| English |
| CONVOCO'S |
| Hur det började |
| Convoco's hundar |
| Hemmahundar |
| PORTRÄTT: |
| Cleo, Opus, Trolla, |
| Jazza |
| Trissa, Banjo |
| Convoco's MH |
| Seaton, vår korthårscollie |
| Seatons MH.resultat |
| Syrran (Ruby) |
| TRÄNINGSDAGBOK |
|
2002 - 2003 - 2004 - 2005 - 2006 - 2007 - 2008 - 2009 - 2010
- 2011
(uppdat. 22/6.2011) |
| OM MH-DIAGRAM |
| Om Collies MH |
| Att tolka MH-diagram |
| MH: Jämförelser |
| Göra egna MH-diagram |
| COLLIENS FÄRGER |
| Om färggenerna |
| Sobel + Trefärgat |
| Vita faktorn |
| Avel & statistik |
| ALLMÄNT |
| Att köpa collievalp |
| Träningstips |
| Om bruksprov |
| Börja brukstävla! |
| Om Klickerträning |
| Skallmarkering |
| Kloka Hundgumman |
| Hundlärdomar Ny sida |
| Bra hundböcker |
| Kattporträtt |
| Animationer |
| Gästbok |
| Länkar |
|
|
| K. BERMINGES HEMSIDA |
| GALLERI (akvareller, porslinsfig. mm) |
|
ÖVERBLICK
/ alla hemsidor |
| webmaster |
Om samhällsfrågor, politik och filosofi |
Animerade politiska satirer |
|
|
HUNDLÄRDOMAR
Det senare var kanske en bra idé på den tiden man dresserade hundar med hugg och slag, men inte sedan man börjat med mer positiva träningsmetoder och sedan flera decennier har väl alla hundmänniskor ändrat åsikt vad den saken anbelangar. Vad var det då som hände och som fick mig att inse att hundar kan härma och lära från varandra och att valpar är otroligt läraktiga? Jo, det var så här och det hände året 1982: Ta apportbocken Jag hade just tagit min första kull valpar och eftersom jag är en sådan där typ som går till grunden med det som intresserar mig, och jag är mycket intresserad av djurs beteenden, hade jag ägnat en stor del av sommaren åt att bara sitta och iaktta valparna och samspelet mellan dem och tiken. Men, den här dagen som jag ska berätta om inföll efter att alla valpar utom en valp var sålda. Den som var kvar hette Opus och skulle bli min kommande tränings- och brukstävlingskamrat. Den här gången var han omkring 3 månader gammal. Mamma Cleo var uppflyttad till lägre klass i sök och till lydnadsklass III; som var den högsta lydnadsklassen då. Hon kunde väldigt mycket, var en otroligt livlig tik och dessutom väldigt mentalt stabil men i princip var det hon som dresserade mig, vilket jag inte skulle förstå förrän ytterligare några år senare då jag skolade om henne så att hon lydde mig och inte bara gjorde sina moment när det passade henne. Hur som helst, Opus älskade att hämta saker som man kastade åt honom. Han var alltså en naturlig apportör - men se apportbocken gick det troll i. Den skulle han absolut inte ta upp. Dags att testa om han kunde lära av mamma, som också var en naturlig apportör och en säker sådan vid det laget, i varje fall hemma och när det gällde hennes egen apportbock. Alltså skar jag upp en massa köttbullar i mindre bitar och lade dem på spisen och kommenderade Cleo att sitta fot. Så kastade jag apportbocken genom köket och ut i grovköket (sådär en 4 meter) och kommenderade henna att apportera. Det gjorde hon förstås villigt. När hon hade levererat apportbocken vid min sida fick hon en liten köttbullsbit. Nu blev valpen alldeles vild för han kände ju lukten av köttbullarna och såg att mamma fick sådana, så han började klänga på mig och skällde för att också få en godbit. Jag stålsatte mig och kommenderade Cleo att apportera igen - med en godbit som belöning igen alltmedan jag nonchalerade valpen helt. Så här fortsatte det ett tag. Cleo kanske hade apporterat 10 gånger när valpen gav upp försöken att också få en bit köttbulle. Därefter hände något som jag fann fantastiskt. Valpen gick ifrån oss och satte sig vid väggen mitt emot spisen och såg väldigt moloken ut. Jag fortsatte att kommendera mamma Cleo att apportera. Så plötsligt ser jag hur valpen började iaktta mamma, följde henne med ögonen och registrerade vad hon gjorde. Efter ytterligare ett par apporteringar gick ett ljus upp för valpen för tredje gången jag nu kastade apportbocken rusade han efter den men Cleo hann före. Han försökte ta den ur hennes mun, men det klarade han förstås inte. Cleo fick sin godbit. Nu kastade jag apportbocken igen, men höll fast Cleo. Då rusade den lille krabaten iväg efter apportbocken slet till sig den, mycket ivrigt och rusade tillbaka mot mig. På vägen snavade han i ivern över tröskeln och tappade apportbocken men tog upp den direkt och kom så ända fram till mig med den. Då, förstås, fick han flera köttbullsbitar och en massa beröm. Sedan hämtade han den flera gånger innan jag lade av för den dagen. Efter detta hämtade han alltid apportbocken och vägrade aldrig att ta upp den. Bara någon vecka senare kunde jag dirigera honom runt mig mot vänstersidan så att han levererade den sittande där. Inkallning kunde han nämligen redan. Han var en sådan där valp som bara älskade att göra saker tillsammans med mig, från första försöket att lära honom något. Han var starkt koncentrerad och tycktes bara förstå vad jag ville att han skulle göra. Så efter att han hade lärt sig sitta och sitta kvar på kommando, som han lärde sig blixtsnabbt redan som knappt tremånadersvalp, hade jag tränat in en regelmässig inkallning. Alltså gick det väldigt lätt att få honom att komma in korrekt och avlämna apportbocken regelmässigt nu. Det här var alltså första gången jag konstaterade att han förvisso lärde sig genom att iaktta mamma och härma henne. Det var inte god idé att berätta det för någon hundkunnig människa för de trodde helt enkelt inte på berättelsen. Vetenskapen sade att hundar inte kunde härma varandra och lära sig på det sättet och därmed jämt. Jag, som förvisso är inskolad, både i vad vetenskap är och vad etologin (läran om djurens beteenden) sade, är ändå av uppfattningen att när kartan (teroin) och verkligheten inte stämmer överens så är det verkligheten som har rätt. Jag skulle snart få fler tillfällen att se Opus lära sig genom att iaktta vad mamma gjorde. Uppletande genom härmning Några veckor senare tog jag med mig Opus och Cleo ut på en äng en eftermiddag, för att träna Cleo i uppletande. Alltså band jag fast henne och valpen Opus i varsitt träd och började valla av ett område (c:a 50 x 30 m) och lade ut tre föremål inom området, 45-50 meter ifrån den ena kanten. Det var föremål som Cleo skulle få leta upp och apportera till mig. När föremålen var utlagda kopplade jag loss Cleo och sände ut henne att leta. Hon sprang ganska direkt rakt ut 50 meter, eftersom matte brukade lägga föremålen så långt bort. Där hittade hon så ett föremål ganska snabbt, kom till mig med det, så nästa och så det sista. Hon gjorde ett strålande uppletande och såg ut att ha ha kul medan hon gjorde det och dessutom fick hon förstås en godbit och massor med beröm för varje sak hon kom med. Under tiden satt valpen fastbunden vid trädet och hade inte alls roligt. Han ryckte och slet i kopplet och formligen tjöt för att visa att han ville vara med och ha kul han också. När Cleo och jag var klara tittade jag på valpen som nästan kröp ur skinnet i iver att få göra något, och tänkte att jag kunde ju alltid försöka skicka honom att leta upp ett föremål, fast jag tyckte nog att han var lite liten för uppgiften. Den där lille kraken kunde jag ju inte skicka så långt ut som 50 meter, så jag tog en trasa och gick ut c:a 15 meter med den. Så lossade jag Opus och han rusade omedelbart ut i uppletanderutan - och 50 meter ut!!!! Där började han leta. Milda makter, tänkte jag sorgset, han letar precis där mamma Cleo letade och hittade sina föremål. Stackarn, nu kommer han ju inte att hitta något. Men Opus letade, letade och letade och jag tänkte att "nåja, så länge han letar får han väl hålla på då, så får jag se när han ger upp". Han gav inte upp. Han fortsatte att leta och långsamt men säkert letade han sig allt närmare mig. Efter vad jag uppfattade som en evighet dök han ner på föremålet och tog upp det och satte högsta fart mot mig med det. Jag glömmer aldrig det där levererandet för hela valpen riktigt strålade av lycka när han kom rusande med trasan fladdrande i munnen. Gissa om han belönades rikligt för bedriften - för det var faktiskt en sådan han hade utfört. Det hade säkert tagit honom minst 10 men troligen omkring 15 minuter att hitta tygbiten och han hade inte visat minsta tendens att ge upp. Vad lärde jag mig här? Jo för det första att valpen ytterligare en gång visade att han verkligen härmade mamma Cleo, eftersom han rusade rakt ut och började leta exakt där hon hade letat. För det andra att ha tålamod och inte avbryta en hund för att hjälpa den när den jobbar utan låta den hålla på så länge den orkar och inte ger upp själv. Den klarar mer än man tror och börjar man hjälpa den för tidigt då lär man bara hunden/valpen att den inte behöver lösa problemet själv, och antagligen tar man en hel del självförtroende från den dessutom, om nu hundar kan ha sådant. Opus lär sig skallmarkera från Cleo Nästa tillfälle jag hade att se Opus härma mamma och göra det exakt var när han var omkring 10 månader gammal. Cleo var en ganska skällig hund med väldigt snabba reaktioner. Opus var ganska olik mamma i det avseendet. Han var en lugnare hund till vardags och när han inte arbetade, men då var han mycket energisk och gav aldrig upp, och han var inte lika snabbväckt som mamma. Dessutom och framför allt var han inte alls skällig. Cleo skällde så fort någon gick utanför huset, Opus brydde sig inte, men lät sig dras igång av Cleo om någon knackade på dörren. Var han ensam hemma skällde han inte ens då. När jag allså skulle börja lära honom skallmarkera för sökträning var det stopp. Han skällde bara inte hur jag än bar mig åt (fast jag gjorde allting fel förstod jag långt senare i hans liv). Jag hetsade, jag uppmanade honom, men han teg som muren. OK, sade jag till min man, vi testar om han kan lära sig genom att titta på Cleo, som ju kunde skallmarkera - i princip. Sagt och gjort. Vi band Opus vid ett träd och lät Cleo gå ett sökslag på Dan och skallmarkera honom. Sedan flyttade han sig och så fick Cleo springa ut skallmarkera igen. Vi lät henne markera fyra gånger. Nu hör det till historien att just vid den tiden hade jag lite problem med Cleos markering, den hade blivit hackig. Då hade jag fått rådet av en erfaren bruksmänniska att jag skulle sluta springa ut till henne så fort hon slutade skälla, och började springa igen när hon började skälla igen. På det sättet, sade experten, så inser hon snart att hon inte ska sluta skälla och att det går fortare för dig att komma ut och för henne att få sin belöning om hon skäller hela tiden. Det där lät ju bra i teorin men i praktiken var det inte alls det Cleo lärde sig, utan hon hade istället lärt sig att hon skulle börja skälla hos figuranten, då började jag springa, då skulle hon sluta skälla tills jag stannade osv. Hon hade lärt sig att det gällde att skälla igång mig. Helt fel princip alltså. Det är minsann inte alltid hundarna lär sig det vi tror att de ska lära sig, och ibland överlistar de oss ordentligt. Cleos markering var alltså hackig och jag stannade tre gånger på väg ut till henne varje gång. Alltnog, nu var det dags att se om Opus hade lärt sig något av mamma. Cleo togs in i huset, Dan fick springa ut och lägga sig på samma plats som vid Cleos första slag. Så sände jag ut Opus. Det jag fick se då var så att jag inte trodde mina ögon. Opus for iväg som skjuten ur en kanon, stannade vid Dan och började omedelbart skälla. Vi som inte hade fått ett ljud ur honom tidigare! Jag rusade ut mot honom - och han tystnade omedelbart. Jag stannade och han började skälla igen. Opus imiterade Cleos markering exakt och in i minsta detalj. Så småningom fick jag ordning på Cleos markering liksom en bra markering på Opus. Det var inte så svårt nu när han hade fattat vad han skulle göra. Men det verkligt tankeväckande var att han lärde sig hennes beteenden exakt bara genom att iaktta henne utföra dem fyra gånger. Det hade inte jag heller trott om någon annan hade berättat det för mig. Kan väl säga att efter de här händelserna har jag alltid använt de äldre tränade hundarna för att lära de yngre där det passat. Ännu ett exempel på valpars receptivitet Jag brukar träna mina hundar att leta reda på och apportera spårapporter (trälister som är 1,5 cm i diameter och c:a 12 cm långa) inom hus. Jag stängde ute hundarna ur köket och matsalen (som vi hade då) och lade ut de här trälisterna lite runtom i rummet, bakom stolsben, ovanpå stolar etc. Inte speciellt svåra att hitta. Det här ska bara vara en rolig lek och hundarna ska lära sig att de där trälistbitarna är växlvaluta som de kan byta till sig godis för. När de senare träffar på dem i spåret blir de glatt överraskade och tar upp dem och kommer till mig med dem. Nu hade jag köpt in en tikvalp, Farri. Hon var bara 8 veckor och några dagar gammal när hon fick springa med de större hundarna som letade reda på trälister och levererade till mig för en godbit. Den lilla valpen sprang mest och vimsade, verkade det. Hon gjorde inga försök att ta någon trälist, men hon var en rent gudabenådad apportör, den bästa collie jag haft vad gäller den saken. Hon fick springa med två gånger den här veckan, och tredje dagen när jag tog fram trälisterna för att lägga ut dem, började hon leta direkt. Hon associerade alltså direkt till att leta efter dem, fast jag inte hade lagt ut dem än. De andra hundarna var utestängda från rummet och jag hade inte trott att hon skulle bry sig om apporterna som jag lade ut. Men när jag såg hennes reaktion tänkte jag att, tja, varför inte se om hon klarar det här. Så jag stängde ut henne ur rummet, placerade ut sex trälister lite här och där och släppte in henne. Hon var då alltså 8 veckor och 5 dagar gammal. Förvånad, inte direkt, men otroligt imponerad över henne blev jag. Hon började genast leta efter apporterna, hittade en ganska snart och kom med den till mig. Så letade hon upp dem alla en efter en. De sista är ju lite svårare, för då "kryllar" det ju inte av trälister på golvet men hon gav inte upp. Hon klarade av dem alla sex trots att de sista två krävde mer letande. En så liten valp hade jag aldrig tidigare försökt lära den här "leken". Så då visste jag det, 8-9 veckors valpar kan lära sig mycket mer än man tror, om man inte förstör inlärningen för dem. Vid det laget hade jag lärt mig ännu en sak, att inte tjata på en hund som arbetar eller som inte riktigt vet vad den ska göra utan ge den ganska mycket tid att tänka efter själv. Låta den tänka själv. Nu tror jag däremot inte att valpar eller hundar lär sig av vilken annan hund som helst men jag kan inte säga att jag vet detta. Men ett vet jag, hundar lär sig genom att iaktta andra hundar i samma hundflock, troligen framför allt av dem som står högre än de själva i rang, men även detta är bara en gissning för av förklarliga skäl har jag ingen erfarenhet av att hundar lär sig på det här sättet från yngre eller ranglägre hundar i flocken, eftersom mina äldre, och därmed ranghögre hundar alltid har kunnat mer än de yngre. Jag har heller inte testat om mina hundar kan lära sig genom att iaktta andras hundar när de tränas och i så fall, om det gör skillnad om det är jag, deras ledare, eller den andre hundens ägare som tränar med hunden. Till toppen |
Sidan utlagd 18/4 2010
Sidan är försedd med en osynlig
räknare som använder sig av cookies.
Klicka här för mer information.
Register