Denna sida är en del av Kerstin Berminges hemsida

EN KORT PRESENTATION
alternativt:
En kort levnadsberättelse, en bekännelse
eller varför inte en redovisning av
ett antal paradigmfaktorer.


Kerstin Berminge FD (vetenskapsteori)
Född i Eskilstuna 1944
(dotter till ing. Gustav Lengstål och hans hustru Asta )
Sambo: Ing. Dan Gunnemark
Dotter: Civilekonom

Jag föddes alltså i Eskilstuna för ganska många år sedan, som fullt utvecklad "kärring mot strömmen" enligt min bortgångne fader. På den vägen är det och här fortsätter det.

Under mina levnadsår har jag inte sällan tyckt att de rum jag vistats i varit för låga i taken. Vi kvinnor har ju inte bara den allmänt låga takhöjden i det lilla och homogena landet Sverige att slå våra huvuden i utan vi har dessutom glastaket, som sitter en bra bit under det ordinarie taket. Detta är förstås inte något problem för somliga, för som någon vis person sagt: För den som kryper är det alltid högt i tak.

Under mitt liv har jag hunnit ägna mig åt mångahanda, åt att arbeta i affär, på fabrik, på kontor och åt att arbeta som lärare, på alla stadier från småskolan upp till universitetet och på studieförbund, samt arbetat som lärare i svenska för invandrare, åt att föreläsa för olika organisationer, att utveckla mina hobbies, konsthantverk, textil verksamhet, teckning, målning och träning med hundar bland annat. De senaste trettio åren har jag dessutom, tillsammans med min man och min dotter, innan hon flög ur boet, levt i något som närmast liknar ett litet Zoo, på en avstyckad gård på landet där vi hyst många olika sällskaps- och husdjur genom åren. Dessutom har jag studerat och forskat ett antal år.


Vad jag tänkte bli en gång

En gång i tiden ämnade jag ägna mig åt politik. I Södertälje, där jag tillbringade mina ungdomsår, försökte Bengt Westerberg övertala mig att gå med i Folkpartiets ungdomsförbund, eftersom politiken behövde fler kvinnor (jodå han var feminist redan på den tiden, heder åt honom). Jag var mycket nära att göra det, i synnerhet som jag hade läst, och för livet, präglats av J S Mills lilla skrift "Om Friheten". Men jag tyckte att jag inte var tillräckligt kunnig för att ta definitiv ställning. Istället började jag studera igen, för att lära mig mer innan jag gav mig i kast med politiken. Studierna resulterade emellertid i att jag aldrig anslöt mig till något parti utan blev "enfrågeaktivist", som alltfler ungdomar blev under sjuttiotalet, vilket förorsakade de etablerade politikerna mycket bekymmer. Den här frågan, som idag diskuteras som om den vore ny, är alltså inte så ny, liksom så mycket annat som påstås vara nytt idag.

Jag engagerade mig således i miljöfrågan. Detta var på den tiden då alla etablerade politiker betraktade talet om miljövård som ren dumhet, högern var inte alls intresserad, mitten teg stilla och vänstern, i synnerhet den bokstavsvänster som växte fram från slutet av sextiotalet, ansåg att miljövård bara var ett sätt att bevara fina kustområden åt överklassen att bygga sig lyxiga sommarbostäder i. Naturvårdsverket inrättades för att suga upp miljökritiken och oskadliggöra den, Centerpartiet tog snart tag i frågan och gjorde den till sin, varvid detta parti växte sig stort och starkt en tid. Krisen under åttiotalet tystade miljökritiken emellertid och snart började SAF:s och Timbros långsiktiga kampanjer göra verkan och hela den svenska politiken vreds åt höger.

Illusionen om revolutionen, som vänstern trodde att folket just förberedde sig för, krossades förstås totalt när de borgerliga vann valet i mitten av sjuttiotalet. Vänstern tystnade och lite skämtsamt, trodde jag då, hävdades att denna började i psykoterapi istället för att verka politiskt. Senare har jag förstått att detta inte bara var ett skämt utan att somliga av de ledande inom den gamla studentvänstern faktiskt gjorde just det. Några av de gamla vänsterkämparna har senare bett om förlåtelse för sina ungdomliga vänstersynder, andra har skyllt sina tidigare politiska aktiviteter på bristande kunskaper eller på att de bara gick med därför att de var förälskade i någon som var med. Några gick in i mer försiktigt vänsterinspirerade organisationer eller partier och andra arbetar nu energiskt åt den höger de en gång hade tänkt sig få nöjet att halshugga.

Jo, jag drog mig också åt vänster under den här tiden, men jag svalde aldrig revolutionsromantiken och jag trodde inte för ett ögonblick att det fanns något stöd för en revolution i arbetarklassen, av det enkla skälet att jag hade tillräckligt många och grundliga kontakter där. Dessutom trodde och tror jag inte på det välsignelsebringande i revolutioner och jag kunde alldeles för mycket om tillståndet i världen för att hänge mig åt några illusioner om det fantastiska och fria Sovjet eller Kina. Jag har vidare aldrig ansett att ändamålen helgar medlen. Jag ansåg då, liksom idag, att vägen måste vara en del av målet, i synnerhet som man aldrig någonsin kommer att uppnå något utopiskt tillstånd, varken ett kommunistiskt sådant eller ett liberalt eller konservativt. Alla de politiska utopierna är vackra och alla har de ganska förfärande praktiker att visa upp, och kanske just för att många av deras företrädare anser att ett vackert mål är värt hur mycket lidande som helst - för andra människor. I det här avseendet hävdar jag idag att vi i Skandinavien levde i världshistoriens bästa kompromiss mellan åren 1950 och 1990. Den var förvisso inte perfekt och den hade kunnat göras bättre, men den var ändå god för många fler än det nyliberala konkurrens- och utslagningssamhälle man bygger upp åt oss idag. Jag är dessutom tacksam över att jag fick leva mina bästa år i det som var en av historiens sällsynta och korta demokratiperioder. Av allt att döma är den slut nu.

Min politiska ståndpunkt, partipolitiskt obunden som jag förblev, grundade sig i framför allt två ställningstaganden, att alla människor är lika mycket värda och att jordens resurser är till för alla att ta del av och försörja sig på, inte bara till för en liten elit, att äga, exploatera och suga ut. Dessa ställningstaganden har jag inte sett några skäl att förändra sedan dess.


Vad jag blev till slut

När jag under sjuttiotalet, och under mitt miljöengagemang, förundrades över att "vetenskapen visste allt" så säkert, blev jag nyfiken på vad vetenskapen egentligen kunde säga oss och började studera ämnet vetenskapsteori. Fram till den tiden rådde en övertro på vetenskapen vad gällde att presentera oss de eviga sanningarna. Idag har detta, som så mycket annat, vänts i sin motsats och numer tycks alltfler tro att vetenskapen inte kan säga oss någonting alls, att den bara är ett tänkesätt bland miljoner andra, och ett som varken är bättre eller sämre än alla de andra. I båda fallen har överdrifterna varit legio och dagens relativism och nihilism är inte mindre förtryckande än gårdagens positivistiska tvärsäkerhet. De mystiska vetenskapskritiska rörelser som växer upp idag, religiösa, fanatiska, kommersiella, har för det mesta allvarliga och skrämmande irrationalistiska och antiintellektuella slagsidor. Även om vetenskap förvisso inte producerar de slutgiltiga och eviga sanningarna så är ett vetenskapligt förhållningssätt, systematisk forskning och undersökning och kritisk prövning av hypoteser innan de förkastas eller accepteras, ändå den bästa garanten mot galenskap.

Mina studier i statskunskap, politisk idéhistoria, psykologi och sociologi, i kombination med menageriet hemma, ledde mig vidare och in på frågan om hur tankar och föreställningar flöt mellan biologin och samhälls - och beteendevetenskaperna. När vi skaffade oss våra första djur gjorde jag som jag brukar, gick grundligt tillväga och försökte lära mig vad för slags kreatur vi hade och hur man skulle förstå sig på dem. Det föll sig då naturligt att börja läsa Konrad Lorenz, den store etologen. Min förundran blev stor då jag upptäckte hur väl Lorenz etologiska teorier stämde överens med den klassiska konservativa politiska ideologin, den med rötter i Hobbes och Burkes tänkande. Så småningom skulle detta läsande resultera i en forskning och avhandling om Lorenz och Tinbergens vetenskapliga arbeten och teorier, de två stora förgrundsgestalterna inom etologin vid den tiden.

Idag får jag väl betrakta mig som en fristående forskare, vilket har sina fördelar även om man inte får någon pension att vara med och spela på börsen med. Eftersom de flesta som haft en sådan knappast har blivit rikare sedan de tvångsanslöts till börsen är detta kanske inte något att sörja över.

Fram till hösten 2004 undervisade jag, som timavlönad lärare, på några olika institutioner, bl.a på Borås Högskola, där jag hade kurser i ämnet vetenskapsteori och i vetenskaplig metod och tyckte att det var mycket stimulerande. Inför hösten 2004 har man emellertid genomfört ett sparprogram på Borås Högskola, varför man har ersatt mig på dessa kurser med en fastanställd arekeolog. (Det är väl detta som kallas "kompetenssamhället", att alltfler tvingas göra mer för samma lön och dessutom syssla med det de inte kan, medan de som kan avpolletteras).

Hur som helst, de studenter och teknologer som jag träffade på dessa kurser bidrog med mycket till min livskvalitet och kunde jag ge dem lite tillbaka som de har glädje eller nytta av så gjorde jag kanske något gott - i det lilla.


Ett stort tack således till alla studenter och teknologer jag träffat genom åren, till alla kursdeltagare och till åhörare jag mött på konferenser och föreläsningar. Även korta möten med er har berikat mitt liv

En ros och ett tack också till docent Göran Wallén, docent Jan Bärmark och FD Sven Westerlind samt till professor emeritus Håkan Törnebohm för stöd och uppmuntran under min tid som doktorand, amanuens och senare under min tid som studierektor för Institutionen för Vetenskapsteori i Göteborg.


Tacket till de senare personerna innebär inte att de står för samma åsikter som jag eller att de på något sätt är ansvariga för vad jag gjort, skrivit eller sagt eller eventuellt kommer att göra i framtiden. De tackas enbart för att de i sann vetenskaplig anda tillåtit många olika åsikter och varit ärliga och öppna, ett lika beundransvärt som sällsynt förhållningssätt.

Till toppen

Nästa sida "Meriter"


Sidan lades ut 22/1 2002
och uppdaterades 9/4 2005


Sidan är försedd med en osynlig
räknare som använder sig av cookies.
Klicka här för mer information.