Tankar kring boken
The Koehler method of Dog Training (1962)
William Koehler
Howell Book House Inc
ISBN: 0-87605-657-5
Koehlers utgångspunkter är att hunden ska lära sig lyda, vilket inte är den vanliga utgångspunkten idag, då det mer handlar om att hunden ska göra det den har mest lust att göra och då hundtränarens uppgift i huvudsak är att hitta den belöning som hunden är beredd att jobba mest intensivt för att få, som i klickerträningen exempelvis.
För mig betydde den här boken mycket på den tiden jag tränade och tävlade mycket med hund på brukstävlingar, i en annan tid, med många gånger alldeles för tuffa tag och då de flesta inte hade hört talas om klicker.
Även om jag inte har åstadkommit några stordåd i brukshundsammanhang så har jag levt ett ganska intensivt hundliv de senaste 30 åren, med en liten uppfödning och med bruks- och lydnadsträning av ett antal hundar, mest collies förstås. Alla min hundar har tränats en del, några av dem har jag också tävlat lite med men jag har aldrig strävat efter att komma till SM i bruks eller lydnad, famför allt för att jag även har haft andra intressen i livet och aldrig velat lägga ner all min tid på hundträning. Mitt intresse för hundträning har alltid varit lika mycket av intellektuellt och teoretiskt slag som av praktiskt. Varför fungerar en metod, varför fungerar den inte, vad för slags väsen är en hund?
Jag fick alla de vanliga lydnadsproblemen med min första collie, ett självständigt yrväder som påbörjade en karriär som bandhund i ettårsåldern. Bruksklubben som jag gick till, gav inte någon adekvat hjälp, så vad gjorde jag, jo, köpte böcker om hundträning och hundfostran förstås. Får man inte hjälp av andra får man hjälpa sig själv, så gott man kan. Vid det här laget har jag en ganska stor samling hundböcker. På den tiden fanns det inte så många böcker på svenska om hundträning, några om hundar i allmänhet kunde man finna, och någon enstaka om vanlig vardagsfostran av hundar. Ingen av dem hjälpte mig att få normal vardagslydnad på min tik, framför allt var det koppelpromenaderna som var ett inferno och inkallningen som inte fungerade.
Den första boken som gav mig en hel del som jag hade nytta av, var Koehlers bok om lydnadsträning (han har skrivit fler böcker om saken men jag tar bara upp den första här). Då var Cleo drygt tre år och kunde fortfarande inte gå anständigt i koppel och utan att dra som en galning. Koehler var förvisso inte den mjuka typen, här var det lydnad som gällde, men han rekommenderade inte heller hugg och slag, som ju inte var ovanligt på sjuttiotalet, och framför allt gav han mig en aha-upplevelse vad gällde konsekvens.
Koehlers uppmärksamhetsträning
Koehlers metod grundade sig i korthet på att man skulle börja med att lära hunden ständig uppmärksamhet på föraren. Detta gjorde man genom en grundövning som gick ut på att man skulle gå i trekant på ett gärde, med pauser med jämna mellanrum, och nonchalera hunden totalt under övningen.
Metoden lät idiotisk, tyckte jag när jag läste om den första gången. Det där kan ju inte fungera. Men så hade jag en ung deltagare i en kurs på SBK (jag var "nyexaminerad" instruktör, och kunde förstås nästan ingenting om hundar och hundträning!!) som hade en stadig, två år gammal labbhane som bara struntade i matte, drog och slet i kopplet och var omöjlig att hantera (alltså ungefär likadan i det avseendet som Cleo :-). Ingenting hjälpte och försökte man tvinga hunden att göra som matte ville (som man gjorde på den tiden) stod han bara där, med båda benen som betongpelare i backen och gurglade olycksbådande.
Jag kände mig desperat och tänkte på Koehlers metod, här fick man testa vad man hade. Så jag informerade matte om hans uppmärksamhetsträning och rekommenderade att hon gick i trekant, med pauser, med sin hund, tio minuter två gånger om dagen. Eftersom Koehler lovade resultat senast på fjärde dagen, bad jag matte ringa mig och berätta hur det gick efter fyra dagars övningar. Jag kunde helt enkelt inte bärga mig en hel vecka. Efter fyra dagar ringde mattes mamma, som var den som rastade hunden om dagarna. Jag höll andan när jag frågade hur det hade gått. Jo, labben var en annan hund, grannarna trodde att de hade bytt hund! Plötsligt gick han anständigt i koppel och matte slapp ta tag i telefonstolparna på promenaderna.
Milda makter, tänkte jag, var metoden så effektiv, för den hunden var inte någon lätt match. Jag beslutade direkt att testa metoden på Cleo, som inte heller kunde gå anständigt i koppel och förundrades över dess effektivitet, jag fick en helt annan hund i kopplet utan att behöva rycka till en enda gång.
Nu var jag övertygad om metodens förträfflighet.
Jag började förstås fundera över hur metoden fungerade och varför den fungerade så bra och kom fram till att den dresserade föraren (numer tror jag att alla träningsmetoder som är bra, just är bra för att de dresserar föraren). Man gick ut på ett större gärde, med hunden i koppel, utan att kommendera den till något, man stannade, stod stilla en stund och stirrade i himlen medan man bestämde sig för nästa mål, startade och gick dit, utan att låta hunden stoppa eller hindra en, utan att bry sig om hunden alls. Med detta tränade man sig själv att vara självsäker, att inte be hunden om lov att få gå vidare, att fungera som en verklig ledare. Hunden å andra sidan, lärde sig att den inte kunde bestämma när man skulle stanna, vart man skulle gå eller hur man skulle gå, att det var matte/husse som bestämde den saken. (Koehler rekommenderar att man har 4 meter lina i den här övningen, men man är ju inte sämre än att man modifierar metoden lite.)
Man ryckte inte i kopplet, man höll det bara stadigt mot magen och om hunden inte följde med direkt fick den förstås ett ryck i kopplet när man började gå igen, men inte för att matte ryckte till i det utan för att hunden inte var uppmärksam. Hunden bestämde nu själv hur många sådana ryck den ville ta. Somliga hundar, visade det sig, började gå fot utan att man kommenderat dem till det, redan efter några minuters träning, andra insåg inte vitsen med att göra det förrän just på fjärde dagen. Men ingen enda hund drog hejdlöst i kopplet efter fjärde dagen.
Sedan dess har jag praktiserat den här metoden på alla mina hundar när de varit i ettårsåldern, om de haft tendenser att strunta i matte i andra änden av kopplet.
Metoden gav mig hundar som i stort sett hade hela sin uppmärksamhet på mig när vi tränade och när de var i koppel. Aldrig mer något stående och vänta för att hunden vägrar lämna en luktfläck, aldrig mer något envetet dragande för att komma fram till andra hundar.
Genomläsningen av Koehlers bok fick mig också att inse hur korkad den tidens linförighetsträningsmetod var, där man först ryckte till i kopplet om hunden felade, för att därefter, eller ännu värre, samtidigt, upprepa ordet "Fot". Helt fel förstås, eftersom ordet "Fot" därmed kom att bli ett rent negativt ord för hunden, metoden gjorde linförighetsträningen till en ren straffexercis för den. Denna metod fungerar illa också av det skälet att när man just har ryckt till i ett koppel är kroppen spänd och då kommer ordet "Fot" för det mesta med ganska spänd och arg röst. Jag tränade mig nu att istället korrigera blixtsnabbt men tyst och berömma direkt då hunden betedde sig korrekt igen, och att alltid uttala kommandoorden med vänlig och mjuk röst. Eventuellt var detta något jag läste mer mellan raderna i Koehlers bok.
Det var också Koehler som fick mig att förstå vikten av att träna under många och olika förhållanden, så att hunden inte lät sig distraheras av allt möjligt i omgivningen på tävlingar, och som fick mig att sluta skylla mina hundars misslyckanden på allt möjligt i omgivningen, en motorcykel kom och förstörde för hunden, en skata flög upp framför den på appellplanen, ett par andra hundar lekte lite vid sidan om appellplanen etc.
Jag vet inte vad jag ska säga om boken idag, för i somliga avseenden är den ordentligt gammalmodig och somligt i boken bör man nog inte försöka praktisera, men trots detta har den en del att ge även idag, om man läser den med förnuft. Dock tror jag numer att klickermetoden är bättre när det gäller själva inlärningen av nya moment.
