Denna sida är en del av Kerstin Berminges hemsida

KVINNODISKRIMINERINGEN
Synpunkter om kampen
mot feminismen

Idag är det ovanligt att höra styrande män tala mot feminismen, som de gjorde för sjuttiofem år sedan. Istället anställer numer de större företagen, liksom propagandaorganisationer som agerar mot feminismen, ofta kvinnor för att föra fram sina antifeministiska synpunkter.

Draget är genialt. Å ena sidan får dessa kvinnor svinga de förtryckande männens svärd, å andra sidan kan de användas som exempel på att kvinnor visst kan göra karriär (och få höga löner) om de bara är tillräckligt kompetenta!!!
”Se på mig”, kan de säga, ”har inte jag gjort karriär kanske?”
”Se på vår duktiga fru X, säger männen som anställer den: ”Är de inte belägg för att intelligenta kvinnor med framåtanda kan bara de vill och att vi anställer sådana!”

Problemet är att det är männen som bestämmer kompetensens innebörd, i det här som i de flesta andra fall. Här består den i ”en god förmåga att bekämpa feminism och kvinnors krav på jämställdhet!”

Tack och lov vill inte alla kvinnor göra karriär på dessa villkor! I så fall stod vi alla fortfarande vid spisen och födde barn oavlönat och totalberoende av mäns godtycke.


Den undflyende kvinnodiskrimineringen
Kvinnodiskrimineringen är en undflyende ande på flera än ett sätt. Den syns tydligt på den statistiska nivån men upplöses i ett absolut intet så fort vi kommer ner på den individuella nivån. Där finns det inte en enda diskriminerad kvinna, bara inkompetenta sådana, bara kvinnor som inte gör lika viktiga insatser som män eller som har andra defekter som gör att de inte avancerar. Ändå har kvinnor idag i genomsnitt högre utbildning än män!

Till de defekta kvinnorna räknas då alla de där kvinnorna som ”inte vill”, som ”föredrar lågavlönat råslit”, ”som inte är tillräckligt aggressiva eller framåt” eller ”som väljer att serva en man eller att föda och ta hand om barn istället för att göra karriär”.
Det är helt enkelt ingen måtta på alla de fel och brister kvinnor är begåvade med och som förhindrar att de får ta samma del av samhällets privilegier och förmåner som männen. Felen med dem har bara varierat lite genom tiderna men fel på dem har det varit åtminstone ända sedan kvinnokampen kom igång på allvar för snart 200 år sedan.


Synd om pojkarna
För att inte tala om dagens gryende trend att tycka synd om pojkarna. ”De har sämre betyg i skolan. Därför måste vi nog börja kvotera in pojkar till högre utbildningsanstalter”.
Tänk, det gjorde man redan på min tid. Pojkar kom in på både realskolor och gymnasier med lägre betyg än flickor på femtiotalet. Fyrtiotalsgenerationens män började kvoteras fram redan där. Det talar de flesta av dem tyst om idag. De vet inte säkert inte ens om det och hörde de om det då, så har de nogsamt glömt det. De är inte ensamma om att glömma sådant som är lite obehagligt.

Själv blev jag mycket upprörd över detta sakernas tillstånd på den tiden jag sökte in på realskolan. Jag hotades visserligen inte av denna kvotering men fann den ändå ytterst orättvis. Varför? frågade jag. Jo, för att det var ju pojkarna som skulle arbeta och bli familjeförsörjare och dessutom mognade de ju senare och visade sig i slutänden ändå duktigare än flickor, därför var man tvungen att kvotera in pojkarna. Det var ju inte rimligt att de högre skolorna utbildade en massa flickor som ändå bara skulle bli hemmafruar och ta hand om barnen så småningom medan pojkarna, dem som samhället behövde, ställdes utan den utbildning de behövde så mycket bättre.

Nej det är inte synd om pojkar. Bra eller dåliga i skolan, bättre eller sämre utbildning, de föds ändå med en lott i ett lotteri med många fler och högre vinster än det lotteri flickor får en lott i vid födelsen.


Om att ställa yngre kvinnor mot äldre kvinnor
Jag känner mig definitivt inte diskriminerad, säger unga kvinnliga studenter ofta till mig (dessvärre de flesta som jag diskuterar frågan med) och menar att de inte kommer att bli lika diskriminerade som min generations kvinnor blivit.
”Vi”, säger de, ”kommer inte att acceptera det som er generations kvinnor accepterade” (felet ligger alltså även i deras föreställningsvärld hos oss kvinnor, men bara hos oss dummare äldre kvinnor).
Vad tänker sig dessa unga kvinnor att vi skulle ha gjort? Tagit med oss pistolen in till chefen när vi sökt ett arbete, det som istället gick till en yngre och/eller mindre kvalificerad man. Hotat: Endera får jag jobbet eller så kommer du aldrig att få en chans att befordra någon mer?

Det är inte konstigt att unga kvinnor inte känner sig diskriminerade. Diskrimineringen är så försåtlig att den slår till på allvar först när vi kvinnor blir lite äldre och verkligt kompetenta, när vi kan börja konkurrera med de jämnåriga männen, eller med dem som bara är lite äldre, om de kvalificerade arbetsuppgifterna, i somliga fall med något yngre men utvalda, kvoterade, manliga påläggskalvar.

De flesta kvinnorna i min generation hade inte heller tänkt sig att bli diskriminerade. Vi var lika övertygade som dagens unga kvinnor om att tiderna hade förändrats och att den diskriminering som hade drabbat våra mödrar inte skulle drabba oss själva. Vi märkte heller ingenting av någon diskriminering som unga studentskor eller som unga kontorsslavar. Vad många av oss, däribland jag, fick uppleva senare, hade vi inte förväntat oss.

Först många år senare i livet insåg jag, att när den äldre chefen, han i femtioårsåldern eller däröver, lade armarna om mina tjugosjuåriga axlar och berömde mig för mina insatser, handlade det om något helt annat än om en den jämlika och icke-diskriminerande behandling som jag trodde att jag utsattes för.
För det första var jag alldeles för ung och oerfaren för att kunna hota femtioåringen själv, så han kunde utan vidare kosta på sig att berömma mig, i synnerhet som jag dessutom var för ung och för oerfaren för att ens hota hans manliga påläggskalvar.
För det andra, och det var i själva verket detta det handlade om, tycker herrar i den åldern ofta om att lägga armarna runt axlarna på unga kvinnor eller flickor - av helt andra skäl än att de är jämställda och vill uppmuntra flickorna i deras strävanden att göra bra ifrån sig och avancera.

Vi kan visserligen hoppas, men knappast på allvar tro, att det kommer att bli helt annorlunda de närmaste trettio åren.
- Men finns det inget hopp då? säger den unga och nyss så optimistiska kvinnan.
- Jovisst, gå samman flickor, fortsätt kvinnokampen, och vill ni inte göra det och saknar ryggrad, ta ett jobb som handlar om att motarbeta era medsystrar, det brukar betala sig rejält!

Till toppen




Sidan utlagd 18/3 2002,
uppdaterades 9/4 2005

Sidan är försedd med en osynlig
räknare som använder sig av cookies.
Klicka här för mer information.