Personliga tankar kring boken
Lyckas på tävling. Tävlingspsykologi och mental träning för hundsportare (2004)
Niina Svartberg
Svartbergs hundkunskap
ISBN: 91-631-4878-1
Läser den här boken i ett sträck, vilket förstås innebär att den är väl skriven, även om det mesta som står i boken nog inte är några nyheter för mig. Däremot var det bra att få det man egentligen redan visste uttryckt i ord, samlat och organiserat så pedagogiskt, för även om det mesta inte är nytt så är det ändå en hel del av innehållet som man inte tänkt igenom medvetet och det skadar ju aldrig att vara medveten om vad man gör, eller hur man reagerar. Några riktiga guldkorn hittade jag också. Boken kan därför varmt rekommenderas.
Jag tror alltså att boken har mycket att ge de förare som vill tävla och missar på tävling mest för att de är nervösa och inte klarar av att samla sig inför tävlingarna. Dock, visserligen skriver författaren att hunden också ska vara väl förberedd och genomtränad, är det ju dessvärre så att hur mycket man än tränat och motiverat hunden på träning, så kan det i alla fall gå alldeles snett på tävling efter tävling, tro mig jag vet :-)!
Mina erfarenheter säger mig nämligen, att det är vanligare, för oss mindre skickliga förare, att det går snett för att man tränar hunden fel och ju mer snett det går på tävling och ju ledsnare hunden ser ut där eller ju sämre den gör ifrån sig där, ju mer felaktigt tränar man ofta. Då hjälper det inte ett dugg att föraren slitit som en slav med mentalträning av sig själv. Detta är förstås underförstått i boken men förtjänas att sägas lite tydligare.
Självförtoende är inte något man endera har eller inte har, eller något man skaffar sig genom att i första hand arbeta med sig själv. Det är i högsta grad beroende av hunden man arbetar med (som ju också handlar om hur man tränat den, men även om hundens personlighet). När jag började tävla med hund, 1981, hade jag en mycket livlig och framåt långhårscollietik som gick mycket bra som unghund, blev uppflyttad ur appellklass på hennes och mitt livs första tävling, lyckades snabbt bli uppflyttad till lydnadsklass III. Sen gick allting snett. På tävling efter tävling gick tiken som om hon fått massor med stryk och såg urledsen ut. Jag begrep ingenting för vi hade verkligen bara tränat positivt och jag fick rådet att motivera mera på träning, ju mer jag motiverade där, ju dystrare såg hunden ut på tävlingarna. Då hade man svårt att känna sig glad och självsäker inför varje tävling. Jag var dock optimist, trots allt, hade jag inte varit det hade jag lagt av efter ett antal allvarligt dystra misslyckanden som måste sett bedrövliga ut för dem som stod och såg på oss.
Så började jag träna sonen, och honom lärde jag exempelvis vanlig vardagslydnad på ett helt annat sätt än mamman hade fått lära sig, och han blev en helt annan hund. När han var ett år började jag tävla med honom också.
Nu tävlade jag parallellt med de här två hundarna en tid, vilket gjorde mig allvarligt schizofren vad gällde självförtroende. Stod jag där med tiken (Cleo) var magen i uppror, nerverna dallrade och jag undrade varje gång om damen skulle behaga göra något idag, eller strunta i alltihop och bara se ut som sju sorger och åtta bedrövelser. Hon kunde nämligen hästa upp sig inför något moment, om hon ville, och göra det med samma bravur som på träning, olika moment varje gång men man kunde aldrig lista ut i förväg vad hon tänkte göra just den här dagen.
När jag gick in på appellplanen med sonen Opus var jag visserligen också lite lagom tävlingsnervös, men i övrigt kände jag mig helt annorlunda, helt trygg i känslan att Opus skulle komma att göra så gott han kunde. Visst, han missade ibland, men jag visste lika fullt att eventuella missar inte berodde på att han inte ville göra bra ifrån sig. Det gav mig en helt annan säkerhet på tävlingarna och en god förmåga att se till vad som var bra i hans prestation och inte hänga upp mig negativt på sådant som kanske inte gick så bra. Med honom stod jag på appellplanen med fullt självförtroende och i hans fall tog jag varje misslyckande som en fingervisning att detta måste vi tränar mer på till nästa gång, för jag visste att det hjälpte med honom.
Med Cleo var jag bara ledsen när gick av appellplanen. Det kändes liksom meningslöst med tiden att tänka på att idag gjorde hon faktiskt hoppet riktigt bra, och efter nästa tävling, när hon nollat hoppet, att idag gjorde hon faktiskt de 15 första sekunderna av linförigheten rätt bra! Det räckte inte till för att ge mig råg i ryggen när det gällde henne.
Jag blev ganska rutinerad vad gällde tävlande efter några år (även om jag aldrig visat mig i några större sammanhang och är ganska ringrostig just nu då jag inte tävlat så mycket under ett antal år), men skillnaderna i känslor inne på appellplanen, inför situationen med den ena och den andra av dessa två hundar bestod under flera år. Det här handlade förstås om att tiken var feltränad och jag skulle komma på sättet att rätta till det så småningom. Men ingen på min klubb kunde sätta fingret på problemet. Jag fick komma på det själv - att hon rätt och slätt var ordentligt olydig och att jag hade dresserat henne att säcka ihop. På träning ledde det ju till att det kom fram en massa roligheter, godis, trasor mm. Först när jag hade omskolat tiken, med lugn, envishet och tålamod, och det började gå vägen även med henne, började den där obehagliga känslan av osäkerhet släppa även då jag stod med henne på en tävling.
Med det här vill jag bara säga att det är alldeles för vanligt att färska hundförare får höra att det är deras tävlingsnerver som gör att hunden inte går bra på tävling, de får rådet att motivera hunden mer på träning, och numer också att mentalträna sig själva, och i själva verket är bådadera felaktiga förklaringar och råd. Man kan mentalträna sig till vanvett utan att nå resultat om man tränar sin hund fel, och olika hundar kräver lite olika träningsmetoder.
Efter alltfler försök att motivera hunden mera på träning blir skillnaden mellan tävling och träning allt större för hunden och därmed blir prestationerna på tävling också allt sämre. Inom min egen ras, långhårig collie, har jag sett detta ske för förare efter förare. I det läget hjälper ingen mental träning. Då är det adekvat träningshjälp med hunden som krävs och av hundfolk som förstår vad som är fel i träningen. Min diagnos är att det här ett mycket vanligare problem än problemet med att vi förstör för hundarna för att vi blir så nervösa på tävlingar. Det motsägs inte av den här bokens författare förstås, den handlar ju inte huvudsakligen om hundträning.
Det är inte så enkelt alltså att man lyckas bara man arbetar med sig själv och har en hund som är kanontrevlig i lydnaden på träningen. Det ska till något mer, och detta något mer undviker de alla flesta hundtränare att gå in närmare på, i sina böcker om hundträning eller i sin kurser om saken. Själv blir jag inte klok på om de faktiskt tränar bara som de lär ut eller om de tar till lite korrigeringar och bestämdare tag med sina hundar också, och när ingen ser det!
Jag har ju inte tränat några av turboraserna, som är de raser våra SM-vinnare tränar, de som far land och rike runt och håller kursen om hundträning, så jag vet inte. Jag vet bara att ingen av mina collies, varken de långhåriga eller de korthåriga, har gått som tåget bara genom att de motiverats med godis, bollar och lektrasor på träning. Jag har fått tala om för dem att det handlar om att lyda också, vilket man förstås måste göra utan att misshandla dem och på ett lugnt men beslutsamt sätt. Först efter att mina hundar fått detta klart för sig har de gått sin lydnad på tävling så att jag blivit glad och nöjd, och då har självförtroendet infunnit sig som ett brev på posten och då har även hundarna blivit gladare, man har kommit in i den positiva spiralen, och det är att komma in i denna som är problemet för de flesta av oss normala hundförare, vi som inte aspirerar på att komma till SM eller som inte är så skickliga att vi någonsin når dit.
Den egna mentala träningen är grädden på moset, men först måste moset smaka bra. Grädde på illasmakande mos gör inte anrättningen smakligare.
Egen mental träning hjälper inte långt om hunden är feltränad för tävlande, vad det nu än är att träna rätt!
Vi är ju ganska lika våra hundar och vi behöver åtminstone något lyckande för att kunna bygga upp oss mentalt. Få människor går omkring och tänker positiva tankar och tror på sin egen förmåga och på sin hund tills hunden dött utan att vara ur appellklass eller uppe i lydnadsklass II, trots det ena försöket efter det andra.
