Den här boken är min finaste och mest givande läsupplevelse när det gäller hund och träning av hundar. Det är några år sedan den gavs ut och den går förmodligen inte att köpa idag, men kan man låna den på eller via ett bibliotek så är den mer än värd att läsas.
Gibbs beskrivning av ögonblicket då den synskadade och hunden plötsligt finner varandra och fungerar tillsammans är bland de mest gripande avsnitt om hund jag har läst.
Nu är det snart 20 år sedan jag läste den här boken, som satte outplånliga spår i mig och förändrade min syn på hund ganska rejält.
Ju fler böcker jag läste, och då också böcker om hur man tränar vallhundar, desto mer förundrad blev jag över hur olika man såg på hundar och hundars förmågor. För bruks- och lydnadstränare var hundar mekaniska robotar som totalt saknade förmåga att tänka, för vallhundsfolket och ledarhundstränare, var hundar tänkande varelser med förmåga att dra egna slutsatser och lära sig genom att de själva fick tänka efter. Bruksfolk var snabba att korrigera minsta lilla avvikelse från idealutförandet av lydnadsmomenten, vallhundsfolk och ledarhundtränare däremot, gav hundarna en chans att tänka efter, att testa själva för att se vilket beteende som gav önskad effekt, en belöning, ofta bara i form av ett uppmuntrande ord (alltså just den synen man idag har på hundar inom klickerträningen).
I en av böckerna om ledarhundträning (är inte säker på i vilken av dem jag tar upp här dock) påpekas att när man rekryterade hundtränare ville man inte ha folk med tidigare erfarenheter av träning av bruks- eller lydnadshundar, eftersom sådana var alldeles för snabba att korrigera hundarna och därmed ta allt eget initiativ ur dem och ledarhundar ska arbeta ganska mycket på eget initiativet. De bestämmer inte vilka vägar ekipaget ska gå, men de bestämmer HUR de ska gå de vägar föraren anvisar, var de ska stanna, var de ska gå runt hindrande föremål etc.
Margret Gibbs beskriver hur hon var med om att låta sig ledas av en nästan färdig ledarhund. Hon hade förbundna ögon. Plötsligt slog en uthängande gren på en buske vid trotoaren henne rakt i ansiktet och hon blev ganska blöt då busken var rengblöt. Tränaren, som gick efter, skrattade och tillhöll henne nu att vända och gå tillbaka och när hon nådde fram till grenen skulle hon stanna och ruska den ordentligt så att hunden blev blöt. Jag tror att hon gjorde så två gånger och den tredje gången ledde hunden henne i en båge förbi den nedhängande grenen så att hon inte nuddade den. (En ledarhund ska som bekant bedöma avståndet uppåt till utskjutande föremål, och leda sin förarare runt sådana som är för låga för denne.) Här handlade det inte om någon hård korrigering, bara om att visa hunden vad som hände om den inte också höll uppsikt uppåt, och det fungerade!
Sådana här exempel, men även en del egna iakttagelser och erfarenheter, gjorde att jag redan under åttiotalet började experimentera med att låta mina hundar själva komma underfund med somligt, hur de skulle utföra vissa moment för att få sin belöning. Om hunden inte gick ut för att leta upp ett andra eller ett tredje föremål i en uppletandeträning, började jag bara strunta i hunden efter att kommandot hade givits. Jag ställde mig bara att titta upp i himlen och det brukar sällan dröja länge förrän hunden, som tycker att matte nu är ganska tråkig, börjar titta utåt rutan och till slut springer ut och letar reda på nästa föremål, varvid den får massor av beröm förstås och en rolig lekstund eller annat som den tycker mycket om.
Den egentliga upprinnelsen till denna metod, (vid sidan om den här boken,) och till mitt omtänkande, var ett sökträningspass, där drygt ettårige Opus, som förstås var i början av sin sökträning, hade sprungit ut till en figurant som låg raklång på rygg 25 meter ut i rutan och så att vi skulle kunna se hur hunden betedde sig vid markeringen. Där ställde han sig att skälla tätt inpå figuranten och rakt över dennes ansikte. Figuranten blev tydligen oroad av detta för plötsligt såg vi på stigen hur figuranten drog upp benen och sparkade till hunden så att han flög flera meter. Opus reste sig, skakade på sig och stod ett ögonblick obeslutsam innan han sprang tillbaka till oss på stigen.
Vi stod som förstenade, visste inte riktigt hur vi skulle tackla situationen. Det där var ju ingen bra erfarenhet för den ganska färska sökhunden, som just höll på att lära sig att det var jätteroligt att springa ut och skälla på en figurant. Följden blev att vi kom att nonchalera honom medan vi diskuterade hur vi skulle följa upp det här så att hunden belönades direkt. Opus stod och stirrade upp på oss en stund och när ingenting hände, ingen brydde sig det minsta om honom, gjorde han något som jag fann fantastiskt, och som lärde mig något väsentligt om hundar. Han vände igen, rusade ut till figuranten och ställde sig den här gången två meter från figurantens huvud, utom räckhåll för dennes ben och skällde. Bara att rusa ut och belöna alltså. Vad som i förstone verkat vara en närmast katastrofal träningsmiss, utvecklade sig till att bli en lyckad träning således. Opus löste problemet alldeles själv.
Denna händelse, samt böckerna om vallhundar och ledarhundar övertygade mig om att man ska ge hunden tid många gånger och inte stressa fram allting i rädsla för att hunden kanske misslyckas.
Detta var vad boken gav mig, för min egen hundträning, men dessutom var den bara en helt fantastisk läsning om hundar i allmänhet och speciellt om hur ledarhundsämnena utvecklades och tränades till att bli ledarhundar, och om hur de och deras förare fann varandra och plötsligt började fungera som ett sammansvetsat team under samträningsperioden. Jag kan bara säga: Läs boken, njut av den och låt er röras av de fina skildringarna av hundarna och av deras blivande ägare.
