Du är på Convoco's hemsida

TRÄNINGSDAGBOK
År 2006 (Januari t.o.m. december)


Kommentera gärna, ge synpunkter eller fråga!
(ditt inlägg förs in i en kommentarruta)


Onsdagen 4/1
Det här hundåret har inte börjat bra. Nyårsdagen blev Banjo ordentligt sjuk, kräktes och fick över 40 graders feber. Under natten till måndagen började han tom kräkas upp avföring, och i andra änden kom ingenting ut när han försökte bajsa. Det värsta var att han föreföll ha ont också. Det blev Djursjukhuset i Borås på måndagen och där ligger han kvar, med dropp, och ännu har jag inte besked om vad det kan vara som han har drabbats av.

en timme senare:
Så har veterinären ringt och jag har fått besked. Man har konraströntgat honom. Det enda jag inte förstår är varför man inte vidtog den åtgärden redan första dagen eftersom det var som jag trodde, stopp i tarmen, en c:a 10 cm lång propp i tjocktarmen. Förstår inte vad men den flyttar på sig och har nu bara 10 cm kvar till ändtarmöppningen, så det är inte cancer i alla fall. Han ligger på kraftigt dropp vilket tydligen ska hjälpa till att få ut proppen. Han blir kvar tills i morgon, så hoppas jag att proppen har kommit ut då. Man skulle ringa mig ikväll om den gjorde det under dagen. Nu skulle man ta ut honom på promenad och hoppas att det ska hjälpa.

Kommentera

Till toppen

Tisdagen 7/2
Dags att börjar träna men först vill jag tala om att Banjo mår bra för närvarande, men måste gå på fettfri dietmat framöver. Det var bukspottkörteln som var infekterad och det krävdes en bautakur med antibiotika för att få honom bra igen. Nu har denna kur just avslutats, så nu gäller det, om han kommer att få återfall eller klara sig på dietmaten framöver. Jag håller tummarna.

Annars har vi tränat några sökslag med Seaton idag, den första träningen sedan plattfallet i december. Han visste precis vad det handlade om, rakt ut, markerad, trots att han inte sett figuranten gå ut, och direkt ut för att påvisa därefter. Det var roligt att se och Seaton strålade av glädje över att få jobba igen.
Sedan får jag ju lov att erkänna att vi inte hade varit så noga med att valla under den tidigare träningen, vilket givetvis var orsaken till att Seaton fastnade vid första tvärvallningen på tävlingen och blev alldeles förvirrad. Så idag vallades det - ordentligt och det ska göras varje gång från och med nu.

Resultatet blev att Seaton började snurra runt vallningsspåren vid andra skicket, men han letade också ganska brett och fann till slut figuranten och inte genom spårande. Markerade och påvisade lika bra. Vid det tredje och sista skicket däremot, hade han kommit på det där med vallningsspåren och den här gången tycktes han mest leta efter det spår som skulle leda till figuranten, eller hade barit blivit nyfiken på de här spåren i största allmänhet, så när han kollat runt utmed vallningsspåren och sidspåren i rutan, kallade jag in honom. Tyckte att så mycket försök att spåra ska inte belönas med funnen figurant till slut. Så nu gjorde vi istället en snabb dyk-upp, och då for han förstås ut till figuranten som ett jehu, och markering och påvisande gick bra även denna gång.
Lärdom: att han ska få dyk-upper så pass länge att han förhoppningsvis lär sig att strunta i vallningsspåren, lockas att rusa rakt ut och över tvärvallningen utan att bry sig om den. Så får vi se om det ger resultat.
Så får ajg väl berätta att idag hade vi nytta av de vita rullarna, han ska ju tränas att inte bara titta efter dem utan böja sig ner och sniffa efter dem, och bruna syns jag bra i snön, vilket de vita inte gör. smil
Roligt var det i alla fall att börja träna igen, i synnerhet som Seaton var så triggad att jobba att jag knappt kunde hålla honom för att sätta på tjänstetecknet.
Kommentera

Till toppen

Fredagen 10/2
Vi har ju tränat tunga apporten ett tag. Den var inte helt kul när vi började med den. Då började jag med en enkilosapport och tänkte att om den är så trist, hur ska det då gå med fyra kilo? Nå - vi har tragglat några månader tills vi hade kommit till stadiet när Seaton tar upp och kommer med tvåkilosaporten i skaplig takt. Ännu har vi bara tränat inomhus, så hur han kommer med den utomhus vet jag inte än.
Hur som helst så skruvade jag på ett kilo till idag och tänkte att nu börjar det från början igen, med att "den där, usch den är alldeles för tung, den vill jag inte lyfta", men döm om min förvåning när han inte verkade märka någon skillnad. Det var ju roligt. Så kör vi då trekilos ett tag, tills han är helt van vid den tyngden, innan vi lägger på det sista kilot.

Kommentera

Till toppen

Söndagen 12/2
Lite sökträning idag igen. Nu handlar det ett tag om att vänja Seaton vid att strunta i tvärvallningarna så det blev tre po-upper. Det var inga problem med vallningarna, men nu hade han två gånger idén att ta rullen, rusa iväg 10 meter, vända tillbaka igen till figgen, utan att tappa eller släppa rullen, och sedan springa in till mig med rullen. Tills vidare gör jag ingenting åt det här utan väntar ett tag och ser om han kommer på att det inte blir någon belöning förrän han varit inne hos mig och lämnat av rullen. Om tioöringen inte trillar ner inom rimlig tid får jag tänka ut en metod att vänja honom av med den där extra vändan.
Sista, av fyra skick, skickade jag honom, utan pop-upp på en figge som bara låg 10 meter från stigen, bakom en stor sten. Han for förstås iväg rakt och långt ut, som skjuten ur en kanon. Sedan sprang han runt och letade en hel del därute, innan han så småningom vände kosan tillbaka mot mig, och fick figgen i näsan och markerade som han skulle. Det var inte illa alls, han försökte inte spåra figgen utan letade med hög nos, han gav inte upp, hade samma goda fart hela tiden och markerade som han skulle till slut.

Vi är alltså nöjda med dagens prestationer.

Kommentera


Kommentar:

Vad skojigt det låter att träna sök, det skulle jag oxå vilja prova (och rapport). Gäller bara att hitta några som kan ställa upp som figgar, finns iofs träningsgrupp i klubben hoppas bara de vill ha med en "gröning" med kortis.

Anna
23/2 klockan 16.05


Kommentera


Svar:
Hej Anna, jo det är jätteroligt, men som sagt, det eviga problemet är att få ihop en träningsgrupp, vilket har varit mitt problem hela tiden. Så just nu tränar bara min man och jag med Seaton men det räcker inte ör tävlande.
Kerstin
24/2 klockan 14.10

Kommentera




Lördagen 4/3
Så var det det där med tunga apporten. Förra gången vi tränade med tre kilo var det inga problem, han verkade inte ens märka att den plötsligt var tyngre, men idag skulle han absolut varken hålla den eller lyfta upp den. Bakslag så det förslår alltså. Nehej, tänkte jag, då får jag väl ta till träning före maten med den här.
Så när jag gjorde i ordning maten lite senare, lade jag ut apporten. Icke, sa nicke, han skulle han inte ta i den, inte ens ta emot den från min hand. Han förstod förstås inte att han skulle få mat om han gjorde så för han har aldrig arbetat för den vanliga maten förr. Då ställde jag undan maten. Testade en stund senare igen, men nej, apporten skulle fortfarande inte lyftas eller tas emot. Då ställde jag undan maten igen. Tredje gången maten kom fram, en timme senare ungefär, behagade han lyfta upp apporten ungefär 10 cm från golvet. Jag tog den direkt och så fick han sin mat. Så får vi ta det så här vid måltiderna framöver, tills han har fattat att om han bara lyfter upp apporten direkt så får han sin mat, sedan öka kraven lite i taget, lägga ut den en bit etc. Så får vi se hur det går.

Kommentera

Till toppen

Fredagen 7/4
Så var det vår igen och nu kan träningen börja på allvar igen. Så idag tränade vi ett uppletande, tre föremål ute, som han tog i flygande fläng - urkul att få jobba igen.
Då fortsatte vi inomhus med tunga apporten, som alltså är på tre kg nu. Den är verkligen inte kul. Han tar upp den men vill släppa den ganska direkt. Så nu satte jag in den i munnen och kommenderade "håll fast" och gick ifrån honom några meter och kallade på honom. Det gick bra om han slapp gå runt mig med apporten. Vi gjorde om det ett par gånger.
Därefter lite krypövningar, och där går det förstås i ilfart igen. Han har kryp-skuttat över hela köket innan jag hunnit starta. Bara att jobba med att lugna ner honom igen.
Ovanpå detta blev det lite skallträning och oj vad det är svårt att få ur sig ett skall sittande vid sidan. Jag fick nöja mig med några gläfs men det är ju ett steg på vägen, fast det är en liten tillbakagång sedan vi tränade det sist, i höstas. Men matte får ju skylla sig själv när hon tar flera månader lång paus i träningen.

Kommentera

Till toppen

lördagen 8/4
Samma träningsprogram idag. Uppletandet gick förträffligt och var jätteroligt, men sedan var det bara tvärstopp med tunga apporten. Den ska han bara inte lyfta och än mindre bära. Jag avslutade träningen där eftersom jag kände irritationen komma krypande, i synnerhet som jag vet att han kan utan problem. Men man ska inte träna om man känner sig sur.
Karin rekommenderade mig att leka med apporten och kampa om den, men det är lika tvärstopp där, icke kampa om den inte, inte ta den i munnen ens. Kanske jag inte är tillräckligt uthållig bara, har mindre tålamod än Karin. Hur som helst så lade jag av av träningen några timmar, sedan bet jag i det sura äpplet och minskade vikten till två kilo igen, då var det inget problem, ut, fäpplade lite första gången men tog och apporterade den sedan korrekt ett par gånger. Avslutade där.
Krypet gick lite bättre idag, när jag gick tillbaka till att bara tillåta ett par kryptag åt gången och vid skallövningen fick han till slut ur sig några riktiga skall igen. Därmed var dagens övningar avslutade och resultatet var ju ömsom vin och ömsom vatten.


Kommentar:

Hej! Här kommer lite tips! smil Kampa med enkilos och öka till tvåkilos, gör det till en spännande lek, så tror jag nog att han tänder även på fyra kilos så små ningom. Ha inga krav på korrekta apporteringar förrän han tar den med lust och glädje.

Missade anmälan till Ulricehamn med Kessie...attans!

Hälsningar Karin
på Carlitos

9/4 klockan 23.34


Kommentera


Svar:
Tack för tipset Karin. smil OK, får försöka med det - igen.
Synd att du inte kom med på tävlingen, hade varit kul att komma och titta.

Kerstin
10/4 klockan 18.00 Kommentera




Hej! Måste höra av mej... Jag har nämligen en korthårig collie, blue merle och hans namn är Seamus :) Vi tränar sök och lydnad. Jag kämpar också med apporten för tillfället men av andra orsaker. Vi har problem med att sitta på kall, våt, fuktig, isig, knölig osv. mark. Och eftersom våren inte vill komma, men träna måste man, har det här blivit ett "problem", dvs. något som måste övas! Jag har lärt in de olika apporterna från avlämningen. Här i Finland skall hunden sätta sej framför föraren med apporten, varefter föraren tar den och ber hunden till utgångsläge. Jag övar alltså först av allt att sitta med apporten i munnen framför mej. Har Seamus framför mej, ger apporten och han sätter sej. Den tyngsta apporten vi har är 2 kg och gjord av trä, så den är ganska stor. Visst är det svårt för hunden att hålla i en sån grej så jag försöker lära honom att hålla i den rätt, så att det är lättare för honom. När han vet att belöningen alltid kommer efter avlämningen har det aldrig var! it nåt stort problem att springa efter apporten och komma in med den. Men nog babblat.. mina nätsidor är på finska men träningsdagboken på svenska :) som nog kan vara lite råddig.. Klia Seaton från mej, jag har alltid då och då kommit hit och beundrat honom :)

Jannica
13/4 klockan 08.43

Kommentera


Svar:
Hej Jannica:
Tack för dina tips och roligt att du hittat hit.
Att sitta stilla med apporten har han inget problem med. Det är att ta upp trekilosapporten från golvet som är det problematiska.
Annars känner jag igen det där med att inte vilja sitta och ligga på kall och våt mark smil
Kerstin
13/4 klockan 12.00

Kommentera



Till toppen

Måndagen 10/2
Vår, äntligen, och inga ursäkter för att inte träna. Var tävlingsledare på vår elitklasstävling igår, på uppletandet och blev verkligen inspirerad. Jag tror aldrig att jag sett en så stor samling så bra hundar i uppletanderutan. 9:orna och 10:orna nästan haglade över de tävlande. Och gissa om det gav träningslust att se alla dessa duktiga hundar skratt

Så idag var det fram med spårapporter och läggande av vårens första spår, kort visserligen, test på upptag och en vinkel bara.
Jösses, jag hade stora svårigheter att hålla honom när han spårade, tvingades vira linan flera varv runt handen för att inte tappa den, eller för att den inte skulle glida ur händerna. Upptaget gick perfekt, rakt ut, en koll en meter i bakspår och iväg i rätt riktning med full fart och ett drag som var lite obekvämt som sagt, men på längre spår brukar det ju bli lite lugnare efter några hundra meter. Fina lokaliseringar av apporterna och vinkeln var inga problem, inte heller övergång över grusväg en bit efter vinkeln. Blodad tand är nu bara förnamnet. Sedan vet jag ju att jag har en förmåga att falla tillbaka i slapphet igen förstås. Ska i alla fall försöka komma igång på allvar igen.

Kommentera

Till toppen

Måndagen 5/6
Så har vi varit ute på lite aktiviteter, somligt gick bra, annat mindre bra. Men nej, det har inte varit bruksprov. Istället ställde jag ut Seaton på Västra LO:s utställning i Tånga hed, med ett cert som resultat, och det kan man ju inte klaga på.

En vecka senare var det dags för nästa eldprov, en korning som gick alldeles käpprätt. Seaton gjorde i praktiken ingenting. Följaktligen och fullt korrekt med tanke på hur han uppträdde, fick han en bedöming som sade att han inte hade några drivkrafter alls - i stort sett, dessutom var han mindre livlig (milda makter, en livligare hund skulle jag inte orka med). Ska inte säga att jag var förvånad dock, för syster Iza visade inte heller framfötterna på sitt korningsförsök och hon hade också ett bra MH bakom sig.

Jag hade helt enkelt inte samma hund i kopplet som vid MH-testet. Så då undrar vän av ordning, ska inte de här proven tala om hurdan hunden är - innerst inne? Och i så fall, lider Seaton av schizofreni kanske, eller någon annan allvarlig personlighetsstörning, split-personality- syndromet kanske? Han borde ju nämligen inte ha bytt personlighet och anlag på tre år.

Nu har jag tidigare haft en collie som var mycket stabil, absolut och totalt skottfast hela livet och som var helt fantastisk att arbeta med. Han bara älskade att samarbeta med matte, han lade aldrig av och han avancerade upp till elitklass i både sök och spår ganska raskt, men som jag aldrig tog till en korning, nämligen Convoco's Opus. Däremot gick han igenom korningstestet på en linhalarkurs (kurs för att bli korningsfiguralt)som jag var med på och då bedömde läraren, som förstås också var korningsdomare, att Opus var värd, minns faktiskt inte om det var minus 185 poäng, eller bara minus 85 poäng, att han var rena avlivningsobjektet alltså. Inte heller han gjorde värst mycket under korningen. Sedan dess har jag inte haft mycket tilltro till korningarna och aldrig tagit en hund till en sådan, förrän nu. Den här korningen stärkte mig i den uppfattning jag fick då. Det är helt enkelt något lurt med collies och korningar, fast jag kan inte säga att jag begriper vad. Nå, jag struntar i vilket, för jag har samma hund nu som före korningen och jag är helnöjd med min Seaton, den roligaste hund jag har haft att träna med sedan Opus dagar.

Kommentera

Till toppen

Kommentar:

Ja, visst är det nåt lurt med dessa Collies, håller med dej helt och fullt. Har ju bara haft kortis i nio månader men det märks tydligt..... smil)
Anna
8/6 klockan 09.34


Kommentera


Svar:
Fast du har väl inte gått MH eller ett korningstest med din kortis ännu? Så hur märks konstigheten på den?
Seaton är inte alls konstig till vardags smil. Kerstin
8/6 klockan 11.55

Kommentera


Kommentar:

Oj, menade inte riktig så, menar att de är ganska olika andra raser, med träning osv. Har iofs oxå hört andra som liksom dej fått väldigt olika resultat på MH och Korningen.
Anna
8/6 klockan 22.52

Kommentera


Torsdagen 29/6
Så har vi äntligen fått vara med i en sökgrupp och glad för det är jag. Nu har vi tränat två torsdagar i rad och jag hoppas att det ska bli en stadig träningsrupp, för ska man tävla krävs det minst en träning i veckan.
De andra i gänget har förstås inte collies. Två har mallar, som ju nästan alltid är mycket energiska och arbetsvilliga, och båda som är med är mycket trevliga hundar. En har en schäfertik som är lite över det vanliga, mycket trevlig, arbetsvillig och med en fart som nästan är lite farlig, dock är hon inte så helt glad i andra hundar smil. Båda mallarna har trevliga mattar och schäfertiken har förstås en trevlig husse. Så det blir nog ett fint gäng.

Seaton gillar träningen, men var lite för fet när vi började, förra torsagen, jag gödde ju upp honom till uställningen. Han har mycket mer fart i utskick och även i lydnaden när han inte har så mycket av det som kallas "massa" i utställningssammanhang smil, så jag har bantat honom några veckor och redan idag märktes det skillnad, en märkbart bättre fart ut till figgarna.

Förra gången skickade jag ut honom på fullt djup, men då föll han tillbaka i att skalla istället för att ta rullen när han inte fann rullen direkt. Det var ju inte riktigt bra, så idag bestämde jag mig för att ha kortare utskick, så att jag såg när han tog rullen, för att kunna klicka just då. Det gick fint de första slagen men vid det sista ledsnade han på att leta efter rullen så då satte han igång att skalla istället. Det har ju hjälpt tidigare. Jag hade emellertid instruerat figgarna att strunta i honom om han skallade och bara vänta ut honom, och det fungerade. Så i stort sett är jag nöjd med hans insatser. Men nog är det typiskt: När jag började träna sök med honom och tänkte ha skallmarkering, som jag haft på alla mina tidigare collies i söket, då var det ursvårt att få honom att skalla ordentligt. Nu kan han skalla ursnyggt när han inte hittar rullen ganska snabbt.
Nå, han får komma på själv att det aldrig, aldrig lönar sig att skalla, så ordnar det sig nog till sist. I huvudsak är jag annars nöjd med hans insatser och väldigt glad att jag får vara med i ett sökgäng igen.

Kommentera

Till toppen

Fredagen 28/7

Jodå vi har tränat sök fler gånger sedan ja skrev sist och hittills har Seaton mest fått öva sig att ta rullen och finna ut att det inte lönar sig att skälla. Det har gått bättre och bättre, allt färre återfall.

Sista gången vi tränade var Karin och Kessie (Convoco's Balalajka) med, och Kessie är riktigt duktig i söket. Jag måste verkligen beundra Karin för hennes ihärdighet och skickliga träning.
Nu ska jag i alla fall till Collielägret i Villingsberg nästa vecka och den är gången ska vi vara med i en lydnadsgrupp, vilket jag aldrig varit tidigare. Jag har haft dåligt med träningshjälp på klubben, behöver träna mer med kommendering, behöver folk att skicka honom genom grupp etc. så jag hoppas få tillfälle till sådan träningshjälp på lägret (fast lydnadsgruppen väl egentligen handlar om att träna för lydnadstävlingar). Sedan har jag nog planerat att ge mig ut i skogen också, några eftermiddagar, för att lägga spår med herr Seaton.

Lägret brukar bli en träningskick, har varit lite slö att träna på senare tid måste Dessutom är det alltid trevligt att träffa både gamla bekanta och nya människor där, så Collielägret är något jag ser fram emot varje år. Återkommer efter lägret och berättar alltså.

Kommentera

Till toppen

Måndagen 7/8
Hemma från årets collieläger i Villingsberg. Börjar så smått hämta mig efter veckan. Förstår inte varför jag blir så trött efter lägren, möjligen hänger det ihop med sena nätter och tidiga morgnar. Lägret var som vanligt trevligt och alltid lika roligt att träffa gamla bekanta, liksom att göra nya bekantskaper. I år delade vi Villingsberg med boxerlägret. Det såg rörigt ut när vi kom men organisatörerna hade ordnat det hela väldigt fint och sett till att dela ut marker och lydnadsplaner till grupperna enligt ett rullande schema, så att det inte blev osämja om de bästa områdena så det fungerade bra trots att det var 150 personer där samtidigt och massor med hundar. Det visade sig dessutom att boxerklubbens sökinstruktör var en gammal god vän sedan jag var på ett antal Kindsläger i mitten av 80-talet och det var väldigt roligt att träffa honom igen, även om vi aldrig hade tid att prata någon längre stund med varandra.
Jag hade ingen kamera med mig, så kan inte visa några bilder idag, men andra som fotograferade digitalt har lovat att skicka mig några bilder så jag hoppas kunna lägga in några lite senare.

Jag var alltså med i en lydnadsgrupp för första gången i min i år exakt 25-åriga träningslägerhistoria (ett hundläger varje år). Det var en ny erfarenhet. Lena Renefalk var en bra, trevlig och generös instruktör och alla i gruppen hjälpte till att komma med tips och goda råd så jag fick en hel del med mig hem i bagaget. Tyckte att veckan var givande - fast delvis på ett annat sätt än både gruppkamrater och kursledaren hade tänkt sig kanske smil.

Jag bestämde mig nämligen för att det nu var dags för herr Seaton att få lära sig att det finns ett "måste" i lydnaden också. Som jag sade på lägret när vi skulle lösa hans positionsslarv i linföriget, att nu har jag klickat och korvat honom för perfekt position i linförighet och fritt följ omkring 2.275.338 gånger och han behagar fortfarande inte hålla en acceptabel position i någotdera momentet. Det är väl på ett ungefär (för en 7:a sådär), men bra och precision i momentet kan man verkligen inte beskylla honom för att ha. Dags att tala om att det helt enkelt inte är tillåtet att fladdra hur som helst vid sidan eller sätta sig lite ungefär. Så de senaste två dagarna har vi tränat linförighet och med korrigeringar (fast ganska måttliga sådana) när han slarvar med positionen eller med sättandena. Det var förstås inte så roligt att bli korrigerad, för det är han nu inte van vid, så igår ville han inte vara med och försöke smita in. Men redan idag verkar han ha fattat att det faktiskt är riktigt roligt att göra rätt även om det är mindre roligt att göra fel. Eftersom han är en ganska vek herre så behövdes inga hårdare korrigeringar, och inte speciellt många heller. Sedan får vi se hur det går framöver med "insättandet av kravfasen", som jag borde ha satt in redan för snart tre år sedan. Hur som helst, vi hade en riktigt bra träning idag, där han verkade fatta vad kraven gick ut på, och gick både linförighet och fritt följ som en liten dröm efter att par korrigeringar - med massor av beröm och belöning som resultat förstås.

Kommentera

Till toppen

Söndagen 13/8
Sökträning idag. Det gick väl inte lysande, men ett framsteg kan jag i alla fall notera. Han försökte aldrig skälla vid figgarna idag, tog rullen och kom när han väl kom ut till figgarna. Det får jag vara nöjd med idag.

Figgarna låg ganska långt ut i rutan och den här gången var vi i en skog med många rotvältor, så redan vid första slaget och trots att han hade en dyk-upp, så avvek han från kursen en aning och kollade bakom en stor rotvälta, ingen figge där, då fortsatte han ut till figgen. "Han är inställd på 15 meter", trodde Lena, men jag är inte så säker på den saken för vi har tränat på stora avstånd härhemma och han har inte haft några svårigheter med sådana. Det kan istället ha varit så att eftersom han tränat mest i marker med alldeles slät mark, och bara en enda rotvälta, där figgen legat, så undersökte han rotvältan av gammal vana (alla mina tidigare collies har haft en tendens att slarva med att koppla på näsan i söket och gärna använt ögonen istället, och det har ju Seaton redan visat att han också gärna gör, som när han inte såg rullen och började skälla direkt istället för att leta efter den). Men det kan också ha varit en annan sak som förvirrade honom lite, nämligen att området var väl avvallat. De hade vallat (innan jag kom eftersom jag kom sent då jag hade letat efter stället trekvart innan jag hittade det), vilket vi inte gjort tidigare, och den enda gång han gått en ruta med tvärvallningar tog han det första tvärspåret (på tävlingen i höstas), så det kan ha varit tvärspåret som förledde honom, och dessutom en rotvälta. Dessutom var vi sist av ganska många hundar. Hur som helst, han tog figgen, fast jag hade önskat lite högre fart ut.
Andra slaget var dystert misslyckat. Han sprang ut 15 meter, och avvek till en annan rotvälta, men avbröt plötsligt och haltade allvarligt. Bara att gå ut och kolla vad som hade hänt. Jag tyckte att det såg ut som om han hade skurit sig, eller stuckit sig i tassen, som han vägrade stödja på. Men medan vi stod och pratade så började han röra sig som vanligt igen och hältan hade gått över redan, så vi gjorde ett utskick till, och där gick han rakt ut och markerade, så det var helt OK, men fortfarande med lite av halvfart. Dags att motionera både honom och mig alltså, har jag vissst konstaterat tidigare. Men å andra sidan handlar det nog mer om motivation än om dålig kondition för hans del och den var inte riktigt på topp idag.
Han har en liten tendens att stressa upp som en galning innan han börjar jobba, för att sedan verka helt slut just när det är dags att göra något. Vi hade suttit en bra stund och väntat på vår tur och jag hade jobbat med att lugna ner honom under tiden. Endera lyckades jag för bra med den saken, eller så var han redan trött när det var dags. Men rent misslyckat var det inte. Motivationen måste i alla fall upp en del. Men den kommer väl, han är ju inte så rutinerad precis, och dessutom kan man inte säga så mycket pga av hur han beter sig vid ett enda tillfälle. Och som sagt, han skallade aldrig vid figgarna idag så det var dagens glädjeämne vad gäller sökträningen.

Kommentera

Till toppen

Söndagen 20/8
Sökträning idag igen. Seaton gjorde sina tre slag, alla med dykupper. Den här gången testade vi olika belöningsmetoder, en med trasa, en med boll och en med korv. Det var nog korven som tog priset.
Hur som helst, han sprang ut bra, hämtade sin rulle och påvisade, utan problem. Så då är jag förstås nöjd. "Fast du måste låta honom gå fler slag varje gång", menade Lena, annars kommer han ingen vart. Så det får väl bli lite fler slag nästa gång, som det tyvärr dröjer två veckor till pga SM, dit flera i gruppen ska åka.
Ska försöka träna lite tillsammans med Dan under tiden, och dessutom träna mer lydnad, och lite spår också.

Kommentera

Till toppen

Måndagen 28/8
Den här veckan blev det ingen sökträning pga SM i bruks, då de flesta i sökgänget skulle resa upp och se på SM.
Men idag tränade vi sök med Seaton härhemma, bara Dan och jag istället. Vi vallade av ett område och skickade honom på fyra slag. De två första hade vi pop-upper, och det gick bra, men han hade tendens att springa tillbaka samma väg som han sprungit ut till figgen, alltså att inte gena tillbaka till mig, lite framåt på stigen. Likaså sprang han tillbaka till utskickssträckan vid påviset. Men det kommer väl så måningom tänker jag.
Så testade vi ett slag utan pop-up, och det var inga som helst problem, rakt ut i full fart och korrekt markering, och den här gången kom han direkt mot mig på stigen, med framtag alltså. Jättebra. Så vi testade en fig till utan pop-up, och det gick också bra, även om han rusade ut och troligen tog spåret fram till figgen så sneddade han tillbaka till mig och påvisade rakt ut från mig. Så jag kan inte vara annat än nöjd. Det var även Seaton för han gillade träningsstunden.

Kommentera

Till toppen

Söndagen 9/3
Sökträning idag igen, med sökgänget, hemma hos oss idag. Det gick inte helt illa, även om jag såg vissa problem i Seatons betéende i sökrutan.
bild/Sökträning

Vi började med en "dyk-upp" på första slaget, och det gick förstås bra (nå egentligen med ett problem som jag inte fick klart för mig förrän senare, återkommer till det). Han gick ut direkt och markerade som han skulle (verkade det som).

Nästa figge prövade jag utan dyk upp. Han sprang ut men tog första tvärvallningsspåret en bit, struntade i det och gick ut och tog figgen. Inte bra att han tog tvärvallningsspåret men bra att han vek av och tog figgen med korrekt markering och bra påvisning.

Tredje figgen, som låg i ett risvärn, skickade jag också direkt på, utan dyk-upp. Seaton sprang ut bra, men tog andra tvärvallningsspåret strax framför figgen (vinden låg från figgen) och sprang utmed detta en bra bit, gav upp, drog tillbaka mot stigen och skulle just till att korsta stigen och springa över till andra sidan, då jag kallade in honom. Skickade ut honom igen och den här gången sprang han rakt ut och tog figgen, markerade och påvisade korrekt.

Sista figgen sprang han rakt ut och tog, utan att följa tvärvallningen. Det var bra - men, på tillbakavägen tappade han rullen, stannade till och tog upp den igen innan han kom till mig med den. Det var INTE bra.

Alltså, att han tar upp tvärvallningsspåren är ju inte bra, men jag låter honom göra det och hoppas att han själv ska komma på att det inte lönar sig, så jag säger ingenting, tills vidare. Det verkade ju, på sista figgen, som om han fattat att det inte lönade sig. Vi får se nästa gång om han kommer ihåg den saken.

Men - så frågade jag figgarna efteråt hur han hade betett sig hos dem. Då talade en figge om att han hade hållit på att nosa på hennes händer. Då öppnade hon händerna för att visa att hon inte hade något i händerna. Det var ju inte så bra, för det var en signal till honom att göra något annat. Då först hade han börjat leta efter rullen på marken. Så jag bad figgarna att i fortsättningen gömma sina händer så att han inte kunde nosa på dem. Jag hade helst sett att den här figgen inte hade rört ett finger utan låtit honom nosa och nosa på hennes händer tills han kommit på att det inte lönade sig och börjat att leta efter rullen istället, alldeles självmant. Hoppas det fungerar så nästa gång, med alla figgarna.

Det där att han tog upp rullen när han tappade den, får jag ta itu med tillsammans med Dan. Han ska lära sig, även om jag kommer att försöka använda en norskrulle som han inte kan tappa, att han inte får ta upp en rulle mer än hos en figurant. Jag tror fortfarande att en inlärning av detta kan förebygga blindmarkeringsproblem, som de flesta jag tränat rullmarkering med tidigare har fått problem med förr eller senare. Jag anser fortfarande att en korrekt tränad rullhund ska återvända till figgen och ta upp en ny rulle där om han tappar rullen på väg in till föraren.

Men allt som allt tycker jag att det var en lyckad träning. Dels hoppas jag att han i alla fall började lära sig att inte ta tvärvallningsspår och det var bra att han gick ut direkt trots att han inte hade "dyk-upp". Så jag är riktigt nöjd med dagens träning. Trots en del ofullkomligheter.

Kommentera

Till toppen

Lördagen 16/9
Idag ska jag berätta om mitt nya försök att få ordning på Seatons spårupptag. I förrgår fick jag strålande idé, tror jag i alla fall tills den visat sig oduglig. Så igår lade jag ut tre spårupptag till honom, med någon timmes mellanrum. Sedan satte jag på honom spårselen, men istället för att skicka ut honom i spårlinan på upptaget, kopplade jag loss honom och lät honom springa ut helt fritt. Det var ett 75 m. långt spår med en godisburk i slutet. Första upptaget gjorde han som han ofta brukar göra när han ska ta upp spår, sprang ut och markerade var det gick och kom sedan tillbaka till mig. Då sade jag ingenting utan gick bara sakta mot spåret varvid han sprang ut igen och tog upp det helt spontant, i rätt riktning och hittade förstås ganska snart godisburken. Spåret var en timme gammalt. Det var ju inte så illa. En timme senare gjorde vi om samma sak, på ett annat ställe. Den här gången rusade han rakt ut, tog upp spåret direkt, hitta godisburken och kom till mig med med godisburken för att jag skulle öppna den. Det var ju bra, och tredje gången gjorde han likadant. Så nu tänkte jag göra så här ett tag, så kanske den där låsningen vid upptaget, vad den än kan bero på, släpper så småningom. Håll tummarna för oss.
Och i morgon blir det sökträning igen och det ser jag fram emot, det skulle Seaton också göra om han visste om det.

Så har jag varit uppe på Oneways och hämtat Seatons halvsyster, som varit hos Jeanette en tid. Vi har kommit överens, jag och Rubys ägare Kerstin, om att om hon trivs här hos oss så får hon stanna här. Jag tror inte det ska bli något problem, men det kan ju hända saker när hon börjar känna sig mer hemma, som man inte kan förutse just nu så vi får lära känna varandra någon vecka. Jag hoppas dock att det ska gå bra för jag har blivit mycket förtjust i den lilla damen.

Kommentera

Till toppen

Onsdagen 20/9
Hann inte skriva om träningen i söndags. Den gick bra. Seaton tvekade inte att springa ut ens när han inte hade dyk-upp, så han fick testa två sådana utskick och tre med dyk-upp, och alla utskicken gick lika bra. Inte mycket att skriva om egentligen, men roligt var det att det fungerade även utan synretning och även på främmande mark.

Kommentera

Till toppen

Lördagen 30/9
Sökträning idag igen.
För första gängen testade vi "flygande övergång". Det där att hunden kommer rakt in mot föraren, från ett blindslag på ena sidan, och sänds direkt i springande rakt över till sökslag på andra sidan.

Lena i sökguppen har en suverän metod för den träningen. Den går till så här: Först ställer sig föraren med hunden på stigen och pekar ut mot figuranten. I början agerar denne "pop-up".Sedan tar en medhjälpare med sig hunden c:a 10 meter till andra sidan stigen, kopplar loss kopplet och håller hunden i halsbandet. Just när föraren säger "Ja", eller "kom då", eller liknande uppmuntrande ord", släpper medhjälparen hunden som kommer direkt in mot föraren på stigen varvid denne visar över mot andra sidan och säger "sök" i samma stund som hunden passerar föraren och rusar vidare mot stället där pop-upen syntes.
Seaton klarade detta galant idag, första gången vi testade "flygande övergång" med honom. Det var ju roligt. Vi gjorde två sådana övningsslag med honom. De sista två slagen fick han gå som vanligt, skickad direkt från stigen och utan någon pop-up. Alltihop gick som smort och Seaton betedde sig precis som man önskar sig.
Dagens träning kändes som succé för min del alltså. Jag var mycket nöjd med hans arbete.

Kommentera

Till toppen

Lödagen 16/12
Det har inte blivit mycket tränat de senaste månaderna. Jag fick inte vara med i sökgruppen längre då en av tjejerna i gruppen inte tålde mig och fick spel en dag, och menade att hon inte stod ut med att jag var med i gruppen. Eftersom jag var sist in i gruppen hade jag inget annat val än att dra mig ur. Det gjorde mig väldigt ledsen, för jag hade verkligen glatt mig åt träningen och också försökt att inte förarga den här tjejen, eftersom jag visste sedan länge att hon inte tålde mig (fast jag har ingen aning om varför). Nå, jag sade ifrån när hon uttryckte rasisiska åsikter, för sådant står jag inte ut med, och det var kanske det som rågade måttet för hennes del. Hur som helst blev det inte mer sökträning med Seaton i den gruppen.

Sedan dess har det varit eländigt väder, bara regnat och regnat, och det kunde man ju stå ut med om det inte vore för att vår tomt blir rena gungflyet när det regnar. Det enda med vårt nya hem som är ledsamt. Man kan inte träna hund när man nästan sjunker ner till fotknölarna i marken för varje steg.

Jag har i alla fall tränat lite inomhus med Ruby, som inte var speciellt mycket tränad när hon kom till oss. I varje fall verkade det inte så i början. Hon visade inte någon stor iver att träna de första veckorna, men nu har hon börjat tycka det är riktigt kul (för visst - korv är ju supergott smil)

Jag försökte träna lite spår med henne för någon månad sedan, men spårintresset var inte överdrivet stort, det gäller att träna upp det, och det ska nog gå, för annat har som sagt gått att träna upp. Damen har massor med kapacitet och skulle kunna bli hur duktig som helst - sedan vet jag inte om jag har tålamod att träna henne dit.

I början var hon inte speciellt intresserad av spårapporterna men idag verkade hon fatta att de kan vara kul. Hon är ju en naturlig apportör och hämtar gärna pinnar och annat man kastar, och dessutom har hon en massa kamplust när man drar i trasor och leker med henne. Så idag gjorde jag ett test för att se om jag kunde få henne att leta apportpinnar i köket.
Jag satte in henne i en hundbur. Lade ut lite apporter och kallade in Seaton att leta reda på dem och avlämna dem till mig, vilket han gjord med bravur förstås. Han är ju tränad i detta sedan han var valp. Så stängde jag ute Seaton, lade ut apporterna igen, så att Ruby/Syrran såg det och släppte ut henne ur buren. Och hon letade omedelbart reda på en apport och kom med den - och fick en korvbit. Sedan satte hon sig framför mig - tydligen i förhoppningen om en korvbit till. Jag stod bara och väntade och då började hon leta igen och kom med nästa apport, och sedan letade hon reda på alla de andra direkt. Jag hade lagt ut sex stycken sammanlagt. Så det var en lyckad träning. Nu ska jag träna så här några dagar. Blir bara de där träbitarna kul brukar det gå att träna upp spårintresset ganska snabbt.

Sedan tog vi en promenad med Ruby på eftermiddagen och lät henne springa mellan oss, en slags budföringar. Det tyckte hon var jätteroligt. Hon är otrolig på att springa och egentligen borde man träna henne i rapport, men jag har ju aldrig tränat det så jag känner mig väldigt osäker på den träningen, och förstås, det finns ingen rapportgrupp heller att träna med.

Kommentera

Till toppen

 

Innehåll
från januari
4/1 onsdagen

februari 7/2 tisdagen 10/2 fredagen 12/2 söndagen 23/2 Kommentar/Anna
4/3 lördagen
7/4 fredagen 8/4 lördagen 9/4 kommentar/Karin 13/4 kommentar/Jannica 24/4 mådagen 5/6 mådagen 29/6 torsdagen
28/7 fredagen
7/8 mådagen 13/8 mådagen 20/8 söndagen 28/8 måndagen
3/9 söndagen 16/9 lördagen 20/9 onsdagen 30/9 lördagen
16/12 lördagen


Sidan är försedd med en osynlig
räknare som använder sig av cookies.
Klicka här för mer information.