Du är på Convoco's hemsida

TRÄNINGSDAGBOK
År 2008 (September t.o.m. ...)


Kommentera gärna, ge synpunkter eller fråga!
(ditt inlägg förs in i en kommentarruta)


Fredagen 19/9
Det var länge sedan jag skrev i träningsdagboken. Det beror på att det blev stillestånd i träningen en tid efter förra höstens träningsläger på Tånga Hed. Det var ju det där med tunga apporten. Den gick ju bra på lägret, till min stora glädje, men ganska snart efter att vi kommit hem var det bombstopp igen. Han skulle inte ta upp den. Då gick luften ur mig igen. Vi fortsatte att träna en del spår och lite uppletande under hösten och under våren och den träningen gick väl tämligen bra. Det verkar som om spårupptaget börjar fungera, sedan jag slutat säga "leta spår" och bara säger "spår".

Men lydnaden tappade jag alltså sugen med. Så fick jag i alla fall ett ryck i somras och tänkte att nu får jag skärpa mig, och får jag honom inte att ta tunga apporten så får jag väl försöka tävla i högre klass i alla fall, och avstå det momentet. Man kunde kanske i alla fall bli godkänd. Alltså lade jag oss i intensivträning och anmälde mig snart till högre klass spår i hemmaklubben.

Men jag hade ju flera problem. Skallet, det blev bara gläfsanden, en hel rad, innan det kom ett ordentligt skall till sist. Detta skall har jag verkligen slitit med i sommar, utan att komma någonvart. Så småningom kunde det komma några skall i ett svep i alla fall, efter en radda gläfsanden, men det var fortfarande inte bra.

Famåtsändandet var ett annat moment att traggla med, och det gjorde vi. Det blev bättre och bättre och jag hyste hopp om det till tävlingen. Men så var det krypet. Han kan krypa 10-mässigt när han anstränger sig, men det gör han ingalunda alltid och inte tyckte jag att hans fria följ var något att hänga i julgranen heller. I ingetdera av fallen har en miljon klickanden hjälpt. Men men, vi försöker att tävla och ser hur det går.

Så en dag kommenderar jag "hopp", Seaton hoppar men sätter sig inte när jag kommenderar "sitt". Står bara och glor på mig som om han aldrig hade hört detta kommando tidigare. Vid det laget hade jag fört en lång diskussion med folk på Collieforumet, om det här med klicker, som jag (trots några synder,) ändå inte hade vågat gå ifrån. Slutsatsen av den diskussionen blev för min del att det nu var dags för lite konventionell träning. Alltså gick jag runt hindret och satte honom ner helt sonika, men lugnt och utan hot eller ilska. Berömde för att han satt, gick tillbaka och kommenderade "hopp". Då hoppade han korrekt tillbaka till mig. Det blev emellertid ingen korvbit här, utan jag kommenderade "hopp" igen, varvid samma sak hände. Han vägrade sätta sig. Även denna gång gick jag lugnt tillbaka till honom och satte honom ner. Tredje gången satte han sig riktigt igen, och den gången blev det stor belöning.

Därpå tränade jag med ett par andra tjejer i klubben och det gick väl skapligt men Seaton verkade inte alls i slag. Milda makter, tänkte jag, går han ner så förfärligt för att jag lugnt och stilla talade om för honom vad som gäller. Så jag försökte förstås dra upp honom igen. En träningsomgång till i grannklubben, där jag definitivt inte kände igen honom fick mig att börja fundera i helt andra banor. Kom på att han käkat en hel del gräs de sista månaderna, så hemma igen kikade jag honom i halsen. Det var ingen vacker syn. Så svullna tonsiller har jag aldrig sett på en hund. Det såg till och med ut som riktigt böld på ena sidan. Så det var iväg till veterinären och få antibiotika, en vecka före årets träningsläger på Tånga Hed. Dessutom var detta två dagar före tävlingen vi var anmälda till, så den fick jag ställa in.

Antibiotikan gjorde susen. Den gav mig min piggare och gladare Seaton tillbaka igen. Inte nog med det, han kunde plötsligt skälla vid sidan utan problem. Milda makter, han hade nog haft svårt att skälla med den halsen. Det var ju en fantastisk upplevelse. Inte nog med att han kunde skälla, han kunde vara tyst på kommando också, fast vi inte tränat det momentenligt alls. Det var alltså inte alls den där milda korrigeringen som hade fått honom att säcka ihop. Skönt att veta det. Detta stärkte mig i min uppfattning att jag nu ska gå över till mer konventionell men mjuk träning.

Träning på Tånga Hed
Även i år var jag väldigt nöjd med träningen på Tånga Hed även om jag inte kan säga att Seaton var strålande så skötte han sig skapligt i alla fall. Jag fick en hel del goda råd, både av instruktören och av de andra i gruppen, och idéer och dessutom tillfälle att säga ifrån ett par gånger. Dels gjorde han samma sak där som på sista tävlingen, den som han latjade bort. Han tog träapporten och sprang fram till instruktören med den. Då fick jag en chans att säga ifrån så han fick klart för sig att så gör man inte. Det fungerade bra.
Samma sak i framåtsändandet, där han rusade rakt fram till personerna i gruppen och vill hälsa. Där fick jag säga nej ganska bestämt och två gånger innan han insåg att han inte skulle göra så. Sedan gick det momentet inte illa alls.

Och där står vi nu. Idag gick vi ett lite längre spår, som gick bra. Tunga apporten tränar jag i köket nu. Lägger ner den på golvet innan han får sin matskål, och sedan ställer jag inte ner skålen till honom förrän han har tagit upp och kommit till mig med apporten. Första gången nöjde jag mig med att han lyfte den några cm, och det tog en stund innan han hade lust att försöka med den grejen, så har jag ökat på kravet mer och mer och nu bär han den 3 meter fram till mig i alla fall, och tar upp den ganska snabbt och bra - i varje fall ibland. Sedan tvivlar jag på att han har lust att ta den ute, men jag kör så här länge, så kanske han till slut blir så tränad och stark i nacke att han inte tycker att den är så bevärlig längre.

Kommentera

Till toppen

Söndagen 19/10
Här har det hänt en hel del. Det senaste tiden har jag faktiskt tränat mer än jag skrivit i träningsdagboken.

Med tunga apporten har det gått framåt med stormsteg. Jag har envetet fortsatt att låta honom hämta den innan han får sin matskål, två gånger om dagen alltså. Nu tar han upp den, för det mesta direkt, ibland med lite fäpplande, men då får han börja om, och kommer 5 meter till mig, i kort gallopp, går runt och sätter sig vid sidan med den, samt håller fast den tills jag kommenderar loss. Han har alltså gjort strålande framsteg. Sedan gäller det att få honom att göra detta utomhus också, men ett steg i taget. Nu är det ett snabbt och direkt gripande som gäller, tills det inte alls förekommer något slarv med den saken. Det gör det fortfarande, kanske en gång av tre. Jag som trodde att detta aldrig skulle gå.
Men, måste också tala om att den hörntand som han skadat, med en flisa borta från toppen ner till tandhalsen, har "läkt" på insidan. Det verkar som om det har återbildats emajl på insidan av tanden och det kan ju göra det roligare att ta tunga apporten. Toppen av tanden är dock fortfarande av lite. Den får han förstås inte tillbaka. Han har också börjat dra i trasor igen, som han ju slutade göra när han hade slagit av sin tand. Det tyder också på att han verkligen känt obehag av tandskadan tidigare men att han inte känner av den på samma sätt längre.

Sedan måste jag berätta att vi tränade sök för en vecka sedan, bara med Seaton och dottern och mannen som figuranter. Vi har inte tränat sök på två år, om jag inte missminner mig, så jag var väldigt nyfiken på om han skulle komma ihåg vad han lärde sig då. För att testa vad han mindes fick dottern och maken gå ut och lägga sig i skogen, utan att Seaton såg det (tänkte att begriper han ingenting så får de dyka upp). När vi kom fram till sökrutan satte jag på honom tjänstetecknet och medan han tittade utåt i rutan. Så fort jag viskade sök for han iväg som ett jehu, hittade figuranten, tog rullen och kom direkt med den samt påvisade perfekt. Det var fantastiskt att se honom, och hur roligt han tyckde det där var. Han fick ta fyra figuranter. Alla gick som smort. Det är otroligt vad de minns. Så nu hoppas jag bara hitta någon eller några andra att träna sök med.

Kommentera

Till toppen

Lördagen 1/11
Så har vi tränat tunga apporten utomhus en vecka, en gång om dagen. Jag tar med Seatons matskål och ställer den på en vedtrave, sätter Seaton och går ut och lägger apporten c:a 8-10 meter bort. Och nu hämtar han den med god fart och kommer in och sätter sig med den. Jag trodde nog inte att vi skulle fixa det här men nu ser det ut som om det skulle bli en riktigt bra tungapportering till slut.

Det är fortfarande lite fäpplande med upptagandet ibland, och sättandet vid sidan är inte perfekt, men vi fortsätter att fila på de delarna.

Kommentera

Till toppen

Innehåll från september

19/9 fredagen
19/10 fredagen
1/11 fredagen




Sidan är försedd med en osynlig
räknare som använder sig av cookies.
Klicka här för mer information.