Du är på Convoco's hemsida

TRÄNINGSDAGBOK
År 2005 (september)


Nytt: Nu med kommentarmöjlighet

Torsdagen 1/9
De senaste två dagarna har vi enbart tränat skott, med riktig startpistol. Hur det går på söndag kan man ju inte sia om, inte ens om jag kommer att lägga honom plats eller avstå från platsen, men träningen så här långt har gått bra.
Jag tränar nu utomhus och med pistol, på samma sätt som jag tränade med CD:n med skott, som han alltså inte bryr sig ett dugg om längre.
Jag sätter mig på en stol och lägger Seaton framför mig, småpratar lite vänligt med honom och kliar honom lite i nacken. Dan ställer sig en god bit bakom honom, utom synhåll, och skjuter. När det kommer ett skott klickar jag och ger Seaton en godbit.
Första gången vi tränade med riktig pistol slickade han sig osäkert om munnen när han väntade på nästa skott, det gör han inte längre. Nu ligger han kvar, vänder sig om då och då, och tittar i skottriktningen, svårt att avgöra om det är för att det är obehagligt eller om det är ren förväntan "ska det komma ett till snart så jag får mer godis". Så fort det smäller tittar han på mig direkt, för nu kommer ju godiset. Öronen ligger ner lite, men han ser inte alls lika illa berörd ut nu som vid första övningen för bara någon vecka sedan. Det här är samma reaktion som jag hade i början med CD-skotten.
Igår klickade jag inte mellan näst sista och sista skottet, utan han fick vara utan godis på ett skott. Han reste sig inte, tittade bara upfordrande på mig, och fick så klick/godis vid nästa skott.
Att det gått så pass bra - hittills, kan bero på flera faktorer, att han inte är speciellt berörd utan bara var skottovan, att han är så positivt inställd till klickandet att det hjälper honom ordentligt att ligga kvar trots att det är lite obehagligt och det kan också bero på att han har så pass mycket av "kamplust" att han orkar ligga kvar trots att det är lite obehagligt. Kanske är det en kombination av en eller flera av dessa faktorer. Framtiden får utvisa.

Kommentera

Till toppen

Lördagen 3/9
Så har vi haft ett slags genrep idag. Spåret, som husse lagt ut och som vi skulle klara ensamma, Seaton och jag, utan hjälp, gick inte över hövan, men vem hade förväntat sig de. Det gick ju strålande förra gången. Det var vimsande vid upptaget, det blev till slut ett rent bakspår och sedan bar det iväg på något som närmast liknade uppletande utmed en spårsträcka. Jo han lyckades hålla sig i närheten av spåret hela tiden, ramlade rakt på det då och då och fick en apport + slutet, av totalt sex apporter. Nu får vi se om min varannandagstes håller streck. Jag vågar nog inte sätta mitt huvud på den saken och jag vågar nog inte hoppas på det heller.

Vidare lade vi Seaton plats, på ett främmande område och husse gick iväg och sköt tre skott med en minuts mellanrum. Seaton låg kvar hela tiden, men det var ganska tydligt att det inte var riktigt roligt, eller så var det inte alls det som var klart. Han kanske velat ha skotten tätare för klickandet och godbiten. Hur som helst, han reste sig inte och fick massor med belöning efter en tävlingsmässig platsliggning, dock utan andra hundar, så hur det påverkar veta vi ju icke.
Hur som helst kan han inte vara speciellt kraftigt skottberörd för så fort momentet var klart och jag släppte upp honom rusade han i full fart iväg mot skotthållet och husse, utan tecken på oro eller avvaktande.

Sedan körde vi några lydnadsmoment med kommando. Linförighet och fria följet är fortfarande slarviga, de övriga momenten gick inte så tokigt. Sedan gäller det ju i morgon att vi kommer så långt som till lydnaden, och det tror jag alltså egentligen inte.

"Sänd inte dåliga vibbar till hunden, det är klart att du ska vara inställd på att han klarar det" säger du säkert, "ta till lite mental träning nu!", och det är kanske riktigt, men vibba mig hit och vibba mig dit svarar jag, man får ju inte helt tappa kontakten med verkligheten heller smil.

Kommentera

Söndagen 3/9Kommentar:

Lycka till på tävlingen!
Hälsningar Karin
Karin
3/9 klockan 21.28


Svar:
Tack Karin, och nu blir ju fallet rejält, som jag har annonserat ut det här smil.
Kerstin
3/9 klockan 23.40

Kommentera


Till toppen

Söndagen 4/9
Eftersom det står på indexsidan, lika bra att börja med dagens bravad. Vi blev uppflyttade till högre klass idag, och vann dessutom klassen med 477,25 poäng (8,5 i snitt på lydnaden, 7,5 i snitt totalt). Det hade jag inte ens vågat drömma om.

foto

Det var den mest gastkramande brukstävling jag någonsin varit med om. Det började med platsliggningen och jag visste inte om jag skulle chansa och lägga Seaton plats, och mitt på plan, på väg fram till vår plats, var jag nära att vända men gjorde inte det. Sedan följde förstås fem minuter av vanvettig spänning. Men Seaton låg kvar. Ryckte till lite när det smällde och tittade bakåt på skytten, men ingen min att försöka resa sig. Därmed hade vi skrapat ihop de 50 poäng som jag nog var mest rädd för att vi skulle förlora. Jag var så glad över detta att jag slappnade av helt. Kände att resten fick gå som det ville, för jag skulle ändå vara nöjd med att han låg platsen.

Spåret var blandad kompott. Spårupptaget är ingenting jag är stolt över för det såg ganska eländigt ut och dessutom med ett ursnyggt bakspårsupptag när han väl bestämde sig för att ta spår. Men bara jag hade vänt på honom drog han iväg i spåret på det där sättet han kan göra när han spårar bra. Vi gick runt spåret på 14 minuter, så jag hade gott drag hela vägen. Det var dock lite slarv under spåret, för vi saknade två pinnar när Seaton tog slutet men det gav ju en 8:a i alla fall. Jag tänkte att jag nog var nollad på spårupptaget men det blev en 5:a. (Senare kom jag på att man ju knappast kan få nolla om hunden inte får påvisning, eller inte alls får gå spåret på grund av den inte gör någoting, så nerver kan ställa till oreda i hjärnvindlingarna.)

Hem till stugan och lydnaden. Vid det laget hade hälften av de tävlande brutit så nu var vi fyra kvar som fick gå lydnaden. Så sist på plan gick Seaton ut och gjorde en riktigt fin lydnad, och skrapade ihop 257,25 poäng, klassens bästa lydnad (däremot hade han inte bästa spåret).

Bara budföringen kvar. Jag kollade upp hur jag låg till och man konstaterade att jag behövde minst 6 poäng på budföringen för att få ihop till uppflyttning. Då trodde jag att jag skulle gå i bitar.Det gick finfint till mottagaren och där fungerade det väl också relativt OK. På återvägen däremot, minns inte om det var före eller efter skottet, verkade han ett ögonblick bege sig i riktning mot skytten. Då trodde jag hjärtat skulle stanna, men så ändrade han sig och rätade upp kursen mot mig igen. Därmed skrapade han ihop 8.25 poäng på momentet och vi var uppflyttade. Det var en härlig känsla.

Efter en stund kom någon och gratulerade mig och meddelade att vi hade vunnit lägreklassen dessutom - som sagt. Så nu är det dags för nya tag och inlärning av nya moment. Det tillkommer ju många sådana i högre klass och det är inga enkla moment heller. Fast det får vänta tills i morgon smil.

Det blev inte det plattfall som jag hade berett mig på och nu är jag både väldigt glad och väldigt trött.

Kommentera

Kommentar:

Nu är ju inte detta skryteriet. Det struntar jag i. JÄTTEGRATTIS Kerstin!
Kram Anita
4/9 klockan 20.06




Kommentar:

Vilken härlig känsla när allt fungerar en hel dag. Helst platsliggningen. Det är ju 50 gratis- poäng egentligen.
Själv har jag varit ute och provat en söktävling. Jag avstod både platsliggningen och budföringen så poängen räckte inte till den dagen. Men söket gick jättebra så nu har jag anmält mej till en tävling till.
Ska du prova redan i höst?
Ulla-Brith Persson
och Springmist's Anna-Karenina alias Busy Bus som gjorde rätt för namnet på tävlingen då hon bestämde sig för att bita mej i fötterna mellan momenten.

4/9 klockan 23.34




Svar:
Tack Anita och Ulla-Brith, för gratulationerna och jag önskar förstås er båda lycka till med ert fortsatta brukstävlande.
Och svar till Ulla-Brith: Nej, det blir inget försök med högre klass i höst. Nu har vi ju ganska många nya och svåra moment att träna in. Så får vi fortsätta med spårträningen och se om vi kan lösa upp spårknuten ordentligt. Vi är kanske på väg smil.
Kerstin
5/9 klockan 10.30

Kommentera
Till toppen

Måndagen 5/9
Så här dagen efter tävlingen funderar man ju, vad ska vi fila vidare på och vad gick bra och varför?

En av de saker som slår mig, och jag har funderat på detta tidigare, är Seatons beteende i samband med skott. Det är inte något vanligt skottberördhetsbeteende jag ser hos honom. Som exempelvis att han inte drar sig för att rusa mot skotthållet, en riktigt berörd collie brukar vilja iväg i motsatt riktning eller i varje fall inte vara så ivrig att rusa till skytten eller mot skotthållet. Jag tror helt enkelt inte att han uppvisar den vanliga medfödda skottberördheten utan att det är något annat som gör att han nu ibland verkar skotterörd. Dessutom tycker jag att skotträningen har gått förvånansvärt bra. Mina tidigare hundar, som varit skottberörda, har varit hopplöst svåra att träna bort berördheten på. Jag har aldrig lyckats med någon av dessa och ingen av dem har klarat att ligga plats när det smäller.

Seaton är klart illa berörd av fotoblixtar. Så fort kameran kommer fram lägger han ner öronen och vägrar absolut att titta på mig, och om han gör det ser han tryckt ut, öronen slickade, och det blir ju inga bra bilder då. Detta konstaterade jag för länge sedan, och det är ju faktiskt inte behagligt att få en blixt i ögonen när det är lite skumt, som inomhus.
Kan det vara så, funderar jag nu, att det har åskat någon natt i höstas, och jag tror det gjorde det en natt medan Trissa fortfarande levde? Hon blev ju åskrädd efter ett åsknedslag alldeles utanför huset (däremot blev hon inte skottberörd). Hundarna sover i rummet utanför sovrummet och om det har åskat på natten har det samtidigt blixtrat och om Seaton har sett Trissa bli orolig så kan det ju vara så att han lärt sig förknippa knallar och åskbuller med blixtar, som han redan tycker är obehagliga och då har Trissa beteende förstärkt intrycket att det här är otäckt? För som sagt, ju mer jag ser av Seatons beteende i samband med skott, ju mindre benägen blir jag att tro att det är vanlig och medfödd skottberördhet det handlar om. Nå, vi får väl se. Vi ska fortsätta träna positivt för säkerhets skull.

Sedan måste jag skryta lite med honom, så här dagen efter tävlingen. Vi har tränat lydnad helt ensamma, i stort sett, även om vi varit på klubben några gånger och tränat där. Men Seaton hade bara gått lydnadsprogrammet med kommendering av en annan person, tre gånger före tävlingen. Dels kommenderade Maria oss en gång inför appellklasstävlingen i Ulricehamn i höstas, dels under tävlingen, dels kommenderade Dan några moment i förrgår. Sedan blev han kommenderad på några moment för mer än ett år sedan på klubben. Med tanke på det tycker jag att hans prestation på lydnaden var stark.

Jag är otroligt tacksam för Seatons människotillvändhet. Den är en mycket stor tillgång i alla tänkbara lägen. Även under platsen var det till hjälp att han inte på något sätt tyckte att det var obehagligt att det stod en massa människor och glodde på raden av hundar. För hans del var det istället säkert ett stöd att ingen verkade reagera när det small. För en hund som är lite mer osäker med främmande människor hade alla som stod där och stirrade på hundarna istället verkat hotfulla och förstärkt obehaget. Så jag kan inte nog betona vikten av att avla på hundar som är ordentligt tillgängliga och hyser fullt förtroende för främmande människor. Man kan ibland träna och lyckas tävla med reserverade hundar, men de hundar som saknar förtroende för främmande människor har alltid ett stort handikapp i bruksarbetet. Hunden behöver inte älska alla människor, som Seaton gör, men en bra brukshund ska absolut inte vara rädd eller oroad av främmande människor.

Fem timmar och lite lydnadsträning senare:
Man får ju inte låta gräset gro under fötterna, så vi satte igång på eftermiddagen, med träningen av de nya momenten. Det är inkallande med ställande, som jag tror att han kan redan, åtminstone i princip, framåtsändandet, som han inte kan, ställande under gång, som han kan i princip, skall, som han kan på kommando men inte sittande vid sidan, som är mycket svårare, och så det värsta av alltihop, tunga apporten som han inte är vidare förtjust i.

Tunga apporten kommer att ta tid att få in, så vi började så försiktigt idag med en tvåkilosapport. Han ville inte ta upp den frivilligt, testade istället att rulla den framför sig med nosen för att se om det inte kunde räcka för ett klick. Det gjorde det inte. Istället satte jag honom vid sidan och kommendera apport-håll fast, som han kan med träapporten. Då tog han apportbocken och höll den och belönades med klick och korv för ett kort hållande. Vi upprepade detta några gånger, så fick det räcka för idag.

Därefter gick vi på det moment som jag betraktar som näst svårast, framåtsändandet. Här satte jag upp targetstickan en bra bit ifrån oss, gick c:a 20 meter ifrån den, tog Seaton i fotposition och gick fritt följ några meter och kommenderade sedan framåt. Han gjorde som jag förväntat, rusade rakt ut till tamgetstickan 15 meter framåt, klickades och belönades. Vi upprepade detta fem, sex gånger, sedan testade jag att skicka honom framåt åt andra hållet, där det inte fanns någon tamgetsticka. Det gick fint. Men jag ska fortsätta att träna ett bra tag till med stickan. Min idé är att lära honom att snabbt springa ut 15 meter, sedan får jag hitta på en metod att lägga till resten av framåtsändandet, det där att han ska sakta ner och hålla avståndet. Tror att jag gör som med Opus, lär honom att springa fort, på kommando "galopp", respektive sakta, på kommando "trav", vid sidan av cykeln så att jag sedan kan sakta ner honom på rätt avstånd med kommandot "trav". Så de här två delarna får tränas var för sig en tid nu innan jag sätter ihop delarna till det ett helt framåtsändande.

Vi passade också på att försöka träna in lite skall vid sidan. Det gick inte lysande. Jag fick till slut Seaton att i alla fall komma med ett halvdant skall, men det ska nog gå med lite tålamod. Det blev träningen för idag och jag var riktigt nöjd med hans insatser.

Kommentera

Till toppen
Lördagen 10/9
Tunga apporten var inte kul, efter att Seaton hade tagit emot en tvåkilosklump i munnen några gånger och klickats/belönats för att ha hållit den någon sekund, ville han inte ta den alls. Så då var det bara att göra den lite lättare. Det blev enkilos och apporteringsträning från scratch. Klick för nosande bara, tills det satt, så höjdes kravet till klick för att ta om apportbocken med tänderna, tills det satt och nu är vi där att han klickas för att han lyfter den från golvet. Det ska väl gå men det kommer att ta tid och kräva tålamod.

Så har jag börjat irritera mig lite på reglerna kring tunga apporten. Collies ska, precis som de andra stora bruksraserna, bära 4 kilo. En collietik väger mellan 17 och 22 kilo en stor schäferhane kan väga ända upp till 40 kg, liksom en rottweiler. Kelpies, där en stor hane kan väga nästan lika mycket som en lite collietik kommer undan med 1 kilo. När en 20-kilos collietik bär 4 kilo bär hon 20% av sin kroppsvikt, en 40-kilos schäferhane bär bara 10% av sin kroppsvikt. Skulle man ställa samma krav på honom som på collietiken, borde han alltså bära en 8-kilos tungapport. Det här är inte riktigt juste och idag, när det finns tungapporten med skivor, borde man kunna differentiera tyngden lite mer, så att man också hade tre-kilos och två-kilosklumpar för somliga raser.

Så över till vår träning igen.

Igår tränade vi hela eftermiddagen tillsammans med Lovis och matte Maria, först spår i skogen, sedan på Ulricehamns appellplan.

Såreträningen bjöd på en överraskande repriserfarenhet.
Maria hade lagt spåret och Seaton började bra, drog iväg i spåret i rätt riktning, men, efter en vinkel skenspårade han, väldigt snyggt (allt ska man få uppleva). Efter sådär en 30-40 meter av den saken stannade han och började nosa på en fläck. Ok, gubben, sade jag, nu letar vi upp spåret igen, så vi gick tillbaka mot spåret, som han tog upp, gick några meter, vek av, började sniffa på en fläck och tar sig sedan för med det värsta jag vet, lyfte på benet och markerade.
Nu är det ju så att man inte ska bli arg på hunden i spåret, och jag hade ju tagit stöddigt i honom på träningen efter den misslyckade appellklassen, och hade sedan blivit lite tveksam om jag gjorde rätt, med tanke på allt trassel jag fortfor att ha i spåret efter uppflyttningen. Men när han nu ställde sig att pinka, då reagerade jag med ryggmärgen och vrålade till åt honom att det där ville jag inte veta av. Milda makter vilken effekt, han slängde sig iväg i spåret och jag fick ett spårande som var fantastiskt fram till sista apporten - exakt samma effekt som då jag röt i åt honom för ett år sedan alltså.

Maria som stod vid vägen och kikade på oss på avstånd, och mellan trädstammarna, såg inte vad Seaton gjorde, hon hörde bara att jag röt till ordentligt och sedan fick hon syn på en suveränt spårande Seaton ögonblicket efter. Hon undrade förstås varför jag röt åt honom när han spårade så bra och när jag berättade så utbrast hon spontant: "Oj, hade jag rutit till på det sättet åt Lovis så hade hon lagt av men han spårade ju hur ivrigt som helst trots åthutningen. Han måste vara ganska tuff".

Håhåjaja! Spåra kan han men spårande är inte hans livs stora intresse bara. Jag vet inte riktigt vilken slutsats inför den fortsatta träningen som man ska dra av denna repriserfarenhet.

Lovis spårade mycket bra och ivrigt, inte utan att jag avundas hennes spårintresse.

Lydnadsträningen är inte mycket att orda om, vi tränade de nya momenten samt lite kryp, där vi börjat fila på den lite för höga baken. Han kan krypa med låg bak också, bara att se till att få in det som en god vana. Nu börjar jag förresten att fundera på att även tävla lite i lydnadsklass, för nu slipper han ju tävla i ettan, som jag är ganska rädd för.

Sedan har jag funderat en hel del på våra hundars bakspårande. Jag kan inte påstå att jag sett det här konsekvent på Seaton, men med Opus var det mycket tydligt. Jag fick bakspårsproblem med honom en period, han bakspårade konsekvent på upptagen och när jag harklade mig, vände han och drog iväg i rätt riktning.
Så kom jag på att jag ofta gick ut spåren så att när jag hämtade Opus för att gå till spårupptaget så kom vi att gå i mitt bakspår på vägen och fram till en punkt i skogen där vi vek in för att gå fram till det som jag uppfattade som upptaget. Det slog mig nu att för Opus började spårandet ju inte vid upptagsrutan utan direkt när vi kom ut ur huset, och där drog han iväg med mig i bakspåret. Bakom gick jag och småpratade uppmuntrande med honom, om att vi skulle ut och spåra, och dessutom visste han ju så fort lina och sele kom fram, vad det handlade om.
Eftersom han var tränad från början till att han inte fick matte med sig med mindre än han gick rätt i spåret, och dessutom varje hund förr eller senare lär sig att när föraren hänger med i spåret, då har hunden fått godkänt för sitt spårande, så godkände jag ju bakspårande i och med det här. Att jag bröt bakspårande något 50-tal meter, mellan vägen och fram till "upptagsrutan" förändrade nog inte saken ur Opus synpunkt. Till slut hade han lärt sig hur det skulle gå till, först gick han bakspår, sedan harklade sig matte och då var det dags att vända och gå spåret i andra riktningen.
Jag såg därefter till att han aldrig fick en chans att gå mitt bakspår fram till upptaget, och vips, han slutade bakspåra och bakspårade sedan inte en enda gång mer i sitt liv.

Jag undrar hur vanligt det är på tävlingar att man går spårläggarens bakspår en bit på väg fram till spårupptaget. Får en liten känsla av att det var vad vi gjorde på vårt lägreklasspår i söndags, med tanke på hur spåren gick. Ska inte skylla hans dåliga upptagspoäng på detta dock, för det var uselt av många andra anledningar också.

Kommentera


Kommentar:

Hej Kerstin!

Jag har i alla mina aktiva år varit upprörd över tyngden på tungapporten. Men samtidigt måste man erkänna att en liten bordertik på 15-20 kg ska bära lika mycket som en rottishane och de klarar många av. Orsaken måste bero på motivationen eller hur?
Ulla-Brith Persson uppe i norrland
10/8 klockan 23.49




Svar:
Jodå jag tror också att det har med motivation att göra, men varför ska en liten collie- eller bordercollietik ha mycket mer motivation för samma poäng? Jag vill se en stor schäferhane komma gallopperande med en 8-kilosapport för sin 10:a innan jag blir nöjd!
Kerstin
11/8 klockan 02.10

Kommentera



Kommentar:

Precis som jag skriver hållar jag med om att det är orättvist. De som skriver reglerna borde inte utgå ifrån rasens medelmankeöjd utan hundens vikt.

Lycka till med träningen.

Ulla-Brith Persson 12/9, klockan 12.29


Kommentera

Till toppen

Torsdagen 25/9
Ha, jo, det tog bara två träningsdagar sen tog Seaton upp och kommer med 1-kilosapporten och slänger över den till mig (gäller att ta den snabbt dock). Men det krävs ganska mycket mer träning för att få honom att ta upp den direkt för han vill gärna fäppla med den innan han suger tag i den.
Förresten var han ganska kul först. Vi har tränat skall och det sitter långt inne när jag kommenderar, men när han nu stod där med enkilosapporten framför sig ville han först inte ta den, så naturligtvis testade han att skälla ordentligt istället.
Och visst är det underligt. Den här herrn fick se sin första en-kilosapport som 9-veckors valp. Han sprang genast fram och tänkte ta upp den, men oj, den var tung, varvid han överlade någon bråkdels sekund så morrade han till, riktigt ilsket för att prylen gjorde motstånd, slet upp den från backer och sprang sedan flera varv runt trädgården med den (bild på detta finns här). Men tre år senare och med 20 kilo mer på benen, nästan bara muskler, större tänder och mycket starkare käkar, då är den så tung så tung? Kan någon förklara det?

Till annat: När man lär sig att klickerträna börjar man snart, precis som hunden, leta efter nya och spännande sätt att använda klickern. Så nu testar vi en helt ny grej. Seaton har ju ofta varit svår att få att gå ut direkt till spåret vid upptagen. Jag satte alltså på honom sele och lina, satte ner targetstickan i backen c:a 20 meter bort. Tog Seaton i fotposition och gick mot stickan. 10 meter från stickan kommenderade jag "ut till stickan". Han gjorde precis som jag förväntat, drog iväg direkt och samtidigt höll jag emot lagom mycket i linan, så att han drog mig fram till stickan med mothåll, precis som han ska göra vid spårupptaget, och så klickades/belönades han förstås när han nosade på targetstickan.
Vi upprepade det här några gånger och sedan gick jag iväg och "lade ett spår", direkt utanför tomten, och med stickan bara 15 meter från spårupptaget. Så upprepade vi proceduren, jag skickad ut honom mot spåret, med kommandot "ut till spår". Det gick som en dans, och ännu en gång, som gick lika bra.
Problemet är nu inte löst med detta, för nu återstår förstås det det där nötandet, som man måste köra även med klickerhunden. Men han fattar i alla fall vad det handlar om mycket snabbare än hunden man tränar bara med röstberöm.

Kommentera

Till toppen

Onsdagen 21/9
Det är ju det där med påsläppet som inte vill sig och Seaton som nu fattat vad spår är och spårar väldigt bra när han väl tar tag i spåret, men som bara vimsar vid spårupptaget. Idag lade jag tre rakspår med avslut vid varje spår, omkring 75 -100 meter långa, och med tre nya spårupptag varje gång.
Vid första påsläppet var han som vanligt, vimsade och kom tillbaka och visade inget intresse för att ta upp spåret, fast han hade markerat det. Till slut ledsnade jag. Satte honom bredvid mig och pratade lugnt med honom: "Det finns ett spår därute, med apporter och godis". Seaton lyssnade till synes intresserat. Så pekade jag ut, och sade lugnt "ut och ta spår". Och det gjorde han, direkt och hur snyggt som helst. Gick spåret drömlikt med gott drag och tog apporten på slutet, med köttbullar och lek som belöning.
Så var det dags för nästa påsläpp. Det gick som det första. Jag bara gick mot spåret och lät honom dra ut i linan och det blev samma vimsande och inga tecken på att ta upp spåret. Då tog jag in honom igen och satte honom vid sidan och pratade lugnande med honom och skickade ut honom igen, och se, nu tog han spåret snyggt och prydligt och gick det lika perfekt som det första.
Vid det tredje påsläppet tyckte jag att jag började se ett mönster och satte honom alltså direkt, talade nerlugnande med honom och skickade sedan ut honom med samma goda resultat.

Då, trillade det ner en tioöring i mitt huvud. Milda makter, han ska lugnas ner före påsläppet, inte bara släppas ut till spåret medan vi går emot det, som jag brukar göra, och jag ska inte säga "leta spår" utan "ta spår". Det var nämligen ungefär samma sak som hände på tävlingen, efter att han vimsat runt ett tag och klättrat på mig en stund dessutom, så satte jag ner honom och pratade lugnande med honom och sedan gick han ut, tog visserligen bakspår men dock, tog spåret i alla fall och räddade tillställningen.

Jag har antagligen tänkt alldeles fel, delvis på grund av problemen vi hade för ett drygt år sedan.
När han verkat sådär helivrig och på hugget har jag skickat direkt, låtit honom forsätta rakt ut mot spåret bara, i tron att han då verkligen varit sugen på att få spåra. Nu börjar jag tro att han nog velat jobba men endera blandat ihop påsläppet med uppletande och så har det bara låst sig när det finns ett spår därute istället för en pryl, eller så är han bara alldeles för uppstressad när selen kommer på och kan inte koncentrera sig om han inte lugnas ner först.
Nå, ännu så länge har jag bara sett denna goda effekt av nerlugnande före skickande fyra gånger efter varandra så jag ska kanske inte ropa hej. Det blir väldigt spännande att se om det här håller streck vid nästa träningstillfälle.

Kommentera

Till toppen

Fredagen 23/9
Några träningsspår senare. Jo, nog verkar det som om det bara har varit jag som har varit osedvanligt klantig, för inte är det något fel på Seatons spårlust inte.
Igår lade jag ut ett upptag, satte honom, talade nerlugnande och pekade ut mot spåret innan jag skickade ut honom. Han for ut som ett jehu, såg ut som om han skulle ta bakspår men vände själv efter några meter. Men jag kände mig förstås inte helt övertygad fortfarande, om att jag har hittat rätt knapp.

Idag lade jag ut två 100 m:s rakspår på gärdena hemma (man ska aldrig säga aldrig, lovade ju förra året att aldrig göra det mer), med två upptag. Selade på och satte Seaton först, som jag alltså gjort de senaste gångerna.Skickade ut honom men var inte beredd på farten, så jag tappade spårlinan varför han skjöt över spåret ganska rejält. Ropade inom honom, på vägen tillbaka hittade han spåret och tog det direkt. Sedan var det ett perfekt spårarbete och ett rejält roligt avslut.
Över till andra sidan vägen och det andra spåret. Jag brukar ha handske på vänster hand för att kunna hålla emot och släppa ut linan med jämnt mothåll. Det hade jag även idag, men när han skickades hade han samma fart ut och den här gången såg jag till att hålla i ordentligt och hålla emot så att det inte skulle bli störtrusande bara. Jag klarade inte av att hålla emot med bara en hand, så jag tvingades hålla emot med båda händerna - och fick därmed ett rejäl brännblåsa i högerhanden. (men det var en kär blåsa smil. Han stannade direkt vid spåret och började med att gå bakåt, jag suckade, men hann knappt sucka färdigt, så vände han och drog i full karriär och med så kraftigt drag iväg i rätt riktning att jag även nu tvingades hålla linan med båda händerna. Gick perfekt i spårkärnan och tog slutapporten.

Jag har en känsla av att problemet är löst och just nu hatar jag mig själv som har tänkt helt fel med Seaton. Istället för att släppa på honom direkt och medan han verkar ivrig, som jag gjort av gammal vana och i rädsla att han skulle tappa intresset, skulle han alltså lugnas ner och tvingas koncentrera sig innan han skickas ut att leta spår. Dessutom säger jag inte "leta" för jag har en känsla av att även detta ord kan ha förvirrat honom. Istället säger "ut till spår" och ordet "ut", att han ska gå rakt ut och ifrån mig, det kan han redan.
Tänk om jag hade kommit på detta tidigare för det har i huvudsak varit spåret som varit mitt problem, och det har verkligen varit jag som varit problemet inte Seaton, som det vanligtvis är.

Kommentera

Till toppen

Tisdagen 27/9
Jodå, Seaton fortsätter att ta upp spåren fint och spåra som en riktigt drömhund. Det har han gjort på flera spår sedan jag skrev sist. Hoppas det håller i sig.

För övrigt verkar det som om vi skulle kunna komma igång och träna sök - äntligen. En klubbkamrat, som jag inte träffat tidigare har ringt och vill att vi börjar träna tillsammans, och med Dan med som figurant också så räcker det ju för ett par nybörjarhundar. Sedan kan det ju komma till folk när vi är igång och tränar. Vi ska börja nästa vecka och jag ser verkligen fram emot det.

Kommentera

Till toppen

Onsdagen 28/9
Idag har vi börjat träna rullmarkering, men bara husse, Seaton och jag. Tänkte att han skulle kunna lite om den saken när vi börjar träna på allvar nästa vecka.
Nå, vi har ju tränat lite sök tidigare också och då tränade vi med skallmarkering men nu bestämde jag mig för att vi ska köra med rulle i fortsättninen. Att vi började med skall berodde på att Seaton hade tendens att släppa rullen i början, och det tyckte jag inte var något bra betéende att träna in.
När vi testade lite sök i Villingsberg, i somras, hade han lite svårt att komma igång att skälla, så det var bl.a. orsaken till att jag bestämde mig för rulle istället. Båda metoderna har ju sina för- och nackdelar.
Men visst kom han ihåg.
Vi började träna markering på nära håll, mönstre: "ut och hämta rulle, tillbaka till matte, ut igen och påvisa". Det gick alldeles utmärkt, men det visade sig att när han hade påvisat, och fått godis för det, var figgen tvungen att resa sig och gå iväg direkt, för annars började han skallmarkera. Ville väl ha mer godis, och det hade han ju fått för skällande tidigare, så det beteendet måste vi bryta nu. Det blir nog inget större problem om han aldrig belönas för skall hos figgen från och med nu ( tror jag optimistiskt smil ).

Kommentera

Till toppen

Fredagen 30/9
Att träna hund kan verkligen vara tålamodsprövande. Vi spårade alltså idag. Tre korta spår med tre spåruppletanden. Jo det har nog gått framåt, men det vore en lögn att säga att problemen är lösta. Tidigare var det ett steg framåt och ett steg tillbaka. Nu har det varit två steg framåt och ett tillbaka och återingen ett framåt och ett bakåt, men det betyer ju i alla fall vi har tagit ett steg framåt och står och stampar där nu.
Idag var det slarv vid påsläppet på första spåret, och sedan bakspår. Så var det slarv igen och bakspår och slarv igen, och till slut iväg i rätt riktning.
Andra spårpåsläppet var slarv och sedan ett bra upptag och detsamma gällde det tredje spårpåsläppet. Själva spårandet, när han väl tagit upp det spåren rätt, var kanonbra varje gång.
Det har alltså inte räckt att bara lugna ner honom. I varje fall räckte det inte idag. Tillbaka igen, till påsläpp väldigt nära och med bara en lite vinkel mot spåret så att det blir naturligt att ta upp det i rätt rikning.

Kommentera

Till toppen

 

Innehåll
Från september
1/9 torsdagen
3/9 lördagen
3/9 kommentar/Karin
4/9 söndagen
4/9 Kommentarer

Anita/Ulla-Brith
5/9 måndagen 10/9 lördagen 10/9 kommentarer/ Ulla-Brith 15/9 torsdagen 21/9 onsdagen 23/9 fredagen 27/9 tisdagen 28/9 onsdagen 30/9 fredagen



Sidan är försedd med en osynlig
räknare som använder sig av cookies.
Klicka här för mer information.