|
Kvinnan - Djur eller
människa?" |
Denna sida i helt/nytt
fönster
Kapitel 10
OM TVÅ KVINNLIGA
När kvinnliga etologer, några decennier efter andra
världskriget, började rapportera om vilda djurs beteenden, fick vi
för första gången mer ingående rapporter om vad hondjuren
hade för sig och de kvinnliga forskarnas berättelser stämde inte
med de etablerade forskarnas syn på djur och djurs beteenden.
Kvinnliga etologer fick förstås
problem med sina manliga kolleger (de som var etablerade då) när de
nu hävdade att det inte var handjurens aggressioner som bestämde allt
i djurriket, som man tidigare alltid hävdat. Kvinnornas tolkningar var
då alltid felaktiga, deras data var alltid otillförlitliga, deras
uppfattning om de djur de studerade var alltid fördomsfull och de
förmådde inte studera djuren lika objektivt som de manliga
forskarna.
Jane Goodall beskrivning av vad som hände
henne, när hon tog sina första steg på den akademiska banan,
vilket hon gjorde först efter en tids studier av schimpanserna i Gombe,
är talande.
Hon berättar hur ängslig hon var
när hon i början skulle redogöra för sina iakttagelser
på vetenskapliga konferenser, vilket man kan förstå eftersom
hon nu skulle framträda inför människor med flera års
akademiska studier bakom sig, något som hon själv saknade.
Om sitt första forskarseminarium, dit hon,
trots sin nervositet, anlände med en positiv och förväntansfull
inställning, skriver hon:
Så naiv jag var. Eftersom
jag inte hade någon grundexamen (från universitetet: min anm.)
förstod jag inte att djur inte skulle ha personligheter, inte skulle kunna
tänka eller kunna uppleva smärta. Jag hade ingen aning om att det
hade varit mer korrekt att numrera schimpanserna än att ge dem personliga
namn... (min. översättning. Goodall 1990 sid 12)
Om seminariedeltagarnas reaktioner berättar hon:
Jag hade hoppats på ett
utbyte av synpunkter på schimpansernas oomtvistliga intelligens.
Istället möttes jag av en mur av kylig tystnad, efter vilken
ordföranden hastigt bytte samtalsämne. Det behöver knappast
sägas att efter ett sådant bemötande, blev jag för
lång tid framöver mycket försiktig med att framföra
några synpunkter. I efterhand misstänker jag att alla var
intresserade men det var förstås inte tillåtet att presentera
rena anekdoter som bevis för någonting.
De redaktionella kommentarerna
på den första uppsatsen jag skrev för publicering, krävde
att varje han skulle
bytas ut mot den och
varje hans mot dess. (min övers. Goodall 1990, sid 12.)
Hon fick etologen och professorn i etologi, Robert Hinde som
handledare och skriver om detta att:
Gradvis började han
få mig att fatta åtminstone några av de fällor en forskare
kan falla i. Trots att jag fortfor att ha min personliga åsikt
så...
Snart insåg jag att dessa
personliga övertygelser verkligen var svåra att bevisa. Det var
bäst att vara försiktig – åtminstone tills jag hade
lyckats uppnå ett visst (vetenskapligt) erkännande. Robert gav mig
goda råd om hur jag på bästa sätt skulle kunna kombinera
mina mer revolutionerande (oppositionella) idéer med vetenskapliga
hypoteser. (Goodall 1990 sid. 13)
De här passagerna visar att Goodall tagit till sig en hel
del av de konventionella vetenskapliga normerna, sådana som att detaljer
och anekdoter inte kan tas som intäkt för någonting och att man
egentligen inte kan bevisa någonting, normer man lär ut till
studenter och som man sedan högaktningsfullt struntar i när det
passar.
Den monolitiska karaktären hos de
vetenskapliga samfunden gör att det bara finns plats för en teori i
taget och ve dem som avviker, de körs oundvikligen ut i kylan vilket var
vad som drabbade Goodall vid det här tillfället. Det verkliga felet
med Goodalls slutsatser var förstås inte, som hon själv
föreslår och andra sade till henne, att hon beskrev enskildheter och
drog slutsatser utifrån enstaka observationer och anekdoter. Det
säger visserligen normen att man inte får göra men i praktiken
följer man denna norm bara när det passar. Felet var istället
att hennes slutsatser var oacceptabla för att de inte stämde med den
accepterade teorin.
Tanken att schimpanserna var tänkande och
kännande varelser var hädisk ända tills för några
få år sedan. Att anta det ansågs vara antropomorfism, ett
allvarligt och ovetenskapligt förmänskligande av djur. Djur skulle
varken ha tankar eller känslor. De var instinktsstyrda robotar. Före
1990-talet fick man, enligt den gängse forskarmytologin, absolut inte betrakta
eller tolka djuren som man tolkade människor. Det förbjöds av
den då accepterade mekanistiska teorin och metodologin. För att
undvika antropomorfism fick man, i teorin, således inte använda
samma ord och begrepp när man beskrev djur som när man beskrev
människor, sades det. Detta var också skälet till att man inte
fick namnge de djur som man studerade utan de skulle ges opersonliga och
objektiva nummerbeteckningar.
De vetenskapliga regler som man kritiserade Jane
Goodall för att inte följa, var dock inte något annat än
dimridåer som dolde vad man faktiskt gjorde, fortfarande gör och
alltid har gjort i sådana här sammanhang. Att betrakta några
enstaka eller några få observationer som belägg för
generella naturlagar har nämligen alltid varit i sin ordning om
slutsatserna stämt med de bland forskare allmänt accepterade
föreställningarna. Det förutsätts att slutsatser ska
stämma med den accepterade teorin, som i de här sammanhangen kan vara
nog så svår att skilja från fördomar eller från
politisk ideologi. När forskare rättar in sig i ledet i det här
avseendet behöver de inte speciellt många observationer som underlag
för mycket långtgående slutsatser.[1] Konrad Lorenz fick Nobelpriset (1973) för slutsatser
som ofta var dragna utifrån mycket få, ibland bara en enda, och
oftast helt osystematiska observationer. Till skillnad från Jane Goodalls
iakttagelser "stämde" Lorenz observationer väl med de inom
ledande kretsar etablerade åsikterna om djurens liv och beteenden, alltså
med en klassisk konservativ och till och med med extremkonservativ eller
fascistisk/nazistisk ideologi.
Förbudet mot användandet av samma ord
om människor och djur, gällde dessutom inte alla ord och begrepp
även om man gav sken av att förbudet gällde generellt.
Sådana begrepp som "känner, plågas, upplever, är
glad, är ledsen, längtar", eller ord som "tänker,
vill, inser, tycker" fick inte användas. Andra ord och begrepp
däremot, som också används om människor, gick och går
alldeles utmärkt att använda om djurs beteenden eller
tillstånd, såsom orden "egoism, aggression, konkurrens,
slåss, tävlar, vinner, förlorar, vill maximera" (sina
gener), strategi. Det är inte svårt att se att de senare är ord
som används om människan som politisk, ekonomisk och social varelse
och att de därmed är lika antropomorfistiska som den första
gruppen av ord. Därför borde de senare orden/begreppen ha varit lika
förbjudna inom etologin som de förra om man ville vara konsekvent.
Men de senare orden/begreppen var inte bara tillåtna utan de måste
användas eftersom det var, (och fortfarande är,) användandet av
dessa ord om djuren som gör "kunskapen" om djurens liv och
leverne användbar som politisk propaganda.
Den skräck för antropomorfism, som
Goodall mötte, bestod alltså inte i rädslan för det
ovetenskapliga, eller för det subjektiva, utan i en (sannolikt omedveten)
skräck för att användandet av vissa ord om djuren skulle
avslöja vad det i själva verket handlar om, nämligen om en
överföring av idéer om oss själva på djuren
istället för motsatsen.
I ett samhälle där det anses att djur
inte är människor, eller att människor inte är djur, eller
att människan i alla fall är ett mycket speciellt djur, måste
man vara försiktigt när man försöker övertyga
människor om att djur kan lära oss något om oss själva. Om
man för det mesta, använder objektiva, icke–antropomorfistiska
och mekanistiska termer[2] när man talar om djuren kan man lättare
dölja de inbyggda ideologiska förutsättningarna. Om de flesta
termer man använder om djuren är mekanistiska och sådana som
inte används om människor, kan man sedan smyga in några
få ord som också används om människor, utan att dessa ord
förtar det allmänna intrycket av objektivitet och vetenskaplighet, i
synnerhet om de ord man smyger in också är av vetenskaplig eller
teknisk karaktär eller vad man ofta talar om som "svåra
ord" .Då kan man ge intrycket att man, vid applicerandet av resultat
från djurstudier på mänskliga förhållanden,
inordnar människan i ett överordnat vetenskapligt och helt objektivt
biologiskt mönster som gäller alla levande varelser, att man
kartlägger naturlagar för alla levande varelsers beteenden.
Det här håller emellertid på
att ändras idag. Sociobiologerna började redan för flera
årtionden sedan luckra upp kravet på icke–antropomorfistiska
begrepp. När det biologistiska perspektivet nu har accepterats av
nästan alla, anses det inte längre lika ovetenskapligt att beskriva
människor och djur med samma ord och termer. Somliga forskare vill till
och med kunna använda ord som betecknar känslor om djur, eftersom man
numer anser att känslor i grunden är biokemiska processer och att de
andra däggdjuren i många avseenden uppvisar samma biokemi och
därmed antagligen upplever samma känslor som vi. Men för att
denna sammansmältning av den etologiska och den psykologiska
begreppsapparten inte ska göra människor misstänksamma mot
vetenskapen, måste de allra flesta människorna i samhället
redan ha accepterat tanken att vi alla är djur och ingenting annat,
så att ingen kommer på idén att protestera när man
beskriver djur som om de vore människor.
Tidigare tvingades man alltså hänvisa
till högre, abstrakta naturlagar för att få folk att tro att
djurstudier kunde lära oss något om oss själva och då var
en skenbart objektiv begreppsapparat viktig. Idag börjar vi komma
dithän att ingen protesterar när man beskriver djur som om de vore
människor och som om de tänker, känner, upplever och agerar
precis som vi och av samma orsaker. Därmed behövs inte längre de
vetenskapliga omskrivningarna och de skenbart objektiva begreppen som
förmedlare av slutsatser om djur (gjorda utifrån åsikter om
människor) som påstås gälla också för oss.
Alltså kan forskare nu börja beskriva djur som om de vore
människor och ändå få alltfler att tro att djurstudier
ger oss bättre kunskaper om oss människor. Detta gör hänvisningarna
till djurriket ännu effektivare än de varit tidigare.
Vad mera: Cirkelresonemanget försvinner
när det inte finns någon skillnad mellan djur och människor.
Då spelar det ingen roll om man drar slutsatser om beteenden från
djuren eller från människorna. Slutsatserna gäller ju
ändå för alla levande varelser. Då kan vi studera
människor för att förstå djur och djur för att
förstå människor.
Förutsättningen för den
tilltagande antropomorfiseringen av etologins begrepp har alltså varit
utvecklandet av den genombiologiserade världsbild och människosyn vi
lever med idag. Men så här var det inte när Goodall debuterade
som forskarstuderande för omkring tjugofem år sedan. Då
påstods antropomorfism fortfarande vara absolut förbjuden i
vetenskapliga sammanhang, en norm man hävdade men inte praktiserade.
Jane Goodalls erfarenheter från sina första
vetenskapliga seminarier och konferenser kan jämföras med vad Shirley
Strum utsattes för när hon kom fram till helt andra slutsatser om
babianers beteenden än hennes manliga kolleger kommit fram till.
Shirley Strum, som började studera babianer
i Afrika under sjuttiotalet, hade inte turen att, som Jane Goodall, börja
studera en art som inte tidigare varit studerad. Hon började studera en
art som manliga forskare hade studerat länge och som flera män
studerade samtidigt med henne, en art som det således fanns mängder
med data och färdiga åsikter om. Dessutom hade slutsatser från
babianstudier sedan länge spelat en viktig roll i den politisk-ideologiska
diskussionen. Men till skillnad från Jane Goodall hade Shirley Strum en
akademisk grundutbildning då hon kom ner till sin studieort i Afrika.
Strums och Goodalls förutsättningar var såldes radikalt olika,
och i nästan alla avseenden.
Strum berättar om hur stora
svårigheter hon fick redan då hon insåg att de
föreställningar om djurens beteenden, som hon hade skolats in i, inte
stämde på de babianer hon studerade och då hennes iakttagelser
och slutsatser inte överensstämde med resultat från tidigare
studier av babianer. Hon berättar också om hur hon fick kämpa
för att få sina observationer och tolkningarna av vad hon sett
accepterade av det akademiska etablissemanget, ett manligt sådant
förstås.
Om de traditionella uppfattningarna om babianer
skriver hon således:
De böcker som fortsatt att
utnyttja babianerna bar ett budskap: vårt mänskliga ursprung
går tillbaka till ett mansdominerat samhälle med en klar uppdelning
av sysslorna, ett där hannar har all makt och honorna uppnår status
enbart genom sitt samröre med en "dominant" hane. I detta
samhälle konkurrerar hannarna med varandra och använder våld
för att nå dominant ställning och få vinnarens lön
(sid. 101)...
Denna mansdominerade hierarki,
som uppkommit som ett resultat av aggressiva strider och bibehölls genom hot
och bluff, var det som gav gruppen dess sociala struktur.
Och vad ägnade sig honorna
åt? Deras liv var menade att kretsa kring barn: föda dem, ge dem
mat, uppfostra dem till ordentliga vuxna (sid. 102)...
Hur var det med babianerna? Den
seglivade bilden av manlig dominans passade, medvetet eller omedvetet, väl
ihop med den västerländska bilden av hur världen borde vara.
(sid. 103, Strum S, 1989)
Hon konstaterar så att hennes babianer inte alls
stämde med den här traditionella bilden.
Om vad som hände henne vid en etologisk
konferens i slutet av 1970-talet skriver hon så här:
De värsta tio dagarna av
mitt liv följde. Eftersom vi hade skickat runt alla föredrag i
förväg var mina slutsatser redan kända. Medan jag
förberedde mig för att tala upptäckte jag att jag hade fiender:
en ärkerival satt i närheten och räknade all min statistik
på miniräknare.
Vid slutet av min presentation
var det tyst. Den artiga tystnaden bröts till slut av några
lätt förtäckta anklagelser‚ jag hade fabricerat mina
data‚ jag hade inte tillräckligt med information för att kunna
dra de slutsatser jag nått fram till‚ det måste finnas en
dominanshierarki bland Pumphushanarna. Jag hade bara lyckats missa den helt
enkelt.
Min artikel följdes av en
som pläderade för dominanshierarkier bland hanarna i tre
babiantrupper. Beröm cirkulerade mellan borden efteråt. Jag var
förstummad. Här fanns ett arbete med en bråkdel av de data jag
hade och det "bevis" alla accepterade var en datorsimulering (min kursivering) av den saknade
informationen. Om jag hade för litet data‚ hur kunde mina kolleger
acceptera en slutsats baserad på mycket mindre? (Strum 1989‚ sid.
197-98)
Citaten visar återigen att när slutsatser
stämmer med de förutfattade åsikterna, med den accepterade
teorin, då är det inte så noga med många observationer.
Då duger till och med fejkade sådana, för man kan inte kalla
datorsimulering för något annat än fejkade observationer i det
här fallet.
Här illustreras också vad många
kvinnliga forskare hävdat‚ att för att kvinnor ska bli tagna på
allvar måste de för det första vara dubbelt så duktiga
som männen‚ för det andra måste de ha avsevärt
mycket starkare belägg för vad de säger än män
behöver ha, om ens det hjälper. I praktiken måste de nog komma
fram till samma slutsatser som männen annars får de gigantiska
problem i forskarvärlden.
I sanningens namn måste också
sägas att en man som hade lagt fram samma omstörtande resultat som
Shirley Strum gjorde, att "hanarna inte hade någon dominanshierarki;
att babianerna hade sociala strategier där finess vann över styrka;
att social skicklighet och ömsesidighet var viktigare än
aggression", sannolikt hade mött samma reaktion som Strum mötte.
Inte ens för en manlig forskare är det möjligt att gå rakt
mot strömmen, i synnerhet inte om han bidrar till att riva ner etablerade
myter som gynnar manssamhället och som tjänar till att legitimera ett
konservativt eller ett konservativliberalt samhälle, alltså det
moderna marknadsanpassade samhället.
Shirley Strum var emellertid bekant med Bruno
Latour, en välkänd och väl etablerad forskningsantropolog som
stöttade henne vetenskapsteoretiskt. Det hjälpte henne säkert
att framhärda i sina ståndpunkter. Det stödet förefaller
inte Jane Goodall ha haft och ett sådant stöd är det få
kvinnliga forskare förunnat att ha.
–
Slut på kapitel 10
–
[1] Regeln att nya kunskaper ska stämma
med gamla och etablerade sådana kallas för
"konsistensvillkoret".
[2] Termer som får djuren att verka som
mekaniska robotar eller som maskiner.
Sidan har en osynlig statistikförare
som använder sig av cookies.
Ytterligare information