|
Inledning 26/8 2006:
Denna artikel
infördes i Göteborgs Universitets Tidning (näst sista numret innan
tidningen lades ner) nr 1, 11/2 1994, då skriven i ilska över att studenter
vid handelshögskolan hade börjat publicera kursvärderingar med utlåtanden om
enskilda lärare, i deras studenttidning.
Men artikeln handlade
också om det nya systemet för utbildningsfinansiering som infördes då, då
universitetet fick betalt per examinerad elev, ett fullkomligt vanvettigt
system, som fortfarande gäller och som nu lett till betygsinflation, både
på universitet och högskolor och i grundskolor och gymnasier.
Talet om studentstyrda
kurser - en vacker bluff!
Kerstin
Berminge efterlyser mer realism i debatten om studentinflyande.
Föreställningen att elever/studenter nu
ska välja på en marknad visar på flera vanföreställningar om både
utbildningsmarknader och om elevernas/studenternas inställning till
studierna, liksom på vanföreställningar om vad universitet eller högskolor är
och vilka villkor som gäller för undervisningen i olika system.
Här talas om att studenter, elever och
deras föräldrar är universitetens och skolornas kunder. Detta är en
vanföreställning. Dessas verkliga kunder är samhället, medborgarna och
företagen, de som betalar utbildningarna via skattesystemet.
Det talas om att
skolor och utbildningsanstalters ska konkurrera och utvärderas av föräldrar
och av elever och studenter. Detta är också en vanföreställning. De
verkliga utvärderarna är inte eleverna/studenterna, det är avnämarna, de
som ska anställa och nyttja utbildningssystemets "produkter" och
som efterfrågar och anställer utbildad personal och arbetskraft.
De verkliga
kunderna
Den
dagen företag, statliga och kommunala organ har sagt sitt om skolor, högskolor
och universitet, den dagen kommer alla att inse vilka som är de verkliga
kunderna. Den dagen kommer studenter vid de "goda högskolorna",
de som avnämarna gärna tar sina anställda ifrån och dem man går ut till
välbetalda arbeten från, att finna att de bara har att underordna sig den
utbildning som ges och de krav som ställs på dem från dessa högskolor och
universitet, om de vill vara med och slåss om en plats vid köttgrytorna
efter utbildningen.
"Goda skolor" utomlands, i länder där
skolorna har klart olika kvalitet, och det får de när de börjar konkurrera
och profilera sig, är inte kända för att i första hand rätta sig efter vad
deras elever/studenter vill. Extremfallen ser vi i de japanska
högskolorna, dem som ungdomar praktiskt taget tar livet av sig för att
komma in på, eller för att de inte klarar att komma in på och somliga för
att de kom in på dem!
Dessa skolor frågar inte efter vad studenterna
tycker, de ställer krav på dem, och inga måttliga sådana heller. De sållar
fram dem som förmår att stå ut med mycket hård stress och benhårda krav
utan att deras arbetsförmåga sätts ner eller de ger upp.
Innan konsekvenserna av vår nya friska skolpolitik
står klar för alla, kan politiker inbilla somliga av oss att det är elever
och studenter som är de verkliga kunderna. I den verklighet som möter
studenterna när de lämnar högskolorna är det emellertid inte företagen som
är till för deras skull utan de som är till för att tillfredsställa
företagens behov. Företagen förväntar sig att de som anställs ska ha lärt
sig detta under sin uppväxt och utbildning! De högskolor som inser detta,
och inte faller i fällan att tro att det är studenternas omdömen som i
slutänden kommer att avgöra skolornas status, kommer så småningom att stå
som vinnare i konkurrensen om de goda och energiska studenterna, vilka är
de som kommer att dra in mest pengar till institutionerna framöver, med
nuvarande skolpolitik.
Jag säger inte att jag glädjer mig över dessa
sakernas tillstånd. De är mer än dystra och de ställer oss högskole- och
universitetslärare i en schizofren, för att inte säga hopplös situation
eftersom vi så påtagligt märker att vi inte befinner oss i en
marknadssituation där studenterna är kunder och allt är väl bara dessa är
nöjda. Det är nämligen somliga av dem inte så länge vi envisas med att
kontrollera att de läser kurslitteraturen och sätter betyg på deras
prestationer.
Deltagarstyrning
I ett marknadsanpassat
utbildningssystem (för vuxna) där kursdeltagarna är de verkliga kunderna,
där är det deras utvärdering som gäller. Där utövar inte läraren någon
kontrollfunktion, ger inga betyg. Där är det viktigaste inte att
kursanordnaren eller avnämarna anser att kursdeltagarna lär sig, utan att
dessa själva anser att de får ut något av kursen. Där kan lärarna koncentrera
sig på att se till att kursdeltagarna mår bra och lär sig precis så mycket
de själva vill, om de vill, när de vill och på det sätt de vill det.
Om kursdeltagarna inte är nöjda lämnar de kursen
och i värsta fall begär de pengarna tillbaka. Därmed blir läraren utan
arbete och de dåliga gallras ut, precis i enlighet men marknadsmodellen.
Tycker kursdeltagarna att kursen var värd pengarna stannar de kvar och då
kommer det fler kursdeltagare efter dem till kursen.
Detta påstås idag vara universitetens
situation. Det är studenterna som är kunder och som ska tvinga fram en
bättre undervisning genom att säga vad anser om undervisningen och om
lärarna, eller genom att strömma till eller inte strömma till, vilket, som
framgått här, är en vanföreställning.
Olika studiemotiv
Kundlögnen förutsätter vidare att alla studenter är
allvarligt inriktade på att studera och lära sig det som ska läras in på de
utbildningar eller kurser de väljer. Detta är nu inte fallet i den
bångstyriga verklighet vi lever i och som inte låter sig betvingas av de
vackra idealen eller de marknadsromantiska drömmarna. (Vore det så behövdes
ingen kunskapskontroll.)
I
denna vrånga verklighet kommer det också studenter till våra högskolor och
universitet som egentligen har helt andra målsättningar, som att komma ut
och tjäna pengar så snabbt som möjligt med så lite av ansträngningar som
möjligt på vägen dit, eller som väljer att studera vidare av det skälet att
de inte alls är intresserade av arbeta utan vill kunna forsätta att leva
ansvarslösa ungdomsliv så länge som möjligt, liksom sådana som egentligen
vill arbeta med inte får arbete och som då ser studierna som enda möjligheten till försörjning för
tillfället och också sådana som studerar vidare bara för att föräldrarna
säger att de ska göra det.
Detta
gäller naturligtvis inte alla studenter, förhoppningsvis bara en liten del
av dem, men det gäller tillräckligt många för att vi undervisare på
högskolor och universitet ganska ofta tvingas ta ställning till krav eller
önskemål från studenter som handlar om att slippa så lindrigt undan som
möjligt.
Det
är visavi dessa studenter, samt visavi dem som trots god vilja inte förmår
att prestera det som krävs för betygen, som vår kontrollfunktion ställer
till problem för oss, för här får vi plötsligt inte tillfredssälla dessas
önskemål. Men detta låtsas man inte om i den allmänna diskussionen, i
propagandan och i den politiska retoriken. Den handlar om ett ideal som
inte existerar.
Här
avslöjas obarmhärtigt att det vackra talet om studenterna som kunder är genomfalskt.
Denna förljugenhet skapar frustration, hos både lärare och studenter. Det
faktum att lärare måste underkänna somliga, och säga nej till somliga krav
eller önskemål, medför automatiskt att lärare ställs inför en hel del
studenter som blir missnöjda och då och då också otrevliga. När detta sker
måste läraren plötsligt ta av sig marknadsmasken och avslöja sig som den
samhällets och de verkliga kundernas kontrollanter han/hon i själva verket
är och vägra böja sig för dessa krav.
Retoriken
avslöjad
Jag har tidigare arbetet som lärare, inom olika
undervisningsorganisationer, mest med vuxna men även i grundskola och på
gymnasium, i sammanlagt mer än 15 år, fördelade över 25 år, och jag kan
försäkra att det är en avsevärd skillnad mellan att vara lärare i ett
kursdeltagarstyrt utbildningssystem och i ett avnämarstyrt sådant där man
ska vara kontrollant och ge betyg, alltså utvärdera kursdeltagarnas
prestationer. Det första är mycket roligare och man blir en mycket
trevligare och mer omtyckt och uppskattad lärare i sådana system, av många
skäl. Känner man sig uppskattad som lärare blir man dessutom en bättre
lärare precis som uppskattade elever bli bättre elever.
De två systemen
kräver i vissa avseenden helt olika typer av undervisning och
lärarbeteenden. Vad som kan vara en god undervisning eller en god lärare i
det ena systemet är ibland en dålig sådan i det andra, av skäl som man kan
skriva en hel bok om.
Universitetets
villkor
Universitet och högskolor
kan dessutom inte utan vidare jämföras med övriga statliga och kommunala
skolor. De ska i första hand bedriva god forskning. Att de bedriver en
sådan är den viktigaste och grundläggande förutsättningen för att de ska ha
en chans att konkurrera framgångsrikt och för att de ska kunna ge en god
undervisning, även om det inte är den enda förutsättningen för det senare.
Också på det här området kräver ansvariga
politiker tulipanaros. Lärare i det övriga skolsystemet har en enda
uppgift, att undervisa och de har speciell och lång utbildning för det. De har
normalt inga andra uppgifter att sköta vid sidan om undervisningen och det
kringarbete som följer med denna. Detta gäller inte för många
universitetslärare och Per Unckel föreslår att det inte ska gälla för några
av dem i framtiden då alla lärare helst ska forska också.
Lärare
i vanliga skolor träffar sina elever kontinuerligt över betydligt längre
tid och i sådana system kan en god lärare vinna också de från början
fientliga elevernas aktning och gillande med tiden. Även en lärare som de
flesta i förstone inte uppskattar kan komma att få deras uppskattning
senare, när de känner läraren lite bättre. Den möjligheten finns inte för
oss som undervisar på universitetet då vi ofta har mycket korta och
tillfälliga kontakter med många av studenterna av organisatoriska skäl.
De
som söker sig till läraryrket är intresserade av att undervisa. Detta
gäller inte nödvändigtvis för dem som söker in och antas till en
forskarutbildning. De ska i första hand vara lovande forskare. De är därmed
inte automatiskt gudabenådade föreläsare eller undervisare. Grundskolor och
gymnasier kan kanske avskeda lärare som inte är lysande (åtminstone kan några
skolor göra det). Det kan inte universitet göra utan vidare. Man avskedar
inte en Planck, Crick eller Watson även om de skulle råka vara allvarsamma
personer och tråkiga eller snurriga föreläsare exempelvis.
Svår
lärarsits
Lärare i grundskolor och gymnasier får räkna med att
de ofta måste fungera som psykologer och kuratorer också. De får viss
utbildning för detta, även om de ofta själva anser att de får för lite av
den varan. Undervisare på universiteten kan inte förväntas klara av dessa
uppgifter. Dels för att de inte har resurser till det, dels för att de inte
kan engagera sig lika mycket i sina elever då de måste sköta sin forskning
också. Går man helhjärtat in för lärararbetet, vilket de flesta måste göra
för att bli verkligt goda lärare, då upptar det lätt all ens tid, tro mig,
jag vet. Goda forskare må vara genier men det finns gränser för vad man
begära av människor, inte ens genier kan orka eller hinna med och klara
allt perfekt.
Detta
innebär att studenter måste få klart för sig att de inte kan ställa samma
förväntningar på lärare på universitetet som på lärarna i grundskolan eller
gymnasiet utan på den här nivån förväntas de ta eget och det fulla ansvaret
för sina studier. Här får de finna sig i att varje föreläsning inte är
festlig som en popvideo. Här måste de vara inriktade på innehållet i
föreläsningarna, inte formerna för dem. Här måste de också själva bidra
till att undervisningen blir anpassad efter deras behov, genom att fråga
och be om klarlägganden, även om det tar emot.
I
grundskolan och på gymnasiet lär alla elever känna varandra i en klass
vilket gör att fler vågar yttra sig och fråga. På många institutioner på
universitetet är det vanligt att studenterna inte känner varandra och inte
lär känna varandra förrän det är dags att skiljas och börja läsa något
annat. Detta gör att många inte vågar fråga om de inte förstår, vilket
skapar problem också för läraren, som inte alltid vet hur han ska föreläsa
för att det hela ska bli så klarläggande som möjlig för studenterna.
I
grundskolan och på gymnasiet har lärarena åtminstone relativt homogena
grupper att undervisa, med tämligen likartade förkunskaper. På många
institutioner vid universitetet däremot ställs lärarna i grundutbildningen
inför grupper av åhörare med mycket olika förutsättningar och förkunskaper.
Somliga är rena nybörjare, andra har mycket förkunskaper med sig genom
studier i granndiscipliner. Detta innebär att hur föreläsaren än beter sig
kommer några att bli missnöjda. Endera lägger han sig på för hög nivå för
somliga, och då blir dessa missnöjda, eller på för låg nivå för andra, och
då blir dessa missnöjda, eller så lägger han sig på medelnivå och riskerar
att nästan alla blir missnöjda.
Universitetets
undervisning är således delvis mycket svår, för att inte säga bitvis
omöjlig för läraren och den ställer hopplösa krav på oss i vissa avseenden.
Detta
för att bara nämna några av de skillnader som föreligger mellan universitet
och högskolor å ena sidan och andra ungdomsskolor.
Kursvärderingar
Myten om universitet och högskolor som
kursdeltagarstyra system har lett till att studenterna uppmuntras att bete
sig som om de hade den verkliga makten. Utvärderingar av kurser är bra men
när studenter börjar värdera lärarnas, föreläsarnas personliga egenskaper
då har det urartat till mobbing. Här tar sig studenter rätten av utvärdera
lärares personliga egenskaper, i skrift och anonymt och i vissa fall till
och med offentligt (ekonomerna har börjat publicera dessa omdömen i EKON).
Jag blir personligen mycket upprörd när sådant
förekommer eftersom vi lärare därmed står med kniven i bröstet från
studenternas sida och kniven i ryggen från arbetsgivarens och från
politikernas sida. De förra kräver att vi ska ta två steg bakåt, de senare
att vi ska ta två steg framåt. Här döms lärare ohörda inför en tribunal av
övermodiga och i grunden oinitierade domare. Om studenterna kan man
möjligen säga: Gud förlåt dem ty de veta icke vad de göra. Men detsamma kan
man inte säga om de ansvariga som inbillar studenterna att de är kunder och
att de som sådana har rätt och skyldighet att döma ut vad de anser vara
dåliga lärare och bedöma sådant de i grunden inte har erfarenheter,
insikter eller kunskaper nog att bedöma alla gånger. De ansvariga är
skyldiga att förstå vad det handlar om och vilka konsekvenser sådant får.
Farliga
signaler
Det är en farlig myt att lärare i
avnämarstyrda system, med uppdrag från stat eller kommun att kontrollera
studenternas/elevernas kunskaper, blir bättre av att man gör deras
situation så odräglig som möjligt, tvingar dem att konkurrera, pekar ut dem
som man anser vara lite sämre eller medelmåttiga genom lägre löner eller
genom offentliga omdömen om dem, uppmuntrar studenter att skriftligt och anonymt
kritisera vad som är personliga egenskaper hos dem etc. Sådant skapar
missmod och endast sämre undervisning. Det här är sättet att skapa avsky
gentemot studenterna från undervisares sida. Ingen som känner obehag inför
studenterna blir en bra lärare!
Det
är nämligen så att om man sparkar på dem som arbetar med människor, då går
det oundvikligen ut över de människor dessa arbetar med i slutänden. Det är
en farlig väg man är inne på när det går till på det här sättet och när
sådant här förekommer då det är ett tecken på misslyckande från
universitetets sida eller på en misslyckad utbildningspolitik, och en orsak
att känna sig allvarligt oroad.
En
någotsånär god lärare klarar av att arbeta både inom ett avnämarstyrt
utbildningssystem där de har kontrolluppgifter, som vid universitetet, och
inom ett verkligt kursdeltagarstyrt system, men inte samtidigt, då de båda
systemen ställer delvis olika och helt oförenliga krav på sina lärare.
De
former studentutvärderingarna nu tagit sig, orsakade av den systematiska
och offentliga lögnen om våra nya utbildningssystem, är så fula, så i
grunden oförenliga med demokratins och humanitetens principer och så
oetiska att varje människa måste reagera mot dem. Jag är inte ensam om att
uppröras över att man behandlar människor på det här sättet, oavsett vem
som drabbas.
Det
är helt enkelt så att den som är en verkligt dåliga lärare är väl känd som
sådan även av sina chefer och kolleger och det är de som ska ta sig an
problemet och ta ansvar för att sådana lärare tas bort från undervisningen,
om dessa, trots hjälp, inte klarar av att utveckla en bättre undervisning.
Ansvariga ska inte avbörda sig det ansvaret på studenter som i grunden inte
förstår vad det handlar om, i synnerhet som man lurar dem att tro att
systemet är av en helt annan art än det faktiskt är.
Klara
besked
Jag vill således gärna ha ett besked: Ska vi lärare
verkligen bete oss i enlighet med elev-kund-myten om skolan och behandla
studenterna som kunder, och göra som man brukar med sådana, alltid ge dem
rätt? Endast under sådana förhållanden kan vi lärare bete oss så att vi
maximerar våra möjligheter att få goda omdömen från alla studenter. Endast
då kan vi bli populära hos alla! Endast då kan vi bete oss konsekvent. Endast
då kan man hävda att studenternas omdömen ska avgöra vilka som ska
undervisa. Endast då är det rimligt att begära av oss som undervisar att vi
själva tar konsekvenserna av våra beteenden och av att somliga studenter är
missnöjda med oss.
Detta
innebär förstås att man avskaffar kunskapskontrollen och att betyg är
meningslösa då de, därefter inte säger någonting.
Avslutningsvis
och för att undvika missförstånd; Jag är definitivt inte emot att vi lärare
lyssnar till studenterna och försöker underlätta deras studier så mycket
som möjligt, lyssnar till vilka behov de har och tillsammans med dem
försöker att utveckla en bättre undervisning som de har god nytta av. Men
detta samarbete måste ske på lika villkor om man ska utveckla ett bra
universitet.
Viktig
dialog
Studenterna måste gå i dialog med oss och lära sig
att också förstå vår belägenhet, ha klart för sig vilka villkor som
faktiskt gäller för både dem och oss undervisare. Vi lärare måste ha en
chans att försvara oss mot kritik för sådant vi inte kan göra något åt och
vi ska inte behöva schavottera utan denna möjlighet. Det tillhör god
demokratisk ordning att man inte döms ohörd.
En
bra kurs görs av lärare och elever tillsammans och den bygger på ömsesidigt
förtroende, respekt och förståelse, inte på att man anklagar varandra eller
ställs mot varandra, inte på att man uppviglar den ena parten mot den
andra! Jag har gjort många bra kurser byggda på samförstånd med mina
elever/kursdeltagare genom åren men funnit att på universitetet är det
svårt att etablera ett sådant samförstånd, en liten del av orsakerna har
jag tagit upp här. Jag har inte något bra svar på hur det ska gå till, men
är av den bestämda uppfattningen att man bör diskutera dessa frågor och
göra det utifrån en någotsånär realistisk bild av verkligheten, inte
utifrån en idealistisk föreställning om att allt är som vi vill att det ska
vara.
Kerstin
Berminge
Institutionen
för vetenskapsteori.
Till toppen
|
