Tankar kring boken
Go Find! Training Your Dog to Track (1974)
L. Wilson Davies
Howell Book House Inc.
ISBN: 0-87605-550-1
För mig blev den här boken den verkliga aha-upplevelsen och många spårtränare använder sig av Davies spårträningsmetod idag utan att veta varifrån metoden kom ursprungligen. Kan du få tag i boken och är intresserad av spårträning - läs den! Den är lika bra idag som för 25 år sedan.
Davies bok var orsaken till att jag också gick på några spårprov med Opus, även efter att vi var uppflyttade ur appellklass. Han söktränades annars mest och jag ansåg inte att han var någon vidare bra spårhund, men tack vara Davies bok fick han, efter totalt 6 spårtävlingar, certpoäng i spår, med 10:a på spår och upptag, på sin första och enda elitklasstävling i grenen.
Jag hade alltså stora problem med spårträningen i början. Dels gick Opus ofta med hög nos i spåret, dels kunde jag inte lita på honom då han lade av så fort det strulade till sig och kom till mig som för att jag skulle tala om var spåret gick.
Jag insåg så småningom att jag omedvetet hade styrt honom i spåret, en insikt som kom efter att vi hade gått ett spår som husse lagt ut och där jag inte visste var spåret gick. Mer om detta på slutet här.
Ut och leta böcker om spårträning förstås. Jag fann Davies bok som var en verklig höjdare för den som kanske måste eller vill träna i huvudsak ensam och utan kontinuerlig experthjälp.
Om hundars luktsinne
Davies beskriver först en del experiment med hundarnas luktsinne och hur otroligt effektivt detta är. Dessa beskrivningar fick mig att inse att det nästan aldrig handlar om att hunden inte kan spåra, utan om att man inte lyckats tala om för hunden vad man vill att den ska göra. Den fick mig också att inse att hunden inte har några svårigheter att känna vilket föremål matte har tagit i i "plocke-pinn-momentet" i lydnadsklass III. Allting handlar bara om min förmåga att få hunden att förstå vad jag vill att den skulle göra. Att skylla misslyckanden på ett spår, eller tro att det beror på väder, vind, att en människa korsat spåret, att det var svåra markförhållanden, vad allt man nu skyller på, är bara löjligt eller avslöjar bara att man inte förstår hur otroligt effektivt hundens luktsinne är.
Om linhantering
Vidare lärde Davies mig en korrekt linhantering och hur den är nästan halva hemligheten med gott spårarbete och gott samarbete mellan förare och hund i spåret. Jag fick lära mig att hunden alltid skulle spåra i sträckt lina, dra mig genom spåret, hur jag kunde läsa hunden bara genom spårlinan om han drog. Det, kom jag på, var ovärderligt, framför allt när man går genom täta snår där man inte ser hunden. Slaknar linan vet man direkt att hunden har tappt och då samlar man upp slaket, sträcker upp linan till hunden igen. Är hunden rätt tränad, så åstadkommer man två ting med detta, dels påminner man hunden om vad den gör, dels förhindrar man att hunden slår i allför vida bågar, dels håller man kontakten med hunden. Det här hade ingen inom SBK berättat för mig tidigare. Dessutom ansåg många på den tiden att hunden skulle spåra med slak lina.
De experiment med spårhundar som Davies refererar visade, att bästa linkontakten håller man med hunden om man går 4 till 6 meter bakom den. Med tanke på detta är det löjligt att man måste låta hela 10 meter löpa ut på våra spårprov. Från lägre klass gissar jag att de flesta gör som jag, kortar in avståndet till hunden så fort domarna är borta, men i appellklass gör vi det maximalt svårt att hantera lina korrekt och för hunden att spåra så effektivt som möjligt!!!
Mer om hundars luktsinne
Tiometersreglen har, såvitt jag förstår, en gång kommit till för att föraren inte skulle störa hunden med den egna lukten. Regeln kom väl till på den tiden då man trodde att hunden bara spårade efter krossade växtdelar, inte kunde känna människans lukt i spåret, vilket man idag vet är fel. Med tanke på vad man vet idag är tiometersregeln egentligen helt felaktig och borde ändras.
Davies visar alltså hur hundar förmår skilja på och hålla reda på många lukter samtidigt, och även urskilja svagare sådana i närvaro av starkare. Jag brukar, sedan jag läste hans bok, likna hundens luktbild vid vår synbild. Där vi kan urskilja många föremål samtidigt med synen, även om somliga är större eller färggrannare, kan hunden urskilja flera lukter samtidigt. När vi människor kommer in i ett nymålat rum (målat med gammaldags starkt luktande färg) känner vi bara färglukten, som totalt döljer doften av rosen som står mitt i rummet. Så är det inte för hunden, har man visat, enligt Davies. Den kan urskilja både en starkare och en svagare lukt samtidigt.
Om spårinlärning
Davies lär också in spårandet på ett sätt som var lite ovanligt på den tiden, men som många praktiserar idag, nämligen genom att börja gå enkla korta rakspår på gärden, med hunden i sele och koppel. Sedan låter man inte hunden dra sig ur spåret under inlärningen. Hunden får bara med sig föraren om den går precis i spårkärnan. Man måste alltså veta exakt hur man har gått och stanna direkt om hunden drar sig åt sidan. Men, protesterade folk på den tiden, då styr man ju hunden och dessutom är det naturligt för hunden att spåra lite vid sidan om spåret. Jo, men jag vill att den ska veta att jag vill att den ska gå i spårkärnan, för det är där apporterna ligger och hunden vet precis var kärnan går och kan lära sig gå där om jag förmår förklara för den att det är detta jag vill att den ska göra.
Det var en fantastisk upplevelse att erfara hur mycket effektivare spårandet blev, dels när man hanterade linan rätt, dels när hunden lärt sig att den inte får med sig matte förrän den verkligen drar i linan och går mitt i spårkärnan, och matte lärt sig att inte gå med förrän hunden klart visar var spåret går, och går mitt i spårkärnan.
Tränar man så här så är det hela tiden hunden som har initiativet, så länge den befinner sig i spåret. Matte/husse ger inga omedvetna signaler om var spåret går eftersom hunden måste visa det först genom att envetet vilja dra framåt i spåret.
Det är så lätt hänt att man lär hunden fel saker när man spårar med slak lina. Då hunden tappar spåret och snusar runt för att hitta det, frestas man att gå med hunden direkt då den nosar iväg i rätt riktning även om den inte sugit tag i spåret ordentlig, och omedvetet talar man om för hunden vart den ska gå. Hunden testar så att säga, vid varje tillfälle, om den verkligen ska fortsätta i spåret och går inte föraren med direkt, som hon/han brukar göra, blir den ibland tveksam. När man sedan står där i ett spår som man inte vet var det går, blir hunden ordentligt förvirrad, vad nu, matte går ju inte med, nehej, då kanske vi ska lägga av nu då. Hunden som gör så har aldrig förstått att det är den som ska ha initiativet i spåret. Precis det felet gjorde jag med Opus i början av vår spårträning och innan jag hade läst Davies bok.
Metoden slår igenom
Som jag nämnt redan, hade man tills för inte alls länge sedan helt felaktiga föreställningar om hur hundar spårar och vad de klarar av. Sommaren 1983 började det vända i min bruksklubb dock. Då hade vi ett par norska sökinstruktörer på klubbens sommarträningsläger, som höll med mig när jag hävdade att hundar visst känner vittringen av människorna i spåren och att de dessutom kan skilja mellan spår från olika människor, vilket ansågs mycket okunnigt att hävda på den tiden. En av instruktörerna bevisade detta, pga diskussionerna om saken som uppstod, genom att gå spår med sin hund på appellplanen, där massor av folk hade gått kors och tvärs hela dagen. Dessutom demonstrerade de att hundarna inte heller hade svårigheter att gå spår på asfalt, något som ju skulle vara omöjligt om hundarna bara spårar efter krossade växtdelar. Sådana fanns det ju inte många på asfalten.
Idag är det nog ingen som hävdar att hundar inte förmår känna skillnad mellan människors spår, eller attt de inte förmår urskilja vilka personer som har tagit i ett föremål.
Det dröjde inte länge förrän nästan alla i min bruksklubb tränade enligt Davies, åtminstone i huvudsak. Vi hade en person i klubben med pondus, som var mycket teoretiskt intresserad och som fann ett intellektuellt nöje i att diskutera hundträning, och honom tipsade jag både om Davies bok och om Koehlers. Han köpte dem, blev eld och lågor och spred sedan idéerna till de andra i klubben. Det dröjde inte länge förrän en del av klubbkamraterna åkte runt och lärde ut Davies spårträningsmetod till bruksfolk runtom i vår del av landet och flera förare har sedan kommit till SM genom att tillämpa Davies metod.
På grund av läsningen av den här boken och riktigt spårträning därefter, kunde Opus få ihop certpoäng i spår. Eftersom jag förde noggrann träningsdagbok på den tiden, kunde jag konstatera att han hade nått detta resultat efter 27 träningsspår totalt, inkluderat träningen före läsningen av Davies bok.
Sedan är det ju så att det inte finns en enda metod att träna spår på. Det finns många sätt och olika förare lyckas nu bra med alla möjliga olika metoder.
Funderingar utifrån egna hundar
Tanken att hundarna inte kunde känna skillnad mellan spår från olika människor, utan att de bara spårade efter krossade växtdelar förkastade jag saklöst och direkt när jag fick höra den, eftersom jag hade belägg, från mina egna hundar, för att de kunde känna skillnad mellan spår från olika människor. Så kunde exempelvis Cleo (min första collie) dra mig fram till husses cykel, om vi var i byn och den råkade stå där, och med hela kroppen visa att den hörde till husse, gny, vifta ivrigt på svansen samtidigt som hon nosade på sadeln, precis det beteende som hon uppvisade när husse kom hem på kvällen.
Husse brukade ibland vara uppe i skogen och hugga ner trän, och utan att Cleo var det minsta spårtränad, vi hade ännu inte satt vår fot på en bruksklubb, kunde jag ta henne i koppel, säga till henne att "nu går vi till husse" och trots att andra människor hade passerat på skogsvägen, visste hon precis var hon skulle svänga av in i skogen för att komma till husse. Hade hon inte känt skillnad på spår från olika personer hade hon inte lett mig rätt - varenda gång. Då kunde hon lika gärna ha fortsatt i andra människors spår.
Av dessa iakttagelser och erfarenheter drog jag slutsatsen att hundar känner vilka personer som har tagit i ett föremål, och förmår utnyttja detta när de är motiverade, och dessutom att de kan avgöra vem som avsatt spår på marken. Att försöka säga detta till de stora pojkarna inom SBK var förstås lönlöst, för jag, med bara några års erfarenheter av hund och praktiskt tagen ingen av hundträning, kunde ju inte veta mer än de gamla bruksrävarna, de som hade sysslat med hundträning i många år.
Om att lita på sin hund i spåret
Så slutligen till historien om hur Opus lärde mig att man verkligen kan och ska lita på sin hund och som var ett av flera bevis för mig på att hundar tänker mer än man tror.
Vi var alltså ute på vårt livs första okända spår, inför vår första lägreklasstävling, ett som husse hade lagt men inte gick med på.
Opus spårade bra fram till första apporten och sedan en bit till men så drog han över en vinkel, snosade runt en stund och så var det stopp. Han vände upp mot mig, som för att be mig tala om vad han skulle göra. Jag stod som ett fån, visste ju inte var spåret gick så jag bara ryckte på axlarna och sade uppgivet: "Jag vet inte var spåret går, var har du det?" Opus stod där och glodde upp på mig en stund, så plötsligt, som om det gick upp ett ljus för honom "Oj, hon vet inte var spåret går, då får jag väl ta över här", vände han och forsade vidare, såg ut som om han spårade men jag var inte alls säker, hade ingenting annat att göra än att följa honom eftersom jag inte visste var spåret gick. Det dröjde inte länge förrän han hittade nästa apport, och gissa om jag blev glad och berömde och belönde honom för vad han hade gjort. Sedan den gången sökte han aldrig mer stöd hos mig, som om han visste att i spåret var det han som hade initiativet och som visste. Ännu en gång hade hunden förstått något som jag inte trodde en hund kapabel till. Jag hade dessutom förstått hur jag hade styrt honom.
Om spårselar
Nå, även en ny typ av spårsele bidrog till att Opus spårarbete blev så myket bättre. Den konventionella selen är nämligen en ergonomisk katastrof. Den har en slå som går framför bröstet och bakåt över skulderbladet på hunden. Ju mer hunden drar i selen, ju hårdare klämmer denna slå åt kring skulderbladen, ju mer hindrar den alltså hundens rörelser. Det här är som om vi knyter ett band runt knäna och sedan försöker springa, det går inte speciellt bra. Vi springer betydligt mer obehindrat om vi har benen fria. Dessutom dras bröstslån uppåt och trycker mot halsen på hunden, vilket inte befrämjar andningen. Jag lyckades (via en klubbkamrat) komma över en sele som var tillverkad enligt samma princip som dragselar för hästar, egentligen gjord efter modell från dragselar för draghundar, och som lämnar rörelseapparaten och halsen fri. Den här selen fick till effekt att Opus blev mycket mer noggrann i spåret, satte ner nosen bättre i det och dessutom drog bättre under spårarbetet.
