| English |
| CONVOCO'S |
| Hur det började |
| Convoco's hundar |
| Hemmahundar |
| PORTRÄTT: |
| Cleo, Opus, Trolla, |
| Jazza |
| Trissa, Banjo |
| Convoco's MH |
| Seaton, vår korthårscollie |
| Seatons MH.resultat |
| Syrran (Ruby) |
| TRÄNINGSDAGBOK |
|
2002 - 2003 - 2004 - 2005 - 2006 - 2007 - 2008 - 2009 - 2010
- 2011
(uppdat. 22/6.2011) |
| OM MH-DIAGRAM |
| Om Collies MH |
| Att tolka MH-diagram |
| MH: Jämförelser |
| Göra egna MH-diagram |
| COLLIENS FÄRGER |
| Om färggenerna |
| Sobel + Trefärgat |
| Vita faktorn |
| Avel & statistik |
| ALLMÄNT |
| Att köpa collievalp |
| Träningstips |
| Om bruksprov |
| Börja brukstävla! |
| Om Klickerträning |
| Skallmarkering |
| Kloka Hundgumman |
| Hundlärdomar Ny sida |
| Bra hundböcker |
| Kattporträtt |
| Animationer |
| Gästbok |
| Länkar |
|
|
| K. BERMINGES HEMSIDA |
| GALLERI (akvareller, porslinsfig. mm) |
|
ÖVERBLICK
/ alla hemsidor |
| webmaster |
Om samhällsfrågor, politik och filosofi |
Animerade politiska satirer |
|
|
TRÄNINGSDAGBOK
fr.o.m juni År 2010 Kommentera gärna, ge synpunkter eller fråga! (ditt inlägg förs in i en kommentarruta) Lördagen 8/6 Har inte skrivit på ett tag. Förra veckan hade jag förstås tänkt träna intensivt inför tävlingen i lördags, men så skadade sig Seaton i början av veckan och då blev det ingen träning under veckan. Jag var inte säker på om han skulle hinna läka sitt sår till lördagen, men det gjorde han, så jag åkte iväg och testade på bruksprovet. Om det gick åt skogen förra gången så gick det käpprätt åt h-vete den här gången. Allting gick fel, och redan innan vi kom fram till bruksklubben. Först hittade vi inte till klubben. Så när vi väl kom fram hade alla väntat på oss en kvart, och så var det bara ut med hunden och lägga honom plats. Då var jag förfärligt stressad och inte alls glad och ännu mindre glad blev jag när Seaton behagade gå upp efter andra skottet - klart illa berörd av skotten. Första orkade han med, men vid det andra blev det för mycket. Då avstod jag från budföringen och sedan bar det iväg ut i skogen. Där gick det lika illa. Och nu äntligen insåg jag att det inte alls är bra att tävla som träning. Första slaget ut bra, om han nu inte hade dragit väldigt långt framåt i rutan. Så jag visslade och då kom han tillbaka i full karriär, men 10 meter framför mig vek han av och rusade ut i rutans andra sida. Det fick han ju inte göra, jag ropade men han struntade i min inkallning. Först efteråt insåg jag att han nog hade fått en figge i näsan där. Istället för att låta honom springa ut där då, och strunta i poängen, reagerade jag med ryggmärgen och roppade "nej" för kallar jag - då ska han komma, så det där är en ren reflex. Sedan ville han inte vara med längre och då bröt jag - igen. Antagligen hade jag alltså sagt åt honom att det var fel att springa fram till den där figgen - ur hans synpunkt. Det var ju definitivt inte bra. Så nej, tävla ska jag inte göra mer förrän han vet att han ska återvända till mig mellan varven ex. Nu kan det ju hända att han hade gjort det om det hade varit en naturlig stig eller väg mellan ruthalvorna, men det var en snitslad väg genom ren skog, så han förstod nog aldrig att han så att säga fortsatte ut till andra sidan. Det har han nämligen aldrig gjort när vi tränat hemma och Opus kunde bete sig likadant när stigen inte var en tydlig sådan, vilket man alltså ska träna på. Så nu blir det lydnasträning i söket framöver. Han ska lära sig att återvända till mig efter ett tomslag, och det vad som än kan komma in i hans näsa. Han ska lära sig att gå ut sina tomslag utan att slarva, har jag sagt "sök" då ska han rusa ut sina 50 meter på ren lydnad, inte försöka med några 20 metersvängar för att han vet att det inte finns någon figge där. Det blir lite nertagning alltså, som jag väl hoppas kunna få upp honom efter igen. Går det inte så blir det inga mer söktävlingar för hans. Igår tränade vi alltså på nytt sätt. Jag skickade ut Seaton i tomslag åt ena sidan, figgen (jag hade två sådana, Dan och dottern) fick gå ut på andra sidan stå en bit ut i rutan medan Seaton var ute på tomslaget. Jag räknade med att det skulle fresta Seaton att springa tillbaka direkt eftersom han skulle veta att figgen ligger på andra sidan, inte gå ut på fullt djup - och att jag skulle tala om att det accepterades inte. Och precis så gick det förstås, varvid jag stoppade honom, gick ut till honom och tryckte ut honom lite till, berömde när han fortsatte utåt och sprang tillbaka till stigen för att ta emot honom när han kom tillbaka. Nu skulle figgen på andra sidan börja gå utåt i rutan redan innan Seaton var framme hos mig, för att fresta honom att rusa rakt förbi mig (beslutade att inte lära honom flying alls) så att jag skulle stoppa honom, berömma honom för att han satt vid min sida igen, och så skicka honom på motivationsfiggen på andra sidan. Det fungerade ganska bra. Han blev väl lite såsig när jag tvingade ut honom längre i rutan, men han blev glad igen när berömmet kom direkt då han gick ut längre. Och han blev väldigt glad igen när han fick springa ut på figgen på andra sidan. Vi upprepade det här några gånger och med olika figgar då, och slutade när det fungerade perfekt. Då var Seaton lika glad igen som vanligt, så han har också lurat mig lite med att se "vek och ynklig ut". Nu blir det ingen mer tävling i vår. Hade anmält till en till på lördag, men den struntar jag i för nu ska han tränas mer innan jag tävlar mer och förstör mer än gör gott med tävlingarna. Dessutom får vi sätta igång att träna platsliggning med skott. Jag tror det ska gå, men det kräver tid. Det där med skotten och collies är verkligen trist. Jag har nu haft totalt 12 egna collies under dryga trettio år och av dem har hälften blivit skottberörda, utan någon anledning, och då inte roliga att tävla med. Det går ofta att lära dem att ligga plats om de bara är lite skottberörda, men det är verkligen ingen rolig träning och den är både tålamodskrävande och tidsödande. Har man haft några som bara varit skottfasta och mentalt stabila för övrigt, så vet man ju hur mycket enklare det är - och roligare. Vore jag yngre idag skulle jag nog byta ras totalt. Jag trodde att kortisarna var bättre i det här avseendet, än långhåren, men det verkar inte vara fallet. Kommentera Till toppen Tisdagen 20/7 Jodå, jag har tränat en del sedan jag skrev sist, men det har mest varit lydnad. Nu försöker jag träna platsliggning på bruksklubb. Inte i grupp för jag vill inte störa de andra med en hund som ev. går upp. Så jag har lagt Seaton lite för sig själv och stått ganska nära honom för att kunna ingripa direkt om han reser sig. Första gången tyckte han det var äckligt vid första skottet och andra, men vid tredje verkade han inte bry sig och inte vid fjärde. Men då stod jag som sagt nära och pratade vänligt med honom och gav honom en godbit strax efter skotten. Idag gick jag ett steg längre och ställde mig bakom en bil alldeles i närheten efter första skottet. Lustigt nog så blev han mer intresserad av vart jag tog vägen än av att det smällde. Han låg då med sträckt hals och kollade där jag försvunnit och inte en reaktion vid skotten. Förklara det den som kan. Jag förstår mig bara inte på honom vad gäller skotten. För övrigt börjar han skärpa till sig i lydnaden, är inte lika slarvig längre. Kommentera Till toppen Lördagen 21/8 Det har varit lite tunt med träning ett tag, mest på grund av att Seaton behagade släppa tunga apporten på en tå. Som tur var krossade han ingenting utan fick bara en tusch på klon men han fick ett lite sår bredvid densamma, som han inte ville lämna ifred, så han har gått med tratt några veckor. Nu verkar det vara läkt, i alla fall så pass att jag vågat börja träna de lugnare momenten. Den träningen går som vanligt lite sådär, en massa slarv i linförigheten och i krypet och hopplöst ynkligt och ojämnt skall. Idag vågade jag gå ett spår med honom, inte så långt men det första på omkring ett år eller så. Upptaget, som vi haft stora problem med klarade han men inte utan lite vimsande först. Dock tog han upp spåret själv och i rätt riktning. Så jag fick väl vara nöjd med det. Sedan gick spåret som på räls och han tog alla apporterna. Han hade gott dra, men inte fullt så ohejdat som förr och det är nog bra för då är risken mindre att han går över apporterna. För att inte tala om att risken är mindre att han drar omkull sin numer till åren komna matte. Jag var alltså väldigt nöjd med spårandet och inte direkt missnöjd med uppletande och upptaget av spåret. Kommentera Till toppen Söndagen 5/9 Nu måste jag skriva av mig. Vi har varit och försökt tävla högre klass spår idag. Det var upp som en sol och ner som en pannkaka. Tänk att det nästan alltid är så att det man inte oroar sig för ska hända, det händer, och det man oroar sig för att det inte ska gå bra, det går som smort. Nummer ett på spåret blev vi, gillar jag inte, men bara att samla ihop sele och lina och hund och hänga med domarna ganska snabbt efter att vi kom ut till spåren. Hann inte ens rasta honom. Jaha, tänkte jag, vi får se om han klarar spårupptaget, som är det vi haft jättestora problem med. Det gjorde han. Han gjorde ett kanonupptag, drog rakt ut direkt, stannade vid spåret och kollade av det några meter åt vart håll och bestämde sig. Så bar det iväg, och det var ju spännande när jag kom till upptagsrutans kant, men ingenting från domarna, så då var vi på spåret (och jo det blev en 10:a på momentet). Sedan spårade Seaton som en dröm, gott drag hela tiden och hög motivation. Det var en apport, en till, två apporter, tre, fyra, fem och sex. Strax efter den sjätte apporten blev jag tvungen att släppa linan för att ta tag i den på andra sidan ett lite snår, som var besvärligt att ta sig igenom, och när jag skulle hugga tag i spårlinan, som jag tvingades släppa för att komma fram själv, glider den just bort. Jag tapppade alltså linan, och vips var hunden borta. Jag såg honom igenstans i skogen. Ropade, men ingen Seaton syntes till. Överlade en kort ögonblick om jag skulle låta honom löpa, frispåra, och hoppas att han kom tillbaka till mig med nästa apport. Men eftersom jag visste att det inte kunde vara långt kvar av spåret och vet hur han är med folk, så tänkte jag att det nog var för riskabelt. För fick han mottagaren i näsan kunde han lika väl rusa till honom istället. Så då tog jag till det jag vet fungerar - idiotsäkert. Jag visslade på honom och då dök han upp ganska snabbt. För det fick han en korvbit, så försökte jag sätta honom på spåret igen - se det gick inte alls det. Men så började han dra iväg fast jag fick snart en känsla av att vi var på väg åt fel håll. En sak har jag ju lärt, att lita på hunden. Så det gjorde jag även om jag tyckte att intensiteten inte var riktigt densamma längre. Så stod vi plötsligt på vägen igen, och inga fler apporter. Bara att gå tillbaka till bilarna och grubbla på varför han inte tog upp spåret igen. Man kan ju aldrig veta, men jag tror att då han blev återkallad med en vissling så "trodde" han att han gjort något fel eller att han skulle sluta spåra där: "Ingen idé att gå åt samma håll igen, för därifrån blev jag ju återkallad, så det var väl fel på något sätt". Bara att åka hem igen. Dystert slut på en sådan kanonstart i synnerhet som det här var hans stora chans, ett väder som var drömlikt, strålande sol men inte för varmt (han är ju dessvärre en "vackert-väderhund" som inte gärna lägger sig eller ens sätter sig ordentligt i lydnaden om det regnar och är blött i gräset men spårar, letar och söker gör han gärna även när det regnar) och krypa kan vi glömma i dåligt väder. Som sagt, jag var jättenervös inför påsläppet men kände mig ganska trygg vad gällde spåret, för de senaste åren har han spårat bra, även om det händer att han missar en och annan apport. Jag får väl skylla på oturen, den att jag tappade, eller snarare inte hann ta tag i spårlinan. Hade detta inte hänt hade han troligen klarat de 150 meter som var kvar av spåret. Får helt enkelt träna honom att stanna och vänta på mig på kommando, om det behövs, men att spåret inte behöver vara slut för det. Får så vara nöjd med det fina upptaget, men det räcker ju inte för uppflyttning. Tillägg kl 18.00: Så har vi plötsligt fått ett nytt problem på halsen. Seaton har älskat uppletande. Rusat ut i full fart, letat, aldrig gett upp och kommit som ett skott med föremålen när han har hittat dem. Nu hade vi inte tränat det på ett tag, så plötsligt i måndags, när jag skulle träna det, och friska upp hans minne så vadå? Leta apport? Ingen entusiasm alls. Han närmast smög ut i rutan, lommade runt lite, hittade en pryl, blev stående med den i munnen, som om han inte visste om han skulle komma med den. Mycket märkligt. -Bra. Ropade jag, varvid han kom, i alla fall i kort gallopp, lämnade över föremålet och massor med belöning, men samma sak hände vid nästa skick och efter det föremålet lallade han ut c:a 30 meter och blev sedan bara stående där och glodde. Vad var detta? Jag tappade nästan hakan. Samma sak dagen därpå. Nej, sade jag, nu får vi hitta på något annat. Så vi tog med oss både Seaton och Syrran och så lade vi ut föremål och Syrran fick börja. Hon har ju en suverän fart, flög genom skogen och hittade och kom med ett föremål, och massor med beröm och en rolig lek. Därpå var det Seatons tur. Och se, den gången blev det fart på honom, men bara första föremålet. Sedan gick hastigheten och ivern ner tills det inte fanns mycket kvar av motivationen. Så upprepade vi det här några dagar, med samma resultat. Inte bra alltså. Sedan har jag börjat misstänka att problemet hör ihop med de utskicksövningar jag gjorde för söket, som han nog aldrig hann fatta riktigt och få befästa, så att han helt enkelt är tveksam och nu blandar ihop momenten, trots att det är helt olika kommandon och trots att han blir belönad för att han kommer med föremålen och trots att han letat föremål mycket och ända sedan han var några månader gammal. Jag brukar ju alltid säga att det hunden lärt sig tycka är roligt innan den är ett år, det kommer den att tycka är kukl hela livet (normalt). Men icke så här. Jag har aldrig varit med om något sådant med någon av mina andra hundar. Det de kan det har de kunnat, även om man börjat träna andra moment och med helt andra kommandon och det har tyckt varit roligt, det har de tyckt varit roligt just hela livet. Så det är verkligen sant, att man aldrig blir fullärd när det gäller hundträning. Idag gick jag ut för att se hur han letade utan att Syrran fick dra upp honom. Inte bra alls, ja faktiskt rent eländigt. Jag kände mig färdig att explodera av irritation (jag blir mycket sällan irriterad när jag tränar hund,) och tog av honom tjänstecknet och skulle hem, men ångrade mig. Börja från början då och se hur det går? Så det gjorde jag. Satte honom, sprang ut och viftade med föremålet och skickade honom. Då blev det fart, full sula ut och tillbaka med trasan. Kanon och stor belöning. Så upprepade jag detta tre gånger med samma roliga resultat varje gång. Så det är nog bara att gå tillbaka och börja från början och hoppas att han så småningom kommer på hur det var det skulle vara och börjar tycka att det är roligt igen. Kommentera Till toppen Lödagen 11/9 Här har tränats uppletande och det har varit eländigt. Jag har testat om han fungerar på andra ställen än i vår vanliga träningsruta, men nej. Det har varit samma sak hela tiden. Om han ser mig gå ut med föremålen så hämtar han det första i acceptabel fart, men sen är det stopp. Så det spelar ingen roll var jag tränar. Jag har försökt göra det väldigt roligt efter varje föremål som han kommer med, massor med lek och lite korvbitar. Men nej, det har heller inte gett något vidare resultat. Många gånger ska man ju göra det rakt motsatta mot vad man tror så nu, tänkte jag idag, gör jag ingen stor sak av att han kommer med en pryl, ger honom en korvbit bara och skickar ut honom igen, men kommandot "leta". Så stod jag stilla och väntade ut honom. Det gick lite bättre idag. Han gick ut i acceptabel men inte god fart på första föremålet. Fick en korvbit för det, så skickade jag direkt igen. Det hände ingenting och ingenting, han blev bara stående vid sidan och tittade ut i rutan. Jag stirrade upp i trädkronorna. Men efter kansek 10 sekunder började han försiktigt smyga sig ut i rutan, hittade ett föremål och kom med det i kort gallopp. Två korvbitar för föremålet, skickade igen. Samma sak hände även denna gång, liksom fjärde gången och nu blev det stor lek och dragkamp och flera korvbitar, så slut. Det här var faktiskt ett stort fall framåt. Inte samma envisa "nix jag tänker inte leta", som han uppvisat gång på gång den senaste perioden, även om han inte visade någon överdriven motivation precis. Han gick i alla fall ut och hämtade fyra föremål och det tog inte så lång tid totalt. Dessutom ställde han sig inte bara att glo ute i rutan, som han gjort flera gånger tidigare. När jag kom hem kunde jag inte låta bli att testa hemma på gården, skickade honom efter två föremål som han sett att jag lade ut, och nu verkade han riktigt glad att leta. Men jag inbillar mig förstås inte att det därmed har lossnat totalt. Dock kanske jag vågar hoppas att det är på rätt väg. Ska ut en gång till senare idag och testa. Egentligen påminner det här om alla problem jag hade med spåret i början, och idag är han en bra och pålitlig spårhund (om det inte förändras med den här uppletandeträningen förstås, man kan ju aldrig veta). Tillägg kl 17.00 Så har vi varit ute för ännu ett träningspass och på ett annat ställa nu. Kan inte säga att det gick lysande, men det var faktiskt en liten förbättring från den tidigare övningen. Ställde upp honom, han hade inte sett mig lägga ut föremålen. Kommenderade "leta" med vänlig röst. Det hände ingenting. Jag stirrade upp i trädkronorna. Han stod kvar bredvid mig, jag räknade till 10, ungefär 10 skunder alltså. Då började han lomma iväg ut i rutan och ökade takten lite när han kom längre ut i rutan. Han hittade ganska snabbt ett föremål och kom med det i kort gallopp. En korvbit, så skickade jag direkt. Samma sak igen, precis när jag kom till 10 lommade han iväg. Började misstänka att han tror att det är så det ska gå till. Hittade ett föremål, fick klick och belöning, 2 korvbitar. Skickade direkt, samma sak hände och det blev 3 korvbitar nu. Så ännu ett skick, samma sak men 4 bitar för föremålet. Så ett sista skick direkt, och jag tappade nästan hakan, han gav sig iväg direkt och i raskt trav i alla fall. Så avslutade vi med stor lek och massor av stoj och en hanfull korvbitar. Blir en övning till innan det mörknar så får vi se Tillägg kl. 19.30: Så här i elfte timmen före mörkrets inbrott gick vi ut i skogen igen. Jag hade lagt ut föremålen i förväg. Illa gick det igen. Men nu har jag i alla fall lyckats ringa in problemet. De första fyra föremålen gick som vanligt, sitter kvar bredvid mig och ser olustig ut, börjar så småningom lurva ut, ökar farten när han kommer ut lite i rutan och letar ganska bra, ja egentligen i precis lagom sansad takt och kommer med föremålen i acceptabel fart, fast jag skulle vilja ha mer fart in. Här insåg jag att det är det där att lämna mig som är problemet och som han känner sig osäker på. Så den där osäkerheten måste brytas, det där att han blir stående en god stund innan han lommar iväg ut. Tror nu han vill leta, och att det är därför han till slut tar sig iväg, trots att han är osäker på om han får. Varifrån denna osäkerhet kommer begriper jag däremot inte alls men det spelar ingen roll, nu gäller det bara att se framåt och försöka bryta beteendet, alldeles ovasett vad det beror på. Det går ju inte att skruva klockan tillbaka. Så nu tog jag ett föremål, satte honom och sprang ut 15 meter i skogsrutan och kastade föremålet så långt utåt jag kunde och skickade honom direkt då jag kom tillbaka och nu var det full sula ut, ingen tvekan alls, inga tecken på osäkerhet eller olust och så letade han energiskt, hittade ganska snabbt föemålet och kom tillbaka med det som ett jehu. Det var hans vanliga gamla takter. Bara att ta det lugnt alltså, fortsätta så här tills ordet "leta" associeras till att rusa ut i full fart och sedan börja med att han får se mig lägga ut föremål varefter vi går undan en kort stund innan jag skickar honom, och så allt längre stunder. Det kommer säkert att lösa problemet men det kommer lika säkert att ta ganska lång tid. Kommentera Till toppen Måndagen 13/9 Tränade igår, tre gånger under dagen. Uselt letande, om han inte såg mig springa ut med föremål, och samma "stå kvar ett bra tag" innan han tveksamt gav sig ut i rutan. Inte kul alls. Så kom vi till dagens första träningstillfälle. Han ser mig lägga ut föremål på lite avstånd. Inte hjälpte det. Det var samma "vill inte gå ut" vid sidan. Nu kände jag att mitt tålamod tog slut. Tänkte på hur jag löste spårproblemet genom att säga ifrån på skarpen. Så jag grabbade tag i kragen och sprang ut med honom fem meter och röt samtidigt åt honom att nu skulle ha 17 i mig leta. När jag släppte honom sprang han iväg ut och letade, i ganska bra fart, hittade och kom med ett föremål och fick massor med beröm och godis. Vid nästa skick hände undret, han sprang ut direkt och även om det inte var full sula så i alla fall i skaplig takt, och hittade och kom snart med ett föremål, massor av beröm och godis förstås. Samma sak nästa skick, ut direkt och halvgallopp, men 50 meter ut tog det slut. Där ställde han sig att glo på mig bara. Jag traskade beslutsamt ut till honom, tog tag i hans krage och talade om att det där accepteras inte, "nu ska du leta". Då gjorde han det och hittade ett föremål. Sedan var det inga problem med de två följande föremålen, massor av beröm, rejält med korvbitar efter varje avlämnat föremål och en lång rolig lek som slutbelöning, där ingen som helst ledsamhet kunde noteras hos Seaton. Så ännu ett letande igen senare idag, och nu var det vägran att gå ut igen, och en bestämd påminnelse om vad han skulle göra. Det gick skapligt sen. Men nu har han skaffat sig ovanan att ställa sig med föremål i munnen när han har hittat det och vänta tills jag kallar in honom. Hur jag ska lösa det vet jag inte. Jag kan inte låta bli att sluta mig till att han vet vad han ska göra, eller vad jag vill att han ska göra, att det inte har handlat om ren förvirring. Vad det handlat om det vet man ju inte, men det handlar helt klart inte om att han plötsligt hade glömt hur uppletandet ska gå till. Rekommenderar inte metoden dock, eftersom den lika gärna kan förstöra momentet totalt så att hunden aldrig mer utför det. Snälla metoder är alltid bättre även om de kan ta längre tid. Dessutom vet jag ju inte än om problemet är löst, eller på god väg att lösas ens, med det här. Kommentera Till toppen Onsdagen 15/9 Här för jag, med några små förändringar, in det inlägg jag gjorde på Collieforum, om vår träning. Två letandeövningar idag. Den första gick skapligt, ingen tvekan att ta sig ut i rutan, men jag fick gå ut och tala om att han ska komma med föremålen på de första två skicken vid första träningen. Idag, liksom igår, var jag inte irriterad. Men han fick ingen belöning när jag hade gått ut och sagt till honom. Sedan gick det bara bättre och bättre på första träningen och på den sista träningen tog han sig rätt snabbt ut på alla skicken, letade och hittade alla föremålen rätt snabbt och kom direkt, spontant och i god fart tillbaka till mig med dem. Farten ut var god, men ingen rusning, vilket jag nog tror kan vara en fördel. Farten tillbaka var lite högre. Det borde ha kunnat bli en 10:a på en tävling, i varje fall inte under 8:a, om domarna varit av det kinkigare slaget för då hittar de ju alltid något att dra för. Vi slutade båda träningarna med en lång lekstund och massor med beröm och en hel del korvbitar och pannkaksbitar. Sista övningen var ju riktigt bra och jag var helnöjd. När jag kastar föremålen, som han ju hämtar glatt när jag lekbelönar efter gott jobb, så har jag börjat säga "leta" också, i förhoppningen att han ska börja förknippa ordet med något roligt igen. Nu måste det här förstås tränas mycket och så att vi förstärker momentet och så att det blir riktigt roligt igen - varje gång. Så lite funderingar kring vad jag gjort: Jag har tvingat några andra hundar att göra något moment, på ungefär samma sätt (fast det var länge sedan), men jag har då inte blivit arg, som jag blev på Seaton i förrgår. Så jag tror, så här i efterhand, att jag hade nått lika god effekt, kanske bättre och snabbare, om jag inte rutit till så rejält som jag gjorde första gången jag drog med honom utåt rutan, utan bara hade tvingat honom att gå ut, lugnt och beslutsamt. Sedan har det ju varit väldigt viktigt att berömma direkt då han börjat göra rätt igen och det har jag förstås gjort, så att det blev en rejäl skillnad för honom mellan att göra rätt och att göra fel. Men som sagt och igen, sådan här mild tvångsträning (som det blev efter mitt första och förkastligt arga ingrepp), ska man akta sig för om man inte är beredd att se sin hund gå ner innan den vänder igen och motivationen kommer tillbaka, och om man inte klarar av att berömma direkt och bygga upp hunden omedelbart efter en tvingande korrigering. Det här är något som kan misslyckas totalt om man inte gör precis rätt. Dessutom måste jag väl skriva jag nog aldrig försökt med den här träningen ens, om jag inte hade tappat koncepterna för några dagar sen, och sen hade jag bara två val, ge upp helt eller genomföra den här träningen tills bitarna låg på plats igen. OK, det kanske hade kunnat gå även efter mitt utfall mot honom, om man tagit några år på sig och bara tränat skoj, skoj, skoj. Men nu blev det som det blev. Kommentera Till toppen Söndagen 19/9 Så har vi gjort det igen, bort oss på en spårtävling. Den här gången var det också upp som en sol, 10:a på upptaget, men sedan ner som en pannkaka bara 50 meter efter upptagsrutan. Vet inte riktigt vad som hände, men spåret vek av ganska snabbt efter upptagsrutan och gick sedan något femtiotal meter till nästa vinkel, en ovanlig sträckning får jag säga, men det ska man ju också klara av. Seaton fortsatte rakt fram en bit istället för att vinkla och tappade spåret. Men i samband med att han gjorde så hamnade vi framför en stock med en stor grop bakom, jag tänkte att "här kan spårläggaren bara inte ha gått, men lita på hunden", så jag höll på att slå ihjäl mig för att komma över stocken och gropen. Seaton kom tillbaka till mig för att kolla vad jag höll på med, och då ramlade jag rakt på honom. Det verkade han ha tagit illa vid sig av. Bakom gropen sade Seaton att här finns inget spår. Tillbaka igen, och ev tog han upp det rätt då, men jag trodde inte på honom nu. Så det körde sig. Var bara att gå tillbaka till vägen. Där stod Dan och spårläggaren/mottagaren. Han övertalade mig att gå spåret som ren träning från påsläppspunkten. Först hade jag ingen lust alls, ville mest hem och dra något gammalt över mig men som tur var lät jag mig övertalas. Och från påsläppspunkten gick Seton spåret riktigt bra, viss tveksamhet fram till första apporten, men sedan nöjaktigt och när och han till slut tog slutapporten så hade vi sju småapporter med oss. Tänk om detta hade varit det riktiga tävlingsspåret. Då hade vi haft en tia på både upptag och spår. Om inte "om" vore, som sagt! Men så vänlig var inte försynen - den här gången heller. Men, och det ska också sägas, det var det djävligaste spårupptag och den djävligaste början på ett spår jag någonsin sett. Upptaget låg på en hygge, och det hade väl gått an, men det var ett hyggesplöjt hygge, ett sådant där som man inte går ut på frivilligt för att risken att bryta benen av sig är överhängande. Ojämnt var bara förnamnet och massor med håligheter att fastna med fötterna i. Helt enkelt livsfarligt att gå där, i synnerhet som det var ganska hög växtlighet så att man inte såg ojämnheterna inunder. Dessutom var det sankt bitvis - och givetvis ramlade jag där det var en rejäl vattensamling och blev dyngsur på benen. Efter de första 200-250 metrarna blev det bättre dock och mer normal skogsmark. Men början var förfärlig. Sådan terräng tränar nog ingen normal människa i, dels för gåovänligheten dels för att sådana där marker brukar vara nerlusade med fästingar. Hur som helst var jag efteråt väldigt tacksam mot spårmottagaren att han övertalade mig (han och Dan gick förresten efter oss runt spåret) för Seaton hade klart tagit illa vid sig när jag ramlade rakt på honom vid den där stocken där vi gick fel. Det märktes rätt tydligt när han började spåra vid upptagspunkten, men efter första apporten var han sig själv igen. På det sättet drog han inte med sig någon oupplöst knut hem utan den löstes upp direkt och på platsen och på ett positivt sätt. Så var det alltså slut med mitt tävlande idag. Men det var en väldigt trevlig klubb att tävla på och mycket vänliga människor. Det roligaste av allihop var att det blev en slags veternarnas dag i spårmarkerna. Där samlades det gamla gänget som hängt med i trettio år. Vi åkte med till klubbstugan och tog en kopp kaffe och en varmkorv. Verkligen jätteroligt att träffa dem igen. Men, och detta var inget som direkt störde oss tävlande. Det var dock synd, tyckte jag, om alla dem som slitit för den här tävlingen. Det var åtta ekipage på PM och när vi samlades vid en mack i morse så var vi bara två tävlande där. Alla utom en hade ringt återbud. Denne enda stod vi och väntade på en kvart. Där var alltså fem personer spårläggare ute i skogen, där var två domare, tävlingsledare och sedan folket i köket, sådär en 10-12 personer hade slitit i flera veckor med att organisera tävlingen. Det måste ha känts ganska otacksamt efter allt slitet att nästan allihop hoppade av. Nå, vi som var där hade dock trevligt. Sedan gjorde Seaton och jag en liten träningsomgång på appellplanen innan vi åkte hem och röstade. Så var det slut med möjligeterna för i höst. Får försöka hålla i och hoppas att vi kan tävla till våren igen. För det skulle vara roligt att få honom uppflyttad till elitklass i alla fall, innan han pensioneras. Kommentera Till toppen Fredagen 24/9 Har haft besök idag, av Maria och Lovis, Banjos kullsyster. Det var verkligen roligt att träffa dem igen, båda två. Lovis har haft lite otur, blev bland annat huggormsbiten i somras, och blev väldigt dålig, men nu är hon frisk igen. Så jag lade ett spår till henne, som hon klarade med den äran. Tog alla apporterna. Seaton fick ett uppletande - igen. Jag var väldigt spänd på hur det skulle gå. Han fick se hur vi lade ut sex föremål. Sedan skickade jag honom. Inga problem, det var direkt ut och leta och han kom in direkt, glatt, med första föremålet. Så var det nästa skick och det hade jag ju nästan hjärtsnörp inför, för han har ju hela tiden gått ut bra på första skicket om han sett mig lägga ut föremål men inte velat gå ut på det andra skicket. Men idag var det ingen tvekan alls. Han skickades ut på fem föremål, sprang ut glatt och letade upp alla fem och kom lika glatt med dem alla, med massor av beröm förstås och ett par korvbitar. Idag kände jag igen min gamle Seaton igen. Jag är förstås mer än nöjd med hans arbete idag och är riktigt glad. Han kan få något eller några återfall men vi är på rätt väg helt klart. Kommentera Till toppen Söndagen 26/9 Idag blev det ett uppletande igen efter en dags vila. Först: Seaton såg när jag gick iväg med uppletandegrejorna och han hörde mig säkert i skogen, men han såg mig inte när jag lade ut dem. Och sen, oj oj, det var stor uppvisning av en, åtminstone vad man kunde se, glad och ivrig Seaton som spang ut direkt, hittade ett föremål ganska direkt, men fick nog samtidigt ett annat i näsan och såg ut som om han tänkte ta det också men jag ropade och då kom han i flygande fläng med prylen. Sedan for han iväg ut i samma goda fart på ytterligare fem skick och kom med alla föremålen i full fart. Avslutades med en lång lekstund. Inte minsta tvekan de senaste övningarna alltså och min gamle Seaton tillbaka igen. Hur glad jag är för det kan jag knappast beskriva. Det allra roligaste är att Seaton sett glad ut också under dessa senaste övningar. Kommentera Till toppen Tisdagen 28/9 Ännu ett uppletande idag, som gick i flygande fläng. Ingenting att anmärka på och detta trots att han inte såg mig valla av och lägga ut förmålen. Nu har det övergått till att bara vara roligt igen. Seatons motivation för uppletandet verkar ha återkommit. Bara att hoppas att det fortsätter så här. Kommentera Till toppen Torsdagen 30/9 Idag har Seaton gjort ytterligare ett kanonuppletande. Vi har haft väldigt roligt tillsammans. Detta skulle jag vara fantastiskt glad åt idag också, om det inte hade hänt en ledsam sak med honom. För några veckor sedan fick han plötsligt ett sår på hornhinnan och något som ut som en blodutgjutning i nedre kanten av iris. Han fick en penicillinkur och droppar för ögat. Sedan dess har det som såg ut som en blodutgjutning förändrats och ser nu ut som en otäck gråbrun massa innaför hornhinnan. Veterinären trodde att det där nog skulle läka men att det kunde ta tid för att ögat har dåligt med blodtillförsel. Så jag har tagit det lugnt, i synnerhet som Seaton inte visat några som helst tecken på att lida av problemet. Han har inte gnidit sig ögat, inte skrubbat det mot mattor och inte verkat öm på något sätt. Ögat har heller inte runnit. Då trodde jag att han fått skadan under en lite väl tandgriplig kontrovers med Banjo. Men idag, efter uppletandet, ser jag till min förfäran att andra ögat börjar se likadant ut som det skadade ögat såg ut för några veckor sedan. Nu är jag alldeles utom mig av oro för att det ska vara en allvarlig ögonsjukdom som han blir blind av så småningom. Tror alltså inte längre att det handlar om en skada. Är således inte alls speciellt glad idag trots hans superfina uppletande. Kommentera Till toppen Måndagen 4/10 Nytt veterinärbesök på fredagen. Veterinärerna trodde nog att det handlade om en infektion bakom hornhinnan, inte en djupare liggande skada. Jag tror att hon dessutom misstänker något fel på tårkörtlarna, att de inte fungerar som de ska varför sår uppstått på hornhinnorna, vilket inte heller är så roligt. Det ger i alla fall hopp om att problemet ska kunna hållas i schack. Just nu väntar jag på besked från labbet så att vi kan sätta in rätt antibiotikabehandling mot den infektion han garanterat har i ögonen. Det ena ögat ser hemskt ut, det andra ser inte lika hemskt ut men inte heller bra. Till dess är det en bred antiobiotika-ögonsalva som gäller. Kan inte annat än hoppas på det bästa alltså. Jag som hade sett fram emot att ta med Seaton till Tånghedslägret igen, men som det nu blev så fick han stanna hemma och istället tog jag med mig Syrran, som jag ju egentligen inte tränat alls tidigare. Jag hade visserligen konstaterat att hon var lättlärd och att hon är en bra hund, men när jag försökte träna henne var hon egentligen inte speciellt intresserad av arbeta tillsammans med mig, så jag gav upp det projektet. Det var nog dumt det, för under helgen visade hon sig från sin alla bästa sida och att hon dessutom kunde en del, även om hon inte kunde några lydnadsmoment i sin helhet. Det var jätteroligt att träna henne och undersöka vad hon kan. Jag åkte sedan hem med en helt annan hund än jag åkte dit med (i min tankevärld), en som hade både samarbetsvilja och koncentrationsförmåga och som struntade i annat omkring oss när vi tränade. Väldigt roligt alltså. Första bästa tillfälle ska vi testa henne i spår igen. Det ville hon ju absolut inte gå något när jag testade henne när hon kom, men det är kanske en helt annan sak idag. Hoppas det. I så fall får jag väl skriva en sida om träningen av henne också framöver. Kommentera Till toppen Tisdagen 12/10 Nu övergår träningsdagboken till att bli en sjukjournal vad det verkar. Än så länge är han alltså inte blind utan har åtminstone syn på övre halvan av syndfältet på ena ögat och troligen full syn på det andra även om det också är angripet, men bara lite i ena kanten. Så jag hoppas nu bara att behandlingen ska fungera. Det här är en sjukdom som tydligen är ovanlig på collie men tämligen vanlig på schäfer, fast hos den senare rasen debuterar den tydligen tidigare, mellan 3 och fyra år. För övrigt tycks man inte veta så mycket om den, om den är rent ärftlig eller om den är rent miljöbetingad eller bestäms av bådadera. Vi inställer nog träningen någon vecka nu, mest för min skull kanske, för Seaton är precis lika träningssugen som alltid och verkar inte ens märka att han fått minskat synfält på ena ögat. Han visar inga som helst tecken på att lida av åkomman och det är ju i alla fall skönt. Kommentera Till toppen Måndagen 18/10 Så har det snart gått en vecka sedan vi var hos ögonveterinären. Seaton har intensivbehandlats med både ögonsalva och ögondroppar och det har nästan varit som ett under. Idag är det ena ögats hornhinna helt klar igen och den andra, den värst angripna, är bra nära helt klar. Jag trodde aldrig att det skulle vara möjligt att klara hornhinnorna så mycket. Hade bara hoppats på att behandlingen skulle kunna bromsa sjukdomsförloppet så att han inte blev helt blind. Så idag gjorde vi ett uppletande igen, där Seaton inte såg mig lägga ut föremålen. Det gick som en dans. Är alltså ganska glad igen. Nu gäller det bara att vi får dispens från SKK, men jag har ingen aning om hur man bär sig åt för att få tag i ansökningspapper. Försökte ringa och beställa redan i onsdags och pratade med en automat och betvivlar att den klarade av att fixa saken åt mig. I varje fall har inga papper anlänt. Kommentera Till toppen Onsdagen 20/10 Först ett par bilder från Tångahed som jag fick per mejl idag. Tack Erika Svensson, fotografen, för bilderna: 
Syrran ser väl fin ut. Jag ser ut som ett hus. Det blåste ordentligt kallt den där dagen så jag klädde på mig allt jag hade med mig, i stort sett, så riktigt så kraftig som jag ser ut här är jag inte - än. Sedan - meddelandet om att telefonsamtalet med SKK:S automat fungerade, det trodde jag aldrig. Men idag kom ansökningsblanketten för dispens för tävlandet. Så hoppas jag bara att veterinären hade rätt, att det inte ska vara något problem att få en sådan. Nu blir det dock inga fler bruksprovsförsök för oss förrän till våren. Kommentera Till toppen Lördagen 30/10 Oj vad tiden går, och nu kommer den där perioden när jag bli träningsslö. Men vi gjorde ett uppletande idag i alla fall, Seaton och jag. Den här gången lade jag ut föremålen på ett gärde. Gissa vad - det gick strålande. Så får jag väl berätta att jag testade Syrran på ett spår häromdagen. Det var måttligt intressant. Hon tog sig igenom spåret, det var väldigt kort, och hittade apporten, det var ju kul och kul med godis och lek efteråt. Men spårandet var inte speciellt inspirerande tyckte hon. Hon försökte åtskilliga gånger ta andra spår, dra mig av spåret och sniffa runt på annat. Men vi får väl testa fler gånger och se om det där med apporter - belöning och kul lek får upp intresset. Kommentera Till toppen Måndagen 1/11 Det har inte blivit tränat idag, men igår tog vi ett par träningspass. Först ett uppletande med Seaton, som gick som en dröm. Inga problem, full fart ut och full fart tillbaka med prylarna. Så rapporteringen om hur träningen av uppletandet fortgår kanske kan avslutas här. Återkommer om det uppstår problem igen. På eftermiddagen bestämde jag mig för att börja träna Syrran att spåra, systematiskt, och från början. Så vi gick ner till åkrarna nedanför huset, som nu är användbara. Där lekte jag med Syrran och en apport, och när hon väldigt gärna ville ha den, började jag gå ifrån henne (Dan höll henne) med apporten, på en enslinje som jag redan hade sett ut. Sådär en 60 meter framåt lade jag först en apport och fem meter längre bort en andra. Därefter återvända jag till Syrran och satte henne på spåret. Första spåren har jag bara 2-meterskoppel till selen. - Vadå spåra? Nej tack, sa Syrran, men det fanns ju en massa andra intressanta lukter där vi stod. Hon korsade spåret och travade runt mig ett antal gånger innan hon började nosa lite i spåret och fick mig med sig. Men bara några meter, sedan var det samma underliga beteende. Det verkade nästan som om hon medvetet undvek spåret. Så stod vi där en stund, varvid hon till slut började gå i spåret igen och jag gick med, ytterligare några meter så samma vimsande igen. Så här fortsatte vi drygt halva spåret. Efter en liten stunds hoppande fram och tillbaka över spåret igen tog hon nu upp det till slut och drog iväg i spåret, mycket målmedvetet vad det verkade, och fick mig med förstås, och snart hade hon hittat apporten. När hon hittade apporten berömde jag henne direkt och då kom hon med den, sedan hade vi en riktigt lång och rolig lek med den, och där hon fick byta apporten mot en bit pannkaka efter varje kast eller en liten dragkamp. Så hämtade jag den andra (reserv)apporten som hunden inte får ta om den tar den första apporten. Därefter lade jag ett nytt likadant spår. Det fungerade precis likadant som det första, eller lika illa, så något rejält kliv framåt kunde jag inte notera. Men vi kom till apporten till slut och hade väldigt roligt där när hon hittade den. Jo, så en sak till. jag var helt tyst hela tiden, sade inte ett ljud till henne och jag stod stilla och gick bara med henne när hon gick exakt i spåret. När hon avvek stod jag stilla tills hon började nosa i spåret igen. Jag hade tänkt gå ett par sådana här spår även idag men det kom annat emellan. Om det inte är riktigt busväder i morgon gör vi om det då istället. Jag tror att hon lossnar bara hon blir tryggare i vad hon gör och blir säker på att spåret leder fram till något riktigt roligt. Kommentera Till toppen |
Innehåll:
april 2010 maj 2010 från 1:a juni 8/6 tisd. 20/7 tis. 21/8 lörd. 5/9 sön. 11/9 lörd. 13/9 månd. 15/9 onsd. 19/9 sönd. 24/9 fred. 26/9 sönd. 28/9 sönd. 30/9 sönd. 4/10 månd. 12/10 tisd. 18/10 månd. 20/10 onsd. 30/10 lörd. 1/11 månd. 2002 |
Sidan är försedd med en osynlig
räknare som använder sig av cookies.
Klicka här för mer information.