| English |
| CONVOCO'S |
| Hur det började |
| Convoco's hundar |
| Hemmahundar |
| PORTRÄTT: |
| Cleo, Opus, Trolla, |
| Jazza |
| Trissa, Banjo |
| Convoco's MH |
| Seaton, vår korthårscollie |
| Seatons MH.resultat |
| Syrran (Ruby) |
| TRÄNINGSDAGBOK |
|
2002 - 2003 - 2004 - 2005 - 2006 - 2007 - 2008 - 2009 - 2010
(uppdat. 5/9.2010) |
| OM MH-DIAGRAM |
| Om Collies MH |
| Att tolka MH-diagram |
| MH: Jämförelser |
| Göra egna MH-diagram |
| COLLIENS FÄRGER |
| Om färggenerna |
| Sobel + Trefärgat |
| Vita faktorn |
| Avel & statistik |
| ALLMÄNT |
| Att köpa collievalp |
| Träningstips |
| Om bruksprov |
| Börja brukstävla! |
| Om Klickerträning |
| Skallmarkering |
| Kloka Hundgumman |
| Hundlärdomar Ny sida |
| Bra hundböcker |
| Kattporträtt |
| Animationer |
| Gästbok |
| Länkar |
|
|
| K. BERMINGES HEMSIDA |
| GALLERI (akvareller, porslinsfig. mm) |
|
ÖVERBLICK
/ alla hemsidor |
| webmaster |
Om samhällsfrågor, politik och filosofi |
Animerade politiska satirer |
|
|
TRÄNINGSDAGBOK
År 2005 (maj t.o.m. augusti) Nytt: Nu med kommentarmöjlighet (fr. onsdagen 24/8) Onsdagen 4/5 Nu vill jag skriva om något som jag tror att några som läser min träningsdagbok har undrat över på grund av att jag mest skriver om problem, och det kanske låter som om Seaton skulle vara väldigt svårtränad. Så är det nu inte alls. Tvärtom han är en av de mest lättränade och samarbetsvilliga hundar jag haft. Men det hör ju liksom till saken att det blir tjatigt att bara läsa om framgångar och lyckosamma träningsdagar, på samma sätt som en roman där allting bara är rosenrött från början till slut, inte blir speciellt fängslande att läsa. För det andra, att träna hund är att åka en mental berg- och dalbana. Det tror jag de flesta som tränar hundar håller med om. Ena dagen går allt som smort, nästa vill sig ingenting. Den som låtsas som om det inte förhåller sig på det sättet är nog inte riktigt sanningsenlig. Sedan kan ju olika hundar och tränare ha olika branter och djup i sina berg- och dalbanor. För det tredje, varenda hund, hur bra brukshundsegenskaper den än har, brukar få problem med något eller några moment, ibland kanske mest beroende på förarna, men i så fall handlar det om att få av oss som tränar hundar är perfekta, även om somliga är duktigare än andra och givetvis drabbas de duktiga och rutinerade förarna av färre träningsproblem än nybörjaren. För det fjärde är ingen hund den andre lik och den metod man insåg att man borde använt med den förra hunden passar kanske inte alls för nästa hund, som man givetvis tillämpar metoden på. Nu när jag tränat några generationer collies (fast jag inte tävlat intensivt med de senare) börjar jag se hur jag hela tiden ligger en hund efter den jag har  . Å andra sidan kanske man bedrar sig, man kanske faktiskt undviker en del problem med nästa hund just för att man använder lärdomar från den förra.
Slutligen, det finns två saker jag vet - av erfarenhet men som jag ändå tenderar att slarva med - gång på gång: Det finns inga genvägar i hundträningen och det lönar sig sällan att grubbla över varför hunden gör fel. Det finns bara ett recept för att lösa problem, att börja från början och försöka lära in momentet rätt. Man ska bry sin hjärna med bästa sättet att lära hunden rätt, inte med frågan om varför den gör fel. Det senare är mestadels fruktlösa försök att just hitta den där genvägen som inte finns. Nå, det finns också de som uppskattar och känner sig stärkta av att jag delar med mig av och bjuder på mina tillkortakommanden och problem, och det var det som var meningen med min lilla träningsdagbok. En timme senare: Med tanke på det sista ovan, så ska jag berätta lite om den senaste veckans spårträning. Kommer just in från ett spår. Det började ju ganska skapligt för några veckor sedan, men blev sämre och sämre, velande och osäkerhet vid varenda vinkel och vid vartenda spårupptag. Efter en tid insåg jag att han blev osäker om han inte tog vinkeln rent utan råkade skjuta över den, samt både vid upptaget i början och vid upptag efter apporterna. Han gick ut och markerade spåret men kom tillbaka till mig istället för att börja spåra. När jag teg började han sniffa runt efter allt möjligt annat för att så småningom och efter en rundlig tid, ta upp spåret igen, tvekande i början och med alltmer av motivation och drag efter omkring 25 meter. Möjligen var det åthutningen när han pinkade härom veckan som slog fel eller som kastade honom ett år bakåt i träningen. Det här är egentligen samma problem jag hade inför appellklasstävlingen. Så hur lösa problemet? Jo, tänkte jag, korta spår med många vinklar och många apporter, där han får en apport ganska snabbt efter vinklarna (det där med exakthet vad gäller att gå i spårkärnan får vi träna mer på senare, när han vet vad han ska göra vid spårupptag och vinklar - fast man förstås borde börja om igen och med just detta / så till läsaren: Gör inte som jag gör, gör som jag säger ).
Dan har gått ut spåren åt oss ett par dagar nu (flera varje dag) och det första, igår, var inte upplyftande. Seaton klarade det visserligen helt själv. Jag stod helt tyst och väntade ut honom men ganska mycket vimsande och tvekanden var det. Dock tog han alla apporter utom en och med matte helt tyst och passiv. Ett likadant spår samma dag. Det gick faktiskt lysande, även där han skjöt över vinkeln vände han direkt och tog upp spåret igen och tog alla apporterna. Idag blev det fler spår av samma slag, som han också klarade med glans. Har jag en enorm tur och befäster det här beteendet så kanske vi kan lägga det här problemet bakom oss och sedan kommer det att bli nödvändigt att gå tillbaka till enkla rakspår, där noggrannheten tränas igen. Jag hade ju lösningen inom räckhåll före appellklasstävlingen, men jag slarvade med att befästa det efter tävlingen och vid minsta misstag, eller tabbe från min sida nu, halkade Seaton troligen tillbaka till ruta 1 (nej, inte fundera på varför skrev jag ju )!) Inte nog med det, mot slutet av dagens anteckning låter det här det ju som just en sådan där solskenshistoria som troligen inte är speciellt intressant att läsa, men lugn, det går nog utför snart igen!
Till toppen Torsdagen 5/5 Så var vi nere i en dal igen. Dagens spår var inte uppmuntrande och jag kan ju inte låta bli att fundera om det handlar om "förstår inte" eller "vill inte", så bryter jag åter mot regeln att inte undra över detta. Det började ganska bra, gick fint till strax efter första apporten men så började det knaka i ett träd som hängde på ett annat och det var lite läskigt faktiskt men efter att han stannat och kollat in saken en stund, fortsatte han ivrigt. Tog nästa apport fint och tog upp spåret direkt igen. Så kom vi ner på en bred stig och där tog spåret slut - tyckte han. Jag stod bara och väntade, och väntade, och väntade och till slut började han lomma iväg utmed stigen. Det blir lite drag och då följde jag med och så fick han plötsligt en apport. (jag visste inte var spåret gick och Dan som lagt det, gick bakom oss). Nu tyckte jag att han varit så omotiverad att det kunde vara plats för en riktigt ordentlig uppmuntran, så vi lekte en stund med apporten och han inkasserade lite korvbitar. Men fortsätta sedan, nja det kunde ju kvitta. Ingen motivation alls. Jag väntade och väntade och väntade och då började han lomma iväg och vek snart upp i skogen och lade plötsligt på bra drag och snart hade han en apport till. Nu var det bara slutet kvar. Den här gången tog han upp spåret igen och gick bra fram till slutapporten. Stor belöning förstås. Mycket knepigt beteende! Stundtals mycket bra, ja rent drömlikt spårarbete, stundtals inget alls. Aldrig varit med om detta beteende någon gång tidigare. Ett sådant spår, han klarade det faktiskt helt själv pga stort tålamod från mattes sida, hade emellertid inte gett några poäng på en tävling trots att han hittat alla apporterna, eftersom tiden inte hade räckt till. Så jag gick hem och deppade  .
Det blev inget mer spår idag vi fick besök. Så får vi se i morgon hur det går då. Jag begriper ärligt talat ingenting. Till toppen Södagen 8/5 Som väl kanske någon har anat, så intensivtränade vi en period nu inför en lägreklasstävling. Den gick av stapeln idag, i Örebro. Sista träningen inför denna tävling genomfördes i fredags. Ett en timme gammal hussespår som Seaton gick strålande. Det fanns ingenting att anmärka på hans insats. Med de erfarenheter jag hade, av i stort sett gott spårarbete vid vartannat träningstillfälle och uslet vid vartannat, uttalade jag den pessimistiska åsikten att därmed skulle det gå åt skogen på tävlingen. Dessvärre gjorde det det. Han började som han brukar börja de dagar han inte går spår som en dröm. Gick ut, markerade spåret, kom tillbaka till mig. Fick uppmuntran att ta upp det, gick ut igen, verkade måttligt intresserad, fick spårlinan runt ett träd och ställde sig att glo. Jaha, kört idag, tänkte jag. Domaren menade nu att han ju satt fast och tyckte att jag skulle gå ut och göra loss honom. Det gjorde jag, fast jag visste ju att det inte alls berodde på linan runt trädet eftersom jag visste att om han var på spårhumör hade han struntat i den saken och bara dragit linan med sig. Den löper tillräckligt löst i skogen och runt trän för att inte hindra honom när han har sina goda dagar. Hur som helst så när jag hade tagit loss linan började han spåra lite halvintresserat, och jag gick med, men det var bakspår. Hans livs första bakspårande. Jag som varit glad för att han i alla fall inte bakspårar. Nu gör han det också. Jag vände honom, han lommade iväg i vad som uppenbarligen var spåret för domarna försvann - och då tog spåret slut! Jag gav upp och gick tillbaka till bilen. Orkade inte försöka intressera honom för spåret när han var på det humöret. Numer har jag träna så mycket spår med honom att jag ser redan vid upptaget hur han kommer att bete sig. Har han en bra spårdag då går det kanonfint direkt, då visar han motivation redan från början, har han en dålig dag (ur min synpunkt) då strular han direkt vid upptaget. Jag har testat allt, att vara helt passiv, att vara mycket bestämd och konstaterar att det inte spelar någon roll vilket. Jag begriper alltså ingenting. Har aldrig haft en hund som beter så här, ena dagen perfekt spårarbete med motivationen i topp, nästa dag ingen aning om vad det handlar om. Men, något positivt får jag väl ta upp. Jag var rädd för att han skulle intressera sig mer för domarlaget än för spåret, att folket skulle distrahera honom, men det kunde jag inte notera. Så jag får väl glädja mig över det. Bara att börja från början igen alltså, med grundinlärning och försöka att öka motivationen, hoppande apporter, husse i slutet, jaktspår och hela köret. Jag ser ingen annan lösning på problemet. Jag tror emellertid inte för ett ögonblick att han inte vet vad jag vill att han ska göra. Han har gått så många bra spår och belönats så rikligt för dessa att han vet vad som krävs för att få belöningarna. Med tanke på hur otroligt snabbt han fattar när det gäller lydnadsträningen så kan jag inte föreställa mig annat. Till toppen Fredagen 13/5 Nu har det hänt en del, kom i förrgår på att Seaton har en rejäl tonsillit, det måste vi göra något åt innan vi fortsätter att träna. Alltså var vi hos veerinåären igår och tog labbprov. Sedan får vi fortsätta träna när han är botad från halsåkomman. Till toppen Söndagen 7/8 Tillbaka från träningslägret i Villingsberg, så nu får jag väl lov att skriva lite om vår träning igen. Det har varit väldigt tyst om träningen i träningsdagboken en tid nu. Det beror på att jag till min stora sorg fick erfara hur Seaton började reagera på skott, och på åska. Det förtog nu ganska mycket av träningsinspirationen måste jag erkänna, i synnerhet som jag varit så säker på att han aldrig skulle bli skottberörd och som vanligt har det inte hänt något, som jag vet, som kan förklara denna plötslig påkomna skottberördhet. Jag såg den första gången på tävlingen i Örebro, trodde inte riktigt på vad jag såg, men kunde hemma, och efter testskjutande, konstatera att han uppvisade en klar skottberördhet. Skotträningen först: Vi har alltså inte legat på latsidan, utan tränat med just skott, men det var inte så roligt att skriva om saken då. Jag var tvungen att smälta detta dystra faktum först. Tänkte så att om jag kan träna honom att ligga plats trots att han reagerar på skott så fortsätter vi vår träning för att kunna tävla vidare. Jag fick låna en CD-skiva med skott på och började träna ganska snabbt efter att jag kunnat konstatera skottberördheten. Jag utrustade mig med klicker och en massa korvbitar, satte in skivan i datorn (den enda CD-spelare jag har inomhus) och lade Seaton vid mina fötter. Första skottet kom, Seaton låg kvar men hoppade till och lade ner öronen och kröp ihop lite, det var klart obehagligt. Jag klickade direkt då det smällde och gav honom en korvbit. Han var så pass berörd att han tog den första korvbiten väldigt försiktigt, men han låg kvar. Så kom nästa skott och jag klickade och gav en korvbit direkt igen. Efter bara en tre-fyra skott med klick och korv slutade han se illa berörd ut och tittade istället förväntansfullt på mig, och korvbitarna tog han nu med sedvanlig glupskhet. Det förvånade mig att han verkade oberörd efter så kort stund. Så höjde jag ljudet lite, ingen reaktion på det. Andra dagen ryckte han till vid första skottet, men sedan inte mer och tredje kvällen såg han bara glupsk ut. Tittade på datorn, som ljudet kom ifrån, och så fort det kom ett skott tittade han på mig igen. Vi fortsatte att träna på det här sättet under c:a 15 minuter och varje kväll under nästan två veckor. Redan efter några dagars träning började jag med att inte klicka för varje skott. Det gick också bra. Ljudet var inte speciellt skarpt, och datorns högtalare tillät inte högre sådant, så efter dessa två veckor gick jag över till att stoppa in skivan i bilens CD-spelare och satte på volymen så att det lät som vanliga skott, ordentligt högt alltså (jag hade faktiskt hörselskydd på mig). Nu ryckte Seaton, som låg plats, till för första skotten igen, men efter ett par klick och korv började han koppla av. Så tränade vi med detta flera dagar. Därefter plockade vi fram den riktiga startpistolen (en 9mm:s) och Dan sköt ett antal skott. Det var samma sak där, han reagerade med att lägga öronen vid de första smällarna men ganska snart tittade han bara på mig och förväntade sig sin korvbit. Med pistolen tränade vi så att Dan avlägsnade sig under skjutandet, först på 25 meters håll, sedan på 35 etc. och han sköt 12 skott varje gång. Vi tränade nu så här några dagar, och både under aktivitet och passivitet. Skotträningen gick så bra att jag blev överraskad för mina tidigare skottberörda collies (har ju haft både skottberörda sådana och väldigt skottfasta) har varit nästan omöjliga att träna till oberördhet, eller att få att ligga kvar trots att det smäller. Hur det går på tävling vet vi ju däremot inte än och jag anser honom inte färdigtränad. Uppe i Villingsberg fick han ytterligare träning. Där sköts det när vi var ute på spårträning, fast det var avsevärt mycket dovare knallar. Han reagerade lite på de första smällarna, men sedan kopplade han av skjutandet, som inte var intensivt. Eftersom han reagerar för åska också, så har vi tränat med åskljud på samma sätt. Det har blivit bättre det också men han reagerade ganska kraftigt på en ordenlig åskskräll som kom just då vi hade anlänt till Villingsberg. Bara att fortsätta att träna både med skott och med åskljud alltså. Villingsberg och träningen där Jag hade nu inte tränat spår en enda gång sedan fiaskot i Örebro, så jag var mycket spänd på hur träningen skulle gå nu på lägret, beredde mig på det värsta (vilket jag fick ovett för av de andra, inga dåliga vibbar till hunden fick jag höra). Nu hade jag ju fått rådet att man kan låta hunden lukta på en löptik som belöning för gott arbete, en belöningsmetod som man ju inte har i bakfickan precis. Men Lottas Humla, min träningskamrats schäfer, hade just gått ur sitt höglöp, fortfarande ytterst attraktiv ansåg Seaton, så vi kom överens att om att testa det här. Följaktligen gick jag ett kort spår, med en vinkel och en apport i slutet. Slutbenet gick i medvind och Lotta och Humla låg gömda bakom ett granbuskage några meter efter slutapporten. När han tog den skulle hon komma fram och jag skulle ge tillstånd till Seaton att hälsa på Humla. Spåret gick kanonfint, han tog upp det klockrent, spårade ivrigt, ja perfekt faktiskt, tog apporten, och uppskattade verkligen slutbelöningen. Nästa spår han gick hade Lotta gått ut, vi tänkte att även hon borde lukta gott. Det gick också fantastiskt bra. Sedan gick Seaton spåren, även dem jag lade ut, rent drömlikt under resten av lägerveckan, missade bara en enda apport på hela veckan, men det var lite av oturlig slump att han inte tog den. Jag tror alltså knappt vad jag upplevt. Blir spännande att se här hemma nu, om han inser att det inte finns några löptikar i slutet och ramlar in de gamla spåren igen, eller om det har trillat ner någon tioöring kanske. Man vet ju aldrig vad som rör sig i huvudet på våra hundar. Bara att tacksamt ta emot att det har gått över mina förväntningar.  
 
De blev inte många bilder under vår träning men här är några av dem: Bild 1: Seaton skickas ut på uppletande och på bild 2 belönas han för hämtandet På bild 3 är det Humlas matte, Lotta, som leker med Humla och trasan inför uppletandet och på bild 4 belönas Izor av matte Louise för hämtande av föremål. Tack Louise (ägare till kameran och fotograf av bilderna 1 tom 3) för bilderna. Nu ska man ju inte grubbla över "varför", bara träna för att få rätt beteende, men i specialen kan det nog löna sig att fundera på om förändringar kan lösa problem man får. Så Lotta, som gick med på alla spår, föreslog att jag kanske skulle dra ner lite på tjohejandet och lekande vid varje apporter, så det gjorde jag också. Kanske det också var bra. Vi har klickertränat och jag har ju nästan inte sagt något under lydnadsträningen och aldrig belönat med tjoande och hoppande, som man gjort tidigare, utan bara klickat och belönat, så Seaton kanske har tyckt att jag blir väldigt konstig eller obehaglig när jag plötsligt gör det i spåren, för där har jag tränat som vanligt och ju sämre han gått, ju mer beröm har han fått när han tagit apporter. Det enda dystra var att jag hade ont i magen hela veckan, men det hade nog varit ännu värre om jag inte hade tvingat mig att röra på mig, fast det blev lite slöare från min sida än det brukar vara eftersom magen värkte för varje steg jag tog. Ja, för övrigt var lägret festligt som vanligt, glada och trevliga människor, massor med goda skratt och gott kamratskap, god mat och jättefint organiserat. Tack alla ni som sliter med Villingsbergslägret, Bettan, Camilla, Matte och alla ni andra, och tack Lotta för fin träningshjälp under veckan. Det var dessutom roligt att se Humla spåra, för hon var en verklig naturbegåvning. 
Lotta och jag tar kafferast medan spåren ligger till sig. Till toppen Lördagen 13/8 Den här veckan har vi i stort sett bara tränat linförighet, att hålla positionerna. Det går lite bättre nu, men det är ju inte fullt så roligt när man inte får vimsa lite som man vill. Bara att hoppas att glädjen kommer tillbaka när det har gått hem för herrn hur det ska se ut. Så var det dags för ett spår idag igen, det första sedan lägret. Jag gick ut ett ganska kort sådant med en enda vinkel och fyra apporter. Det började ganska skapligt, ut direkt, markera spåret, en vända tillbaka till mig. Jag uppmuntrade honom vänligt "ta spår", och det gjorde han direkt. Spårade bra, gick över första apporten men tog den andra. Så iväg bra igen, skjöt över vinkeln - och där tog spårintresset slut. Nu ställde han sig bara att glo. Jag väntade, och väntade och väntade. Sa inte ett ord. Ingenting hände förutom att han började dra i lite nedhängande grenar. Då samlade jag ihop selen och sade "var har du spåret". Jo här är det, sade Seaton och spårade skapligt fram till en apport och sedan vidare till sista apporten. Tja, det var väl löptiken som fattades för jag sände definitivt inte ut några negativa vibbar. Kände mig ganska säker på att han skulle spåra bra nu. Det gjorde han inte. Så alla som har löptikar är välkomna att besöka oss och agera slutföremål i spåren .
Till toppen Söndagen 14/8 Idag har vi bara tränat linförighet, lite inkallning och hopp sitt. Det började bra med att Seaton satte sig korrekt direkt och fick ett klick/belöning, och sedan gick han en fin linförighet och ett snyggt fritt följ. Resten gick också skapligt. Men det var inte riktigt kul att lägga sig i det blöta gräset. Senare lade jag på skottskivan, inomhus, vi har ju inte tränat skott på flera veckor, bortsett från den naturligt uppkomna träningen på lägret. Han reagerade inte på skotten och låg sedan snyggt plats under fem minuter, där jag satte på skottljuden med en minuts mellanrum. Dags att börja träna med den riktiga startpistolen utomhus igen. Det blir mycket spännande att se hur det går. Till toppen Tisdagen 16/8 Så var det ett spår idag igen, som gick mycket bättre, bortsett från att han bakspårade i upptaget, för andra gången i sitt liv. Resten av spåret gick emellertid bra. Nu är det ju svårt att säga om vi är inne i varannangångsspårandet igen, eller om det är en annan sak som påverkar också. Seaton har nämligen varit mindre alert det senaste halvåret när vi tränat, inte slö, men det har inte varit samma intensitet i lydnadsarbetet som tidigare, har funderat en del på det. Men så jag har bantat ner honom då jag tyckte att han började bli lite för välfläskad - och vad händer? Jo, han är plötsligt mycket mer intensiv i lydnadsträningen igen. Så tänker vi efter, jag har visserligen varit inne på det här tidigare, men inte tänkt på det i samband med just vår träning, klickerexperter talar om att man måste se till att man "räknar ifrån träningsgodiset från de vanliga matportionerna": Nu anar jag att det är en omskrivning och egentligen menar man att: "för att hunden ska vara ordentligt motiverad att jobba för godis så ska den vara lite halvsvulten" och det är ju helt klart, vem som helst som svälter är beredd att göra ganska mycket för lite mat. Jag vet inte om jag tycker att det är snällare mot hunden att svälta den än att lära den lyda. Det här förklarar annars varför klicker fungerar rent superbt när hunden är ung och fortfarande växer. Unga hundar är ju ofta konstant hungriga och dessutom genetiskt programmerade att lära sig saker, men när de sedan vuxit färdigt behöver de inte lika mycket mat längre, och inte nog med det, av naturen kommer det in andra hundliga intressen i bilden, som andra hundar, att själv hålla koll på världen etc. Ska mat vara det mest intressanta i livet för en hund efter att den nått vuxen ålder så måste den nog vara ordentligt hungrig! Och som sagt, löptikar har man ju inte fri tillgång till när man tränar. Tillägg 20.00: Så blev det lite lydnadsträning också, och just nu går det som en dans och tom krypet börjar bli riktigt bra - hemma i trädgården i alla fall .
Till toppen Torsdagen 18/8 Det var dags för ett spår idag igen. Bakspår vid upptaget, sedan gick han bra hela spåret och han tog alla apporterna. Det var ju i alla fall två bra spår efter varandra, fast det där med bakspår verkar ju ha blivit en vana. Är det inte det ena så är det det andra. Men just nu är jag så glad om han spårar att jag inte orkar bekymra mig för bakspårsupptag. Dessutom har vi tagit vårt sedvanliga kvällspass med lydnadsträning. Krypet är inte illa alls men visst händer det att han försöker höja sig lite för mycket över marken. För övrigt tränar vi vidare på positioner, nöter och nöter, eftersom det fortfarande finns en del att göra på den sidan. Men det har blivit bättre. Till toppen Lördagen 20/8 Har tänkt till igen, och tror att jag ser ett mönster, det är i två situationer Seaton har problem med spåret, dels vid påsläppet, dels om han missar en vinkel. Kan tyda på att han är osäker om han ska ta upp spåret. I synnerhet kan man misstänka det som han ofta går rakt ut och markerar spåret för att återvända till mig. Fast de senaste tre spåren har han bakspårat istället. Vi tränar bara påsläpp tänkte jag och lade ett ganska långt spår med en vinkel och markeringar för en massa påsläpp så att han får gå ut, leta och ta upp spåret och får en apport ganska snabbt och sedan avslutar vi, går en bit vid sidan om spåret, släpper på igen, etc. Det här spåret idag bestod av fyra påsläpp och lika många apporter. Jodå, det började med bakspår, mycket beslutsamt. Jag kanske borde varit tyst, men jag sade lugnt "däråt ska vi inte". Då kom han tillbaka till mig, jag skickade ut honom att leta spår igen och den här gången tog han det direkt och i rätt riktning. Vid nästa påsläpp tog han spåret utan tvekan och i rätt riktning, även vid det tredje påsläppet men vid det sista kom han tillbaka till mig och jag skickade ut honom igen varvid han började bakspåra för att vända själv ganska snabbt och slutföra spåret. Nu ska jag träna bara påsläpp och rakspår en tid. Jag har inte brukat berätta det i dagboken, men ska göra det nu även om det är att utmana ödet. Vi har anmält oss till en lägreklasstävling i hemmaklubben om ett par veckor. Det är nu en ren chansning - igen! Dels vet jag inte om han kommer att spåra, dels vet jag inte hur han klarar skotten. Ska testa på träning först om han ligger plats för skott, om inte får jag väl avstå från platsliggningen kanske, vilket knappast ökar möjligheten att bli uppflyttad. Jag hyser alltså inga stora förhoppningar om uppflyttning, eller ens godkänt, men man kan ju alltid försöka. Till toppen Södagen 21/8 Nej, vi har inte tränat idag, men jag måste berätta om hur herr Seaton aldrig upphör att förvåna mig. Han är inte lik någon annan collie jag har haft. För omkring en timme sedan small det av två skott, ganska nära, lät ungefär som skotten på brukstävlingar. Seaton låg helt avslappnad vid staketet, utslagen på sidan. Han rörde inte ett öra när det första skottet kom. Så kom det en bil borta på vägen, den reagerade han på och reste upp huvudet och tittade lyssnaden efter den när motorljudet avlägsnade sig (man ser inte vägen från gården). Så kom nästa skott medan han var intresserad av bilen och han visade inte med en min att han brydde sig om det heller. Jag har aldrig haft en collie som varit skottberörd en kort tid och sedan har det gått över, om det gjort det, om inte så har jag inte heller någonsin haft en collie som är skottberörd till och från. Så nu blir det mycket spännande att se om han reagerar när vi tar fram pistolen och skjuter medan han ligger plats. Till toppen Onsdagen 24/8 Ett bakspår är ingen katastrof, två är inte bra men tre är definitivt en vana, i synnerhet om de kommer i rak rad. Nu har Seaton tagit för vana att bakspåra på påsläppen. Milda makter, nu går han ut ganska bra, tar upp spåret målmedvetet och drar iväg - bakåt i spåren. Det lär ju vara så bra att låta hunden gå hela bakspåret och så att hunden får se vad det resulterar i ("sedan jag gjorde det har min hund aldrig bakspårat" - vem har inte hört det?), så idag gjorde jag det, har aldrig testat det förut. Det var ett kort spår, egentligen bara träning av påsläpp, så jag lät honom dra mig med sig bakåt i spåret. Det bar, med intensiv spårglädje och schwung, iväg rakt till grinden och in i trädgården. Där selade jag av utan att säga ett enda ord, och satte in honom i huset. Därefter svor jag över honom och klippte lite gräsmatta för att bli av med min frustration genom hårt arbete (manuell gräsklippare och svårklippt gräsmatta). En kvart senare tog jag ut Seaton igen och släppte honom på ett nytt spårupptag i samma spår, men längre framåt i spåret, för att se om han lärt sig något. Nu spårade han först bakåt några meter och vände sig sedan rätt - så det gick lysande. Frågan var nu om det var en slump eller om han fattat något. Nå, det får jag väl inte svar på förrän om ett bra tag. Hur som helst så lade jag ett kort påsläppsövningsspår till, som han faktiskt tog i rätt riktning det också. Fortfarande ger det ju inte svaret på frågan om han fattat något dock. Det ska nog till ett större antal spår innan det visar sig om det snopna slutet på det fullbordade bakspåret tog skruv. Nytt: Nu testar jag med att ha kommentarmöjligheter till min träningsdagbok. Jag kommer att föra in kommentarerna i träningsdagboken i en kommentarruta. Välkommen alltså med råd, tips och kommentarer så får vi se vad det blir av det här försöket. Kommentera
Till toppen Måndagen 28/8 Här har varit ganska mycket annat att göra men idag tränade vi lite skott. Seaton har helt slutat att reagera på skivan när jag spelar den. Nu var det dags för lite träning med den riktiga startpistolen. Vi började med skott under lek, det var inga problem, han brydde sig inte ett dugg. Då lade jag honom plats och sedan skulle Dan skjuta tre skott med en minuts mellanrum, precis som på platsen under tävling. Vid första skottet reagerade han ganska rejält, lade ner öronen och såg inte ut att gilla läget alls. Men han låg kvar och jag berömde honom. Vid andra skottet reagerade han lika mycket. Den här gången klickade jag och gick fram och gav honom en köttbulle. Sedan låg han och vände sig om och slickade sig om munnen. Det var faktiskt svårt att säga om det var av rädsla eller om han väntade på nästa skott för att få köttbulle. Men eftersom öronen låg strukna tolkade jag de som att han kände obehag. Vid nästa skott hoppade han till och tittade på mig, som klickade och gav honom köttbulle igen. Han reste sig i alla fall inte under övningen. Sedan är det ju ett helt annat läge på tävling, med massor av människor som står och glor på hundarna och med andra hundar intill, och där någon kan resa sig vid skotten ex. Så hur det går där kan man ju inte veta alls. Dock har han ju en hjälp av att han inte är rädd för människor och kanske kan det snarare vara ett stöd med massor av människor som inte bryr sig. Min bedöming nu är att han klarar att ligga trots att det smäller, i alla fall hemma, men att han behöver positiv träning, mer belöningar och att det kommer att ta en tid innan han, i bästa fall, ligger tryggt fast det smäller. Den träningen tror jag inte vi hinner med före tävlingen så om jag ska chansa eller avstå från platsen då vet jag inte. Å andra sidan kanske vi är borta redan efter spåret och då behöver jag ju inte fundera på den saken. Kommentera Till toppen Måndagen 29/8 Just nu är jag inte glad och behöver verkligen uppmuntras. Vi har gått ett spår idag. Seaton bakspårade klockrent med massor med energi åt fel håll. Så den här hunden lärde sig ingenting av det bakspår som ledde tillbaka till trädgården och till avselning bara. Skickade ut honom igen lite längre fram i spåret, den här gången tog han upp det riktigt och tog första apporten, men vid vinkeln därefter blev det strul, och ett tag fanns inget spår, tills jag sade till honom att sluta fjamsa och spåra. Då gjorde han det och spårade sedan fram till nästa apport och så till slutapporten. Hade det varit en tävling hade vi aldrig kommit till slutet för han tänkte beslutsamt dra iväg med mig åt fel håll vid vinkeln och först när han inte fick mig med sig vände han, stod vid mig och glodde en stund och tog sedan upp spåret igen i rätt riktning. Just nu börjar jag känna för att ge upp. Inte nog med att Seaton inte vill spåra ordentligt, han har blivit skottberörd också, och då börjar det kännas lite för motigt. Ett av problemen, för det är inga små sådana något av dem, kunde man ju jobba intensivt med, och det har jag gjort med spåret i nära två år nu, men båda dessa tunga problem, det känns lite för nedslående, och nu när han kan krypa riktigt fint - äntligen. Så för första gången känner jag mig riktigt nedslagen vad gäller träningen med Seaton. Eller ska jag bita huvudet av skam och testa korvspår som sista försök? Det har jag aldrig behövt ta till så jag vet inte alls hur eller om det fungerar. Någon som har testat det? PS några timmar senare: Tänker på det när jag läser ovanstående, att det inte är så lätt att beskriva hur det ser ut och att man kan få helt fel intryck av det skrivna. Jag kanske alltså ska lägga till att Seaton var glad som en lärka från det selen kom fram tills han inte fick med mig åt fel håll i vinkeln, och att jag absolut inte sade till honom hårt utan att jag sade mycket vänligt "Fjamsa inte nu, var har du spåret", och att under resten av spåret var han precis lika glad igen och lade på ordentlig drag och kom mycket glatt med apporterna. Det är detta som är så förbryllande och som jag varken känner igen eller begriper mig på. Om det alltid vore exakt samma problem, men han gör lite olika saker varje gång och han är nästan alltid lika glad så fort selen kommer fram numer. Det där att han bara står som ett dött fån när vi kommer fram till spåret, som han gjorde under träningen inför den första appellklasstävlingen, har jag inte sett sedan dess, och det där att han gick spår som en dröm under hela lägerveckan och inte tog ett enda bakspår däruppe medan han nu är helt oförutsägbar i spåret igen? Vad handlar det om? Är det så att han varit så van vid korta övningar och klickanden, att han inte orkar koncentrera sig? Att jag inte tränat honom att arbeta längre stunder utan belöning, inte dragit ner på klickandet tillräckligt effektivt? Är det bara det att han inte är intresserad av spår? Men då och då går han ju spår som rena drömhunden. Kommentera
Tisdagen 30/8 Ja alltså, idag var herr Seaton på sitt allra mest spårstrålande humör. Jag tänkte att går träningen dåligt idag så avanmäler jag tävlingen. Så går han ett spår som man bara drömmer om. Tar upp spåret direkt, fullt drag och går perfekt i spåret, tar alla apporterna. Det fanns absolut ingenting att anmärka på. Så han tänker lura mig att ställa upp i alla fall men jag begriper fortfarande absolut ingenting. Menar, det är helt normalt att hundarna missar spår ibland, att de missar apporter då och då, men att de slumpmässigt spårar rent drömlikt och lika slumpmässigt knappt vet vad ett spår är, det är något annat. Lite förtar det tävlingsinspirationen får jag ju erkänna. Är det något jag hatar så är det att tävla med hundar som man inte vet om de kommer att göra något alls den dagen eller om de tänker visa vad de faktiskt kan. Det är inte kul att stå vid en upptagsruta på tävling och visa upp en hund som ser ut som om man aldrig tränat den att spåra. Opus på sin tid missade ibland, men jag visste tvärsäkert att han skulle försöka, så gott han kunde, att han ville vara till lags, även om han minsann inte alltid hittade alla figuranter och råkade missa i lydnadsmomenten då och då och även om han inte klarade sina certpoäng mer än ibland Sedan måste jag ju tala om att Seaton är kanonrolig att träna lydnad med. Jag är bara sååå ledsen att jag inte har några att träna sök med, eftersom det är Seatons verkliga gren. Kommentera Till toppen |
Innehåll Från maj 4/5 onsdagen 5/5 torsdagen 8/5 söndagen 2002 Spårträning 4/5 
Drar iväg i spåret 
Avlämnar en apport 
Tar en vinkel riktigt snyggt 
En annan av apporterna 
Så var vi framme vid slutleken |
Sidan är försedd med en osynlig
räknare som använder sig av cookies.
Klicka här för mer information. >