Sedan jag lade ut den här sidan om min mamma och om vården av henne har jag fått ett ganska stort antal mejl, både från anhöriga och från vårdpersonal inom åldringsvården och samtliga har bekräftat min berättelse, att vad som förekommit på mammas olika boenden det förekommer på många håll i landet.
Somliga anhöriga har, liksom vi, tvingats att kämpa hårt för att deras åldriga anhöriga inte ska drogas ner, andra har berättat att de först när de läst min sida insett vad deras gamla förälder eller föräldrar utsattes för. De berättar att de känner igen de reaktioner jag berättar om för min mammas del och hur de aldrig förstod att dessa kunde bero på de mediciner deras anhöriga proppades fulla av.

Anställda inom åldringsvården, huvudsakligen vårdbiträden men även undersköterskor, har berättat hur de i många fall påtalat för läkare och medicinskt ansvariga hur den ene eller den andre gamlingen drabbats av allvarliga biverkningar av den lugnande medicinen dessa börjat få och hur de inte får något gehör för sina påpekanden. Någon berättade att hon till och med slutade inom åldringsvården eftersom hon inte stod ut med att se hur de gamla drogades ner till både ett meningslöst liv och till onödiga plågor i vissa fall.

Ska jag alltså döma efter de mejl jag fått i den här saken så är det inte i första hand vårdpersonalen som är okunnig om biverkningar av de mediciner de gamla får, för att de ska lugnas ner, utan att det finns ett stort antal läkare som endera är okunniga eller bara allmänt nonchalanta.

I stort sett varje tillverkare av de aktuella medicinerna skriver att medicineringen med deras preparat måste utvärderas och att den ansvarige läkaren noga ska ge akt på förekomsten av vissa biverkningar. Nästan samtliga tillverkare att läkemedlen som vi talar om här, betonar också att preparaten endast ska användas under kortare tid, men i praktiken står många gamla konstant på dessa och år efter år, och i många fall på flera av dem, och trots att de far mycket illa av dem.
Alla läkare borde också känna till att gamla kan reagera mycket kraftigare på de här preparaten än yngre människor och att då skriva ut mer och mer, när de gamla blir oroliga av medicinerna, istället för att göra motsatsen, är i högsta grad oansvarigt.
Till yttermera visso har läkare skyldighet att rapportera biverkningar av de mediciner de förskriver men när vårdpersonal, eller anhöriga, berättar hur läkare struntar i deras påpekanden om sådana, något jag ju själv har erfarenhet av, så kan vi räkna med att vi har en gigantisk underskattning av biverkningarnas art och omfattning.
Läkarvetenskapen ska vila på vetenskap och beprövad erfarenhet, men vad gör man när läkare struntar i bådadera?

Det är dags nu att man tar upp och talar om det här problemet och att HELA läkarkåren får klart för sig att slarv och nonchalans i de här avseendena inte kan tolereras. Det är förfärligt nog att många gamla far mycket illa på grund av de neddrogande mediciner man proppar i dem, men därtill kommer att de gamla blir mer vårkrävande och därmed sliter vårdpersonalen mer. Dessutom betalar samhället för mediciner som inte borde ges. Ovanpå detta far anhöriga mycket illa. Endera, som i vårt och också andra fall, mår de otroligt dåligt av att de inte får rätsida på vården av de anhöriga och av att de hela tiden måste kolla vad vården förorsakar deras anhöriga. Eller så tror de, felaktigt i förmodligen ganska många fall, att deras gamla föräldrar bara drabbats av problem på grund av ålder, och far illa av att se dem lida som de gör, lidande som skapats av medicinerna och som egentligen är onödigt.

Ett fall som berättades för mig handlade om en man som man medicinerade med Risperdal och sömnmedel. Mannen ifråga, som förlorat talförmågan på grund av sin Alzheimersjukdom, blev mycket orolig av sin medicin och hasade (precis som min mamma) runt hela dagarna. Han fick förstås också sömnmedel eftersom han var så orolig. Så en natt steg han upp, förmodligen för att ta sig till toaletten. Han föll då han försökte ta sig ur sängen, bröt lårbenshalsen (många gamla drabbas nämligen av yrsel av sömnmedlen, ja även yngre kan drabbas av detta), och opererades på ett närliggande sjukhus.
Han kom så tillbaka till sitt åldringsboende och nu kunde han ju inte gå omkring, eftersom han måste hålla sig stilla tills operationssår etc. hade läkt, så för att förhindra att han gjorde det, drogades han ner totalt. Det resulterade i att han satt som ett rosslande kolli i en stol i några veckor, innan han dog. De anhöriga trodde att han dog av lunginflammation.
Den här mannen drabbades med andra ord av exakt det öde som jag fruktade för min mammas del när hon kom in på gruppboendet och hade klappat igenom totalt på grund av alla de mediciner man proppade i henne.

VARFÖR SKRIKER VI INTE SÅ ATT DET HÖRS ÖVER HELA LANDET? Jo för att de flesta inte vet vad som händer, inte förstår varför deras gamla försämras så snabbt (det kan man heller inte begära att de ska göra, alla ska inte behöva vara kunnigare än läkarna för att klara av att få sjukvård eller ha åldriga föräldrar i sjukvården!!). Dessutom vill ju ingen tro läkarna om den nonchalans som alltför många av dem uppvisar. En enda nonchalant läkare är redan för många och jag har egen erfarenhet av två sådana och fått kännedom om ett inte ringa antal läkare runtom i landet som skriver ut lugnande droger till gamla på ett mycket ansvarslöst sätt.

VARFÖR VILL MASSMEDIA INTE TALA KLARTEXT OM DE HÄR MEDICINERNA OCH DE GAMLA?

Till toppen


- Demensförbundet
- Bedremedicin.dk
- Kilen, om läkemedelsbiverkningar bl.a.
- RFHL-Uppsala län
- Benbsodiazepiner och beslaegtede stoffer
- Översikt över engelska böcker om bensoberoende
- Bensodiazepine Awareness Network International
- Läkmedelsvärlden (obunden tidning om läkemedel
- Rapport från Norrlands och Västmanlands län om för mycket lugnande preparat till äldre
Från dessa sidor kan man klicka sig vidare till anda sidor om samma fråga.

Till toppen