Du är på Convoco's hemsida

TRÄNINGSDAGBOK
År 2012 (Januari t.o.m. ...)


Kommentera gärna, ge synpunkter eller fråga!
(ditt inlägg förs in i en kommentarruta)


tisdagen 28/2
Årets första övning. Matte blir allt slöare med åren. Det blev ett uppletande och jag var väldigt nyfiken på hur det skulle gå. Vi har ju haft stora problem med detta, som en gång var hans paradmoment.
Det gick faktiskt över förväntan. Han letade inte med full speed, som man ju helst vill se, men ändå i ganska gott arbetstempo och sen kom han in med föremålen i bra tempo, snabbare än han letade alltså. Och han fick leta en stund efter fjärde föremålet, gjorde det bra utan att ta paus eller ledsna. Så jag var väldigt nöjd med honom idag. Vi tog en lång lekstund som belöning.

Det här momentet har varit en av orsakerna till att jag inte försökte tävla mer tidigare, men vi har ju fler problemmoment. Få se om jag orkar fortsätta med dem. Men nog skulle det vara roligt om han kunde komma upp i elit innan jag pensionerar honom. Trots att han snart är tio år verkar han avgjort inte gammal även om farten i flera moment, som inkallning m.fl. har blivit lite mer måttlig det senaste året.

Kommentera

Till toppen

fredagen 2/3
Blev första spåret i år. Inte så långt men egentligen första gången med naturpinnar i spåret istället för trälister. Hade fem pinnar ute. Det låg en apportpinne ungefär var 40-50:onde meter. Inga problem egentligen, men andra pinnen försökte han slinka vidare från när den inte hoppade in i munnen på honom ganska direkt. Då ville han spåra vidare. Jag stod stilla och höll emot. Sade ingenting, stod bara där och väntade. Då vände han tillbaka till mig, och fick vittring på pinnen igen, letade reda på den och kom med den till mig - belönades och så fortsatte vi i spåret. De resterande tre pinnarna letade han noggrant reda på, precis som den första.

Kan inte klaga alls. På vägen hem gjorde jag något jag sällan gjort med Seaton, tog upp ett par skogspinnar och kastade, som lek, så att han fick springa och leta reda på dem. Det gick bra med de flesta, men en pinne ville inte riktigt hitta till honom så då chansade han på att suga en annan och komma med. Det accepterade jag inte förstås. Istället gick jag bara framåt och passerade den rätta pinnen, som han fick vittring på då, tog och kom med.
Kan kanske vara bra övningar för skogspinnespårande? Vet inte men hoppas på det.

Kommentera

Till toppen

lördagen 3/3
Dagens träning började inomhus, med försök att få Seaton att skalla i fotpositionen, som jag kämpat med i åtta år nu, ett moment som varit som förgjort. Det värsta är att då och då har han skallat perfekt en kort period, några dagar, för att så plötsligt sluta skalla igen under något halvår/år sådär. Sådär har det hållit på under alla dessa år och till slut har jag misströstat totalt. Det är just det här med skall vid sidan som är problemet. Han har annars inga problem att skalla på kommando. Idag tänkte jag att jag gör väl ett försök till.

Seaton har ett bra markeringskall för söket. Så nu satte jag mig ner framför honom, som vid skallmarkeringsträning, med armarna i kors framför bröstet och tittade ner i golvet. Han började skälla direkt, och mycket bra och uthålligt. Belönades förstås. Så reste jag mig upp lite, men med armarna på samma sätt. Det fungerade också. Reste mig lite mer, även det fungerade. Ställde mig rakt upp och det fungerade, ställde mig vid hans sida, det fungerade skaplligt, men här började det bli osäkert skall igen. Andra gången kom det vara halvbra skall. Får fortsätta så här en period och resa mig lite mindre under en längre tid, samt få in kommandot också och se om det löser sig. Fast jag tvivlar, och det är sämsta tänkbara attityd från min sida :(. Man måste tro på både sig själv, hunden och metoden för att det ska fungera.

Senare på dagen var det dags för uppletande i strålande men ganska kallt väder. Idag tog jag både Seaton och Syrran med mig. Lade ut åtta föremål, band upp Syrran och skickade Seaton att leta. Det var som vanligt ganska måttlig takt ut, men han gick ut och letade och hittade strax det första föremålet och kom med det i acceptabel fart. Så ut igen och leta reda på nästa föremål. Det gick på samma sätt.

Därefter band jag upp Seaton och skickade Syrran. Hon har betydligt bättre fart men är inte så koncentrerad på att leta. Det kan man inte klandra henne för för hon är egentligen inte tränad på uppletande. Men hon hittade så småningom ett föremål och kom med det. Det andra hittade hon ganska snabbt men behagade släppa det när jag berömde, så då skickade jag ut henne att hämta det och det gjorde hon direkt. Visste precis var hon hade släppt det. Men även denna gång släppte hon när jag berömde, så det blev att ut och hämta det igen. När hon nu kom med föremålet belönade jag henne.

Dags igen för Seaton, som sedan letade reda på resterande fyra föremål. Han envisades att dra sig vänsterut i rutan och jag var säker på att de resterande föremålen fanns mer till höger. Som tur var teg jag och lät honom leta var han ville och det visade sig att han hade rätt, de sista låg båda åt vänster. Kan ibland vara svårt att bedöma var de hittat föremål när man själv rör sig längs "stigen".

Han letade bra, bortsett från vid ett tillfälle, då han ställde sig och bara kikade. Det kan ha berott på att han inte såg mig över en liten kulle och undrade vart jag hade tagit vägen, jag såg öronen på honom men han såg inte mig, för när jag flyttade mig så att han kunde se mig, så fortsatte han att leta direkt utan att jag behövde säga något.

Kan inte säga att jag tycker att hans uppletande är strålande, men jag är glad att han alls går ut och letar och hoppas att farten ska komma tillbaka igen. Fast det är ju inte säkert vid hans ålder. Det är inte riktigt lika roligt att vrålspringa nu vid nästan tio års ålder.

lördagen 17/3
De sista dagarna har vi ägnat oss åt att träna skall vid sidan - som är nästan stört omöjligt att få in. Det börjar gå lite bättre, så pass att jag kan få honom att skälla vid sidan när jag står aningen nerböjd och med armarna över bröstet. Men helt rak och utan armsignalerna går det inte.

Men nu kom vi just in från ett spår, inte så långt men i ny terräng och med fyra pinnar, tre vanliga apporter och en skogspinne) samt en slutapport. Bortsett från att jag tror att han hade tagit bakspår om jag inte hade vägrat följa med, som ju inte är så bra precis, och också bortsett från lite slarv i spåret, med att avvika ur spårkärnan, så gick det bra. Han tog alla apporterna.

Man blir aldrig för gammal att lära insåg jag idag. Jag hade snitslat lite glest, dels två på raksträckor, dels vid två av vinklarna, dels vid några av apporterna. Då såg jag något som jag inte noterat tidigare, inte tänkt på. I de vinklar där jag hade en snitsel stannade han och sniffade runt innan han fortsatte i spåret, åt rätt håll och utan problem. Det var inte spårriktningen han letade efter för han såg ut precis som när han letar efter en apport som han fått vittring på och gjorde exakt likadant där jag bara hade en snitsel hängande i ett träd ovanför spåret på en raksträcka. I de vinklar där jag inte hade snitsel tog han vinkeln snyggt och direkt och utan att stanna alls.
Kom på att det kanske kan vara sådant som leder till att han slarvar vid apporter ibland och missar dem, att han känner vittringen av dem, men när han inte lokaliserar apporten ganska direkt, den ligger bakom en stubbe eller en tuva eller liknande, så bryr han sig inte om att leta ordentligt utan fortsätter, kanske med "tanken" att det finns nog inget här för det gör det ju inte alltid när man bara känner en svag vittring, när han alltså har lurats av lukten från en snitsel för att sedan inte hitta någon apport.
Ska alltså testa om noggrannheten vid apporterna blir bättre om jag inte snitslar alls.

Kommentera

Till toppen

Tisdagen 28/3
Inte kan jag skryta med att träna ofta men idag blev det lite träning igen.

Vi började med ett uppletande och till min stora glädje var det nästan som i fornstora dar. Inte fullt sken ut men en bra galopp, koncentrerat och glatt letande och god fart tillbaka. Inget att säga om detta alltså, utom att jag hoppas att det sitter nu igen, att han fortsätter så här.

Sen blev det lite fritt följ, usel följsamhet. Därpå en inkallning som jag var nöjd med. Inte samma fart som i unga dar, men han är ju 10 år, så man kan inte begära unghundsfräs i inkommandet. Det såg bra ut, fast när jag minns hans ungdoms prestationer så. Nåja, jag är nöjd. Det torde ha blivit som sämst betyg 8, neddrag för lite snett sättande och för en grinig domare ett poäng till bort för att han inte flög.

Eventuellt, fast jag vågar inte tro på det, så börjar skall vid sidan att ordna till sig även om det är en bit kvar än. Det testade vi som nästa moment. Jag stod aningen nerböjd, men inte mycket, med armarna över bröstet varvid han skällde väldigt bra och ihållande.

Kommentera

Till toppen

Mådagen 2/4
Hua, vinter igen. I förra veckan hade vi +20 grader flera dar, igår kom vintern tilbaka och snön. Den hann dock smälta bort under dagen men det är kallt.

Hur som helst, så har vi tränat lite. Varje kväll sedan sist har vi tränat skall vid sidan. Det går bättre och bättre. Nu kan han skälla - ibland, när jag står rätt upp och ner vid sidan av honom. Men jag låter inte lura mig för det har han kunnat från och till tidigare också, mest från. Woaw, har jag tänker varje gång han verkar ha fattat: Nu kan han det - äntligen. Så faller han tillbaka igen i att gnälla istället för att skälla. Så vi får väl se om det blir bestående den här gången. Jag vågar inte hoppas längre för så här har det hållit på under snart 8 år.

Jag har aldrig varit med om något liknande med någon av mina tidigare hundar. Ibland har jag trott att det kanske beror på svullna tonsiller - men nej. Så har jag tänkt att det berott på att han har satt en godbit i halsen, för det gör han då och då för att han glömmer att svälja ordentligt, men det är ju konstigt om detta händer priodvis så där, menar sätter i halsen varje gång under ett halvår för att sen inte sätta i halsen några veckor. Så jag kan inte lista ut orsaken till detta konstiga beteende.

Så var det ju uppletandet, som faktiskt har gått riktig skapligt på senare tid. Men vid träningen igår satte jag på honom tjänstetecknet - igen, och då blev det samma ledsamma attityd i uppletandet som tidigare. Han gick ut, han letade, egentligen inte i ren snigelfart fast det kändes så. Tror det var tjänstetecknet som påminde om sökträningen, då när jag skickade inom honom rakt i en fälla flera gånger inom ett par veckor.
Han letade hela tiden dock, fast inte i flygande fläng, och fann föremålen ganska snabbt. Samma sak attityd, lusig utgång vid första skicket men lite bättre på de efterföljande skicken och riktigt bra på det sista. Inkommandena var inte heller super, varken idag eller igår. Vid det näst sista skicket letade han länge utan att finna ett föremål och kom tillbaka utan något i munnen och såg olustig ut, gick inte fram till mig utan till Dan, så jag kallade på honom, klappade om honom och berömde honom och skickade igen. Nu gick det bra och vi hade riktigt roligt när han kom med det sista föremålet, och dessutom vankades det en massa pannkaksbitar.

Det känns lite som att trampa i tuggummi. Jag har aldrig tidigare haft en hund som varit så känslig som Seaton och som tagit så lång tid på sig att komma över obehag.

Han började så bra och var så pigg och träningsvillig som valp och unghund och det gick fint i träningen. Men efter lägreklassen kom problemen slag i slag. Först ville han inte ta upp spåren. Det tog lång tid att komma över den spärren, som jag inte vet vad den berodde på. Kanske bara ett missförstånd, för det började gå bättre när jag kom på att inte säga "leta spår" utan bara "spår". Det tog väl något år dock, innan det problemet var löst. Sen blev han skottberörd, och har gått upp på platsen på två tävlingar. Ovanpå detta var det stört omöjligt att få honom att krypa flera meter och dessutom att gå linförighet anständigt och utan att pendla förfärligt och skälla vid sidan var som förgjort. Dessutom var tunga apporten en alldeles för besvärlig grej att ta upp från marken och så blev uppletandet, som varit hans paradgren, ett problem också. Vid det laget började jag misströsta och det ska väl erkännas att min träningsiver mattades avsevärt när varken fria följet eller krypet satt efter flera års intensiv träning och nya problem tillkom dessutom. Det blev liksom lite för mycket som inte ville fungera till slut. Nu har jag emellertid beslutat mig för att göra ett par sista försök att få upp honom i elitklass, eller åtminstone godkänd i högre klass spår. Fast jag tror ju varken det ena eller det andra kommer att gå. Så, på den tävling vi nu är anmälda till blir jag nog glad bara vi kommer runt spåret med bra resultat.

Just nu ser han i alla fall ut att ta upp tunga apporten, med lite fäpplande, och kanske att han lär sig skälla vid sidan också. Skulle ju vara roligt om han finge några poäng i lydnaden i alla fall, för på tre veckor löser vi inte alla dessa problem.

Kommentera

Till toppen

Tisdagen 3/4
Tränade uppletande idag igen. Inte lysande. Men OK han letade hela tiden och hittade alla föremålen men definitivt inte inom tidsramen. Det sista letade han länge efter.

Senare på eftermiddagen gick jag ner på åkern och tränade framåtsändande. Det var inte bra men mycket bättre än jag förväntade mig. Han har emellertid i huvudsak två sätt att genomföra momentet på. Endera gallopperar han hela vägen eller så travar han hela vägen. Trots allt slit jag lagt ner på att träna momentet i delar. Det blev till att skicka fram honom och sedan ropa "sakta" vid rätt avstånd. Det fungerade hjälpligt.

Och ja, det här är bättring under galgen.

Kommentera

Till toppen

fredagen 13/4
Vi har fortsatt att träna skall, mest inomhus och nästan varje dag. Det har gått ganska skapligt. Han skäller bra fyra gånger av fem. När jag för några dagar sedan tyckte det verkade som om tioöringen hade trillat ner - igen (för han har kunnat det här från och till) så började jag säga "tyst" efter en stund. Han tystnade bra, men se det var inte bra för nu var det svårt att skälla igen. Eftersom han lyder "tyst" direkt, så får jag nöja mig med att bara låta honom skälla på kommande och belöna det och hoppas att "tyst" fungerar på tävlingen sen.

Så var det bekymret med tunga apporten. Det har vi också tränat - inomhus. Det har gått riktigt bra, nästan upptag direkt och snabbt inkommande med apportbocken dock med snett sättande. Så testade jag utomhus i förrgår. Icke sa nicke, där kan man inte lyfta den där hemska klumpen -jag begriper ingenting. Men han kom loss efter en stund. Få se hur det går nästa gång.

Vi har också tränat kryp, inomhus och det har gått skapligt. Men jag inbillar mig ju inte att han ska krypa på tävlingen om det regnar eller är blött i gräset. Det gör han inte. Får hoppas på torrt väder på tävlingen. Det är många förhoppningar som ska slå in för att vi ens ska ha en chans att bli godkända alltså.

Tränade också uppletande igår igen. Han letade hela tiden, men nog skulle jag vilja se mer fart ut i rutan och under letandet. Får väl vara nöjd med att han går ut direkt i alla fall och utan att att vägra nu. Inkommandet med prylarna var OK däremot. Dock tvivlar jag på att han hinner hitta så mycket med den lusfart han har i letande. Så jag tippar på nolla och hoppas på en femma.
Hur som helst försökte vi senare övertyga honom om att han inte behöver vara rädd för att rusa ut i skogen i full fart, om det är det som är problemet. Dottern fick ställa sig 20 meter ut i rutan med en boll och när Seaton kom rusande, som han gjorde då, kastade hon bollen längre ut i rutan så att han fick rusa vidare efter den. Sen kom han tillbaka till mig med den i full fart - med belöning som resultat förstås. Vi upprepade förstås övningen flera gånger.

Idag gick vi ett spår. Lite längre än vanligt och i ny terräng med 8 pinnar ute, varav två var skogspinnar. Upptaget bra. Spårandet var däremot inte riktigt så snyggt som det brukar vara. Inte alls det drag i selen som jag är van vid. Slarv vad gäller att följa spårkärnan och en ganska allvarlig avvikelese från spåret. Hade det varit tävling är det inte säkert att vi hade kommit rätt där. Nu gjorde vi det för att jag visste var spåret gick och inte gick med honom när han gick fel. Han kom dock tillbaka (jag släppte nämligen spårlinan) och tog upp spåret igen. Slutresultatet blev i alla fall att han tog alla pinnarna. I morgon blir det rakspårsträning för att skärpa upp noggrannheten i spåret. Tror att jag bara ska träna några rakspår till och sen får det gå som det går.



Kommentera

Till toppen

lördagen 14/4
Tränat lite också idag. Först ett rakspår på gärdet. Han tog upp spåret OK, men sen var det slarv i början. Jag fick stanna många gånger för att han drog för mycket åt sidorna, slog över spåret alltså. När han gick mitt i spårkärnan berömde jag honom och det blev bättre och bättre desto längre vi kom i spåret och de sista 50 metrarna var klockrena. Så tog han apporten och vi lekte en stund. Det blir bara några till sådana här rakspår före tävlingen. Inga fler spår i skogen alltså. Sen måste jag erkänna att min största oro är att jag inte ska orka runt spåret, om det är väldigt kuperat. Nå, runt kommer jag nog, om Seaton spårar som han ska, och orkar jag nog, men inom tiden? Min kondition är urusel, mer än urusel förresten. Ett par rejäla backar och tungan hänger nere vid knäna.

Efter spåret motionerade vi Seaton lite genom att låta honom springa mellan oss på gärdet. Det tycker han är kul. Då springer han som en blå, trots sina "70" år.

Det är värre med uppletandet. Nå, vi gick ut i skogen lite senare och Dan fick ställa sig en bit ut för att kasta en boll, som dotterna gjorde igår. Seaton rusade ut som en lite kanonkula och kom tillbaka med bollen i samma flygande fläng. Nu bad jag Dan att kasta ett föremål en bit åt sidan och komma till oss och samtidigt flyttade jag mig 5 meter åt sidan och skickade Seaton att leta. Hoppades få se utruset efter bollen smitta av sig här - men se det gjorde det inte alls. Det blev lusande ut att leta. Så jag tror inte att det handlar om en allmän rädsla att springa ut i skogen, sedan sökträningen och smällarna han fick när han fastnade i sökrullen, som jag trott hans långsamhet kunde bero på. Så det handlar om annat och jag förstår det inte eftersom han tyckte uppletande var urkul fram tills han råkade ut för de där smällarna i sökrutan. Dottern föreslog att det väl inte var konstigt att han inte hade någon fart med tanke på hans ålder, men det håller inte heller för han kan springa som en liten blå i andra situationer, som efter bollen eller när han springer mellan oss på gärdet. Det är motivationen som försvunnit, eller så har han missförstått och tror att jag vill att han ska gå sakta ut vid uppletandet.

Nå, man vet ju aldrig vad som rör sig i huvudet på en hund. Han gick i alla fall ut och letade och hittade föremålet och kom med i raskt trav i alla fall. Så jag får välvara nöjd med det, med tanke på att han plötsligt vägrade totalt att leta för något år sen.

Kommentera

Till toppen

söndagen 15/4
Blev ett rakspår på eftermiddagen. Det gick bättre än igår, vad gällde draget i spårlinan. Det var rejält och precis sådant jag vill ha det men han höll sig någon halvmeter vid sidan spårkärnan, precis sådär på gränsen för vad jag är beredd att acceptera. När jag stannade ibland för att jag tyckte att han borde gå mitt i spårkärnan och inte konsekvent 1/2 meter på dess läsida, sökte han sig in i spårkärnan direkt, vilket tyder på att han vet vad han ska göra. Mot slutet gick han perfekt i alla fall och gick då förstås rätt på slutet och apporten där. Räknar med att gå ett sådant här rakspår till före tävling, sen hoppas jag på turen för resten.

I morgon blir det ingen träning för då ska Seaton in för rensning av tänderna, borttagande av tandsten på insidan av tänderna, något jag inte sett att mina tidigare hundar fått. Så skrapandet på utsidan, som jag ju gör regelbundet, där han alltså ser skaplig ut, det måste kompletteras med skrapande på insidan och där kommer jag ju inte åt själv, i varje fall inte utan specialarrangemang. Överlåter det på veterinär alltså, som ju söver hunden och jag gissar att han känner sig hängig resten av den dagen och kanske även dagen därpå.

Kommentera

Till toppen

tisdagen 17/4
Var på Elfsborgs BHK och tränade nu på kvällen. Det är där jag ska tävla på lördag. Tja, om det är som man brukar säga, att när genrepet går uselt så går premiären bra så skulle han klara sig med glans på tävlingen på lördag. Träningen gick uselt nämligen. Det var så att jag fick lust att ringa återbud.

Jag begriper mig inte på Seaton. Han kan momenten men behagar bara inte genomföra dem ordentligt. Förr, när man tog hundarna genom en inlärningsfas och en kravfas hade jag sagt att han inte lärt sig att det finns ett ska med också, att han inte lärt sig lyda. Men sedan jag börjat tro på alla dem som säger att det går bra bara man alltid tränar så att hunden tycker det är roligt så går det vägen även på tävling, så har det inte gått bra på tävling. Jag slopade kravfasen i träningen med Seaton, åtminstone genomförde jag ingen sådant konsekvent. Så idag, när jag tränat somliga av momenten till vansinne i 9.5 år, som linförighet och fritt följ ex. och det fortfarande inte fungerar, han fortfarande inte kan hålla positionen utan pendlar förfärligt, så tvingas jag konstatera att endera har jag inte en hund som vill vara till lags, eller så har jag tränat uppåt väggarna fel.

Lusten att tävla rann av mig totalt idag alltså. Jag gillar inte att tävla med en hund som är totalt opålitlig i lydnaden och som ser ut som om han bara inte vill. Känner mig hur nedslagen som helst ikväll alltså.

Kommentera

Till toppen

onsdagen 18/4
Nå, ger inte upp riktigt än. Idag blev det bara tungapportträning. Har tränat det i köket några kvällar, med matskålen väntande på bänken. Inga problem alls numer, han rusar ut och tar apporten direkt och utan fäpplande och kommer och sätter sig med den. Så idag tänkte jag testa det utomhus och med matskålen i bilen. Inga problem då heller, travade ut i rask takt, 10 meter, snöt apporten utan fäpplande och kom in med den i raskt trav, lite snett sättande. Men jag var nöjd med prestationen. Den ser jag dessvärre inte när det inte finns en matskål med i sammanhanget. Då är tunga apporten alldeles för tung, ja egentligen sitter den fast i backen, men OK, efter massor med fäpplande kan han ta upp den, efter flera extra kommando att "ta den" och sen komma med den i snigelfart, sätta sig bakom ryggen och se ut som en ledsen gris.

Ja vad ska man säga. Han har inga problem att ta upp den - om motivationen finns, men han har ingen motivation alls om inte en hel måltid hägrar. Några korv- eller pannkaksbitar räcker inte, inte heller en rolig lek av något slag. Suuuuck!

Kommentera

Till toppen

torsdagen 19/4
En annan träning idag. Var över hos Pernilla, vars granne är en gammal bruksmänniska, bruksdomare tom, en sådan där som av nödtvång gått över till golf istället. Han och hans fru hjälpte mig. Jag ville testa om Seaton tog upp andras föremål, sådana som inte luktade av mig. Vi vallade alltså av ett område av normal storlek och grannen lade ut apporterna, fyra stycken.
Så var det dags att hämta Seaton. Det duggade och väta är inte kul, tycker Seaton. Jag var väldigt spänd på hur det skulle gå. Grannen spelade tävlingsledare när vi kom fram och anvisade rutan och hela köret. Så skickade jag Seaton. Närmaste hastighet neråt är snigelns. Det var en mycket maklig skritt ut. Han letade dock, fast i ultrarapid, hittade ett föremål och verkade aningen tveksam, men tog det direkt då jag lade på en uppmuntran och kom in med föremålt i samma makliga takt. Så där gick det men efter tredje föremålet började det regna ordentligt. Då ville Seaton inte alls vara med längre utan försökte gå undan och gömma sig bakom "tävlingsledaren" när jag skulle skicka honom att leta efter sista föremålet. Klar ovillighet att leta alltså. Inte bra alls. Jag hämtade honom, vänligt och skickade igen. Han masade sig ut och letade i lustakt. Hittade inget kom tillbaka och så försökte han gömma sig bakom tävlingsledaren igen. Jag hämtade honom vänligt och skickade igen. Nu var emellertid tiden ute. Dock, nu hittade han sista föremålet och kom med det i ganska glad fart.

Hade det varit på tävling hade jag troligen brutit vid första försöket att gömma sig bakom tävlingsledaren för jag hatar när han gör så. Det gjorde han på en söktävling en gång och då bröt jag direkt. Den gången hade jag visserligen sagt "nej" ganska bestämt, en ren ryggmärgsreflex från min sida, när han ville korsa stigen istället för att komma när jag hade kallat in honom. Idag och under det senaste årets träning har det bara varit positivt och belöningar.

Det var inte slut med träningen där dock. Nu efter middagen gick vi ut i skogen här hemma. Jag band upp Seaton och vallade av en korridor och lade ut två föremål. Skickade honom direkt. Bra fart ut direkt, jag skickade beröm efter honom. Nästa skick var visserligen inte så lusigt som tidigare idag, men inte lika snabbt som första skicket, så nu manade jag på honom, men inte ovänligt, "snabbare", och sprang dessutom ut en liten bit efter honom. Detta har jag inte gjort på mer än ett år. Då ökade han takten, och jag berömde honom för det. Sedan gjorde vi om det här och varannan gång gick han ut sakta och blev påmanad, varannan gång gick han ut acceptabelt snabbt. Inkommandena varierade också.

Jag vet inte hur man ska tolka det här. Endera har han ingen lust att leta numer, eller så har han fått för sig att jag vill att han ska gå sakta ut och leta sakta, kanske för att jag slitit som en blå med rusandet i framåtsändandet där det gett resultat till slut, han rusar inte där längre.

Så om vi åker och tävlar kan det gå hur som helst, illa som 17 så att jag står där och skäms, eller åtminstone ganska skapligt. Jag har ingen aning och avskyr egentligen att tävla med hundar som jag inte kan lita på att de i alla fall försöker och vill göra sitt bästa.

Kommentera

Till toppen

fredagen 20/4
Här är hundlivet upp och ner. Jag berättade inte att han fick sitt matmål i bilen efter uppletandet igår. Så fick jag en strålande idé idag. Han hämtar ju tungen utan problem om han har ett mål mat väntande. Alltså vallade jag av en uppletanderuta och lade ut 4 föremål. Gjorde i ordning matskålen, tog med mig Seaton till bilen och ställde in matskålen där, framför ögonen på honom. Han ville förstås hoppa upp direkt, men jag skrattad och hindrade honom. "Vi ska jobba lite först" sade jag glatt. Så tog jag med mig honom till rutan c:a 75 meter bort. Då hade jag, till min oerhörda förvåning en hund som gick perfekt fot, trots att jag inte hade kommenderat honom. Berömde förstås för att han gick så fint.

Framme vid rutan kopplade jag loss. Då ville han springa tillbaka till bilen direkt. "Kom, kom, vi ska leta lite först", sade jag vänligt. Han kom, glad och nyter. Fick på sig tjänstetecknet så skickade jag honom. Och gissa om jag blev glatt överraskad - det var de gamla Seatontakterna, glatt och snabbt ut och leta, inte vrålrus men bra tempo som inte skämdes ett dugg för sig, hittade föremål, kom in med det i full fart. Detta upprepade han tre skick och tre föremål och utan någon belöning för varje föremål, bara ett nytt skick direkt. Då kopplade jag loss och sade: "Nu springer vi till maten i bilen", varvid han rusade före mig till bilen där han stod och väntade tills jag kom fram och släppte in honom till matskålen.

Har inte sett honom leta så bra på flera år. Jag brukar säga och faktiskt följa det också, att man inte ska träna dagarna före en tävling men jag kände att jag var tvungen att testa det här. Det var bra att jag gjorde det för jag blev mycket gladare inför morgondagen, då ska jag minsann ha matskål i bilen vid uppletande på samma sätt. Så bättre än så här kunde det inte bli dagen före tävlingen, även om jag inte har jättestora förväntningar i alla fall.

Kommentera

Till toppen

lördagen 21/4
Härmed har Seaton straffat ut sig från allt vidare tävlande. Från och med idag är han definivt pensionerad. Han har aldrig varit någon tävlingshund och nu är det nog. Jag vill aldrig mer gå på en appellplan med en hund som beter sig som han gjorde idag. Jag tror att jag aldrig i mitt hundliv har fått så usla betyg på en appellplan.

Den här dagen var det verkliga plattfallet alltså. Allting gick käpprätt åt...
Fria följet, 6,5, pendlade förstås, satte sig snett etc. Vid inkallandet behagade herrn börja före kommandot så jag fick kommendera honom att sätta sig igen. Det blev en nolla. Krypet gick i snigelfart och han kröp målmedvetet allt längre ifrån mig, var säkert närmare två meter ifrån mig till slut. Dessutom kröp han högt. Nolla. Skallade, förvånande nog - men sen kunde han inte låta bli att komma med ett extraskall inom tysttiden, det blev en 6:a i alla fall och det var väl dagens enda glada överraskning att han överhuvudtaget skällde. Tunga apporten, den satt förstås fast eftersom det inte fanns en matskål inom synhåll. Nolla. Hoppet, slog i på frånhoppet och behagade inte hoppa tillbaka. Platsen, gick upp på första skottet förstås. Ovanpå detta tog spåret, som jag inte hade oroat mig för eftersom han är bra på att spåra, slut efter tredje apporten. Tack och lov slapp jag ju se honom i uppletande i och med det. Det hade jag inte orkat med ovanpå allt detta elände.

Nå, mina förväntningar var ju inte höga. Sade till mig att jag är nöjd om han går runt spåret, men ansåg att vi i alla fall hade en liten chans att bli godkända. Så, detta var betydligt värre än jag väntat mig. Så dagen blev väl tack för mig på appellplanerna alltså. Trist var det att sluta ett långt brukshundsliv med ett totalt fiasko.

Om någon eller några dagar, när jag fått lite distans till den här dagen, kanske jag skriver sista avsnittet av den här träningsdagboken, som förstås inte omfattat allt tränande vi har gjort. Då ska jag sammanfatta åren med träningen med Seaton. Hur jag ser på dem så här när de är slut.

Kommentera

Till toppen

söndagen 22/4
Det behövdes en dag och lite vila för att smälta eländet från igår. Nu har jag tänkt igenom situationen lite mer och kommit fram till att det nog egentligen bara handlar om för lite träning på klubben och med andra människor, att han var ovan vid situationen och därför osäker.

Hundar djävlas inte, säger man, och det är säkert helt rätt. De struntar inte i vad man kan begär av dem för att de tänker att "det kan matte/husse glömma, jag tänker inte var till lags". De är visserligen personligheter och olika sådana. Somliga är stabilare och en del av dem är också mer "sig själva nog", har inte så mycket samarbetsvilja alltså, eller är ledartyper som har svårt att underordna sig en annan ledare. Andra är svagare, vill gärna ha en tydlig ledare och mår bäst när de får följa ledarens anvisningar. Vilken hund man än har så är det ju ofrånkomligt så att det alltid är träningsmetoden som är avgörande, att man tränar hunden på rätt sätt i förhållande till hundens personlighet. Det är förvisso sant det som också sägs, att det alltid är förarens fel om det inte går bra på ex. en tävling, utom möjligen om man har att göra med en hund som är så väldigt rädd för folk och främmande situationer, då det kan vara väldigt svårt att träna hunden till att gå bra på en tävling där föraren är nervös och det står en massa människor och stirrar på eikpaget.

Så till Seaton alltså: Han är ingen tuff hund, ganska vek egentligen, men samtidigt inte någon riktigt rädd sådan. Han gillar folk, väldigt mycket. Det är möjligt men svårt att säga med säkerhet, att hans intensiva intresse för människor bottnar i en liten osäkerhet, men denna är nog inte något bekymmer egentligen - om så är fallet. Hur som helst så tror jag inte att han är rädd varför det inte går bra på tävling av det skälet. I grunden är han en arbetsvillig och glad lax, kort och gott, och då borde det inte behöva se ut som det gjorde igår på tävlingen. Mitt fel alltså, inte hundens - en föga förvånande slutsats.

Med tanke på vad han gjorde igår så är jag nu övertygad om att det berodde på att vi tränat för lite på bruksklubben och tillsammans med andra människor, vilket gjorde att situationen inte var så "hemtam" för honom. Det kan ha gjort honom osäker, "vad förväntar hon sig/vad ska jag göra under de här omständigheterna". Han var ju inte passiv och det fanns ljuspunkter i hans utföranden (fast man får leta efter dem :)).

Vad gjorde han bra? Fria följet var som det är, och där har jag ju inte lyckats få honom att gå snyggt, trots intensiv träning. Det kan han allså inte ens hemma och då kan man ju inte begära att han ska kunna det på en tävling. Han hängde i alla fall med och har fattat så pass. Hur jag ska kunna lära honom den saken vet jag faktiskt inte. Jag har sett SM-hundar som är usla i fria följet så det finns uppenbarligen även framgångsrika hundar med kunniga förare som inte klarar det momentet något vidare, alltid en tröst.

Han kom faktiskt i ganska snabb takt och stannade skapligt under inkallningen. Det var tjyvstarten som sabbade det momentet. Den korrigering jag gav honom under tävlingen, ett skarpt Nej och sittkommando innan jag kommenderades att kalla in, skulle förstås ha gjorts under tävlingsmässig träning istället. Man vet ju egentligen inte hur träningen har fungerat förrän man testat den på en tävling. Han brukar aldrig tjyvstarta när jag går ifrån honom efter att ha satt honom för inkallning, varken hemma eller på klubben, så det blev en total överraskning för mig. Sådana kan man alltid råka ut för på tävling även med den bästa hunden. Så egentligen var det inget att känna sig förkrossad för. Jag hade tränat det här på klubben bara några dagar tidigare men det räckte inte. Mer träning under tävlingsmässiga förhållanden alltså.

Sak samma med framåtsänandet, där han stannade till och nosade på en av personerna i gruppen och jag lade in ett kraftigt dubbelkommando, Nej och ett nytt framåtkommando. För övrigt var det inte alls något dåligt sådant han gjorde. Det hade vi ju tränat dagarna före också, på samma plats. Men inte med en grupp och det var flera år sedan han gick genom en grupp, och gjorde samma sak - en gång, men inte nästa efter att jag sagt ifrån när han vill stanna hos en i gruppen. Så det var inte konstigt alls att han gjorde samma sak igen. Att strunta i gruppen skulle han ju också ha fått veta och under mer träning av momentet. Sen är han lite väl yvig på återkallandet då han slarvar igen vid fria följet under momentet. Vidare ökade han avståndet till mig lite för mycket också. Det är också en träningssak. Jag har ju slitit rätt mycket med att han velat rusa, ett vanligt problem i detta moment. Så även där handlar det om mer träning med en grupp. Slutligen gjorde han en sak väldigt bra. I ena riktningen skickar man hunden mot ett stängsel och det var många hundar som vände själva när de närmade sig staketet. Det gjorde inte Seaton, han fortsatte rakt mot det ända tills jag kallade in.

Tunga apporten, tja hur jag ska komma tillrätta med vägran om han inte har en matskål inom synhåll, det vet jag inte. Där har han helt klart bara dålig motivation om belöningen inte är stor nog och han har den under ögonen.

Hoppet över hindret, tja, det momentet kan han, men det har även under träning hänt att han bara hoppat i ena riktningen även om det inte händer ofta, så det kan endera sättas på tillfällghetskontot eller på kontot bristande träning på klubben.

Så har vi krypet. Det har ju också varit ett sorgemoment. Där har jag slitit mycket och under många år med att få honom att krypa lugnt och inte dra på, och in framför fötterna på mig. I värsta fall resultade detta i motsatsen nu, att han kröp olidligt långsamt och dessutom från mig istället. Han har helt enkelt inte fattat, fortfarande, vad han ska göra. Bristande träning eller felaktig sådant även det.

Skallet var den glada överraskningen. Han skällde - äntligen. Sen var det ju så att när han väl började göra det, för några veckor sen, så vågade jag inte lägga in ett tyst ens, eftersom det resulterade i att han inte ville eller inte vågade skälla en gång till på kommando, så där hade jag ju beslutat att chansa på att det gick vägen bara, och det gjorde det ju inte fullt ut, men det blev ju poäng i alla fall. Inte hans fel att det inte blev perfekt för det där har han inte lärt sig riktigt än, inte fattat än och det visste jag ju.

Så var det hopppet, där han förvånade mig med att inte hoppa tillbaka. Det händer ibland på träning, men inte ofta. Bristande träning i att dra sig tillräckligt lång ifrån hindret på andra sidan. Sen vill jag inte nöta på honom med så högt hinder i träningen så i nötningsträningen har det varit ett lägre hinder. Den riktiga höjden testade jag bara några gånger nu inför tävlingen.

Slutsats alltså: Mer träning på klubben med folk omkring oss och samtidigt så att det blir roligt även i den situationen. Sen är det ju så att man aldrig vet hur hunden kommer att bete sig på tävling förrän man testat den saken. Nu vet jag och får ta på mig skulden att det inte fungerade - förstås, för lite träning under liknande omständigheter helt enkelt. Mitt problem med den saken är att jag egenligen inte har en grupp att träna med, har så svårt att be folk ställa upp för oss. Känns alltid som om jag tränger mig på. Så det är en brist i min personlighet som ställt till det problemet.

Spåret klickade, men det betraktar jag inte som ett stort problem eftersom han är en bra spårhund och även den bäste kan missa. Det gjorde han igår. Jag tror att jag vet var han tappade spåret. Spårläggaren visade mig efteråt hur det gick och det gick vid ett ställe över en skarp brantkant och ner i en ravin. Det var en lång brantkant och det var säkert där han tappade spåret. Han kom fram till kanten och där försvann vittringen. Då försökte han hitta spåret igen genom att gå utmed branten men inte över kanten. Där fanns det inte så han vände och drog mig faktiskt i en halvcirkel först uppåt sen neråt tillbaka igen till ungefär det ställe där han troligen tappade det, och tappade det ytterligare en gång, så då började han leta uppåt från brankanten och snart såg jag att han inte spårade alls längre. Men jag tänkte att han får bestämma och då ledde han mig nästan raka vägen ut till vägen igen.

Denna miss kan skyllas på en av två ting, att han inte råkat ut för detta tidigare, att spåret plötsligt ger sig iväg utför en brant, över en brantkant som var väldigt tvär. Jag vet nämligen sedan tidigare att sådana där branter kan ge konstiga vind- och eller vittringseffekter. Sannolikt strömmar luften ibland, och vittringen, neråt i en sådan brant slänt och hunden får svårigheter. Det kan också uppstå vindvirvlar uppåt så att vittringen förs rakt upp i luften vid den sådan kant. För många år sedan hade vi en sökträningsruta med en liknande tvär brantkant. Vi lade en figurant precis nedanför brantkanten. Ingen enda av hundarna i gruppen tog den figuranten trots att vi skickade varenda en av dem flera gånger på den här figuranten. Inte ens Krick, den tidens stora stjärna i brukset, flerfaldig SM- och NM-mästar och Årets brukshund flera gånger och som praktiskt taget aldrig missade en figurant, tog den här figuranten.
Missen kan också skyllas på mig, som inte gick ner en bit i branten när vi kom tillbaka till punkten där Seaton hade tappat spåret, och gick utmed brantkanten nedanför brantbrottet för att se om han hittade spåret där någonstans. Någonstans trodde jag inte att spårläggaren hade rasslat nerför den slänten dock. Hur som helst, det var otur men inte bara beroende på att jag har en osäker spårhund för det anser jag inte att jag har.

Någon mer anmälan till tävling under den här våren blir det inte. Sen får vi se om jag orkar träna mer på klubben och klarar av att be om hjälp. I så fall kanske jag gör ett sista försök i höst igen för jag har en bra hund. Seaton är fortfarande min ögonsten och han är rolig att träna det mesta med.

Kommentera

Till toppen

måndagen 23/4
PS till 23/4, om tävlingen:
När jag tänker efter lite till, så gick han faktiskt riktigt bra på den förra tävlingen där vi fick göra lydnaden. Det var några år sedan, då jag gjorde en grov chansning i lägre klass sök. Den gången hade han uppflyttningspoäng på lydnade tom utan platsen, som vi inte gjorde eftersom den låg efter söket och det bröt jag när han stannade hos andra figuranten. Så visst kan han - egentligen, om han tränas förnuftigt. Är alltså optimistisk igen. Skam den som ger sig och jag hade ju inte lagt mycket krut på lydnaden inför den här tävlingen utan mest på uppletandet och lite på spåret också.

Uppmuntrad av mina nya optimism tog jag ut Seaton i trädgården för träning av linförighet och med siktet inställt på att inte acceptera något slarv. Det gick skapligt efter en stund. Jag sade ifrån, ett bestämt men inte direkt hårt Nej, när han satte sig snett eller slarvade vad gällde position. Efter en stund skärpte han sig, fast han såg inte direkt glad ut. Dock, skärpningen resulterade i en belöning.

Så blev det en inkallning. Jag gick c:a 50 meter och han satt kvar. Jag kallade in. Han började i gallopp men började sakta ner 20 meter ifrån mig och gick den sista sträckan i måttligt snabbt trav. Det hade jag ingen lust att acceptera så jag sade ifrån och gjorde om momentet. Samma sak igen. Då kopplade jag honom och satte honom, gick ifrån honom de två metrarna som kopplet tillåter, kallade in samtidigt som jag tog ett par snabba steg bakåt. Det blev superfart de där metrarna, trots att han aldrig fick något ryck i kopplet. Gjorde om det några gånger, kopplade loss och gick lite längre ifrån honom, 6-7 meter och kallade in. Det gick i bra fart. Då belönade jag för det och slutade där.

Satte honom och lade ut tunga apporten. Tänkte att den tar han aldrig när det inte finns en matskål inom synhåll. Tänkte också att nu blir jag nog tvungen att jag tala om för honom att han ska ta den, fast jag hade inte riktigt tänkt ut hur jag skulle tala om det. Eventuellt genom att gå fram och hålla ner nosen mot apporten - i värsta fall. Till min oerhörda förvåning sprang han ut och tog det ganska direkt, något lite fäpplande men väldigt lite, kom med den i god fart. Då fick han belöning och massor med beröm. Så lade jag ner apporten på marken och satte den i rullning, lite lek alltså. Han sprang efter den och tog upp den direkt och kom med den direkt. Gjorde om det och samma sak nu. Massor med beröm. Kan ha räckt med tillrättavisningarna i de tidigare momenten kanske. Han tar ju åt sig när jag säger Nej och brukar lyda detta prompt så jag behöver ju aldrig ta till kraftiga korrigeringar. Sådana kunde jag ta till förr, med mina tidigare hundar, ett kraftigare ryck i kopplet ex, men jag klarar inte det nu på gamla dar.

Får fortsätta så här, med lite tydliga men måttligt hårt uttryckta krav. Det började jag ju försöka med för flera år sen men då gick han ner så förfärligt att jag inte vågade fortsätta för jag trodde att då skulle han inte vilja jobba alls. Nu visade han inte direkt något undvikandebeteende och han blev faktiskt glad när han fick beröm. Tidigare har han ju inte verkat bry sig om att jag verkat glad och berömt med ord och det har jag satt upp på den negativa sidan med klickerträning, i varje fall i min klickerträning, som kanske inte varit riktig, det vet jag ju inte. Kanske träningen med uppletandet har fått honom att förstå att matte/glad beröm är något trevligt, för där har jag uppmuntrat med rösten också sen har vi lekt en stund?

Och nu ska vi ut och göra ett uppletande. Det blir spännande.
Tillbaka igen. Han gick ut och letade utan problem, och det var ju det stora problemet för ett år sen, men jag skulle fortfarande vilja ha lite mer fart i uppletanderutan, och idag var farten in inte så imponerande även om han kom målmedvetet med prylarna. Med tanke på de problem vi haft här får jag väl vara nöjd med att han går ut och letar utan att protestera, och utan att ge upp i rutan. Idag hittade han förresten ett föremål som blev kvar sedan förra uppletandet för några dar sen.

Kommentera

Till toppen

tisdagen 24/4
Sanslöst. Tog ut Seaton i trädgården för en stund sen. Beslutade att nu ska det bara bli korv för verkligt bra prestationer sen kan vi leka lite också, dra i trasa ex. som han gärna gör numer.

Först ett linförighetspass. Milda makter, han KAN, vet precis hur det ska vara för han gick nästan perfekt, inget allvarligt slarv och han satte sig perfekt rakt dessutom på precis rätt avstånd, varje gång. Ingen enda tillsägelse. Det blev faktiskt en liten korvbit efter en stunds linförighetsharvande.

Nu är det ju så att han har gått linförighet ganska bra en längre tid men inte fritt följ, så det blir spännande att se hur det går där, när jag testar det. Men det ska jag vänta med en tid. Bara linförighet en tid alltså.

Så en inkallning i koppel, full fart in och perfekt sättande vid sidan. Jag tappar nästan hakan. Det blev en liten lek efter ytterligare en sådan koppelinkallning. Sen gick jag ifrån honom c:a 15 meter och kallade in. Samma sak nu, full fart in och perfekt sättande vid sidan. En liten rolig dragkamp för den prestationen.

Så var det tunga apporten. Lade ut den, kommenderade apport och samma goda apportering som igår. Sättandet är inte riktigt bra, aningen för långt bakåt och snett men vi tar en sak i taget. Gissar att det hade blivit en 7:a i alla fall. Det är ett stort framsteg när han apporterar den på det sättet utan att ha en portion mat inom synhåll.

Sen blir det till att träna det på klubben också och se till att prestationerna är lika bra där. Men just nu står bilen på verkstad. Hoppas den blir klar snart för nu brinner jag av lust att åka iväg och träna på klubben.

Kommentera

Till toppen

fredagen 27/4
Har haft rena träsket i trädgården och ingen idé att träna ute då. Har jag inte lärt honom att han ska sätta sig och lägga sig även om det är blött på marken tidigare, så bryr jag mig inte om den saken nu när han börjar bli gammal. Vi har dock tränat lite inomhus. Skall vid sidan har gått skapligt, krypande inte lika bra och sätta sig rakt vid kommandot "fot", glöm det sade Seaton igår. Men då påminde jag honom och efter diverse försök att komma undan satte han sig korrekt, som jag ju vet att han kan - när det passar honom.

Idag gick jag ut i trädgården eftersom det torkat upp rätt bra i blåsten under dagen. Lade ifrån mig tunga apporten och tänkte köra ett pass linförighet först. Då snöt han apporten och kom med den, helt frivilligt. Jag begriper ingenting. Beslutade då att börja med en tung apportering och lade ut apporten som han apporterade direkt på kommando, möjligen med ett lite fäpplande som jag inte orkar bry mig om just nu. Fantastiskt!

Efter lite linförighetsträning, som gick skapligt, en inkallning som gick bra och ett kryppass, med lugna pauser i, som ocks gick relativt bra, skulle vi gå in. På vägen in genom grinden fick Seaton syn på tunga apporten vid staketet, ja ta den då, sade jag och sprang mot köksdörren. Det gjorde han och i full fart efter mig med tunga apporten i munnen. Tala om överraskningarnas vovve.

Jag hade ju tänkt åka i skytteltrafik till klubbarna nära oss, för att vänja honom att jobba där också. Tjo vad jag bedrog mig. Bilen, som inte behagade starta i tisdags står kvar på verkstaden. De vet inte vad det är för fel på den och nu åkte de hem för hela helgen och är inte tillbaka förrän på onsdag nästa vecka. Ingen bil att köra hund i alltså - ingen träning på någon bruksklubb. Suck! Jag hade ju tänkt få en koll på hur han fungerade på en klubb och med kommendering där och om det fungerade i slutet av nästa vecka anmäla honom till ett par tävlingar till i vår. Det torde jag inte veta innan veckan är slut - Bah! Har de inte bilen klar senast onsdag kväll åker jag och köper mig en annan bil!

Kommentera

Till toppen

måndagen 7/5
Har tränat varje kväll sedan jag skrev sist, men inte skrivit om det för det har varit mest deprimerande.

Jag får ju säga att jag har aldrig har haft en hund som agerat och reagerat som Seaton. Nu har jag tränat honom snart 10 år, även om jag inte tränat intensivt hela tiden, och de senaste åtta åren har han betett som ingen annan hund jag har haft har gjort. Jag har ju haft en massa problem med flera moment genom åren, både med Seaton och med tidigare hundar. Då lägger jag ner en massa energi på att lösa problemet och när jag tycker att nu börjar det lossna med det momentet så vips sätter Seaton igång och trasslar med ett annat moment, ett som han gjort strålande sedan ettårsåldern eller så. Har sett detta upprepas ideligen de sista åren.

Nu verkar det ju ha löst sig med tunga apporten, i varje fall verkar vi vara en bra bit på väg. Härhemma går det skapligt. Han apporterar och utan att matskålen står vid sidan. Dessutom börjar han skälla vid sidan, åtminstone för det mesta och ganska skapligt, så jag har varit optimistisk på sistone och tänkt att det där håller på att ordna sig - äntligen. Men se då har han ingen aning om varken vad han ska göra i en inkallning eller på hopp-sitt, moment som aldrig varit några problem tidigare. "Vadå komma på kommando? Nej jag sitter kvar - åtminstone åt det här hållet. Hoppa tillbaka, nix det gör jag inte, från kan jag väl hoppa, men tillbaka aldrig i livet." Och det här är inte första gången jag sett det här. Då börjar det kännas hopplöst för att inte säga meningslöst. Träna och träna en hund som efter att han gjort momenten strålande i flera år, plötsligt inte har en aning om vad det handlar om, vad kommandot betyder, eller vad jag förväntar mig att han ska göra?

Vad lider han av ADH-DAMP? Jag lovar att jag aldrig sett sådant beteende på någon av de hundar som jag tränat tidigare och de är ju några stycken även om jag inte har tävlat med dem alla eller tävlat så högt upp i klasserna. När de väl har lärt sig ett moment och nött in det ordentligt har det suttit livet ut sen, även om det kan ha behövts lite slipning på detaljerna igen om man inte tränat momentet på flera år. Då har man kunnat träna ett moment i taget tills det sitter och tills alla momenten i en klass sitter till slut. Så inte med Seaton alltså. Han kanske är som Nalle Puh, har en väldigt liten hjärna som bara rymmer tre moment, så när ett nytt läggs till, tioöringen trillar ner hur det ska se ut, så faller ett annat, som redan är väl inlärt, bort, för att det inte får plats mer i hans huvud.

Nej, jag förstår det bara inte.

Jag hade att om jag åkte till en bruksklubb och kunde träna med lite andra människor, få lite hjälp med kommendering och med framåtsändande genom grupp, och om det gick bra skulle jag anmäla honom till Västbo 27/5. Då pajade bilen och den har nu stått på verkstad två veckor och de hittar inte felet!!! Så det blev inget tränat på någon bruksklubb varför jag inte anmälde oss. Vi får väl anmäla oss till Collie-SM istället, tänkte jag då. Då har vi ju förhoppningsvis tid att träna på kubben innan dess och fixa problemen. Men nu vet jag inte. Kanske dags att ge upp och inse att jag inte klarade av att träna Seaton, eller var problemet nu ligger. Mitt träningsliv tillsammans med honom har varit fullt av tappade sugar och efterföljande upphästningar: Det ska väl gå, börja om, var glad, han kan ju - om han vill. Just nu är sugen tappad igen.

Kommentera

Till toppen

söndagen 9/9
Ser plötsligt att jag inte berättade om vår sista tävling, i våras, på Älvsborgs BK. Var väl för nedslagen att skriva direkt och sen blev det tydligen inte av bara. Jo, den var en superflopp. Jag har nog aldrig haft en så dålig lydnad på en tävling någon gång. Betyg på tre moment i lydnande, resten nollor. Nå, jag hade inte tränat på en bruksklubb på länge. Hur som helst blev det hans "tack-och avskedsföreställning" på bruksplanen. Spåret sprack han också på, fick tre apporter sen tog spåret slut, men det var inte hans fel. Jag envisas med att anse att han egentligen är en bra spårhund. Det här spåret innehöll en svårighet som han inte träffat på tidigare och som jag vet är mycket svår för nästan alla hundar. Jag har bara inte tränat honom på tillräckligt många svårigheter och i tillräckligt varierande terräng. Ja, sen gjorde jag en rejäl tabbe på tävlingen, jag vrålade nämligen "nej" när han tjuvstartade i inkallningen, en ren reflex sedan tidigare träning av andra hundar. Det skulle jag inte gjort förstås för så kraftiga korrigeringar tål han inte.

Så det blir inget mer tävlande med Seaton. Tråkigt att det slutade på det sättet.

Tala om att gå upp som en sol (nästan) och ner som en pannkaka. Det är förstås mitt fel, felaktig träning. Jag har uppenbarligen inte hittat det rätta sättet att träna honom på. Eller så handlar det om hans personlighet, jättekul så länge godbitarna haglar över honom men om inte, då struntar jag i det-typen. När jag började försöka ställa lite krav, bara försiktigt anvisande "nej" när han slarvade, som fungerat bra på mina tidigare collies, ville han definitiv inte vara med längre. Då försökte han smita från all träning. Det var ju inte roligt, så fram med mer och bara godis igen, men det tog flera månader innan det blev roligt igen, enligt Seaton. Detta har jag aldrig sett på någon av mina tidigare collies.

Min diagnos idag när jag ser tillbaka på vår träningstid är att han har en massa energi men saknar koncentrationsförmåga. Jag lyckades ju aldrig lära honom ett korrekt fritt följ ex. samt att han är väldigt förarvek, mycket vekare än jag förstått, helt enkelt för att jag inte träffat på det tidigare. Eftersom det inte hjälpte att klicka och belöna för rätt beteenden, jag gjorde det säkert hundratusentals gånger genom åren utan att fria följet blev bättre, och det inte fungerade att försöka säga "nej" när han slarvade, så klarade jag inte av att lära honom detta moment korrekt.

Senare har jag dessutom börjat misstänka att det faktum att jag haft enorma problem att få honom att skälla på kommando vid sidan, beror på att jag tog ur honom hans okynnes- och stressskällande när vi var ute bland andra hundar redan i ettårsåldern och det gjorde jag ganska resolut. Jag förstod ju aldrig varför han kunde skälla bra i söket med inte vid sidan, men det slår mig nu att skallmarkeringen lärde han sig redan som femmånadersvalp, och det var innan jag talade om för honom att han inte får stå eller sitta vid min sida och gapa hela tiden när vi är i närheten av folk eller andra hundar. Idag tror jag att det satte sig som berget och att han aldrig lyckades komma över det och fatta att det var OK att skälla vid sidan på kommando. Kortare perioder skallade han, hjälpligt, men bara ett par gånger sen var det samma svårigheter att skälla igen. Förvånande nog fick han betyg på detta moment, men ganska lågt. Det hade jag inte förväntat mig.

Vid ett tillfälle korrigerade jag honom ganska ordentligt och gav inte upp utan fortsatte träna fler månader, trots hans sura uppsyn. Det var när jag drog med honom ut i uppletanderutan för att han vägrade gå ut och leta, uppletandet som varit ett av hans paradnummer tidigare. Det fungerade så att till slut, efter flera månaders träning började han leta ordentligt igen om än inte med samma fart som tidigare. Ett bra tag senare kopplade jag ihop hans plötsligt och överraskande vägran att gå ut och leta med att han råkat illa ut vid flera sökskick. Jag köpte en norskrulle åt honom. Första skicket med rullen utlöstes den och han kom tillbaka med rullen dinglande i ena kroken. Jag såg inte vad som hade hänt, fästa bara fast den igen, andra skicket kom han framlikande bakom en bergknalle med ena benet fast i rullen. Sen ville ha inte söka mer, den dagen eller gångerna därefter. Så tränade vi hemma en dag, bara Dan och jag. Då hände det igen, och nu såg jag vad som hände. Han hoppade över granris och körde därvid in ena benet mellan halsen och rullen och stöp på näsan. Det var säkert en riktig smäll han fick. Tror alltså att han fick för sig att jag skickade honom rakt in i en fälla var gång jag skickade ut honom i skogen. Men återigen, trots att jag inte satte på honom rullen och trots att han inte råkade ut för detta mer därefter, så ville han inte springa ut i skogen, varken i sök eller på uppletande. Det tolkar jag idag som att han är väldigt vek, eller att han, trots att han verkar energisk, inte har tillräckligt med kamplust. Även mina tidigare collies har råkat ut för att få smällar och kanske varit tveksamma någon gång därefter, men ingen av dem har inte velat vara med under ett halvårs tid därefter.

Nu tränades Seaton med bara klick och korv och kul under flera år innan jag insåg att på det sättet får jag aldrig förnuftiga utföranden av momenten och började försöka korrigera, väldigt mjukt och försiktigt, och fann då att han pajade ihop totalt. Det är ju möjligt att om jag lärt honom att ta mjuka korrigeringar när han var unghund, som mina tidgare collies fått lära sig, så hade han aldrig blivit så chockad över ett "nej" i lydnadsträningen och att det i så fall bara handlat om felaktig träning, för mycket klickande och "time-outande" helt enkelt. Men med tanke på hur illa han tagit vid sig av smällar från omgivningen måste jag ändå konstatera att han är en betydligt vekare hund än jag anade och förstått tdigare.

Nå, vad som rör sig i huvudena på våra hundar det vet vi inte, och jag vet inte om min analys är riktig. Men ett vet jag, jag förstår mig inte på honom och jag har inte lyckats träna honom rätt. Vad detta sedan beror på, det kan jag bara spekulera om.

Hur som helst, han har varit en mycket trevlig hund och jag är vädligt glad i honom i alla fall. Vi har ju, trots en massa träningsproblem genom åren, haft mycket roligt tillsammans. Men sluttävlat är det nu.

Kommentera

Till toppen

 

Innehåll
från februari
28/2 tisdagen
2/3 fredagen
3/3 lördagen
17/3 lördagen
28/3 tisdagen
2/4 måndagen
3/4 tisdagen 
13/4 fredagen 
14/4 lördagen 
15/4 söndagen 
17/4 tisdagen
18/4 onsdagen
19/4 torsdagen
20/4 fredagen
21/4 lördagen 
22/4 söndagen 
23/4 måndagen
24/4 tisdagen
27/4 fredagen 
7/4 måndagen 
9/9 söndagen 








Sidan är försedd med en osynlig
räknare som använder sig av cookies.
Klicka här för mer information.