Denna sida är en del av Kerstin Berminges hemsida



Lugnande medel, utbrändhet och panikångest!

En personlig betraktelse!
av Kerstin Berminge

(April 2003)

Nu har man upptäckt att vi har olika gener.
Fast det har vetenskapen förstås vetat i mer än 75 år!
Hur kan den samlade läkarkåren ha missat detta?

Mitt förhållande till lugnande medel!

Första gången jag fick ett recept på ett lugnande preparat var 1979 (egentligen andra gången, läs PS 2 nedan tillagt 26/2 2004). Jag hade plötsligt fått värk i hjärttrakten och jag trodde att jag höll på att få en hjärtattack. Sökte alltså upp en läkare och bad om kontroll av hjärtat.
EKG!
Visade ett lugnt och stadigt tickande hjärta. Kurvan, som knackades fram på ett papper bredvid mig, var imponerande jämn och vacker, inte minsta lilla ojämnhet, inte minsta lilla hack.
Läkaren skrattade och förklarade att det där hjärtat skulle slå tills jag blev 90. Lite frågor, om hur jag mådde på ena och andra sättet, så kom den avgörande frågan, den som gjorde att jag fick klart för mig vad jag led av:
- Rapade jag mycket?
Jo, det gjorde jag ju!
Aha - magkatarr (som det kallades då)! Där fick jag förklaringen till de underliga hugg i hjärttrakten som hade drabbat mig med jämna mellanrum, under i stort sett hela mitt vuxna liv och som jag bara funnit mig i, betraktat som en del av livet, en del av projektet att vara människa, krupit ihop när de kommit och hållit andan någon halv minut, tills de gick över, och sedan nonchalerat dem! De kom ju inte så ofta, ibland kunde det gå år mellan huggen och inte var de så väldigt smärtsamma heller.
Läkaren behövde inte säga något och vad jag minns gjorde han inte det heller, jag visste redan. Han ville sjukskriva mig, (jag vägrade, hade inte tid att vara sjukskriven,) och beordrade mig att koppla av några veckor och ta det lugnt, låta maken diska och bara ta långa sköna skogspromenader och läsa en och annan trevlig bok, men jag skulle få ett litet recept också, som skulle hjälpa mig.
Jag konstaterade att det var ett lugnande medel. Visst, var det, men jag behövde det för att kunna slappna av och bli bra, försäkrade läkaren.
Jag gick hem, rev receptet, kastade det i soporna och gjorde upp en magvänlig meny för den kommande veckan. Ledsam var den, men smärtan i hjärttrakten (förstod helt plötsligt varför det kallas "heartburn" på engelska) var rätt plågsam den här gången, så något måste göras och det skulle inte bli knaprande av lugnande medel.
Det blev tråkig kokt fisk och kokt potatis, kokt kött, kokta ägg, inget kaffe och färre cigaretter. Några dagar bara så var den akuta värken över och sedan lärde jag mig att dricka pulverkaffe - usch i början, men det blev färre koppar på det sättet än när jag kokade mig en kanna på förmiddagen, som jag pimplade ur hela dagen, medan jag satt och skrev på min avhandling.

Jovisst, magkatarren har gjort sig påmind med jämna mellanrum, alltsedan dess, och var gång har den botats med samma tråkiga men absolut ofarliga metod, snäll mat och inget kaffe under någon veckas tid! Ibland har även Samarin ingått i kuren. Det ger för det mesta en omedelbar lindring.


En halv miljon människor står på lugnande medel!

Jag trodde att alla förnuftiga vuxna människor vägrade stoppa i sig lugnande medel. Det gör de inte har jag senare insett, men inte förrän mamma blev noddrogad till dödens rand. Hon tålde inte Bensodiazepiner utan blev mycket illa däran av dem. Fast läkaren envisades förstås med att hävda att hon inte alls var sjuk på grund av de droger hon proppades full av, men när jag lyckats tvinga fram utskrivning av preparaten frisknade mamma till igen.
Kampen för mamma innebar att jag skaffade mig all information jag kunde komma åt om de här preparaten. Vad gäller Bensodiazepinerna, som varit i bruk under snart ett halvt århundrade, fanns det gott om information. Med de nya SSRI-preparaten, (Prozac som de ofta kallas fast de inte heter så på svenska) är det värre eftersom de inte använts mer än under något tiotal år ännu.
Fullproppad med information om biverkningar av de här preparaten, och med min mammas exempel i bakhuvudet, började jag se på och betrakta människor i min omgivning med nya ögon.
Där fanns exempelvis den där gamla studiekamraten, som varit så otroligt jobbig under många år, som ringt och beklagat sig, som inte tycktes mottaglig för rationella argument, som till slut blev så jobbig att man inte orkade tala med henne ens, stod hon måhända på sådana här preparat? Var hennes underliga beteende och konstiga åkommor möjligen förorsakade av de lugnande preparat hon kanske fick?
När hon ringde igen, efter att det varit tyst från henne under några år, ställde jag frågan rakt på sak.
- Vad går du på för lugnande medel?
Milda makter, det var hela listan, allt på en gång - och maxdoser av alltihop!
- Hur länge har du stått på de här medlen då? Gick du på sådana redan när vi studerade?
Visst hade hon gjort det.
Pang! Nu stämde bilden av Ylva (fast hon heter något annat). Jag hade redan då tyckt att hon var lite konstig, så skruvat positiv och, ja rent manisk i vissa avseenden. Några år senare förändrades hon, blev alltmer deprimerad, började få ont överallt, mådde pest, blev övergiven av sin sambo, slutade studera, blev sjukskriven och därefter har hennes liv varit en tjugofem år lång och fortfarande pågående tragedi, en enda tröstlös vandring mellan olika samhällsinstanser, för att få hjälp, med det ekonomiska, med kroppen som värkte och med psyket som inte fungerade. Idag, drygt femtio år gammal, har hon ingen livmoder, den opererades bort, gud vet av vilken orsak (hon hade i alla fall inte cancer i den). Hon kan inte hålla tätt, överhuvudet taget, inkontinensbesvär är bara förnamnet. Hon har tappat de flesta av sina tänder (gör man av narkotika, eftersom den förorsakar muntorrhet, får man också av Benso!).
Jag ser plötsligt samma symtom hos Ylva som dem min mamma drabbades av, men mycket snabbare än Ylva (äldre tål sådana här preparat sämre än yngre).

Jag ryser. Ylva har fått hela sitt liv förstört av Benso och SSRI. Allt det onödiga lidande hon fått gå igenom och ingen har så mycket som andats till henne om att somliga av alla hennes psykiska och kroppsliga besvär kan vara biverkningar av de lugnande medel som hon blivit totalberoende av.

Jag ser fler och fler av dem omkring mig, människor som förändras och börjar bete sig konstigt. Jag har sett dem först bli maniskt glada och positiva för att senare bli deprimerade och drabbas av kroppssmärtor av olika slag. Jag träffar invandrare som inte förmår lära sig någon svenska, "det fastnar bara inte", klagar de. De går på Sobril eller något annat preparat, preparat som uppenbarligen nedsätter förmågan att lära hos en del människor, som bedövar deras hjärnor så att de inte fungerar som de borde. Dessutom har de ont i kroppen, inte sällan ryggsmärtor men även andra konstiga smärtor som läkarna inte hittar någon orsak till utan som de skriver ut mer lugnande mot!

Visst finns det människor som verkligen behöver lugnande mediciner, men nog förefaller det mig som om väldigt många som får sådana inte borde äta dem och nog förefaller det mig som om den uppföljning av preparaten som all information om desamma strängt föreskriver, nästan inte alls förekommer. Läkare säger, tvärtemot läkemedelsproducenternas egna rekommendationer, att de här läkemedlen är helt ofarliga och de kan tas hela livet utan problem, ja att patienterna måste räkna med att gå på dem resten av livet i många fall.


Utbrändhet?

Jag börjar ana hur det fungerar, om inte i alla fall så sannolikt i förfärande och alldeles för många sådana:
Det är jobbigt på arbetet, dels ska man rationalisera bort en del personal och kanske just jag blir arbetslös, hur ska jag då klara ekonomin?
Dels har alltfler chefer börjat behandla sina underställda allt sämre, det kan man göra idag när det finns mängder av arbetslösa människor och då de flesta tar vilka arbeten som helst, (tvingas ta dem ibland) hellre än de blir arbetslösa. Det finns ju inga andra jobb att få.
Kan inte sova, oron gnager och det är omöjligt att koppla av på kvällen. Går till doktorn, får insomningsmedel, Stilnoct, ett bensoliknande och mycket populärt preparat. Tar det, somnar och det lättar. Men det går inte att sluta med medicinen, för då återkommer sömnlösheten. (De här medlen är nämligen vanebildande för somliga människor och en hel del människor drabbas av abstinenssymtom när de försöker sluta med tabletterna.)
Efter en tid kommer andra biverkningar, som både av den drogberoende och av läkare som denna söker, tolkas som oberoende sjukdomar. Nu blir det lugnande medel också, och så blir den ena villan värre än den andra. Efter en tid värker hela kroppen och då blir det större doser av drogerna, de preparat som i själva verket ger de kroppsliga problemen. Snart är personen "utbränd", kan inte tänka klart, kan inte koncentrera sig (koncentrationssvårigheter är en av de erkända biverkningarna av de här preparaten, såväl som av överansträngning). Nu blir det sjukskrivning och mer medicin. Så sitter "patienten" fast, i ett drogberoende som skadar, som inte erkänns, i biverkningar som kan vara mycket plågsamma, i social isolering som kan bero på att man inte orkar med att träffa andra, men som också kan bero på att man börjar bli personlighetsförändrad och påfrestande för omgivningen.
Somliga försöker sluta med preparaten, men får så plågsamma abstinensbesvär att de börjar igen, de får inte hjälp att sluta på ett förnuftigt och ofarligt sätt. Det kan nämligen vara farligt att sluta plötsligt med de här preparaten. Man ska alltså absolut inte sluta abrupt med dem utan skaffa sig kunnig hjälp, som finns att få på vissa ställen. (Man kan gå in på Kilens hemsida exempelvis och få råd eller tips)


S.k panikångest!

Det får man också lugnande emot, anses vara psykiskt! Mamma blev allt sjukare. Jag fick klart för mig att hennes problem, att hon plötsligt inte kunde gå utan att ramla, att hon blev allt tröttare, att ansiktet ramlade ner och att hon trodde att hon höll på att bli blind, att jag inte fick krama henne för då skrek hon av smärta, att hon inte kunde svälja utan stoppade undan tuggorna lite här och där m.m., berodde på de lugnande preparat man hade stoppat i mamma sedan flera månader. Jag måste få ett stopp på eländet annars skulle mamma snart bryta lårbenshalsen, drogas ner totalt, få andningsproblem, lugninflammation och dö inom något halvår. Det blev en mycket otrevlig och flera veckor lång konfrontation med hennes läkare och sköterskor.

Jag mådde pest. Kunde inte sova., kunde inte koncentrera mig på mina dagliga övriga sysslor, oroade mig bara för hur det skulle gå med mamma, att jag inte skulle lyckas få stopp på medicineringen av henne innan det var för sent.

Då, drabbades jag av något nytt - mycket otrevliga kramper. De kom nattetid, började som en känsla av att halsen snördes ihop. Fortsatte som begynnande kramp i ryggen som spred sig framåt runt bröstkorgen och då kändes det som ett band som drogs åt så att jag inte kunde andas, samtidigt som det gjorde gruvligt ont i bröstet.
Jag satte mig upp i sängen och kippade efter luft samtidigt som jag tänkte "Jaha, nu det tar slut, jag kommer att dö nu, sittande i här min säng". Jag var helt övertygad om att det handlade om en hjärtinfarkt.
Krampen gick över men det gjorde ont i rygg och bröst en timme efter attacken. Dagen efter kände jag ingenting, så jag valde att glömma bort saken, förklara bort den som stress, eller som något som fick utveckla sig som det ville. Så roligt är ju inte livet numer i alla fall.
Det gick några dagar, så kom samma attack tillbaka igen, även denna gång när jag gått till sängs. Det gick som förra gången. Det tog ytterligare några dagar, så var det dags igen. Jag började känna mig övertygad om att mina dagar var räknade men struntade i det. Vad levde jag för numer, för att slåss mot läkare som höll på att ta död på mamma, för att oroa mig över min framtida möjlighet att försörja mig. Det kunde kvitta om det tog ett abrupt slut. Men trots allt, de här anfallen var mycket plågsamma och jag började bli rädd att gå till sängs, rädd att de skulle komma tillbaka i natt igen. Fjärde eller femte gången det började, reste jag mig och gick runt i huset, istället för att bara ligga stilla och vänta på att krampen skulle greppa runt hela bröstet och smärtan skulle börja uppträda igen. Då hände något - jag rapade ordentligt ett par gånger och kände hur den begynnande krampen avtog istället för att eskalera.
- Oj oj, det var magkatarr igen, värre än någonsin bara! Nästa gång de första symtomen gjorde sig gällande gick jag direkt ner i köket och tog mig ett stort glas Samarin, och anfallet avklingande innan det hade hunnit blomma ut.
Saken var klar. Nu började jag fundera på vad folk upplevde under det som har fått benämningen "panikångest", jodå, somliga som beskrev tillståndet beskrev nästan exakt det jag hade upplevt.
Jag, som aldrig varit hypokondrisk och egentligen alltid haft en god förmåga att förtränga alla kroppsliga åkommor som drabbat mig, sökte aldrig läkare för problemet, hade jag gjort det hade jag fått JUST LUGNANDE MEDEL, eftersom man inte hade hittat några fysiologiska fel på mig.
Det var bara att ta till den gamla vanliga snällmaten någon vecka och hoppas att omständigheterna skulle förbättras så att jag åter kunde leva ett normalt liv, sova lugnt och också ha lite trevligt då och då.

Sedan man äntligen slutade proppa mamma full med lugnande och hon hade återhämtat sig bättre än jag vågat drömma om, började de här anfallen komma alltmer sällan och nu har jag inte haft antydan på över ett år. Så enkelt kan det vara i många fall, men det förstår tydligen inte den nya tidens läkare, som nog snarare borde kallas fysiologimekaniker. Vad i all världen lär de sig på läkarutbildningen? Att läsa de första raderna i FASS??

PS: I slutet av förra veckan, augusti 2003, fick jag nackspärr, hade troligen sträckt nacken i samband med att jag målade bräder. Det utvecklades till den värsta nackvärk jag erfarit. Jag kunde stå och sitta och gå (försiktigt) men jag kunde inte ligga ner för då skrek jag av smärta. Jag har haft ryggskott tidigare och visste vad det handlade om, att jag hade fått en rejäl muskelinflammation som spred sig till alltfler muskler i nacken och hals. Försökte äta vanliga huvudvärkstabletter för att få lite lindring och för att kunna slappna av så att musklerna fick en chans att återhämta sig och inflammationen att läka. Det hjälpte inte. På måndagsmorgonen ringde jag till vårdcentralen och fick komma dit direkt. Jag behövde starkare värktabletter. Jodå, det fick jag, men gissa vad läkaren, en mycket sympatisk sådan, också ville skriva ut - jo ett "muskelavslappnande" medel !!! Min fråga om det handlade om ett SSRI-preparat besvarades jakande. Det hade jag inte fått veta om jag inte hade frågat, och frågade gjorde jag för att jag numer är ganska insatt i området.
Behöver väl inte tala om att jag inte tog emot ett sådant recept. Den här gången talade jag bara direkt om för läkaren att det receptet behövde hon inte skriva ut för sådana preparat äter jag inte. Värktabletterna var dunder, narkotikaklassade förstås men jag behövde dem verkligen. Jag tog halv rekommenderad dos och två dagar senare var nacksmärtan borta - med hjälp av endast 6 värktabletter och utan att jag hade slagit in på SSRI-vägen.

En mig närstående person, som drabbades av ryggvärk för några år sedan, på grund av felaktig arbetsställning vid datorn, började äta SSRI, ett "muskelavslappnande" medel hade läkaren sagt - förstås (inte ett ord om att det handlade om antidepressiva)! Hon fick utslag i ansiktet och hemska blåsor i munnen av tabletterna och dessutom drabbades hon av yrsel, kunde inte bero på dessa hävdade läkaren och skrev ut ett annat SSRI-preparat. Det fungerade lika illa. Personen slutade totalt med tabletterna efter att ha gått på dem under några veckor. Hon hade inte för ett ögonblick associerat de mediciner hon fick till de medel som min mamma nästan hade dött av, något hon kände väl till. De här preparaten hon fick var ju bara "muskelavslappnande".
Med utsättandet av tabletterna kom abstinensbesvären, i hennes fall framför allt en djup depression som varade ett halvår. Hon ville inte leva längre. Hon hade aldrig varit deprimerad på det sättet tidigare och i hennes fall kunde man inte hävda att depressionen var en återkomst av den ursprungliga sjukdomen, den som man medicinerat henne mot. Hon hade medicinerats mot ryggsmärtor beroende på felaktig arbetsställning vid datorn, inte mot depression eller s.k. panikångest!!!! Hon berättade senare för mig att hon inte kunnat begripa varför hon blev så otroligt nedstämd och så totalt tappade livslusten - fast hon inte hade någon påtaglig anledning att bli deprimerad!
Just denna utsättningseffekt, som drabbar somliga, är numer känd och erkänd - utanför Sverige!!!!

PS: (26/2 2004) När min man läste igenom det här för en kort tid sedan, påminde han mig om att jag ju hade berättat för honom att jag fått recept på Valium en annan gång också, före hans tid. Jo, det var så sant, det fick jag när jag var student.
Jag flyttade till Göteborg 1969, med min då femåriga dotter, efter en skilsmässa och började studera vid universitetet därstädes. Jag blev väldigt isolerad eftersom jag inte kunde delta i några studentaktiviteter och därför inte fick några nya bekanta varför jag föll ner i mitt livs värsta depression. Jag gick på mina föreläsningar och jag klarade mina tentor, men framemot slutet av första terminen kände jag mig fullkomligt under isen. Lyckades ta mig upp och få iväg dottern till dagis, och sedan lade jag mig på sängen och stirrade i taket. Livet kändes helt värdelöst. Efter några veckor insåg jag att jag behövde hjälp och ringde till universitetskuratorn, grät floder i telefonen. Fick komma dit, berättade om min situation.
- Den, sade hon ska vi göra något åt. Vi ska se till att du får en studentbostad (jag hyrde i andra hand i utkanten av Göteborg), men jag tycker att du ska prata med studentpsykiatrikern också. Så bokade hon tid direkt.
Några dagar senare satt jag framför psykiatrikern och blev utfrågad om mina föräldrars förhållande och om min barndom. Tyckte det var urkorkat. De hade ingenting med min nuvarande situation att göra och förstås, jag gick därifrån med ett recept på Valium i väskan. Det var alltså första gången jag rev sönder ett recept på lugnande medel.
Några dagar senare ringde kurator. Hon hade ordnat mig en studentbostad i Högsbo. Där flyttade jag in första januari, när vårterminen började, och dessutom började dubbelläsa för att ha mer att göra och slippa vara så mycket ensam.
Flytten dit blev räddningen. Nu fick jag kontakt med ett par underbara människor, i studentlägenheten under min. De ställde upp som barnvakter ibland så att jag kunde gå ut och vi drack te tillsammans då och då. Bara känslan att de fanns i våningen under och att jag kunde gå ner till dem om jag kände mig ledsen och nere räckte för att jag skulle må mycket bättre och känna mig mycket mindre ensam. Jag räknar dem fortfarande till mina bästa vänner, även om vi tyvärr träffas ytterst sporadiskt numer.

Jag har alltså fått lugnande medel utskrivna till mig tre gånger i mitt liv, och i inget av dessa fall var dessa preparat befogade. I det första fallet var det kuratorns handfasta ingripande, som gav mig andra boendeförhållanden, som räddade mig, i det andra fallet var jag inte deprimerad eller nedslagen utan hade magkatarr p.g.a stress, i det tredje hade jag sträckt nacken.
Läkemedelsföretagen utvidgar vartefter listan över indikationer för utskrivning av deras preparat, idag huvudsakligen SSRI. Det kan ju knappast ha varit en slump att både min närstående och jag fick recept på sådana preparat under beteckningen "muskelavslappnande", av två läkare i olika städer och utan att ordet "antidepressiva" nämndes.

Det här sättet att skriva ut preparaten har läkare förstås fått lära sig från läkemedelsföretagens propagandister, dem de träffar över av läkemedelsföretagen betalda laxmackor eller på de av samma instanser betalda lyxresorna. Här har läkemedelsföretagen verkligen hittat ett idiotsäkert sätt att skaffa sig fler framtida konsumenter, nämligen alla dem som drabbas av allvarliga depressioner (som somliga tycks göra) efter att de slutat äta vad de trott vara oförargliga "muskelavslappande medel"! Man kan vara intill 100% säker på att hade min närstående gått till läkare med den ovan nämnda utsättningsdepressionen så hade hon fått recept på just SSRI - mot depressionen, och i värsta fall även Benso - under inkörningstiden, innan SSRI-preparaten hade hunnit börjat verka (somliga mår tydligen ännu sämre under första tiden på SSRI), en metod som tycks vara vanlig i sammanhanget och som inte gör den ohejdade och oreflekterade förskrivningen av de här preparaten mindre ruskig.

Till toppen

Tillbaka till "Tankar"


Sidan utlagd 7/8 2003


Sidan är försedd med en osynlig
räknare som använder sig av cookies.
Klicka här för mer information.