Till startsidan - Denna sida utan meny

8

 

1: Hur det gick för de gamla invandrarna

2: Vad är ett språk och hur lär man sig det?

3: "Vem som helst som kan svenska kan väl undervisa i svenska"

4: "Uttalet är väl inte så viktigt"

5: "Man kan inte lära sig ett perfekt uttal som vuxen"

6: "Svenska lär sig invandrarna bäst genom att få ett arbete"

7: Språket som klassmarkör

8: Språkförbistringen och vad den förorsakar

9: Barn lär sig ju svenska så snabbt

 

 

INVANDRARNA OCH DET SVENSKA SPRÅKET - MYTER OCH FÖRDOMAR

 

Alla är överens om att invandrare måste lära sig svenska‚ men få inser vad som krävs för att de ska göra det och massmedia har visat ett mycket ringa intresse för frågan om man ger dem möjlighet att göra det. Det gör man nämligen inte.

Kommunerna som numer har ansvaret för svenskundervisningen för invandrare missköter området å det skändligaste. Hade journalisterna  som en gång initierade kampanjen för arbete åt invandrare under asyltiden, vetat mer om det här området då hade de insett att det var helt andra krav de skulle ha ställt om de önskade hjälpa invandrare och flyktingar till en bättre start i Sverige. Därför är det befogat att diskutera det här området inom ramen för en kritik av massmedias sätt att diskutera invandrar- och flyktingpolitiken de senaste tre åren.

De allra flesta som inte är specialutbildade om språk hyser fördomar och vanföreställningar om den saken och de allra flesta är dessutom mycket omedvetna om hur det egna språket fungerar. Av det skälet försummar man överallt i vårt land att organisera och genomföra en god svenskundervisning för våra invandrare och flyktingar‚ för de vuxna såväl som för barnen. Eftersom de ansvariga kan svenska tror de ofta att de därmed också är experter på hur det är att lära sig svenska och vad det innebär samt hur man bär sig åt för att göra det‚ liksom man tycks tro att vem som helst som är född svensk också är skickad att undervisa invandrare i svenska utan vidare utbildning för uppgiften.

Av samma orsak insåg inte heller de journalister som ivrigt propagerade för arbete åt asylsökande under väntetiden att deras förslag riskerar att sabotera många invandrares och flyktingars möjligheter att lära sig en riktig och användbar svenska. Dessutom innebär denna okunnighet om språk och hur man måste kommunicera med människor som talar en bristfällig svenska‚ att många som arbetar med flyktingar och invandrare får problem som de inte skulle behöva få med de rätta insikterna om vad ett språk är och vad som krävs för att man ska kunna använda det effektivt.

 

Hur det gick för de gamla invandrarna

I mitten av åttiotalet beslutade riksdag och regering att svenskundervisningen för invandrarna skulle förbättras. Det gjorde man inte för att man önskade bygga ut byråkratin mer eller för att man hyste en oemotståndlig längtan att slösa med skattebetalarnas medel[1] utan för att erfarenheten visade att invandrare inte lär sig svenska så enkelt och automatiskt som många tror att de gör och invandrare som inte kan svenska är en kostnad för samhället, det visste man redan. Invandrarna själva får också betala för det‚ både i pengar och med mänskligt lidande.

Arbetskraftsinvandrarna kom till industrin i Sverige och började arbeta direkt då de anlände hit. De fick ursprungligen inte någon undervisning i svenska och många av dem lärde sig därför inte svenska språket så att de kunde använda det i samhället. Somliga lärde sig precis så mycket att de klarade enklare vardagliga situationer och andra lärde sig svenska litet bättre‚ men få av dessa gamla invandrare lärde sig svenska verkligt bra, även om det också förekommer sådana som gjorde det.

När dessa invandrare‚ som just tog de hårdaste och sämst betalda arbetena‚ hade stått i samma arbete under l0-20 år råkade många av dem ut för det som alla råkar ut för förr eller senare som har tunga arbeten‚ deras kroppar stoppade inte längre för slitet och påfrestningarna.[2] De svenskar som slitits ut gick igenom en AMU-kurs eller skaffade andra utbildningar som gjorde att de kunde byta arbeten innan de var helt invalidiserade av sina industriarbeten. Invandrarna kunde inte tillräckligt bra svenska för att klara vidareutbildning‚ inte ens en AMU-kurs. De hade därför inte den möjligheten. Alltså arbetade de vidare ända tills det inte gick längre‚ tills de hade sådan värk att de inte klarade av att arbeta längre. Resultatet är att många invandrare går förtids- och sjukpensionerade idag‚ som kanske kunnat arbeta ännu om de hade haft en möjlighet till omskolning eller att få lindrigare arbeten. Det hade de haft om de hade lärt sig svenska när de kom till Sverige.

Vidare ställde det till problem att invandrare inte kunde svenska så fort de hade kontakter med myndigheter‚ då man blev tvungen att anlita tolkar. Det var problematiskt för både invandrare och personal inom exempelvis sjukvården när man behövde anlita sådana. Många av de gamla invandrarna använde sina barn som tolkar i sådana här sammanhang och det var ibland synnerligen olyckligt. I andra fall använder man inte tolkar alls med ty åtföljande problem och missförstånd‚ som massmedia faktiskt påtalar ibland. Senast handlade det om invandrade kvinnor i Malmö som gick igenom aborter utan att förstå att det var detta man utsatte dem för.

Av dessa skäl beslutade den socialdemokratiska regeringen att lagstifta om skyldighet för kommunerna att ordna svenskundervisning för varje nyanländ invandrare och att en så god undervisning skulle ges att nya invandrare inte hamnade i denna situation i framtiden. Från l986 fick därför kommunerna ansvar för sfi-undervisningen (sfi = svenska för invandrare) och ansvar för att man anställde kompetenta lärare.

När de gamla invandrarna idag hävdar att de klarade sig alldeles utmärkt själva redan då de kom, och ondgör sig över att de som kommer nu får så mycket hjälp‚ uttrycker de åsikter som de inte har någon grund för. Sanningen är att de gamla invandrarna inte klarade sig så bra som de gärna vill göra gällande och att alltför många av dem inte klarar sig själva ända fram till den ordinarie pensionsåldern som måste vara målet att alla ska göra. De klarade sig bra de första åren‚ men sedan fick många av dem betala för vad de inte gjorde direkt då de kom‚ att de inte brydde sig om att lära sig svenska‚ och det svenska samhället får nu betala för att man inte erbjöd dessa invandrare verkliga och goda möjligheter att lära sig svenska.

Vad man bjöd dem i form av undervisning var helt otillräckligt och många gånger dåligt. Studieförbunden erbjöd svenskundervisning på fritid som studiecirklar under sextiotalet. Först l973 fick vi den första lagen som gav invandrare rätt till svenskundervisning. Då gavs de rätt till 240 lektioner på betald arbetstid (som arbetsgivarna fick betala). Detta var helt otillräckligt och de flesta fick denna undervisning med några lektioner en gång i veckan. Kurserna drog ut över flera år. Många invandrare vågade inte begära att få sin lagstadgade undervisning då företagen inte var intresserade av att ge dem den och det hände att invandrare tvingades lova att inte begära att få sin sfi-undervisning när de sökte arbeten. Det blev alltså inte någon verkligt effektiv undervisning av det här. Till detta kom att Sverige inte hade någon tradition av utbildning av invandrare i svenska och att det därför inte fanns några utbildade och kvalificerade lärare vid den tiden.

I slutet av sjuttiotalet började man se konsekvenserna av att invandrarna inte hade lärt sig svenska då många av dem började nå den gräns bortom vilken de inte längre kunde arbeta och började gå sjukskrivna långa tider för att slutligen sjuk- eller förtidspensioneras.

Under tiden hade dessutom företagen automatiserats alltmer och det blev allt svårare för människor att få nya arbeten när de blev arbetslösa. Invandrare som inte kunde svenska slogs ut på arbetsmarknaden enbart av det skälet att de inte kunde svenska.

l986 års beslut om ny och kommunal sfi-undervisning var ett försök att införa en helt ny modell för styrning av kommunerna‚ nämligen målstyrning. Lagen stipulerade ett mål som kommunerna skulle se till att nå med hjälp av de bidrag staten gav dem.[3] Invandrarna gavs således rätt till undervisning upp till en viss kunskapsnivå‚ till skillnad från tidigare då de hade rätt till ett visst antal lektioner.

Kommunerna är därefter skyldiga att ge invandrare undervisning direkt då de kommer till Sverige‚ och ända tills de nått en viss kunskapsnivå i svenska[4] något många kommuner högaktningsfullt struntar i. Ett av skälen‚ och troligen en tungt vägande sådant‚ är att de flesta ansvariga i kommunerna inte kan något om språk‚ eller om hur man lär sig sådana och att de flesta är offer för ett otal vanföreställningar om området, inte minst om det egna språket‚ samt att de tror att svenska är vi alla experter på då vi ju talar detta språk. Ett annat skäl är att man inte förstått innebörden i målstyrningsprincipen.

 

 

Vad är ett språk och hur lära man sig det?

Det tycks vara så att barn föds med en förmåga att lära sig ett språk genom att lyssna och härma och praktisera det‚ genom vad som ofta kallas naturmetoden. Får de en normal uppväxt lär de sig sitt modersmålet nästan automatiskt och att behärska även dess finaste nyanser. De flesta människor tycks förlora förmågan att lära sig språk på detta "enkla" och till synes okomplicerade sätt någon gång mellan 12 och l6 års ålder och därefter måste de använda en annan metod och lägga ner ett hårt och medvetet arbete på att lära sig ett främmande språk. För varje vuxen‚ utom för några sällsynta undantag‚ tar det mellan l0 och l5 år‚ av medvetet arbete och medvetna studier för att bli verkligt bra på ett främmande språk som den börjar lära sig som vuxen. Då talar jag om att kunna förstå‚ tala‚ läsa och skriva språket utan problem och med förmåga att också förstå nyanserna i språket. De allra flesta kommer aldrig så långt i sina kunskaper i ett främmande språk.[5]

Ett språk är nämligen något mycket mer än ett antal ord som vart och ett står för varsin företeelse. Ett språk är ett invecklat system för kommunikation‚ för ordbildning‚ för regler hur man använder orden. Språket omfattar också minspel och tonfall och varje språk är dessutom fyllt med den kultur i vilken det talas. En språklig sats måste förstås i sitt sammanhang och samma räcka av ord kan betyda helt olika saker beroende på var‚ hur och när den uttalas.

Språket omfattar också ett antal uttryck som betyder något helt annat än vad de enskilda orden i uttrycket betyder om man ser till varje enskilt ord för sig. Sådana uttryck måste man lära sig speciellt för att förstå. Ord och uttryck är heller inte rätt och slätt översättbara till andra språk. Ord har olika omfång i olika språk liksom samma innebörd kan uttryckas på helt olika sätt i olika språk.

Ord och uttryck är också kulturimpregnerade på det sättet att de kan inkludera en eller flera delar av kulturens historia och att förstå sådana ord eller uttryck innebär något mer än att bara förstå dess lexikala betydelse.

Dessutom är talspråket inte detsamma som skriftspråket och ovanpå detta har vi olika tal-och skriftstilar beroende på var vi talar‚ till vem vi talar och vad och för vem vi skriver. Vidare har vi olika språk i de olika samhällsklasserna. Man avslöjar ganska snabbt vilken samhällsklass och utbildning man har genom sitt sätt att tala modersmålet.[6]

Vi måste också anpassa vårt sätt att tala till den vi talar med. Vad vi kan tillåta oss att säga till våra barn kan vi inte säga till andra vuxna‚ vad vi kan säga till våra bästa vänner säger vi inte till människor vi inte känner.

Att kunna ett främmande språk är således något mycket mer komplicerat än att lära sig en rad glosor och några enklare regler för hur man ska sätta samman dessa i meningar för att göra sig någotsånär förstådd.

Lära sig tala är något som barn kan göra spontant och genom att vara med och lyssna och härma‚ för att de ska kunna lära sig läsa måste de emellertid ha hjälp‚ somliga mer andra mindre‚ men inget barn lär sig detta helt själv. Detsamma gäller för vuxna - en självklarhet som många inte tycks ha klar för sig‚ trots att det är just självklart.

De allra flesta vuxna kan inte hoppas att någonsin lära sig ett främmande språk perfekt och de som arbetar intensivt med att lära sig kan i bästa fall lära sig så bra att de klarar av även mer komplicerad kommunikation på det främmande språket‚ men det tar lång tid för alla‚ mycket längre tid än de allra flesta är medvetna om och det kräver som sagt ett hårt och målinriktat arbete.

 

"Vem som helst som kan svenska

kan väl undervisa i svenska"

Låt mig börja med att berätta en sann historia ur livet:

Jag hade en gång en polsk elev som var gift med en svensk och som hade varit i Sverige några månader när hon kom till min kurs i svenska. Vi kan kalla henne Maria. En dag började vi gå igenom korta svar på svenska‚ sådana som "ja‚ det kan jag"‚ "nej det kan jag inte" etc. Jag förklarade hur vi inte uttalar de här meningarna som vi skriver dem utan att vi reducerar bort en del av bokstäverna och istället säger vi "ja dä kan ja" och "nä dä kan ja'nte". Maria sken upp och såg ut som om hon just hade vunnit högsta vinsten på lotteri. "Åh"‚ utbrast hon lyckligt‚ "då förstår jag äntligen vad 'jante' betyder". Så berättade hon‚ så gott hon kunde‚ hur hon hört svenskarna säga detta "jante" i alla möjliga situationer och hur hon frågat sin man vad "jante" betydde‚ sin svärmor och flera andra svenskar och hur de förnekat att det fanns något sådant ord på svenska. Hon hade avbrutit dem just då de uttalat ordet‚ men de hade ändå envisats med att det inte fanns något sådant ord på svenska och att de dessutom inte själva sade detta ord. Hon hade varit förtvivlad eftersom hon så tydligt hörde alla människor säga "jante" titt som tätt‚ men alla förnekade att de gjorde det. Hon började undra om det var något allvarligt fel på hennes hörsel. Här fick nu Maria förklaringen och ett av hennes problem hade därmed lösts. Ingen enda svensk i hennes närhet hade kunnat lösa det åt henne.

Många är de invandrare som kan berätta hur svenskar de frågar aldrig kan förklara när man säger si eller så på svenska. "Det hör man bara" är det inte ovanliga svaret de får från svenskarna. Många inbillar sig att invandrarna också lär sig höra detta så småningom‚ automatiskt‚ men det är en myt. Några få gör det‚ men de flesta gör det aldrig och en stor grupp invandrare lever i en svensk språksituation som är mycket förvirrande för dem och där de inte riktigt förstår vad svenskarna säger och heller inte riktigt förstår vad de själva säger.

Vid ett annat tillfälle höll jag en lektion för en grupp nybörjare. Med i gruppen satt en kvinna som skulle undervisa den här gruppen efter att ha fått lyssna på mig några timmar först. Hon hade aldrig tidigare undervisat invandrare men var synnerligen duktig i svensk grammatik på Komvux‚ enligt rektorn som anställt henne som sfi-lärare. Det var första lektionen och jag gick igenom alfabetet och hur vi uttalar de olika bokstäverna och förklarade hur vi inte uttalar orden som vi skriver dem utan ofta reducerar bort bokstäver som i de vanliga orden "och"‚ "det" och "jag" som vi uttalar som "o"‚ dä" och "ja". Den blivande läraren protesterade direkt och indignerat. Hon pratade visst precis som hon skrev. Jag hävdade att hon inte gjorde det varvid hon svarade att "dä gö' ja visst dä". "Vad var det du just sade?" frågade jag‚ varvid den blivande svenskläraren tappade hakan‚ var tyst en god stund och utbrast: "Tänk‚ jag som alltid trott att jag talar precis som jag skriver".

Genom åren har jag haft åtskilliga problem att få vuxna invandrare‚ som haft barn i den svenska skolan‚ att inse att deras barns lärare i vissa fall inte undervisar deras barn om hur vi faktiskt talar svenska. När jag‚ efter en hel del slit‚ lyckats få mina vuxna elever att börja uttala de här kortorden korrekt kommer de till mig och förklarar att jag har fel för deras barns lärare säger att det inte heter "ja" utan "jagg"‚ inte "dä" utan "dätt" etc. Då är det bara att förklara för dem att deras barns lärare egentligen är lärare i svenska för svenska barn och inte för invandrarbarn och att de därför säger till invandrarbarnen vad de säger till de svenska barnen. När Kalle ska lära sig skriva då säger fröken till lille svenske Kalle att det inte heter "dä" egentligen utan "det" för att Kalle ska lära sig skriva rätt. Kalle kommer att fortsätta att säga som han alltid gjort och alla andra i hans omgivning gör‚ nämligen "dä"‚ men nu lär han sig att inte skriva som han pratar. Sedan växer Kalle upp med vanföreställningar om sitt eget språk och kan inte förklara för en invandrare därför att han inte vant sig vid att se sitt eget språk utifrån.

Här kan tilläggas att så småningom hamnar Kalle i kommunfullmäktige eller i skolstyrelsen och ska besluta om invandrarundervisningen och där fortsätter han att tro som han alltid trott‚ vilket drabbar invandrarna som därmed får en dålig undervisning av en lärare som inte har en aning om vad det är att lära sig svenska som främmande språk‚ eftersom Kalle inte anser att det är så viktigt att anställa kompetenta och kunniga sfi-lärare åt flyktingarna. Han anser det inte heller viktigt att de okunniga och orutinerade personer han anställer får gå på kurser så att de kan lära sig litet mer om det arbete de blir anställda för att sköta. Han tror nämligen att vem som helst som kan svenska kan undervisa om språket och han tror att svenska lär man sig bäst genom att prata‚ prata och prata‚ och prata svenska kan ju alla svenskar. Han tror med andra ord att han anställer en svensk pratkvarn vars enda uppgift är att dricka kaffe och prata med invandrarna så att de får höra svenska och får någon svensk att prata med. Det var ju så han lärde sig svenska en gång!

Att undervisa i svenska som främmande språk är emellertid något helt annat än bara prata med invandrarna och något radikalt annorlunda än att undervisa svenskar i svenska. Vem som helst kan inte undervisa invandrare i svenska. Det tog mig omkring fem år att inse vad jag höll på med och hur jag måste bära mig åt för att min undervisning skulle vara till hjälp för invandrarna snarare än stjälpa dem i deras försök att lära sig svenska. Ännu idag skäms jag då jag träffar de invandrare på gatan som jag hade som elever dessa första år‚ för den undervisning‚ eller snarare brist på undervisning‚ jag bestod dem den gången.

I många kommuner har man problem med att invandrarna inte kommer till den kommunalt organiserade sfi-undervisningen. Bortfallet från kurserna är stort och många av invandrarna och flyktingarna kommer bara sporadiskt till lektionerna och undervisningen. Det finns flera orsaker till detta men huvudorsaken är dålig undervisning eller dåligt organiserad sådan‚ ibland bådadera.

En studievan person‚ och många av våra flyktingar är sådana personer‚ känner igen en kompetent lärare när han träffar på en. Har man satt studierektorns fru‚ eller fruns väninna‚ att undervisa invandrarna i svenska för att hon så gärna vill tjäna en liten extra slant och dessutom var billig att anställa‚ och för att man tror att vem som helst klarar den saken‚ då får man inte förundras över att de studievana uteblir från lektionerna. Det är faktiskt en grov förolämpning mot dem att inte ge dem en kompetent lärare. Den insikten saknar många ansvariga ute i våra småkommuner då de är offer för fördomen att vem som helst som talar svenska kan undervisa i svenska och de dessutom är offer för föreställningen att det finns pengar att spara på att anställa icke kompetenta lärare som kan ges lägre lön än behöriga lärare.

Inte ens lärare i vanliga svenska ämnen eller grundskolan är utan vidare och utan specialutbildning kompetenta att genomföra en bra sfi-undervisning. Inte sällan sätter man ute i kommunerna småskollärare på uppgiften i någon underlig föreställning om att de skulle ha en speciellt god kompetens för det här. Det har de inte. Tvärtom är de i vissa fall förfärande dåliga sfi-lärare bl.a. för att de tenderar att behandla sfi-eleverna på samma sätt som de är vana att behandla små svensktalande barn. Behandlar man vuxna som barn‚ använder man samma pedagogik på vuxna som på barn‚ då når man inte goda resultat. Då förolämpar man dem bara och dessutom får de lära sig en felaktig svenska.

När man sedan‚ som också sker i många kommuner‚ sätter hög - och lågutbildade invandrare i samma grupper knäcker man också de lågutbildade som uteblir därför att de känner att de inte kan hävda sig och känner sig nedtryckta av dem som är studievana‚ även om de senare inte medvetet försöker trycka ner dem.

Genom att organisera undervisningen på det här sättet kommer man att ge en undervisning som inte passar någon. Är undervisningen dålig‚ då uteblir eleverna och detta gäller alla som frivilligt går på kurs‚ svenskar såväl som invandrare. Enda skälet‚ i många fall‚ till att barnen i grundskolan sitter kvar i skolan är att de inte har något val och att polisen kommer och hämtar dem om de struntar i att gå till skolan. De vuxna däremot‚ som har sin fria vilja‚ de demonstrerar mot en dålig undervisning genom att utebli från den. Detta är fullt begripligt.

Lågutbildade kräver dessutom skickligare lärare än högutbildade som kan klara sig hjälpligt även med en tämligen medelmåttig lärare. Men även de lär sig effektivare och bättre om läraren kan sin sak och förstår vilken hjälp invandraren behöver.

Myten att vem som helst kan undervisa invandrare i svenska är således förödande då den har lett till att alltför många kommuner organiserar en usel undervisning i svenska både för barn och för vuxna. Det finns fler förödande myter om området. En av dem följer direkt nedan.

 

"Uttalet är väl inte så viktigt"

"Uttalet är väl inte så viktigt‚ huvudsaken är väl att man förstår vad de säger" tycker många svenskar.

En sådan inställning speglar också en stor okunnighet både om hur språket fungerar och om vad det betyder att det fungerar. Dessutom avslöjar denna föreställning i grunden en diskriminerande attityd gentemot invandrare. När man säger så här, då säger man samtidigt att invandraren ju inte behöver kunna tala en åhörbar svenska eftersom han/hon ändå inte ska prata så mycket med svenskar och ändå bara ska städa‚ diska eller stå vid en maskin i en fabrik och för det krävs ju inte ett gott uttal eller särskilt goda svenskkunskaper.

Den bistra sanningen är att ingen enda invandrare‚ som inte har ett ganska bra‚ dvs behagligt‚ uttal har en chans i det svenska samhället därför att ingen svensk orkar umgås med en invandrare som har uselt uttal. Ingen svensk orkar tala med en sådan person mer än högst tjugo minuter i sträck. Det finns flera skäl till detta.

Somliga invandrare har ett hårt och staccatoartat uttal på svenska ((beroende på vilket modersmål de har och vilken brytning de talar med) och den som talar så på svenska ger intryck av aggressivitet. Svensken känner sig helt enkelt verbalt angripen av en invandrare som låter på det sättet. Svensken reagerar då med ryggmärgen och kan inte hjälpa att han/hon känner sig illa till mods av att tala med en person som smattrar på som en kulspruta. Det har man som svensk lärt sig som liten och obehagskänslan inför sådant tal kan man nästan inte behärska som svensk‚ inte ens om man vet varför den infinner sig. Man känner sig angripen även om man vet att invandraren som man talar med inte är aggressiv. Man mår fysisk illa efter tio minuter och efter tjugo står man inte ut längre. Då vill man bara komma ifrån situationen så snabbt man kan. Invandraren må vara hur trevlig som helst‚ det hjälper inte, svensken orkar inte med honom.

Dessutom blir man trött i huvudet av att försöka förstå en person som talar en grammatiskt dålig svenska. Man måste rådbråka hjärnan hela tiden för att försöka förstå vad den man talar med menar och efter tjugo minuter orkar man inte anstränga sig längre utan man börjar att hålla med utan att ens försöka förstå och samtidigt längtar man bara bort. Har man sedan en invandrare framför sig som både talar dålig svenska, inte kan grammatiken, och låter som en kulspruta‚ talar utan satsmelodi och dessutom låter aggressiv‚ då blir situationen olidlig redan efter fem minuter.[7]

Ett bra uttal är i själva verket viktigare än att kunna tala grammatiskt korrekt och viktigare än att ha ett stort ordförråd. Den invandrare som talar en mjuk och behaglig svenska får svenska vänner‚ den som talar en hård‚ eller grammatiskt dålig‚ svenska har avsevärt mycket mindre chanser att få sådana och därmed får han eller hon färre möjligheter att öva sin svenska. Den invandrare som inte kan lära sig att tala en mjuk och behaglig svenska har dessutom inte en chans att göra sig gällande i mer kvalificerade arbeten. Inget företag skulle låta sig representeras av en invandrare som låter som om han attackerade kunderna. Det vore det företagets undergång.

Det är vidare så att dem man känner obehag inför‚ dem tycker man lätt illa om. Vi tycker nämligen inte om att känna oss obehagliga till mods och det gör man inför invandrare som man inte förstår eller som, genom sina uttal, låter som om de anklagar oss för att vi finns till.

Trots att jag själv är mycket rutinerad att förstå invandrare som talar en usel svenska‚ utan grammatik och med förfärliga uttal‚ orkar inte heller jag umgås med invandrare som talar dålig svenska på min fritid. De av mina invandrade elever som senare har blivit personliga vänner till oss har undantagslöst varit invandrare som lärt sig ett behagligt uttal. Det behöver inte vara perfekt eller sakna brytning‚ men det måste vara behagligt att lyssna till.

Ett bra uttal är således viktigt och vad värre‚ det måste läras in från början. En invandrare som börjat uttala fel och som vant sig vid att tala med en hård eller störande accent och som talat så en tid har stora svårigheter att lära om senare. För många är det nästan hopplöst redan efter något halvår och efter ett år av pratande med felaktigt och störande uttal går det nästan aldrig att ändra på uttalet. Då sitter det redan i ryggmärgen.

Som sfi-lärare var jag förtvivlad över alla dessa kurser som man anordnade på förläggningarna där man inte hade kvalificerade lärare‚ eftersom de förstörde många flyktingars möjligheter att lära sig en acceptabel svenska. Med dem som haft undervisning på förläggningarna hade vi, som arbetade som sfi-lärare i kommunerna och med dem som redan hade fått uppehållstillstånd, ofta stora problem och större ju fler lektioner de hade fått på förläggningarna. Framför allt för de högutbildade kunde detta vara en katastrof. Somliga av dem förstod situationen och slet oerhört för att ändra sina uttal och förbättra dem‚ ibland med skapliga resultat ibland utan några resultat. De enda vi lyckades träna in riktigt bra uttal med var dem vi fick direkt till våra sfi-kurser och som inte hade gått några andra kurser tidigare (med några få undantag).

Ett bra uttal är alltså något som de allra flesta vuxna måste ha kvalificerad hjälp för att tillägna sig och det är hart när omöjligt för dem att lära sig det själva eller genom att endast prata med andra svenskar. De få som lär sig ett bra uttal själva kan vi i praktiken bortse ifrån då de är så sällsynta. Vi kan inte sätta normen för undervisningen efter de få undantagen utan måste sätta den efter det stora flertalets behov.

Det faktum att man inte lär sig ett bra uttal själv och att ett sådant är mycket viktigt‚ är en av orsakerna till att föreställningen om att bästa sättet att lära sig svenska är att tala svenska med svenskar eller att komma ut på en arbetsplats är en ren myt. Detta är istället ofta rent förödande för invandrare som behöver‚ eller vill lära sig‚ en bra svenska då det omöjliggör ett sådant uttal att de kan få ett någotsånär kvalificerat arbete senare. I de flesta fall betyder en felaktig introduktion i svenska språket att invandrarens eller flyktingens möjligheter i den vägen stängs för honom eller henne för alltid.

 

"Man kan inte lära sig ett perfekt uttal som vuxen"

Många är offer för den motsatta och lika felaktiga föreställningen, den att en vuxen människa överhuvudtaget inte kan lära sig ett bra eller perfekt uttal. Man inbillar sig kanske att talorganen är förstelnade när man är vuxen varför det inte är möjligt att uttala vissa nya och ovana ljud när man kommit upp lite i åren. Jag var själv offer för denna vanföreställning en gång. Numer vet jag att den inte har fog för sig.

Det finns bara två hinder för att lära sig ett perfekt uttal. Det ena är det psykologiska hindret det andra är avsaknad av vilja/insikt och envishet. Något fysiologiskt hinder behöver man normalt inte räkna med. Under mina sista fem år som invandrarlärare träffade jag inte en enda invandrare‚ oavsett hemland och modersmål‚ som inte kunde uttala samtliga svenska ljud perfekt vid intensivträningen av dem. Inte ens vårt omvittnat svåra sje-ljud var omöjligt för någon. Trots detta var det svårt för de alla flesta att sedan verkligen tillämpa de korrekta ljuden och uttalen. Men även om uttalet inte blev perfekt i slutänden så blev det dock avsevärt mycket bättre med intensivträning och diskussioner om vari svårigheten består än utan detta. Alla som ville tillägna sig ett gott uttal fick dessutom chansen att göra det.

Det ska också betonas att ett bra uttal inte endast handlar om att uttala varje ljud väl‚ utan i lika hög grad handlar om satsmelodi. Felaktiga betoningar kan göra det sagda nästa obegripligt.

Vari består det först nämnda psykologiska problemet? Jo det är så att man som vuxen tycker illa om att göra sig löjlig och man känner sig alltid löjlig när man ska börja forma ljud som man inte varit van att uttala och som inte förekommer i modersmålet eller i ett främmande språk man lärt sig redan i skolan och som yngre. För många invandrare är det mycket svårt att komma över känslan av att göra sig löjlig när man trutar med läpparna för att säga ett riktigt svenskt spetsigt y-ljud. Många invandrare envisas med att säga "fira" eller "fura" istället för "fyra"‚ "ticker" istället för "tycker" ex. Alla kan säga orden fullständigt perfekt‚ men känner sig omåttligt fåniga när de gör det. (Äldre svenskar känner sig ofta lika löjliga när man försöker lära dem att läspa på engelska. Läspljuden är talfel i svenskan och det bär dem emot att uttala sådana skrattretande ljud.) Kan man bara få invandrarna att förstå att även om de själva tycker att det känns löjligt i början så är det så att vi svenskar tycker att de låter verkligt löjliga när de "ticker något"‚ medan vi tycker att det är mycket bra och naturligt när de "tycker något". Det gäller att komma över det initiala psykologiska motståndet mot att göra sig löjlig‚ och att tvinga sig att uttala de löjliga ljuden många gånger, för efter en tid känns det inte längre löjligt att uttala de här nya ljuden. Med träning kommer de snart naturligt och utan överdrifter vad gäller formandet av dem.

Orsaken till att det är viktigt att man känner till det här är dels att det gäller att förstå vad kvalificerad hjälp innebär‚ dels att förstå att allt tal om att invandrare lär sig svenska bäst genom att komma ut och arbeta inte har fog för sig. Dessutom utgör denna insikt hos sfi-lärare (som alls inte alla äger den) en förutsättning för att de ska försöka lära sina elever ett gott uttal. Det man inte tror är möjligt‚ det ödar man nämligen ingen energi på.

En annan orsak till att man bör känna till det här är att det förhoppningsvis leder till att det ställs krav på förnuftig undervisning redan på förläggningarna eftersom en dålig undervisning där i de allra flesta fall innebär att man saboterar flyktingarnas möjligheter att senare lära sig en acceptabel svenska som inte isolerar dem från svenskarna i samhället. För att ställa sådana krav krävs att man vet vad en god undervisning betyder. För de välutbildade är en god svenska ett absolut krav och för dem kan det vara en katastrof att få sina möjligheter att lära sig en god svenska saboterade redan på förläggningarna. Men krav på verkliga möjligheter att lära sig bra svenska, att slippa få sin inlärning saboterad, har massmedia inte brytt sig om att föra fram – givetvis därför att såväl journalister som invandrarna själva saknar insikter om dessa problem och konsekvenserna av att inte ge god sfi-undervisning redan från början. Alltför få av dem vet och förstår exempelvis att dåligt uttal för en invandrad akademiker i värsta fall kan innebära att han döms att tillbringa sitt liv i Sverige tillsammans med en skurhink istället för med skalpellen i en operationssal.

 

"Svenska lär sig invandrarna bäst genom att få ett arbete

Att invandrare lär sig svenska bäst genom att komma ut på arbetsmarknaden och få tala med svenskar‚ är alltså en annan omhuldad myt‚ inte minst omhuldad av de många gamla invandrare som fick börja arbeta direkt då de kom till Sverige. Den överväldigande majoriteten av dem lärde sig‚ som redan sagts‚ aldrig en så bra svenska att deras svenska arbetskamrater orkade med att umgås med dem och många av dem förstår chockerande litet svenska efter tjugo år, eller mer, i Sverige‚ även om de kan använda sitt begränsade ordförråd riktigt bra och kan låta acceptabelt av det skälet.

Det är alltså helt enkelt lögn att invandrare lär sig svenska bäst och effektivast genom att komma ut i arbete och börja tala svenska med svenskar.

Några av skälen till att detta är en lögn har redan diskuterats‚ som att de behöver kvalificerad hjälp att lära sig ett acceptabelt uttal och att de behöver den hjälpen direkt och innan de börjat babbla på‚ hejdlöst och med ett förfärligt uttal som ingen orkar lyssna till‚ eller att de redan lärt sig tala i fel språkstil. Men det finns fler skäl till att det är en lögn att de lär sig bäst genom att komma ut och arbeta.

Det är visserligen korrekt att somliga klarar av att lära sig tala en så pass bra svenska att de klarar av enklare vardagliga situationer och att någon enstaka specialbegåvning kan lära sig bra svenska enbart genom att prata med svenskar‚ men de allra flesta behöver kvalificerad hjälp för att förstå vad det är att kunna ett språk och för att ha en chans att lära sig språket så väl att de också klarar mer komplicerade kommunikationssituationer.

Att kunna ett språk innebär också att man kan läsa och skriva det‚ och detta lär man sig inte automatiskt genom att tala med svenskar eller genom att komma ut på ett arbete.

De arbeten som står till buds för den invandrare eller flykting som inte kan svenska är undantagslöst arbetsuppgifter där de endera arbetar ensamma‚ som i städjobben‚ eller tillsammans med andra invandrare‚ som i disken i restauranger. Några kan tänkas få kortare arbeten, exempelvis som jordgubbsplockare några veckor under sommaren. Inte i något av dessa arbeten ges möjligheter att öva svenska tillsammans med andra svenskar. På restaurangerna kanske det givs möjligheter att tala svenska med andra invandrare från andra länder‚ men någon god övning i svenska ger detta inte. Den övningen kan ödelägga vilken svenska som helst. Vi brukade skämta om Almedalssvenskan då invandrarna på företaget Almedal‚ polacker‚ greker‚ jugoslaver och finländare talade med varandra - på svenska påstod de. De förstod varandra, åtminstone ungefär, men vi som var deras svensklärare förstod ingenting av vad de sade till varandra.

På industrierna hade de gamla invandrarna heller inte många tillfällen att lära sig god svenska. De kunde inte prata under arbetstid‚ dels för att de stod alltför långt från varandra vid maskinerna under arbetstiden‚ dels för att de ofta arbetade i så bullriga lokaler att det inte gick att prata där överhuvudtaget.

 

Språket som klassmarkör

Vad värre‚ det talas olika språk i olika samhällsklasser och den högutbildade invandrare som lär sig ett språk som inte tilltalar medelklassen eller överklassen göre sig senare heller inte besvär att söka mer kvalificerade arbeten. Han blir nämligen inte anställd. Anser man att han låter vulgär är "loppet kört" för hans del‚ men ingen kommer att tala om för honom varför det är det. Det gör man inte av endera av två skäl‚ ibland av båda. Dels anmärker man inte på en annan persons språkbruk om man är väluppfostrad‚ dels är det inte alltid man inser att det faktum att man anser personen som man talar med vara okultiverad eller otrevlig‚ har att göra med att personen ifråga inte talar den i sammanhanget rätta svenskan.

Det är dessvärre så att den högutbildade som börjar arbeta i ett okvalificerat arbete och råkar ha oturen att verkligen kunna träna sin svenska på arbetsplatsen riskerar att lära sig fel språkstil och att aldrig få ett mer kvalificerat arbete därefter av just det skälet.

Ju bättre svenska invandraren talar dessutom‚ ju mer frekvent bedöms han efter sitt sätt att tala. Den invandrare som talar om "kompisarna" om "jobben" etc. blir inte accepterad i medelklassen eller överklassen‚ där man inte talar om sina arbetskamrater som "jobbarkompisarna". Han blir helt enkelt klassad som lågutbildad‚ hur höga examina han än har. Den invandrare som lärt sig svära i tid och otid göre sig inte heller besväret att försöka ta sig in i medelklassen.

Journalisternas och massmedias krav på arbete direkt vid ankomsten är därför i grunden hjälp till sabotage av många flyktingars möjligheter att få lära sig en god och för deras yrken acceptabel svenska.

Så illa ställer man till det för invandrare när man ger sig till att diskutera områden vars alla sidor man inte känner till.

Men svenskar är också förunderligt okunniga om hur viktigt det är med ett gott uttal på engelska och tycker att det väl inte är så viktigt utan huvudsaken är att man gör sig förstådd. Det kan räcka om man reser till ett engelsktalande land som turist eller som au pair‚ men försök att få ett kvalificerat arbete i England med ett uselt uttal! Det går lika illa i länder där man har engelska som modersmål‚ som det går att få ett kvalificerat arbete i Sverige om man talar svenska med ett dåligt uttal. Språket avslöjar vilken samhällsklass man tillhör och talar man inte ett språk som anstår en medelklassperson är vägen in i denna klass stängd för en, vilket innebär att ingen kommer att anställa en på arbeten som normalt befolkas av välutbildade människor.

Hade de journalister som drev kravet på arbete under asyltiden åt flyktingarna haft flyktingarnas bästa för ögonen hade de ställt helt andra krav, i första hand förkortade behandlingstider‚ men även god svenskundervisning samtidigt för de asylsökande. Om jag vore flykting i det här landet skulle jag med skalden utbrista "Gud bevare mig för mina vänner‚ mina fiender klarar jag själv".

När nu massmedias kampanj resulterat i att asylsökande får arbeta under väntetiden och den nya utredning som föreligger på området‚ som jag återkommer till‚ i praktiken förordar arbete före svenskundervisning åt asylsökande‚ då har massmedia gjort åtskilliga flyktingar en verkligt björntjänst‚ vad som än händer i framtiden med tillgången på arbete. Det har man gjort genom att man avstått från att ställa krav som gynnar flyktingarna på längre sikt än bara under asyltiden. De som småningom får stanna i landet kommer i många fall att ha fått sina möjligheter att lära sig en acceptabel svenska saboterade redan under asyltiden‚ istället för möjligheter till en förnuftig hjälp med språket under denna tid. Många högutbildade kommer att dömas till en plats på samhällets botten resten av deras liv i Sverige. Sådant leder automatiskt till sociala problem och är i grunden utslag av ren diskriminering‚ om än av omedveten sådan.

Journalister åberopade inte sällan flyktingarna själva‚ som ju också fick framträda i massmedia och tala om att de intet högre önskade än att få komma ut och arbeta och försörja sig själva och göra rätt för sig (vilket inte kan betvivlas). Många av dem hade ett gott skäl att be att få börja arbeta direkt‚ det att de inte stod ut med att bli illa behandlade på förläggningarna och med att bli behandlade som barnungar eller som utvecklingsstörda‚ vilket är helt begripligt.

Men återigen‚ man är inte expert på invandrarnas situation och möjligheter i Sverige bara för att man råkar vara asylsökande och bo på en förläggning sedan något eller några år. Flyktingarna är inte mer experter på vad som krävs av en invandrare i Sverige än journalisterna är och dessa har förvisso avslöjat att de inte äger några djupare kunskaper om den saken.

Flyktingar och invandrare är istället ofta offer för samma myter som svenskarna. Det gäller också föreställningar om hur man lär sig främmande språk. De tror oftast samma sak, att man lär sig ett sådant bäst genom att komma ut på en arbetsplats. Invandrarna själva är sällan medvetna om hur mycket av målmedveten energi och kvalificerad hjälp som krävs för att de ska lära sig svenska språket nöjaktigt och så att de klarar sig i alla situationer.

En lågutbildad invandrare har vissa möjligheter att få ett arbete som liknar det han hade i sitt hemland och vad han har ambitioner att få i Sverige‚ och för det kanske det inte krävs att han talar en mycket god svenska. En högutbildad invandrare däremot befinner sig i en helt annan situation. För det mesta kan han inte räkna med att någonsin få ett lika kvalificerat arbete i Sverige som han hade i hemlandet‚ men ska han ha en chans att få ett som är i närheten av detta måste hans svenska vara mycket bra och han får slita hårt för att tillägna sig en tillräckligt god svenska.

Välutbildade invandrare inser inte utan vidare dessa problem[8] men de är mestadels förnuftiga nog att inse sin situation och vad de står inför om man informera dem om det. Först när de vet vilken verklighet de står inför och vet vilka alternativ de kan välja mellan‚ har de en möjlighet att välja att agera så att de maximerar sina möjligheter att nå de mål de vill sträva mot. Nu får de ytterst sällan denna adekvata information av den enkla anledningen att många av dem som arbetar med flyktingar inte heller känner till flyktingarnas verkliga och dessutom olika belägenhet i Sverige och att de inte vet vilka problem och möjliga alternativ flyktingarna står inför.

Eftersom flyktingarna mår dåligt under asyltiden och vantrivs med sin situation‚ (vilket är helt begripligt och något jag på intet sätt försöker förneka)‚ försöker de förändra den och då blir önskan om arbete i första hand ett naturligt krav från deras sida. För många av dem är det emellertid inte ett rationellt krav. För dem som är högutbildade och som får uppehållstillstånd här kan arbete under asyltiden innebära att de har bränt sina skepp redan innan de fått sitt uppehållstillstånd i värsta fall.

Vilket val‚ vilka krav eller önskemål som är de mest rationella skiftar dock från person till person och är helt beroende av personernas tillgångar‚ kvalifikationer‚ ambitioner och psykiska tillstånd. Men flyktingen ska ha rätt att få sådan information att han har möjlighet att välja och bete sig rationellt och så att han ökar sina chanser att klara sig bra i det här landet på litet längre sikt än endast under det förestående året. Det tjänar alla i det här landet på‚ flyktingarna såväl som svenskarna.

Det är långt kvar innan de får sådan information och eftersom ingen ställer krav på Invandrarverket att de ska få denna information är det inte troligt att vi någonsin kommer dit. Istället får fördomar‚ vanföreställningar och myter bestämma politiken på området‚ vilket kommer att kosta det svenska samhället stora summor och många flyktingar deras trivsel och välfärd och försvåra eller omöjliggöra deras anpassning i Sverige‚ liksom det kommer att kosta det svenska samhället mycket också i förlust av demokratiska värden.

Observera alltså att jag inte påstår att det inte finns något att kritisera förläggningssystemet för‚ utan att min poäng är att när massmedia nu började kritisera det skulle man ha kritiserat helt andra saker och ställt helt andra krav för flyktingarna - om meningen var att hjälpa dem och ge dem möjligheter att skapa sig drägliga liv i Sverige under asyltiden‚ eller när de fick sina uppehållstillstånd. Min kritik av massmedia handlar således om att massmedia dels ställt fel krav dels åstadkommit en tilltagande främlingsfientlighet genom det sätt på vilket man ställt kraven‚ genom den taktik man använt

 

Språkförbistringen och vad den förorsakar

Många svenskar‚ såväl som invandrare‚ tror att invandrare kan mer svenska än de i själva verket kan. Detta skapar stora problem i samhället‚ på alla nivåer.

Somliga vuxna invandrare lär sig snabbt några hundra svenska ord‚ ibland några tusen ord och om de kan använda dessa ord någotsånär intelligent, och det kan många av dem, får de svenskar att tro att de kan mer svenska än de kan och förstår mer svenska än de förstår. De lurar också sig själva och tror ofta själva att de förstår mer än de i själva verket förstår.

När en invandrare talar en mycket dålig svenska då anpassar sig svensken efter detta‚ talar långsamt och tydligt och tar till gester och annat för att försäkra sig om att invandraren förstår vad han säger. När invandraren börjar tala litet bättre‚ och låter litet bättre‚ tenderar svensken att börja tala mer normalt med honom i tron att han förstår mer än han förstår.

Det är när invandraren når detta stadium i sin språkfärdighet i svenska som problemen kommer som brev på posten. Begrep alla de som arbetar med invandrare och flyktingar att invandrarna förstår mindre än man tror skulle många problem kunna undvikas.

När vi kom som sfi-lärare till en liten kommun i Västsverige för omkring fem år sedan informerades vi direkt av kommunens flyktingsamordnare om att flyktingarna var besvärliga och opålitliga. De ljög och de stal förklarade man och jag skulle vara försiktig med att lägga något ifrån mig eftersom jag kunde bli av med det. Jag blev mycket förundrad eftersom jag dittills aldrig hade råkat ut för invandrare eller flyktingar som hade stulit något från mig.

Det framgick snart att det i själva verket handlade om okunnighet från flyktingsamordnarnas sida och att de problem de beklagade sig över berodde på att de var ovana att arbeta med invandrare och flyktingar. Jag fick inte en enda sak stulen där heller ska tilläggas‚ trots att den som velat inte hade haft några svårigheter att stjäla från mig. Jag utsattes inte heller för några lögner från flyktingarnas sida‚ som jag varnats för. Däremot tog det mig flera veckor att komma underfund med vad det var som var fel med de här flyktingarna‚ som kom från Rumänien. De var nämligen deprimerande allvarliga och föreföll till och med fientliga‚ vilket jag inte varit van vid.

En dag alldeles i början av min tid där beklagade sig flyktingsamordnaren över att flyktingarna aldrig passade tiden. "Jag skulle inte säga något om de kom tio minuter för sent och en kvart kunde jag väl också ha överseende med‚ men när de nästan konsekvent kommer en timme för sent‚ då blir jag förbannad"‚ förklarade hon. Vi frågade henne om det inte kunde handla om missförstånd om tiden‚ men det förnekade hon. "Skriver Du tiden på en lapp åt dem"‚ undrade vi då‚ men det gjorde hon inte. De kunde så pass bra svenska att det inte var något problem för dem att förstå‚ menade hon. Vi förklarade att det kanske ändå var så att de inte förstod tiden eftersom man på rumänska säger halvtimmen efter heltimmen‚ inte som vi före‚ så att när hon sade till dem att komma klockan halv ett‚ då associerade de till halv två istället‚ alltså till "ett och halv". Vi förklarade också att även om man förstår tiden just för ögonblicket så när den ska översättas och lagras i minnet på det egna språket är det så lätt att det kopplar fel och sedan minns man fel. Flyktingmottagaren sade sig inte ha haft en aning om detta och sade att hon skulle testa det här att skriva upp tiden på lappar åt dem och si, det fungerade. Därefter kom flyktingarna punktligt till överenskomna möten. Till våra lektioner kom de alltid punktligt från första dagen. De rumänska flyktingarna var helt enkelt minutiöst noga med att komma i tid och att sköta sina åtaganden och åligganden.

Här hade flyktingarna trott att de alltid var punktliga. De svenska flyktingsamordnarna blev irriterade när de kom för sent men sade naturligtvis ingenting‚ i god svensk stil‚ utan demonstrerade bara sitt missnöje genom att vara sura och tvära när de kom. Flyktingarna å sin sida förstod aldrig varför samordnarna var så otrevliga och hade börjat avsky svenska tjänstemän. När jag kom till kommunen som sfi-lärare var de avogt inställda till alla kommunanställda och först efter några veckor började de tina upp och bli mänskliga och kunna dra på munnen och efter ytterligare någon vecka började de berätta för mig vad de ansåg att de varit utsatta för, nämligen ren mobbing och förföljelse från flyktingmottagarnas sida.

Under mina år som invandrarlärare har jag rett ut åtskilliga problem som uppstått mellan invandrare och tjänstemän i kommuner, mestadels genom att tala med flyktingarna och förklara vad som hänt och vari missförstånden legat. Ibland hade flyktingarna inte förstått vad de svenska tjänstemännen sagt. Ibland hade de svenska tjänstemännen inte förstått vad flyktingarna sagt eller menat. I 90% av alla de fall av problem som jag fick mig presenterade från flyktingarnas, eller samordnarnas sida, handlade det om språkliga problem. Flyktingarna tyckte att tjänstemännen ljög‚ tjänstemännen ansåg att flyktingarna ljög. (Under alla mina år som invandrarlärare träffade jag på en eller två invandrare som inte talade sanning och som var ohederliga.[9] Dem kan vi med andra ord förbigå med tystnad‚ de var inte typiska för flyktingarna.) Flyktingarna trodde att de fått tillstånd att göra något men hade missförstått. Svensken trodde att flyktingarna hade sagt en sak, men de hade menat det motsatta och då blev svensken förargad och ansåg att flyktingarna försökte mygla och ljuga.

Bara en sådan sak som att man på många andra språk besvarar en nekande fråga som man instämmer i nekandet hos genom att säga "ja" istället för "nej" som vi gör i svenskan ställer till problem. Frågar man exempelvis en flykting: "Så du kommer inte kommer i morgon" kan han svara "ja" och mena att han instämmer i detta "inte". Han menar att det är rätt att han inte kommer i morgon. För en svensk är det lätt att tolka detta "ja" som ett "jo"‚ vilket betyder raka motsatsen. Så kommer flyktingen inte‚ och genast är han en lögnare och en opålitlig person!

Min egen utgångspunkt har alltid varit att om det uppstår problem: utgå alltid ifrån att det handlar om ett språkligt problem‚ inte från att det handlar om medvetna lögner från invandrarnas sida‚ det gör det nästan aldrig nämligen.

Däremot utsätts många flyktingar för felaktig information. Oftast för att de som informerar dem inte kan sin sak‚ men svenska tjänstemän ljuger ibland för dem fullt medvetet för att slippa ifrån dem för stunden, för att det är enklare att lura dem än att säga som det är eller för att man har något att vinna på lögnen. Som exempel kan vi ta den sfi-ansvarige som sade till en flykting som ville ha intyg att han var klar med sin svenska redan efter omkring 80 lektioner‚ och som också var klar då‚ att det inte gick att få intyg förrän man gått på sfi-kursen minst l00 timmar, vilket var en lögn. På den tiden fick kommunen inte något statsbidrag för flyktingens sfi-undervisning förrän han hade gått minst l00 timmar på kursen.[10] Här gällde det således för den ansvarige att hålla kvar flyktingen på kursen ytterligare en månad för att kommunen skulle få ut bidrag för honom‚ drygt 30.000 kronor rörde det sig om då. Något förbud att ge intyg innan invandraren gått l00 timmar förelåg däremot inte. Själv anser jag att sådana lögner aldrig kan accepteras.

Vidare förhåller det sig så att invandrare som lärt sig litet svenska och till vilka man börjar tala normal svenska‚ ofta missar vårt lilla "inte" i satser. När svensken säger "Du kan inte göra så" låter det: "Du kan' te göra så". Detta lilla obetonade "te" hör flyktingen överhuvudtaget inte alls. Det är till och med så att vi svenskar troligen lyssnar mer till den förändring av accenten i satsen som blir följden av att vi sätter till detta obetonade "inte"‚ än vi hör detta lilla nedbantade "inte". Men sådana finesser som satsmelodi och betoning behärskar få invandrare någonsin och ingen det första året.

Det krävs inte mycket fantasi för att förstå att det uppstår mängder av missförstånd och problem när invandrare och flyktingar inte hör ett "inte" i en sats‚ och därför förstår saken precis tvärtom. Vissa undersökningar tyder på att invandrare som just uppnått den kunskapsnivå vid vilken de avslutar sin grundläggande sfi-undervisning‚ missar omkring 60% av alla "inten" som svenskar uttalar i normalt tal. Med tanke på det är det inte underligt att många problem uppstår.

Dåliga kunskaper om språksvårigheter och vari de består är alltså en inte oväsentlig orsak till att många av dem som arbetar med flyktingar är irriterade på dem och klagar över att de är besvärliga eller opålitliga‚ liksom att flyktingar kan anse att tjänstemännen är opålitliga och nyckfulla och endast går in för att motarbeta eller förnedra dem. Invandrarna själva förstår nämligen inte mer av det här än svenskar som regel och tror att de har förstått där de inte har förstått.

Vårt språk är dessutom fullt av fallgropar. Varje svensk som tänker på saken inser kanske att det inte kan vara så lätt för en invandrare att lära sig förstå och höra skillnaden mellan "hälsa på" och "hälsa på"‚ mellan "hålla på" och "hålla på"‚ mellan "hålla i" och "hålla i"‚ för att inte tala om hålla till‚ hålla om‚ hålla av‚ hålla ut‚ hålla in‚ hålla för. Här förstår många invandrare ordet "hålla" och kanske "hålla i"‚ men de andra uttrycken kan de inte. De anser dock att de förstår eftersom de vet vad "hålla" betyder‚ och missförstår sedan radikalt vad som sägs.

Överhuvudtaget är det så att även invandrare som låter som om de kan ganska mycket svenska efter en kort tid i Sverige‚ inte förstår mer än i bästa fall 60% av vad vi säger i vanligt enkelt vardagligt tal och resten gissar de och i minst hälften av alla fall gissar de fel. Själva tror de att de förstår. Man kunde skriva en hel bok om alla de underliga föreställningar flyktingar och invandrare får på grund av detta faktum‚ ett faktum som vår invandrarminister uppenbarligen inte känner till[11]‚ liksom inte heller den utredare hon tillsatte för att föreslå ett nytt system för flyktingmottagning. Känner man till detta inser man att flyktingar behöver hjälp den första tiden i Sverige‚ och kvalificerad och kompetent sådan.

Det går omkring mängder av invandrare i vårt land som kan svenska språket så där litet ungefär och som dessutom tror att svenska språket bara är litet ungefärligt‚ att det inte går att uttrycka sig exakt på "ärans och hjältarnas" språk. Svenskan är helt enkelt primitiv i det avseendet tror de. De kan ha varit i Sverige tjugo år utan att ha fått denna missuppfattning korrigerad. En av mina f.d. elever hävdade‚ de första åren i Sverige‚ på fullt allvar‚ att svenskan var ett mycket fattigare språk än tyskan‚ som var hans modersmål, och att det inte gick att uttrycka sig lika nyanserat på svenska som på tyska. Jag förklarade att det trodde han bara för att han inte behärskade svenskan. Denne man var ändå en av de mest språkbegåvade elever jag någonsin haft och han talade redan efter några år en så bra svenska att svenskar inte hörde att han var tysk.[12] Tio år senare och med både gymnasie- och universitetsutbildning i svenska i bagaget hade han förlorat denna illusion om sitt eget modersmål visavi svenskan. Han skrattar själv gott åt sin egen naivitet tidigare och erkänner att den berodde på att han kunde alltför litet svenska.

Många invandrare kommer dock aldrig över denna första idé då de aldrig lär sig svenska riktigt ordentligt och aldrig lär sig att uttrycka sig exakt på svenska eller förstå språkets nyanser. För dem förblir svenskan ett "primitivt infödingsspråk" på vilket man inte kan uttrycka sig exakt. Idén känns igen från forna tiders antropologer som reste ut i världen för att studera främmande kulturer och då lärde sig litet av de folks språk som de studerade, för att sedan komma hem och förklara att den studerade kulturens språk var mycket primitivt och saknade möjligheter att uttrycka nyanser och mer komplicerade samband.

Det är alltså inte ovanligt att invandrare som bott länge i Sverige bara uttrycker sig ungefärligt på svenska och tror att vi svenskar också gör det därför att svenska språket bara är litet ungefärligt. Somliga av dessa invandrare tillhör dem som idag uttrycker kritik mot att nya invandrare får gå på svenskkurser då de anser att de själva lärde sig svenska utmärkt utan att gå på några sådana‚ eller att de inte lärde sig något på de kurser de gick på utan lärde sig allt de kan mycket bättre själva. Somliga av dem är mycket aktiva med att sprida fördomar och vanföreställningar om språket och språkinlärning och antas veta hur det är därför att de själva är invandrare‚ och de tror också att de vet mer än en svensk på grund av detta.

För några år sedan lyssnade jag på en invandrare som arbetar som flyktingmottagare i en liten kommun. Denne man reser runt till olika kommuner för att informera om invandrarskapet och om flyktingmottagandet. Han skröt med att han varit i Sverige 20 år och att han hade klarat sig så bra och lärt sig all svenska han kunde alldeles själv. Han påstod därpå att flyktingarna "inte fick arbeta" och att detta var bedrövligt. Jag påpekade då att det endast var de asylsökande som inte fick arbeta (vilket var fallet då som väl framgått) men att våra flyktingar, de som hade placerats ut i kommunerna och som alltså hade uppehållstillstånd, ju fick arbeta‚ men han framhärdade i påståendet att detta gällde alla flyktingar‚ också de med uppehållstillstånd, de fick helt enkelt inte arbeta. Jag blev mycket irriterad för jag anser att ska en person resa runt för att informera om flyktingmottagandet, då ska denne person ha lagstiftningen på området klar för sig. Först en stund senare insåg jag att mannen helt enkelt inte hade klart för sig att det är en väsentlig skillnad mellan "att få arbeta" och "att få arbete". Det förra innebär att lagen förbjuder att man arbetar‚ som den gjorde då vad gällde asylsökande‚ medan det senare innebär att arbetsgivare inte vill anställa en när man söker arbete‚ vilket är något helt annat.

Man undrar vilka föreställningar en invandrare har om hur Sverige styrs och fungerar när han inte har denna skillnad klar för sig. Det är helt klart att många av flyktingarna inte förstår skillnaden mellan privata företag å ena sidan och staten och den offentliga sektorn å den andra, exempelvis. Mycket tyder på att även de som varit i Sverige under många år ofta har grumliga föreställningar om dessa förhållanden. Det torde delvis hänga samman med att de aldrig lär sig att förstå svenska exakt utan bara ungefärligt. Hur vårt demokratiska system fungerar har många därmed mycket dimmiga uppfattningar om även efter många år i Sverige.

Övriga kommunala tjänstemän som lyssnade på den ovan nämnde flyktingmottagaren omvittnade senare att de hade litet svårt att förstå vad han sade och menade och de också ansåg att hans svenska var dålig efter 20 år. Själv trodde han emellertid att han talade en ypperlig svenska. Han ansåg att han själv var ett utmärkt exempel på hur mycket bättre det är för invandrare att slippa hjälp i början. I själva verket var han ett gott exempel på motsatsen. Ingen hade varit ofin nog att tala om det för honom dock. Han hade knappast kunnat få andra tjänstemannajobb i Sverige än inom flyktingmottagandet‚ där man ofta anser att invandrare är perfekta eftersom de antas veta och förstå mer om invandrarskapet än svenskar. I själva verket är både svenskar och invandrare i allmänhet lika okunniga på den punkten.

Samma övertro på den egna förmågan finner man ofta också bland svenskar vad gäller deras förmåga att tala‚ skriva och förstå ett främmande språk. Inte minst har vår mest kompetente utbildningsminister genom tiderna avslöjat en sådan vanföreställning om den egna förmågan att skriva engelska. Varje officiell person som förstår något om språk anlitar en kompetent språkgranskare innan han sänder iväg alster på ett främmande språk till ett annat lands myndigheter. Det vittnar om omdömeslöshet och en gigantisk överskattning av den egna förmågan att inte göra det när man sitter som utbildningsminister. Per Unckels alster på engelska‚ varav ett publicerades i Aftonbladet‚ väcker säkerligen munterhet ute i Europa. Han behöver egentligen inte skämmas över att han skriver en dålig engelska då det är mycket svårt, för att inte säga hart när omöjligt att skriva perfekt på ett främmande språk‚ men däremot borde han skämmas över bristen på insikt om den egna begränsningen på området.

Många inser heller inte att det är avsevärt mycket lättare att lära sig svenska om man har ett annat germanskt språk som modersmål än om man talar ett språk från en annan språkfamilj som exempelvis finska‚ polska‚ arabiska eller ett något annat språk som bygger på helt andra grammatiska principer och har mycket litet gemensamt med svenskan.

Vad som är svårigheter för invandrare på svenska har heller inte många människor klart för sig‚ att för alla som talar något europeiskt språk är ord som betecknas som svåra ord på svenska‚ de internationella orden som ofta återfinns i alla europeiska språk‚ lätta ord. Således kan varje person som talar ett germanskt eller romanskt språk förstå ordet "differens"‚ medan ordet "skillnad"‚ som är det gamla svenska ordet‚ inte alls förstås lika lätt‚ men betraktas som ett lätt ord av svenskar. Jag har hört åtskilliga svenskar försöka tala med invandrare från något europeiskt land genom att använda så "enkla" ord som möjligt och nogsamt undvika alla "svåra ord"‚ tala till invandrarna som man talar till svenska barn med andra ord. Somliga av dem har avbrutit sig och frågat om invandrarna förstår om de någon gång råkat använda ett internationellt ord‚ som är ord som invandrarna då också har i sina egna språk. Det har förundrat många av mina invandrarelever att svenskarna alltid frågar dem om de förstår just de ord som verkligen är lätta att förstå men inte om de förstår de ord som är svåra att förstå.

Den slutsats man bör dra av ovanstående är att man måste vara noggrann när man informerar invandrare och flyktingar och att den som vill tala om något viktigt för en flykting som inte talar mycket god svenska ska använda sig av tolk för att invandraren säkert ska förstå vad som sägs[13].

En annan slutsats är att invandrarverket utbildar sin personal alltför dåligt om de här frågorna.

En tredje slutsats är att kommunerna gör vad de kan för att sabotera de goda intentioner som låg bakom organiserandet av flyktingmottagandet‚ ibland av ren okunnighet‚ ibland av ovilja att lyssna till dem som kan mer‚ eller att ta reda på de faktiska förhållandena. Allt det som diskuterats här borde vara en självklarhet för varje människa som arbetar med flyktingar och beslutar om deras öden i Sverige. Även en statlig utredare och ministrar som har ansvar för det här är området borde äga sådana här insikter eller åtminstone omge sig med rådgivare som gör det.

 

Barn lär sig ju svenska så snabbt

Den här boken handlar inte om invandrarbarnen och den handlar endast indirekt om de gamla invandrarna. Men när man diskuterar svenska språket måste också några ord sägas om hur man misshandlar invandrarbarnen och flyktingbarnen i vårt samhälle och hur man på grund av vanföreställningar inte heller ger dem en förnuftig och nödvändig hjälp att komma in i den svenska skolan och att få lära sig svenska språket så att de klarar av skolarbetet.

Alla kompetenta och erfarna sfi-lärare och svenska-2 lärare vet hur mycket fördomar det finns om hur barn lär sig språk och hur dessa fördomar hindrar dem som arbetar med invandrarbarn i deras försök att ge barnen just den undervisning de behöver. Svenskundervisningen i grundskolan för invandrarbarnen har varit‚ och är‚ gruvligt misskött av skolledare.

Barn lär sig så snabbt säger man och tror att så fort flyktingbarnen börjar att klara sig hjälpligt på svenska så är speciella svensklektioner för dem mer till hinders än till hjälp. En del lärare tror att flykting- och invandrarbarn som inte klarar sig så bra i deras ämnen klarar sig sämre för att de tvingas gå ifrån deras lektioner till svenskundervisning (eller hemspråksundervisning). De förstår inte att barn kan låta ganska bra men ha ett mycket begränsat ordförråd som gör att de har svårigheter att följa med på deras lektioner och att extra‚ och en för dem speciellt avpassad svenskundervisning av det skälet är nödvändig för att de ska en rimlig chans att komma ifatt eller hänga med i deras undervisning.

Sanningen är att även om barnen lär sig lättare än äldre‚ i en mening‚ så är det så att det tar omkring 6-8 år av hårt och medvetet inlärningsarbete även för barnen att lära sig svenska så bra att de inte är handikappade i förhållande till svenska barn i skolan.

Man måste skilja mellan djupare kunskaper och ytflyt i talet. Det senare är inte tecken på att barnen verkligen kan språket på samma sätt som svenska barn. De kan låta likadant till vardags som svenska barn men eftersom de har ett avsevärt mycket mindre passivt ordförråd än svenska barn. Det gör arbetet i skolan hårdare och mer krävande för dem. Jag har tidigare talat om hur vuxna invandrare kan lura svenskar att tro att de kan bättre svenska än de i själva verket kan och vilka problem detta ställer till med. Med barnen är detta förhållande ännu mer uttalat därför att de inte sällan lär sig uttala orden perfekt och får så bra grammatik och intonation att de till vardags låter mycket bättre än de vuxna redan med ett mycket litet ordförråd.

Svenska barn hör sina föräldrar tala hemma och genom dem och andra vuxna svenskar i deras närhet får de med sig ett stort passivt ordförråd in i skolan som hjälper dem när de läser läroböckerna. Invandrarbarnen talar ett annat språk hemma och har ofta föräldrar som talar svenska sämre än de själva. Dessutom ser man oftast inte på svensk TV hemma. De får därför inte samma passiva ordförråd gratis som de svenska barnen. Bland svenska barn får barn med välutbildade föräldrar ett försprång därför att de får ett större passivt ordförråd med sig hemifrån och mer hjälp hemma. Detta vet varje grundskollärare. Men få tycks inse att av samma skäl som lågutbildade svenska föräldrars barn kan bli handikappade i skolan‚ blir invandrarbarnen det och i ännu högre grad. Skolfolk tror istället ofta att då invandrarbarn inte klarar sig så bra i skolan då beror detta på att de inte är begåvade och man inser inte att det i många fall inte alls beror på att barnen är mindre begåvade utan på att de helt enkelt har sämre svenskkunskaper än svenska barn.

Invandrarbarnen har dessutom ofta ingen hjälp ens av att ha välutbildade föräldrar‚ eftersom de talar ett annat språk hemma. Även välutbildade invandrarföräldrar är oftast omedvetna om de här mekanismerna och att deras barn faktiskt är sämre i svenska språket än sina jämnåriga kamrater i skolan och därför får de inte heller hemifrån tillräckligt med hjälp och stöd för att kompensera för detta handikapp och med att komma ifatt de svenska barnen. Ovanpå detta förmår många lärare inte ge dessa föräldrar en korrekt information om hur det går för deras barn i skolan. Föräldrarna informeras därför om att deras barn är duktiga‚ utan att läraren talar om att bedömningen är relativ‚ gjord utifrån förutsättningen att barnet inte varit så länge i Sverige och att deras beröm inte betyder att barnen är lika duktiga som de svenska barnen i klassen. Sedan kommer betygen som en chock. Först är barnen utmärkt duktiga i vartenda kvartsamtal‚ sedan visar betygen att de inte är mer än högst medelmåttiga eller sämre än genomsnittet. Föräldrarna får därmed inte den information de skulle behöva för att stötta sina barn så effektivt som de behöver bli stöttade hemma för att klara sig bra i det svenska skolsystemet.[14]

Föreställningen att invandrarbarn som klarar sig dåligt i skolan gör det för att de är mindre begåvade är en föreställning som djupast sett bottnar i en diskriminerande attityd gentemot invandrare. Denna attityd har sin grund i dåliga insikter om hur det faktiskt förhåller sig på det här området. Det är med den här föreställningen som med alla andra fördomar‚ den orsakas av okunskap.

Man börjar äntligen ta itu med‚ eller i varje fall diskutera‚ svenska barn med läs- och skrivsvårigheter och har nu kunnat konstatera att dessa svårigheter inte har med allmänintelligensen att göra. Under hela skolans historia har de barn som lidit av detta handikapp misshandlats i skolan och förr misshandlades de inte bara psykiskt utan också fysiskt för detta genom att de fick stryk om de inte kunde sina läxor, eller inte kunde läsa innantill. Idag utsätter man invandrar- och flyktingbarn för samma missbedömning av samma skäl som man missbedömt dessa svenska barn - av ren okunnighet‚ och likaväl som nedklassningen av de svenska barnen som hade läs- och skrivsvårigheter‚ var ordblinda etc. (som klassades som obegåvade)‚ också innebar psykisk misshandel (vid sidan av den fysiska misshandel man utsatte dem för för omkring sextio år sedan‚) innebär nedklassningen av många invandrarbarn och flyktingbarn idag psykiska misshandel. Det är skandalöst att sådant förekommer i dagens skola och desto mer upprörande som det förvisso finns kunskaper på området‚ bara ansvariga ids ta del av dem.

 

 

 

 



[1] Det nya system för sfi-undervisning man nu stadfäste fick inte kosta mer än det gamla. Det handlade således om att skapa ett bättre system för samma kostnad.

[2] Det är en myt att alla normala människor håller för tunga arbeten till pensionsåldern. Det har de aldrig gjort och det gör endast en mycket liten del av alla människor. 

[3] Sfi-undervisningen var således ett pilotprojekt vad gällde målstyrning‚ den styrningsmodell som nu införs på alltfler områden‚ även inom grundskolan.

[4] Det innebär att kommunerna är skyldiga att erbjuda dem det antal lektioner som krävs för att de ska nå denna kunskapsnivå‚ oavsett om det tar invandraren 100 eller 1.500 timmar att nå dit.

[5] Sverige är idag fullt av svenskar som inbillar sig att de utan problem ska kunna lära sig franska‚ tyska och engelska väl nog att klara kvalificerade arbeten i EG. Dessa har ingen aning om vad det innebär att verkligen kunna ett språk och hur mycket man måste kunna för att inte vara handikappad på ett främmande språk. Majoriteten av svenskarna kommer aldrig att vara attraktiva på den europeiska arbetsmarknaden annat än möjligen som diskare och städare!

[6] Detta kan vara ett av skälen att företag är så ovilliga att anställa en invandrare‚ eftersom de inte har några möjligheter att bedöma personen på det språk han/hon talar‚ som man gör automatiskt då man talar med svenskar. Invandrarens personlighet blir därför omöjlig att bedöma‚ man blir osäker om vad för slags person han/hon är.

[7] Sfi-undervisning är av det här skälet den mest påfrestande undervisning man kan ha.  Jag har genom åren undervisat på många stadier och olika kurser men aldrig blivit så trött av någon undervisning som av sfi-undervisningen.  Efter tre lektioner känner man sig helt tom i huvudet.  Själv har jag aldrig förestått dem som undervisar i sfi hela dagarna. De perioder jag gjort det har jag varit en mycket dålig lärare på eftermiddagarna‚ huvudet har helt enkelt inte orkat med så många lektioner i sträck.

[8] Det finns flyktingar som talar engelska och som på fullt allvar tror att det går att klara sig på det språket i Sverige och som av det skälet inte har lust att lägga ner energi på att lära sig svenska. Dessa måste naturligtvis informeras om hur verkligheten ser ut!

[9] Jag arbetade sammanlagt l2 år som sfi-lärare och  i  fyra kommuner‚ under två perioder mellan åren  l974 och l992.

[10] Statsbidragsreglerna har ändrats flera gånger. En tid fick kommunerna statsbidraget direkt då invandraren började. Därefter ändrades det så att det utdelades först sedan de gått 100 lektioner.

[11] Hon tror ju nämligen att bara för att en flykting lyckats ta sig till  Sverige så är de så kunniga och framåt att de ska kunna klara sig helt själva i Sverige!  Hade hon min erfarenhet trodde hon inte det.

[12] Han var gift med ensvenska vilket naturligtvis bidrog eftersom han fick många svenska vänner. Dessutom är det lättare att lära sig svenska om man har tyska som modersmål än om man talar exempelvis finska eller något slaviskt språk.

[13] Det slarvas otroligt med detta i Sverige. Dessutom är det så illa att det inte finns bra tolkar på många av flyktingspråken och att man i många kommuner inte förstår att en god tolk är guld värd. Jag har sett exempel på hur man gladeligt gjort sig av med goda sådana och istället använt sig av "billigare" alternativ‚ alternativ som i själva verket blivit mycket dyrare.

[14] Ett skräckexempel var den förskollärare som var så imponerad då en liten sexårig flyktingflicka hade sagt sin första hela mening på svenska efter ett halvår i  förskolan. Hennes glada påpekande om detta och tydliga tecken på att vara imponerad förfärade. Om mina vuxna elever hade haft göra sex månader innan de förmått säga en hel mening på svenska skulle jag ha förtvivlat!