Denna sida är en del av Kerstin Berminges hemsida

Inledning 26/8 2006: Denna artikel infördes i Göteborgs Universitets Tidning (näst sista numret innan tidningen lades ner) nr 1, 11/2 1994, då skriven i ilska över att studenter vid handelshögskolan hade börjat publicera kursvärderingar med utlåtanden om enskilda lärare, i deras studenttidning. Men artikeln handlade också om det nya systemet för utbildningsfinansiering som infördes då, då universitetet fick betalt per examinerad elev, ett fullkomligt vanvettigt system, som fortfarande gäller och som nu lett till betygsinflation, både på universitet och högskolor och i grundskolor och gymnasier. Talet om studentstyrda kurser - en vacker bluff! Kerstin Berminge efterlyser mer realism i debatten om studentinflyande. Föreställningen att elever/studenter nu ska välja på en marknad visar på flera vanföreställningar om både utbildningsmarknader och om elevernas/studenternas inställning till studierna, liksom på vanföreställningar om vad universitet eller högskolor är och vilka villkor som gäller för undervisningen  i olika system. Här talas om att studenter, elever och deras föräldrar är universitetens och skolornas kunder. Detta är en vanföreställning. Dessas verkliga kunder är samhället, medborgarna och företagen, de som betalar utbildningarna via skattesystemet. Det talas om att skolor och utbildningsanstalters ska konkurrera och utvärderas av föräldrar och av elever och studenter. Detta är också en vanföreställning. De verkliga utvärderarna är inte eleverna/studenterna, det är avnämarna, de som ska anställa och nyttja utbildningssystemets "produkter" och som efterfrågar och anställer utbildad personal och arbetskraft. De verkliga kunderna Den dagen företag, statliga och kommunala organ har sagt sitt om skolor, högskolor och universitet, den dagen kommer alla att inse vilka som är de verkliga kunderna. Den dagen kommer studenter vid de "goda högskolorna", de som avnämarna gärna tar sina anställda ifrån och dem man går ut till välbetalda arbeten från, att finna att de bara har att underordna sig den utbildning som ges och de krav som ställs på dem från dessa högskolor och universitet, om de vill vara med och slåss om en plats vid köttgrytorna efter utbildningen. "Goda skolor" utomlands, i länder där skolorna har klart olika kvalitet, och det får de när de börjar konkurrera och profilera sig, är inte kända för att i första hand rätta sig efter vad deras elever/studenter vill. Extremfallen ser vi i de japanska högskolorna, dem som ungdomar praktiskt taget tar livet av sig för att komma in på, eller för att de inte klarar att komma in på och somliga för att de kom in på dem! Dessa skolor frågar inte efter vad studenterna tycker, de ställer krav på dem, och inga måttliga sådana heller. De sållar fram dem som förmår att stå ut med mycket hård stress och benhårda krav utan att deras arbetsförmåga sätts ner eller de ger upp. Innan konsekvenserna av vår nya friska skolpolitik står klar för alla, kan politiker inbilla somliga av oss att det är elever och studenter som är de verkliga kunderna. I den verklighet som möter studenterna när de lämnar högskolorna är det emellertid inte företagen som är till för deras skull utan de som är till för att tillfredsställa företagens behov. Företagen förväntar sig att de som anställs ska ha lärt sig detta under sin uppväxt och utbildning! De högskolor som inser detta, och inte faller i fällan att tro att det är studenternas omdömen som i slutänden kommer att avgöra skolornas status, kommer så småningom att stå som vinnare i konkurrensen om de goda och energiska studenterna, vilka är de som kommer att dra in mest pengar till institutionerna framöver, med nuvarande skolpolitik. Jag säger inte att jag glädjer mig över dessa sakernas tillstånd. De är mer än dystra och de ställer oss högskole- och universitetslärare i en schizofren, för att inte säga hopplös situation eftersom vi så påtagligt märker att vi inte befinner oss i en marknadssituation där studenterna är kunder och allt är väl bara dessa är nöjda. Det är nämligen somliga av dem inte så länge vi envisas med att kontrollera att de läser kurslitteraturen och sätter betyg på deras prestationer. Deltagarstyrning I ett marknadsanpassat utbildningssystem (för vuxna) där kursdeltagarna är de verkliga kunderna, där är det deras utvärdering som gäller. Där utövar inte läraren någon kontrollfunktion, ger inga betyg. Där är det viktigaste inte att kursanordnaren eller avnämarna anser att kursdeltagarna lär sig, utan att dessa själva anser att de får ut något av kursen. Där kan lärarna koncentrera sig på att se till att kursdeltagarna mår bra och lär sig precis så mycket de själva vill, om de vill, när de vill och på det sätt de vill det. Om kursdeltagarna inte är nöjda lämnar de kursen och i värsta fall begär de pengarna tillbaka. Därmed blir läraren utan arbete och de dåliga gallras ut, precis i enlighet men marknadsmodellen. Tycker kursdeltagarna att kursen var värd pengarna stannar de kvar och då kommer det fler kursdeltagare efter dem till kursen. Detta påstås idag vara universitetens situation. Det är studenterna som är kunder och som ska tvinga fram en bättre undervisning genom att säga vad anser om undervisningen och om lärarna, eller genom att strömma till eller inte strömma till, vilket, som framgått här, är en vanföreställning. Olika studiemotiv Kundlögnen förutsätter vidare att alla studenter är allvarligt inriktade på att studera och lära sig det som ska läras in på de utbildningar eller kurser de väljer. Detta är nu inte fallet i den bångstyriga verklighet vi lever i och som inte låter sig betvingas av de vackra idealen eller de marknadsromantiska drömmarna. (Vore det så behövdes ingen kunskapskontroll.) I denna vrånga verklighet kommer det också studenter till våra högskolor och universitet som egentligen har helt andra målsättningar, som att komma ut och tjäna pengar så snabbt som möjligt med så lite av ansträngningar som möjligt på vägen dit, eller som väljer att studera vidare av det skälet att de inte alls är intresserade av arbeta utan vill kunna forsätta att leva ansvarslösa ungdomsliv så länge som möjligt, liksom sådana som egentligen vill arbeta med inte får arbete och som då  ser studierna som enda möjligheten till försörjning för tillfället och också sådana som studerar vidare bara för att föräldrarna säger att de ska göra det. Detta gäller naturligtvis inte alla studenter, förhoppningsvis bara en liten del av dem, men det gäller tillräckligt många för att vi undervisare på högskolor och universitet ganska ofta tvingas ta ställning till krav eller önskemål från studenter som handlar om att slippa så lindrigt undan som möjligt. Det är visavi dessa studenter, samt visavi dem som trots god vilja inte förmår att prestera det som krävs för betygen, som vår kontrollfunktion ställer till problem för oss, för här får vi plötsligt inte tillfredssälla dessas önskemål. Men detta låtsas man inte om i den allmänna diskussionen, i propagandan och i den politiska retoriken. Den handlar om ett ideal som inte existerar. Här avslöjas obarmhärtigt att det vackra talet om studenterna som kunder är genomfalskt. Denna förljugenhet skapar frustration, hos både lärare och studenter. Det faktum att lärare måste underkänna somliga, och säga nej till somliga krav eller önskemål, medför automatiskt att lärare ställs inför en hel del studenter som blir missnöjda och då och då också otrevliga. När detta sker måste läraren plötsligt ta av sig marknadsmasken och avslöja sig som den samhällets och de verkliga kundernas kontrollanter han/hon i själva verket är och vägra böja sig för dessa krav. Retoriken avslöjad Jag har tidigare arbetet som lärare, inom olika undervisningsorganisationer, mest med vuxna men även i grundskola och på gymnasium, i sammanlagt mer än 15 år, fördelade över 25 år, och jag kan försäkra att det är en avsevärd skillnad mellan att vara lärare i ett kursdeltagarstyrt utbildningssystem och i ett avnämarstyrt sådant där man ska vara kontrollant och ge betyg, alltså utvärdera kursdeltagarnas prestationer. Det första är mycket roligare och man blir en mycket trevligare och mer omtyckt och uppskattad lärare i sådana system, av många skäl. Känner man sig uppskattad som lärare blir man dessutom en bättre lärare precis som uppskattade elever bli bättre elever. De två systemen kräver i vissa avseenden helt olika typer av undervisning och lärarbeteenden. Vad som kan vara en god undervisning eller en god lärare i det ena systemet är ibland en dålig sådan i det andra, av skäl som man kan skriva en hel bok om. Universitetets villkor Universitet och högskolor kan dessutom inte utan vidare jämföras med övriga statliga och kommunala skolor. De ska i första hand bedriva god forskning. Att de bedriver en sådan är den viktigaste och grundläggande förutsättningen för att de ska ha en chans att konkurrera framgångsrikt och för att de ska kunna ge en god undervisning, även om det inte är den enda förutsättningen för det senare. Också på det här området kräver ansvariga politiker tulipanaros. Lärare i det övriga skolsystemet har en enda uppgift, att undervisa och de har speciell och lång utbildning för det. De har normalt inga andra uppgifter att sköta vid sidan om undervisningen och det kringarbete som följer med denna. Detta gäller inte för många universitetslärare och Per Unckel föreslår att det inte ska gälla för några av dem i framtiden då alla lärare helst ska forska också. Lärare i vanliga skolor träffar sina elever kontinuerligt över betydligt längre tid och i sådana system kan en god lärare vinna också de från början fientliga elevernas aktning och gillande med tiden. Även en lärare som de flesta i förstone inte uppskattar kan komma att få deras uppskattning senare, när de känner läraren lite bättre. Den möjligheten finns inte för oss som undervisar på universitetet då vi ofta har mycket korta och tillfälliga kontakter med många av studenterna av organisatoriska  skäl. De som söker sig till läraryrket är intresserade av att undervisa. Detta gäller inte nödvändigtvis för dem som söker in och antas till en forskarutbildning. De ska i första hand vara lovande forskare. De är därmed inte automatiskt gudabenådade föreläsare eller undervisare. Grundskolor och gymnasier kan kanske avskeda lärare som inte är lysande (åtminstone kan några skolor göra det). Det kan inte universitet göra utan vidare. Man avskedar inte en Planck, Crick eller Watson även om de skulle råka vara allvarsamma personer och tråkiga eller snurriga föreläsare exempelvis. Svår lärarsits Lärare i grundskolor och gymnasier får räkna med att de ofta måste fungera som psykologer och kuratorer också. De får viss utbildning för detta, även om de ofta själva anser att de får för lite av den varan. Undervisare på universiteten kan inte förväntas klara av dessa uppgifter. Dels för att de inte har resurser till det, dels för att de inte kan engagera sig lika mycket i sina elever då de måste sköta sin forskning också. Går man helhjärtat in för lärararbetet, vilket de flesta måste göra för att bli verkligt goda lärare, då upptar det lätt all ens tid, tro mig, jag vet. Goda forskare må vara genier men det finns gränser för vad man begära av människor, inte ens genier kan orka eller hinna med och klara allt perfekt. Detta innebär att studenter måste få klart för sig att de inte kan ställa samma förväntningar på lärare på universitetet som på lärarna i grundskolan eller gymnasiet utan på den här nivån förväntas de ta eget och det fulla ansvaret för sina studier. Här får de finna sig i att varje föreläsning inte är festlig som en popvideo. Här måste de vara inriktade på innehållet i föreläsningarna, inte formerna för dem. Här måste de också själva bidra till att undervisningen blir anpassad efter deras behov, genom att fråga och be om klarlägganden, även om det tar emot. I grundskolan och på gymnasiet lär alla elever känna varandra i en klass vilket gör att fler vågar yttra sig och fråga. På många institutioner på universitetet är det vanligt att studenterna inte känner varandra och inte lär känna varandra förrän det är dags att skiljas och börja läsa något annat. Detta gör att många inte vågar fråga om de inte förstår, vilket skapar problem också för läraren, som inte alltid vet hur han ska föreläsa för att det hela ska bli så klarläggande som möjlig för studenterna. I grundskolan och på gymnasiet har lärarena åtminstone relativt homogena grupper att undervisa, med tämligen likartade förkunskaper. På många institutioner vid universitetet däremot ställs lärarna i grundutbildningen inför grupper av åhörare med mycket olika förutsättningar och förkunskaper. Somliga är rena nybörjare, andra har mycket förkunskaper med sig genom studier i granndiscipliner. Detta innebär att hur föreläsaren än beter sig kommer några att bli missnöjda. Endera lägger han sig på för hög nivå för somliga, och då blir dessa missnöjda, eller på för låg nivå för andra, och då blir dessa missnöjda, eller så lägger han sig på medelnivå och riskerar att nästan alla blir missnöjda. Universitetets undervisning är således delvis mycket svår, för att inte säga bitvis omöjlig för läraren och den ställer hopplösa krav på oss i vissa avseenden. Detta för att bara nämna några av de skillnader som föreligger mellan universitet och högskolor å ena sidan och andra ungdomsskolor. Kursvärderingar Myten om universitet och högskolor som kursdeltagarstyra system har lett till att studenterna uppmuntras att bete sig som om de hade den verkliga makten. Utvärderingar av kurser är bra men när studenter börjar värdera lärarnas, föreläsarnas personliga egenskaper då har det urartat till mobbing. Här tar sig studenter rätten av utvärdera lärares personliga egenskaper, i skrift och anonymt och i vissa fall till och med offentligt (ekonomerna har börjat publicera dessa omdömen i EKON). Jag blir personligen mycket upprörd när sådant förekommer eftersom vi lärare därmed står med kniven i bröstet från studenternas sida och kniven i ryggen från arbetsgivarens och från politikernas sida. De förra kräver att vi ska ta två steg bakåt, de senare att vi ska ta två steg framåt. Här döms lärare ohörda inför en tribunal av övermodiga och i grunden oinitierade domare. Om studenterna kan man möjligen säga: Gud förlåt dem ty de veta icke vad de göra. Men detsamma kan man inte säga om de ansvariga som inbillar studenterna att de är kunder och att de som sådana har rätt och skyldighet att döma ut vad de anser vara dåliga lärare och bedöma sådant de i grunden inte har erfarenheter, insikter eller kunskaper nog att bedöma alla gånger. De ansvariga är skyldiga att förstå vad det handlar om och vilka konsekvenser sådant får. Farliga signaler Det är en  farlig myt att lärare i avnämarstyrda system, med uppdrag från stat eller kommun att kontrollera studenternas/elevernas kunskaper, blir bättre av att man gör deras situation så odräglig som möjligt, tvingar dem att konkurrera, pekar ut dem som man anser vara lite sämre eller medelmåttiga genom lägre löner eller genom offentliga omdömen om dem, uppmuntrar studenter  att skriftligt och anonymt kritisera vad som är personliga egenskaper hos dem etc. Sådant skapar missmod och endast sämre undervisning. Det här är sättet att skapa avsky gentemot studenterna från undervisares sida. Ingen som känner obehag inför studenterna blir en bra lärare! Det är nämligen så att om man sparkar på dem som arbetar med människor, då går det oundvikligen ut över de människor dessa arbetar med i slutänden. Det är en farlig väg man är inne på när det går till på det här sättet och när sådant här förekommer då det är ett tecken på misslyckande från universitetets sida eller på en misslyckad utbildningspolitik, och en orsak att känna sig allvarligt oroad. En någotsånär god lärare klarar av att arbeta både inom ett avnämarstyrt utbildningssystem där de har kontrolluppgifter, som vid universitetet, och inom ett verkligt kursdeltagarstyrt system, men inte samtidigt, då de båda systemen ställer delvis olika och helt oförenliga krav på sina lärare. De former studentutvärderingarna nu tagit sig, orsakade av den systematiska och offentliga lögnen om våra nya utbildningssystem, är så fula, så i grunden oförenliga med demokratins och humanitetens principer och så oetiska att varje människa måste reagera mot dem. Jag är inte ensam om att uppröras över att man behandlar människor på det här sättet, oavsett vem som drabbas. Det är helt enkelt så att den som är en verkligt dåliga lärare är väl känd som sådan även av sina chefer och kolleger och det är de som ska ta sig an problemet och ta ansvar för att sådana lärare tas bort från undervisningen, om dessa, trots hjälp, inte klarar av att utveckla en bättre undervisning. Ansvariga ska inte avbörda sig det ansvaret på studenter som i grunden inte förstår vad det handlar om, i synnerhet som man lurar dem att tro att systemet är av en helt annan art än det faktiskt är. Klara besked Jag vill således gärna ha ett besked: Ska vi lärare verkligen bete oss i enlighet med elev-kund-myten om skolan och behandla studenterna som kunder, och göra som man brukar med sådana, alltid ge dem rätt? Endast under sådana förhållanden kan vi lärare bete oss så att vi maximerar våra möjligheter att få goda omdömen från alla studenter. Endast då kan vi bli populära hos alla! Endast då kan vi bete oss konsekvent. Endast då kan man hävda att studenternas omdömen ska avgöra vilka som ska undervisa. Endast då är det rimligt att begära av oss som undervisar att vi själva tar konsekvenserna av våra beteenden och av att somliga studenter är missnöjda med oss. Detta innebär förstås att man avskaffar kunskapskontrollen och att betyg är meningslösa då de, därefter inte säger någonting. Avslutningsvis och för att undvika missförstånd; Jag är definitivt inte emot att vi lärare lyssnar till studenterna och försöker underlätta deras studier så mycket som möjligt, lyssnar till vilka behov de har och tillsammans med dem försöker att utveckla en bättre undervisning som de har god nytta av. Men detta samarbete måste ske på lika villkor om man ska utveckla ett bra universitet. Viktig dialog Studenterna måste gå i dialog med oss och lära sig att också förstå vår belägenhet, ha klart för sig vilka villkor som faktiskt gäller för både dem och oss undervisare. Vi lärare måste ha en chans att försvara oss mot kritik för sådant vi inte kan göra något åt och vi ska inte behöva schavottera utan denna möjlighet. Det tillhör god demokratisk ordning att man inte döms ohörd. En bra kurs görs av lärare och elever tillsammans och den bygger på ömsesidigt förtroende, respekt och förståelse, inte på att man anklagar varandra eller ställs mot varandra, inte på att man uppviglar den ena parten mot den andra! Jag har gjort många bra kurser byggda på samförstånd med mina elever/kursdeltagare genom åren men funnit att på universitetet är det svårt att etablera ett sådant samförstånd, en liten del av orsakerna har jag tagit upp här. Jag har inte något bra svar på hur det ska gå till, men är av den bestämda uppfattningen att man bör diskutera dessa frågor och göra det utifrån en någotsånär realistisk bild av verkligheten, inte utifrån en idealistisk föreställning om att allt är som vi vill att det ska vara.         Kerstin Berminge Institutionen för vetenskapsteori. Till toppen