| English |
| CONVOCO'S |
| Hur det började |
| Convoco's hundar |
| Hemmahundar |
| PORTRÄTT: |
| Cleo, Opus, Trolla, |
| Jazza |
| Trissa, Banjo |
| Convoco's MH |
| Seaton, vår korthårscollie |
| Seatons MH.resultat |
| Syrran (Ruby) |
| TRÄNINGSDAGBOK |
|
2002 - 2003 - 2004 - 2005 - 2006 - 2007 - 2008 - 2009 - 2010
- 2011 - 2012
(uppdat. 7/5.2012) |
| OM MH-DIAGRAM |
| Om Collies MH |
| Att tolka MH-diagram |
| MH: Jämförelser |
| Göra egna MH-diagram |
| COLLIENS FÄRGER |
| Om färggenerna |
| Sobel + Trefärgat |
| Vita faktorn |
| Avel & statistik |
| ALLMÄNT |
| Att köpa collievalp |
| Träningstips |
| Om bruksprov |
| Börja brukstävla! |
| Om Klickerträning |
| Skallmarkering |
| Kloka Hundgumman |
| Hundlärdomar Ny sida |
| Bra hundböcker |
| Kattporträtt |
| Animationer |
| Gästbok |
| Länkar |
|
|
| K. BERMINGES HEMSIDA |
| GALLERI (akvareller, porslinsfig. mm) |
|
ÖVERBLICK
/ alla hemsidor |
| webmaster |
Om samhällsfrågor, politik och filosofi |
Animerade politiska satirer |
|
|
HUNDLÄRDOMAR
Vi spårade och spårade och ganska snart efter att vi hade fått upflyttning till lägre klass tyckte jag att det var dags att tävla igen. Nu hade han bara gått mina spår och spår som jag visste var de låg (åtminstone ganska väl). Så jag bad min man att lägga ut ett spår någon vecka innan vi skulle tävla, för att se hur det gick och om vi klarade det när jag inte visste var spåret gick. Det vet man ju inte från och med lägre klass. Jag hade ju hört från de stora kanonerna på klubben, att man inte skulle styra hunden, och det hade jag inte gjort när vi tränade - förstås - trodde jag. Men nu ville jag testa ett obekant spår före tävlingen. Det första spåret som min man Dan lade ut blev en katastrof. Dan gick med efter oss i spåret om vi skulle behöva assistans. Det behövde vi ganska snart. Opus kom till en vinkel, började sno runt och leta, gick lite åt ena hållet, lite åt det andra och sedan tog spåret bara slut. Dan berättade var det gick så jag uppmuntrade Opus att ta spåret igen och så fort han larvade iväg i rätt riktning följde jag med och snart hittade han en apport. Sådär gick det rakt igenom hela spåret. Oj oj, det där skulle vi inte komma långt med på en tävling. Modet sönkt ner till jordens centrum ungefär. Opus klarade inte en enda vinkel. Några dagar senare bad jag Dan att lägga ett nytt spår och sedan låta oss klara oss själva i spåret. Tänkte att jag måste lära mig läsa Opus bättre. (Jag var nog notorisk optimist på den tiden.) Det gjorde han och visade mig var spåret började en timme senare. Vi gick på spåret och så var vi ensamma med det, Opus och jag. Det gick ganska bra till en början. Opus hittade en apport och verkade intresserad av spårarbetet. Men så började det strula igen, precis som förra gången. Jag stod förstås som ett fån. Kunde igenting göra eftersom jag inte visst vart spåret tog vägen, inte visste om han hade svårigheter i en vinkel, eller varför han bara vimsade runt och verkade leta. När jag bara stod där, helt stilla och tyst, väntade och hoppades att han skulle fortsätta i spåret, var det nu gick, kom han tillbaka till mig, ställde sig framför mig och bara tittade på mig, precis som om det inte fanns något spår mer. Jag ryckte hjälplöst på axlarna och sade lätt förtvivlad, medan jag i andanom såg mig ringande återbud till tävlingen: "Jag vet inte var spåret går. Var har du spåret?" Han iakttog mig ytterligare en stund och jag frågade igen var han hade spåret. Antagligen hörde han vilsenheten i min röst och kände av min hjälplöshet. För plötsligt såg han ut som om han tänkte: Oj, hon vet inte var spåret går". Så vände han sig beslutsamt om och drog bestämt iväg med mig i en riktning. Jag hade inget annat val än att hänga med och han drog ganska rejält i selen nu, mer än han brukade göra. Det dröjde inte länge förrän han hittade nästa apport. Oj så glad jag blev. Det verkade som om även Opus blev glad och vad mer, det verkade som om han fick en aha-upplevelse: "Oj matte kan inte spåra, jag måste visa henne var spåret går. Det är jag som kan det här och som bestämmer här". Resten av spåret gick bra och vi kom fram till slutapporten. Sedan den gången var det han som bestämde i spåret. Jag begrep nu att jag faktiskt hade gjort det man inte skulle göra, nämligen styrt honom. Varje gång han hade fått en liten tapt i spåret så hade jag börjat gå med honom bara han antydde rätt riktning i en vinkeln ex. När jag plötsligt inte gjorde det blev han tveksam, som om han inte var säker på vad han skulle göra nu, vad jag ville att han skulle göra, för han visste nog var spåret gick. Men genom min styrning och mitt felaktiga sätt att träna honom visste han inte, vid en vinkel eller efter en tapt, om vi skulle fortsätta att spåra eller göra något annat. Jag visade honom ju inte att han faktiskt skulle fortsätta i spåret, som han varit van vid att jag gjorde. Senare köpte jag boken Go Find och började om i enlighet med bokens rekommendationer (med undantag för att författaren menade att man också kunde träna bakspår, det bör man nog inte göra i Sverige med de spårupptagsregler vi har, och som inte finns i USA). Hur jag tränar spår numer skriver jag lite om under rubriken "Träningstips" i menyn och det är en annan historia. Jag kommer dock aldrig att glömma Opus den där stunden när han tittade på mig och bad om order och hur han plötsligt bestämde sig för att han skulle ta hand om det hela och tvärvände och drog iväg. Det var en fantastisk upplevelse, ytterligare en av alla dessa upplevelser jag har haft av att hundarna är mycket klyftigare (i vissa avseenden) än vi tror. Det var också ytterligare en lektion i hur man inte ska stressa hunden med tjat utan ta det lugnt och ge hunden tid, att den ofta själv kommer på vad den ska göra, när det gäller bruksarbetet. Men - hundarna är förstås inga människor, deras intelligens är specifik och omfattar bara sådant som är naturligt för hundar. Det är exempelvis lönlöst att försöka lära dem äta med kniv och gaffel. 
Till toppen |
Sidan utlagd 22/4 2010
Sidan är försedd med en osynlig
räknare som använder sig av cookies.
Klicka här för mer information.
Register