Du är på Convoco's hemsida

TRÄNINGSDAGBOK
fr.o.m maj År 2010


Kommentera gärna, ge synpunkter eller fråga!
(ditt inlägg förs in i en kommentarruta)


Lördagen 1/5
Kanske den sista sökträningen före tävlingen. Dottern här och figgade tillsammans med Dan. Det blev fyra skick och fyra figuranter, eftersom det handlade om ren motivationsträning.

Det enda problemet var aningen hackig markering på första figuranten. De senare däremot skällde han acceptabelt bra på. Så jag var nöjd med det här och tror att eftersom det var lyckat, Seaton ivrig och gjorde ett bra jobb så får det här bli minnet att ha med sig till tävlingen, för både honom och mig.

Resten av tiden ska jag använda till att träna lydnaden. Jag brukar göra ett totalt träningsuppehåll fyra-fem dagar före tävling men om det blir så nu får träningen utvisa. Gör han bra ifrån sig på nästa lydnadspass så gör vi en paus sedan, såvida vi inte kan träna tillsammans med A en gång i veckan som kommer.

Kommentera

Till toppen

Söndagen 2/5
Lite motiverande lydnadsträning idag. Det mesta gick skapligt, men linförighet och fritt följ är mitt eviga sorgemoment. Bara att hoppas att han går bättre på tävling än på träning. Det är under alla omständigheter för sent att försöka fila till momenten nu. Det får bli efter tävlingen.

Kommentera

Till toppen

Måndagen 3/5
Ett litet lydnadsträningspass idag igen. Vi tränade igenom alla momenten och jag var ganska nöjd. Han kan momenten, om än inte alla med total perfektion och linförighet och fria följet - puh.

Men sedan lade jag ner lite energi på att träna Seaton att springa lite längre ut från hindret efter frånhoppet. Han har en tendens att sätta sig direkt bakom det och gärna innan jag ens sagt "sitt", kan visserligen för det mesta hoppa tillbaka men det händer att han slår i hindret.
Så nu sänkte jag hindret (brukar inte låta hunden hoppa så högt när jag nöter lite på momentet) och kommenderade "hopp". När han slog ner bakom hindret kommenderade jag "framåt" direkt, och då travade han ut lite till, varvid jag klickade och kastade en boll till honom. Så upprepade jag det här men jag fick lov att peka framåt ett par gånger för att han inte skulle stanna precis på andra sidan. Så fort han började gå lite från hindret klickade jag. Till slut hoppade han och fortsatte spontant lite längre. Klick och belöning och slut för idag. Jag tror nu inte det här hinner sätta sig till lördag, men det är ju ingen negativ träning, så jag fortsätter så här. När jag kommenderar "sitt" så sätter han sig, så kan jag bara få honom att fortsätta framåt på andra sidan hindret så blir det nog bra, ja om han sitter kvar tills hoppkommandot kommer alltså. Han är nämligen inte lite av en tjyvstartarrackare.

Med det här avslutade jag dagens lydnadsträning. Tror att han kan klara 7 i snitt på lydnadsmomenten (platsliggningen däremot vågar jag inte ens tänka på, jag kommer att drabbas av hjärtstillestånd under platsliggningen, så tack alla besökare för era besök på hemsidan), om han vill och om det inte regnar - för se väta - nej tack: "Då sätter jag mig inte ner och då lägger jag mig inte eller kryper, så det så". Det där ska jag ta itu med efter tävlingen men som det är nu kan jag bara hoppas på uppehållsväder på lördag.

Kommentera

Till toppen

Tisdagen 4/5
Som sagt, jag hoppades förstås på fint väder till lördag, men nu spår man regn på morgonen och skurar under dagen. Jaha, mitt mod sjönk under nollan. Då är det kört eftersom Seaton är en utpräglad vackert-väderhund när det gäller lydnaden. I söket bryr han sig inte om om det regnar dock, men det räcker ju inte.

Så jag tog med mig Seaton ut nu på eftermiddagen. Det regnade inte just då, men det var blött i gräset och mossan. Först ville han helst inte vara med, men så satte han sig fot till slut. Är inte säker på att han satte sig på marken eller om han bara satte sig på hasorna (vet inte hur det senare bedöms på tävling).

Första läggandet, sakta, ovilligt. Det blev ingen belöning för det. Gjorde om det och den här gången lade han sig acceptabelt snabbt och riktigt dessutom. Belöning.

Så gjorde vi några hopp-gå-ut-en-bit-på andra-sidan-övningar". De gick bra och jag fick chans att belöna för bra utförande flera gånger. Därefter var det dags för det verkliga provet, kryp i blött gräs. Jag trodde inte att han skulle krypa alls, men faktiskt, han kröp och riktigt skapligt dessutom. Det ska nog gå så småningom att lära honom bete sig lika bra i lydnaden när det regnar som när det är torrt. Så jag blev lite gladare efter den här övningen.

Efter middagen ska vi testa den andra rysaren, skotten. Jag tänker bara kolla om Seaton reagerar när Dan skjuter, medan han är lös och strosar omkring för sig själv på gården. Vet inte hur han reagerar för skott just nu. Han har ju varit lite egen med det här, reagerat ibland och ibland inte alls.

Tillägg kl 19.00
Då har vi varit ute och kollat hur Seaton reagerar för skott. Dan gick runt hörnet på uppfarten. Första skottet sköt han på c:a 30 meters håll. Det small rätt bra (9 mm startpistol). Jag gick och plockade kishkål i syrenhäcken och Seaton snosade runt i närheten av mig. Själv hoppade jag till när det första skottet smällde av men Seaton reagerade inte alls egentligen, tittade nyfiket mot skotthållet med öronen rakt upp och när det andra skottet kom travade han lugnt mot skottriktningen och blev stående vid staketet och tittade. Nej, det fanns inga tecken på rädsla eller oro i hans reaktion. Det kändes skööönt.

Kommentera

Till toppen

Fredagen 7/5
Att man inte kan vara konsekvent och avstå från att göra om misstag som man vet att man inte ska göra.
Jag säger alltid att man inte ska träna några dagar före en tävling. Det kan så lätt resultera i att något moment går dåligt, så blir man stressad, milda makter, han måste kunna det här i morgon, så börjar man korrigera eller plocka med momentet så att hunden bara blir förvirrad eller tappar lusten helt. Alltså, Kerstin, du ska hålla dig till dina priniper. Träna fram till några dagar före tävling, sluta träna de moment hunden gör bra, flera dagar före, så att du har det positiva minnet med dig till tävlingen, och förhoppningsvis också hunden har det.

Så visst idag gjorde jag precis det jag vet att jag inte ska göra.
- Ah, sade jag till Dan, vi kör en budföring, det går nog bra nu.
- Så gjorde vi det - och det gick inte alls bra. Det gick illa på alla sätt och vis. Han ville tjyvstarta hos mottagaren, han ville inte lämna mottagaren, han tjyvstartade från mig, han ville inte lämna mig. Alla fel hunden kan göra på budföringen alltså.

Vad göra? Att sluta när det gått åt skogen är ju inte bra, om jag inte struntar i budföringen i morgon och inser att det definitivt inte blir tävlande utan bara ett tillfälle till träning? Eller ska vi lösa upp problemet, med risk att det bara blir ännu värre?

Bestämde mig för det senare och så blev det bara mer och mer bedrövligt. Seaton satt envist kvar hos Dan varje gång och vägrade lyda hans "marschkommando", och trots att han hela tiden fick beröm när kan in till mig och det gjorde han om jag uppmuntrade honom att komma, ropade eller backade etc. Men det ska man ju inte behöva göra, och får inte göra på tävling. Försökte vänta ut honom, men han satt bara kvar hos Dan varje gång, om jag inte gav honom någon signal att komma.
Till slut ställde jag mig 2 meter från Dan med ett koppel på Seaton och drog in honom till mig. Det var förstås hemskt dystert. Men efter några gånger gjorde han rätt, med min av ledsen gris. Efter att jag tagit av honom kopplet och vi kört på 10 meter ett par gånger gjorde han äntligen momentet korrekt. Det blev förstås massor med belöning på det.
Vid det laget behövde både Seaton och vi en paus. Så då lade vi av men vi ska göra några upprepningar till efter middagen och se om tioöringen har trillat ner, för han har bara inte förstått vad han ska göra - förstås. Det är hans vanliga tjyvstartartendens som rör till det i huvudet på honom, gissar jag.

Tillägg
Jodå, vi var ute och skickade Seaton på en budföring till. Den här gången testade vi med 50 meters avstånd och första gången hos Dan tjyvade han lite tillbaka. Men andra gången satt han kvar, jättefint, väntade på marschkommandot och sprang direkt till mig på det, ganska god fart och han verkade glad. Tredje gången gjorde han också momentet helt perfekt. Där slutade vi med en lång och rolig lek.

Tja, endera kom han plötlsigt ihåg, sedan tidigare, hur det skulle se ut, eller så hjälpte övningarna tidigare idag. Fast jag måste ju erkänna att jag gör mig inga illusioner om att han ska få poäng på budföringen i morgon.

Och nu är vi där, det får gå som det går och alltid något ska väl klaffa och resten får vi träna in bättre till nästa försök.

Enda problemet nu blir att somna i tid, för jag måste gå upp klockan 5 i morgon bitti och åka hemifrån klockan 6. Det är ungefär då jag brukar gå och lägga mig, så jag får ett litet elände att somna ikväll om jag lägger mig tidigare än vanligt.

Kommentera

Till toppen

Lördagen 8/5
Hemma efter en lång och kall och regnig dag, huvudsakligen i skogen. Och tävlingen gick käpprätt åt just skogen. Ska väl inte säga att jag är överraskad över att vi inte fick uppflyttning, men jag är ganska förvånad över hans beteende i sökrutan.

Det började dock ganska bra med en lydnad som gick över mina förväntningar. Den såg ut så här:
  • Linförighet: 9 - 8
  • Framförgående: 6 - 5
  • Platsläggande: 8,5 - 8,5
  • Inkallande: 9 - 9,5
  • Krypande: 7,5 - 7
  • Apportering: 9 - 8
  • Hopp: 8 - 8,5
  • Totalt poäng utan platsläggning: 197,75

Tyckte inte jag kunde klaga på det här. Såg det istället som en stor framgång. Linförighet vet jag ju att det är ett jätteproblem, med hans vimsande, så det här var ovanligt bra. Framförgående har jag inte brytt mig så mycket om.Vi har malt framåtsändande som galningar i två år, så när jag plötsligt testade framförgående blev det ju full fart ut, ett ryck och sedan dragande, men jag tänkte att det struntar jag, och dessutom, som jag väl skrev tidigare, så brukar de lugna ner sig på tävling. Det gjorde han alltså inte här.
Krypet är ju ett annat av våra sorgebarn, med slarv och domarna såg lätt islag på hindret, vilket jag inte noterade. Men de såg säkert bättre än jag. Det ska inte behöva hända, och vad han fick neddrag på i platläggandet begriper jag inte men man kan ju inte förstå allt och noterar inte själv allt.
Hur som helst är jag nöjd med hans prestation här. Slutsiffran här var ju tillräcklig för uppflyttning, och redan utan platsliggningens 50 poäng, även om marginalen var minsta tänkbara, 197,75 poäng.

Så kom budföringen ganska direkt, och den gick åt pepparn. Han startade bra, med sikte på mottagaren, fick syn på skytten halvvägs "oj, honom har jag ju inte hälsat på", så iväg till honom istället. Nolla förstås och att han skulle ha klarat budföringen förväntade jag mig inte så det var bara att konstatera att det inte fungerade fast han missade på ett helt annat sätt än jag tänkt mig.

Att söket gick alldeles åt skogen var däremot lite tråkigt, även om det fanns en ljuspunkt i eländet. Så här var det:
Första slaget till höger. Seaton gick ut bra och glatt, även om han inte hade full sula så var det ett bra arbetstempo, en god gallopp. Här började han dock med att inte gå ut ordentligt i högra hörnet, inte bra tyckte jag. Men han hade troligen redan figurant i näsan, för efter lite letande, man såg honom ganska bra här, började han skallmarkera. Det blev en bra skallmarkering som varade ända tills jag kom fram. Men sedan började problemet, nämligen problemet att få Seaton att hålla sig till mig. Han ville ha sin boll från figuranten, så jag fick tjata och tjata på honom att stanna hos mig vid utgåendet till stigen för "vadå, den där figgen har ju min boll och den vill jag ha".

Så skickade jag ut honom åt andra hållet. Nu tvekade han att ge sig iväg, sannolikt på grund av mitt tjat på ingåendet från andra sidan, så jag fick upprepa kommando, men då sprang han ut - och försvann i skogen, var försvunnen och försvunnen och försvunnen. Till slut ropade jag "här är jag". Ingen Seaton. Jag ropade igen, ingen Seaton. Nu hade det gått en god stund varför jag busvisslade och då kom han som ett skott. Han hade, förstod vi utifrån var han dök upp, dragit sig en bra bit framåt i rutan.

Vänder oss, jag skickar åt andra hållet, men nu ville inte Seaton mer. Jag fick upprepa kommandot, ta ett par steg mot sidan. Då hoppade han över det ganska breda och djupa diket vid sidan av stigen, men stannade på andra sidan och ville vända. Jag pekade utåt och uppmuntrade honom att ut och söka. Han började då trava utåt. Jag lade på beröm, han ökade farten lite, men ute på c:a 40 meter stannade han och stod bara och tittade på oss på stigen. Jag kände att nej, mer av det här vill jag inte se, så jag bröt och kallade in Seaton.

Därmed var vi ju ute ur leken och jag lade honom inte plats, som var det sista momentet efter sökmomentet. Jag var ensam i lägre klass så alla klasserna skulle lägga tillsammans. Är ganska glad att jag inte beslutade att testa honom i platsen. Det var kallt och regnigt, blött i gräsen och jag visste ju att han inte skulle uppskatta att ligga plats då, och så skotten på det. Så nej, det blev ingen platsliggning, vet inte ens om jag skulle ha fått lägga honom efter att jag brutit på söket.

När då de andra hundarna lades plats, det var totalt fem hundar kvar, och man hade skjutit några skott, gick ett rottis upp. Jag såg det inte, men fick se hur de andra fick lägga om sina hundar sedan rottisen gått av planen. Efter ett skott till, reste sig en labb, och så var det dags igen, alla fick lägga om ännu en gång. Så jag är väldigt glad att Seaton inte fanns med i det gänget.

Blev lite förvånad för när jag tävlade i elit, vilket ju är tjugo år sedan nu, så hände det praktiskt taget aldrig att en hund i elit reste sig från platsen. Jag såg detta en enda gång under de år jag tävlade och jag tävlade ganska mycket i mitt fruktlösa försök att få ihop det tredje certet. Men jag har hört av andra att detta inte är helt ovanligt numer. Dystert.

Nå, nu var det över för min del och jag passade på att fråga tävlingsledaren i söket om hon visste om Seaton hade varit framme hos en figurant utan att markera. Tur att jag gjorde det. Misstänkte nästan det på slaget han var borta så länge. Jodå, han hade varit framme hos en figurant och hoppat och klängt på denne alldeles väldigt, berättade hon. Figgen fick jag inte tala med för han hade åkt hem. Så berättade tävlingsledaren att det var den helt öppna figuranten och han hade suttit på en stol. Hon tyckte att man skulle variera lite och göra det lite svårt för hundarna. Figurant på en stol har jag aldrig varit med om någonsin på en tävling, och då förstod jag nog vad som hade hänt, även om min gissning kan vara fel. Här har jag en hund som gärna skäller i tid och otid och har under sådär en sju år talat om för honom att han inte får hålla på att skälla på oss när vi sitter på våra stolar, ute eller inne samt lagt ner ett intensivt arbete på att få honom att bara skälla på figgar som sitter (i olika ställningar) på marken och på liggande figgar, när matte sagt "sök", för att slippa okynnesskällande i söket! Måste ta reda på om det är vanligt numer med figuranter som sitter på stolar.

Jag gissar att det hade gått till så att Seaton, som alltså fått lära sig att i söket får man absolut inte skälla på folk som står, går, springer eller just sitter på sina ryggsäckar ex. hade antagligen helt klart för sig att på den här gubben skulle han inte skälla. Kanske vill han ha fram en boll eller godis ändå från figgen, kanske han bara hälsade ungefär så våldsamt som han kan göra. Sedan kom han nog direkt när jag visslade. Samtidigt snurrade det säkert till i huvudet på: Vad i hela friden handlade det här om? Ingen boll av första figgen, så träffar man en gubbe på en stol i skogen. Kanske kom även den negativa träningen igår kväll upp igen, och tillsammans med mitt tjatande på honom att stanna hos mig vid uttransporten av första figuranten, så blev det för mycket, han blev totalt förvirrad - och blockerad, för det verkade han vara. Jag har bara sett det här beteendet hos honom en gång, att han inte vill gå ut och söka, då han hade fastnat med tassen i rullen.

Så här går det ju lätt i början när hundarna inte är ordentligt genomtränade, och det är han förstås inte än på långa vägar. Jag är i alla fall glad att han skallade bra på den som betedde sig som dem han lärt sig att skälla på, och också glad att jag bröt. En sak har jag lärt mig med åren - att aldrig någonsin pressa en hund på tävling för det kan ställa till det för resten av hundens tävlingsliv. Hellre bryta än att förstöra mer än man vinner.

Inte kan man säga att det blev succé men det fanns ljuspunkter och resten får vi träna vidare på. Nu blir det träning också på figgar som sitter på pallar, stolar och ryggsäckar mm i skogen och på figgar med konstiga kläder, stora svarta hattar, stora svarta solglasögon mm.

Tillägg 9/5
Jag funderar förstås vidare på vad det var som hände igår. Varför kom Seaton tillbaka när jag visslade och verkade nedslagen. Vad gjorde han hos figuranten, vad gjorde figuranten?

Kom också att tänka på att om Seaton började hälsa, kanske och tom troligen hoppade upp i knäet på figuranten, så måste denne ju freda sig på något sätt, försöka hålla hunden nere, eller skjuta undan honom för att inte bli alltför illa åtgången, vilket är fullt förståeligt i Seatons fall. Om det hände kan jag tänka mig att Seaton blev ännu mer intensiv i sitt försök att få positiv respons från figuranten, och i det ögonblicket var allt vad sök och markering heter borta ur hans huvud och sedan var han bara genomförvirrad. Blir han förvirrad så har han en tendens att lägga av, inte vilja vara med mer. Så det handlar nog mest om bristande rutin och lite otur. Hans brist på rutin gör att han ännu inte är helt säker på vad han ska göra, och händer det då något som han inte förväntar sig, så tappar han geisten. Otur att det inte var en på marken sittade figurant eller liggande sådan. Men samma sak kunde ha hänt ändå.

Men jag kom så på ytterligare en möjlig orsak till att han inte ville gå ut på tredje slaget. Det kan ju ha varit så att han inte hade varit hos figuranten så länge, och att jag bröt honom när jag visslade, och att han sedan inte ville gå ut på andra sidan för att han visste att han hade en figge liggande på andra sidan, som jobbet inte var slutfört med. Så, den verkliga orsaken till hans beteende får jag aldrig veta. Bara att glömma och gå vidare alltså.

Mängdträning alltså, liksom träning att gå snyggt ut till stigen och träning att aldrig börja krafsa på eller hälsa på figuranten. Vi tar nya tag och hoppas det ska ordna sig så småningom.

Kommentera

Till toppen

Söndagen 9/5
Var ute och testade skallmarkering på mig, sittande på en ryggsäck. Inga problem. Men det var ju jag det och mig markerar han alltid perfekt. Jag testade att sitta på olika sätt och det spelade ingen roll.

Så nej, jag tror egentligen inte det var stolen som ställde till det igår, utan en främmande människa, som han rev på, precis enligt vad jag sett tidigare i träningen. Och det är ju klart, han ska inte riva eller slita i figuranter och heller inte försöka hälsa på dem. Ren orutin alltså.

Om han sedan blev bortskuffad eller undanhållen, som jag tror är oundvikligt om han hälsade som han brukar göra, så kan det ändå hända att det inte var så tokigt i det långa loppet. Jag kommer nämligen att tänka på en händelse under träning med en ganska färsk Opus.
Figuranten hade lagt sig raklång på rygg. Vi såg tydligt vad som hände från stigen. Opus rusade ut, hittade honom och ställde sig att skälla precis över ansiktet på figuranten. Efter en kort stund blev denne tydligen så irriterad eller kände sig obehaglig, så han drog ihop hela kroppen och skickade iväg Opus flera meter med en välriktad spark med båda benen. Opus återvände till oss på stigen. Vi stod som fån. Visste inte vad vi skulle göra härnäst. Jag ville inte skicka ut honom en gång till på den här figuranten, vilket de andra förstod, så medan vi stod och överlade hur vi skulle gå vidare för att kompensera för den för Opus obehagliga erfarenheten, och nonchalerade honom under tiden, överraskade oss Opus med att springa ut till figuranten igen, ställa sig en meter bakom dennes huvud och markera. Där han stod kunde figgen inte komma åt honom med fötterna. Det som alltså såg ut som en katastrof blev i själva verket en god "läxa" för Opus och inte den katastrof som jag uppfattade den som först. Så med lite mer motivationsträning och noggrannhet vad gäller Seatons beteenden hos figuranterna, kanske det han råkade ut för igår kan ge ett gott slutresultat en slags: "Jag ska inte bry mig om att försöka hälsa på gubbarna först för det blir inte kul-insikt". Hoppas kan man ju alltid. Men jag skulle fortfarande bra gärna ha velat tala med figuranten, om denne var van vid skallhundar ex.

Fortsättning 9/5
Så har vi varit ute och tränat rena motivationsskicken, fast det blev lite mer. Det första som gladde mig var att Seaton var på hugget, som vanligt. Full fart så fort jag sade "sök". Ingen tveksamhet. Så vad som än hände igår, så satt det inte kvar, i varje fall inte i skogen hemmavid.

Första skicket gjorde han emellertid det han inte får göra, klängde på figuranten, som var husse. Husse sköt undan honom och då kom han igång att skalla, och skallade bra, på rätt avstånd.
Det där ville jag kolla närmare, så nu fick Dan sätta sig bara 10 meter ut, och fullt synligt och så att jag såg vad som hände. Skickade Seaton på Dan, full fart ut och började klänga på Dan, som satt på en sten. Den här gången sade jag ett bestämt och halvhårt "nej" när han klängde. Då kom han tillbaka till mig utan att börja markera. Skickade igen, samma sak, fram till Dan, men där blev han bara stående utan att göra något alls. Jag försökte säga "sök" men då kom han tillbaka till mig. Ingen markering nu heller. Skickade igen och han gick ut lika glatt och villigt men samma sak igen - ingen markerig, och jag skickade ännu en gång. Den här gången kom han med ett första osäkert skall, och belönades ordentligt för det.

Så ytterligare en figurant, och nu rusade han ut, fortfarande glatt och villigt och den här gången ställde han sig bakom figuranten och skällde direkt, utan att försöka klättra. Massor med beröm och rolig lek som belöning. Så upprepade vi det här först två gånger till med Dan, med samma goda resultat. Sedan låg jag figurant och även nu med gott resultat. Så på Dan en sista gång, perfekt, rakt ut i full fart (men det var ju bara rena motivationsskicken) och med perfekt skallmarkering utan att försöka klättra.

Varje gång efter att han fått "nej" för klättrandet och efter att han börjat markera igen, valde han att ställa sig bakom figuranten och det är ju egentligen utmärkt. Om han börjar göra det konsekvent så slipper man nog många orsaker till problem, som att han kan distraheras av figuranter, som stirrar på honom eller gör annat som han inte förväntar sig. Orutinerade figuranter, som man ofta råkar ut för på tävlingar, frestas inte heller lika lätt att bete sig fel i det fallet. Kanonträning här alltså. Mer av samma sak i morgon och varje dag ett bra tag framöver, tills det här sitter: Bara roliga motivationsskick och att inget klättrande på figgarna ska accepteras. Det fattar han nog så småningom även om han kan behöva fler påminnelser om den saken och dessutom markeringar på andra människor, innan tioöringen trillat ner. Varje person som vågar besöka oss framöver kommer att bli utkastad i skogen för att agera figurant.

Känner mig betydligt mer uppåt idag igen. Bara att glömma gårdagens misslyckande och utgå från att grundorsaken var orutin från Seatons sida. Det vet jag ju egentligen sedan gammalt, är den bästa utgångspunkten. Strunta i orsaker till att det går dåligt och träna för att få bort prolemet bara. Det brukar vara bästa och säkraste metoden.



Kommentera

Till toppen

Måndagen 10/5
Så var det dagens sökträning. Det blev fyra figgar, Dan allihop förstås. Vi vallade först, lade ut Dan på ena sidan och så hämtade jag Seaton. Inga problem, han rusade ut i full fart och skallmarkerade Dan helt perfekt. Inget klängande och ett ihållande och bra skall. Dan belönade med klick och boll. Sedan tar jag över, kopplar honom och försöker lära honom att gå snyggt bredvid mig tillbaka till stigen med figuranten framför. Det är hopplöst.

Andra slaget gick också bra. Den här gången var Seaton på Dan med ena framfoten men Dan uppfattade det inte som ett krafsande utan som ett misstag, för han backade direkt och Dan satt med frambenen utsträckta framför sig inträngd under en gran. Mycket bra skallmarkering här också. Den här gången fick Dan bara gå framåt i rutan till nästa gömsle och nu fick han order att inte belöna Seaton. Det skulle jag göra, med bara ett klick och godis på utvägen, där Dan fick gå före oss ut till stigen. Det fungerade alldeles utmärkt, dvs som vanligt.

Sista slaget gick vi undan medan Dan lade sig inne i en fälld gran. Trots att han inte fick sin boll hos förra figuranten gick Seaton ut som ett skott även här och den här gången blev han ordentligt belönad av figuranten för ett väldigt långvarigt och bra skall.

Lyckat alltså. Ingenting att anmärka på, bortsett från att Seaton behöver en hel del mer träning att inte gå före mig och fram till figgen på uttransporten. Det här är ett elände.

Egentligen har jag alltid tyckt att det är urkorkat att man inte får koppla hunden vid figuranten och sedan bara ta sig ut till stigen igen och koppla loss den där för nästa skick, att man ska tvingas ta ner hundens iver att söka vidare här. Det är ungefär som om man skulle tvinga en spårhund att gå ett pass fritt följ vid varannan funnen apport. Ju ivrigare hunden är att jobba vidare, desto mer måste man ju ta i för att kunna behålla den okopplade hunden vid sidan, i synnerhet i de lägre klasserna och vekare hundar, som kanske arbetar bra, kan ju tappa en del av sin arbetslust på det här. Men, men - nu är det så här så det är bara att anpassa sig och träna för denna korkade uttransport. Vad är det förresten att "ha hunden under kontroll"?

Kommentera

Till toppen

Tisdagen 11/5
Bara att börja direkt. Nu ska Seaton lära sig att gå snyggt vid min sida, när jag säger "gå snyggt". Tänker använda det vid uttransport av figuranter. Fot tycker jag inte är så bra eftersom det knappast går att gå fot i skogen och han dessutom inte ska sätta sig när eller om jag stannar.

Det här hade jag problem med även med Opus men han var inte riktigt så intensiv i sitt intresse för främmande människor, så honom kunde jag hålla intill mig genom att ge ifrån mig små försynta "öhöh:n" när han försökte dra fram till figuranten. Seaton fick jag ingen kontakt med när vi skulle transportera ut figuranten med mindre än jag tog i en hel del. Han hade bara "hälsa på nya människor i huvudet". Det var definitivt inte bra.

Alltså, idag fick husse gå två meter före oss på en liten promenad på en skogsväg, och verkligen gå in för att fresta Seaton att dra fram till honom, för Dan är han ju inte lika ivrig att få hälsa på. Så Dan gick där och bollade med en boll och då och då kastade han den på marken en bit och tog upp den igen.
Jag gick bakom honom med Seaton, kopplad i en tunn perlonlina. Meningen var att han inte skulle fatta att han var kopplad. Det gjorde han inte heller. Jag kommendera "gå snyggt", och det vet han ju inte vad det är, så när han gick vid min sida berömde jag honom, och upprepade orden, "så duktigt du går snyggt". När så Dan kastade iväg bollen en bit första gången, då klarade han det inte längre utan då for han framåt för att ta bollen - men det gick liksom inte. Han fick sig ett rejält ryck. Jag sade ingenting, berömde honom bara när han slöt upp vid min sida igen. Sedan gick han som en ängel bredvid mig och varje gång Dan kastade iväg bollen backade han lite, som om han trodde att han skulle få ett ryck bara för att Dan kastade bollen och då berömde jag honom förstås för att han inte försökte ta bollen utan gick kvar bredvid mig.

Vi avslutade övningen med att jag kopplade loss Seaton och Dan fick kasta iväg bollen samtidigt som jag sade "ta den". Då rusade han efter bollen och så lekte Dan och Seaton en stund med lite bollkastande. Det var ju bra, för det var ju inte meningen att han inte skulle våga ta en boll som Dan kastade. Men det slog turligt nog inte på det sättet.

En mycket lyckad övning, som vi förstås måste upprepa många gånger och också införa i sökträningen så småningom, samt öva med andra människor, helst andra människor som han först har markerat på ett sökslag.

Kommentera

Till toppen

Onsdagen 12/5
Lite träning idag. Först ett skick åt vänster, där Dan hade lagt sig innan jag hämtade Seaton. Det var full fart ut och en bra och uthållig skallmarkering. Den här gången fick Seaton ingen bollek med Dan, bara en liten godbit och beröm av mig när jag kom ut till dem. Sedan beordrade jag Dan att gå ett par meter framför mig, kommenderade Saton att gå snyggt, så travade vi tillbaka till stigen. Seaton betedde sig perfekt - men det är med Dan som figge det. En bit på väg i alla fall.

Ute på stigen igen fick Seaton se Dan gå ut åt andra hållet, sedan tog jag honom åt sidan innan vi gick tillbaka och jag skickade Seaton igen. Full sula ut och en bra markering, kanske med några små hack som jag hoppas försvinner så småningom. Men klart vägledande i alla fall och alls inte illa. Den här gången fick Seaton en riktigt rolig bollekstund tillsammans med Dan. Så koncentrerad transport ut igen, under kommandot "gå snyggt" och det gjorde Seaton utan tendens att försöka sneka före. Väl ute på stigen tog jag av honom tjänstetecknet och så lekte vi en riktigt intensiv bollek igen.

Suveränt alltihop, men, men, det är ju det där med att han behöver träna detta med andra figuranter också. Innan han gjort det vet jag ju inte om det han lärt sig på Dan fungerar även med andra. Med tillräcklig rutin gör det säkert det, men sådan tar lång tid att arbeta upp. Det går ju snabbare om man kan träna även på andra och lite främmande figuranter.

Kommentera

Till toppen

Torsdagen 13/5
Dagens första träningspass handlade om rena utskick, utan figuranter, hinkslag alltså. Jag tror att när Seaton på tävlingen blev stående ute i rutan och bara kikade på oss, så fanns ju ingen figge där, och då väntade han på inkallning, att han inte mindes, eller var osäker på om han skulle vända tillbaka spontant eller vänta på inkallning. Det är inte konstigt, för det var inte tränat så mycket och dessutom var han förvirrad efter andra slaget, av någon anledning som jag ju inte känner till. Är hunden det är det lätt att den faller tillbaka en del om den inte är väl genomtränad och det är han ju inte. Så idag började jag med hinkslag igen.

Jag började på gården med hinken bara 10 meter bort. Han vände ganska direkt och spontant vid hinken och kom tillbaka (belöning förstås). Så ökade jag avståndet successivt tills hinken stod c:a 40 meter bort och det här gick som smort (bortsett från några tjyvstartförsök).

Nästa steg var att gå ut i skogen, valla av en korridor och ställa ut en hink på var sida, 50-60 meter ut från stigen. Så skickade jag honom flera gånger åt var sida. Den ena hinken såg han inte från stigen de första gångerna men han gick ut nöjaktigt ändå och tillbaka.

Det här gick alltså bra med ett förbehåll. Han har inte full sula ut, som jag helst vill att han ska ha, bara tillbaka till mig. Jag tror, eller hoppas i varje fall, att det ska bli bättre fart så småningom när han är helt säker på vad han ska göra, för fortfarande kan han bli aningen tveksam vid hinken då och då, om han ska vända där eller stanna vid den och vänta på inkallning. Han får betydligt bättre fart tillbaka, efter att jag klickat aller sagt "rätt så", till honom, alltså så fort han blir säker på att han gör rätt, att det blir belöning när han är tillbaka hos mig. Så när han vant sig vid att klicket inte kommer förrän han sitter vid min sida igen, så hoppas jag på bättre fart ut. Nu shapar jag ju, genom att klicka ganska snabbt efter att han vänt spontant för att klicka allt senare på återgången till mig så småningom.

Bara att nöta på det här tills det sitter ordentligt.

Senare på eftermiddagen
Lite lydnadsträning också.
Det verkar nästan som om träningen att gå snyggt bakom Dan häromdagen har gett effekt även på linförigheten för idag gick han en riktigt bra sådan, bara sättandena som var lite för långsamma för min smak. Kan ha berott på det blöta gräset. Resten var jag helt nöjd med.

Hopp-sitt fungerade också bra. Men jag behöver en bräda till på hindret.

Apportering, det är konstigt. Här rusar han ut i full fart när jag kastar och om jag säger "ta den" direkt, och inte nog med det, då klipper han apportbocken direkt och utan någon tvekan eller fäpplande och dessutom kommer han tillbaka med apportbocken i full fart. Men när han får sitta kvar och sedan kommenderas "apport" då är det betydligt trögare, Långsammare ut, aningen tveksamt tagande och bara trav tillbaka. Vet inte riktigt hur jag ska komma åt det här. Har försökt att föra över snabbheten från spontanhämtandet, med klickande när han tar snabbt och klickande när han gallopperar tillbaka, men det har inte blivit ett dugg bättre i den tävlingsmässiga apporteringen ändå.

Krypet, som vanligt slarvigt. Han måste få upp huvudet lite när han kryper så att baken åker ner lite. Han kan krypa perfekt då. Ska bara bli en vana att göra det.

Så blev det ett kort sökpass också
Tredje träningspasset, nu på kvällen, blev ett kort sökpass. Den här gången vallade vi av två korridorer åt var sida. Så fick Dan gå och sätta sig på vänstersidan, inne i en nyligen vindfälld gran, halvdold alltså.
Jag hämtade Seaton och började med ett blindslag åt högersidan. Det gick i flygande fläng, rejält djupt, en bit utanför vallningen som var drygt 50 m djup. Där letade han nog lite innan jag ser honom komma ångande tillbaka till mig i full kareta. Woaw, jag möter honom lite, lägger på beröm när han är nära mig och följer honom någon meter utåt andra hållet, pekar och säger sök, varvid Seaton gör en störtsnygg flying över stigen och fortsätter ut åt andra hållet, fortfarande i full fart. Där sprang han först förbi Dan, fick vittring, tvärstannade och lokaliserade Dan och markerade väldigt ihärdigt. Belönades för stordådet.
Därefter körde vi en transport tillbaka, som gick mycket bra och där fick Seaton en liten bollek som belöning för att han gick "snyggt".

Men här rapporterar Dan att han var på Dan lite, försökte ta klickern som Dan hade öppet i handen. OK, då tar vi ett par helt öppna på nära håll så jag ser er. Det blev ganska kul (kanske) för Seaton rusade rakt ut till Dan, började intressera sig för och nosa på klickern i Dans hand, så hejdade han sig och slängde ett öga på mig, backade och började skalla på korrekt avstånd. Det var väldigt tydligt att han just kom på att sådär fick han ju inte göra.
Nästa likadana försök blev perfekt, så ett till också perfekt och där slutade vi.

Kommentera

Till toppen

Lördagen 15/5
Vi tränade visserligen igår, men det gick inte så bra. Visserligen gick Seaton ett bra blindslag åt ena sidan, men åt den andra, där figgen var utlagd, ville han inte alls springa ut i samma goda fart. Kanske för att vi var i ett helt nytt område, kanske för att han "lärt" sig att i sådana skickar matte honom rakt in i en benfälla". Kan också vara för att han är lite förvirrad efter all varierad träning. Det var i alla fall inget roligt att skriva om det igår för jag kände mig ganska nerslagen efter träningen. Fast visst, han markerade bra på båda figuranterna (som var Dan förstås).

Med lite eftertanke beslutade jag mig för att det är dags att dra upp honom ordentligt igen, bara roliga utskick ett tag, med draghjälp utåt och med markering på varje skick. Så idag testade vi ett nyt sätt. Dan gick ut bakvägen och ställde sig ute i rutan. Så kom jag fram på stigen med Seaton. Han fick så se Dan springa utåt lite och så skickade jag Seaton direkt. Då var det full sula ut.
Sedan fick Dan leka med Seaton och bollen så länge att jag hann ut på andra sidan, där jag stod färdig att agera "spring-ut" när Dan och Seaton kom fram till stigen igen. Även denna gång blev det förstås full sula ut. Under tiden som jag belöningslekte med Seaton gick Dan ut åt andra hållet igen, lite längre fram i sökrutan, och så upprepade vi proceduren två gånger till. Sammanlagt fyra figuranter alltså. Seaton hade full fart ut och skallade kanonbra på alla fyra figgarna.

Skallmarkeringen verkar ju sitta i alla fall eftersom han skallar bra oavsett om han går ut glatt eller lite såsigare. Sedan återstår att se om han tenderar att klänga på obekanta figuranter i alla fall. Men med mängdträning brukar det ju till slut sitta i ryggmärgen på hunden vad den ska göra. Det återstår emellertid att se, för Seaton har ju också en medfödd ryggmärgsreflex att hälsa väldigt intensivt på alla han träffar.

Nu tänker jag fortsätta med sådana här motivationsutskick ett tag, tills han bara har detta i huvudet - att rusa ut i full fart och skälla. När jag tränade Opus på sin tid, så tränade vi "bara ut och skäll" en hel höst och en hel vår utan att träna ett enda blindslag. Här försökte jag ta en lite snabbare väg, eftersom Seaton börjar bli ganska gammal vid det här laget. Det kanske fungerar så småningom, om bitarna faller på plats. Nu ska han dock bara motiveras i den bekanta skogen några dagar. Sedan samma motiverande utskick i ett nytt okänt område, så får vi se vad som händer då.

Kommentera

Till toppen

Måndagen 16/5
Samma motivationsövning i sök idag som igår, med målet att dra upp honom maximalt. Det gick förstås lysande, hopplöst vore det annars, eller så vore hunden sjuk.
Men idag var vi i ett delvis nytt område med lite mer kuperad terräng, som Seaton visserligen har varit i många gånger men aldrig kört sök i.

Det nästan roligaste av alltihop är att jag märker att min kondition börjar bli lite bättre. Den var usel i höstas och är långtifrån bra igen, men lite bättre och då går det ju åt rätt håll. Min träning av vristerna, som bara gav sig när jag försökte springa i höstas, har också gett viss effekt. Jag kan springa lite nu utan att vristerna viker sig.

Kommentera

Till toppen

Måndagen 17/5
Dottern här idag och slapp förstås inte undan utan kastades ut i skogen för att agera figurant. Satte henne 10 meter från stigen och fullt synlig, tänkte huta åt Seaton om han försökte klänga. Det gjorde han förstås. Han hade inte hälsat på henne för jag stängde undan honom när dottern anlände, så nu var det direkt upp i hennes knä, varvid jag klämde i med ett väldigt hårt "nej". Förvirrad, kom tillbaka, skickade ut honom två gånger till. Andra gången försökte han också klänga lite och ett "nej", tredje gången sprang han ut, sniffade till på dottern, backade och började skälla direkt. Då fick han klick och belöning direkt för det.

På andra sidan fanns Dan, som var en dyk-upp figurant. Strålande med perfekt markering. Så åt dotterns håll igen, hon hade dragit sig framåt i rutan bara när jag tog mig tillbaka till stigen med Seaton. Först sprang Seaton åt fel håll, kollade om hon låg i jordkällaren, där han hittat figgar flera gånger förr, fast han skickats från andra hållet då. Kallade in, skickade igen, men först fick figuranten vifta till med handen. Den här gången rusade han rakt ut och markerade helt korrekt - givetvis med en sådan retning.

Så, jag är nöjd. Det var väldigt bra att få en ny figge och få tala om att man inte får klänga på andra människor heller. Behövs nog många fler sådana figgar för att han ska fatta den saken och sluta klänga helt.

Kommentera

Till toppen

Måndagen 22/5
Det har varit träningsfritt några dagar. Efter en period av intensiv träning kan det vara bra med lite uppehåll. Ibland är det ju som om hundarna smälter vad de lärt sig under sådana viloperioder.

Idag har vi i alla fall varit och tränat lite sök. Elisabeth hade dragit ihop en grupp väldigt trevliga kvinnor och deras hundar, till en mycket givande träningsdag - i strålande sommarväder dessutom. Så vi var nere i Varberg, eller i varje fall inte så långt därifrån idag.

Idag ville jag bara träna Seaton att inte klänga på främmande figgar, så de fyra "obekantingarna" fick sätta sig 10 meter ut i rutan. Han började omedelbart att klänga på den första, varvid jag sade "nej" och han gjorde som tidigare, kom tillbaka till mig. Skickades ut igen och den här gången skällde han till direkt på figgen - och belönades då direkt för detta.

Vi upprepade detta med alla de "nya" figgarna och det roliga var att han inte klängde på någon av dem därefter. Kanske han börjar fatta. Skulle förstås gärna träna det här lite på främmande män också.

Så har jag beslutat mig för att när han är klar får alla klappa om honom, berömma och gärna ge honom godis, så får han belöning av alla på slutet och lär sig - förhoppningsvis, att han får hälsa precis så mycket han vill på alla, när han är klar med jobbet.

Tänkte till på hemvägen och kom på att han egentligen skulle tränas att inte klänga på nya figgar vid bilarna, inte ute i sökrutan, för där ska det alltid (nåja, man kan ju inte förutse allt) vara bara roligt.
Så har jag ett problem till med Seaton och bollbelöning vid skall. Han är bolltokig men han tenderar att klippa hela skogen när han tar bollen och får hela munnen full med barr och löv och torra smågrenar. Det verkar inte lyckat. När han skällde på Dan, som var sista figgen idag, så var skallet hackigt och jag tyckte det lär som om han hade något i halsen. När han jobbar kan han vara lite slarvig med att svälja godiset också, trots att jag har mjukt sådant, och det kan också resultera i att han får problem när han ska skälla, varför jag föredragit boll, men det vete 17 om det är så bra trots allt. Ska kanske testa med godis i alla fall, eller traslek istället.

Jag är i varje fall väldigt nöjd med träningen idag och glad över att de andra i gruppen ställde upp så fint och figgade väldigt bra. De flesta av dem hade själva, med ett undantag, rena nybörjarhundar vad gäller sök, men väldigt duktiga sådana.

Vi pratade om att träffas och träna fler gånger, men det kanske inte blir varje vecka. Hoppas verkligen att det blir av, dels för att jag vill träna sök förstås, dels för att det var väldigt trevliga tjejer och vi hade en härlig dag tillsammans - tyckte i alla fall jag.

Kommentera

Till toppen

Måndagen 23/5
Idag blev det bara två motivationsutskick, först på Dan, sedan på mig. De gick strålande och markeringen var bra. I morgon tänkte vi gå till ett helt nytt område och se hur det går där.

Jag tycker förstås att han inte har samma fulla sula när vi tränar med andra människor och på främmande platser. Det var inte dålig fart igår, men inte heller den fart ut som jag vill se, den han uppvisar här hemma. Det kan ju ha hängt ihop med att det blev ett "nejande" på första figgen igår, och sedan en viss osäkerhet. Jag kan bara hoppas att detta är fallet och att han förr eller senare (helst förr) fattar att allt är bara jättekul om han skäller direkt och när han hoppar över klängandet och hälsandet.

Kom så på att jag förstås ska ta mig till en bruksklubb, på allmänna träningsdagen, och be lite människor sitta figgar, så att Seaton får skälla på dem, lära honom skälla (utan att klänga) på främmande människor på samma sätt som han lärde sig att skälla på mig alltså, helt skilt från söket. Så får vi se hur det fungerar.

Kommentera

Till toppen

Torsdagen 27/5
Nu blev det ingen träning på några dagar, men idag körde vi en liten kortisomgång igen. Den här gången fick Dan gå ut först, och gå rakt ut i rutan på ena sidan, 60 m c:a och snett tillbaka igen, så ut på fullt djup på andra sidan Där stod han och väntade medan jag hämtade Seaton.

Nu skickade jag Seaton på ett blindslag åt det hållet där Dan bara hade gått ut och tillbaka. När Seaton hade sökt igenom området, kallade jag på honom och när han kom, i full fart, stod Dan beredd 45 meter ut åt andra hållet för att vara spring-utfigge på den sidan. Så när Seaton kom till stigen skickade jag honom direkt ut mot andra hållet i en flygande övergång - och det gick bra trots att han egentligen inte såg Dan direkt utan fick syn på honom först när han kommit över några meter på den sidan av rutan. Han gick förstås som en kanon här och skallmarkerde väldigt bra.

När han var däreute sprang jag ut åt andra hållet och så fick Dan skicka honom på mig, efter att de lekt en stund ute hos Dan. Det gick också väldigt bra, trots att han inte heller denna gången såg mitt lilla "spring ut". Hans markering på mig var rent drömlik. Kunde han skalla så på tävling, och utan att klänga på figgarna så skulle jag bli mycket glad.

Kommentera

Till toppen

Lördagen 29/5
Suck! Det är mycket som fattas och som Seaton fått om bakfoten. Genvägar är senvägar säger man ju, och det är kanske den fällan jag gått i med mina försöka att träna Seaton både i att söka och markera och gå blindslag samtidigt. Men huvudproblemet är förstås att vi inte har någon grupp att träna regelbundet i.

Skickade ut Seaton på ett slag mot Dan idag. Han hade gått in i rutan bakvägen och här blev det ingen dyk-upp. Då stod Seaton som ett fån och verkade inte veta vad jag menade med kommandot "sök". På tredje kommandot och när jag tog ett par steg i riktningen så sprang han ut, vek av åt vänster efter 30 meter, blev sedan stånde och glodde på mig. Precis som på tävlingen. Nå, jag uppmanade honom att gå ut och söka. Det gjorde han så småningom, och fick så vittring på Dan och markerade honom bra.
Det där att han stannar och verkar vänta på kommando eller inkallning när han inte har figge i näsan, det gillar jag inte. Det var liksom inte en effekt som jag hade väntat mig av blindslagsträningen. Det är otroligt så olika hundar uppfattar saker och ting. Ingen av mina tidigare collies har reagerat på det sättet utan de har kommit tillbaka till mig när det inte funnits någon figge i rutan, och blivit berömda för det. De har ganska snabbt fattat att om det finns figge så ska de markera, om det inte finns någon därute så återvänder man till matte och då har man varit duktig i alla fall. Aldrig tidigare haft en hund som ställer sig att bara glo därute i rutan om den inte får någon figge i näsan på vägen ut.

Hur som helst, jag hämtade Seaton hos Dan, och han fick ingen boll av Dan, bara beröm av mig, så tränade vi transport in till stigen, med godisar när han gick fint vid sidan. Gick väl måttligt bra, med en del tjat på honom att stanna hos mig.

Spring-uten på mig åt andra sidan gick bra och bra markering. Men det var med spring-ut det. Det fick han en på Dan på andra sidan också. Som också gick bra.

Därefter skickade jag honom på ett blindslag då både Dan och jag stod på stigen. Han gick ut, men tveksamt, berömde, han ökade farten men vände c:a 30 meter ut. Nåja, det fick bli beröm för det, för han vände spontant och blev inte stående att bara titta. Det får bli mer blindslagsträning framöver, men nu har jag ju anmält oss till en lägreklasstävling till, på lördag och det finns inte tid att träna in sådana ordentligt. Bättre att strunta i blindslag tills efter tävlingen.
Ovanpå blindslaget fick han ett motivationsutskick på Dan, med stor belöning. Skallmarkera kan ha bra, i alla fall på oss, med främmande gissar jag att det blir klängande även framöver, också ett problem jag aldrig haft med någon av mina tidigare collies.

Han sade ju det Järverud, och hade nog rätt, att endera får man problemen i lägre klass eller så kommer de först i elitklass. Med Cleo hade jag dem i lägre klass, med Opus kom de i elitklass. Med Seaton verkar de infinna sig i lägre klass - och det är väl tveksamt om vi kommer till högre klass därmed.

Kommentera

Till toppen
Måndagen 30/5
Nu är jag ju inget under av konsekvens i varje fall inte när det gäller vad jag tränar och i vilken ordning jag gör det, så idag bestämde jag mig för det som jag igår bestämt mig för att inte göra mer före lördagen, nämligen att träna blindslag.

Hur som helst så började vi med lite lydnadsträning. Som vanligt är det linförigheten som är problematisk, med dålig positionshållning, så det blev först ett linförighetspass, som gick sådär - ja som vanligt alltså.

Därefter gick jag över till apporteringen, jag vill ha gallopp både ut till apportbocken och in med den. Så idag satte jag Seaton med apportbocken i munnen och gjorde vanliga inkallningar. Det gick ju fantastiskt bra, full fart in med apportbocken i munnen och massor med beröm.
Han är ju ganska kul dessutom. Jag har lärt honom vändning vid sidan på inkallningen men rundgång med apportbocken, för jag tänkte mig att det kunde vara enklare med tunga apporten. Men nu vet jag inte. För när han kom med apportbocken i full fart på inkallningen så vände han vid sidan och det gick hur smidigt som helst. Verkade snarare bättre än rundgång, då han har tendens att göra en lite för stor båge bakom mig. Hur som helst så efter några inkallningar gjorde jag en regelmässig apportering och si, det blev full gallopp in med apportbocken då också, men med rundgång. Otroligt vad de kan hålla i huvudet. Det får han fortsätta med i alla fall tills över tävlingen.

Så blev det ett kryp också, och det var kanske lite bättre än vanligt, men nog vill han väldigt gärna slarva här, och dra för långt framför mig.

Det var efter detta som jag fick för mig att testa med ett hinkskick igen, på gården. Alltså, fram med hinken, ställde den 40 meter ut och skickade Seaton mot hinken. Det gick bra, han rusade ut till den och vände utan problem. Belönades för detta några gånger. Då, tänkte jag, nu testar jag det i skogen också.

Alltså tog jag med mig Seaton ut, vallade av en korridor åt ena hållet och en åt andra hållet och ställde hinken i slutet på korridoren på den sista sidan. Så skickade jag Seaton mot hinken med kommandot "sök". Då for han ut i full fart och vände spontant vid hinken, med klick och belöning som resultat. Jag klickade ganska snabbt efter att han hade vänt.

Nu åt andra hållet. Han gick ut, med ganska skaplig fart men vid 30 meter stannade han och tittade ett ögonblick på mig, så kom han tillbaka spontant. Jag berömde honom för det, men inget klickande. Ett skick mot hinken igen, och det gick strålande igen. Klickade när han hade sprungit sådär en 15 meter mot mig. Belönade när han kom till mig. Ut åt andra hållet igen. Den här gången rusade han ut i full fart och fortsatte minst 60 meter ut och vände där spontant. Det blev ett klick ganska direkt då han hade vänt och var på väg mot mig och massor med beröm och godis när han kom fram till mig. Så ett skick mot hinken, och bra och belöning. En gång till utåt andra sidan och med samma fantastiska resultat, full fart ut och en spontan återgång till mig i full fart, klick och belöning. En tredje gång mot sidan utan hink och lika bra. Nu fick han klick och massor med beröm och en rejäl lekstund som belöning, innan vi lade av för dagen.

Nog verkade det som om en tioöring trillade ner, men det kan jag ju inte vara säker på. Är dock i alla fall ganska säker på att den kommer att göra det så småningom om vi fortsätter att träna det här, och med vallade korridorer, eller rutor. Sedan är det bara en fråga om när det sitter ordentligt. Ibland kan det ju plötsligt gå upp en luma och sedan är saken klar. Om det gjorde det idag eller bara verkade så får vi se i morgon - kanske. Han är på rätt väg i alla fall.

Och det är ju så här det är att träna in nya moment med en hund, ena dagen verkar allt gå som smort och hunden verkar kunna momentet, nästa dag begriper den ingenting, tills det en dag sitter där, bitar trillar på plats, och man glömmer allt besvär man hade att lära in momentet.

Minns hur det var med Opus, där problemet som sagt kom i elitklass. Han var nu tvungen att lära sig gå snygga blindslag och jag tränade och tränade sådana med honom inför vår första elitklasstävling. Så kom tävlingen och Opus rusade ut, rundade figgarna i full fart och kom tillbaka till mig på stigen och såg ut som om han hade varit väldigt duktig som kunnat motstå figgarna som fanns därute och istället gjorde precis det jag hade lärt honom, rusade rakt ut och tillbaka till mig i full fart. Den tävlingen bröt jag och så var det bara att åka hem och få honom att fatta att finns det figgar, då ska han stanna och markera dem, alltså kombinera blindslag med figurantslag. Nästa tävling passade bitarna ihop.

Kommentera

Till toppen

Innehåll:

april 2010

från 1:a maj

1/5 lördagen
2/5 söndagen
3/5 måndagen
4/5 tisdagen
7/5 fredagen
8/5 lördagen
9/5 söndagen
10/5 måndagen
11/5 tisdagen
12/5 onsdagen
13/5 torsdagen
15/5 lördagen
16/5 söndagen
17/5 måndagen
22/5 lördagen
23/5 söndagen
27/5 torsdagen
29/5 lördagen
30/5 nöndagen
forts. juni 2010




Sidan är försedd med en osynlig
räknare som använder sig av cookies.
Klicka här för mer information.