen över honom och han skrek till och därefter var han halt, inte kraftigt med ändå ganska tydligt! Och haltade värre efter några timmar. Det var ju dystert, nu när jag tänkt sätta igång på allvar. Bara att hoppas att det inte blir långvarigt.

PS 4/4: Det blev inte någon långvarig hälta, dagen efter märktes ingen hälta alls, glad för det är jag .-)
Till toppen

Tisdagen 6/4
Maria spelade in Seatons spår och lydnad på tävlingen och i fredags fick jag filmen, och såg det igen, jag visste det förstås men att se det utifrån blev liksom en ordentlig väckarklocka (fast han såg väldigt glad ut under hela tävlingen och det var roligt att se)! Så nu har jag bestämt att linförigheten och fria följet ska tränas till herr Seaton vet var han ska gå - hela tiden. Jag tror att det kan vara till nytta även för krypet nämligen, att han får lära sig att koncentrera sig mer på positionsållandet. Det var ju så i appellklassen att förlorade minst en pinne på varje moment där linförighet eller fritt följ ingår.
Idag har vi tränat fritt följ! Det gick riktigt bra faktiskt, men jag måste tala om vad som inte är tillåtet också och han svarar bra på milda korrigeringar.
Sedan testade vi momentet hopp-sitt. Nu kan han ju sätta sig på kommando på distans, men han ville förstås vända sig direkt till mig när han hade hoppat över hindret och kom dels för nära, dels för snett. Då satte jag upp targetstickan fem meter från hindret på andra sidan, och skickade honom över hindret. Han hoppade och sprang fram, nosade på stickan, blev klickad och belönad. Jag kastade till honom en korvbit, och innan han hunnit börja springa tillbaka till mig kommenderade jag sitt, han satte sig, klick och korv tillkastad, så var det bara att kommendera hopp tillbaka. Efter tre sådana försök hade han fattat galloppen, åtminstone på sitt sätt och resultatet blev ju bra. Numer beter han sig ofta som om att han lärt sig att den där pinnen egentligen bara är ett sätt att tala om för honom vart han ska ta vägen, kan hundar begripa sånt tro? Fjärde gången sprang han nämligen fram till targetstickan, vände sig direkt mot mig där utan att nosa på den, och satte sig vid den - med godis som belöning förstås. Så gjorde vi om bravaden några gånger och matte kände sig helnöjd med sin träningsglada hundkamrat.
Det är krypet och platsliggningen som är de verkliga prövningarna just nu alltså. Resten gäller det bara att fila på och sedan vet jag ju inte hur spårträningen kommer att gå.
Hade ju tänkt mig tävla i lägre klass i vår, men så var det ju snö tills för en vecka sedan så att vi inte kunde träna spår och nu finns det nästan inga tävlingar inom acceptabelt avstånd att skicka anmälan till under våren. Dystert. Få se om jag försöker anmäla mig till någon tävling lite längre bort. Beror förstås på hur träningen går.
Till toppen

Måndagen 18/4
Vi fortsätter att träna, fast det inte blir så mycket skrivande just nu. Vi tränar vidare på det eländiga krypet och det ser väl lite bättre ut, men är fortfarande långt kvar till tre meter korrekt krypande. Nu går det i alla fall aningen lugnare.

Idag gick vi ett spår, det andra för säsongen, inte så långt men längre och med fler apporter än Seaton är van vid, 5 stycken sådana och kanske 400 meter långt, 45 minuter gammalt. Det gick bra.
Hade tänkt börja träna mer systematiskt på uppletande av spår men den saken verkar han ha kläm på alldeles själv, åtminstone härhemma, för så fort spårselen satt på och jag började gå mot påsläppspunkten rusade han ut och letade upp spåret direkt, tog det klockrent och drog iväg till första apporten och sedan vidare genom hela spåret och alla apporterna. Inget slarv och vid apporterna gav han sig inte förrän han fann dem när han hade dem i näsan. Jag var mycket nöjd med honom. Sedan är han nu inte någon färdig lägreklasspårhund dock. Vem kan begära det.
Nu var det ju mattespår, och hur det går nästa gång vi har spår på främmande person vet vi inte. Dessutom kunde jag konstatera att han successivt måste vänjas vid längre spår och med fler apporter för han blev trött den sista sträckan, eller eventuellt bara förivrad och aningen osäker för att det inte var slut efter tre apporter, sannolikt det senare, men visst, mental trötthet pga ovana kan det också ha handlat om, och träna mer på den saken måste vi.
Ett annat problem som jag förutser är hans människotillvändhet, att han, den dagen vi står vid en lägreklassruta på ett prov, är mer intresserad av att hälsa på domare och funktionärer än av att leta upp spåret, så den saken måste jag också skaffa mig möjlighet att träna på.
Till toppen

Tisdagen 19/4
Idag har vi haft en riktigt intensiv träningsdag tillsammans med klubbkamraten Monika och hennes fantastiska lilla labbtik.
Vi började med att lägga ut spår.Monika lade ut två rakspår till Seaton - på gärde (jag som sagt att jag aldrig mer skulle gå spår på gärden, efter allt strul vi hade med den saken förra året foto! Man ska aldrig säga aldrig!)
Därefter åkte vi till klubben och kommenderade varandra genom appellklassprogrammet, kunde ju vara bra om Seaton kan det till lägreklasstävlingarna framöver! Det gick ganska skapligt. Jag har ju börjat korrigera honom, ganska milt visserligen, när han slarvar i linförigheten och det har dämpat honom en aning men det blir en mer samlad och korrekt linförighet i alla fall.
Jag tränade lite kryp också, utan kommendering, för det handlar fortfarande bara om att krypa ett eller två tag, och nu kryper han lite långsammare men fortfarande försöker han snedda in framför mina fötter.

Vid spåret, som hade legat en och halv timme, äldre spår än Seaton någonsin gått, lät jag honom gå före mig fram mot spåret, för att se om han tog upp det spontant. Det gjorde han väl men det var inte samma snabba spårtagande som igår på mattespåret, lite sniffande runt innan han sög sig fast i det. Dock, det kommer nog så småningom. När han väl lagt sig i spåret gick det bra, men han gick någon halvmeter till en meter på läsidan om spåret, han hade kraftig sidvind (mitt fel egentligen, som lät honom göra det, ska vara strängare därvidlag i fortsättningen). Så han "tänkte" missa apporten, sniffade lite efter den, hade den klart i näsan men var på väg att fortsätta utan den när han inte hittade den ganska direkt. Sedan sneddade vi över gärdet och gjorde ett spårupptag till för ett nytt rakspår. Det fungerade skapligt, han spårade bra och han tog första apporten, men där tror jag att han också hade gått över apporten om jag inne hade hållit igen honom för att jag såg den före honom.

Här har vi alltså ett lite problem som vi måste jobba med. Han markerar ofta att här någonstans finns apporten, men ser han den inte ganska direkt vill han gärna dra vidare i spåret - när det inte är mattes apporter. Så nu tänker jag inte låta honom gå vidare i spåret förrän han hittat apporten han snor lite efter, tills han lär sig att det går inte att komma vidare i spåret förrän man har hittat och gett matte apporten.Ingen idé att försöka strunta i att hitta den. Vet inte alls om det kommer att fungera, men det är det enda jag kommer på just nu, vid sidan av att försöka göra apporterna roligare i andra situationer. Dock, med tanke på spårets ålder och att han inte testat så gamla spår tidigare tyckte jag han gjorde bra ifrån sig.
Ovanpå detta körde vi en budföring. Där tjyvade han från mottagaren, som röt i med ett rejält "nej", varvid han vände direkt, satte sig vid hennes sida och inväntade kommandot. Hos mig fick han nu en korvbit, varvid jag skickade tillbaka honom till mottagaren för att få en godbit där också. Det fungerade som det skulle.
En bra träningsdag alltså, som jag känner mig ganska nöjd med.
Ja, så blev det några koppar kaffe också - förstås!
Till toppen

Onsdagen 20/4
Spår blev det inget idag. Däremot tog jag mig samman till lite lydnadsträning fram emot kvällen. Det började med det vanliga linförighetsgnetandet. Så var det krypet förstås och idag hände det fantastiska: Seaton kröp nämligen 1,5 meter alldeles korrekt - och två gånger efter varandra, när jag bara gick lite nerlutad vid sidan. Hoppas han kommer ihåg det i morgon också bild men det betvivlar jag. Har nött detta så länge nu att jag börjar känna det som en slags evighetsträning som aldrig leder till målet.
Hopp sitt kan han redan, efter fem-sex försök/träningstillfällen, men då har han förstås lärt sig att sätta sig på kommando var som helst redan, och hoppa kan han ju redan, så det var bara att kombinera ihop de två delarna. Sedan krävs det förstås lite nötning även på detta moment. Idag gjorde han det för en 10:a i alla fall. Synd att det inte var på en tävling.
Några apporteringar och lägganden, så var vi klara för idag. Nu ska jag träna så här några veckor framöver, samt försöka lägga in ett par tre spår varje vecka så får vi se vad resultatet blir.
Till toppen

Söndagen 24/4
Att träna hund är verkligen ömsom vin och ömsom vatten. Vi har gått korta rakspår flera dagar i rad och de tidigare spåren gick inget vidare. Jovisst han gick ut spåren men han velade och vimsade vid upptagen.
Problemen började på ett spår där han plötsligt drabbades av totalt hjärnsläpp och började nosa och sniffa efter något helt annat mitt i spåret. Jag misstänker att en räv hade vandrat i vårt spår. Slutligen ställde han sig att pinka på en sten - och då blev matte riktigt ordentligt fly arg och det fick han veta också - farligt, farligt! Men skruv tog det så resten av spåret gick bra.
Dagen efter var det däremot inte riktigt roligt att ta upp spåret, fast han började spåra så småningom, så nu har vi lagt ut korta, raka motivationsspår flera dagar i sträck. Idag fungerade det fint igen, tre dagar och fem spår efter åthutningen.
Krypet börjar lossna, även om han fortfarande gärna vill slarva så går det inte så illa som tidigare, men fortfarande lite för fort. Nu börjar jag i alla fall så smått våga hoppas att det ska bli bra så småningom, vilket jag nästan betvivlade ett tag - fast inte på allvar bild. Det är ett svårt moment och det har tagit lång tid och massor med tålamod även med de andra hundarna som jag tränat in det på.

foto
Det finns stunder när man önskade att man tränade en orm.
Lite för hög bak - men det är inte jämfotahopp i alla fall.
Och det kan se bättre ut - ibland!

Till toppen

Torsdagen 28/4
Har börjat träna helt utan godis, bara bollbelöning och det vete 17 om det inte fungerar bättre än godisbelöning.
Kryptränat en del i kväll och döm om min förvåning, Seaton kröp perfekt flera meter, flera gånger.

Spåret gick också bra idag men det är fortfarande problem i början. Han vet precis var spåret går, går ut, markerar det snyggt och prydligt, men tar det ofta inte utan kommer tillbaka till mig och ser ut som han undrar vad vi ska göra. När han så väl fattat att visst skulle han gå det där spåret, jag då spårar han bra och verkar mycket motiverad.
Jag måste komma på ett sätt att göra honom säker vid spårupptaget.

En timme senare:
Gick ut och provade med ett kort spår, som han fick se att jag gick ut, så fick han gå på spåret efter c:a 10 minuter. Nu var det ingen tvekan, han gick ut direkt, markerade spåret klockrent, gick c:a 4 meter bakspår, vände och tog spåret i rätt riktning, självmant, och sedan var det fullt ös. Ett snyggt upptag egentligen.
Tillbaka till grunderna alltså och träna så en tid så får vi se om han blir säkrare på vad han ska göra, för jag är ganska säker på att det handlar om att han fortfarande inte är helt säker på den saken, att det började med att jag förvirrade honom. Han har motivation - både innan han börjar och sedan han kommit igång. Videon jag har från appellklasstävlingen visar också en mycket spårglad Seaton.
Till toppen

 

Innehåll
fr januari
2/1 söndagen
10/2 torsdagen

1/3 tisdagen
6/3 söndagen  
13/3 söndagen
14/3 måndagen 

1/4 fredagen
6/4 tisdagen
18/4 måndagen
19/4 tisdagen
20/4 onsdagen
24/4 söndagen 
28/4 torsdagen 



Till fortsättningen= maj 2005

Sidan är försedd med en osynlig
räknare som använder sig av cookies.
Klicka här för mer information.