|
Denna sida är en del av Kerstin Berminges hemsida
E-post till Kerstin Berminge
VARFÖR FUNGERAR
INTE ÄLDREVÅRDEN?
Naturligtvis finns det flera orsaker till att äldrevården fungerar så utomordentligt illa i många kommuner. Den första och en av de viktigare är de senaste tio årens omfördelning av samhällets samlade resurser, från de sämre ställda till de starka och rikare. Det är dock inte denna faktor jag vill diskutera här men några ord om den politik som man tillämpar idag är ändå på sin plats som inledning.
Trots att det förvisso är möjligt att göra mer om man får mer resurser, så finns det mycket man skulle kunna göra även inom ekonomiskt snäva ramar. Man skulle kunna spara mängder med pengar på att vidta rätt åtgärder. Istället låter man snålheten bedra visheten och åstadkommer värre elände än de bristande och minskande resurserna framtvingar. Här är utläggandet av alltmer ansvar på kommunerna en ren katastrof, i synnerhet om man, som statsmakterna har gjort, drar in på kommunernas resurser samtidigt.
BRISTANDE KUNSKAPER
HOS POLITIKER
Med kommunreformen kom nämligen allt ansvar att falla mellan två stolar. Kommunpolitiker skyller på staten som försämrar kommunernas ekonomi. Riksdag och regering skyller på kommunerna och säger sig inte kunna lägga sig i hur kommuner sköter det som är deras ansvar och innevånarna har egentligen inga möjligheter att påverka politiken under dessa omständigheter.
Dessutom har reformerna inneburit att man har lagt över ansvaret på många som inte har den kompetens som behövs för att utöva detta ansvar på ett bra och effektivt sätt. Det räcker inte med god vilja. De beslutande politikerna måste kunna något också. De måste både vara fackexperter, inom området de har ansvar för, och ekonomer. Sådana personer finns inte så många i landet, och ute i småkommunerna finns det mestadels inga alls.
Den moderna managementinriktade målstyrningen, som all politik handlar om idag, fungerar illa under sådana omständigheter. "Se här har ni målet som ni ska uppfylla", säger riksdag och regering till kommunerna, "ni får göra hur ni vill för att nå dem, men ni ska enligt lag nå dem". Detta vore väl gott och väl om kommunpolitikerna hade kunskaper om hur de skulle uppnå målen eller om de åtminstone hade insikter och kunskaper nog att knyta kompetens till sig. Det har de dessvärre sällan.
Politikerna vet inte hur äldrevården faktiskt fungerar och även om de har erfarenheter av den, genom egna gamla föräldrar som vårdas där, så vet de inte hur en god vård borde bedrivas och hur illa de gamla mår av felaktig vård. De har vidare ingen aning om hur mycket de anhörigas lidanden, på grund av dålig äldrevård, kostar samhället och hur mycket billigare en god äldrevård kunde bli bara på det området. Fast sjukkassan är ju ett annat konto och inte en kommunal kostnad så varför ska kommunpolitiker bry sig om den kostnaden?!!
Våren 2002 ämnade min hemkommun stänga just det dagcenter för gamla och lätt dementa som min mamma gick på något halvår och gladde sig så över. Man skulle därmed spara 700 000/år förklarade man och kommunen måste spara. Istället skulle man låta de gamla med dagcenterbehov komma in hos de ordinarie gruppboendena, där en slags dagverksamhet skulle bedrivas istället.
Man tror knappt att det är sant.
Varje åldring på ett äldreboende kostar i runda tal 400.000/år (enligt uppgifter från de politiker som ville stänga äldrecentret). Det behövs bara att man kan skjuta upp behovet av gruppboende något halvår för några åldringar varje år, på grund av dagcentrets verksamhet, så har man tjänat in den summa som man menade sig kunna spara. I själva verket kan ett dagcenter, av den typen man ville stänga, skjuta behovet av gruppboende flera år framåt för ett större antal åldringar. Det är nämligen väl känt, bland dem som kan området, att riktig och avpassad aktivering av dem som börjar bli dementa gör att deras sjukdom inte förvärras lika snabbt som om de felbehandlas eller inte aktiveras. Dessutom kan några timmars avlastning ett par gånger i veckan leda till att vårdande anhöriga orkar längre, inte knäcks lika snabbt av det tunga arbete det kan vara att vårda en dement person hemma (de flesta är ju makar som också är gamla och inte har samma ork som yngre personer). Detta skjuter också upp behovet av särskilt demensboende för ett antal personer.
Dessutom vet den som föreslår något sådant väldigt lite om de dementa åldringarnas själsliv och förmögenheter, försåvitt de inte är totalt känslokalla och i fullständig avsaknad empati.
För det första är trygghet viktigt för dementa, framför allt vad gäller de människor som omger dem. De blir mycket oroade om det kommer och går mycket främmande människor i deras dagliga miljö. Att sätta in lätt dementa och hemmaboende åldringar bland de gravt dementa gruppboende, och olika sådana olika dagar, skulle göra de svårare dementa på gruppboendena mycket psykiskt oroade.
För det andra skulle de lätt dementa, och fortfarande hemmaboende, må väldigt dåligt av att hamna bland svårt dementa människor, åldringar som är så dementa och neddrogade att de inte ens är kommunicerbara. Det skulle i det närmaste skrämma livet ur somliga av dem. Det är inget mindre än psykiskt misshandel av dem att göra så mot dem.
Ett sådant agerande skulle dessutom leda till att man medicinerar fler åldringar för deras oro och medicinerar dem med allt tyngre preparat. Det i sin tur skulle leda till att fler åldringar klappade igenom och krävde mycket mer, och för den anställda personalen påfrestande tung vård, som förstås också kostar mycket mer än en förnuftig vård.
Det som ser ut som en besparing av 700.000kr/år, skulle istället komma att kosta flera miljoner extra varje år och dessutom göra att många fler människor mådde mycket sämre. (Nu beslutade man att skjuta upp stängningen av dagcentret, av skäl som jag inte ska dra upp här och som är osannolikt avslöjande, men man kommer säkert att stänga det inom något eller några få år, och slänga ut en massa pengar för att kunna genomföra sitt beslut. Går det en gång prestige i något så må man ha hur goda argument mot politikernas ageranden som helst, de biter ändå inte.)
(Tillägg 31/8 2004. Som förväntat stängde man ner detta dagcenter efter en tid efter att jag skrev ovanstående. Vad man ersatt det med, om man ersatt det med något alls, vet jag dock inte.)
VÅRT, KOMMUNINNEVÅNARNAS ANSVAR
Vi innevånare har också ett ansvar, nämligen ansvaret att kräva av våra politiker att den gemensamma sektorn sköts så bra som möjligt och så att vi får bästa möjliga vård för resurserna, inte så illa att man får mindre och allt sämre vård för våra skattepengar.
Politikernas syn på det här kan vara förfärande. Den moderata representanten på det protestmöte som hölls när dagcentret skulle läggas ner, förklarade att vi som protesterade ju talade i egen sak och att de som politiker naturligtvis inte kunde ta hänsyn bara till våra intressen utan att de måste tänka på de andra kommuninnevånarna också.
Då undrar jag bara: Vem har intresse av att någon kommunal sektor sköts så att den samtidigt blir både sämre och dyrare än den skulle behöva vara? Är det verkligen bara vi, som just nu har åldriga anhöriga inom äldrevården, som har intresse av att kommuninnevånarnas skattepengar sköts så att de ger bästa möjliga äldrevård och så att de inte förslösas på dåligt fungerande verksamheter på grund av okunskap. Själv kan jag inte se annat än alla i kommunen boende har nytta av att man inte fördyrar vården samtidigt som man försämrar den!
Dessutom: De som inte har några anhöriga i vården just nu kommer troligen att få det snart eller så småningom och många av oss som har våra anhöriga där nu, och som är i femtioårsåldern, kommer snart att själva hamna där. Kort sagt så handlar det här om något som alla i kommunen berörs av och har intresse av, även om somliga inte insett det ännu. Det finns alltså alla skäl i världen för oss alla att protestera när vårdsektorn missköts och våra skattepengar kastas i sjön av rent oförstånd.
OKUNSKAPEN HOS LÄKARE
OCH SKÖTERSKOR
Även de allmänläkare, som är de som ofta har det medicinska ansvaret för de äldre på kommunernas äldrevårdinrättningar, är ibland chockerande okunniga. De är sällan specialister inom geriatrisk psykiatri. Efter sin läkarexamen får de i stort sett sin utbildning från läkemedelsföretagen, alltså från det jag numer kallar för det medicinindustriella komplexet.
De bjuds på informationsträffar, de får reklambroschyrer om nya mediciner och det skulle förvåna mig mycket om läkemedelsföretagens informatörer inte bortförklarar de biverkningar som faktiskt nämns i exempelvis FASS och Läkemedelsföretagens egen skriftliga information. Ska vi gissa att läkarna får höra att de där biverkningarna är så sällsynta att man i praktiken kan bortse ifrån dem, eller att "de där varningarna finns med bara för att företagen måste gardera sig mot skadeståndskrav", som i USA handlar om ofantliga belopp, med svenska mått mätt. I allra värsta fall serveras läkarna vinklade forskningsrapporter som säger att det inte finns några biverkningar alls.
En person påpekade för en läkare att hans mamma ju fick ett lugnande medel som man enligt FASS och läkemedelsföretaget som tillverkade preparatet, inte skulle ge tillsammans med en annan medicin mamman hade. Läkaren log lite som svar och suckade: "Jaja". Som om det där inte var något att bry sig om. Även denna mamma blev gravt förvirrad av den lugnande medicinen och hon var egentligen inte dement!
Allmänläkare är helt enkelt inte kompetenta att skriva ut de här preparaten. Många av dem tycks inte vara tillräckligt insatta i dessas konsekvenser för patienten och tycks inte reagera på beskrivningar av biverkningar som patienten drabbas av, inte ens på sådana biverkningar som erkänns av läkemedelstillverkaren.
Läkarna inom äldrevården skriver dessutom tydligen ut lugnande preparat och sömnmedel utan att ha sett patienten och enbart på beskrivningar från personalen inom vården (åtminstone gör de så i min kommun), och dessa beskrivningar kommer inte sällan från personal utan vårdutbildning. "Patienten är så orolig, patienten kan inte sitta stilla, patienten sover inte på hela natten" och vips så har personalen ett recept från läkaren - på Imovane, Stilnoct, Apodorm, Sobril etc. att stoppa i de intet ont anande åldringarna.
När så patienten blir ännu sämre av medicinen, som fallet var med min mamma och med många andra har jag förstått numer, så skriver läkaren ut ännu ett medel eller ordinerar starkare doser av samma medel, också utan att ha träffat patienten.
- Varför måste mamma äta sömnmedel, undrade jag när man, talade om för mig att hon hade börjat få sådana.
- Hon är ju så orolig och sover inte på hela nätterna.
- Vadå? Menar du att hon inte sover alls, att hon är uppe och travar hela natten?
- Kanske inte hela natten men...
Efter att ha klämt personen ifråga litet till, framkom det att det hände då och då att mamma kom ut till personalen på efternatten och undrade vad klockan var. Något "sover inte på hela natten" var det inte fråga om. Men uppenbarligen skriver läkare ut sömnmedel på dylika och slarvigt formulerade beskrivningar av de gamlas beteenden.
I läkemedelsföretagens information på nätet, om de här preparaten, påpekas nästan undantagslöst att de endast är till för korttidsanvändning, alltså får personalen ett "vid behovsrecept". Det tolkas tydligen ibland, enligt vad mammas journal avslöjade, som att det är bra om man låter bli att ge pillret någon dag ibland!
Dessutom står det att man alltid måste utvärdera hur patienten reagerar på medicinen för att undvika negativa konsekvenser. Denna utvärdering görs tydligen inte alls i många fall, görs av icke kompetent personal i andra fall eller av sköterskor som också är offer för drogkulturen. I min mammas fall gjordes inga sådana utvärderingar, i varje fall inte av den där läkaren som enligt anvisningarna från läkemedelsföretaget ska göra dem.
Läkarna har tydligen inte heller någon insikt om vad svält och uttorkning kan åstadkomma med människor. Min mamma är inte den enda gamling som fått hallucinationer på grund av brist på näring och vätska. En annan oss närstående åldring råkade ut för samma sak, fick feber, hallucinationer och ångest på grund av att han inte åt och drack ordentligt. Han lades in på en psykavdelning och läkarna var övertygade om att han var dement. Efter några dagar tvingades de inse att han inte alls var dement och inom några veckor skrevs han ut igen.
Han fick förstås också lugnande medel så det är lätt för läkarna att hävda att detta var orsaken till hans tillfrisknande, att maten skulle kunna ha gjort underverket kan läkare tydligen varken erkänna eller tänka sig. Annars är det belagt i experiment att svält och uttorkning inte bara kan leda till utan nästan regelmässigt leder till hallucinationer.
Detta är dessutom ett av skälen till att experter på demens menar att man måste göra en ordentlig utredning om varje person som verkar dement eftersom det finns så många andra faktorer som kan förorsaka demensliknande beteenden och reaktioner, det som kallas pseudodemens. Utredningar gjorda av läkare som inte förstår detta blir ju meningslösa emellertid!
Nu var min mamma klart, men endast lätt dement, men detta innebär inte att hon inte kunde verka mer dement än hon faktiskt var, just på grund av sådana faktorer som svält och uttorkning. Det kunde den Risperdalförskrivande läkaren tydligen inte föreställa sig eftersom mitt förslag om den saken rann av honom som vatten på en gås. Han iddes inte ens kommentera det. Mamma mådde bra på Risperdal, ansåg han, och därmed jämt!
PERSONALENS KUNSKAPSBRIST
I många fall saknar de som vårdar våra äldre de mest grundläggande insikter i hur dementa människor fungerar och ska behandlas för att må bra och för att de ska bli så lite vårdkrävande som möjligt.
Man behandlar de gamla på ungefär samma sätt som man behandlar småskolebarn. Jag har själv suttit och hört hur man försökte lära en gravt Alzheimersjuk man (som hasar runt på Risperdal förstås) gott bordskick, som om han ginge i förskolan.
Personal som beter sig så har inte de kunskaper om hur dementa människor fungerar som de borde ha eller få. Man kan nämligen inte lära en dement människa gott bordsskick. I den mån en sådan uppvisar dåligt bordsskick kan han eller hon inte hjälpa det. Den dementa har kunnat det tidigare i livet och mår dåligt av att inte klara av det längre, och den mår ännu sämre av att man talar om för den att man inte ska göra på det sättet för att det inte är gott bordsskick. I det här fallet handlade det om en man som lade över skedar av sin mat på sin dementa grannes tallrik medan skötaren, som satt på hans andra sida, tjatade på honom som om han vore en olydig barnunge. Det hade varit så mycket enklare att sätta sig mitt emellan mannen och kvinnan bredvid honom och på ett finkänsligt sätt hindrat honom att lägga över sin mat på grannens fat och att distrahera honom med något annat.
På det gruppboende där min mamma vistas, utfodrar man de gamla som om de vore skolbarn, öser upp deras mat ur en varmhållen plåtlåda (som kommer från ett annat boende), ställer för dem tallriken vid bordet och beordrar eller tjatar på de gamla att komma och sätta sig och äta (Kom och ät nu Greta!) Inga försök att få måltiden att likna en normal måltid i ett hem. Inga försök att engagera de gamla i framdukandet eller i avdukningen, ( inte så konstigt kanske eftersom de flesta är så neddrogade att de inte klarar ens en så enkel uppgift som att ta tallriken med sig till diskbänken).
Återigen, det handlar inte om ond vilja. Alla flickorna som arbetar där är mycket gulliga och välmenande och flera av dem har en god känsla för hur man behandlar de gamla med takt och ton, men de flesta saknar ändå grundläggande kunskaper om hur man aktiverar dementa på rätt sätt, kanske för att de inte behöver aktivera dem eftersom de är neddrogade till zombies. Som en i personalen sade till mig när jag påpekade att det borde finnas aktivering för de gamla: "De ska inte aktiveras, de ska ha lugn och ro på gamla dar!"
När mamma är hemma hos mig dukar hon fram, skalar lite potatis, dukar av, pratar och skrattar, skojar och klarar normalt sina toalettbesök helt själv och vill sedan inte återvända till fängelset (med hennes egna ord om gruppboendet).
Till skillnad från de andra äter mamma, drogfri som hon är, numer utan problem, och dessvärre alldeles för mycket. Här handlar det minsann inte om att svälta henne, tvärtom håller man på att göda upp henne ordentligt. Hon blir bara tjockare och tjockare och har vuxit ur nästan alla sina kläder.
Mamma har alltid haft viktproblem och alltid tänkt på vad hon stoppat i sig, för att inte gå upp för mycket i vikt. Innan hon blev dement åt hon ett par smörgåsar på morgonen, drack en kopp kaffe och kunde ta någon kaka mitt på dagen samt åt ett lagat mål mat omkring klockan fem på eftermiddagen. Det höll hon sin vikt på under drygt fyrtio år.
Idag, när hon knappast gör något om dagarna, ska hon äta gröt och smörgås på morgonen, en kraftig lunch med lagad mat klockan halv tolv, kaffe med kaka eller bulle på eftermiddagen, middag klockan halv fem och en kvällssmörgås eller två klockan sju. Man lassar alltså i henne mat som om vore en skogsarbetare! Det hjälper inte att jag säger till dem att inte ösa upp så mycket på tallriken och att mamma inte mår bra av att bli för tjock. "Jamen hon måste ju äta" får jag till surt svar, och minen på den som svarar avslöjar att man anser mig vara en ogin typ som missunnar mamma mat. Man är förstås så glad att man har någon som äter ordentligt, eftersom klagomålen på att de äldre drabbas av undernäring varit legio i massmedia de senaste åren, klagomål som troligen beror på att man inte förstår vad denna undernäring kan bero på i vissa fall, nämligen att de gamla har svåra sväljproblem på grund av drogerna som man stoppar i dem.
Klockan sju är det så dags att förbereda de gamla för läggandet. Klockan åtta ligger de flesta och det är tyst och dött i samlingsrummet. Bara mamma är vaken och tittar på TV - tillsammans med personalen!
De gamla ska alltså helst sova 12 timmar varje natt samt minst någon timme mitt på dagen. Det normala är annars att äldre människor behöver mindre sömn än yngre! Undra på att man måste skjutsa i dem sömnmedel!
PS: Det måste förstås sägas att det finns sämre och bättre kommuner vad gäller den här frågan, liksom det finns bättre och sämre gruppboenden. Vi har sett bådadera, goda och dåliga exempel, under de år vi haft dementa föräldrar i olika kommuner. På somliga gruppboenden drogar man inte alls ner de gamla, på andra stoppar man gärna i dem lugnande medel och på somliga alldeles för mycket. Det handlar helt enkelt om olika vårdkulturer och de dåliga kulturerna måste vi tillsammans försöka att förändra.
I slutänden, och det är viktigt, är det kommunernas politiker som har ansvaret för att sådana här områden fungerar. Det är de som har slutansvaret för att personal får den utbildning, för det de sysslar med, som de behöver, och de ska veta att utbildad personal ger mer för pengarna än outbildad sådan, hur välvillig och trevlig denna än må vara.
Som läkaren lite desperat sade till mig när jag satte hårt mot hårt i fallet min mamma och när hon var som sämst:
- Men du måste ju förstå att vi vill din mamma väl.
- Jo, svarade jag det tror jag säkert men jag struntar för tillfället i vad ni vill. Nu bryr jag mig bara om vad ni faktiskt gör och just nu gör ni min mamma mycket illa.
Det gäller alltså att informera sig när ens föräldrar börjar bli gamla så att man kan ta tillvara deras intressen och verka för att de ska få en någotsånär förnuftig och human behandling under deras sista levnadsår - även om de är dementa.
Till toppen
|
|