|
Kvinnan - Djur eller
människa?" |
Denna sida i helt/nytt
fönster
Kapitel 1
EN KORT HISTORIK.
BIOLOGISM -
LIKHETSFEMINISM OCH
SÄRARTSFEMINISM
Det torde vara de flesta bekant att man diskriminerat
kvinnor och förtryckt dem under årtusenden.
1800-talets
forskare använde gärna den biologiska vetenskapen för att
"bevisa" att kvinnor är underlägsna män. De
använde den för att ”bevisa” att kvinnor är mindre
intelligenta och mindre rationella än män och att kvinnor av det
skälet inte kunde utbildas och naturligtvis inte kunde ges något
inflytande över samhällsutvecklingen och politiken. Det var en
inställning som var lika gammal som vår västerländska
kultur.
Vetenskapliga
argument för att hålla kvinnan kvar i en underordnad position har
under de senaste hundrafemtio åren hämtats från än den
ena än den andra av biologins discipliner. Vartefter argument hämtade
från ett av dessa områden har visat sig ohållbara har man
snabbt hittat argument för samma sak från någon annan av
biologins domäner.
Efter andra världskriget blev biologismen
omöjlig på grund av att Hitler drev den bortom allt förnuft.
Under nära femtio år därefter var vi relativt förskonade
från biologistiska argument mot jämställdhet och
kvinnofrigörelse. Dagens nybiologism gör det åter populärt
och fullt acceptabelt att tala om biologiska skillnader mellan kvinnor och
män, skillnader som predestinerar könen för olika uppgifter i
samhället. Kvinnor är objekt och sexleksaker, de ska föda och ta
hand om barnen och de ska utföra de mindre kvalificerade och lägre
betalda sysslorna. Män är handlande subjekt och ämnade att ta
hand om de mer ansvarsfyllda och välavlönade uppgifterna i
samhället.
Inom kvinnorörelsen har likhetsperspektivet och
särartsperspektivet, avlöst varandra de senaste 200 åren.
Likhetsperspektivet innebär i sin extrema
form att kvinnor och män i grunden är likadana, bortsett från
fortplantningsfunktionerna. Särartsperspektivet säger motsatsen, att
könen är kapitalt olika av naturen just på grund av att de
fyller olika funktioner för fortplantningen.
I kvinnofrigörelsens begynnelse, från början
av 1800-talet, handlade kampen om att göra upp med de fördomar som
sade att kvinnors intelligens inte räckte till för högre
utbildning och för att ta samhällsansvar eller ens ansvar för
sig själva. När, mot mitten av 1800‑talet, alltfler
framstående män började anse att kvinnorna borde få
högre utbildning och borde ges inflytande i samhället, som exempelvis
den berömde samhällsfilosofen och liberalen John Stuart Mill gjorde,[1] började konservativa kvinnomotståndare
lägga fram "vetenskapliga belägg" för kvinnors
underlägsenhet. Sådana behövde man inte lägga fram
förrän föreställningen hotades, vilket blev fallet när
den ifrågasattes av alltfler och framför allt även av
framstående män.
Här kom kraneometrin väl till pass,
metoden att med hjälp av skallmätning påvisa olikheter i
hjärnstorlek. På grundval av skallmätningar kunde konservativa
hjärnforskare meddela den "vetenskapliga sanningen" att vita
europeiska män var de mest intelligenta människorna. De hade
nämligen de största hjärnorna, påstod man. Europeiska
kvinnor och människor av "andra raser" var underlägsna
därför att deras hjärnor var lättare.[2]
Kvinnoförtryck och rasism har gått
hand i hand under hela vår västerländska moderna historia. Det
var ofta samma personer som kämpade mot rasism och för kvinnornas
frigörelse och tvärtom.[3] Det kvinnoförkämpar och antirasister kallade
förtryck och rasism ansåg motståndarna vara de klokares omsorg
om de underlägsna och hjälplösa. Å huvudets vägnar
mindre bemedlade individer, kvinnor och människor av underlägsna
raser, skulle bara må dåligt och bli sjuka av utbildning och
för mycket ansvar hävdade motståndarna. Vi kan notera samma
fenomen idag. Förtryck har i retoriken alltid utövats för de
förtrycktas eget bästa!
Under senare delen av 1800-talet ökade
biologins status, både på grund av att Darwin presenterade sin
evolutionsteori (1859) och på grund av framsteg inom fysiologin.
Många av de vetenskapligt orienterade motståndarna till
kvinnofrigörelse och antirasism, insåg snart att de kunde
använda sig av Darwins evolutionsteori för att argumentera för
sin sak. Evolutionsteorin gjorde människan till ett djur bland alla andra.
Det ledde till att man kunde hänvisa till djuren för att legitimera
könsrollerna. Det innebar också att teorin kunde användas
för att legitimera en utslagning av de ”svagare”. Fattiga
människor och människor av andra ”raser kunde betraktas som
underlägsna därför att de inte hade nått samma
intellektuella och teknologiska höjder som Västvärldens vita
manliga över- och medelklass.
Darwin blev snabbt idol för biologister och
idag upphöjs han åter till himmelska höjder. Även hans
mindre lyckade åsikter betraktas numer som Gudsord. Hans kvinnosyn
exempelvis, var ledsam och den utgjorde knappast en av hans mer lysande
”insikter”.
Så här uttryckte Darwin sin
uppfattning om kvinnor och om "primitiva folk":
Den
huvudsakliga skillnaden vad gäller intellektuell kapacitet mellan de
båda könen visar sig däri att männen alltid når
bättre resultat än kvinnor vad de än företar sig –
vare sig det handlar om djupt tänkande, förnuft eller fantasi och
även vad gäller användningen av sinnen eller händer. Om man
gör upp två listor över de mest eminenta männen och
kvinnorna inom områden som poesi, måleri, skulptur, musik –
innefattande komponerande och utförande, historia, vetenskap och filosofi,
och tar med ett halvt dussin namn under varje rubrik, så skulle de
två listorna inte vara jämförbara.
Vi kan
också dra slutsatsen, utifrån lagarna om avvikelser från
genomsnittet, som så väl illustrerats av Mr. Galton i hans arbete
"Medfödd genialitet" (Hereditary Genius) att om män
överträffar kvinnor på så många områden
så måste genomsnittskapaciteten hos män vara över genomsnittet
för kvinnor. (min översättning; Darwin 1981 sid. 327)
Ett annat exempel:
Pojkar och flickor liknar
varandra ganska mycket, precis som ungar inom andra arter där könen
skiljer sig åt som vuxna: på samma sätt liknar barn den vuxna
kvinnan mer än den vuxne mannen. Kvinnan, slutligen, uppvisar vissa
karaktärsdrag och hennes skalle anses vara ett mellanting mellan barnets
och mannens. (min översättning: Darwin 1981, sid. 317)
Omkring 1870, hade Darwin alltmer börjat luta åt
tanken att förvärvade beteenden kunde ärvas biologiskt.[4] Han tänkte sig därför att man skulle kunna
höja kvinnornas intellektuella kapacitet. Om man började utbilda
kvinnor och sedan såg till att välutbildade kvinnor fick många
barn, som också gavs god utbildning, så skulle döttrarna,
efter flera generationer, kunna bli intelligentare. Han var något
generösare än många av samtidens motståndare mot kvinnors
frigörelse, även om han med detta inte längre var vad man idag
menar med Darwinist utan snarare Lamarckist.[5] Att Darwin senare i livet blev Lamarckist talar man oftast
tyst om eftersom det inte stämmer med bilden av den geniale mannen som
hade rätt i allt han sade eller skrev.[6]
Somliga av dem som har diskuterat den här
frågan har velat frånhända Darwin allt ansvar för de
för kvinnosaken mindre smickrande åsikter som han förde fram.
De hävdar istället att Darwin bara var ett oskyldigt barn av sin tid.[7] Så förlåtande har man emellertid ingen
anledning att vara eftersom det inte "bara ansågs
självklart" på Darwins tid att kvinnor var underlägsna
män i allt. Tvärtom var kvinnokampen synnerligen intensiv under andra
halvan av 1800-talet och frågan om kvinnornas ställning i
samhället, om deras intelligens och allmänna
själsförmögenheter, var ytterst kontroversiell och diskuterades
intensivt när Darwin uttryckte ovan citerade åsikter. Hans
uppfattning i den här saken var därmed långt ifrån
något så okomplicerat som "den allmänt accepterade
åsikten", i varje fall inte i intellektuella kretsar, som är
vad vi diskuterar här.
Darwin var i flera andra och högst
kontroversiella frågor modig nog att efter eget noggrant övervägande
ta ställning tvärt emot den allmänt accepterade åsikten
dessutom. Tanken att vi människor härstammade från aporna, som
han inte diskuterade i sin första bok om evolutionsteorin men som han
diskuterade i senare böcker,[8] var minst sagt upprörande för många av de
mer framstående männen i hans tid. Sådana idéer
hävdade man definitivt inte om man "bara var ett barn av sin
tid".
Inte heller ifråga om religionen var
Darwin en man som bara flöt med den intellektuella strömmen eftersom
han med tiden erkände sig vara ateist. Sådana sågs inte med
blida ögon på hans tid. Han tvekade visserligen länge att klart
deklarera sin uppfattning vad gällde alla dessa frågor, men
slutligen gjorde han ända så. I fallet med evolutionen och
vårt mänskliga ursprung och i frågan om kvinnors
intellektuella kapacitet tog han ställning ordentligt och mycket
offentligt. I frågan om religionen var han mer diskret och avslöjade
sin inställning endast inför dem som kände honom. Flera av hans
vänner blev chockerade över hans sällningstagande i
religionsfrågan. Att inta en ståndpunkt tvärtemot ens
närmaste vänners, i en så stor och viktig fråga som
religionen var på den tiden, kräver också en hel del mod.[9]
Darwin kan alltså inte betraktas som
något oskyldigt offer för sin tids tänkande, varken i
allmänhet eller om kvinnor. Istället kan vi nog ta för givet att
han ganska noga tänkt igenom frågan om vilka egenskaper kvinnor hade
innan han tog ställning, precis som han gjorde med allt han skrev.
När han så tog ställning, då gjorde han det inte för
att han viljelöst och obetänksamt bekände sig till sin tids
allmänt accepterade föreställningar utan utifrån andra
utgångspunkter. Man kan således inte ursäkta Darwin hans
kvinnosyn med att han var en utpräglad och oreflekterad opportunist.
Darwin var förvisso genial och hans
första evolutionsteori var säkert i huvudsak korrekt, men han hade
fel i en hel del andra frågor vilket moderna biologister och
evolutionister knappt låtsas om idag. I somliga fall hade han alldeles fel,
i andra fall visste han inte utan gissade bara. Där har senare forskare
kunnat fylla i det som fattades och rätta till de gissningar som inte
stämde. Dagens evolutionsteori är således en utveckling av
Darwins egna tankar, även om de grundläggande dragen fortfarande
är desamma, som idéerna om variationerna inom arterna och om en
selektion för bättre anpassning till den omgivande miljön. Det
är alltså fel att tillskriva Darwin allt det som vi idag betraktar
som innehållet i "evolutionsteorin", vilket inte alltid
framgår när Darwin idag höjs till skyarna.
Det var nu inte bara från kraneometrin och
evolutionsteorin som 1800-talets forskare hämtade argument mot
feministerna. Från fysiologin, som gjorde stora framsteg under andra
halvan av 1800-talet, hämtade man argumentet att innehav av livmoder
predestinerade för hysteri, som naturligtvis är en form av
irrationalism. Ordet hysteri kommer av grekiskans "hystera" som
betyder just livmoder.[10] Därför kallas också bortopererande av
livmodern "hysterectomi". Livmodern ansågs alltså
speciellt skum på den tiden och antogs förorsaka diverse mentala
problem för bärare av sådana.
Hjärnviktsargumentet blev omöjligt med
tiden eftersom man kom underfund med att den genomsnittliga skillnaden mellan
kvinnors och män hjärnor visserligen var till männens
fördel, sett i absoluta tal, men att det ändå fanns många
män med lättare hjärnor än många kvinnor.[11] Dessutom upptäckte man så småningom att
både valar och delfiner hade tyngre hjärnor än vita europeiska
män. Man kunde nu inte gärna hävda att valar och delfiner var
intelligentare än europeiska över- och borgarklassmän.[12] Somliga föreslog då att det handlade om
hjärnans vikt i förhållande till kroppsvikten istället. Om
så vore fallet hade ju männen tyngre hjärnor än både
valar och delfiner. Snart fann man dock att kvinnor hade ett genomsnittligt
förmånligare förhållande härvidlag eftersom kvinnors
hjärnor genomsnittligt väger mer i förhållande till
kvinnors genomsnittliga kroppsvikt. Så var även det argumentet
omöjligt.
Frågan om hur man ska beräkna
förhållandet mellan hjärnvikt och kroppsvikt är dessutom
inte oproblematisk som J S Gould har påpekat. Fetma skulle ge ett
ofördelaktigare förhållande, medan en mager person får
ett fördelaktigare sådant. Man kan inte gärna anta att magra
människor är intelligentare än tjockare människor, eller
att en kraftig viktökning eller viktminskning, förändrar en
persons intelligens.[13] Man måste i det här fallet utgå
ifrån en idealvikt, och hur bestämmer man en sådan? Vidare
är det knepigt att väga hjärnor absolut rättvisande.[14]
Hjärnviktsargumentet borde alltså
vara definitivt ute ur bilden men förvånande nog återkommer
det med jämna mellanrum och hörs då och då ännu
idag.
Kring sekelskiftet 1900, efter nära ett halvt
århundrade av antifeministisk och rasistisk-biologistisk propaganda och
då Darwins teser verkade alltmer säkra på grund av senare
vetenskapliga upptäckter, syntes de biologiska förklaringarna till
alla tänkbara mänskliga beteenden så säkra och
självklara att få ansåg det möjligt att förneka
eller tillbakavisa dem, precis som fallet är idag.
I denna den första genomgripande
biologistiska epoken uppstod en biologistiskt influerad särartsfeminism,
även om den inte kallades så vid den tiden. Ellen Key, med sina
resonemang om den naturliga moderligheten, kan ses som en representant för
denna strömning.
När kvinnor i överklassen och
övre medelklassen, som redan uppnått en viss
självständighet, även om den var måttlig, mätt med
dagens mått, i spåren av den gryende marxismen, upptäckte att
den ohämmade ekonomiska utsugningen av kvinnor i de lägre
samhällsklasserna ledde till att dessa kvinnors barn lämnades
åt sina öden och for mycket illa, började de hävda att man
måste återupprätta den biologiskt naturliga moderligheten.
Alla kvinnor, ansåg de, måste ges möjlighet att ta hand om
sina barn och sina familjer i enlighet med kvinnans biologiska natur och
predestination.[15] Denna inställning blev sedan den framväxande
arbetarrörelsens ideal.[16]
Under första världskriget och medan männen
stred vid fronterna, fick kvinnorna i stridande länder ta över och
utföra många uppgifter som man tidigare ansett att endast män
klarade av. Det gav kvinnorna både goda argument och goda belägg
för kvinnors duglighet och därefter kunde de inte avfärdas lika
lätt. Kvinnor fick således rösträtt i många av de
europeiska länderna åren efter första världskriget.
Kvinnomotståndarna
intensifierade nu sin kamp för att pressa tillbaka kvinnorna till
"den lilla världen" igen. I spåren av de nedkörda
ekonomierna och den nyliberala sparpolitiken efter kriget, och på grund
av framsteg inom biologin, där biologer började anse att de var de
verkliga experterna på mänskliga beteenden och
samhällsfrågor, slog 1800-talets biologistiska idéer igenom
med full kraft, och nu även i lagstiftningen.
Vid den här tiden hade
forskare under flera årtionden oroat sig för mänsklighetens
degeneration.[17] De ansåg att s.k. mindervärdiga människor
fick för många barn och att hela människosläktet
därmed skulle försämras. Därför hade forskare
länge ropat efter åtgärder mot försämringen av ”folkmaterialet”.
Först efter börskraschen 1929 började politiker i Europa ta de
här forskarnas oro på allvar.[18] I USA däremot, hade man accepterat den här
föreställningen redan i början av 1900-talet.
I diskussionen för
några år sedan, som journalisten Maciej Zaremba initierade i DN,
lades skulden för steriliseringarna på socialdemokraterna,
folkhemspolitiken och på den s.k. sociala ingenjörskonsten. I
verkligheten var det alltså vetenskapsmännen, biologer och
läkare, yrkeskårer som ingalunda utmärktes av socialdemokratiska
eller socialistiska anfäktelser, som drev på och hade gjort så
under nära femtio år vid den tidpunkten. Det var först i och
med den ekonomiska kris som följde på börskraschen 1929, med åtföljande
idéer om att spara sig ur kriser (idéer som
återuppstått och praktiserats igen sedan slutet av 1900-talet), som
läkare och biologer fick nästan alla politiker med sig. Politikerna
böjde sig nu för vetenskaperna, den biologiska och den ekonomiska,
och ansåg som företrädarna för dessa, att samhället
inte längre ha råd med mindervärdiga människor.[19]
Orsaken till
steriliseringslagarna var alltså framför allt en oro för
statens finanser, att ”dåligt människomaterial” kostade
samhället för mycket, en oro som i stort sett alla delade,
konservativa, bondeförbundare och liberaler såväl som
socialdemokrater och även av en hel del kommunister. Det var helt enkelt
den tidens absoluta, oomtvistliga och vetenskapliga sanning.
Efter Hitlers
maktövertagande (1933) skulle tyska läkare och psykiatriker,
biologistiska som de var, driva politiken dithän att avlivning av vad man
ansåg vara mindervärdiga människor ansågs fullt rimligt.
I Hitlers Tyskland inriktades dessutom hela samhället på att fostra
kvinnor respektive män för deras biologiskt naturliga
samhällsfunktioner. Kvinnor skulle bli goda mödrar och vårdare,
män goda krigare. Tendensen var densamma även utanför Tyskland,
men det gick inte så långt i de demokratiska länderna,
där trots allt kritiska röster kunde göra sig hörda.
Även om demokrati och yttrandefrihet inte är några absoluta
garanter mot politiska galenskaper, vilket exempelvis Mc Carthyismen i USA
visade, kan den ibland (med betoning på ”ibland”) fungera
tillräckligt väl för att förhindra det rena kollektiva
vanvettet.[20]
Under andra världskriget, som bröt ut 1939,
bevisade kvinnorna i de krigförande länderna ännu en gång
att de klarade av många typiskt manliga sysslor. Nu fick de åter
börja arbeta i den industri som behövde deras arbetskraft när männen
skickades ut som kanonmat. På grund av biologismens och rasismens totala
kollaps på nazismens mentalsjukhus och i koncentrationslägren, kunde
manliga motståndare mot kvinnosaken, efter detta krig, inte längre
använda sig av biologin som argument mot kvinnorna, om de önskade
bevara sin heder. Hitler och hans nazism hade gett biologismen ett så
utomordentligt dåligt rykte att ingen ville bli offentligt sammankopplad
med honom och hans nazistiska och biologistiska idéer årtiondena
efter 1945.
Nu återkom istället
likhetsfeminismen och kvinnor fick en möjlighet att kämpa för
kvinnosaken utan att en veritabel storm av biologistisk propaganda sattes in
mot dem.
Inom vetenskapen ersattes det tidigare
dominerande biologistiska perspektivet på människor nu av
behaviorismen, Pavlovs och J B Watsons vetenskapsteoretiska skapelse.[21]
Watson, som presenterade sin beteendeteori redan
några år efter första världskriget, ansåg att
miljön under uppväxten var viktigare än det biologiska arvet
när det gällde att forma människorna. Därför
gällde det att ta reda på hur miljön skulle se ut för att
forma så goda människor som möjligt och för att utveckla
människors inneboende kapaciteter så väl som möjligt.[22]
De här föreställningarna gav
upphov till det som numer med en föraktfull term benämns "den
sociala ingenjörskonsten", den som Maciej Zaremba påstod
låg bakom och var huvudskälet till steriliseringskampanjerna. Den
sociala ingenjörskonsten hade alltså sin intellektuella grund i
åsikter rakt motsatta de biologistiska. Att steriliseringarna sedan fortsatte
under flera årtionden efter andra världskriget berodde inte på
att de var sprungna ur ”den sociala ingenjörskonsten” utan
på den allmänna eftersläpning och tröghet som de flesta samhällssystem är
behäftade med och på att politiker i stort sett inte intresserade
sig för vad läkare och socialarbetare sysslade med.
Efterkrigstidens politik, den sociala
ingenjörskonsten, handlade alltså om en önskan att skapa ett
gott samhälle för alla genom att ge så många som
möjligt en chans att utveckla sina inneboende förmågor och
talanger.
Eftersom människorna formades av sin
miljö skulle man kunna förbättra människorna och
samhället genom att skapa bättre levnadsförhållanden
för alla människor. Därför skulle miljön läggas tillrätta.
Alla människor i samhället skulle få bättre bostäder,
bättre möjligheter till god hygien och bättre utbildning,
så att alla kunde få anständiga löner som det gick att
leva drägligt på och så att samhället kunde utvecklas.
Man ville också skapa bättre pensionssystem, sjukvård och
förlossningsvård för alla.
Det faktum att företagen ropade efter
arbetskraft efter andra världskriget var säkert huvudskälet
emellertid till att kvinnornas krav på att få komma ut i
förvärvslivet inte längre stötte på samma patrull som
tidigare. Nu behövde företagen arbetskraft med god utbildning. Alltfler,
och även alltfler kvinnor, de senare till och med med stöd från
samhället, kunde i allt större utsträckning börja studera
vid högre utbildningsanstalter och universitet från femtiotalet och
framåt.
Behovet av arbetskraft var således
huvudskälet till att de dominerande ekonomiska eliterna inte på
allvar (endast i den politiska retoriken) motsatte sig uppbyggnaden av
offentligt finansierad omsorg, sjukvård, åldringsvård, daghem
och förskolor.
Kvinnor behövde förstås avlastas
sina traditionella ansvarsområden för att kunna tas i anspråk
som arbetskraft i de industrier som skrek efter arbetskraft. Det var då
bättre att alla, även de mindre bemedlade människorna, var med
och via skatten betalade för den barnomsorg och äldrevård som
kvinnorna måste frigöras ifrån om de skulle kunna
förvärvsarbeta utom hemmen. Tidigare hade företagen, som
behövde kvinnlig arbetskraft, själva fått inrätta daghem
och annan avlastning för sina kvinnliga anställda.
Nu växte vänsterradikala grupper fram,
i huvudsak ungdomar, understödda, eldade och påhejade av äldre
och mer erfarna kommunister och socialister. Dessa grupper kom att få ett
avgörande inflytande på den offentliga debatten från mitten av
1960-talet och under första delen av sjuttiotalet.
De här grupperna var utpräglat
antibehavioristiska samtidigt som de, helt i den tidens anda, var
antibiologistiska. De kritiserade behaviorismen för att den bara syftade
till att utveckla metoder att kontrollera människorna.[23] Genom att behärska och reglera allt i samhället
försökte överheten göra medborgarna till snälla och
lydiga slavar under stat och kapital, menade de. I hållningen gentemot
biologismen var behaviorister och den unga samhällskritiska vänstern
emellertid överens: Biologismen var falsk såtillvida som att
mänskliga beteenden inte kunde förklaras utifrån biologin.[24]
Den vetenskapliga inriktning som står
bakom dagens nybiologism, sociobiologin (som jag återkommer till) och som
introduceras av E O Wilson i mitten av 1970-talet,[25] kritiserades häftigt när den presenterades men
slog ändå igenom på bred front under 1990-talet, efter att den
hade accepterats inom biologin under 1980-talet. Sociobiologin
förändrade forskarnas syn på djuren i grunden. Djuren blev nu
ännu mer lika oss och därmed antogs de kunna säga mer om oss
människor och om våra beteenden.
Med sociobiologin blev djur och människor
strategiskt planerande egoistiska individualister. I spel- och konfliktteorin,[26] som är grunden för det sociobiologiska
sättet att tänka, fick man en matematisk modell för att beskriva
djurens beteenden, vilket man inte hade haft dessförinnan. Det gav
djurbeteendestudierna en vetenskaplig status som de tidigare inte hade haft.
Det som kan uttryckas med siffror, som kan matas in i och bearbetas i en dator,
förefaller så mycket mer imponerande än vanliga verbala
förklaringar.
De allra heligaste av myterna om människans
sanna natur, omhuldade i vår kultur minst sedan 1700-talet,
föreställningen att uraggressionen och den medfödda och
oundvikliga egoismen styr alla levande varelsers beteenden eller driver
utvecklingen framåt, förefaller med det nya perspektivet betydligt
trovärdigare.
En del av det som sociobiologer säger om
könen är lite bättre för kvinnornas del än tidigare
biologistiska idéer. I vissa avseenden sägs samma saker som
tidigare men på ett nytt sätt. I flera väsentliga avseenden
säger man för jämställdheten och kvinnosaken betydligt
värre saker idag än någonsin tidigare i vår moderna
västerländska kulturkrets (varmed jag här avser de senaste 500
åren).
Idag föreslår somliga exempelvis att
kvinnomisshandel är evolutionsbiologiskt naturliga fenomen eftersom
sådana beteenden ger männen fler avkommor. Den här
föreställningen hade varit otänkbar under senare delen av
1800-talet. Då ansågs män visserligen starkare och
intelligentare än kvinnor men man satte också den
”ärbara” kvinnan/modern på piedestal och ansåg att
män hade skyldigheter gentemot kvinnor och barn. Den tidens ideal
förestavade en strikt gentlemannamässig manlighet. En riktig man,
ansågs det då och till för bara något decennium sedan,
slår inte en värnlös kvinna.[27]
Samtidigt som sociobiologin började sitt intellektuella
segertåg inom vetenskapen utvecklades den moderna nybiologistiska
särartsfeminismen.
Sociobiologin och den moderna och rumsrena
särartsfeminismen hade dock sina rötter i skilda tanketraditioner.
Trots detta kom de att smälta samman under 1990-talet.
Människan, säger sociobiologer,
är inget annat än ett evolutionärt utvecklat djur och
därför är det vi biologer som är bäst ägnade att
förklara människans väsen. Kvinnor och män, säger de
vidare, är naturligtvis olika på grund av vår
evolutionshistoria. Kvinnorna har utvecklats att föda och ta hand om
barnen och därför har de utrustats med andra egenskaper än
männen, som utvecklats att strida och konkurrera om de begränsade
resurserna.
Detta är patriarkatets gamla vanliga
föreställning. Den omfattas också av särartsfeministerna.
Dagens särartsfeminister för
alltså fram samma åsikter som alltid har förfäktats av
patriarkatet. Den moderna särartsfeminismens grunder anlades dock av en
del av vänsterns kvinnokämpar, omedvetna som de var om vad som skulle
komma ut av betonandet av biologiska skillnader mellan kvinnor och män.
Då kvinnorna under 1970-talet kom in vid universiteten
i samma utsträckning som män, och fann att de inte avancerade
där i den utsträckning som de (med rätta) ansåg att de
borde göra, började de betona kvinnors annorlunda och socialt
bestämda erfarenheter som argument för varför de behövdes i
forskningen. De hävdade nu att kvinnors annorlunda erfarenheter
också måste tillvaratas inom forskningen. Somliga gick längre
och menade att kvinnor, på grund av att de föder barn, får
erfarenheter som män av nödvändighet aldrig kan dela och
förstå, vilket också gjorde det nödvändigt med
kvinnliga forskare.
Därmed beredde de landet för den
moderna, biologistiska och konservativa särartsfeminismen, som säger
att det är en radikal skillnad mellan könen på grund av deras
olika biologiska förutsättningar och som hävdar att kvinnor
måste få vara kvinnor.
Konservativa personer kom alltså på
att de kunde använda särartsfeminismen för sin egen konservativa
propaganda.[28] Så småningom smalt så
vänsterkvinnornas särartsfeminism[29] gradvis, och till synes omärkligt, samman med
sociobiologins syn på kvinnan som en biologisk varelse mer än som en
samhällelig sådan.
”Äkta” feminism, säger de
moderna konservativa särartsfeministerna, handlar inte om att göra om
kvinnor till män (underförstått: som likhetsfeministerna vill
göra) utan om att få det kvinnliga uppvärderat i samhället
Särartsfeministerna talar alltså om
samma egenskaper som var högt värderade i 1800-talets borgerliga
kretsar, men förstås även den gången bara i retoriken.
Anständig lön för den kvinnliga mödan var kvinnorna inte
värda och är de fortfarande inte värda. Kvinnor,
anspråkslösa och vårdande som de är, ska bara
sådär i allmänhet må bättre av att få vara
sant kvinnliga och det antas förstås uppväga bristen på
lön för de vårdande insatserna.
Särartsfeminismen har sedan effektivt utnyttjats i den
konservativa och vilseledande antifeministiska propagandan,[30] eller ska vi kanske säga i propagandan mot
jämställdhet mellan könen. Genom att säga sig vara
feminister har de konservativa, som Petra Ullmanen har påpekat, stulit
feminismen, oskadliggjort den genom att definiera om den. Följaktligen
är nästan alla feminister idag, både de som vill skjutsa in
kvinnorna i köket igen och de som anser att män och kvinnor ska ha
samma samhällsansvar och samma möjligheter i samhället, halva
makten och hela lönen som Agneta Starkt har uttryckt det.
Om alla är feminister, både de som
vill förvisa kvinnorna till
köket igen och de som anser att kvinnor ska ha samma rätt till
ekonomiskt oberoende som männen, så blir begreppet
”feminism” meningslöst, eftersom det därmed kan beteckna
vilka åsikter som helst, även de som är rakt motsatta.
Moderna särartsfeminister,[31] dem som Nina Björk så förtjänstfullt
diskuterade och kritiserade i sin bok Under det rosa täcket (1996), hänvisar nu, precis som föregångarna
för hundra år sedan, till biologin för att tala om för oss
kvinnor vad vi är av naturen. Kvinnor, säger de, är moderliga,
känslomässiga och irrationella medan männen förstås
är logiska och rationella.[32] Detta är detsamma som att säga att vi kvinnor
är mindre intelligenta än män.
Idag utnyttjas särartsfeminister för
att bedriva antifeministisk propaganda och belönas rikligt av det
antifeministiska manliga etablissemanget för sina insatser i
välregisserade kampanjer mot jämställdhet och mot kvinnors krav
på likaberättigande. Män betalar kvinnor mycket höga
löner för att föra fram argument mot och kämpa mot de
jämställdhetskrävande likhetsfeministerna.
För det kvinnoförtryckande och
förmodligen mer liberala reklamfolket innebär å andra sidan
tesen att "kvinnor måste bejaka sin kvinnlighet" istället
att kvinnor ska acceptera att vara rena sexobjekt. Kvinnor ska exponera sina
kroppar, sina bröst och former och således vara mer av
sexualvarelser än goda mödrar.
Mödraskapet, som av de rent konservativa
krafterna åter har upphöjs till ideal, har dessvärre en tendens
att förstöra den unga kvinnokroppen, den som utgör dagens ideal.
Det gör brösten slappare, magen degigare och midjan mer
omfångsrik. Mödraskapet framstår i reklamfolkets föreställningsvärld
och i massmedia, därmed inte lika eftersträvansvärt eller
idealiskt som under tidigare biologistiska epoker.
Vi ser här en motsättning mellan hur
särartsfeminismen används i den vetenskaplig/konservativa kampen mot
ekonomisk och politisk jämställdhet och hur den används i reklam
och massmedia. Särartsfeministerna vill sända oss kvinnor tillbaka
till "den lilla världen", till den obetalda skötseln av
hemmet och till det obetalda ansvaret för vård av barn, sjuka och
gamla. Reklammakarna vill göra pengar på vår kvinnlighet,
alltså på sex. Somliga av dem gör sig förmögenheter
på att sälja allt mellan himmel och jord med hjälp av nakna
eller halvnakna kvinnokroppar. Andra blir rika på att med hjälp av
silikon, fettsugning och kirurgiska lyft återställa kroppar som
deformerats av moderskapet, eller som av en njugg natur inte getts sådana
former som de reklamskapade och fullständigt onaturliga idealen
förestavar.
Båda formerna av särartsfeministisk
propaganda tjänar antifeminismens sak och verkar för att trycka
tillbaka kvinnorna, objektifiera dem, passivera dem och göra dem
maktlösa.
Men även männen är idag
måltavlor för kommersialismens särarartstänkande. Samma
könsdiskriminerande kroppsfixering återfinns i dagens manliga
kroppsbyggarideal. Den är ett återuppväckande av det
biologistiska, nazistisk/fascistiska idealet, föreställningen om den
store, starke och atletiske mannen, krigaren, hjälten, och den lilla,
späda och hjälplösa kvinnan. Dagens kroppsideal, både det
kvinnliga och det manliga, är
närmast karikatyrer av arten Homo Sapiens, sådana att ingen enda
människa klarar av att leva upp till dem utan konstlade hjälpmedel
som silikon eller anabola steroider.
Redan de små barnen får nu lära
sig hur en riktig man ser ut i förhållande till en kvinna. Disney,
som hänger med sin tid, sprider de moderna myterna om
könsskillnaderna i glada färger. Askungens Disneyprins, han som
ritades i mitten av förra seklet, var en normal man. Han var något
lite längre än Askungen och förvisso mer bredaxlad än hon
men skillnaden mellan dem var måttlig och tämligen realistisk.
Skönheten Belle (i filmen ”Skönheten och odjuret”)
däremot, träffar män av en helt annan kaliber. Hennes beundrare
liknar närmast anabolstinna kroppsbyggare och de får Belle att
framstå som en mycket ynklig och mycket skör liten kvartsfigur, även
om hon har begåvats med ett starkt psyke.
Ute är nu den så förhatliga
”sociala ingenjörskonsten”. Idag står vi istället
inför den "biologiska ingenjörskonsten”, en
samhällsbyggarkonst vi bara sett början på. Det är en
konst som knappast kommer att bli mindre manipulativ eller mindre
förtryckande än den "sociala ingenjörskonsten",
snarare tvärtom. Den sköna nya värld som biologismen leder till
kommer inte att bli ett dugg trevligare än Orwells, men den kommer inte
att se ut som Orwells skräck- och kontrollsamhälle. Istället
för kontroll av människor med hjälp av teknisk apparatur
kontrollerar man människors sinnen med hjälp av tankekontrollerande
propaganda och utbildning och med hjälp av biokemiska substanser och
genmanipulationer.
Det av kultureliten så förhatliga
sociala ingenjörskonstens Sverige var ett rent paradis i
jämförelse med vad vi står inför idag.
- Slut på kapitel 1 -
Sidan 1