Kvinnan - Djur eller människa?"
en nätbok från nättidningen alba
av Kerstin Berminge
(FD/vetenskapsteori)

Denna sida i helt/nytt fönster

 

Kapitel 1

 

EN KORT HISTORIK.

BIOLOGISM -

LIKHETSFEMINISM OCH

SÄRARTSFEMINISM

 

Det torde vara de flesta bekant att man diskriminerat kvinnor och förtryckt dem under årtusenden.

1800-talets forskare använde gärna den biologiska vetenskapen för att "bevisa" att kvinnor är underlägsna män. De använde den för att ”bevisa” att kvinnor är mindre intelligenta och mindre rationella än män och att kvinnor av det skälet inte kunde utbildas och naturligtvis inte kunde ges något inflytande över samhällsutvecklingen och politiken. Det var en inställning som var lika gammal som vår västerländska kultur.

Vetenskapliga argument för att hålla kvinnan kvar i en underordnad position har under de senaste hundrafemtio åren hämtats från än den ena än den andra av biologins discipliner. Vartefter argument hämtade från ett av dessa områden har visat sig ohållbara har man snabbt hittat argument för samma sak från någon annan av biologins domäner.

Efter andra världskriget blev biologismen omöjlig på grund av att Hitler drev den bortom allt förnuft. Under nära femtio år därefter var vi relativt förskonade från biologistiska argument mot jämställdhet och kvinnofrigörelse. Dagens nybiologism gör det åter populärt och fullt acceptabelt att tala om biologiska skillnader mellan kvinnor och män, skillnader som predestinerar könen för olika uppgifter i samhället. Kvinnor är objekt och sexleksaker, de ska föda och ta hand om barnen och de ska utföra de mindre kvalificerade och lägre betalda sysslorna. Män är handlande subjekt och ämnade att ta hand om de mer ansvarsfyllda och välavlönade uppgifterna i samhället.

 

Inom kvinnorörelsen har likhetsperspektivet och särartsperspektivet, avlöst varandra de senaste 200 åren.

Likhetsperspektivet innebär i sin extrema form att kvinnor och män i grunden är likadana, bortsett från fortplantningsfunktionerna. Särartsperspektivet säger motsatsen, att könen är kapitalt olika av naturen just på grund av att de fyller olika funktioner för fortplantningen.

I kvinnofrigörelsens begynnelse, från början av 1800-talet, handlade kampen om att göra upp med de fördomar som sade att kvinnors intelligens inte räckte till för högre utbildning och för att ta samhällsansvar eller ens ansvar för sig själva. När, mot mitten av 1800‑talet, alltfler framstående män började anse att kvinnorna borde få högre utbildning och borde ges inflytande i samhället, som exempelvis den berömde samhällsfilosofen och liberalen John Stuart Mill gjorde,[1] började konservativa kvinnomotståndare lägga fram "vetenskapliga belägg" för kvinnors underlägsenhet. Sådana behövde man inte lägga fram förrän föreställningen hotades, vilket blev fallet när den ifrågasattes av alltfler och framför allt även av framstående män.

Här kom kraneometrin väl till pass, metoden att med hjälp av skallmätning påvisa olikheter i hjärnstorlek. På grundval av skallmätningar kunde konservativa hjärnforskare meddela den "vetenskapliga sanningen" att vita europeiska män var de mest intelligenta människorna. De hade nämligen de största hjärnorna, påstod man. Europeiska kvinnor och människor av "andra raser" var underlägsna därför att deras hjärnor var lättare.[2]

Kvinnoförtryck och rasism har gått hand i hand under hela vår västerländska moderna historia. Det var ofta samma personer som kämpade mot rasism och för kvinnornas frigörelse och tvärtom.[3] Det kvinnoförkämpar och antirasister kallade förtryck och rasism ansåg motståndarna vara de klokares omsorg om de underlägsna och hjälplösa. Å huvudets vägnar mindre bemedlade individer, kvinnor och människor av underlägsna raser, skulle bara må dåligt och bli sjuka av utbildning och för mycket ansvar hävdade motståndarna. Vi kan notera samma fenomen idag. Förtryck har i retoriken alltid utövats för de förtrycktas eget bästa!

Under senare delen av 1800-talet ökade biologins status, både på grund av att Darwin presenterade sin evolutionsteori (1859) och på grund av framsteg inom fysiologin. Många av de vetenskapligt orienterade motståndarna till kvinnofrigörelse och antirasism, insåg snart att de kunde använda sig av Darwins evolutionsteori för att argumentera för sin sak. Evolutionsteorin gjorde människan till ett djur bland alla andra. Det ledde till att man kunde hänvisa till djuren för att legitimera könsrollerna. Det innebar också att teorin kunde användas för att legitimera en utslagning av de ”svagare”. Fattiga människor och människor av andra ”raser kunde betraktas som underlägsna därför att de inte hade nått samma intellektuella och teknologiska höjder som Västvärldens vita manliga över- och medelklass.

Darwin blev snabbt idol för biologister och idag upphöjs han åter till himmelska höjder. Även hans mindre lyckade åsikter betraktas numer som Gudsord. Hans kvinnosyn exempelvis, var ledsam och den utgjorde knappast en av hans mer lysande ”insikter”.

Så här uttryckte Darwin sin uppfattning om kvinnor och om "primitiva folk":

 

Den huvudsakliga skillnaden vad gäller intellektuell kapacitet mellan de båda könen visar sig däri att männen alltid når bättre resultat än kvinnor vad de än företar sig – vare sig det handlar om djupt tänkande, förnuft eller fantasi och även vad gäller användningen av sinnen eller händer. Om man gör upp två listor över de mest eminenta männen och kvinnorna inom områden som poesi, måleri, skulptur, musik – innefattande komponerande och utförande, historia, vetenskap och filosofi, och tar med ett halvt dussin namn under varje rubrik, så skulle de två listorna inte vara jämförbara.

Vi kan också dra slutsatsen, utifrån lagarna om avvikelser från genomsnittet, som så väl illustrerats av Mr. Galton i hans arbete "Medfödd genialitet" (Hereditary Genius) att om män överträffar kvinnor på så många områden så måste genomsnittskapaciteten hos män vara över genomsnittet för kvinnor. (min översättning; Darwin 1981 sid. 327)

 

Ett annat exempel:

 

Pojkar och flickor liknar varandra ganska mycket, precis som ungar inom andra arter där könen skiljer sig åt som vuxna: på samma sätt liknar barn den vuxna kvinnan mer än den vuxne mannen. Kvinnan, slutligen, uppvisar vissa karaktärsdrag och hennes skalle anses vara ett mellanting mellan barnets och mannens. (min översättning: Darwin 1981, sid. 317)

 

Omkring 1870, hade Darwin alltmer börjat luta åt tanken att förvärvade beteenden kunde ärvas biologiskt.[4] Han tänkte sig därför att man skulle kunna höja kvinnornas intellektuella kapacitet. Om man började utbilda kvinnor och sedan såg till att välutbildade kvinnor fick många barn, som också gavs god utbildning, så skulle döttrarna, efter flera generationer, kunna bli intelligentare. Han var något generösare än många av samtidens motståndare mot kvinnors frigörelse, även om han med detta inte längre var vad man idag menar med Darwinist utan snarare Lamarckist.[5] Att Darwin senare i livet blev Lamarckist talar man oftast tyst om eftersom det inte stämmer med bilden av den geniale mannen som hade rätt i allt han sade eller skrev.[6]

Somliga av dem som har diskuterat den här frågan har velat frånhända Darwin allt ansvar för de för kvinnosaken mindre smickrande åsikter som han förde fram. De hävdar istället att Darwin bara var ett oskyldigt barn av sin tid.[7] Så förlåtande har man emellertid ingen anledning att vara eftersom det inte "bara ansågs självklart" på Darwins tid att kvinnor var underlägsna män i allt. Tvärtom var kvinnokampen synnerligen intensiv under andra halvan av 1800-talet och frågan om kvinnornas ställning i samhället, om deras intelligens och allmänna själsförmögenheter, var ytterst kontroversiell och diskuterades intensivt när Darwin uttryckte ovan citerade åsikter. Hans uppfattning i den här saken var därmed långt ifrån något så okomplicerat som "den allmänt accepterade åsikten", i varje fall inte i intellektuella kretsar, som är vad vi diskuterar här.

Darwin var i flera andra och högst kontroversiella frågor modig nog att efter eget noggrant övervägande ta ställning tvärt emot den allmänt accepterade åsikten dessutom. Tanken att vi människor härstammade från aporna, som han inte diskuterade i sin första bok om evolutionsteorin men som han diskuterade i senare böcker,[8] var minst sagt upprörande för många av de mer framstående männen i hans tid. Sådana idéer hävdade man definitivt inte om man "bara var ett barn av sin tid".

Inte heller ifråga om religionen var Darwin en man som bara flöt med den intellektuella strömmen eftersom han med tiden erkände sig vara ateist. Sådana sågs inte med blida ögon på hans tid. Han tvekade visserligen länge att klart deklarera sin uppfattning vad gällde alla dessa frågor, men slutligen gjorde han ända så. I fallet med evolutionen och vårt mänskliga ursprung och i frågan om kvinnors intellektuella kapacitet tog han ställning ordentligt och mycket offentligt. I frågan om religionen var han mer diskret och avslöjade sin inställning endast inför dem som kände honom. Flera av hans vänner blev chockerade över hans sällningstagande i religionsfrågan. Att inta en ståndpunkt tvärtemot ens närmaste vänners, i en så stor och viktig fråga som religionen var på den tiden, kräver också en hel del mod.[9]

Darwin kan alltså inte betraktas som något oskyldigt offer för sin tids tänkande, varken i allmänhet eller om kvinnor. Istället kan vi nog ta för givet att han ganska noga tänkt igenom frågan om vilka egenskaper kvinnor hade innan han tog ställning, precis som han gjorde med allt han skrev. När han så tog ställning, då gjorde han det inte för att han viljelöst och obetänksamt bekände sig till sin tids allmänt accepterade föreställningar utan utifrån andra utgångspunkter. Man kan således inte ursäkta Darwin hans kvinnosyn med att han var en utpräglad och oreflekterad opportunist.

Darwin var förvisso genial och hans första evolutionsteori var säkert i huvudsak korrekt, men han hade fel i en hel del andra frågor vilket moderna biologister och evolutionister knappt låtsas om idag. I somliga fall hade han alldeles fel, i andra fall visste han inte utan gissade bara. Där har senare forskare kunnat fylla i det som fattades och rätta till de gissningar som inte stämde. Dagens evolutionsteori är således en utveckling av Darwins egna tankar, även om de grundläggande dragen fortfarande är desamma, som idéerna om variationerna inom arterna och om en selektion för bättre anpassning till den omgivande miljön. Det är alltså fel att tillskriva Darwin allt det som vi idag betraktar som innehållet i "evolutionsteorin", vilket inte alltid framgår när Darwin idag höjs till skyarna.

 

Det var nu inte bara från kraneometrin och evolutionsteorin som 1800-talets forskare hämtade argument mot feministerna. Från fysiologin, som gjorde stora framsteg under andra halvan av 1800-talet, hämtade man argumentet att innehav av livmoder predestinerade för hysteri, som naturligtvis är en form av irrationalism. Ordet hysteri kommer av grekiskans "hystera" som betyder just livmoder.[10] Därför kallas också bortopererande av livmodern "hysterectomi". Livmodern ansågs alltså speciellt skum på den tiden och antogs förorsaka diverse mentala problem för bärare av sådana.

Hjärnviktsargumentet blev omöjligt med tiden eftersom man kom underfund med att den genomsnittliga skillnaden mellan kvinnors och män hjärnor visserligen var till männens fördel, sett i absoluta tal, men att det ändå fanns många män med lättare hjärnor än många kvinnor.[11] Dessutom upptäckte man så småningom att både valar och delfiner hade tyngre hjärnor än vita europeiska män. Man kunde nu inte gärna hävda att valar och delfiner var intelligentare än europeiska över- och borgarklassmän.[12] Somliga föreslog då att det handlade om hjärnans vikt i förhållande till kroppsvikten istället. Om så vore fallet hade ju männen tyngre hjärnor än både valar och delfiner. Snart fann man dock att kvinnor hade ett genomsnittligt förmånligare förhållande härvidlag eftersom kvinnors hjärnor genomsnittligt väger mer i förhållande till kvinnors genomsnittliga kroppsvikt. Så var även det argumentet omöjligt.

Frågan om hur man ska beräkna förhållandet mellan hjärnvikt och kroppsvikt är dessutom inte oproblematisk som J S Gould har påpekat. Fetma skulle ge ett ofördelaktigare förhållande, medan en mager person får ett fördelaktigare sådant. Man kan inte gärna anta att magra människor är intelligentare än tjockare människor, eller att en kraftig viktökning eller viktminskning, förändrar en persons intelligens.[13] Man måste i det här fallet utgå ifrån en idealvikt, och hur bestämmer man en sådan? Vidare är det knepigt att väga hjärnor absolut rättvisande.[14]

Hjärnviktsargumentet borde alltså vara definitivt ute ur bilden men förvånande nog återkommer det med jämna mellanrum och hörs då och då ännu idag.

 

Kring sekelskiftet 1900, efter nära ett halvt århundrade av antifeministisk och rasistisk-biologistisk propaganda och då Darwins teser verkade alltmer säkra på grund av senare vetenskapliga upptäckter, syntes de biologiska förklaringarna till alla tänkbara mänskliga beteenden så säkra och självklara att få ansåg det möjligt att förneka eller tillbakavisa dem, precis som fallet är idag.

I denna den första genomgripande biologistiska epoken uppstod en biologistiskt influerad särartsfeminism, även om den inte kallades så vid den tiden. Ellen Key, med sina resonemang om den naturliga moderligheten, kan ses som en representant för denna strömning.

När kvinnor i överklassen och övre medelklassen, som redan uppnått en viss självständighet, även om den var måttlig, mätt med dagens mått, i spåren av den gryende marxismen, upptäckte att den ohämmade ekonomiska utsugningen av kvinnor i de lägre samhällsklasserna ledde till att dessa kvinnors barn lämnades åt sina öden och for mycket illa, började de hävda att man måste återupprätta den biologiskt naturliga moderligheten. Alla kvinnor, ansåg de, måste ges möjlighet att ta hand om sina barn och sina familjer i enlighet med kvinnans biologiska natur och predestination.[15] Denna inställning blev sedan den framväxande arbetarrörelsens ideal.[16]

 

Under första världskriget och medan männen stred vid fronterna, fick kvinnorna i stridande länder ta över och utföra många uppgifter som man tidigare ansett att endast män klarade av. Det gav kvinnorna både goda argument och goda belägg för kvinnors duglighet och därefter kunde de inte avfärdas lika lätt. Kvinnor fick således rösträtt i många av de europeiska länderna åren efter första världskriget.

Kvinnomotståndarna intensifierade nu sin kamp för att pressa tillbaka kvinnorna till "den lilla världen" igen. I spåren av de nedkörda ekonomierna och den nyliberala sparpolitiken efter kriget, och på grund av framsteg inom biologin, där biologer började anse att de var de verkliga experterna på mänskliga beteenden och samhällsfrågor, slog 1800-talets biologistiska idéer igenom med full kraft, och nu även i lagstiftningen.

Vid den här tiden hade forskare under flera årtionden oroat sig för mänsklighetens degeneration.[17] De ansåg att s.k. mindervärdiga människor fick för många barn och att hela människosläktet därmed skulle försämras. Därför hade forskare länge ropat efter åtgärder mot försämringen av ”folkmaterialet”. Först efter börskraschen 1929 började politiker i Europa ta de här forskarnas oro på allvar.[18] I USA däremot, hade man accepterat den här föreställningen redan i början av 1900-talet.

I diskussionen för några år sedan, som journalisten Maciej Zaremba initierade i DN, lades skulden för steriliseringarna på socialdemokraterna, folkhemspolitiken och på den s.k. sociala ingenjörskonsten. I verkligheten var det alltså vetenskapsmännen, biologer och läkare, yrkeskårer som ingalunda utmärktes av socialdemokratiska eller socialistiska anfäktelser, som drev på och hade gjort så under nära femtio år vid den tidpunkten. Det var först i och med den ekonomiska kris som följde på börskraschen 1929, med åtföljande idéer om att spara sig ur kriser (idéer som återuppstått och praktiserats igen sedan slutet av 1900-talet), som läkare och biologer fick nästan alla politiker med sig. Politikerna böjde sig nu för vetenskaperna, den biologiska och den ekonomiska, och ansåg som företrädarna för dessa, att samhället inte längre ha råd med mindervärdiga människor.[19]

Orsaken till steriliseringslagarna var alltså framför allt en oro för statens finanser, att ”dåligt människomaterial” kostade samhället för mycket, en oro som i stort sett alla delade, konservativa, bondeförbundare och liberaler såväl som socialdemokrater och även av en hel del kommunister. Det var helt enkelt den tidens absoluta, oomtvistliga och vetenskapliga sanning.

Efter Hitlers maktövertagande (1933) skulle tyska läkare och psykiatriker, biologistiska som de var, driva politiken dithän att avlivning av vad man ansåg vara mindervärdiga människor ansågs fullt rimligt. I Hitlers Tyskland inriktades dessutom hela samhället på att fostra kvinnor respektive män för deras biologiskt naturliga samhällsfunktioner. Kvinnor skulle bli goda mödrar och vårdare, män goda krigare. Tendensen var densamma även utanför Tyskland, men det gick inte så långt i de demokratiska länderna, där trots allt kritiska röster kunde göra sig hörda. Även om demokrati och yttrandefrihet inte är några absoluta garanter mot politiska galenskaper, vilket exempelvis Mc Carthyismen i USA visade, kan den ibland (med betoning på ”ibland”) fungera tillräckligt väl för att förhindra det rena kollektiva vanvettet.[20]

 

Under andra världskriget, som bröt ut 1939, bevisade kvinnorna i de krigförande länderna ännu en gång att de klarade av många typiskt manliga sysslor. Nu fick de åter börja arbeta i den industri som behövde deras arbetskraft när männen skickades ut som kanonmat. På grund av biologismens och rasismens totala kollaps på nazismens mentalsjukhus och i koncentrationslägren, kunde manliga motståndare mot kvinnosaken, efter detta krig, inte längre använda sig av biologin som argument mot kvinnorna, om de önskade bevara sin heder. Hitler och hans nazism hade gett biologismen ett så utomordentligt dåligt rykte att ingen ville bli offentligt sammankopplad med honom och hans nazistiska och biologistiska idéer årtiondena efter 1945.

Nu återkom istället likhetsfeminismen och kvinnor fick en möjlighet att kämpa för kvinnosaken utan att en veritabel storm av biologistisk propaganda sattes in mot dem.

Inom vetenskapen ersattes det tidigare dominerande biologistiska perspektivet på människor nu av behaviorismen, Pavlovs och J B Watsons vetenskapsteoretiska skapelse.[21]

Watson, som presenterade sin beteendeteori redan några år efter första världskriget, ansåg att miljön under uppväxten var viktigare än det biologiska arvet när det gällde att forma människorna. Därför gällde det att ta reda på hur miljön skulle se ut för att forma så goda människor som möjligt och för att utveckla människors inneboende kapaciteter så väl som möjligt.[22]

De här föreställningarna gav upphov till det som numer med en föraktfull term benämns "den sociala ingenjörskonsten", den som Maciej Zaremba påstod låg bakom och var huvudskälet till steriliseringskampanjerna. Den sociala ingenjörskonsten hade alltså sin intellektuella grund i åsikter rakt motsatta de biologistiska. Att steriliseringarna sedan fortsatte under flera årtionden efter andra världskriget berodde inte på att de var sprungna ur ”den sociala ingenjörskonsten” utan på den allmänna eftersläpning och  tröghet som de flesta samhällssystem är behäftade med och på att politiker i stort sett inte intresserade sig för vad läkare och socialarbetare sysslade med.

Efterkrigstidens politik, den sociala ingenjörskonsten, handlade alltså om en önskan att skapa ett gott samhälle för alla genom att ge så många som möjligt en chans att utveckla sina inneboende förmågor och talanger.

Eftersom människorna formades av sin miljö skulle man kunna förbättra människorna och samhället genom att skapa bättre levnadsförhållanden för alla människor. Därför skulle miljön läggas tillrätta. Alla människor i samhället skulle få bättre bostäder, bättre möjligheter till god hygien och bättre utbildning, så att alla kunde få anständiga löner som det gick att leva drägligt på och så att samhället kunde utvecklas. Man ville också skapa bättre pensionssystem, sjukvård och förlossningsvård för alla.

Det faktum att företagen ropade efter arbetskraft efter andra världskriget var säkert huvudskälet emellertid till att kvinnornas krav på att få komma ut i förvärvslivet inte längre stötte på samma patrull som tidigare. Nu behövde företagen arbetskraft med god utbildning. Alltfler, och även alltfler kvinnor, de senare till och med med stöd från samhället, kunde i allt större utsträckning börja studera vid högre utbildningsanstalter och universitet från femtiotalet och framåt.

Behovet av arbetskraft var således huvudskälet till att de dominerande ekonomiska eliterna inte på allvar (endast i den politiska retoriken) motsatte sig uppbyggnaden av offentligt finansierad omsorg, sjukvård, åldringsvård, daghem och förskolor.

Kvinnor behövde förstås avlastas sina traditionella ansvarsområden för att kunna tas i anspråk som arbetskraft i de industrier som skrek efter arbetskraft. Det var då bättre att alla, även de mindre bemedlade människorna, var med och via skatten betalade för den barnomsorg och äldrevård som kvinnorna måste frigöras ifrån om de skulle kunna förvärvsarbeta utom hemmen. Tidigare hade företagen, som behövde kvinnlig arbetskraft, själva fått inrätta daghem och annan avlastning för sina kvinnliga anställda.

Nu växte vänsterradikala grupper fram, i huvudsak ungdomar, understödda, eldade och påhejade av äldre och mer erfarna kommunister och socialister. Dessa grupper kom att få ett avgörande inflytande på den offentliga debatten från mitten av 1960-talet och under första delen av sjuttiotalet.

De här grupperna var utpräglat antibehavioristiska samtidigt som de, helt i den tidens anda, var antibiologistiska. De kritiserade behaviorismen för att den bara syftade till att utveckla metoder att kontrollera människorna.[23] Genom att behärska och reglera allt i samhället försökte överheten göra medborgarna till snälla och lydiga slavar under stat och kapital, menade de. I hållningen gentemot biologismen var behaviorister och den unga samhällskritiska vänstern emellertid överens: Biologismen var falsk såtillvida som att mänskliga beteenden inte kunde förklaras utifrån biologin.[24]

Den vetenskapliga inriktning som står bakom dagens nybiologism, sociobiologin (som jag återkommer till) och som introduceras av E O Wilson i mitten av 1970-talet,[25] kritiserades häftigt när den presenterades men slog ändå igenom på bred front under 1990-talet, efter att den hade accepterats inom biologin under 1980-talet. Sociobiologin förändrade forskarnas syn på djuren i grunden. Djuren blev nu ännu mer lika oss och därmed antogs de kunna säga mer om oss människor och om våra beteenden.

Med sociobiologin blev djur och människor strategiskt planerande egoistiska individualister. I spel- och konfliktteorin,[26] som är grunden för det sociobiologiska sättet att tänka, fick man en matematisk modell för att beskriva djurens beteenden, vilket man inte hade haft dessförinnan. Det gav djurbeteendestudierna en vetenskaplig status som de tidigare inte hade haft. Det som kan uttryckas med siffror, som kan matas in i och bearbetas i en dator, förefaller så mycket mer imponerande än vanliga verbala förklaringar.

De allra heligaste av myterna om människans sanna natur, omhuldade i vår kultur minst sedan 1700-talet, föreställningen att uraggressionen och den medfödda och oundvikliga egoismen styr alla levande varelsers beteenden eller driver utvecklingen framåt, förefaller med det nya perspektivet betydligt trovärdigare.

En del av det som sociobiologer säger om könen är lite bättre för kvinnornas del än tidigare biologistiska idéer. I vissa avseenden sägs samma saker som tidigare men på ett nytt sätt. I flera väsentliga avseenden säger man för jämställdheten och kvinnosaken betydligt värre saker idag än någonsin tidigare i vår moderna västerländska kulturkrets (varmed jag här avser de senaste 500 åren).

Idag föreslår somliga exempelvis att kvinnomisshandel är evolutionsbiologiskt naturliga fenomen eftersom sådana beteenden ger männen fler avkommor. Den här föreställningen hade varit otänkbar under senare delen av 1800-talet. Då ansågs män visserligen starkare och intelligentare än kvinnor men man satte också den ”ärbara” kvinnan/modern på piedestal och ansåg att män hade skyldigheter gentemot kvinnor och barn. Den tidens ideal förestavade en strikt gentlemannamässig manlighet. En riktig man, ansågs det då och till för bara något decennium sedan, slår inte en värnlös kvinna.[27]

 

Samtidigt som sociobiologin började sitt intellektuella segertåg inom vetenskapen utvecklades den moderna nybiologistiska särartsfeminismen.

Sociobiologin och den moderna och rumsrena särartsfeminismen hade dock sina rötter i skilda tanketraditioner. Trots detta kom de att smälta samman under 1990-talet.

Människan, säger sociobiologer, är inget annat än ett evolutionärt utvecklat djur och därför är det vi biologer som är bäst ägnade att förklara människans väsen. Kvinnor och män, säger de vidare, är naturligtvis olika på grund av vår evolutionshistoria. Kvinnorna har utvecklats att föda och ta hand om barnen och därför har de utrustats med andra egenskaper än männen, som utvecklats att strida och konkurrera om de begränsade resurserna.

Detta är patriarkatets gamla vanliga föreställning. Den omfattas också av särartsfeministerna.

Dagens särartsfeminister för alltså fram samma åsikter som alltid har förfäktats av patriarkatet. Den moderna särartsfeminismens grunder anlades dock av en del av vänsterns kvinnokämpar, omedvetna som de var om vad som skulle komma ut av betonandet av biologiska skillnader mellan kvinnor och män.

 

Då kvinnorna under 1970-talet kom in vid universiteten i samma utsträckning som män, och fann att de inte avancerade där i den utsträckning som de (med rätta) ansåg att de borde göra, började de betona kvinnors annorlunda och socialt bestämda erfarenheter som argument för varför de behövdes i forskningen. De hävdade nu att kvinnors annorlunda erfarenheter också måste tillvaratas inom forskningen. Somliga gick längre och menade att kvinnor, på grund av att de föder barn, får erfarenheter som män av nödvändighet aldrig kan dela och förstå, vilket också gjorde det nödvändigt med kvinnliga forskare.

Därmed beredde de landet för den moderna, biologistiska och konservativa särartsfeminismen, som säger att det är en radikal skillnad mellan könen på grund av deras olika biologiska förutsättningar och som hävdar att kvinnor måste få vara kvinnor.

Konservativa personer kom alltså på att de kunde använda särartsfeminismen för sin egen konservativa propaganda.[28] Så småningom smalt så vänsterkvinnornas särartsfeminism[29] gradvis, och till synes omärkligt, samman med sociobiologins syn på kvinnan som en biologisk varelse mer än som en samhällelig sådan.

”Äkta” feminism, säger de moderna konservativa särartsfeministerna, handlar inte om att göra om kvinnor till män (underförstått: som likhetsfeministerna vill göra) utan om att få det kvinnliga uppvärderat i samhället

Särartsfeministerna talar alltså om samma egenskaper som var högt värderade i 1800-talets borgerliga kretsar, men förstås även den gången bara i retoriken. Anständig lön för den kvinnliga mödan var kvinnorna inte värda och är de fortfarande inte värda. Kvinnor, anspråkslösa och vårdande som de är, ska bara sådär i allmänhet må bättre av att få vara sant kvinnliga och det antas förstås uppväga bristen på lön för de vårdande insatserna.

 

Särartsfeminismen har sedan effektivt utnyttjats i den konservativa och vilseledande antifeministiska propagandan,[30] eller ska vi kanske säga i propagandan mot jämställdhet mellan könen. Genom att säga sig vara feminister har de konservativa, som Petra Ullmanen har påpekat, stulit feminismen, oskadliggjort den genom att definiera om den. Följaktligen är nästan alla feminister idag, både de som vill skjutsa in kvinnorna i köket igen och de som anser att män och kvinnor ska ha samma samhällsansvar och samma möjligheter i samhället, halva makten och hela lönen som Agneta Starkt har uttryckt det.

Om alla är feminister, både de som vill förvisa kvinnorna till  köket igen och de som anser att kvinnor ska ha samma rätt till ekonomiskt oberoende som männen, så blir begreppet ”feminism” meningslöst, eftersom det därmed kan beteckna vilka åsikter som helst, även de som är rakt motsatta.

Moderna särartsfeminister,[31] dem som Nina Björk så förtjänstfullt diskuterade och kritiserade i sin bok Under det rosa täcket (1996), hänvisar nu, precis som föregångarna för hundra år sedan, till biologin för att tala om för oss kvinnor vad vi är av naturen. Kvinnor, säger de, är moderliga, känslomässiga och irrationella medan männen förstås är logiska och rationella.[32] Detta är detsamma som att säga att vi kvinnor är mindre intelligenta än män.

Idag utnyttjas särartsfeminister för att bedriva antifeministisk propaganda och belönas rikligt av det antifeministiska manliga etablissemanget för sina insatser i välregisserade kampanjer mot jämställdhet och mot kvinnors krav på likaberättigande. Män betalar kvinnor mycket höga löner för att föra fram argument mot och kämpa mot de jämställdhetskrävande likhetsfeministerna.

För det kvinnoförtryckande och förmodligen mer liberala reklamfolket innebär å andra sidan tesen att "kvinnor måste bejaka sin kvinnlighet" istället att kvinnor ska acceptera att vara rena sexobjekt. Kvinnor ska exponera sina kroppar, sina bröst och former och således vara mer av sexualvarelser än goda mödrar.

Mödraskapet, som av de rent konservativa krafterna åter har upphöjs till ideal, har dessvärre en tendens att förstöra den unga kvinnokroppen, den som utgör dagens ideal. Det gör brösten slappare, magen degigare och midjan mer omfångsrik. Mödraskapet framstår i reklamfolkets föreställningsvärld och i massmedia, därmed inte lika eftersträvansvärt eller idealiskt som under tidigare biologistiska epoker.

Vi ser här en motsättning mellan hur särartsfeminismen används i den vetenskaplig/konservativa kampen mot ekonomisk och politisk jämställdhet och hur den används i reklam och massmedia. Särartsfeministerna vill sända oss kvinnor tillbaka till "den lilla världen", till den obetalda skötseln av hemmet och till det obetalda ansvaret för vård av barn, sjuka och gamla. Reklammakarna vill göra pengar på vår kvinnlighet, alltså på sex. Somliga av dem gör sig förmögenheter på att sälja allt mellan himmel och jord med hjälp av nakna eller halvnakna kvinnokroppar. Andra blir rika på att med hjälp av silikon, fettsugning och kirurgiska lyft återställa kroppar som deformerats av moderskapet, eller som av en njugg natur inte getts sådana former som de reklamskapade och fullständigt onaturliga idealen förestavar.

Båda formerna av särartsfeministisk propaganda tjänar antifeminismens sak och verkar för att trycka tillbaka kvinnorna, objektifiera dem, passivera dem och göra dem maktlösa.

Men även männen är idag måltavlor för kommersialismens särarartstänkande. Samma könsdiskriminerande kroppsfixering återfinns i dagens manliga kroppsbyggarideal. Den är ett återuppväckande av det biologistiska, nazistisk/fascistiska idealet, föreställningen om den store, starke och atletiske mannen, krigaren, hjälten, och den lilla, späda och hjälplösa kvinnan. Dagens kroppsideal, både det kvinnliga  och det manliga, är närmast karikatyrer av arten Homo Sapiens, sådana att ingen enda människa klarar av att leva upp till dem utan konstlade hjälpmedel som silikon eller anabola steroider.

Redan de små barnen får nu lära sig hur en riktig man ser ut i förhållande till en kvinna. Disney, som hänger med sin tid, sprider de moderna myterna om könsskillnaderna i glada färger. Askungens Disneyprins, han som ritades i mitten av förra seklet, var en normal man. Han var något lite längre än Askungen och förvisso mer bredaxlad än hon men skillnaden mellan dem var måttlig och tämligen realistisk. Skönheten Belle (i filmen ”Skönheten och odjuret”) däremot, träffar män av en helt annan kaliber. Hennes beundrare liknar närmast anabolstinna kroppsbyggare och de får Belle att framstå som en mycket ynklig och mycket skör liten kvartsfigur, även om hon har begåvats med ett starkt psyke.

Ute är nu den så förhatliga ”sociala ingenjörskonsten”. Idag står vi istället inför den "biologiska ingenjörskonsten”, en samhällsbyggarkonst vi bara sett början på. Det är en konst som knappast kommer att bli mindre manipulativ eller mindre förtryckande än den "sociala ingenjörskonsten", snarare tvärtom. Den sköna nya värld som biologismen leder till kommer inte att bli ett dugg trevligare än Orwells, men den kommer inte att se ut som Orwells skräck- och kontrollsamhälle. Istället för kontroll av människor med hjälp av teknisk apparatur kontrollerar man människors sinnen med hjälp av tankekontrollerande propaganda och utbildning och med hjälp av biokemiska substanser och genmanipulationer.

Det av kultureliten så förhatliga sociala ingenjörskonstens Sverige var ett rent paradis i jämförelse med vad vi står inför idag.

 

 

- Slut på kapitel 1 -

Sidan 1

 

 



hit counter



[1] Se ex. Nya Doxas nyligen utgivna dubbelverk av J S Mills och Harriet Taylor Mills, "Förtrycket av kvinnorna & Kvinnornas befrielse". Ursprungligen kom det här verket ut som två verk, 1869 resp. 1851.

[2] J S Gould har (1983)‚ på ett utmärkt sätt redogjort för och gett exempel på kraneometrikernas resonemang.

[3] Ref. Att kvinnokampen var kombinerad med kampen mot rasism

[4] Medan den andre som upptäckte evolutionsteorin, Alfred Wallace, aldrig accepterade tanken på nedärvning av förvärvade egenskaper.

[5] Lamarck, som verkade före Darwin, trodde att förvärvade egenskaper ärvdes ner till avkomman. Att Darwin på sin ålders höst blev Lamarckist är något dagens darwinister gärna förtiger eftersom det är lite genant att tala om de misstag den store idolen begick.

[6] Darwin var förvissor en mycke kreativ person och han ska beundras och äras somliga av de idéer han presenterade, men att somliga idéer var geniala innebär inte att alla hans idéer var det, och att somliga av hans idéer var tämligen dåliga tar inte heller ifrån honom äran av av att ha presterat något bra i andra avseenden. Det gäller bara att inte tro att eftersom han hade rätt i vissa fall så måste han ha haft rätt i allt. Det hade han nämligen inte.

[7] Margareta Hallberg, 1992 sid.139–140.

[8] The Descent of Man, 1871.

[9] Om Darwins erkännande av ateismen, Se boken Darwin, ref, här

[10] Jfr. "hysterectomi" som betyder bortopererande av livmodern, en term som kommer sig av att denna operation ansågs bota hysteri.

[11] Män med lättare hjärnor, ev. Gould

[12] Arbetare och bönder talade man överhuvudet taget inte om som människor på den tiden. Det är tveksamt om man ansåg att de som tillhörde de lägre samhällsklasserna vara riktiga människor. De betraktades snarare som boskap.

[13]  Under senare tid verkar alltfler utgå ifrån att så är fallet men det finns knappast några vetenskapliga belägg för den här uppfattningen.

[14] Gould J S 1987, sid. 129–135.

[15] I någon mening kan man kanske hävda att den här särartsfeminismen var radikal då den användes mot utsugningen och förtrycket och mot de lägre samhällsklassernas slit och elände, i synnerhet kvinnornas, till skillnad från dagens särartsfeminism som snarare är rent konservativ.

[16]  Från det hållet försökte man nu skapa sådana förhållanden även för vanligt folk att alla familjer kunde ha en hemarbetande mamma. Idealet ifråga kom i praktiken att dominera socialdemokratins och fackföreningarnas politik ända in på 1960–talet. Se Hirdman Y, 1998.

[17] En av de första att uttrycka denna oro var Charles Darwins kusin Francis Galton, mannen som bl.a. introducerade statistiken inom beteendevetenskapen. Darwin anammade Galtons åsikter om risken för degeneration (domestikation kallades det då; Se Darwins bok The Descent of Man) och sammalunda gjorde många andra forskare, i synnerhet konservativa sådana.

[18] I USA hade man tagit oron för degeneration på allvar betydligt tidigare och i och med att man började begränsa invandringen. Man ville undvika att få in sämre människomaterial i USA, varmed bland annat avsågs slaver och sydeuropeer.

[19]  I en mening hade Zaremba rätt. Först det mer sekulariserade samhället kunde man fatta beslut om de steriliseringar som religionen hade satt stopp för tidigare. På det sättet var steriliseringarna ett resultat av ”det moderna projektet”, om man vill uttrycka det så Man kunde också säga att de var en effekt av det kapitalistiska samhälle där människor värderas endast i pengar. Man kunde ha sagt att de var resultat av avkristnandet av samhället. Men Zaremba valde att lägga skulden på socialdemokraterna och på ”den sociala ingenjörskonsten”, vilket ger en skev bild av vad som hände.

[20] Jämför exempelvis Hitlers nazism och diktatur med USA under Mac Carty–eran, där USA ingalunda utgjorde något gott exempel på rättssäkerhet och individuell frihet, men där man ändå inte lyckades driva den sjuka saken så extremt långt som nazisterna drev sin sak i det diktatoriskt styrda Tyskland.

[21] Behaviorismen hade utvecklats av Watson betydligt tidigare, men inte fått gehör då biologismen varit den förhärskande inriktningen inom beteendevetenskapen. Watson gav ut sin bok Behaviorism år 1924.

[22] Miljön ansågs viktig även för trettiotalets biologister men på ett annat sätt. De förfasade sig ofta över industrialiseringen och föroreningen av miljön. Ett naturligt och sunt leverne betonades och fysisk fostran av folket ansågs också vara en väg för att skapa ett bättre människomaterial.

[23] Om Konsten att dressera människor människor, kritik av behaviorismen under 60–talet.

[24] Sedan har behaviorister beskyllts för att vara avsevärt mycket mindre biologiskt orienterade än de i själva verket var, men det är en annan historia, dock väl värd att uppmärksammas

[25] Se Wilson E O, 1975.

[26] Som också spelar en väsentlig roll i ekonomisk teori.

[27] Vilket förstås inte innebar att ingen kvinnmomisshandel förekom på den tiden utan endast innebär att den offentliga diskussionen tog ställning för ett chevalereskt beteenden gentemot de goda kvinnorna, hustrurna och mödrarna.

[28] Det har blivit populärt att kalla socialism för konservatism idag, med argumentet att det är gammalmodigt att försvara ”folkhemmet” exempelvis och med argumentet att ordet ”konservativ” avser ”bevarandet av det bestående”. Därför, får jag väl förtydliga att jag härmed avser den politiska ideologi som går tillbaka på mycket gamla föreställningar om det rättfärdiga och riktiga i ett ojämnlikt samhälle, den ideologi som säger att somliga människor är mer värda än andra, den ideologi som säger att de flesta människor måste styras med fast hand och som säger att demokratiska system är förförliga och att de bara kommer att förorsaka elände för alla. Med konservatism avser jag den ideologi som i anser att styrande eliter är en bättre sorts människor, den sorten som man måste belöna för deras samhällsinstaser, medan resten av mänskligheten tillhör de kreatur som måste piskas att arbeta. Eftersom dessa idéer är många tusen år äldre än tanken om alla människors lika värde och om rätten för alla att leva drägliga liv och ha en viss levnadsstandard, anser jag fortfarande att begreppet ”konservatism” bör användas för att beteckna de åsikter jag i korthet och kanske aningen rått refererar i denna fotnot. De som är konservativa är alltså inte de som vill försvara ett system som vuxit fram de senaste femtio åren, utan de som vill gå tillbaka till tiden för detta system och som vill återskapa 1800-talets kapitalistiska system.

[29] ”Livmodersmystiken” som jag då irriterat kallade den

[30]Se  Petra Ullmanen, 1998

[31] Bland annat flera av de kvinnor som publicerar sina verk med pengar från Timbro, SAF:s kampanjorganisation, som fört en intensiv kampanj mot feminismen en längre tid.

[32] Se Robèrt Rigmor/Uvnäs–Moberg