Kvinnan - Djur eller människa?"
en nätbok från nättidningen alba
av Kerstin Berminge
(FD/vetenskapsteori)

Denna sida i helt/nytt fönster

 

Kapitel 11

 

LANGURER, BARNAMORD

OCH GENFÖRMERING

 

Under senare år har languren seglat upp som idealapa när det gäller att förstå oss människor och att förklara skillnaderna mellan könen utifrån studier av apor.

Languren är en långsvansad apart som lever i Indien. En grupp honor och deras avkommor påstås vara dominerade av en hane. Denne hane, hävdar man, måste ständigt slåss med de hanar i omgivningen som inte har någon egen honflock och som försöker ta över hans grupp av honor. Den hane som lyckas slå ut en ledarhane "övertar hans honor" och mördar "vid övertagandet" de små ungar som honorna i flocken har. Därvid börjar honorna snart brunsta igen och den nye hanen kan göra honorna dräktiga med egen avkomma. Det innebär att han kan förmera sina egna gener snabbare och effektivare, sägs det.

Den här idén kommer från Sarah Hrdy, en kvinnlig etolog som också skrivit en bok om hur manliga forskare snedvrider sina resultat för att passa den manliga ideologin.[1] Den här boken har manliga forskare sällan refererat till men den av hennes idéer som kunde exploateras för att underbygga teser om manlig dominans och aggression däremot, fick ett omedelbart genomslag, nämligen hypotesen om hanliga barnamord.

Dödandet av späda ungar skulle alltså vara en evolutionärt utvecklad hanlig strategi för att förmera de egna generna effektivare. Att ett sådant dödande skulle leda till att de dödande hanarna får ett evolutionärt försprång, förmerar sina gener mer effektivt, har man lyckats visa, säger man, dels med exempel från djurriket, dels genom datorsimulering.[2]

Forskare hade även tidigare iakttagit att hanar någon gång varit aggressiva mot små ungar men förr ansågs sådan aggressivitet var undantag och utan större intresse. Den teori man då utgick ifrån sade att sådant beteende var onaturligt. När man under sjuttiotalet började sätta in det här dödandet i det sociobiologiska perspektivet började man "förstå" orsaken och se ett mönster, menade sociobiologen Sarah Hrdy 1977.[3]

Sedan dess har djurbeteendeforskare, sociobiologer och beteendeekologer, "sett samma mönster" inom många andra arter, exempelvis bland lejon.[4]

Påståendet att hanar mördar andra hanars avkommor för att förmera sina gener maximalt har sedan dess blivit en av sociobiologins stjärnteser. Den är högsta mode just nu och refereras och används flitigt i moderna djurfilmer som visas på TV. I dessa filmer visas hur hanar dominerar och bestämmer över honor och ungar och över arternas fortplantning.

Tesen anses också öka insikten om våra mänskliga beteenden. Även bland oss, säger sociobiologer och evolutionspsykologer, föreligger en tendens hos män att mörda andra mäns barn. Undersökningar har nämligen visat, har det hävdats, att barn oftare mördas av styvfäder än av biologiska fäder. I och med att detta barnadödande förekommer både i djurvärlden och bland oss människor måste det vara ett biologiskt nedärvt, alltså ett evolutionshistoriskt utvecklat hanligt beteende, påstår man vidare.

För att börja från början, alltså med ordet "barnamord" (infanticide på engelska, som enligt lexikon betyder "barnamord"), så är det naturligtvis inte så att djurhanar "mördar" honornas ungar eftersom "mord" innebär ett planerat dödande och sådant kan inte djur göra. I svenska TV-program om djur säger man ofta "dödar" istället för "mördar" men det förändrar egentligen inte saken.

Langurernas "barnamord" är nämligen inte alls några regelrätta dödanden och definitivt inte några mord. Istället handlar det om hur en hane, som påstås "ta över" en grupp honor, attackerar någon eller några av de diande ungarna i gruppen, sliter dem ifrån mödrarna och försöker bita dem, alltså om vad vi snarare borde kalla "trakasserier" av ungar och mödrar. Honorna rusar på den trakasserande hanen och försöker skydda och ta tillbaka ungarna, som skriker i högan sky. Ibland samarbetar de också mot hanen, säger Sarah Hrdy. Oftast klarar honorna att ta tillbaka sina ungar. Men man förstår av Hrdys berättelse att hanar kan trakassera och bita samma unge flera gånger och under flera dagar i sträck. Därvid dör ungen ofta så småningom av infektioner i de sår den får.

Om det hela handlade om människor skulle vi kalla det här beteendet för allvarlig mobbing, för grov misshandel eller för "vållande" eller "grovt vållande till annans död".

Ungarnas död leder sedan till att deras mödrar kommer i brunst mycket snart.

Nu dödar förstås hanarna inte ungarna "för att" honorna ska komma i brunst fortare ”så att de ska kunna förmera sina gener snabbare" eftersom hanarna inte har en aning om att parning och avkomma har med vartannat att göra.

Teoretiskt skulle barnadödandet kunna ha utvecklats som ett genetiskt betingat beteende hos hanar under evolutionens gång just därför att det i början gav de hanar som tillämpade beteendet fortplantningsmässiga fördelar. Den hane som av en slump fick en gen som bjöd honom att döda honornas avkommor i samband med att han "tog över" en hongrupp, fick fler avkommor än den hane som väntade med att producera egen avkomma tills honornas ungar var så stora att mödrarna slutade dia dem och började brunsta igen. Eftersom hanar som dödade honornas ungar då fick fler avkommor‚ skulle deras gener ha kunnat komma att dominera så småningom och beteendet ifråga bli det normala, eller vanligt förekommande inom arten.

Att effekten av barnadödandet blir snabbare genförmering för de dödande hanarnas del är emellertid bara en bieffekt av dödandet, som måste ha orsakats av en slumpmässigt uppkommen mutation från början, en mutation som senare visade sig ge genförmeringsfördelar och därför blivit selekterad för.

Hanen kan således inte vara "programmerad ”för att döda ungar och ”för att kunna para deras mödrar snabbare". Han kan på sin höjd vara "programmerad att döda ungar vid övertagandet av en hongrupp" och ”för att para så många honor som möjligt”, inte för att producera så många ungar som möjligt eller för att "förmera sina gener maximalt". När han parar sig råkar det bli avkomma som bär ett antal blåkopior av just hans gener men detta har han ingen aning om. Det säger hans gener ingenting om till honom för så kvalificerad information innehåller inga gener och så intelligent att han förstår detta är han inte.

Den här tänkta "hanliga strategin" kan sedan bara ge en evolutionär fördel så länge de flesta hanar inte gör likadant. När alla hanar så småningom gör på samma sätt då förlorar varje hane, statistiskt sett, lika mycket i slutet av sin karriär som befruktare som han vinner i början av den. Därmed är barnadödandet inte längre till någon fördel i det genetiska monopolspelet.[5] När detta stadium i evolutionen har uppnåtts måste varje barnadödande langurhane behålla makten över en grupp honor under längre tid än andra hanar för att metoden ska vara lönsam för honom. Hans avkommor måste hinna bli avvanda innan näste hane tar vid för att strategin ska fungera. De av hans avkommor som fortfarande diar blir annars dödade av efterföljaren. Han måste också vara far till de flesta av gruppens ungar, alltså honorna måste ha parat sig endast eller i huvudsak med honom under hans tid som flockledare. Langurhonor tycks emellertid inte hålla sig så strikt till den så kallade ledarhanen utan de tycks para sig lite då och då och med vem de vill.

Strategin att döda ungar är således inte någon bra strategi för hanarna på längre sikt. Men detta hindrar inte att beteendet skulle kunna ha utvecklats genom naturlig selektion eftersom evolutionen inte är framsynt utan fullkomligt irrationell sedd ur det längre perspektivet. Den bryr sig inte om ifall arter överlever eller dör ut.

Det skulle alltså, rent teoretiskt, kunna förhålla sig så som Sara Hrdy föreslog och som blivit så populärt att hävda, men är det faktiskt på det sättet? Att något skulle kunna vara fallet innebär inte att det faktiskt är så.

Först: Vilka empiriska belägg har man för barnamördandet vad gäller langurerna?

Sarah Hrdy rapporterar i sin bok om langurerna att omkring hälften av alla ungar dog eller försvann under studieperioden. Barnadödligheten var hög även när man inte hade byte av hanar i grupperna.[6] Detta är fullständigt normalt för djur i allmänhet och i synnerhet för djur som lever i stressande miljöer, som dessa langurer gör.

Ungefär 40 av ungarna försvann samtidigt med hanars övertagande av hongrupper under en femårsperiod, berättar Hrdy vidare.[7] Dessa ungar antogs ha dödats av övertagande hanar trots att man inte hade belägg för "barnamord" från hanarnas sida mer än i en handfull antal fall. Flera av de "styrkta fallen" hade dessutom iakttagits av lokalbefolkningen, inte av forskarna själva.[8] När man vet att människor ibland har en tendens att säga det man vill att de ska säga, måste man som forskare ta sådana vittnesmål med en nypa salt.

1981, fyra år efter att Sarah Hrdy rapporterade om sina langurstudier, skriver hon om den här frågan att:

 

Kontroversen eldas under av det faktum att barnamördande är svårobserverat inom alla arter då de inte är några vanligt förekommande eller förutsägbara händelser. Hanars övertagande följt av attacker på ungar, eller försvunna ungar, har bara rapporterats från 6 av 13 områden där langurer har studerats. Under de 20 000 timmar som langurer studerats, har 32 övertaganden rapporterats. I åtminstone 20 av dessa fall förekom misstänkta försvinnanden av ungar...

I bara en handfull antal fall har det faktiska dödandet observerats av professionella primatologer. (Min översättning. Hrdy S, 1981, sid. 83)

 

Hrdy berättar så om hur forskarna använde sig av datorsimuleringar för att beräkna den sannolika förekomsten av de beteenden de studerade.[9]

Frågan är alltså om en "handfull antal fall" är så långa serier att man alls kan beräkna några förnuftiga sannolikheter utifrån dem?

Sannolikhetsberäkningar måste grunda sig på erfarenheter, på ett antal iakttagna fall, för att äga någon relevans. Ju färre sådana fall, ju osäkrare blir datorsimuleringarna och ju mer spekulativa blir sannolikhetsberäkningarna. För datorsimuleringar gäller som bekant devisen "shit in shit out". Om premisserna, de förutsättningar som stoppas in i datorprogrammet, inte är relevanta så kommer svaren, hur logiskt korrekta den än är, att bli empiriskt missvisande eller inkorrekta. Det vill säga de stämmer inte med verkligheten.

De data som ligger till grund för hypotesen om barnamördande, som en metod att förmera gener maximalt, är med andra ord inte fullt så imponerande och lättolkade som man kan tro när man läser vad forskare och populärskribenter har skrivit om barnamördande hanar. I verkligheten ligger det många "antagligen", "troligen", "möjligen", andrahandsrapporter och matematiska extrapoleringar av hur "det kan tänkas vara" bakom Sarah Hrdys och andra forskares spekulationer och slutsatser i det här avseendet.

Allt detta redogör Hrdy för klart och tydligt, precis som forskare gjorde under 1800–talet när man uteslöt alla hjärnskålar som man ansåg inte vara representativa och som man ansåg skulle snedvrida resultatet om de togs med i beräkningarna av hjärnvikter.

 

Hypotesen om hanar som mördar andra hanars avkomma för att förmera de egna generna effektivare är naturligtvis mycket populär därför att den handlar om våld och aggressivitet, till och med mot de allra minsta och dessutom om hanligt våld. Budskapet som tesen förmedlar är återigen: "Se där, djuren är förfärliga, aggressiva och egoistiska. Då kan vi räkna med att vi människor, som egentligen inte är något annat än djur bland alla andra djur, är precis likadana, att det är naturligt även för oss människor att vara egoistiska, inhumana, brutala och att roffa åt oss så mycket vi kan av det som finns att roffa åt sig."

Men ännu en gång: Gener agerar inte bara, de verkar alltid i en miljö och som svar på en sådan.

De urbaniserade langurerna i Indien, som Hrdy studerade, bor mitt i städer och byar eller vistas i stora grupper vid turistattraktioner. De anses heliga i Indien och får inte dödas och de matas ofta av människorna. De är därför mycket oförfärade och ställer till med en hel del förtret för människorna genom att de tar sig in bostäder och förstör heminredningar, springer i vägen i trafiken och rentav trakassera människor ibland. Det är inte ovanligt att de dör på grund av kontakter med farligheter i människornas miljö, som trafik, elledningar etc.[10] Dessutom attackeras och dödas ett antal av dem av hundar, allt enligt Hrdy.[11]

De här langurerna lever således under mycket stressande förhållanden och bland alla djur, såväl som bland oss människor, leder stress till ökad förekomst av aggression och våld mellan individer och till ökat antal olycksfall. Detta vet alla beteendeforskare och psykologer. Jane Goodall beskrev samma sak vad gällde hennes schimpanser, hur de hade förändrats då hon återvände till dem efter en tids bortovaro och hur annorlunda och mycket fredligare de var innan de vande sig vid bananutfodring vid den forskningsstation som hennes lilla läger utvecklades till.[12]

Det av stress förorsakade våldet, eller den därav förorsakade sämre uppmärksamheten, drabbar sedan alltid de svagaste värst, de minsta, de sjuka och de av ålder försvagade individerna.

Även vid social oro, och sådan brukar bryta ut då individer byts ut i en djurflock eller i en djurgrupp – i synnerhet om någon central individ försvinner eller byts ut, ökar dessutom stressen, och därmed våldet. I sådana situationer råkar fler individer än vanligt ut för olyckor eller skador av olika slag. Langurungarna, i det här fallet, kommer i högre utsträckning ifrån sina mödrar och faller lättare offer för hundar eller trafik eller råkar lättare ut för andra olyckor. Många försvinnanden i samband med de omtalade "övertagandena" av honor kan således ha orsakats av stressrelaterade olyckshändelser.

Hrdy påpekar också att tidigare studier av langurer, sådana som inte lever i städer och bland människor, inte innehåller rapporter om sådana här barnamord.[13] Hon antar att tidigare forskare inte varit objektiva, att de bara inte sett barnamorden därför att de inte har velat se dem, att de bara sett vad deras teori bjöd dem att se. De var troligen mindre intresserade än dagens sociobiologer av att notera allt som kunde tolkas som konflikt och aggression, menar hon, och sannolikt med rätta.

Sjuttiotalets etologer utgick inte från att allt är konflikt, som nittonhundratjugotalets och dagens etologer och sociobiologer gör, så de såg säkert inte så mycket av sådant i djurvärlden, eller valde att bortse ifrån det de såg i den vägen. Men det kan inte uteslutas att de här barnamorden endera inte är lika vanliga bland de icke-urbaniserade langurerna, eller att de i praktiken knappast förekommer bland dessa. Det är till och med ganska troligt att de icke-urbaniserade langurernas sociala system är ganska olikt de urbaniserade langurernas och att det faktiskt förekommer mindre våld bland de förra, precis som schimpanserna i Gombe var fredligare sinsemellan innan de blev "urbaniserade".

Fysiologen Robert M Sapolsky, som studerat nivån av stresshormoner hos vilda babianer i Afrika, berättar att han vid ett tillfälle fick vara med om "den ovanliga situationen" att en stor och aggressiv hane tog sig in i en grupp och slog sig fram till ledarposition på en vecka.[14] Därefter började hannen ifråga trakassera dräktiga honor så att två av tre av honorna aborterade varefter han kunde para dem några veckor senare. Denne hane förblev ledarhane ett halvår sedan försvann han spårlöst.

Om detta fall rapporterar Sapolsky inte bara att hanen ifråga var ovanlig, (det vanliga är att unga babianhanar nästlar sig in i en flock lite försiktigt och via fjäsk för honorna och att de får vänta tills de blir äldre innan de kan ta över ledarfunktionen[15]) utan han berättar också att den här aggressive hanen hade högre halt av stresshormoner i sitt blod än normalt, till och med högre halt än de honor han trakasserade. Det normala är annars att ledardjuren är mindre stressade än förtryckta individer längre ner i hierarkierna. Av detta drog Sapolsky slutsatsen att den aggressive hanen, som tog över ledarskapet med våld, var mycket stressad.

Sapolsky påpekar så att en riktigt aggressiv hane av det här slaget löper mycket större risk än övriga att dö av de skador han ådrar sig genom sitt aggressiva uppträdande, varför sådant beteende inte är vanligt eftersom det inte gynnas av evolutionen. Han har helt rätt. Evolutionen favoriserar helt enkelt inte inomartsligt aggressiva individer. Vilda djur har inte råd att ådra sig en massa blessyrer eftersom de inte har tillgång till veterinärer och detta gäller i synnerhet i mycket varma klimat där även småsår lätt blir infekterade och snabbt kan bli livshotande. Evolutionen gynnar dessutom, vilket få biologister tycks inse, inte dem som är extremt bra på något, utan medelmåttorna, dem som är ganska bra på det mesta.

Endera var den ovan omtalade babianhanen sjuk, mentalt rubbad av något skäl, eller så var han stressad av något som forskarna inte kunde observera. Typisk för sin art var han i varje fall inte, men även otypiska individer föds då och då. De tidigare ledarhanarna i den flock som babianhanen slog sig in i, hade åtminstone i början dragit sig för att gå i närkamp med den här aggressive hanen, berättar Sapolsky. Det var säkert klokt av dem eftersom de troligen var kvar sedan den aggressive hade försvunnit och då kunde ta igen på gungorna vad de hade förlorat på karusellen.

En sak förefaller nämligen klar här, den här aggressive hanen fick med stor sannolikhet inte lika många avkommor som de fredligare och försiktigare hanarna som kunde stanna i flocken och befrukta honor under många år, både innan den här aggressive hanen dök upp och efter att han hade försvunnit.

Sapolskys iakttagelser, vad gällde den här babianen, kan mycket väl gälla även för Hrdys langurer, som alltså lever ett mycket stressigt liv. Man har därmed skäl att ställa sig skeptisk till slutsatsen att det är vanligt inom många arter att hanar dödar ungar för att förmera sina egna gener snabbare. Det tycks inte gälla för babianer, som lever i matriarkala flockar egentligen, till skillnad från vad som påstås vara fallet med langurerna, och vad gäller langurer har man mycket mindre fog för hypotesen än många tycks tro.

Men lejonen då? Här har vi ju sett flera TV–filmer de senaste åren som visar lejonhanar som dödar ungar. För några år sedan visade TV 3 en film där vi fick se en lejonhane som dödade ett par 8-10  veckor gamla lejonungar. Detta var, sade speakern, första gången man hade iakttagit och filmat det här beteendet "också hos lejon". Därmed, ansåg man, hade man belägg för att barnamördandet är ett naturligt och evolutionärt utvecklat beteende även bland lejon och att det utförs för att hanarna ska kunna föröka sig så effektivt som möjligt under den korta tid då de dominerar i en lejonflock. Lejoninnan i filmen påstods ha blivit brunstig inom några dagar efter att hon förlorat sina ungar och då kunde mördarhanen befrukta henne – med egna gener förstås.

Med tanke på att filmare kan göra allt möjligt för att få fram vad de vill ha, eller har i uppgift att illustrera (se vidare kapitel 20), så kan vi inte lita på att det här var en naturligt uppkommen situation. Även om den var det så innebär inte någon enstaka, eller några få sådana här observationer att man har att göra med ett rationellt och evolutionärt utvecklat arttypiskt beteende, som fallet med Sapolskys aggressive babianhane visar.

Dessvärre tycks många forskare anse att en enda iakttagelse, som stämmer med vad de vill tro, räcker för att deras föreställning ska anses bevisad. Kan de sedan stödja sin tes med resultat från en datorsimulering så är saken klar, i synnerhet om det handlar om hanlig eller manlig aggression.[16]

Om man studerar djur finner man emellertid att det förekommer alla möjliga beteenden även inom en och samma art. Vant hundfolk vet exempelvis att det är vanligare att tikar biter ihjäl andra tikars valpar än att hanhundar gör det, även om båda fallen är mycket sällsynta hos våra tamhundar. Brita Rothausen, som fostrade upp ett antal varghanar, berättade hur hennes varghanar gärna tog sig an, fostrade och spydde upp mat åt andras valpar, som de tog hem till vargarna, även till schäfervalpar.[17]

Hur ska man förklara beteendet hos de tikar som biter ihjäl andras valpar? Får de egen avkomma snabbare med den metoden? Ja eftersom man kan få vad som helst att stämma med det sociobiologiska paradigmet, skulle man troligen hävda att det handlar om kampen om resurserna, om att tikar dödar andras valpar för att få mer av den tillgängliga maten för egen del och för försörjningen av de egna (eventuellt framtida) valparna.

På samma sätt kan man förstås förklara varför polarhundstikar, som ibland fick slita framför släden just när de skulle till att valpa, vände sig om och åt upp de valpar de tvingas föda fram under dragarbetet. Varför rävhonor i rävfarmer kan bita ihjäl sin avkomma om de stressas, exempelvis av lågtflygande plan, kan dock inte förklaras på samma sätt. I det fallet förefaller stress, (rädsla, chock) vara den enda möjliga förklaringen. I praktiken kan vi nog anta att den draghundstik som föder sina valpar springande framför släden, och med en piska vinande över huvudet, också upplever en stressituation!

Det finns många fall av dödande av ungar som inte stämmer in i bilden, fall som sociobiologerna inte ser för att deras teori inte stämmer med dessa fall.

Jane Goodall berättade om hur en av schimpanshonorna i hennes grupp, och dennas dotter, dödade en speciell honas späda ungar och åt upp dem, den ena efter den andra. Det kan inte heller ha berott på att de här honorna ville förmera sina egna gener effektivare genom att skaffa sig mer näringsrik kost för om så hade varit fallet borde de naturligtvis också ha gett sig på andra honors ungar men det gjorde de inte.

Jane Goodall beskriver också hur det går till bland hennes schimpanser när hanarna försöker imponera sig till rang, (om det nu är detta de gör). Hanen som påstås vilja "demonstrera sin styrka" börjar med att hetsa upp sig. Plötsligt gör han så en vild rusning rakt framåt, sliter till sig en stor gren, eller vad som kan finnas i hans väg, och slår våldsamt med den mot marken och träden i hans väg, samtidigt som han för ett förfärligt oväsen. När en hane påbörjar en sådan här uppvisning flyr honor och lägre rankade hanar eftersom hanen i det här tillståndet är helt otillräknelig. Goodall beskriver så hur en hane vid ett tillfälle grabbade tag i en liten schimpansunge som råkade komma i vägen för honom, istället för en gren, och började slå mot marken med ungen.[18]

De här utbrotten är således livsfarliga för alla som kommer i vägen. En hane, som är i det här sinnestillståndet, är därmed en stor fara även för sina egna genkopior, eftersom han torde vara mer eller mindre nära släkt med de flesta ungarna i sin flock. Men bara för att en hane en gång fick tag i en unge istället för en gren, eller lätt skadar en mindre schimpans under de här utbrotten, kan vi inte utgå ifrån att de är evolutionärt designade försök att skada andra schimpanser för att förmera de egna generna så snabbt som möjligt. Varje situation kan således inte tas som intäkt för att just det som händer var det avsedda, eller det som djurarten är genetiskt programmerad för att åstadkomma, att det är ett beteende som ger evolutionära fördelar.

Jane Goodall rapporterar först ingenting om barnamördande schimpanshanar i sina böcker. Vid något tillfälle såg hon hanar attackera honor från främmande grupper, varvid även ungarna skadades ibland. Hon poängterade då att hanarna inte verkade rikta in sig på ungen utan på att angripa honan.[19] Efter att hypotesen om barnamördandet blivit känd har en av de yngre forskarna i Gombe förstås sett schimpanshanar döda och äta en främmande honas unge och efter genomgång av sina anteckningar, menar Jane Goodall nu att detta kan ha hänt tidigare fast hon inte lade märke till det.[20] Således anses det numer vara en sanning att även schimpanshanar dödar ungar "för att förmera sina gener" effektivare. Men därmed börjar det hela bli rent mystiskt.

Eftersom schimpanserna lever på ett helt annat sätt än langurer påstås leva, är metoden obegriplig för deras del och det är svårt att förstå hur den skulle kunna fungera genförmerande bland schimpanserna och således hur den skulle kunna ha blivit selekterad för. Schimpanshanarna, till skillnad från langurhanar, stannar nämligen i födelseflocken hela livet medan honorna kan byta flock, men det kan de göra endast under den tid då de är brunstiga. Under den perioden kan de också välja att para sig med hanar från någon främmande flock för att sedan ändå stanna kvar i sin egen hemmaflock. (Det har nyligen, och till forskarnas förvåning, visat sig att en hel del av ungarna i en schimpansflock har fäder från andra flockar).

Eftersom forskare kunnat konstatera att många schimpansungar har fäder från andra och främmande flockar så vet vi numer att schimpanshanar inte dödar främmande hanars ungar. Om de gjorde så skulle forskare nämligen inte hitta några ungar med fäder från andra flockar. Att de inte dödar andra hanars ungar beror förstås på att de inte vet något om sambandet mellan parning och avkomma. Eftersom schimpanshonor dessutom oftast parar sig med många hanar var gång de är brunstiga, så har ingen hane någon rimlig möjlighet att bestämma faderskapet hos flockens ungar, inte ens indirekt och inte ens om han hade förstånd att inse att parning och avkomma har med vartannat att göra. Alltså kan schimpanshanar inte vinna något på att mörda ungar till den egna flockens honor. Därmed kan barnamördande inom den egna flocken i syfte att förmera de egna generna inte selekteras fram bland schimpanshanar.

Teoretiskt skulle langurhanar, som påstås leva i helt andra flockstrukturer än schimpanser, kunna ta till en grovsållningsmetod och utgå från att ungarna som honorna har när de kommer in i gruppen inte är deras, och pricka rätt i så många fall att metoden statistiskt sett ger dem fler avkommor än om de inte dödar ungar. Men schimpanshanen har ingen möjlighet att göra en statistiskt någorlunda tillförlitlig beräkning av det slaget, eller ens bete sig statistiskt någorlunda säkert, och få någon genetisk utdelning på grundval av sina beräkningar och ett mordiskt beteende. Skulle han döda de ungar i flocken, som skulle kunna vara någon annan hannes avkomma får han döda varenda unge i flocken. Den metoden har schimpanshanar inte utvecklat. Det kan vi säga med säkerhet, för då hade arten inte existerat längre eftersom varje schimpansflock har många hanar.

Schimpanshanar, säger nu somliga, dödar istället ungar till honor i andra flockar för att få dessa honor i brunst snabbare. Det är förstås lika svårt att förstå på vilket sätt ett sådant "mördande" skulle gynna den egna genförmeringen. Varför skulle just "mördarhanen" få förmera sina gener med den mördade ungens mamma när hon kommer i brunst om någon eller några dagar eller om några veckor? Hon kan förstås söka upp mördaren när hon närmar sig ägglossning men sannolikheten för det är inte så stor. Allt tyder istället på att schimpanshonor lär sig undvika aggressiva och otrevliga hanar. Hon stannar nog snarare hemma i sin egen flock om hon råkat ut för aggressiva hanar från grannflocken och låter någon av hemmahanarna bli far till nästa unge, eller vänder sig till en annan flock än "mördarens", för att få gener till nästa avkomma.

Sociobiologen som ändå vill rädda hypotesen om de generellt barnamördande hanarna, kan kanske föreslå att barnamördande bland schimpanserna är en rest från en tidigare tillvaro, från ett utvecklingsstadium då schimpanserna levde annorlunda än de gör idag, precis som fallet antas vara med barnamördande män. Kanske de skulle föreslå att även om honan undviker den mördande hanen när hon kommer i brunst nästa gång är chansen ändå stor att hon parar sig med någon av mördarens nära släktingar. På det sättet kommer barnamördande schimpanshanar ändå att bidra till att öka sina egna gener. Föreslår man något sådant börjar man dock laborera med osedvanligt dåliga ad hoc-hypoteser (räddande hypoteser).

 

Överhuvudtaget har man de senare åren funnit att honor inom många arter, exempelvis bland vissa fågelarter, parar sig även med hanar som de inte har varaktiga relationer till, varför hanar inte sällan är med och försörjer och försvarar ungar som de inte själva är biologiska fäder till. Det finns förstås förklaringar även till detta inom den generösa sociobiologiska ramen, fast inget djur enligt grundtesen ska anstränga sig för att föda upp andra individers avkomma. Här är en sådan tänkbar förklaring: Hanarna tar alla chanser de får och parar även andra honor så även om de råkar bidra till att föda upp några ungar som andra hanar är fäder till, så får de i gengäld hjälp av andra hanar att föda upp egna avkommor! Och si, teorin stämmer i alla fall.

Det handlar i de sociobiologiska samman­hangen inte om frekvensen av de beteenden man iakttar, (som vi sett ovan så är det inte så många som sett sådana här hanliga mord på ungar). Det är som vanligt frågan om det iakttagna beteendet stämmer med teorin eller inte som är avgörande för hur man ser på det, eller om man alls ser det. Följaktligen ser sociobiologer och biologister inte sådant som måste förklaras med orsaker förlagda utanför individerna själva, i deras miljö eller hos de omständigheter djuren befinner sig i. Nu är det gener och evolutionsteori som gäller, inte miljö – punkt och slut. Så måste det vara när biologer vill förklara beteenden eftersom det är biologi de är experter på och inte kultur, psykologi, historia eller andra samhällsvetenskaper.

Alltmedan sociobiologer lägger fram den ena mer fantasifulla evolutionshistoriska förklaringen till mänskliga, eller omänskliga, beteenden efter den andra, betalar makthavare samhälls- och beteendevetare, som studerar hur människor faktiskt reagerar här och nu, för att få hjälp att påverka och styra människor med hjälp av rätt utformad propaganda eller ”information”.

 

Sociobiologer anser så, som redan nämnts, att slutsatsen om varför djurhanar dödar små ungar, nämligen för att förmera sina gener effektivare, också måste vara tillämplig på oss människor. Många är de som dragit stora växlar på föreställningen att barn oftare slås ihjäl av sina styvfäder än av sina biologiska fäder.

Den kanadensiska biologifilosofen Michael Ruse tar hypotesen om de barnamördande hanarna som exempel på hur lyckosam socio­biologin har varit. Han, liksom andra som häv­dar att samma tendens till barnamord återfinns hos oss människor, hänvisar till en undersökning av evolutionspsykologerna Margo Wilson och Martin Daly, två forskare som jag skriver mer om i ett senare avsnitt.[21]

När evolutionspsykologen Robert Wright beskriver de här "barnamördande" hanarna låter det så här:

 

Om vi ser på alla primatarterna finner vi en grov korrelation mellan en hanes vänlighet gentemot ungar och chanserna att han är ungarnas far. Den dominanta gorillahanen, med sitt gudomliga sexuella format, (celestial sexual stature) kan vila tryggt i förvissning om att ungarna i hans flock är hans, och även om han inte är omtänksam i jämförelse med en mänsklig far, så har han överseende med dem och avgjort beskyddande. I den andra änden av spektrat finner vi langurhanar som dödar ungar avlade av andra hanar som en slags sexuell isbrytning, ett förspel till en parning med den före detta modern. Vilket agerande är bättre för att snabbt framkalla ägglossning igen än att sätta en definitiv punkt för hennes diande........

Den som frestas att fördöma langurernas moral bör komma ihåg att barnamord på grund av otrohet har ansetts acceptabla i somliga mänskliga samhällen. (Wright R, 1996, sid 68, min översättning)

 

För mer än trettio år sedan upptäckte etologen Schaller till sin stora förvåning att gorillahonor förförde hanar från andra flockar utan att "deras egen ledarhane" brydde sig.[22] Även gorillaungar kan alltså ha fäder från andra flockar än den egna, precis som schimpansungar. Detta vet evolutionspsykologen Wright uppenbarligen inte så sent som 1996.

Det är dystert när etologer tillämpar sociobiologins teser på oss människor. När nu även psykologer börjar göra det, med sina ofta mycket bristfälliga kunskaper om djur och djurs beteenden och ofta mycket dåliga insikter i evolutionsteorin, blir det närmast katastrofalt.

Wright utgår dessutom från att Hrdys hypotes om barnamördande langurhanar är belagd och därmed bevisad sann, vilket inte är fallet.

Vad orsaken till langurhanarnas trakasserier av honornas ungar än kan vara, så en sak är de inte: De är inte resultat av att honorna "bedragit" hanen, som Wright tycks anse. Därför kan langurhanars trakasserier av ungar och honor, som tycks kunna leda till att ungarna dör, inte jämföras med fall där män dödar barn därför att de misstänker att hustrun, eller modern, varit "otrogen". Ännu en gång fast det kan bli tjatigt: Langurerna har ingen aning om sambandet mellan parning och avkomma!

Efter att ha gett ett antal exempel på kulturer där män dödar kvinnors barn, barn som männen inte själva är fäder till, kommer Wright så fram till den imponerande slutsatsen att:

 

En gen som säger, eller åtminstone viskar, "Var snäll mot barn om du har haft en viss mängd sex med dess mor", skulle fungera effektivare än en gen som säger: "Stjäl mat från barn även om du har haft regelbundet sex med barnens mor månader före födelsen. (Min översättning. Wright R, 1996, sid 69)

 

Effektivare för att föra de egna generna vidare förstås. Som vi ska se senare så kan det ligga något i det här resonemanget, fast på ett annat sätt och i ett sammanhang som snarare motsäger hypotesen att hanar dödar för att förmera sina gener maximalt, varför Wrights resonemang ändå är kortsynt.

Margo Wilson och Martin Daly punkterade dessutom resonemanget om barnamördande styvfäder vid ett anförande på ett seminarium i Stockholm i november 1996. Margo Wilson förklarade då att hon inte trodde att barnamord bland människor hade samma orsak som barnamord bland langurer, av det enkla skälet att det var lika många mödrar som dödade sina små barn som det var fäder, enligt den undersökning av mord inom familjer som de båda hade genomfört.[23] Mödrar kan, som lätt inses, inte vinna något ur genförmeringssynpunkt på att döda sina egna ungar.

Nyligen har dessutom den svenske zoologen och docenten Hans Temrin, och några av hans kollegor vid Stockholms universitet, visat att tesen om högre frekvens barnamördande bland styvfäder inte stämmer för Sveriges del. Bara i fem av 115 fall av barnamord under de senaste 15 åren av 1900–talet, låg en icke–biologisk förälder bakom dödandet. Det var alltså många fler män som dödade sina egna, biologiska barn.[24] Dessutom tog 40% av dem som dödat sina barn livet av sig själva efteråt. Ingetdera kan sägas bidra till att förmera de egna generna maximalt. Här har vi alltså ytterligare ett indicium på att barnadödande bland människor knappast kan anses fylla, eller under vår evolutionshistoria ha fyllt, någon evolutionärt utvecklad funktion för ökat genförmerande.

I en radiointervju om sin undersökning betonade Hans Temrin och forskarkollegan Magnus Enquist att man måste vara försiktig med de evolutionsteoretiska förklaringarna och att de i många fall inte tillför oss något vetande av värde. I fallet med barnamördandet, menade de, är det andra faktorer som är av intresse, som de psykiska eller mentala tillstånden hos mördarna, eventuella drogproblem etc. De poängterade också, glädjande nog, det jag återkommande påpekar här, att man inte kan ta fasta på sällsynta beteenden och påstå att de är evolutionärt utvecklade.[25]

Så var då hypotesen om vår mänskliga och evolutionshistoriskt utvecklade tandens att slå ihjäl styvbarn effektivt falsifierad. Den kommer förstås inte att försvinna ur diskussionen trots detta. Sarah Hrdys forskning och Wilson/Dalys påstådda barnamordshypotes refereras i alla tänkbara sammanhang idag. Den ligger till grund för mycket forskning av det här slaget och andra forskare hänvisar flitigt till den. Därför kan vi förvänta oss att ett antal forskare under många år framöver kommer att hänvisa till Hrdy, Wilson och Daly för att hävda att manliga barnamord har samma evolutionära bakgrund som langurhanarnas barnamördande och att mäns mördande av andra mäns barn är en biologisk naturlig fortplantningsstrategi. När en användbar myt uppstått i forskarvärlden är den nämligen lika svårutrotad där som fördomar och myter i allmänhet. Forskare skiljer sig inte från andra människor i det här hänseendet och de är nästan aldrig fullständigt informerade.

När en forskningsrapport väl lämnat forskarens ordbehandlare och publicerats, börjar resultaten leva ett eget liv. Först tolkas de av dem som läser originalrapporten, sedan återges de i andra rapporter och diskussioner i långa kedjor där man hänvisar till forskaren som läst forskaren som läst forskaren.... Då går det ofta som i viskningsleken, budskapet både förgrovas och förvanskas, ibland till oigenkännlighet. Forskare som läser referat av referat av referat av originalrapporten drar sedan allt längre gående och alltmer förenklade slutsatser, behandlar resultaten som säkrare än de är, och hypotetiserar vidare utifrån det de tror att den ursprungliga rapporten säger. En del forskare förefaller helt enkelt agera enligt en för dem avpassad förvrängning av journalistikens beryktade devis: Kolla inte ett bra forskningsresultat, det kan visa sig att det inte stämmer.

 

– Slut på kapitel 11 

 



[1] Hrdy S. 1981

[2] Hrdy S, 1981, not 11 kap 5.

[3] Hrdy S, 1977.

[4] Hrdy S, 1981, sid. 9–11.

[5] Här passar "teorin om den röda drottningen", som säger att för att hålla jämna steg med omgivande organismers evolution, måste varje organism ständigt utvecklas och förändras. När alla hanar mördar ungar då de tar över, blir istället andra egenskaper viktigare i konkurrensen, som ex. förmågan att behålla en grupp så länge som möjligt. Teorin har fått sitt namn efter röda drottningen i Alice i Underlandet, hon som var tvungen att springa hela tiden för att stå kvar på samma plats. Ridley Matt, 1994.

[6] Hrdy S, 1977, sid. 68.

[7] Hrdy S, 1977, sid. 271.

[8] Hrdy S, 1977, sid. 247, 260, ex.

[9] Hrdy S, 1977, sid. 58.

[10] Hrdy Sarah, 1977, sid. 58, 69.

[11] Hrdy Sarah, sid. 86

[12] Goodall och stressen bland hennes schimpanser in här

[13] Hrdy S, 1977, 7–8.

[14] Sapolsky 1988, s 64–67.

[15] hur babianhanar tar sig in i baibanflockar, Strum

[16] I princip kan man inte bevisa riktigheten hos en tes ens om man iakttagit samma sak många gånger, men den blir dock mer trolig i det senare fallet.

[17] Rothausen Britta, 1980

[18] Goodall–Lawick van J, 1975, sid. 127. Jane Goodall beskriver hur mamman i det här fallet blev fullkomligt utom sig, och hur hon, trots att det förelåg livsfara för henne själv, slängde sig mot hanen, som släppte ungen och istället gav sig på och misshandlade honan/mamman. Hon räddade dock sin unge på det här sättet.

[19] Goodall J, 1990, sid. 83–86.

[20] Hrdy S, 1981, sid. 90–91.

[21] Ruse M, 1995 sid. 281, Wilson och Daly ska ha visat detta i en undersökning som rapporterades 1988.

[22] Schaller g, 1965.

[23] Enligt kriminolog Mikael Rying vid Stockholms universitet, dödas ungefär 8 barn/år i vårt land. Hälften dödas av män och i hälften av fallen tar fäderna livet av sig själva efter morden. I det senare fallet kan dödandet knappast ha att göra med vilja till genförmering. Mödrarnas dödande kan förstås inte heller ha något att göra med en sådan vilja. (Tendens, P1 4/1. 2000.)

[24] DN 17/5.200. Artikeln skulle enligt notisen i DN, publiceras i nästa nummer av tidskriften Proceedings of the Royal Society. 

[25]  P1 4/4 2000.



Sidan har en osynlig statistikförare
som använder sig av cookies.
Ytterligare information