Kvinnan - djur eller..förord

Kvinnan - Djur eller människa?"
en nätbok från nättidningen alba
av Kerstin Berminge
(FD/vetenskapsteori)

FÖRORD

När jag började kritisera biologismens kvinnosyn, i en rapport på Institutionen för Vetenskapsteori (1980)[1] fann jag till min förvåning att uppsatsen blev kritiserad av antibiologistiska humanister och samhällsvetare men inte av dem som jag kritiserade, de som gärna använder biologin för att förklara mänskliga beteenden och för att legitimera det de ansåg vara ett önskvärt samhällssystem.

Att börja diskutera biologismen utifrån biologiska utgångspunkter, som jag gjorde, var bara att erkänna biologisternas utgångspunkt som befogad, menade mina kritiker. Biologismen, eller den biologiska determinismen som man sade på den tiden, skulle uppenbarligen endast kritiseras utifrån humanistiska och beteendevetenskapliga utgångspunkter inte utifrån biologiska sådana. Jag tyckte då, och tycker fortfarande, att det är en felaktig ståndpunkt. Man gör inte mål på ”motståndaren” genom att bara spela på den egna planhalvan. Därför fortsätter jag min vetenskapsteoretiska och feministiska kritik av biologismen utifrån biologiska utgångspunkter. En sådan kritik är viktigare och mer angelägen idag än den varit på hundra år.

För drygt tjugo år sedan ansåg kultureliten i Sverige att biologismen var för evigt död. Man hade fel. Idag är den tillbaka och lika accepterad som den var i början av 1900-talet. Återigen förklaras snart sagt alla våra mänskliga beteenden och alla upptänkliga samhälleliga fenomen utifrån biologin, utifrån etologin, genetiken, endokrinologin och molekylärbiologin eller utifrån vår evolutionshistoria. Idag tycks även många av sjuttiotalets hängivna antibiologister ha accepterat det biologistiska perspektivet. Därmed är mina biologiska utgångspunkter säkert mer acceptabla idag än förra gången. Å andra sidan är mina slutsatser förmodligen mer kontroversiella nu än de var då. Jag hävdar nämligen här, och fortfarande, att det inte finns några klara biologiska belägg för många av de föreställningar om mänskliga beteenden och om skillnaderna mellan könen, som ständigt presenteras oss som biologiskt naturliga.

Jag kommer inte att försöka förklara hur mänskliga beteenden faktiskt uppstått, eller vad de verkligen beror på till skillnad från vad vilseförda eller inskränkta forskare eller biologister tror eller påstår. Min mission är avsevärt mycket blygsammare än så. Den är bara att visa hur omöjligt det biologistiska, och det nu så populära evolutionshistoriska perspektivet är när det gäller att förstå och förklara de flesta av våra påstått manliga eller kvinnliga beteenden.

Idag, som förra gången politiken dominerades av ekonomisk liberalism och låtgåpolitik, alltså från slutet av 1800-talet fram till andra världskrigets slut, går den dominerande liberalkonservativa politiken och propagandan hand i hand med biologism och individualism, med allmän irrationalism, mysticism och andlighet såväl som med politisk illusionism och politikerförakt. Dagens intellektuella trend, mer förvirrande än förnuftig, är med andra ord till förvillelse lik förra sekelskiftets idéströmningar även om den delvis uttrycks i andra termer idag.[2]

Det är i media, tidningar, radio och TV, som intellektuella trender skapas och vidmakthålls. Det är i media kampanjen mot feminismen förs. Det är från media vi får veta hurdana kvinnor och män egentligen är – av biologiska orsaker. Det är från media vi lär oss hur vi människor bör se ut och bete oss och vilka uppgifter i livet som är naturliga för kvinnor respektive män. Men det är ofta från forskare massmedia får sitt material. Ibland är vetenskapligt bra material bara slarvigt använt och felaktigt refererat i våra massmedia, inte sällan är dock de vetenskapliga resultat och förklaringar som refereras i tidningar, radio och TV, dåliga redan i forskarnas ordbehandlare.

Somliga av de forskare jag kritiserar nedan skulle troligen försvara sig med att de själva aldrig hävdat de teser som jag säger att deras idéer eller förklaringar strider mot. Det är förstås förnämligt om varje enskild forskare är konsekvent vad gäller de egna föreställningarna eller förklaringssystemen. Om vi andra ska acceptera ett biologistiskt perspektiv på människors beteenden och samhälleliga ageranden måste emellertid den ene forskarens förslag om vad vi är av naturen stämma med vad den andra forskaren säger om samma natur. Nu stämmer olika forskares påståenden om den saken inte med varandra. Då är det befogat att påvisa det. Att klargöra sådana inkonsekvenser och att visa att forskare ingalunda är överens vad gäller frågan om människans sanna och biologiskt bestämda natur, om vad som är kvinnligt och manligt, eller om hur vår evolutionshistoria ser ut, är kanske huvudsyftet med det jag skriver här.

En del biologer, som tyckt illa om samhällsvetares och beteendeforskares kritik av trenden att förklara allt samhälleligt eller mänskligt utifrån biologin, har börjat tala om dessa kritiker av biologismen som ”sociologister”, varmed de menar tendensen att förklara mänskliga beteenden och samhällen utifrån – ja vadå? Utifrån sociologiska eller andra samhällsvetenskapliga teorier och modeller?

Logiken i begreppsbildningen haltar här. Den biologistiske forskaren går utanför sitt eget forsknings- och kompetensområde. Han försöker förklara människors beteenden och samhälleliga skeenden utifrån kunskaper om djur eller om biomolekylära processer etc., medan sociologen förklarar dessa fenomen utifrån sin egen disciplins teorier och modeller. I konsekvens med användningen av begreppet ”biologism” borde en ”sociologist” då vara en person som försöker förklara biomolekylära processer utifrån sina samhälls- och beteendevetenskapliga teorier. Jag har aldrig träffat någon sociolog som försökt göra detta.

Man kan välja att betrakta de sociologer som fortfarande framhärdar i kritiken av biologismen, som revirhävdande, om man ogillar dem. Men man kan också välja att hävda att varje fenomen kräver förklaringar på sin nivå. Lika litet som jag begriper hur en bilmotor fungerar om någon börjar förklara för mig hur metallernas i motorn molekyler ser ut, lika lite kan man förstå samhälleliga skeenden utifrån hur de biokemiska processerna i nervsystemet ser ut. Det är bara att välja!

Jag vill också betona att jag ingalunda är allmänt negativ till biologi, som mina kritiker också har hävdat, tvärtom, kunde jag börja om mitt liv skulle jag välja att utbilda mig till biolog. Min kritik gäller således inte biologin i allmänhet, utan missbruk och obefogad användning av disciplinen.

29/10 2002

Kerstin Berminge