Du är på Convoco's hemsida

TRÄNINGSDAGBOK
År 2005 (oktober t.o.m. december)


Kommentera gärna, ge synpunkter eller fråga!
(ditt inlägg förs in i en kommentarruta)


Lördagen 8/10
Så har vi testat ett alldeles nytt sätt att avskräcka från bakspår (förlåt Karin, jag testade inte ditt tips först). Min mejlträningskompis, Lotta i Stockholm, går på kurs just nu, och hennes instruktör hade haft en hund med precis samma problem som jag brottas med med Seaton just nu, eviga bakspår. Till slut hade hon börjat misstänka precis det jag varit inne på en tid, men knappast vågat skriva för kan hundar verkligen tänka så långt; nämligen att när de gått framspår en tid vet de precis vad som finns där och då blir de nyfikna på varifrån spårläggaren kommer och vill undersöka det istället. Hon trodde det till slut och hade lagt något avskräckande i bakspåret och det hade hjälpt.

OK. Tänkte jag när Lotta mejlade mig tipset, finns det även andra som haft samma misstankar så kanske det inte är så tokigt tänkt i alla fall, så jag beslutade testa metoden i fredags. Nu vet jag ingenting speciellt som Seaton tycker illa om men de flesta hundar brukar ju inte gilla att få sig en dusch av en spruta rakt i nyllet, så det testar vi. Jag hade ingen sprejflaska som passade så jag ställde ut en burk med vatten i bakspåret istället, för att stänka på honom om (ja egentligen när) han tog bakspåret, c:a 30 meter från upptagsplatsen, så en apport och en reservapport i andra änden av spåret, som inte var långt.

Nu var det spännande. Seaton gick ut, raskt och full av iver, kollade in spåret i båda riktningarna, oj tänkte jag, nu tar han nog framspår idag, så efter att noga ha kollat in i vilken riktning spåret gick bestämde han sig för att dra iväg - jag vad tror ni? Jo bakåt förstås och med mycket kraftigt drag i selen. Han gick rakt i fällan - perfekt! Stötte strax på vattenburken, markerade den prydigt och med viftande svans och väntade på att jag skulle komma och öppna den. Jag gick fram, sade inte ett ord, tog upp burken, stänkte vatten på huvudet på honom ett par gånger, satte ner burken igen och gick tillbaka med honom till utgångspunkten, några meter längre framåt bara och skickade honom igen.
Han hade inte blivit speciellt nerslagen av erfarenheten med vattenstänkandet, för han rusade ut, tog spåret direkt, i rätt riktning, lika kraftigt drag och där låg ju apporten inte långt bort så då blev det en lång lekstund och en massa köttbullar.

Det var ju en gång det, och nu var det bara fråga om hur många gånger jag skulle behöva upprepa det här lilla obehaget i bakspår och om han skulle tåla det.
Igår inköpte jag ett par nya blomsprayflaskor. Idag blev det spår med sådana i bakspåret. Jag lade upp spåret så att vi skulle träna två påsläpp efter varandra. Och nu lyckades jag förstås klanta till det ordentligt. Jag känner inte skogen här lika väl som kring Vrågården, där jag kunde varenda sten och oavsett från vilken vinkel jag såg den, så jag släppte på honom på fel ställe. Jo jag hade snitslat, men det hängde en gammal snitsel kvar lite framför den jag hade hängt upp idag, och dagens snitsel såg jag inte. Så när Seaton rusade ut och ville dra med mig snett bakåt, blev jag tveksam och insåg att han var inte på spåret, men var 17 gick det. Jag gick med honom för jag visste ju att vi skulle träffa på det snart, för så mycket kände jag igen som att vi inte var bakom spåret i alla fall. Så 30 meter längre fram får han upp ett spår, viker av i det i perfekt framspår och vips stod han vid sprayflaskan!
Ridå! smil
Det var bara att belöna honom för att han hade spårat upp flaskan och fortsätta i spåret fram till apporten där han också belönades rikligt förstås. Så var det ju inte riktigt tänkt. Nå, vi hade ju ett upptag till och en flaska till. Jag släppte på honom rätt nästa gång. Nu gick han ut, lika ivrigt, kollade någon halvmeter bakåt och tog sedan framspår - perfekt!

Kan ju inte säga att problemet är löst än - som vanligt, och vid det här laget har jag liksom blivit ganska luttrad. I morgon blir det ett par nya påsläpp med sprayflaskor i bakspåret, och då ska jag inte sjabbla vid något av påsläppen. Gissa om jag är spänd på hur det går då!

Kommentera

Till toppen

Söndagen 10/10
Det var spännande idag. Jag lade ut två upptag med sprayflaskor i bakspåren. Spåren hade legat drygt en timme och Seaton var eld och lågor, som han varit den senaste tiden, för att han ska få spåra. När jag satte på honom selen satt han och sniffade mot bakspårshållet. Det drog tydligen lite fast jag tyckte det var alldeles vindstilla.
Så släppte jag på honom på spåret, han for ut som skjuten ur en kanon och tog spåret direkt - i rätt riktning. Jah! Så tog han slutapporten förstås och det blev lek och belöning för den.

Därpå var det dags för påsläpp nummer två. Det spåret gick i vinkel mot det första och här borde han inte ha vittring vid påsläppet, om han hade det på förra spåret. Han satt även denna gång och sniffade i luften, och såg ut att vara mest intresserad av bakspårshållet. När han släpptes på betedde han precis likadant som vid första påsläppet, rakt ut som ett jehu, kollade någon meter bakåt i en båge runt bakspåret, tog upp det rätt och iväg och tog slutapporten. Så då blev det en riktigt rolig lek och massor med köttbullsbitar.

Det var fyra riktiga upptag på raken. Det har han inte gått sedan före tävlingen i Örebro i våras, där han bakspårade för första gången i sitt liv.

Säker kan man fortfarande inte vara, men en sak är klar: Han vet vad som är framåt och bakåt och det är inget fel på hans luktsinne.
Tänkte först att han kanske kände lukten av vattenflaskan vid första upptaget och att det fick honom att gå rätt, men så kom jag på att igår tog han ju vattenflaskan i framspår och belönades för den, så han kan knappast ha förväntat sig obehag vid denna. Jag tror att jag måste tolka det som att tioöringen trillat ner, fast det har jag ju trott många gånger förr - och blivit besviken.

I morgon blir det samma sak, men med längre avstånd till vattenflaskan i bakspåret och med garanterad vind från flaskan. Dessutom ska vi testa det här med lite andra spårläggare också, så att han inte får för sig att det kanske ligger roligare saker i andras bakspår, eller i varje fall inga tråkiga sådana, om han försöker bakspåra då.

Kommentera

Till toppen

Tisdagen 11/10
Så har vi då kommit igång att träna sök, två personer med sambon som extra figurant. Det gick ju bra. Seaton tycker uppenbarligen att det här är väligt roligt, men samtidigt är det mycket nytt att hålla reda på, så det blev nog ett skick för mycket. Ska vara noga att inte göra om det misstaget. Man ska ju alltid sluta när hunden tycker det är som roligast och är som mest tänd på uppgiften. Träningskamratens hund gjorde också framsteg och hon var nöjd med sin hunds insats.

Sedan var hon vänlig och lade ut ett spårupptag till oss, med en vattenflaska i bakspåret, som vi gick en dryg timme senare och efter att spårläggaren hade åkt igen. Jag hade ju nästan hoppats att han skulle ta bakspår för att få en chans att tala om att det inte är roligare att gå sådana när andra lagt spåren än när matte har lagt dem. Men han tog inte bakspår. Det femte raka framspåret alltså, så så långt verkar det ju lovande.

För övrigt så galopperar han in med enkilosapporten nu, så igår gick vi upp ett kilo. Det var inte riktigt kul, men efter lite klickande och korv lyfte han den och bar dem några meter till mig. Bara att fortsätta med tvåkilos tills den blir lika enkel som enkilosklumpen blev ganska snabbt.Men just nu önskar jag att jag hade skor med stålhätta.

Kommentera

Till toppen

Torsdagen 13/10
Ha, ännu ett korrekt framspårsupptag, ingen tvekan alls, 1/2 meters kontroll och så iväg åt rätt håll. Behövde inte använda sprayflaskan idag heller. Glad är jag smil !

Kommentera

Till toppen

Lördagen 15/10
Idag har dottern varit här och det passade ju bra att kasta ut både henne och sambon i skogen för ett litet sökpass. Det här tycker Seaton är urkul. Han nästan flyger fram i skogen. Det blev bara tre skick idag, men de gick storartat. Önskar bara att jag hade satt igång att träna honom tidigare med bara husse och lillmatte som figuranter kan man också komma en bra bit.

Sedan kämpade vi en stund med tvåkilosapporten. Det går ganska bra, fast lite obekvämt tung är den ju.
Kommentera

Till toppen

Söndagen 16/10
Ett appellsår idag, ungefär, men med ett riktigt upptag: Ha! Det blev ännu ett korrekt framspårsupptag, efter att han kollat in några meter bakåt, som var motvind. Ska man börja våga tro att han fattat vad jag vill att han ska göra, och att han tänker fortsätta att göra det? Resten gick hur som helst som en dans.

Kommentera

Till toppen

Onsdagen 26/10
Vi fortsätter att träna sök en gång i veckan och det går väldigt bra. Han hämtar rullen mycket målmedvetet och påvisar sedan utan tvekan. Men han har en liten tendens att göra en extra koll hos figgen vid tredje skicket, om det kanske går att få godis hos figgen redan när man hämtar rullen. Kan bero på att han behöver konditionstränas, att han chansar på en enklare väg när han blir lite trött eller så är det så att när han blir lite trött så slår det lite slint i hjärnan, "va, var det inte godis jag skulle få här, nehej visst, måste lämna den rullen till matte först". Så vi får väl börja konditionsträna, inte dumt för matte heller, som inte har någon vidare kondition längre, för att uttrycka det milt. Cykling ligger väl närmast till hands.
Sedan är jag ju van vid skallhundar så jag glömmer att röra mig framåt på stigen när Seaton är ute och hämtar rullen. Det måste jag tänka på att börja göra. Det är en av fördelarna med rullmarkering, att man kan få träning av sicksackmönstret automatiskt på det sättet. Detta mönster går ju inte att träna på en skallhund förrän man börjar träna blindslag.

Idag tränade vi lite uppletande också. Det har vi inte tränat sedan lägret och, och då bara några gånger, dessförinnan inte sedan förra hösten, men det gick också alldeles utmärkt. Fast han får än så länge se att man lägger ut föremål, och aningen konstigt var det med föremål som matte inte hade tagit i, men bara en extra sniff innan han sög första främmande föremålet och kom med det.

Kommentera

Till toppen

lördagen 29/10
Ingen glädje vara beständigt, så sant så. Idag behagade Seaton to upp bakspår igen. Men se där låg en vattensprayflaska, så det blev tre korta duschar rakt i "ansiktet" - inte kul men heller inte så förfärligt avskräckande.
Jag lade tillbaka flaskan och förslog att vi skulle börja från början, och det gjorde vi, några meter längre fram och nu var det ingen tvekan. Han gick ut rakt och utan tvekan, tog framspår direkt och sedan missade han första apporten, men spårade för övrigt som vanligt, ivrigt och med starkt drag i spårlinan och de andra två apporterna tog han, så även om det blev upp som en pannkaka så blev det ner som en sol.

Jag tyckte faktiskt att det var bra att han tog bakspår, så att han verkligen får klart för sig att det finns något mindre kul i bakspåret - varje gång. Sedan vet man ju inte om det hjälper för gott, men det har i alla fall inte förvärrat situationen, tvärtom gjort den lite bättre i alla fall. Sex raka korrekta upptag var ju en framgång i förhållande till bakspår varenda gång under ett halvårs tid smil.

Kommentera

Till toppen

söndagen 30/10
Så har vi antagligen kommit till vägs ände med den här vattenkorrigeringsmetoden. Idag lade jag ut två kortare spår, det första med en vinkel och det andra ett rakspår, med sprayflaskor i bakspåret i båda spåren. Det första spåret tog han upp helt korrekt, tog en apport och sedan gjorde han något som imponerade stort på mig. Jag hade lagt det här spåret rakt över grusvägen (c:a 4 meter bred) och det fixade han utan att tveka, och c:a 25 meter in på andra sidan låg slutapporten, som han nog inte hade i näsan för vinden låg ifrån apporten och som han tog och belönades för förstås.
Så bröt vi och sneddade över gärdet för att skicka honom på upptag på det sista spåret. Han gick ut direkt och energiskt, snodde runt lite vid spåret och tog ett snygg bakspår - igen! Suck!! Jag följde med, han fick sig ett par duschar av sprayflaskan, sedan gick vi tillbaka till påsläppspunkten igen, några meter framför och där skickade jag ut honom igen - inga problem. Nu tog han upp spåret korrekt, bra motivation och drag, tog apporten på mitten av spåret och fortsatte lika energiskt till slutapporten.

Detta var ju ömsom vin och ömsom vatten får man säga. Mycket bra med övergången över vägen, bra spårarbete, ingen missad apport, men ledsamt, minst sagt, med bakupptaget. Därmed vågar jag inte fortsätta med vattenflaskor i bakspår längre. Om han inte har fattat vad det handlar om nu, utan det är så att han bara slumpmässigt tar spåret i ena eller andra riktningen, då kommer vi ju förr eller senare till den punkten där han inte vill spåra alls, för "man vet ju aldrig vad man kan råka ut för när man spårar". Så i fortsättningen blir det bara "matte står envist kvar om han tar bakspår och vägrar gå med honom". Jag vill verkligen inte riskera att ta ur honom den goda spårmotivation han har nu.

Det finns en annan möjlighet också. Vilda djur, och detta har jag noterat på nästan alla mina hundar i träning också, måste vara beredda att försöka igen, även om de åker på en propp ibland. Många gånger har jag noterat hur hunden försöker med ett oskick en gång till, trots att den blivit korrigerad för det, som för att testa: "Var det verkligen det här som var förbjudet?". Om det handlade om det idag, då borde han inte gå bakspår mer utan veta vid det här laget. Om inte, som sagt, då ska vi inte köra det här det vidare för då lär han sig ingenting på det och då riskerar vi bara att han tappar lusten för spårarbetet. Vi får väl se hur det går i fortsättningen. Den fortsatta träningen kommer att ge svar på de här frågorna.

Kommentera

Till toppen

lördagen 5/11
Vi fortsätter att träna sök och nu har jag gjort en sådan där riktig idiotgrej, (så igen: gör inte som jag gör, gör som jag säger att man ska göra smil). Jag har nämligen anmält Seaton till en lägreklasstävling i sök i början av december. Det är nog den värsta chansning jag tagit i hundtävlingssammanhang. Sök ska man inte börja tävla i för tidigt. Risken är stor att man då får problem med blindmarkeringar. Nå, om jag ser att det inte fungerar så ringer jag väl återbud veckan före tävlingen, så ännu vet vi inte om det blir någon tävling av. Det innebär i alla fall att jag piskas att träna regelbundet och då har det ju något gott med sig. Men min avsikt är förstås att tävla.

Har testat med fast rulle ett par gånger och den tar han utan problem. Problemet är det vanliga, att han vill ta den även på andra ställen, så nu får han ha rullen dinglande i halsbandet när vi leker och gör andra saker, och får veta att det är fel att ta upp den då. Jag säger NEJ med beslutsam röst. Sedan skickar jag honom ganska direkt efter en tillrägelse, att markera Dan, och hittills har han inte tvekat att göra det även om han fått tillsägelse att inte ta den strax dessförinnan.

Vidare har vi börjat träna med dolda figuranter (det ska ju finnas en sådan i lägre klass), Dan springer och gömmer sig bakom dörrar, i våra uthus, och så får Seaton springa och markera honom. Ännu så länge får Dan ha en springa öppen i dörren, så att Seaton får lite kontakt med hans fot eller hand. Idag gömde vi Dan i jordkällaren, men det var riktigt ordentligt svårt. Seaton letade runt i skogen framför dörren, han sprang runt huset (som stenkällaren ligger under) flera gånger men lyckades inte lista ut att Dan låg innanför dörren. Det var nu inte så konstigt, kom vi på, för källaren har takventil, vilket innebär att det drar in luft genom dörrspringan och går ut sådan via ventilen i taket, så det var säkert ingen vittring precis vid dörren. Seaton har dessutom aldrig varit med inne i stenkällaren. Det var nog lite för svårt konstaterade vi. Så Dan fick glänta lite på dörren så att han såg det och då gick det förstås bra.

Kommentera

Till toppen

Tisdagen 8/11
Idag behagade Seaton tappa rullen på väg tillbaka till mig (första gången sedan vi började träna systematiskt), och på något sätt hade han missförstått vad som gäller, för han snöt rullen snabbt som attan, sprang ut till figgen igen och sniffade på denne och vände sedan tillbaka till mig - och tappade rullen en gång till. Hade jag inte kallat in honom då, hade han rusat ut till figgen igen med den upptagna rullen i munnen. Han fick inte påvisa. Det blev nytt utskick och den gången gick det bra.

Det var ganska risigt där han sprang,
och han har en tendens att inte hålla tillräckligt hårt i rullen. Det var därför han tappade den när grenar och ris slog emot den del av rullen som dinglade utanför munnen.
Så matte hem, ut på nätet och beställde en norskrulle, men det tar ju minst en vecka innan den kommer och här har vi inga slarv eller ligga.på-latsidan veckor att ta av. Allså tillverkade jag en "norskrulle" i kväll, som vi får testa i morgon. Hoppas den fungerar tills den riktiga rullen kommer.
bild
Det här med rullmarkering har jag visserligen varit med och tränat andra hundar för, men det är en annan sak än när man tränar det själv med den egna hunden, vilket jag egentligen inte gjort tidigare, så här blir det personliga lösningar, förmodligen inte alls de bästa som finns. Har ni bra tips, kom gärna med kommentarer med problemlösningar.

Jo, det måste jag också berätta förresten. Idag tänkte jag att vi skulle ta reguljärt påvis i koppel, hittills har han fått påvisa okopplad. Milda makter. Jag kopplade honom, sade "visa" och han iväg, i vanlig ordning som skjuten ur en kanon - och då gick halsbandet av, men det märkte han inte ens. Där stod jag kvar med ett koppel och ett trasigt halsband i handen. Snopet får man ju säga. Det här måste jag hitta på en lösning till för annars bryter han nacken av sig nästa gång, när halsbandet inte går sönder (det här var gammalt och slitet), eller så sliter han handen av mig.

Kommentera

Till toppen

onsdagen 9/11
Haha, dagens livsfilosofi, att ingenting är förutsägbart, helt fel vad gäller ganska mycket, stämmer emellertid precis när det gäller hundträning. Där ställs man ständigt inför nya överraskningar.
Jodå, Seaton tog den fasta rullen men han fick stora problem att få tag i den. Varför det då? Jo, han försökte slänga upp den till munnen och ta den i luften. Han gjorde inte som andra rullhundar, började leta på marken för att hitta den.

Varför gör han så, blir ju den naturliga frågan. Hela tiden som vi haft lös rulle har han ju böjt sig ner, sugit rullen direkt och återkommit med den, oftast direkt. Vi tror att han sett rullen direkt, inte sniffat efter den, men har inte testat det än eftersom det kräver ytterligare fabrikationer som jag inte har hunnit med än. Jag tillverkade nämligen ett antal kritvita läderrullar när jag tränade med sök med Jazza, för det var så lätt att se när hon hade dem i munnen när hon kom in från en figurant. Nu tror vi att Seaton inte har letat och sniffat på marken efter rullen utan han har sett den direkt, sugit den och sprungit tillbaka till mig. När han så kommer ut till figgen och inte ser rullen lysa kritvitt på marken, försöker han först skalla, men det lönar sig inte, då börjar han försöka ta den han har runt halsen istället, men varför böja sig ner, den hänger ju under hakan!
Nu får jag tillverka ett antal bruna rullar, som inte syns så tydligt när han kommer ut till figgen och börja om från början, så att han får vänja sig vid att leta efter rullen på marken och bara skicka honom utan fast rullen en tid, så får vi se om min gissning håller streck, eller om han anser att det handlar om ett cirkusnummer det där att få tag i rullen i luften.

Bortsett från denna lilla överraskning så var han ivrig som vanligt och tycker söket är urkul. Han var dessutom ganska skicklig på att kasta upp rullen och ta den i luften. Inte så konstigt, han är en hejare på att ta köttbullar, korvbitar och bollar i luften Det allvarliga var att han försökte med skall först och jag tror inte att bruksdomarna accepterar att hunden dubbelmarkerar. smil
Det troliga är att han först försökte skalla fram rullen när han inte såg den direkt, för han är ju skallmarkeringstränad från början och då skallade han fram bollen. Men det var mer än ett år sedan han skallade mer regelbundet på sökträningar och inte ens då tränades han speciellt mycket (det blev ett par markeringar i somras på lägret dock) och inte förrän idag, sedan vi började träna honom med rulle, har han skallat på det sättet, riktigt bra skallmarkering förresten. Men bakslag får man nog lov att kalla det och sådana får man ju alltid när man tränar sök. Kommer de inte tidigt brukar de komma senare i träningen.
Bara att trava in i arbetsrummet och sy ihop några bruna lösrullar alltså.

Kommentera

Till toppen

Söndagen 13/11
Det har sina sidor med hundar som fattar blixtsnabbt, eller som har egna idéer om hur problem ska lösas. Det är inte alltid de är lättränade eftersom de överlistar en ibland, eller inte alls fattar det man tror att de ska fatta i andra fall.

Alltså det blev det bruna sökrullar och bara lösrullar de senaste övningarna, i onsdags, igår och idag. De bruna lyste ju inte i ögonen, så vad gjorde Seaton? Jo, han började leta efter figgens händer, och när det inte fanns en rulle i någon av händerna skällde han på figgen istället. Två gånger visade då figgen med handen var rullen låg, för att bryta skällandet, varpå Seaton snöt rullen direkt och kom tillbaka till mig med den. Sedan hade han lärt sig en bra genväg, ser man inte rullen direkt så skäller man på figgen så att denne visar var rullen ligger. Vad rätt det var tänkt, att bryta skällandet, vad fel det blev.
Så då fick figgen order om att gömma händerna och strunta i om Seaton skällde, bara vänta ut honom, så att han får komma på att han måste leta reda på rullen själv. Han började direkt med att leta efter figgens händer men när han inte såg några sådana och inga sådana kom fram så började han själv leta på marken, hittade rullen ganska direkt och kom med den. Om han inte kunde se händerna skällde han alltså inte. Man undrar ju hur de associerar våra små fyrbenta vänner. Så vid de närmaste övningarna får figgen gömma sina händer så får vi ser hur det här utvecklar sig.

Kommentera

Till toppen

Onsdagen 16/11
Jaha - vad gör man när det är blaskigt och blött på appellplanen och har en klickertränad hund som inte gillar att sätta sig i väta, än mindre att lägga sig eller krypa i sådan? Hur svulten ska hunden vara för att underkasta sig detta obehag för ett klick och en godbit tro? Hur många dagar ska den få vara utan mat innan man tränar den på en blaskig appellplan eller tävlar i regnväder och hur etiskt är det att svälta hunden? Det där med löptikar som belöning är, som ju alla vet, varken praktiskt eller möjligt.
Eller får man avstå från att träna och tävla med en sådan hund när det är dåligt väder, alltid ringa återbud till tävlingar när det regnar? I Så fall tvingas man ju ringa återbud titt som tätt, och på tävlingsdagens morgon. Om det handlar om att väga upp obehaget med svält måste man å andra sidan alltid svälta hunden lika många dagar före varje tävling, eftersom man inte i förväg vet om det kommer att regna under tävlingsdagen (och jag gillar inte att svälta mina hundar!).
Någon expert på klickerträning som har ett bra svar?

Kommentera

Till toppen

Söndagen 20/11
Två sökträningstillfällen till har vi gjort sedan den 16:e, ett för ett par dagar sedan och ett kort sådant idag.
Förra gången upprepade sig skällandet hos figgen för att få fram rullen - inte bra. Då blev det en räcka skick på kort sträcka med figge som bara struntade i hans letande efter händerna, tills han självmant började leta efter rullen varvid han fick beröm av mig direkt när han tog rullen. Det gick hem ganska snabbt.

Idag gjorde vi två skick, med lösrulle och ingen spring-ut eller dyk-upp. Seaton for iväg som skjuten ur en kanon, letade jättefint och markerade perfekt, liksom påvisade som han skulle. Sak samma vid nästa skick.

Så långt allt väl alltså. Men man ska aldrig ropa hej - nu har figgarna haft sina händer helt dolda och Seaton måste även kunna börja leta efter rullen trots att figgens händer är synliga. Det är ju troligt att figgen på tävling inte sitter med händerna bakom ryggen eller instuckna under sina ben. Det blir nästa lektion.

Kommentera

Till toppen

Torsdagen 23/11
Så har vi tränat lite med dolda figgar idag. Figgen fick sätta sig bakom dörrar i våra uthus, och det fungerade bra, men då hade vi lösrulle så han var ju tvungen att leta efter och hitta rullen. Det är alltså inte säkert att det fungerar lika bra med fast rulle.

Vi testade också lite lydnadsträning idag. Allt som inte handlade om att sätta sig eller lägga sig gick utmärkt, men det där med att sätta ner baken, eller slänga sig ner på en blöt mark, för att inte tala om att krypa, det var inte populärt. Vi tog en liten, kort och inte speciellt hård eller utdragen (snarare blixtsnabb) duell om saken och sedan gick det bättre, men inte blev det strålande inte. Så alla som tydligen har hört att Seaton gick en så bra lydnad i Kind, och som har hotat att komma och titta på oss i Göteborg när (fast jag skriver fortfarande "om") vi tävlar där, ska nog inte förvänta sig någon imponerande lydnadsuppvisning. Stanna ni hemma och sov i era varma sängar istället smil.

Kommentera

Till toppen

Fredagen 25/11
Dagens övning, dold figge och med fast rulle, gick alldeles utmärkt. Men, så dök det upp ett nytt problem, frenetiskt tuggande på rullen så fort han har satt sig vid min sida, tydligen för att han inte kan spotta ut den direkt som han gör med lösrullen. Men det problemet tar vi inte itu med nu. Det blir lösrulleträning nu fram till den eventuella tävlingen.

Lägga sig på kommando, "njae, men kanske - ja åtminstone nästan", som en sprättbåge med magen uppdragen och mycket långsamt ner - ser inte bra ut alls, kan kanske ge en 5:a - med välvilliga domare.

Kommentera

Till toppen

Fredagen 2/12
Tävlingen närmar sig med stormsteg och jag har varit i valet och kvalet flera veckor om jag skulle ringa återbud eller inte. Nu har jag dock bestämt mig för att åka iväg i alla fall, men jag ser det hela som en ren träningstävling, vill se hur Seaton beter sig i söktrutan på en tävling. Gör han något så när bra ifrån sig där kommer jag att vara nöjd hur det än går med resten.

Vi har tränat lite lydnad i snö den senaste veckan, och då går det skapligt att sätta sig, till och med att lägga sig under gång, åtminstone ibland, men krypa, hu, det är inte kul. Det blir ömsom grodhopp ömsom smygskritt. Inga poäng att vänta i det momentet alltså och det är ett dyrt moment att missa. Dessutom kommer jag inte att lägga honom plats, också många poäng som ryker, eftersom han fryser just nu, helt utan underull som han är för tillfället (en himla dålig tid att fälla ur helt på tycker jag, men båda storfäller just nu). Det innebär att vi kan glömma bra poäng i lydnaden. Så återigen, ingen idé att komma till klubben för att se Seaton gå en bra lydnad. Det kommer han inte att göra.

Kommentera

Till toppen

Söndagen 4/12
Det gick som jag förväntade mig - alldeles otroligt uselt, upp som en pannkaka och ner som en pannkaka med andra ord. Idag har Seaton samlat ihop så många nollor på en brukstävling att det inte borde finnas några sådana kvar åt honom för framtiden - kunde man ju hoppas.

Det var 3 cm blötsnö och snöade, och det var inte kul att sätta sig och lägga sig, och eftersom Seaton är en kreativ herre hittade han på det ena hysset efter det andra. Han betedde sig som en hund som inte är ett dugg tränad. Han började med att vägra lägga sig vid platsliggningen, (som jag chansade på trots allt eftersom han låg på träningen igår och med skott och utan att gå upp). Men se idag skulle det inte liggas plats. Efter dubbelkommando kom han dock ner och låg som en sprättbåge. När jag hade gått fem meter kommer rottisen bredvid rusande förbi mig och jag hinner knappt fatta vad som hände förrän Seaton kommer springade efter henne. För mig såg det ut som om rottisen hade sprungit iväg och då hade Seaton hakat på, men det var tydligen Seaton som drog upp henne.
På budföringen gick han bra till mottagaren, där han inte ville sätta sig och när han vimsat runt denna lite startade han återmarschen, på eget bevåg, fick se skytten och sprang svansviftande fram till denne. Det var bara att vissla in honom, inget poäng där heller.
Linförighet, fria följet och framförgåendet gick väl skapligt, nåja - efter omständigheterna och därefter lade han sig under gång för nior???? (dagens bravad). Sedan fortsatte han dock sin enhundsshow. Han startade inkallningen på tävlingsledarens kommando, kanonfart in. Apportbocken hämtade han och sprang till tävlingsledaren med och han tjyvstartade återhoppet utan att ha satt sig ner på andra sidan. Men han såg väldigt glad ut under hela tävlingen, så han gjorde i alla fall bort sig med flaggan i topp.Jag hade faktiskt trott att han skulle se lite nedslagen ut över vädret, men han kom alltså på ett sätt att göra livet lite festligt trots detta. Jag har sett de här takterna tidigare! Olydnad kallas det och beror på att hunden aldrig lärt sig att det finns ett "ska" i sammanhanget också.

Jaha ja, bara att hoppas att han skulle göra ett skapligt sök, så att det fanns något att glädja sig över men se han hade ingen aning om vad sök var. Han var ute på spår, sprang ut, i halvfart, fastnade vid första avvallningsspåret och började spåra, trasslade in framtassen i rullen och hoppade omkring haltande på tre ben. Frigjord från bensnaran sände jag över honom till andra sidan, där han försvann bakom en bergknalle, i lagom promenadtakt. Var borta en stund och jag tänkte att nu kommer han nog med rullen och då kanske det lossnar, men han kom tillbaka utan en sådan och hela hunden signalerade att nu stämde ingenting för honom - så jag bröt där. Han hade varit framme hos figuranten fick jag veta senare, utan att markera denna.

Men dagen bjöd på en stor glädje trots våra egna delvis clownartade tillkortakommanden (sådana där som ser ganska kul ut när andras hundar uppvisar dem). Karin, som också tävlade i lägre klass sök med Kessie (Convoco's Balalajka) blev uppflyttad och vann klassen och med 9,5 på söket, jätteduktigt, och det kompenserade mer än väl. Massor med Grattis Karin smil!

Tillägg ett par timmar senare och sedan jag vilat och tänkt lite. Jag brukar visserligen sällan förvänta mig kanonsegrar och andra tycker att jag är alldeles för pessimistisk inför tävlingar, och det är jag nog, men även när det gått riktigt illa på en bruks- eller lydnadstävling brukar jag alltid hitta någon eller några punkter att glädja mig över. Sådana finner jag idag också, fast jag inte hade orkat fundera igenom resultaten för ett par timmar sedan.
Den stora och riktigt goda saken i det hela var faktiskt att Seaton INTE tog upp rullen när han började spåra och rullen låg där på marken rakt under nosen. Det hade ju kunnat vara frestande för honom att ta upp den och springa till matte med den, så pass orutinerad som han är. Ingen blindmarkering alltså, som en del andra råkade ut för. Blindmarkeringar är inget roligt problem det heller.

Kommentera

Till toppen


Kommentar:
Precis som du själv skriver ska du vara glad att han inte blindade. Vi har hamnat i den snurren. Busy blindar men bara på tävling. Så nu får hon bli soffhund.
Kul att ni börjat med sök. Det är så kul att jag kommer att fortsätta att träna fast jag lägger tävlingskarriären på hyllan.

God Jul och Gott Nytt År!

Ulla-Brith Persson och S Anna-Karenina alias Busy Bus
16/12. Klockan14.07


Svar:
Det var trist att höra att du fått problem med blindmarkeringar, men det där går ju att träna bort. Inte ska du sluta söktävla bara för den sakens skull. De allra flesta som tävlar med rullhundar råkar förr eller senare ut för blindmarkeringar. Det är ju det stora problemet med rullmarkering och ett problem att ta itu med, inte bara ge upp inför.
Risken att jag får det problemet med Seaton är minsann inte över dessutom men jag är glad för det lilla.

God jul och Gott Nytt tillbaka!
Kerstin
16/12.06 klockan 14.30

Kommentera


Kommentar:

Hej Kerstin!
Det var länge sen jag var här och tittade - men det är lika kul att läsa som vanligt om vad ni håller på med! Jag kan tycka en sak (och det kan vara en feltolkning utifrån vad du skriver och vad du inte skriver..) - det verkar som om du låter honom "lära in" felen ganska länge innan du börjar korrigera. Varför får han gå bakspår så ofta innan du gör något? Sigge gick bakspår en gång och efter 10 meter var det stopp. Han vet att "matte följer inte med åt det hållet". Visst, jag styr honom, men 20-30 gånger den lärdomen "matte vet ändå var spåret är, bara hon oftast vägrar säga det till mig!" och så blir det inte fel sen. Eller så har jag haft tur...

Samma söket. Det verkar som om han ändå inte riktigt vet vad han håller på med. Antingen är inte figgarna tillräckligt roliga eller så har han inte fattat under vilka villkor belöningen kommer. Jag har jobbat mycket med baklängeskedjning. Först hitta figge - ha kul. Hitta figge - apportera lösrulle från marken till matte, tillbaka! till figge - ha kul. Vad jag än lägga på den kejan så är det alltid hos figgen belöningen kommer, men det är inte hittandet allena som räcker till det... Sigge har börjat blinda också, visst. Men det var bara backa så han kom ihåg kedjan igen. Ingen figge, inte lönt ta rulle, för det blir ingen belöning... Du kan så mycket mer om hundträning än vad jag kan, så kanske jag gör det för enkelt för mig..? Men jag gör samma sak på lydnadsplanen. Vill man ha en belöning så måste man lägga sig om så matte lägger mig i en myrstack, annars är matte jäklans tråkig och bara fortsätter envisas. Och jag säger ytterst få gånger ordet nej... det har tagit mig lite tid att komma dit, det ska jag erkänna...kan Seaton vara så olikt Sigge? Gott nytt år på er!
Chris
3/1 klockan 12.40


Svar:
Hej Chris!
Och tack för ditt inlägg, roligt när jag får kommentarer.

Det var nog så att jag började med att inte gå med i bakspår. Så har jag alltid gjort med mina tidigare hundar. Då lade han av bara, vimsade runt, kunde försöka ta bakspår gång på gång, och vimsa runt dessemellan.
Och faktiskt, jag har aldrig haft en hund som beter sig som Seaton gjort under spårträningen, så alla mina gamla knep har bara inte fungerat. Då får man testa annat, men ingenting jag testat har fungerat så när vi tar upp spårträningen igen kommer jag att gå tillbaka till "matte går bara inte med i bakspår". Har jag inte skrivit det? smil.

Vad gäller sök så är det så enkelt som att han inte är tillräckligt genomtränad. Jag har egentligen inga problem i sökträningen. Han älskar att springa och leta figgar och på träning går han som en liten kanon. Den där söktävlingen var en ren blåchansning, och den fungerade inte och det visste jag att jag riskerade pga att han inte är genomtränad.
Där var det snarare lydnaden som var bekymmersam, och det han gjorde där hade jag inte förväntat mig. Bara belöningsträning har inte förebyggt detta.

Hur gammal är din Sigge? Är han långhår eller korthår?
Kerstin
3/1.06 klockan 15.20

Kommentera



Till toppen

 

Innehåll
Från oktober
8/10 lördagen
10/10 lördagen
11/10 lördagen
13/10 torsdagen
15/10 lördagen
16/10 söndagen
26/10 onsdagen
29/10 lördagen
30/10 söndagen

5/11 lördagen
8/11 tisdagen
9/11 onsdagen
13/11 söndagen 
16/11 onsdagen
20/11 söndagen 
24/11 torsdagen
25/11 fredagen 

2/12 fredagen 
4/12 söndagen 
16/12 kommentarer/

Ulla-Brith/Chris




Sidan är försedd med en osynlig
räknare som använder sig av cookies.
Klicka här för mer information.