Kvinnan - Djur eller människa?"
en nätbok från nättidningen alba
av Kerstin Berminge
(FD/vetenskapsteori)

Denna sida i helt/nytt fönster

 

Kapitel 10

 

OM TVÅ KVINNLIGA

FORSKARES ERFARENHETER

 

När kvinnliga etologer, några decennier efter andra världskriget, började rapportera om vilda djurs beteenden, fick vi för första gången mer ingående rapporter om vad hondjuren hade för sig och de kvinnliga forskarnas berättelser stämde inte med de etablerade forskarnas syn på djur och djurs beteenden.

Kvinnliga etologer fick förstås problem med sina manliga kolleger (de som var etablerade då) när de nu hävdade att det inte var handjurens aggressioner som bestämde allt i djurriket, som man tidigare alltid hävdat. Kvinnornas tolkningar var då alltid felaktiga, deras data var alltid otillförlitliga, deras uppfattning om de djur de studerade var alltid fördomsfull och de förmådde inte studera djuren lika objektivt som de manliga forskarna.

Jane Goodall beskrivning av vad som hände henne, när hon tog sina första steg på den akademiska banan, vilket hon gjorde först efter en tids studier av schimpanserna i Gombe, är talande.

Hon berättar hur ängslig hon var när hon i början skulle redogöra för sina iakttagelser på vetenskapliga konferenser, vilket man kan förstå eftersom hon nu skulle framträda inför människor med flera års akademiska studier bakom sig, något som hon själv saknade.

Om sitt första forskarseminarium, dit hon, trots sin nervositet, anlände med en positiv och förväntansfull inställning, skriver hon:

 

Så naiv jag var. Eftersom jag inte hade någon grundexamen (från universitetet: min anm.) förstod jag inte att djur inte skulle ha personligheter, inte skulle kunna tänka eller kunna uppleva smärta. Jag hade ingen aning om att det hade varit mer korrekt att numrera schimpanserna än att ge dem personliga namn... (min. översättning. Goodall 1990 sid 12)

 

Om seminariedeltagarnas reaktioner berättar hon:

 

Jag hade hoppats på ett utbyte av synpunkter på schimpansernas oomtvistliga intelligens. Istället möttes jag av en mur av kylig tystnad, efter vilken ordföranden hastigt bytte samtalsämne. Det behöver knappast sägas att efter ett sådant bemötande, blev jag för lång tid framöver mycket försiktig med att framföra några synpunkter. I efterhand misstänker jag att alla var intresserade men det var förstås inte tillåtet att presentera rena anekdoter som bevis för någonting.

De redaktionella kommentarerna på den första uppsatsen jag skrev för publicering, krävde att varje han skulle bytas ut mot den och varje hans mot dess. (min övers. Goodall 1990, sid 12.)

 

Hon fick etologen och professorn i etologi, Robert Hinde som handledare och skriver om detta att:

 

Gradvis började han få mig att fatta åtminstone några av de fällor en forskare kan falla i. Trots att jag fortfor att ha min personliga åsikt så...

 

Snart insåg jag att dessa personliga övertygelser verkligen var svåra att bevisa. Det var bäst att vara försiktig – åtminstone tills jag hade lyckats uppnå ett visst (vetenskapligt) erkännande. Robert gav mig goda råd om hur jag på bästa sätt skulle kunna kombinera mina mer revolutionerande (oppositionella) idéer med vetenskapliga hypoteser. (Goodall 1990 sid. 13)

 

De här passagerna visar att Goodall tagit till sig en hel del av de konventionella vetenskapliga normerna, sådana som att detaljer och anekdoter inte kan tas som intäkt för någonting och att man egentligen inte kan bevisa någonting, normer man lär ut till studenter och som man sedan högaktningsfullt struntar i när det passar.

Den monolitiska karaktären hos de vetenskapliga samfunden gör att det bara finns plats för en teori i taget och ve dem som avviker, de körs oundvikligen ut i kylan vilket var vad som drabbade Goodall vid det här tillfället. Det verkliga felet med Goodalls slutsatser var förstås inte, som hon själv föreslår och andra sade till henne, att hon beskrev enskildheter och drog slutsatser utifrån enstaka observationer och anekdoter. Det säger visserligen normen att man inte får göra men i praktiken följer man denna norm bara när det passar. Felet var istället att hennes slutsatser var oacceptabla för att de inte stämde med den accepterade teorin.

Tanken att schimpanserna var tänkande och kännande varelser var hädisk ända tills för några få år sedan. Att anta det ansågs vara antropomorfism, ett allvarligt och ovetenskapligt förmänskligande av djur. Djur skulle varken ha tankar eller känslor. De var instinktsstyrda robotar. Före 1990-talet fick man, enligt den gängse forskarmytologin, absolut inte betrakta eller tolka djuren som man tolkade människor. Det förbjöds av den då accepterade mekanistiska teorin och metodologin. För att undvika antropomorfism fick man, i teorin, således inte använda samma ord och begrepp när man beskrev djur som när man beskrev människor, sades det. Detta var också skälet till att man inte fick namnge de djur som man studerade utan de skulle ges opersonliga och objektiva nummerbeteckningar.

De vetenskapliga regler som man kritiserade Jane Goodall för att inte följa, var dock inte något annat än dimridåer som dolde vad man faktiskt gjorde, fortfarande gör och alltid har gjort i sådana här sammanhang. Att betrakta några enstaka eller några få observationer som belägg för generella naturlagar har nämligen alltid varit i sin ordning om slutsatserna stämt med de bland forskare allmänt accepterade föreställningarna. Det förutsätts att slutsatser ska stämma med den accepterade teorin, som i de här sammanhangen kan vara nog så svår att skilja från fördomar eller från politisk ideologi. När forskare rättar in sig i ledet i det här avseendet behöver de inte speciellt många observationer som underlag för mycket långtgående slutsatser.[1] Konrad Lorenz fick Nobelpriset (1973) för slutsatser som ofta var dragna utifrån mycket få, ibland bara en enda, och oftast helt osystematiska observationer. Till skillnad från Jane Goodalls iakttagelser "stämde" Lorenz observationer väl med de inom ledande kretsar etablerade åsikterna om djurens liv och beteenden, alltså med en klassisk konservativ och till och med med extremkonservativ eller fascistisk/nazistisk ideologi.

Förbudet mot användandet av samma ord om människor och djur, gällde dessutom inte alla ord och begrepp även om man gav sken av att förbudet gällde generellt. Sådana begrepp som "känner, plågas, upplever, är glad, är ledsen, längtar", eller ord som "tänker, vill, inser, tycker" fick inte användas. Andra ord och begrepp däremot, som också används om människor, gick och går alldeles utmärkt att använda om djurs beteenden eller tillstånd, såsom orden "egoism, aggression, konkurrens, slåss, tävlar, vinner, förlorar, vill maximera" (sina gener), strategi. Det är inte svårt att se att de senare är ord som används om människan som politisk, ekonomisk och social varelse och att de därmed är lika antropomorfistiska som den första gruppen av ord. Därför borde de senare orden/begreppen ha varit lika förbjudna inom etologin som de förra om man ville vara konsekvent. Men de senare orden/begreppen var inte bara tillåtna utan de måste användas eftersom det var, (och fortfarande är,) användandet av dessa ord om djuren som gör "kunskapen" om djurens liv och leverne användbar som politisk propaganda.

Den skräck för antropomorfism, som Goodall mötte, bestod alltså inte i rädslan för det ovetenskapliga, eller för det subjektiva, utan i en (sannolikt omedveten) skräck för att användandet av vissa ord om djuren skulle avslöja vad det i själva verket handlar om, nämligen om en överföring av idéer om oss själva på djuren istället för motsatsen.

I ett samhälle där det anses att djur inte är människor, eller att människor inte är djur, eller att människan i alla fall är ett mycket speciellt djur, måste man vara försiktigt när man försöker övertyga människor om att djur kan lära oss något om oss själva. Om man för det mesta, använder objektiva, icke–antropomorfistiska och mekanistiska termer[2] när man talar om djuren kan man lättare dölja de inbyggda ideologiska förutsättningarna. Om de flesta termer man använder om djuren är mekanistiska och sådana som inte används om människor, kan man sedan smyga in några få ord som också används om människor, utan att dessa ord förtar det allmänna intrycket av objektivitet och vetenskaplighet, i synnerhet om de ord man smyger in också är av vetenskaplig eller teknisk karaktär eller vad man ofta talar om som "svåra ord" .Då kan man ge intrycket att man, vid applicerandet av resultat från djurstudier på mänskliga förhållanden, inordnar människan i ett överordnat vetenskapligt och helt objektivt biologiskt mönster som gäller alla levande varelser, att man kartlägger naturlagar för alla levande varelsers beteenden.

Det här håller emellertid på att ändras idag. Sociobiologerna började redan för flera årtionden sedan luckra upp kravet på icke–antropomorfistiska begrepp. När det biologistiska perspektivet nu har accepterats av nästan alla, anses det inte längre lika ovetenskapligt att beskriva människor och djur med samma ord och termer. Somliga forskare vill till och med kunna använda ord som betecknar känslor om djur, eftersom man numer anser att känslor i grunden är biokemiska processer och att de andra däggdjuren i många avseenden uppvisar samma biokemi och därmed antagligen upplever samma känslor som vi. Men för att denna sammansmältning av den etologiska och den psykologiska begreppsapparten inte ska göra människor misstänksamma mot vetenskapen, måste de allra flesta människorna i samhället redan ha accepterat tanken att vi alla är djur och ingenting annat, så att ingen kommer på idén att protestera när man beskriver djur som om de vore människor.

Tidigare tvingades man alltså hänvisa till högre, abstrakta naturlagar för att få folk att tro att djurstudier kunde lära oss något om oss själva och då var en skenbart objektiv begreppsapparat viktig. Idag börjar vi komma dithän att ingen protesterar när man beskriver djur som om de vore människor och som om de tänker, känner, upplever och agerar precis som vi och av samma orsaker. Därmed behövs inte längre de vetenskapliga omskrivningarna och de skenbart objektiva begreppen som förmedlare av slutsatser om djur (gjorda utifrån åsikter om människor) som påstås gälla också för oss. Alltså kan forskare nu börja beskriva djur som om de vore människor och ändå få alltfler att tro att djurstudier ger oss bättre kunskaper om oss människor. Detta gör hänvisningarna till djurriket ännu effektivare än de varit tidigare.

Vad mera: Cirkelresonemanget försvinner när det inte finns någon skillnad mellan djur och människor. Då spelar det ingen roll om man drar slutsatser om beteenden från djuren eller från människorna. Slutsatserna gäller ju ändå för alla levande varelser. Då kan vi studera människor för att förstå djur och djur för att förstå människor.

Förutsättningen för den tilltagande antropomorfiseringen av etologins begrepp har alltså varit utvecklandet av den genombiologiserade världsbild och människosyn vi lever med idag. Men så här var det inte när Goodall debuterade som forskarstuderande för omkring tjugofem år sedan. Då påstods antropomorfism fortfarande vara absolut förbjuden i vetenskapliga sammanhang, en norm man hävdade men inte praktiserade.

 

Jane Goodalls erfarenheter från sina första vetenskapliga seminarier och konferenser kan jämföras med vad Shirley Strum utsattes för när hon kom fram till helt andra slutsatser om babianers beteenden än hennes manliga kolleger kommit fram till.

Shirley Strum, som började studera babianer i Afrika under sjuttiotalet, hade inte turen att, som Jane Goodall, börja studera en art som inte tidigare varit studerad. Hon började studera en art som manliga forskare hade studerat länge och som flera män studerade samtidigt med henne, en art som det således fanns mängder med data och färdiga åsikter om. Dessutom hade slutsatser från babianstudier sedan länge spelat en viktig roll i den politisk-ideologiska diskussionen. Men till skillnad från Jane Goodall hade Shirley Strum en akademisk grundutbildning då hon kom ner till sin studieort i Afrika. Strums och Goodalls förutsättningar var såldes radikalt olika, och i nästan alla avseenden.

Strum berättar om hur stora svårigheter hon fick redan då hon insåg att de föreställningar om djurens beteenden, som hon hade skolats in i, inte stämde på de babianer hon studerade och då hennes iakttagelser och slutsatser inte överensstämde med resultat från tidigare studier av babianer. Hon berättar också om hur hon fick kämpa för att få sina observationer och tolkningarna av vad hon sett accepterade av det akademiska etablissemanget, ett manligt sådant förstås.

Om de traditionella uppfattningarna om babianer skriver hon således:

 

De böcker som fortsatt att utnyttja babianerna bar ett budskap: vårt mänskliga ursprung går tillbaka till ett mansdominerat samhälle med en klar uppdelning av sysslorna, ett där hannar har all makt och honorna uppnår status enbart genom sitt samröre med en "dominant" hane. I detta samhälle konkurrerar hannarna med varandra och använder våld för att nå dominant ställning och få vinnarens lön (sid. 101)...

 

Denna mansdominerade hierarki, som uppkommit som ett resultat av aggressiva strider och bibehölls genom hot och bluff, var det som gav gruppen dess sociala struktur.

Och vad ägnade sig honorna åt? Deras liv var menade att kretsa kring barn: föda dem, ge dem mat, uppfostra dem till ordentliga vuxna (sid. 102)...

 

Hur var det med babianerna? Den seglivade bilden av manlig dominans passade, medvetet eller omedvetet, väl ihop med den västerländska bilden av hur världen borde vara. (sid. 103, Strum S, 1989)

 

Hon konstaterar så att hennes babianer inte alls stämde med den här traditionella bilden.

Om vad som hände henne vid en etologisk konferens i slutet av 1970-talet skriver hon så här:

 

De värsta tio dagarna av mitt liv följde. Eftersom vi hade skickat runt alla föredrag i förväg var mina slutsatser redan kända. Medan jag förberedde mig för att tala upptäckte jag att jag hade fiender: en ärkerival satt i närheten och räknade all min statistik på miniräknare.

Vid slutet av min presentation var det tyst. Den artiga tystnaden bröts till slut av några lätt förtäckta anklagelser‚ jag hade fabricerat mina data‚ jag hade inte tillräckligt med information för att kunna dra de slutsatser jag nått fram till‚ det måste finnas en dominanshierarki bland Pumphushanarna. Jag hade bara lyckats missa den helt enkelt.

Min artikel följdes av en som pläderade för dominanshierarkier bland hanarna i tre babiantrupper. Beröm cirkulerade mellan borden efteråt. Jag var förstummad. Här fanns ett arbete med en bråkdel av de data jag hade och det "bevis" alla accepterade var en datorsimulering (min kursivering) av den saknade informationen. Om jag hade för litet data‚ hur kunde mina kolleger acceptera en slutsats baserad på mycket mindre? (Strum 1989‚ sid. 197-98)

 

Citaten visar återigen att när slutsatser stämmer med de förutfattade åsikterna, med den accepterade teorin, då är det inte så noga med många observationer. Då duger till och med fejkade sådana, för man kan inte kalla datorsimulering för något annat än fejkade observationer i det här fallet.

Här illustreras också vad många kvinnliga forskare hävdat‚ att för att kvinnor ska bli tagna på allvar måste de för det första vara dubbelt så duktiga som männen‚ för det andra måste de ha avsevärt mycket starkare belägg för vad de säger än män behöver ha, om ens det hjälper. I praktiken måste de nog komma fram till samma slutsatser som männen annars får de gigantiska problem i forskarvärlden.

I sanningens namn måste också sägas att en man som hade lagt fram samma omstörtande resultat som Shirley Strum gjorde, att "hanarna inte hade någon dominanshierarki; att babianerna hade sociala strategier där finess vann över styrka; att social skicklighet och ömsesidighet var viktigare än aggression", sannolikt hade mött samma reaktion som Strum mötte. Inte ens för en manlig forskare är det möjligt att gå rakt mot strömmen, i synnerhet inte om han bidrar till att riva ner etablerade myter som gynnar manssamhället och som tjänar till att legitimera ett konservativt eller ett konservativliberalt samhälle, alltså det moderna marknadsanpassade samhället.

Shirley Strum var emellertid bekant med Bruno Latour, en välkänd och väl etablerad forskningsantropolog som stöttade henne vetenskapsteoretiskt. Det hjälpte henne säkert att framhärda i sina ståndpunkter. Det stödet förefaller inte Jane Goodall ha haft och ett sådant stöd är det få kvinnliga forskare förunnat att ha.

 

      Slut på kapitel 10 –

 



[1] Regeln att nya kunskaper ska stämma med gamla och etablerade sådana kallas för "konsistensvillkoret".

[2] Termer som får djuren att verka som mekaniska robotar eller som maskiner.



Sidan har en osynlig statistikförare
som använder sig av cookies.
Ytterligare information