Du är på Convoco's hemsida

TRÄNINGSDAGBOK
År 2009 (fr. Mars t.o.m. ...)


Kommentera gärna, ge synpunkter eller fråga!
(ditt inlägg förs in i en kommentarruta)


Lördagen 29/3
Tja, så värst mycket tävlande har det ju inte blivit, och det beror mest på mattes slöhet och att hon inte tar tag i de detaljer som fortfarande behöver filas en del på och när hon till slut gör det så går det inte alls som hon vill.

I måndags for vi till bruksklubben för att träna framåtsändande. Seaton kan det - i princip, men inte i verkligheten. Dvs. han springer ut, han går på rakt framåt, men inte långt nog. Jag har verkligen tränat och tränat detta, men det har varit samma sak hela tiden. Framåt, bra, men efter ett avstånd som inte är långt nog tycker han att det är dags för belöning (gissar jag) för där har han ingen lust att fortsätta längre. I måndags tränade vi oss från ett halvskapligt utförande ner till ett uselt :-(.

Men, annat är roligt och lyckas. I torsdags var vi borta och fick hjälp att träna uppletande, med främmande människor och främmande föremål i främmande miljö. Det gick däremot strålande. Så, det är väl bara att fortsätta och hoppas att alla bitar ska falla på plats, men hittills har jag inte lyckats få dem att göra det. Än fungerar det ena men inte det andra, än fungerar det andra men inte det ena.
Tunga apporten går dock väldigt bra - just nu.

Kommentera

Till toppen

Onsdagen 23/9
Undrar om det är någon vits med att skriva fler poster i den här träningsdagboken, med tanke på hur sporadiskt jag skriver, vilket dessutom beror på att jag tränar väldigt sporadiskt. Men jag skriver väl en post igen om våra senaste bravader.

Vi var på lydnadsläger på Tånga Hed i helgen. Jag tänkte be om hjälp med allt det där jag har problem med, fria följet, skallet, krypet mm. Så det talade jag om för instruktören och gruppen vid genomgången i början.

Min tur att bli synad och få råd och tips, och vad händer. Seaton visar inga problembeteenden alls. Går ett riktigt skapligt fritt följ, skäller på kommando utan problem, kryper skapligt, något enda litet slarv bara.
Jaha, där stod jag och kände mig mest dum. Det verkade ju nästan som om jag bara var där för att visa upp min duktiga hund, vilket verkligen inte var fallet.

Så vad hände, varför lydde han så bra och gjorde sina moment så skapligt? Jag vet inte, men det kan ha berott på att jag talade om för honom, på allvar, före träningen och när vi kom fram till gruppen, att han skulle ta det lugnt. Han var nämligen både högt och lågt, skällde, drog i kopplet, gnällde etc. Det kan ju hända att han skärpte sig för att han före träningen fått veta att så där fick han inte bete sig. Men det kan förstås också ha berott på att vi hade tränat inför lägret under tre veckors tid, varje dag.

I våras började jag träna traditionellt, och sade ifrån när han inte gjorde rätt. Det tyckte han var förfärligt. Han blev så ytterligt nedslagen av mina "nej" fast de var väldigt mjuka och vänliga. Ett tag ville han inte träna alls, försökte smita undan. Men nu hade jag kommit till det stadiet då jag insåg att endera lär han sig lyda, inte bara att utföra cirkuskonster för belöning, eller så lägger jag alla planer på att tävla mer med honom på hyllan. Så jag brydde mig inte om att han såg ledsen ut, fortsatte bara att träna varje kväll några veckor, med vänliga nej när det blev fel och beröm och belöning när det blev rätt. Sen ledsnade jag, för Seaton såg inte gladare ut.

Så anmälde jag mig till Tånga Hed och började träna igen för tre veckor sedan, och se, nu verkade han klara träningen utan att se ledsen ut när jag sade ifrån när han slarvade, och med säga ifrån menar jag just detta, ett vänligt "nej, det där var inte bra". Så det kan ju hända att det är den här träningen för riktig lydnad som tagit skruv.

I våras var vi på Älvsborgs bruksklubb och tränade framåtsändande en dag. Den gången tränade vi ner oss från halvrisigt till riktigt uselt. Så när jag tog med honom dit igen för ett par veckor sedan förväntade jag mig inte något roligt eller bra framåtsändande, men oj, plötsligt kunde han momentet riktigt bra. Fantastiskt.

Är det något jag ångrar idag så är det att jag inte tog tag i det här redan när han var i tonåren, att jag verkligen trodde på dem som hävdar att man kommer ända till SM med hjälp av bara klicker. Det kanske andra gör, men jag gör det inte har jag förstått. Så om det blir någon nästa hund för mig så blir det klickerträning av valpen och unghunden och sedan lite kravinsatser när hunden kommer upp i ettårsåldern.

Nu är det dessvärre för sent att anmäla till tävling för i höst. Under kommande månader är det ju jägarna som ensamma äger skogarna. Så vi får försöka till våren. Under tiden arbetar jag som en slav för att komma med i, eller få ihop ett sökgäng, för sök är egentligen både Seatons och min gren.

Kommentera

Till toppen

Söndagen 4/10
Idag är jag otroligt glad. Det beror på att jag får vara med och träna sök tillsammans med Ulricehamnsgänget. Så det har vi gjort idag. Jag säger bara det: Lycka är att träna sök med sin och andras hundar och dricka kaffe tillsammans med de andra förarna i skogen i pausen.

Sökträning idag alltså. Och jodå, Seaton kom allt ihåg vad det handlade om. Jag var riktigt imponerad, med tanke på att det var tre år sedan vi tränade sök sist.

Men nej, perfekt gick han inte och det kan jag inte begära. Han visste hur man markerar och det var inte dåligt, och visste också att det gällde att hitta gubbe i skogen.

Första slaget, som vi hade en dyk-upp på, gick han inte tillräckligt djupt men efter omskick så lyckades han lokalisera figgen och markera korrekt.

Andra slaget, utan dyk-upp, kanske somliga skulle betraktat som en katastrof men jag blev mest full i skratt och dessutom gjorde han en bra sak mitt upp i slarvet. Han sprang ut, bakom en kulle - och försvann. Så fick jag syn på honom ute på vägen, på väg upp till bilarna där andra hundar satt och skällde, vilket väl var utmanande, antar jag. Så jag visslade in honom. Han vände direkt, och när han kom närmare upptäckte jag att han hade rullen i munnen - och det tyckte jag var bra. Han hade inte släppt den, trots att han hade bestämt sig för att kolla in de skällande hundarna i bilarna.

Påvisandet var lika vimsigt. Han tog samma väg ut till figgen som till mig, alltså nästan med en sväng ut till vägen, en rejäl omväg till figgen. Men han löste problemet till slut.

Trejde slaget var väl skapligt och ingenting allvarligt att anmärka på men det fjärde blev lite knasigt för honom på grund av ett litet missförstånd mellan träningsledaren och figgen. Ingen skada skedd och det hela slutade bra ändå.

Så jag var nöjd med hans insats trots hans "slarvande på några punkter". Det var trots allt tre år sedan vi tränade sök sist, med två små skick i våras som undantag.

Nu ska vi lösa ett problem hemmavid, Dan och jag, att han har tendens att återvända till figgen, istället för att komma direkt till mig med rullen, om figgen rör på sig direkt då han lämnar denne. Det ska han vänjas av med och det ska vi sätta in specialträning mot under veckan.

De andra hundarna i gruppen var jättemysiga - och mycket duktiga och deras förare väldigt trevliga, så jag har haft en fantastisk dag idag :). Ser redan fram emot nästa träningstillfälle, om en vecka.

Kommentera

Till toppen

Söndagen 22/11
Det har blivit fler sökträningar. Vi har väl varit med omkring fem gånger de senaste månaderna. För tre veckor sedan stukade jag höger hand så illa att jag blev tvungen att stå över ett par veckor eftersom handen var helt obrukbar. Men nu är den så pass bra igen att vi var med på träningen idag.

Hittills har jag egentligen gått in för att bara få upp motivationen på den gemensamma sökträningen, dyk-upper alltså. För det mesta har det fungerat ganska bra.

Så fick jag en strålande idé, tyckte jag, att träna blindslag. Jag ställde ut en vit hink (upp och ner), först några meter ifrån oss. Skickade Seaton till hinken, men kommandot "ut". Nå, jag hade klickat honom på hinken några gånger och det där kan han ju. Så han sprang direkt till hinken, fick ett klick, kom tillbaka för att hösta in lönen. Så ställde jag hinken allt längre ifrån mig, tills den stod ungefär 60 meter ut i skogen. Det gick lysande. Han rusade målmedvetet ut till hinken, fick ett klick och så tillbaka för belöning.

Den geniala tanken är förstås att han så småningom ska få gå ut till ingenting på kommandot "ut", klickas när han är på rätt avstånd c:a 60 meter, för att slutligen kunna gå sträckan som rent blindslag. Sedan får vi se om metoden är lika genial som jag tror nu att den är. Hemma har det fungerat perfekt (så här långt alltså) och i lördags testade jag med att kombinera hinken på ena sidan med en figurant på den andra sidan av stigen. Det fungerade förstås också helt enligt uträkningen.

Så har jag köpt en norskrulle, original från Norge, för en förmögenhet. I fredags testade jag rätt inställning av rullen. Sedan följde katastrofen. Nåja, i alla fall gick allting galet på träningen idag i gruppen. Här tänkte jag testa med ett blindslag och att han hade rullen och kunde välja om han ville ta fastrullen eller lösrullen (bara för att se om den fasta fungerade, sedan tänker jag nog träna betydligt mer med lösrulle dock).

Så står vi där, jag skickar ut Seaton mot en figurant, han springer ut, tar lösrullen och markerar och påvisar korrekt. På andra slaget, där det också ligger en figurant, försvinner han bakom en bergkam, kommer fram ur ett snår, med rullen slängande omkring sig. Den hade lösts ut och lossnat i ena fästet. Suck. Jag har tränat med massor med människor som haft den här rullen på sina hundar och aldrig sett att den har löst ut. Typiskt att det skulle hända just oss. Det var ju inte så bra. Så när han kom tillbaka var det bara att ta av honom rullen och skicka igen. (Min arma hand klararde inte av att sätta ihop den igen, så det fick jag hjälp med av en gentil herre i gruppen). Så ett skick igen och han hittar figuranten, markerar och påvisar korrekt.

Efter ett blindslag åt andra sidan, som jag var nöjd med, satte jag på honom den hopsatta rullen igen, och slarvade med att kolla den ordentligt. Skickar ut Seaton mot figurant på andra sidan, den som skulle ha blivit den sista. Han går inte djupt nog, kommer tillbaka, skickas igen, springer ut, försvinner först bakom en liten kulle, men dyker strax upp igen, haltande på tre ben. Det fjärde satt fast i rullen. Det var bara att springa ut och lossa benet. Så började vi om - men se nu ville han inte alls gå ut på detta ställe en gång till. Han vägrade kategoriskt att ens titta ut mot det område som han hade "förolyckats" i. Det hjälpte inte med dykupp eller ropande figge ens: "Där kan man bara inte springa för då fastnar man i en fälla, så det då". Jag gav upp, vände honom och skickade honom på ännu en figge, på andra sidan, en dyk-upp, för att försöka kompensera för eländet han hade råkat ut för. Det gick ju bra.

Väl hemma och när jag packade upp utrustningen, allt var dyngsurt eftersom det regnade nonstop från vi kom ut i rutan klockan nio i morse tills vi åkte därifrån omkring halv fyra, så ser jag vad jag borde ha sett redan i rutan, att inställningen på rullen hade ändrats efter att den hade löts ut och att hela rullen hängde alldeles för långt ner. Det var förstås orsaken till att han fastnade i den - stor suck. En stund, innan jag såg det här, tänkte jag att jag kanske skulle gå tillbaka till skallmarkering i alla fall, trots att man inte bör hatta fram och tillbaka. Ändra och träna om en gång, men tillbaka igen - nej det är inte bra. Nu försökte jag ju tävla sök lägre klass för flera år sedan, fast det var en grov chansning. Även den gången trasslade han in sig i rullen och jag tvingades ta loss hans tass. Det var en rulle av liknande slag, men en mycket sladdrigare så jag tänkte att den riktiga norskrullen, som ser annorlunda ut, är mycket stabilare, skulle fungera bättre, och så händer det här idag. Jag började förstås undra om norskrullemodellen inte alls passade honom, hans kropp alltså. Men det var nog bara det där att inställningen hade ändrat sig.

Det kändes inte som om det hade varit någon bra dag. Men så tänkte jag efter. Det fanns en del att glädja sig över. Dels att han gick sitt blindslag nöjaktigt, dels, och det var den verkligt glädjande saken, han tog inte tag i rullen när den hade löst ut och hängde där och dinglade och slog honom i "ansiktet" när han sprang in mot mig. Blindmarkeringarna kan ju komma så småningom, men den kom inte nu i alla fall, trots att situationen inbjöd till en sådan.

Så, i veckan får Dan och jag träna vidare, dels mer "hinkträning", dels testa rullen lite till. Sedan får jag bestämma mig efter lite mer kontroll av hur rullen fungerar. Just nu känns emellertid skallmarkering som rena semestermetoden (fast det är den ju ingalunda).

Kommentera

Till toppen

Måndagen 23/11
Sagt och gjort. Idag tränade vi, dels hinkslag på ena sidan, med hinken omkring 70 meter ut, dels figurant och markering å andra sidan. Det gick superbt. Han fastnade inte i den fasta rullen, fast den hängde i "tagläge". Han tog dock lösrullen, men det var ju meningen att han skulle få välja själv.

Idag fanns ingen anledning att känna sig nedslagen alltså. Vi fortsätter så här varje dag under den kommande veckan. Så får vi se om det fungerar på nästa helgs gruppträning.

Kommentera

Till toppen

Tisdagen 24/11
Undrar om jag är en idiot, eller om det här var ett bra första steg mot rätt beteende? Man (dvs jag) har ju en tendens att försöka ta genvägar och försvåra lite för snabbt. Kanske var det vad jag gjorde idag.

Så här var det nämligen. Jag bestämde mig för att testa om Seaton kunde springa ut på kommandot "UT" utan hink att springa mot. Det kunde ju inte skada tänkte jag. Så jag tog med honom ut i skogen, satte honom bredvid mig och kommenderade "UT". Han förstod ingenting. Nej, det var ju klart, det här liknade ju inte situationen med hinken. Dels var vi ensamma, han och jag, dels var det inte vallat i skogen, alltså inga färska lukter, dels hade de där omständiga förberedelserna försvunnit. Men efter ett par försök och när jag tog ett par steg framåt så bärjade han lomma iväg utåt i skogen. Det gick inte fort och efter bara något tiotal meter svängde han av 90 grader från kursen. Då sade jag ifrån och kallade in honom och kommenderade igen. Han lommade iväg igen, tveksamt och osäkert. Nu lade jag på beröm: "Det är rätt, duktigt, fortsätt så". Då fortsatte han framåt, men i snigelfart. När han nått fullt djup, c:a 60 meter, så klickade jag, och därmed fick han full fart tillbaka till mig. Så upprepade jag det här ett par gånger åt var sidan från den tänkta stigen. Var gång var det stillsamt trav ut och och full gallopp tillbaka. Han verkade dock fatta, redan efter några skick, att han skulle ta sig utåt tills jag klickade.

Alltså, efter sådär en fem skick så stod jag där och visste inte vad jag skulle tro. Jag hade räknat med att han ganska snabbt skulle få upp farten ut, så fort han fattat att han skulle ut en viss sträcka och det förstod han ju rekordsnabbt, för att han ville höra sitt klick och rusa tillbaka för att inhösta belöningen. Men, det han gjorde liknade alltmer ett vanligt framåtsändande. Först lite snabbare sedan nersaktning och stilla lunk vidare ut i rutan. Vad gjorde jag nu när jag belönade det här gång på gång, samma beteende som jag slitit som en slav att få in i framåtsändandet? Höll jag inte just på att lära honom att han ska gå ut långsamt men komma tillbaka snabbt? Eller var det bara fortfarande tveksamheten som fick honom att gå ut ganska långsamt? Skulle farten ut komma bara han blivit verkligt säker på vad jag förväntade från honom? Det kan man ju inte veta. Så nu gäller det att fundera ut hur han ska fås att förstå att kommandot "UT" inte är samma sak som kommandot "FRAMÅT".

Den omedelbara åtgärden jag vidtog, efter omkring 10 skick, var att ta av honom rullen, som han fått ha på sig under ut-övningarna, ställa upp Dan 60 meter bort och kommendera Seaton ut till Dan. Då gick det förstås snabbt som vinden, och likaså tillbaka till mig. Så kanske ska vi även träna så en tid, så att han lär sig att associera kommandot "UT" till full fart? Jag vet inte, men ska testa i morgon igen, och då med att ha vallat av området innan jag skickar ut honom helt tomt, och se om det förändrar något. Han är ju relativt van vid och tränad att springa ut fort till figuranter ex. Så i morgon kanske jag får svar på en del av de frågor som jag tvingades ställa mig efter dagens övning.

Det här är ju inte första gången man önskar att man visste hur hunden tänker.


PS:
Det blev inget mer tränat under veckan av olika orsaker.

Kommentera

Till toppen

Måndagen 7/12
Här händer en del på träningsfronten. Vi har dels tränat sök i gruppen ytterligare två gånger sedan sist, dels tränat en hel del hemma. Och som i all hundträning dyker det plötsligt upp nya problem.
Det visade sig vid nästa gruppträning, för drygt två veckor sedan alltså, att händelsen med tassen fast i rullen, hade satt sig ordentligt. Han hade tydligen blivit mycket mer illa berörd av det än jag förstått. Nu ville han absolut inte titta rakt ut i rutan när jag skulle skicka honom. Jag har alltid satt upp mina hundar, pekat bredvid deras nos, med vänster hand och skickat när nosen pekat utmed handen och rakt framåt ut i ruten. Det har aldrigt varit några problem. Den här dagen vred Seaton bestämt och klart medvetet huvudet i 90 graders vinkel från min hand. Det spelade ingen roll hur jag viftade med handen eller fingrarna för att få honom att titta åt rätt håll. Nosen satt fast åt andra hållet, precis som den hade gjort när jag försökte skicka ut honom på samma slag igen, som han fastnat i rullen på. Han hade tydligen bestämt sig, när matte pekar så där så betyder det att hon skickar mig rakt ut i en fälla, så jag springer ut i en annan riktning. Suck! Nu vet jag ju att Seaton visserligen kan ta åt sig somligt rätt ordentligt, men att han alltid kommer igen efter en tid, men det kan ta några veckor. Så jag tänkte att nu får vi testa att träna honom att titta rätt ut i rutan och med något roligt.

Alltså lät jag en figurant stå bara fem meter ut i rutan och lugnt gå ut fem meter till och sätta sig, och när han rörde sig, då kunde Seaton inte låta bli att titta efter honom, så det gick bra. Vid nästa slag fick figgen gå lite längre ut, tills han slutligen var på fullt djup. Men där försökte vi oss på en dyk-upp istället, då var vi tillbaka på att Seaton inte ville titta rakt ut igen. Men han gick ut och markerade alla figgarna i alla fall. Så allt var inte rent elände.

Väl hemma igen blev det full tankeintensitet. Hur lösa problemet? Jag beslutade mig för att arbeta på saken hemma under veckan. Satte upp Seaton bredvid mig i köket, pekade och klickade och belönade så fort nosen började peka dit min hand hand pekade. Det dröjde inte länge förrän han pekade rätt med nosen varje gång. Så var det dags att testa detta i skogen. Vi testade, med Dan som figge. Det var inga problem. Han tittade rätt ut i rutan och rusade ut och markerade i god ordning. Bara att hoppas att det fungerade igen och även i gruppen.

Vidare fortsatte jag med "hinkslag" som gick finfint hemma (det kör jag ju inte i gruppen, misstänker att de andra skulle betrakta mig som idiot om jag gjorde det. Tror att de redan tycker att jag är lite konstig).

Nästa gruppträning var ömsom vin ömsom vatten. Seaton började bra med att springa ut, fast kanske inte i full fart, och hämta rullen hos första figgen, men sedan hände något nytt (jag återkommer till det andra allvarliga problemet jag har), han hittade inte figgen på påviset. Det har jag aldrig varit med om tidgare. Jag testade med samma figge, en "gubbe", för att kolla om det var honom han inte ville hämta, men den gången gick det fint, så det var inte problemet. Alltså bestämde jag mig för att en gång är ingen gång, två gånger är ett problem och då får vi tänka ut något för att komma tillrätta med det.

Men åter till det andra problemet alltså. Seaton drar så förtvivlat vid påviset att jag nästan slår ihjäl mig. Dessutom stryper han sig nästan om han är kopplad i vanlig halskedja, det skrovlar otrevligt i halsen när han drar. Det går för fort alltså. Nu vill man ju inte ta ner hunden här, så jag kopplar in tankekontoret igen. De andra har så fina tjänstetecken med en ring i bakkanten, som de kopplar hundarna i för påvisandet. Det kanske var bättre, tänkte jag, och sydde om ett till ett sådant. Resultatet blev att han drog ännu värre. Då gjorde jag ett nytt tjänstetecken med en inbyggd spårsele i. Tänkte att eftersom han drar kraftigt även i spåret och är van vid att jag håller emot, så kanske han inte uppfattar mothåll som obehagligt om han har en "spårsele" på sig. Nejdå, det gjorde han inte, precis som jag väntat, men han drog så att han låg som en rem utmed marken. Så jag orkade inte hålla emot tillräckligt och hela vägen ut till figgarna.

Hur som helst, under den här senaste gruppträningen beslutade jag mig för att inte koppla i tjänstetecknet utan testa med att koppla i rullhalsbandet vid påsläppet. Det kanske skulle lugna ner honom. Då fick jag en mycket märklig reaktion. Seaton drog och hoppade i sick sack framför mig. Det var nästan omöjligt att avgöra riktningen som han drog i. Uppenbarligen var det lite obehagligt med trycket mot halsen med den här uppkopplingen (rullhalsbandet sitter högre upp på halsen än kedjan gör), så han ville inte dra rakt framåt men eftersom det inte gick fort nog när det blev obehagligt att dra, så sick-sackade han utåt och framför mig. Det blev nästan omöjligt att veta vart han tänkte ta sig.

Analysen från de andra av att han inte ville titta ut i rutan och inte hade full speed ut till figgarna idag: Han var inte tillräckligt motiverad på figgarna (vilket inte är orsaken, enligt min övertygade uppfattning, då borde han ju inte dra så in i vassen för att komma ut till dem vid påviset, dessutom gick han ut i en fart som är full acceptabel, även om den blivit lite långsammare de sista två gångerna).
Jag borde gå tillbaka till rena letaövningar menade någon. Det vill jag inte göra, eftersom jag just fått bort tendensen att ta rullen, springa några meter mot mig och sedan springa tillbaka till figgen igen, som han försökte med i början, troligen för att kolla om man inte kan få godis direkt här.
Dessutom ansåg någon att jag "styrde" hunden vid påviset, och det var därför han inte ledde mig fram till figgen på första slaget. Jag hävdar att jag inte styrde honom men det var ju alldeles rätt att jag hade en förutfattad mening om var figgen låg (rakt ut som man brukar lägga dem alltså), och det kan ju hända att då Seaton började sick-sacka famför mig, att jag uppfattade att han drog i en annan riktning och gick i den riktningen, och han kan ha blivit förvirrad av att vara kopplad på ett helt nytt sätt, att det kändes helt annorlund kring halsen, troligen obehagligt när han drog, och trott att nu ville jag något annat än att gå till figgen. Det är bara en gissning, för som sagt, man vet ju inte vad hunden tänker, eller hur den uppfattar nya situationer. Men en sak är klar, jag försökte följa honom dit han gick - och utan att själv hoppa i sick-sack efter honom :).

Det gick i alla fall skapligt efter första figgen och påvisningsmissen. Men vid nästa sista figgen, som skulle ha blivit den sista, så kom det där tillbaka igen, att han inte ville titta rakt ut i rutan, fast inte riktigt lika utpräglat som vid förra gruppträningen. På första slaget gick han snett så att han fick göra om slaget. Då gick han spikrakt ut varvid jag ropade "rätt så, duktigt, fortsätt så" efter honom, och det gjorde han och hittade figgen rakt ut och markerade och påvisade bra.
Nu bestämde jag mig för en figge till. Medan de lade ut denne, tränade jag "titta-framåt" med klick och godis. Den träningen gick bra och siste figgen gick också vägen.

Sen fick jag förslaget, att ta några steg utåt rutan när jag skickar, istället för att stå stilla med Seaton vid sidan, som jag varit van att göra. Det kan ju vara bra för att bryta en låsning hos honom, den att falla tillbaka till att inte vilja titta utåt i rutan ibland. Så det försöker jag nästa gång.

Min egen analys av träningen, när jag kommit hem
Väl hemma och med tid att tänka efter, så är mina slutsatser efter senaste gruppträningen att jag måste hitta ett sätt för att lugna ner honom på påviset (var starkt betänkt, och är fortfarande egentligen, att ta över honom till skallmarkering igen) annars klarar jag helt enkelt inte av att tävla sök med honom. Det problemet har jag ingen idé om lösning på än. Men jag ska i alla fall inte koppla honom i rullhalsbandet för sick-sackandet är hopplöst.

"Blindpåvisandet" bekymrar jag mig inte om tills det upprepats en gång till. Men, han har fått lite mindre intensitet i slagen de senaste gångerna. Min gissning här är att det beror på obehaget med foten fast i rullen. Om denna gissning är riktig så är jag övertygad om att intensiteten kommer tillbaka igen ganska snart. För så har han reagerat tidigare på otrevliga upplevelser. I så fall handlar det bara om att göra söket fortsatt roligt. Det kan också bero på blindslagsträningen hemma, där han varit osäker och haft tendensen att blanda ihop Utskick med Framåtsändandet, och där jag ju slitit som en slav med att få honom att inte rusa framåt. Att lära honom skilja mellan dessa båda moment arbetar vi vidare med just nu, Dan och jag.

Idag (7/11) gick vi alltså ut i en hage igen, och jag skickade Seaton, med kommandot "Ut" till Dan, ca 50-60 meter. Han fick runda Dan och jag klickade när han var därute, så fick han godis när han kom tillbaka till mig och i full speed, det har han alltid tillbaka till mig. De första gångerna gick han ut ganska lugnt, men efter 5-7 skick ökade han farten och fick massor med beröm och godis för den saken. Därefter gick jag direkt ut i skogen med honom, ensam, och skickade ut honom på kommandot "Ut". Första blindslaget ut var lite tveksamt igen, men sedan ökade han farten successivt så det sista, av c:a fem slag, rusade han ut i full fart och belönades rikligt för det förstås. Så jag är ganska säker på att när den här poletten har trillat ner, att UT och FRAMÅT är olika saker, och när olyckshändelsen med tassen i rullen har försvunnit och den är nog i alla fall nästan borta nu, så ska hans intensitet öka även i söket i gruppen. Få se om jag får rätt här.

Annars har jag nog också ett litet problem med att de andra i gruppen inte vet hur jag tränar, nämligen lite annorlunda än de gör, och att de tycker, inte så konstigt i och för sig, att jag ska träna precis som de gör för annars gör jag fel.
När jag har påbörjat en träning hemma, som med rena blindslag separat från söket och får lite negativa effekter direkt i gruppträningen, som jag inte bekymrar mig för, så ser de istället en allmän liten nedgång och antar att det beror på lite dålig motivation. Jag ser ju också den lilla nedgången i intensitet, men min diagnos är att den beror på en osäkerhet hos Seaton, som jag är övertygad om går över när han fått bitarna att passa ihop så småningom, för så har han alltid reagerat tidigare och han har en stor grundmotivation för att jobba. Så har dessutom alla mina tidigare collies reagerat. Dessutom är denna nedgång ganska liten. Han har trots allt hållit en fart ut i söket under gruppträningen, de senaste två gångerna, som är fullt acceptabel även på en tävling och även om det ser mer imponerande ut om hundarna far ut som skjutna ur en kanon. Jag hoppas väl att vi ska komma dit så småningom igen att han går ut med rejäl fart.

Nästa gruppträning ska enbart ägnas åt motivationshöjning, kul, kul, kul, så hoppas jag att tassen-i-rullen-katastrofen ska vara borta sedan, för i lördags var den inte helt borta, eller kom tillbaka igen, men i träningen hemma ser jag inget av den längre.

Kommentera

Till toppen

Onsdagen 9/12
Vi forsätter att träna blindslag. Fortfarande handlar det om att få honom att gå rakt ut i god fart på kommandot UT. Igår gick vi ut i en hage och han fick springa och runda Dan på kommandot Ut. Det blev klick när han var framme och rundade Dan. Det gick förstås jättebra och var roligt.
Därefter försökte jag föra över detta direkt i skogen, rent utspring mot ingenting alltså. Det gick rätt bra och farten var inte sååå dålig.

Idag gick vi ute ensamma i skogen. Började bra med att han gick ut mot ingenting i bättre fart än tidigare. Här blev det massor av beröm när han kom tillbaka. Lek med en trasa och godis. Så åt andra hållet. Samma sak, där gick det också kanonbra med massor av kul som belöning.
Men, på tredje slaget, lite längre fram i den tänkta rutan, där försökte han ganska snabbt svänga av i annan riktning. Då sade jag Nej, och det var ju urledsamt (måste väl tala om dessutom att dessa Nej inte är hårda). Han tar åt sig alldeles förfärligt när jag säger Nej i träningen (medan han lyder det, men inte tar åt sig alls av ett Nej i vardagssituationer). Vi gjorde om slaget, och han började bra, rätt riktning. Då lade jag på beröm: "Jättebra, fortsätt så, duktigt". Han fortsatte då precis rakt ut, och så var det dags att inhösta den stora belöningen igen.

Nu gick jag till ett annat ställe i skogen, och skickade ut honom igen. Här vek han av vänsterut. Jag ropade Nej igen, inget kul alls. Nu hade det blivit lite för många Nej, så han ville inte komma tillbaka till mig. Då hämtade jag honom och talade om att när jag ropar då kommer man. Så började vi på ny kula igen och den här gången gick han rakt ut och fick beröm för att han gick i rätt riktning. Kanon, massor med beröm och belöning igen när han kommit tillbaka till mig. Så åt andra hållet. Han vek av igen, jag ropade Nej igen. Nu hände något, förhoppningsvis ett slags genombrott. Han stannade, tittade lite ledset på mig, jag pekade utåt med hela armen och upprepade kommadot Ut, och han ändrade riktning perfekt, och då berömde jag hjärtligt, varvid han ökade farten, fick sitt klick på rätt djup och stor belöning igen. Upprepade samma sak igen, åt samma håll. Han vek av igen, samma sak hände en gång till. Tredje skicket här blev perfekt, god fart ut, rakt ut och slut med en rolig lek och godis. Där slutade vi idag.

I efterskott kommer jag på att jag inte ska ropa Nej när han viker av, utan istället ropa hans namn, som inte är lika obehagligt och försöka rikta om honom när han stannar då. Det blir morgondagens melodi.

Fick för mig att vi fick ett genombrott idag, eller i varje fall att vi är ganska nära ett sådant. Men jag vet ju att det kan ta en tid innan han blivit så trygg i vad han gör att arbetsglädjen kommer tillbaka fullt ut igen. Jag är ganska säker på att den kommer dock och att försöken att smita iväg, som jag såg flera idag, kommer att försvinna. Precis så reagerade han när jag började lägga in lite krav i framåtsändande och precis så har alla mina tidigare collies reagerat under träningen. När de blir säkra och vet/förstår vad jag vill att de ska göra, och gör det, då blir det BARA ROLIGT IGEN. Det har alla mina tidigare collies lärt sig, liksom Seaton.
Det jag betraktar som genombrott idag är dels att han svarade mycket bra på mina beröm när han sprang rätt, och att han då fortsatte med det riktiga beteendet, dels att han lät sig omdirigeras, vilket är bra om han gör, dels att han ökade farten när jag lade på berömmet för att han ändrade utspringsriktning, svarade bra på berömmet alltså.

Jag är alltså väldigt nöjd efter dagens övning. Sedan får vi se om jag är lika nöjd i morgon. Ibland kan det ta några dagars träning, i värsta fall några veckor, innan den sitter och alla tveksamheter är borta, och det kan börja lika eländigt flera dagar i rad. Men då gäller det att inte ge upp, för förr eller senare trillar tioöringen ner helt och hunden börjar att verkligen förstå vad man önskar från den och utföra momenten med både glädje och schwung.

Kommentera

Till toppen

Fredagen 11/12
Igår blev det ingen träning pga Nobelfesten förstås (nåja). Men idag har vi varit ute i skogen igen. Nu tänkte jag att jag nog gått lite för fort fram och att han bör ha något att springa ut mot ett tag till. Det blev inte en hink utan snabbstolpar, som är knallgula i toppen. De syntes inte alls så bra som jag tänkte, så jag satte på en snitsel också. Så fick han nosa några gånger på den, med klick som resultat. Det gick förstås direkt.

Satte ut fyra, två åt varje håll och med lagom avstånd mellan dem så att det skulle bli två skick åt varje håll. Skickade honom med ut-kommando. Inga problem alls, alla fyra stolpskicken gick som smort, men jag tror egentligen inte att han såg dem från vägen. Tänkte att det kanske i behövs några stolpar i alla fall. Tioöringen kanske håller på att trilla ner. Så jag skickade ut honom på ett annat ställe utan stolpar. Inga problem, rakt ut, så några skick till, där ett enda blev lite snett, men djupt nog i alla fall. Men det här var strålande, och nu märks det dels att han börjat fatta vad det handlar om, farten ut är bättre, gallopp nu, dels att han börjar komma över det där lilla obehaget i att inte förstå riktigt. Jätteroligt. Några veckors träning ytterligare, så sitter nog det här. Dessutom verkar oviljan att titta dit jag pekar vara nästan helt borta. Den försvinner säkert också helt så småninom.

Sedan måste jag bestämma mig om jag ska gå tillbaka till skallmarkering igen eller fortsätta med rulle. Det är ett jättesvårt val eftersom man inte bör hålla på att hatta mellan markeringsmetoderna.

Kommentera

Till toppen

Lördagen 12/12
Idag skulle vi har varit med i gruppen men jag ringde återbud. Det är lite för kallt för Seaton att sitta så lång tid i bilen som det blir på träningarna. Det blev träning hemmavid istället.

Ja inte går det någonsin som man tänkt sig, och inte fattar hunden alltid det man tänker sig att den ska förstå.

Började med några blindslag, mot de uppsatta stängselstolparna. Den första gick bra, bortsett från att jag skulle vilja ha lite mer fart ut. Farten tillbaka till mig är det inget fel på dock.
Andra stolpskicket gick inte lika bra. Han ville vika av och gå till den första stolpen. Han har fattat att han ska gå ut, men absolut inte att han ska rakt ut från mig och dit jag pekar.

Hunden springer dit nosen pekar, påpekade någon hjälpsam själ för mig på senaste gruppträningen och det har jag också alltid sagt. Nu har jag kommit på att så är det inte alls. Hunden springer ditåt den tittar, och den kan mycket väl titta åt vänster eller höger, fast nosen pekar rakt fram (det ser man om man iakttar ögonen på hunden). Då springer den åt vänster eller höger. Dessutom kan den ju vrida på huvudet 10 meter ut i rutan, och då ändrar den utspringsriktning. Jag börjar undra om det alls går att få hunden att fatta vad vi menar med rakt ut från oss på stigen. Antagligen går det - på något sätt för jag har ju sett hundar söka väldigt bra och rakt ut från föraren. Frågan är då bara om det lyckas med den "fiffiga" metod jag listade ut. Börjar tvivla.

När vi tränar i en grupp så försöker man ju alltid gå ut till figurantlegan en omväg, så att hunden inte ska få spår rakt ut. Men redan andra hunden har ju en massa utspår från stigen. Dels där figgarna gått ut, dels där föregående förare har gått ut. Så vad vet vi om vad hunden gör när den svänger av från den huvudriktning vi vill att den ska gå ut i? Ingenting börjar jag misstänka. Den kan ju mycket väl vika av för att ta upp ett "utspår" från tidigare förares/hunds träning. Ska försöka kolla det vid nästa gruppträning.

Tillbaka till dagens träning igen: Tredje slaget gick bra, liksom det fjärde, men fortfarande aningen tveksamhet i utspringet, långsamt alltså. Sedan kom överraskningen. Den här gången gick vi till nästa ställe där jag hade lagt ut Dan som figge på ena sidan. Tänkte att Seaton skulle få en glad överrraskning i rutan. Dan hade gått ut helt bakifrån rutan så det fanns absolut inga spår ut till honom och det var nästan helt vindstilla och Setaon hade absolut ingen aning om att Dan låg figge här.

Jag skickade Seaton på ett blindslag på motsidan, som gick bra och belönades. Så skickade jag ut honom mot Dan. Han vek av en aning och kom att hamna alldeles för långt från Dan, och fick honom inte i näsan. Nu ville han vika av mot brevlådehållet när han kom ut på djupet, djupare än Dan låg och Dan hade gått till brevlådan den vägen flera timmar tidigare. Dit skulle han ju inte så jag kallade tillbaka honom och sände honom en gång till. Den här gången vek han lite åt samma håll, gick ut ordentligt djupt, men där blev han stående. Väntade kanske på klicket: "Nu är jag väl tillräckligt lång ut och längre skulle jag ju inte springa ut?" Figgen kände han uppenbarligen inte lukten av.

Det här var nu inte riktigt vad jag hade tänkt mig skulle hända. Så jag kallade tillbaka honom och skickade honom igen. Den här gången vek han av åt andra hållet och kom på andra sidan om figgen, och dessutom verkade han vara på väg hem istället. Det här var inte kul alls, tyckte han, alltså inte vad jag hade tänkt mig. Bara att kalla in honom igen. Han kom men ganska tydligt motvilligt. Så nu fick Dan köra en dykupp. Det positiva nu, ovanpå allt som inte blivit som jag tänkte mig, var att i och med dyk-uppen fick han full fart ut till figgen och full fart tillbaka med rullen. Så vi tog en dyk-upp till, en bit bort i rutan, som lyckades lika bra. Där slutade vi och nu hade jag fått något att fundera över.

Det är ju inte meningen att han ska lära sig att springa ut en bit och ställa sig där och vänta på godkännandesignal/klicket. Får börja kalla in honom bara när han är på rätt djup, sluta klicka honom där, och berömma och belöna för utskicket när han kommer tillbaka. Tror dock att vi ska låta blindslagsträningen vila lite nu. Ibland kan det fungera och när man tar upp träningen om ett tag, ja då sitter momentet där (hoppet är det sista som...). Istället ska vi bara träna skick på figgar ett tag framöver så att det blir jätteroligt igen för att hitta och markera en figge, det var urkul.
Det är inte lätt det här inte.

Kommentera

Till toppen

PS måndagen 14/12
När jag tänker igenom vad vi gjort de senaste veckorna så inser jag ju vad jag borde ha insett tidigare, att jag gått för fort fram. Han skulle ha fått springa ut till hinken många fler gånger på kommandot "UT" innan jag försvårade genom att ta bort hinken. Jag är visserligen van vid att han fattar väldigt snabbt, men nu begärde, eller hoppades jag nog på lite för mycket. Så tillbaka till rena hinkutskick igen och så en figge på andra sidan, och så håller vi på så ett bra tag. På grund av vinterkylan som lär komma nu, kommer jag nog inte att kunna vara med i gruppträningen på ett tag. Seaton fryser nämligen när det är kallt, och jag tycker inte jag kan låta honom sitta flera timmar i bilen, som det dessvärre blir när man tränar sök. Så det får bli träning hemmavid och med bara Dan, kanske kan få hjälp av mina hundägande grannar också någon gång. Så hoppas jag att jag får komma med i gruppen igen när det är dagar med varmgrader.

Kommentera

Till toppen

Måndagen 28/12
Vi har fortsatt att träna hinkutskick, inte var dag men nästan. Nu börjar det gå riktigt bra igen. Seaton har kommit över det lilla obehag jag förorsakade genom att säga "nej" till honom när han vek av i fel riktning. Vi har ju, som sagt, börjat från början igen, bara skick på hinken.

Men nu har han skaffat sig vanan att stanna vid hinken och vänta på klicket. Så det börjar bli dags att lära honom att runda hinken utan att stanna och att komma tillbaka spontant till mig. Det började jag lite försiktigt med idag efter att vi gjort några mycket lyckade skick mot hinken 50-60 meter ut.
Jag skickade honom alltså mot hinken från tre meters håll. Han sprang fram till den och stannade. Då vände jag bara och sprang, och då kom han spontant, med klick så fort han startat tillbakavägen till mig. Så ökade jag avståndet och upprepade det hela. Aningen tveksam nu men när jag började röra mig så återvände han spontant, vilket förstås belönades rikligt. Efter fyra-fem övningar så hade han fattat och rundade bara hinken och kom tillbaka i god fart. Det verkade nästan som om han tyckte det här var roligare än när jag klickat honom vid hinken. Jag ökade dock aldrig avståndet till mer än 15 m idag. Vi fortsätter så här i morgon.

Kommentera

Till toppen

Innehåll från september

29/3 fredagen
23/9 onsdagen
4/10 söndagen
22/11 söndagen
23/11 måndagen
24/11 måndagen
7/12 måndagen
9/12 måndagen
11/12 fredagen
12/12 lördagen
14/12 PS månd.
28/12 måndagen

 

Sidan är försedd med en osynlig
räknare som använder sig av cookies.
Klicka här för mer information.