Du är på Convoco's hemsida

TRÄNINGSDAGBOK
År 2007 (Januari t.o.m. ...)


Kommentera gärna, ge synpunkter eller fråga!
(ditt inlägg förs in i en kommentarruta)


Fredagen 3/2
Här har varit slött några månader, knappast någon hundträning alls. Det beror dels på att gårdsplanen har varit rena lervällingen hela hösten, så det har inte gått att göra något utomhus, och dels på mattes slöhet. Men idag, i soligt väder och med frusen mark, greps jag av träningslust igen. Det börjar trots allt våras. Alltså tog jag med mig alla tre hundarna och gick ut i skogen och tränade lite uppletande. Band upp alla tre, lade ut två föremål och började med att låta Seaton leta först, han som är mest ivrig och pålitlig. Han var som vanligt bara strålande och så glad att han äntligen fick göra något igen, att han nästan lämnade skinnet kvar hos mig när han startade.

Nästa hund ut blev Banjo, som också imponerade på mig. Det var inte samma fart, men han var målmedveten och kom ganska snabbt och glatt springande med en trasa. Det andra föremålet ville han inte gå ut på djupet efter först, så han letade och letade omkring 15 meter ut i rutan. Men så länge han arbetade stod jag bara tyst och väntade och till slut, efter att han gjort en undersökande vända över stigen och konstaterat att där hade jag inte varit, tog han sig ut djupt nog att hitta det andra föremålet. Då fick han massor av beröm och såg mäkta stolt ut. Han får ju ofta inte vara med när vi tränar.

Så var det Syrrans tur. Hon startade upp lika effektivt och målmedvetet som Seaton, kom in med första föremålet ganska direkt och blev belönad med en dragkamp, Men föremål två, nja, hon hade ju hämtat ett. Det beror säkert på att hon inte är så mycket tränad tidigare. Hon letade lite oengagerat en stund, men sedan satte hon sig att pinka och började sniffa in andra dofter på marken. Då tog jag henne bara lugnt och tyst "av planen", band upp henne och skickade ut Seaton att ta det sista föremålet, som han gjorde med samma entusiasm som vid första vändan.

När jag ändå var igång tränade jag också lite framåtsändande med Seaton. Har fått ett jättebra råd av en gammal bruksräv (med förmåga till tänkande och som också började med klicker för några år sedan, minns inte om jag berättat om den träningen tidigare). Jag ställer upp Seton framöver mig, ställer mig bakom honom och vevar med armarna, som om jag går, så fort han tagit ett steg framåt klickar jag och kastar en korv framför honom. Det här tränade jag tre gånger i höstas, och det började väl komma så smått, att han började gå framåt. Jag trodde väl att det där hade fallit ur minnet, dels med tanke på att vi tränat det så lite, dels för att det var ett tag sedan - men döm om min förvåning, han kom ihåg perfekt och gjorde konststycket bättre än då vi tränade det här senast. Han startade att gå framåt och travade på ett antal meter innan han började kika efter korven som skulle komma singlande. Så det har varit en lyckad träningsdag som gav ordentlig mersmak.

Kommentera

Till toppen

Fredagen 4/2
Blodad tand var det ja, så idag gick vi ett spår, Seaton och jag. Vi hade ju en massa problem med spåren i början men de sista två åren (ungefär) har han spårat som en dröm medan upptaget har varit struligare. De som läst lite i min träningsdagbok vet att jag testat allt möjligt och nu har jag bestämt mig för att praktisera tålamod, bara stå tyst och vänta tills han tar upp spåret, inte låtsas om honom alls om han strular eller kommer tillbaka till mig. Titta i himlen bara. Så hoppas jag att han kommer på att det roliga kommer först med första apporten.

Har funderat en del på upptagsstrulet och kommit på en möjlig förklaring till hans konstiga beteende, att han oftast går ut, markerar var spåret går och sedan kommer tillbaka till mig. Det är inte spårlusten som brister, vad kan det vara då? Jag vet förstås inte, men vi har ju tränat leta apporter inomhus och i trädgården sedan Seaton var en liten valp, så jag börjar fundera på om ordet "leta" sitter så djupt, och så intensivt betyder att han ska komma tillbaka till mig med det han hittar, att det är därför han kommer tillbaka. Spåret kan han ju inte ta med sig tillbaka dock. Nå, det får vara hur det vill med den saken, men jag ska sluta att säga "leta spår" och istället säga bara "spår".

Hur som helst, han gick ut bra idag, men inte riktigt så djupt som spåret låg, gjorde en halvvända tillbaka till mig, utåt igen och tog spåret, korrekt, så det där var i alla fall minst en åtta på det upptaget, eftersom han arbetade hela tiden, och dessutom var på spåret inom en halv minut. Så jag var ganska nöjd även om jag hoppas vi ska komma till det stadiet då han bara travar vidare, ända tills han kommer till spåret och sedan tar det direkt.

Spårandet gick sedan som på räls och med så kraftigt drag, som vanligt, att jag hade svårt att hänga mig kvar i spårlinan. Alla tre apporterna kom han med, och det var jättekul att få jobba igen, tyckte både han och jag.

Sedan är det de där lydnadsmomenten som ska till för tävlandet i högre klass, tunga apporten som jag betraktar som det stora problemet, och de andra nya lydnadsmomenten som bara handlar om idog träning.

Kommentera

Till toppen

Måndagen 5/2
Så fortsätter vi träna då. Nu har vi nyss tagit ett pass med tunga apporten, första gången jag tog fram den på några månader, och si, han tog upp den och bar den flera meter till mig. Plötsligt har han dessutom börjat dra och slita i trasor igen, så min gissning var kanske riktigt, att han slutade med den saken, helt plötslig i ettårsåldern på grund av en tandskada, som ju kan läka med tiden, pulpan drar sig tillbaka eller det bildas ny emalj över skadan. Det senare verkar vara fallet när jag tittar på hans tand.

Med ens verkar det troligt att han apporterar den korrekt inom någon månad, och det var den där klumpen som jag upplevde som det största problemet tidigare. Om det inte är ett sådant längre så stiger min motivation att träna för att tävla i högre klass i vår eller tidigt i höst, rakt upp i skyn.

Vidare så börjar han kunna skälla vid sidan och på kommando också, något som satt långt inne, fast han har otroligt lätt för att lära. I det momentet, har jag lärt mig för länge sedan, gäller det att inte försöka hetsa fram skallet vilket ofta får till konsekvens att hunden blir ännu ovilligare att skälla. Nå, det momentet hade han kunnat perfekt redan om jag varit tillräckligt flitig med att träna det.

Kommentera

Till toppen

Fredagen 11/2
Idag var det strålande sol, och inspirerande att träna lite (är alldeles för slö att träna i dåligt väder numer). Så det blev lite sökträning, bara Dan och jag.

Vi tänkte testa Syrran lite också, så hon fick stå och se på vid ett träd medan vi skickade Seaton på några sökslag. Han var inget problem, och som vanligt lämnade han nästan skinnet kvar hos mig när han for iväg på första sökslaget. Men, den här gången kom han halvvägs tillbaka till mig med rullen, kom på att Dan nog hade korv, vände tillbaka, men insåg att han nog måste till mig först, så då levererade han rullen till mig innan han fick påvisa och fick sin korv.
Nästa slag testade jag ett blindslag åt motsatta sidan. Han sprang ut bra, men, halvvägs kom han nog på att Dan ju var kvar på andra sidan, så då satte han full fart tillbaka och tänkte korsa stigen för att gå ut på den sidan igen istället. Jag kallade in honom, han kom direkt och så skickade jag ut honom på Dan. Den här gången var det inget problem. Han kom in direkt med rullen. Sedan tog vi två slag till på andra sidan, med samma goda resultat. Jag var nöjd trots missarna. Nu var det ju ett tag sedan vi tränade sök sist.

Så satte jag in Seaton för att låta Syrran bara leta efter Dan. Hon fick se honom gå ut och rusade ut direkt, men kopplade inte på näsan så hon rusade förbi figgen. Sedan blev det ett letande. Hon höll på ganska länge innan hon till slut gav upp och började syssla med annat. Jag hade stått tyst hela tiden men nu fick jag ingripa, så jag kallade in henne och så fick Dan dyka upp och då rusade hon rakt ut och hittade honom. Sedan gjorde vi om det hela på andra sidan, med mig som figge. Nu ångrade hon sig efter några meter och sprang tillbaka till Dan, ville ha korv av honom igen. När hon inte fick det kom hon ut till mig. Så en gång till med Dan som figge och väldigt kort. Det gick bra.
Egentligen skulle vi väl börja med spontanuppletande, men nu gjorde vi så här och hoppades att hon skulle bli inspirerad av Seaton, och det blev hon nog egentligen. Det viktiga är i alla fall aldrig tjata på hunden, och det aktar jag mig för.

Den här lilla damen har precis lika mycket go som Seaton men hon är helt klart inte lika van att arbeta tillsammans med matte. Ser liksom inte riktigt vitsen, tycker att man väl kan hoppa över allt det där kringstrulet och gå direkt på korven. Det är bara så att man har massor gratis om man tränar hunden att samarbeta redan då den är valp. Som jag brukar säga, det är under det första levnadsåret som hunden lär sig vad livet är till för. Bara att ha tålamod och se om hon lär sig att gilla att samarbeta. Hon lär sig i alla fall väldigt snabbt och är en smart liten hunddam.

Kommentera

Till toppen

Fredagen 23/2
Glömde skriva och berätta om min strålande idé, som inte var så strålande när det kom till kritan. I söndags fick jag för mig att lägga ut ett spår till Seaton. Dan gick ut det, och sedan tog han Syrran i koppel och följde efter oss i spåret. Tänkte det skulle inspirera syrran att spåra. Om det fick den effekten vet jag inte, för jag testade henne inte med ett spår direkt efter, som jag borde gjort och sedan kom ju snön ganska snart.

Men för Seatons spårande fick det förödande konsekvenser, nå, lite överdrivet kanske. Han tog upp spåret kanonfint, men vid första apporten kom han på att Dan och Syrran gick bakom oss. Det fick visserligen till resultat att hans motivation gick i taket, men med resultatet att han rusade mer än han spårade, verkade nästan rädd att Dan och Syrran skulle hinna till apporterna före honom.

Nå, han arbetade ut hela spåret alldeles själv, men med mycket slarv och pendlande i spåret då det inte gick fort nog. Tappade en apport på kuppen men tog de andra fem.

Nu är det 10 cm snö igen - lite dystert eftersom det var vår i luften i söndags något som även småfåglarna ansåg. Så nu blir det ju inget spårande förrän snön smält bort igen.

Kommentera

Till toppen

Måndagen 5/3
Kommer just in från en uppletandeträning. Och med hundar vet man nu aldrig något. Idag var Banjo den klart lysande stjärnan. Han for ut som ett lite jehu i rutan, letade och kom med föremål nr. 1 och ut igen och letade och letade och kom så med föremål nr 2, allt i hans fullaste fart, och jättelycklig för vad han han klarat av.

Seaton däremot, drabbades av systemkrasch. Han hämtade ett föremål, helt föredömligt, men sedan blev det stopp. Han hade ingen aning om vad "leta" betydde. Jag stod tyst och tänkte vänta ut honom, men han föreföll inte ha minsta tanke på att göra något mer, stod bara där vid min sida när det inte hade hjälpt att hoppa på mig. Så det var bara att ge honom en time out vid trädet medan Banjo fick komma lös igen och leta reda på det förmål som Seaton inte ens kunde föreställa sig fanns där ute.

Därefter var det dags för Syrran, som hade verkat väldigt ivrig att få leta medan hon stod och såg på, nu hade ändrat sig vad gällde den saken. Vadå leta efter dina prylar? Så efter att hon snosat runt en stund, helt ointresserad att göra något tillsammans med mig, så gav jag upp och tog henne av banan.

Istället fick Seaton en chans till, och nu var det full fart igen, systemet hade reparerats. Så slutet gott med herrarna men mindre gott med damen i sällskapet. Men ne massa kapacitet har damen.

Kommentera

Till toppen

Lördagen 24/3
Nu - ska det bli systematisk hundträning av. Idag inbjöd vädret verkligen och man börjar ju liksom bli lite slö, inte konstigt om man har fått vackert-väderhundar på sistone, eftersom man blivit vackert-väder-människa själv. Sådan herre sådan hund.

Idag började vi med uppletande, och de gjorde var sitt strålande uppletande, Seaton och Banjo. Sedan tog Seaton och jag ett pass med lite lydnadsträning, framåtsändande, som börjar lossna lite nu, och skall, som däremot sitter långt inne. Det blir en förfärlig massa gläfsande och gnällande innan det kommer fram ett riktigt skall och jag kommer liksom inte vidare med det där. Jag börjar misstänka att han numer tror att det är så momentet ska se ut, först en rad gläfs och sedan några falsettgnäll och så ett riktigt skall. Hur bryter man den ovanan tro?

Banjo däremot, kan skälla riktigt bra, fast han knappt är tränad att göra det. Håhåjaja. Hur som helst så ska det bli tävla av med Seaton igen, även om jag fårs ställa upp i högre utan tunga apporten, som verkligen inte är kul. Ena dagen hämtar han den, andra dagen struntar han totalt i den. Godkänd kan han kanske bli i alla fall.

Kommentera

Till toppen

Torsdagen 24/5
Jag hade ju tänkt lägga oss i hårdträning och tävla i högre klass i vår. Men så hände en massa tråkiga saker på en gång. Inom loppet av tre veckor avled fyra av våra närmaste, däribland min mamma och sambons pappa. Det innebar mängder av arbete med att utrymma lägenheter, ordna med begravningar etc. Det jobbet är fortfarande inte slutfört. Dessutom fick jag arbete samtidigt, så jag har jobbat halvtid under samma tid. Men nu hoppas jag få lite tid att träna igen. Så vi har siktat in oss på Collie-SM, om vi nu blir färdiga till dess. Det är ju bra att han ett mål att sträva mot.

Så idag satte jag igång, nå, vi har tränat lite uppletande också under den här tiden och det har gått bra. Det tycker Seaton är väldigt roligt.
Nu ska det i alla fall bli träning en stund varenda kväll, med början idag. Jag gick igenom de gamla vanliga momenten och de satt väl, fast precisionen inte är den allra mest imponerande.
Framförgåendet börjar ta form i alla fall. Men skallet vid sidan är ett problemmoment. Där tycker jag att vi går ett steg framåt och två bakåt varje månad ungefär. För några veckor sedan verkade han lossna, men nu är han tillbaka i gnällande och gläfsande igen.
Stannandet under inkallning testade jag för första gången idag, och han stannade. Så det momentet ska nog bå att klara av.
Så har vi den verkliga prövningen, tunga apporten. Den testade jag inte idag. Förra gången lyfta han upp den i alla fall och kom några steg mot mig med den. Det är ju ett steg framåt.

Han var i alla fall på bettet och tyckte det var kul att träna igen.

Kommentera

Till toppen

Lördagen 2/6
Träningen idag gick strålande. Seaton, min ögonsten och underbara träningskamrat, åstadkom ett tiomässigt kryp. Som om momentet har mognat under vinterns träningspaus. Jag bara gapade. Han försökte varken krypa ifrån mig eller runda mina framfötter och han låg som klistrad utmed backen. Fast så kommer det förstås inte att se ut på nästa tävling.

Så var det dags för skall. Nåja, men det var bättre. Visserligen inte det rejäla skall jag önskar, men kanske det hade blivit en 7:a, och med tanke på de problem vi haft med detta moment så är det ju ett framsteg, fast det är en del kvar innan det sitter.

Nästa moment var framåtsändandet - enda problemet, och det är egentligen inte något litet sådant, är att han vill gå lite för långt från mig och detta trots att jag först tränat honom att gå långsamt framför mig. Men skapligt är det i alla fall. Får dock gå tillbaka lite i träningen och träna in långsammare gående före mig innan jag sätter ihop hela momentet.

Sista momentet för dagen blev tunga apporten - det verkliga sorgemomentet. Men nu tar han emot apporten på kommando. Han reser sig och går med den i munnen. Det är också rejäla framsteg. Så kanske vi kan lösa även detta. Nu har vi ju siktet inställt på Collie-SM i Västerås. Måste nog ha en tävling framför mig som sporre.

Kommentera

Till toppen

Torsdagen 19/7
Det blev aldrig någon anmälan till Collie-SM, så något sådant blir det inte och det var ju synd. Men vi har tränat lite i alla fall och skam vore det om det inte bleve något tävlande i höst heller. Så vi riktar in oss på det.

Den senaste tiden har vi tränat framåtsändande, som börjar se riktigt skapligt ut, bara att försöka hitta ett par människor att ställa upp som grupp och se om det fungerar med sådan också.

Skallet är fortfarande inte riktigt bra, fast det är lite bättre. Men nu kommer det i alla fall ett skall inom rimlig tid. Men så är det tunga apporten, som är ett evigt elände. Han kan ta den, han har hämtat den, men det var den gången det. Alla andra gånger passar det inte att lyfta upp den. Nu har jag gått tillbaka till enkilosapporten och får ta ett kilo i taget igen och se om det går på det sättet. Annars ska jag tävla i höst i alla fall så då får det bli en tävling där vi avstår från tunga apporten, men då krävs det ju en del för uppflyttning, och platsen är inte heller precis något han är suveränt pålitlig med.

Men, man får glädja sig över det som fungerar och idag gick vi ett spår, det första på bra länge, som han bara gick som en dröm. Perfekt spårupptag, rakt igenom spåret och tog alla apporterna. Nu börjar jag alltså känna mig övertygad om att jag bara förvirrade honom med att säga "Leta spår", och att det var skälet till att han ofta gick ut, markerade spåret och sedan kom tillbaka till mig - det ska man ju göra när man letar något. Så nu säger jag bara "spår", och det verkar fungera. Hur kan man vara så in i nordens låst i gamla vanor att man inte testar detta mycket tidigare i träningen.

Så håll tummarna för att jag kan ta mig i kragen och träna ordentligt.

PS: Till dig som skickade mig ett antal foton från collielägret förra året: Om du läser detta så är jag hemskt ledsen, de har försvunnit ur min dator, har förmodligen raderat dem av misstag. Jag upptäckte det när jag skulle svara och tacka för bilderna, så om du vill skicka mig dem igen är jag hemskt tacksam.

Kommentera

Till toppen

Måndagen 24/9
Så har vi då varit på lydnadsträningsläger på Tångahed över helgen. Det var en verkligt givande helg, både för att man fick träffa en massa trevliga människor och vad gäller träning och genombrott. Jag hade bara Seaton med mig och han förvånade mig storligen på flera punkter. Hundar är bara obegripliga ibland.

Träningsledaren, Dag, bad oss förstås ta fram de moment vi har problem med, och för mitt vidkommande var det två problem, som jag inte förväntade mig att någon skulle kunna lösa åt mig. Dels var det tunga apporten, dels var det skall vid sidan.

De som läst om mina vedermödor vad gäller skall vid sidan, vet ju hur jag förtvivlat. Så sätter jag upp Seaton bredvid mig för att demonstrera hur eländigt det låter. Och vad gör Seaton, jo sätter igång att skalla med riktiga och grova skall, direkt, och fortsätter skalla tills jag belönar. Det var säkert ingen som trodde att jag hade problem med momentet. Jag fruktade att det där bara var en lycklig slump, men under träning idag, härhemma, upprepade han bravaden och som han hade kunnat det här flera år. Bara att tacka och ta emot.

Tunga apporten var en annan historia, "nix den tar jag inte", ade Seaton. Jag fick rådet att hetsa honom att ta den, men icke. Han tog den inte. Då tog Anita vid och frestade och hetsade honom med apporten, och se, då lyfta han upp den. Sedan satt jag med tunga apporten bredvid mig och en massa godis i beredskap alltmedan Seaton började lyfta apporten lite från marken, fick ett klick och en korvbit, lyfte den igen och lite högre för var gång tills han bar fram den och lät mig ta den. Det var ju strålande. Då tog jag Seaton lite avsides och lade apporten och backade ifrån den några meter, och si, han tog den och kom med den. Jag ökade avståndet och till slut kom han i kort gallopp med den från ungefär 4-5 meters avstånd. Jag trodde inte det var sant. Han fäpplar väldigt vid tagandet, men det kanske blir bättre när han blivit van att ta upp och bära den.
Sedan var jag ju väldigt osäker om han skulle ta tunga apporten hemma på gården. Testade idag, och lade fram den för honom. Men se då tog han den inte. Då upprepade jag övningen från igår och satte mig på en stol, lade apporten inom räckhåll och satt där med godis och klicker. Då började han försöka ta upp den, och efter några försök gav han mig den, och så från allt längre och lägre håll, tills han slutligen kom med den flera meter. Så jag minns inte när senast var på ett lika nyttigt och givande läger.
Sedan fick jag en del bra tips av instruktören förstås, som att aldrig låta Seaton krypa så att han kommer framför mig, utan träna med att lägga honom, gå framåt något eller några steg, och sedan låta honom bara krypa fram till sidan och stanna där. Det fungerade bra. Fick också rådet att lära honom att han har en bakdel också, inte bara framben. Det har vi tränat idag, han blir belönad för att han förflyttar bakbenen i vänstersvängar, inte försöker med tricket att endast använda frambenen.

Hem åkte jag med verkligt blodad tand. Nu finns det ju dessutom inte några andra måsten som tar all kraft ur mig. Så...

Kommentera

Till toppen

Kommentar:

Hej! Grattis till en lyckad träningshelg! Nu ser jag fram emot att se er i tävlingssammanhang!

Kessie gullklimp tävlade i lördags 552,p certpoäng med bästa special! smil

Kram Karin

24/9 klockan 22.47


Kommentera


Svar:
Ett jättestort Dubbelgrattis Karin till din och Kessies prestation. Håller tummarna för nästa tävling, att det blir cert då.

Och jo, nu är det verkligen dags för mig att ta mig i kragen, jag har ju ingenting att skylla på längre och gott om tid.

Kerstin

25/9 klockan 00.10

Kommentera


Kommentar:
Hej!
Å, vad jag blir avis, hade gärna varit på det lägret oxå, men såg i tidningen att det var fullbokat.

Anna och Pyton

25/9 klockan 20.55

Kommentera

 

Innehåll
från januari

Februari

3/2 söndagen 4/2 söndagen 5/2 måndagen 11/2 söndagen 23/2 fredagen
5/3 måndagen 24/3 lördagen 24/5 torsdagen
2/6 lördagen 19/7 torsdagen
24/9 måndagen


Sidan är försedd med en osynlig
räknare som använder sig av cookies.
Klicka här för mer information.