|
Kvinnan - Djur eller
människa?" |
Denna sida i helt/nytt
fönster
LANGURER, BARNAMORD
OCH GENFÖRMERING
Under senare år har languren seglat upp som idealapa
när det gäller att förstå oss människor och att
förklara skillnaderna mellan könen utifrån studier av apor.
Languren är en långsvansad apart som
lever i Indien. En grupp honor och deras avkommor påstås vara
dominerade av en hane. Denne hane, hävdar man, måste ständigt
slåss med de hanar i omgivningen som inte har någon egen honflock
och som försöker ta över hans grupp av honor. Den hane som
lyckas slå ut en ledarhane "övertar hans honor" och
mördar "vid övertagandet" de små ungar som honorna i
flocken har. Därvid börjar honorna snart brunsta igen och den nye
hanen kan göra honorna dräktiga med egen avkomma. Det innebär
att han kan förmera sina egna gener snabbare och effektivare, sägs
det.
Den här idén kommer från Sarah
Hrdy, en kvinnlig etolog som också skrivit en bok om hur manliga forskare
snedvrider sina resultat för att passa den manliga ideologin.[1] Den här boken har manliga forskare sällan
refererat till men den av hennes idéer som kunde exploateras för att
underbygga teser om manlig dominans och aggression däremot, fick ett
omedelbart genomslag, nämligen hypotesen om hanliga barnamord.
Dödandet av späda ungar skulle
alltså vara en evolutionärt utvecklad hanlig strategi för att
förmera de egna generna effektivare. Att ett sådant dödande
skulle leda till att de dödande hanarna får ett evolutionärt
försprång, förmerar sina gener mer effektivt, har man lyckats
visa, säger man, dels med exempel från djurriket, dels genom
datorsimulering.[2]
Forskare hade även tidigare iakttagit att
hanar någon gång varit aggressiva mot små ungar men förr
ansågs sådan aggressivitet var undantag och utan större
intresse. Den teori man då utgick ifrån sade att sådant
beteende var onaturligt. När man under sjuttiotalet började
sätta in det här dödandet i det sociobiologiska perspektivet
började man "förstå" orsaken och se ett mönster,
menade sociobiologen Sarah Hrdy 1977.[3]
Sedan dess har djurbeteendeforskare,
sociobiologer och beteendeekologer, "sett samma mönster" inom
många andra arter, exempelvis bland lejon.[4]
Påståendet att hanar mördar
andra hanars avkommor för att förmera sina gener maximalt har sedan
dess blivit en av sociobiologins stjärnteser. Den är högsta mode
just nu och refereras och används flitigt i moderna djurfilmer som visas
på TV. I dessa filmer visas hur hanar dominerar och bestämmer
över honor och ungar och över arternas fortplantning.
Tesen anses också öka insikten om
våra mänskliga beteenden. Även bland oss, säger
sociobiologer och evolutionspsykologer, föreligger en tendens hos män
att mörda andra mäns barn. Undersökningar har nämligen
visat, har det hävdats, att barn oftare mördas av styvfäder
än av biologiska fäder. I och med att detta barnadödande förekommer
både i djurvärlden och bland oss människor måste det vara
ett biologiskt nedärvt, alltså ett evolutionshistoriskt utvecklat
hanligt beteende, påstår man vidare.
För att börja från början,
alltså med ordet "barnamord" (infanticide på engelska,
som enligt lexikon betyder "barnamord"), så är det
naturligtvis inte så att djurhanar "mördar" honornas ungar
eftersom "mord" innebär ett planerat dödande och
sådant kan inte djur göra. I svenska TV-program om djur säger
man ofta "dödar" istället för "mördar"
men det förändrar egentligen inte saken.
Langurernas "barnamord" är
nämligen inte alls några regelrätta dödanden och
definitivt inte några mord. Istället handlar det om hur en hane, som
påstås "ta över" en grupp honor, attackerar
någon eller några av de diande ungarna i gruppen, sliter dem
ifrån mödrarna och försöker bita dem, alltså om vad
vi snarare borde kalla "trakasserier" av ungar och mödrar.
Honorna rusar på den trakasserande hanen och försöker skydda
och ta tillbaka ungarna, som skriker i högan sky. Ibland samarbetar de
också mot hanen, säger Sarah Hrdy. Oftast klarar honorna att ta
tillbaka sina ungar. Men man förstår av Hrdys berättelse att
hanar kan trakassera och bita samma unge flera gånger och under flera
dagar i sträck. Därvid dör ungen ofta så småningom
av infektioner i de sår den får.
Om det hela handlade om människor skulle vi
kalla det här beteendet för allvarlig mobbing, för grov
misshandel eller för "vållande" eller "grovt
vållande till annans död".
Ungarnas död leder sedan till att deras
mödrar kommer i brunst mycket snart.
Nu dödar förstås hanarna inte
ungarna "för att" honorna ska komma i brunst fortare
”så att de ska kunna förmera sina gener snabbare"
eftersom hanarna inte har en aning om att parning och avkomma har med vartannat
att göra.
Teoretiskt skulle barnadödandet kunna ha
utvecklats som ett genetiskt betingat beteende hos hanar under evolutionens
gång just därför att det i början gav de hanar som
tillämpade beteendet fortplantningsmässiga fördelar. Den hane
som av en slump fick en gen som bjöd honom att döda honornas avkommor
i samband med att han "tog över" en hongrupp, fick fler avkommor
än den hane som väntade med att producera egen avkomma tills honornas
ungar var så stora att mödrarna slutade dia dem och började
brunsta igen. Eftersom hanar som dödade honornas ungar då fick fler
avkommor‚ skulle deras gener ha kunnat komma att dominera så
småningom och beteendet ifråga bli det normala, eller vanligt
förekommande inom arten.
Att effekten av barnadödandet blir snabbare
genförmering för de dödande hanarnas del är emellertid bara
en bieffekt av dödandet, som måste ha orsakats av en
slumpmässigt uppkommen mutation från början, en mutation som
senare visade sig ge genförmeringsfördelar och därför
blivit selekterad för.
Hanen kan således inte vara
"programmerad ”för att” döda ungar och ”för att kunna para deras
mödrar snabbare". Han kan på sin höjd vara
"programmerad att döda ungar vid övertagandet av en
hongrupp" och ”för att para så många honor som
möjligt”, inte för att producera så många ungar som
möjligt eller för att "förmera sina gener maximalt".
När han parar sig råkar det bli avkomma som bär ett antal
blåkopior av just hans gener men detta har han ingen aning om. Det
säger hans gener ingenting om till honom för så kvalificerad
information innehåller inga gener och så intelligent att han förstår
detta är han inte.
Den här tänkta "hanliga
strategin" kan sedan bara ge en evolutionär fördel så
länge de flesta hanar inte gör likadant. När alla hanar så
småningom gör på samma sätt då förlorar varje
hane, statistiskt sett, lika mycket i slutet av sin karriär som befruktare
som han vinner i början av den. Därmed är barnadödandet
inte längre till någon fördel i det genetiska monopolspelet.[5] När detta stadium i evolutionen har uppnåtts
måste varje barnadödande langurhane behålla makten över
en grupp honor under längre tid än andra hanar för att metoden
ska vara lönsam för honom. Hans avkommor måste hinna bli
avvanda innan näste hane tar vid för att strategin ska fungera. De av
hans avkommor som fortfarande diar blir annars dödade av
efterföljaren. Han måste också vara far till de flesta av
gruppens ungar, alltså honorna måste ha parat sig endast eller i
huvudsak med honom under hans tid som flockledare. Langurhonor tycks emellertid
inte hålla sig så strikt till den så kallade ledarhanen utan
de tycks para sig lite då och då och med vem de vill.
Strategin att döda ungar är
således inte någon bra strategi för hanarna på
längre sikt. Men detta hindrar inte att beteendet skulle kunna ha
utvecklats genom naturlig selektion eftersom evolutionen inte är framsynt
utan fullkomligt irrationell sedd ur det längre perspektivet. Den bryr sig
inte om ifall arter överlever eller dör ut.
Det skulle alltså, rent teoretiskt, kunna
förhålla sig så som Sara Hrdy föreslog och som blivit
så populärt att hävda, men är det faktiskt på det
sättet? Att något skulle kunna vara fallet innebär inte att det
faktiskt är så.
Först: Vilka empiriska belägg har man
för barnamördandet vad gäller langurerna?
Sarah Hrdy rapporterar i sin bok om langurerna
att omkring hälften av alla ungar dog eller försvann under
studieperioden. Barnadödligheten var hög även när man inte
hade byte av hanar i grupperna.[6] Detta är fullständigt normalt för djur i
allmänhet och i synnerhet för djur som lever i stressande
miljöer, som dessa langurer gör.
Ungefär 40 av ungarna försvann
samtidigt med hanars övertagande av hongrupper under en
femårsperiod, berättar Hrdy vidare.[7] Dessa
ungar antogs ha dödats av övertagande hanar trots att man inte hade
belägg för "barnamord" från hanarnas sida mer än
i en handfull antal fall. Flera av de "styrkta fallen" hade dessutom
iakttagits av lokalbefolkningen, inte av forskarna själva.[8] När man vet att människor ibland har en tendens
att säga det man vill att de ska säga, måste man som forskare
ta sådana vittnesmål med en nypa salt.
1981, fyra år efter att Sarah Hrdy
rapporterade om sina langurstudier, skriver hon om den här frågan
att:
Kontroversen eldas under av det
faktum att barnamördande är svårobserverat inom alla arter
då de inte är några vanligt förekommande eller
förutsägbara händelser. Hanars övertagande följt av
attacker på ungar, eller försvunna ungar, har bara rapporterats
från 6 av 13 områden där langurer har studerats. Under de 20
000 timmar som langurer studerats, har 32 övertaganden rapporterats. I
åtminstone 20 av dessa fall förekom misstänkta
försvinnanden av ungar...
I bara en handfull antal fall
har det faktiska dödandet observerats av professionella primatologer. (Min
översättning. Hrdy S, 1981, sid. 83)
Hrdy berättar så om hur forskarna använde
sig av datorsimuleringar för att beräkna den sannolika
förekomsten av de beteenden de studerade.[9]
Frågan är alltså om en
"handfull antal fall" är så långa serier att man
alls kan beräkna några förnuftiga sannolikheter utifrån
dem?
Sannolikhetsberäkningar måste grunda
sig på erfarenheter, på ett antal iakttagna fall, för att
äga någon relevans. Ju färre sådana fall, ju
osäkrare blir datorsimuleringarna och ju mer spekulativa blir
sannolikhetsberäkningarna. För datorsimuleringar gäller som
bekant devisen "shit in shit out". Om premisserna, de
förutsättningar som stoppas in i datorprogrammet, inte är
relevanta så kommer svaren, hur logiskt korrekta den än är, att
bli empiriskt missvisande eller inkorrekta. Det vill säga de stämmer
inte med verkligheten.
De data som ligger till grund för hypotesen
om barnamördande, som en metod att förmera gener maximalt, är
med andra ord inte fullt så imponerande och lättolkade som man kan
tro när man läser vad forskare och populärskribenter har skrivit
om barnamördande hanar. I verkligheten ligger det många
"antagligen", "troligen", "möjligen",
andrahandsrapporter och matematiska extrapoleringar av hur "det kan
tänkas vara" bakom Sarah Hrdys och andra forskares spekulationer och
slutsatser i det här avseendet.
Allt detta redogör Hrdy för klart och
tydligt, precis som forskare gjorde under 1800–talet när man
uteslöt alla hjärnskålar som man ansåg inte vara
representativa och som man ansåg skulle snedvrida resultatet om de togs
med i beräkningarna av hjärnvikter.
Hypotesen om hanar som mördar andra hanars avkomma
för att förmera de egna generna effektivare är naturligtvis
mycket populär därför att den handlar om våld och
aggressivitet, till och med mot de allra minsta och dessutom om hanligt
våld. Budskapet som tesen förmedlar är återigen: "Se
där, djuren är förfärliga, aggressiva och egoistiska.
Då kan vi räkna med att vi människor, som egentligen inte
är något annat än djur bland alla andra djur, är precis
likadana, att det är naturligt även för oss människor att
vara egoistiska, inhumana, brutala och att roffa åt oss så mycket
vi kan av det som finns att roffa åt sig."
Men ännu en gång: Gener agerar inte
bara, de verkar alltid i en miljö och som svar på en sådan.
De urbaniserade langurerna i Indien, som Hrdy
studerade, bor mitt i städer och byar eller vistas i stora grupper vid
turistattraktioner. De anses heliga i Indien och får inte dödas och
de matas ofta av människorna. De är därför mycket
oförfärade och ställer till med en hel del förtret för
människorna genom att de tar sig in bostäder och förstör
heminredningar, springer i vägen i trafiken och rentav trakassera
människor ibland. Det är inte ovanligt att de dör på grund
av kontakter med farligheter i människornas miljö, som trafik,
elledningar etc.[10] Dessutom
attackeras och dödas ett antal av dem av hundar, allt enligt Hrdy.[11]
De här langurerna lever således under
mycket stressande förhållanden och bland alla djur, såväl
som bland oss människor, leder stress till ökad förekomst av
aggression och våld mellan individer och till ökat antal olycksfall.
Detta vet alla beteendeforskare och psykologer. Jane Goodall beskrev samma sak
vad gällde hennes schimpanser, hur de hade förändrats då
hon återvände till dem efter en tids bortovaro och hur annorlunda
och mycket fredligare de var innan de vande sig vid bananutfodring vid den
forskningsstation som hennes lilla läger utvecklades till.[12]
Det av stress förorsakade våldet,
eller den därav förorsakade sämre uppmärksamheten, drabbar
sedan alltid de svagaste värst, de minsta, de sjuka och de av ålder
försvagade individerna.
Även vid social oro, och sådan brukar
bryta ut då individer byts ut i en djurflock eller i en djurgrupp –
i synnerhet om någon central individ försvinner eller byts ut,
ökar dessutom stressen, och därmed våldet. I sådana
situationer råkar fler individer än vanligt ut för olyckor
eller skador av olika slag. Langurungarna, i det här fallet, kommer i
högre utsträckning ifrån sina mödrar och faller
lättare offer för hundar eller trafik eller råkar lättare
ut för andra olyckor. Många försvinnanden i samband med de
omtalade "övertagandena" av honor kan således ha orsakats
av stressrelaterade olyckshändelser.
Hrdy påpekar också att tidigare
studier av langurer, sådana som inte lever i städer och bland
människor, inte innehåller rapporter om sådana här
barnamord.[13] Hon antar att tidigare forskare inte varit objektiva, att
de bara inte sett barnamorden därför att de inte har velat se dem,
att de bara sett vad deras teori bjöd dem att se. De var troligen mindre
intresserade än dagens sociobiologer av att notera allt som kunde tolkas
som konflikt och aggression, menar hon, och sannolikt med rätta.
Sjuttiotalets etologer utgick inte från
att allt är konflikt, som nittonhundratjugotalets och dagens etologer och
sociobiologer gör, så de såg säkert inte så mycket
av sådant i djurvärlden, eller valde att bortse ifrån det de
såg i den vägen. Men det kan inte uteslutas att de här
barnamorden endera inte är lika vanliga bland de icke-urbaniserade
langurerna, eller att de i praktiken knappast förekommer bland dessa. Det
är till och med ganska troligt att de icke-urbaniserade langurernas
sociala system är ganska olikt de urbaniserade langurernas och att det
faktiskt förekommer mindre våld bland de förra, precis som
schimpanserna i Gombe var fredligare sinsemellan innan de blev
"urbaniserade".
Fysiologen Robert M Sapolsky, som studerat
nivån av stresshormoner hos vilda babianer i Afrika, berättar att
han vid ett tillfälle fick vara med om "den ovanliga
situationen" att en stor och aggressiv hane tog sig in i en grupp och slog
sig fram till ledarposition på en vecka.[14] Därefter
började hannen ifråga trakassera dräktiga honor så att
två av tre av honorna aborterade varefter han kunde para dem några
veckor senare. Denne hane förblev ledarhane ett halvår sedan
försvann han spårlöst.
Om detta fall rapporterar Sapolsky inte bara att
hanen ifråga var ovanlig, (det vanliga är att unga babianhanar
nästlar sig in i en flock lite försiktigt och via fjäsk för
honorna och att de får vänta tills de blir äldre innan de kan
ta över ledarfunktionen[15]) utan han
berättar också att den här aggressive hanen hade högre
halt av stresshormoner i sitt blod än normalt, till och med högre
halt än de honor han trakasserade. Det normala är annars att
ledardjuren är mindre stressade än förtryckta individer
längre ner i hierarkierna. Av detta drog Sapolsky slutsatsen att den
aggressive hanen, som tog över ledarskapet med våld, var mycket
stressad.
Sapolsky påpekar så att en riktigt
aggressiv hane av det här slaget löper mycket större risk
än övriga att dö av de skador han ådrar sig genom sitt
aggressiva uppträdande, varför sådant beteende inte är
vanligt eftersom det inte gynnas av evolutionen. Han har helt rätt.
Evolutionen favoriserar helt enkelt inte inomartsligt aggressiva individer.
Vilda djur har inte råd att ådra sig en massa blessyrer eftersom de
inte har tillgång till veterinärer och detta gäller i synnerhet
i mycket varma klimat där även småsår lätt blir
infekterade och snabbt kan bli livshotande. Evolutionen gynnar dessutom, vilket
få biologister tycks inse, inte dem som är extremt bra på
något, utan medelmåttorna, dem som är ganska bra på det
mesta.
Endera var den ovan omtalade babianhanen sjuk,
mentalt rubbad av något skäl, eller så var han stressad av
något som forskarna inte kunde observera. Typisk för sin art var han
i varje fall inte, men även otypiska individer föds då och
då. De tidigare ledarhanarna i den flock som babianhanen slog sig in i,
hade åtminstone i början dragit sig för att gå i
närkamp med den här aggressive hanen, berättar Sapolsky. Det var
säkert klokt av dem eftersom de troligen var kvar sedan den aggressive
hade försvunnit och då kunde ta igen på gungorna vad de hade
förlorat på karusellen.
En sak förefaller nämligen klar
här, den här aggressive hanen fick med stor sannolikhet inte lika
många avkommor som de fredligare och försiktigare hanarna som kunde
stanna i flocken och befrukta honor under många år, både
innan den här aggressive hanen dök upp och efter att han hade
försvunnit.
Sapolskys iakttagelser, vad gällde den
här babianen, kan mycket väl gälla även för Hrdys
langurer, som alltså lever ett mycket stressigt liv. Man har därmed
skäl att ställa sig skeptisk till slutsatsen att det är vanligt
inom många arter att hanar dödar ungar för att förmera
sina egna gener snabbare. Det tycks inte gälla för babianer, som
lever i matriarkala flockar egentligen, till skillnad från vad som
påstås vara fallet med langurerna, och vad gäller langurer har
man mycket mindre fog för hypotesen än många tycks tro.
Men lejonen då? Här har vi ju sett
flera TV–filmer de senaste åren som visar lejonhanar som dödar
ungar. För några år sedan visade TV 3 en film där vi fick
se en lejonhane som dödade ett par 8-10 veckor gamla lejonungar. Detta var, sade speakern,
första gången man hade iakttagit och filmat det här beteendet
"också hos lejon". Därmed, ansåg man, hade man
belägg för att barnamördandet är ett naturligt och
evolutionärt utvecklat beteende även bland lejon och att det utförs
för att hanarna ska kunna föröka sig så effektivt som
möjligt under den korta tid då de dominerar i en lejonflock.
Lejoninnan i filmen påstods ha blivit brunstig inom några dagar
efter att hon förlorat sina ungar och då kunde mördarhanen
befrukta henne – med egna gener förstås.
Med tanke på att filmare kan göra
allt möjligt för att få fram vad de vill ha, eller har i
uppgift att illustrera (se vidare kapitel 20), så kan vi inte lita
på att det här var en naturligt uppkommen situation. Även om
den var det så innebär inte någon enstaka, eller några
få sådana här observationer att man har att göra med ett
rationellt och evolutionärt utvecklat arttypiskt beteende, som fallet med
Sapolskys aggressive babianhane visar.
Dessvärre tycks många forskare anse
att en enda iakttagelse, som stämmer med vad de vill tro, räcker
för att deras föreställning ska anses bevisad. Kan de sedan
stödja sin tes med resultat från en datorsimulering så är
saken klar, i synnerhet om det handlar om hanlig eller manlig aggression.[16]
Om man studerar djur finner man emellertid att
det förekommer alla möjliga beteenden även inom en och samma
art. Vant hundfolk vet exempelvis att det är vanligare att tikar biter
ihjäl andra tikars valpar än att hanhundar gör det, även om
båda fallen är mycket sällsynta hos våra tamhundar. Brita
Rothausen, som fostrade upp ett antal varghanar, berättade hur hennes
varghanar gärna tog sig an, fostrade och spydde upp mat åt andras
valpar, som de tog hem till vargarna, även till schäfervalpar.[17]
Hur ska man förklara beteendet hos de tikar
som biter ihjäl andras valpar? Får de egen avkomma snabbare med den
metoden? Ja eftersom man kan få vad som helst att stämma med det
sociobiologiska paradigmet, skulle man troligen hävda att det handlar om
kampen om resurserna, om att tikar dödar andras valpar för att
få mer av den tillgängliga maten för egen del och för
försörjningen av de egna (eventuellt framtida) valparna.
På samma sätt kan man
förstås förklara varför polarhundstikar, som ibland fick
slita framför släden just när de skulle till att valpa,
vände sig om och åt upp de valpar de tvingas föda fram under
dragarbetet. Varför rävhonor i rävfarmer kan bita ihjäl sin
avkomma om de stressas, exempelvis av lågtflygande plan, kan dock inte
förklaras på samma sätt. I det fallet förefaller stress,
(rädsla, chock) vara den enda möjliga förklaringen. I praktiken
kan vi nog anta att den draghundstik som föder sina valpar springande
framför släden, och med en piska vinande över huvudet,
också upplever en stressituation!
Det finns många fall av dödande av
ungar som inte stämmer in i bilden, fall som sociobiologerna inte ser
för att deras teori inte stämmer med dessa fall.
Jane Goodall berättade om hur en av
schimpanshonorna i hennes grupp, och dennas dotter, dödade en speciell
honas späda ungar och åt upp dem, den ena efter den andra. Det kan
inte heller ha berott på att de här honorna ville förmera sina
egna gener effektivare genom att skaffa sig mer näringsrik kost för
om så hade varit fallet borde de naturligtvis också ha gett sig
på andra honors ungar men det gjorde de inte.
Jane Goodall beskriver också hur det
går till bland hennes schimpanser när hanarna försöker
imponera sig till rang, (om det nu är detta de gör). Hanen som
påstås vilja "demonstrera sin styrka" börjar med att
hetsa upp sig. Plötsligt gör han så en vild rusning rakt
framåt, sliter till sig en stor gren, eller vad som kan finnas i hans
väg, och slår våldsamt med den mot marken och träden i
hans väg, samtidigt som han för ett förfärligt oväsen.
När en hane påbörjar en sådan här uppvisning flyr
honor och lägre rankade hanar eftersom hanen i det här
tillståndet är helt otillräknelig. Goodall beskriver så
hur en hane vid ett tillfälle grabbade tag i en liten schimpansunge som
råkade komma i vägen för honom, istället för en gren,
och började slå mot marken med ungen.[18]
De här utbrotten är således
livsfarliga för alla som kommer i vägen. En hane, som är i det
här sinnestillståndet, är därmed en stor fara även
för sina egna genkopior, eftersom han torde vara mer eller mindre nära
släkt med de flesta ungarna i sin flock. Men bara för att en hane en
gång fick tag i en unge istället för en gren, eller lätt
skadar en mindre schimpans under de här utbrotten, kan vi inte utgå
ifrån att de är evolutionärt designade försök att
skada andra schimpanser för att förmera de egna generna så
snabbt som möjligt. Varje situation kan således inte tas som
intäkt för att just det som händer var det avsedda, eller det
som djurarten är genetiskt programmerad för att åstadkomma, att
det är ett beteende som ger evolutionära fördelar.
Jane Goodall rapporterar först ingenting om
barnamördande schimpanshanar i sina böcker. Vid något
tillfälle såg hon hanar attackera honor från främmande
grupper, varvid även ungarna skadades ibland. Hon poängterade
då att hanarna inte verkade rikta in sig på ungen utan på att
angripa honan.[19] Efter att hypotesen om barnamördandet blivit känd
har en av de yngre forskarna i Gombe förstås sett schimpanshanar
döda och äta en främmande honas unge och efter genomgång
av sina anteckningar, menar Jane Goodall nu att detta kan ha hänt tidigare
fast hon inte lade märke till det.[20] Således anses det numer vara en sanning att även
schimpanshanar dödar ungar "för att förmera sina
gener" effektivare. Men därmed börjar det hela bli rent
mystiskt.
Eftersom schimpanserna lever på ett helt
annat sätt än langurer påstås leva, är metoden
obegriplig för deras del och det är svårt att förstå
hur den skulle kunna fungera genförmerande bland schimpanserna och
således hur den skulle kunna ha blivit selekterad för.
Schimpanshanarna, till skillnad från langurhanar, stannar nämligen i
födelseflocken hela livet medan honorna kan byta flock, men det kan de
göra endast under den tid då de är brunstiga. Under den
perioden kan de också välja att para sig med hanar från
någon främmande flock för att sedan ändå stanna kvar
i sin egen hemmaflock. (Det har nyligen, och till forskarnas
förvåning, visat sig att en hel del av ungarna i en schimpansflock
har fäder från andra flockar).
Eftersom forskare kunnat konstatera att
många schimpansungar har fäder från andra och främmande
flockar så vet vi numer att schimpanshanar inte dödar främmande
hanars ungar. Om de gjorde så skulle forskare nämligen inte hitta
några ungar med fäder från andra flockar. Att de inte
dödar andra hanars ungar beror förstås på att de inte vet
något om sambandet mellan parning och avkomma. Eftersom schimpanshonor
dessutom oftast parar sig med många hanar var gång de är
brunstiga, så har ingen hane någon rimlig möjlighet att
bestämma faderskapet hos flockens ungar, inte ens indirekt och inte ens om
han hade förstånd att inse att parning och avkomma har med vartannat
att göra. Alltså kan schimpanshanar inte vinna något på
att mörda ungar till den egna flockens honor. Därmed kan
barnamördande inom den egna flocken i syfte att förmera de egna
generna inte selekteras fram bland schimpanshanar.
Teoretiskt skulle langurhanar, som
påstås leva i helt andra flockstrukturer än schimpanser, kunna
ta till en grovsållningsmetod och utgå från att ungarna som
honorna har när de kommer in i gruppen inte är deras, och pricka
rätt i så många fall att metoden statistiskt sett ger dem fler
avkommor än om de inte dödar ungar. Men schimpanshanen har ingen
möjlighet att göra en statistiskt någorlunda tillförlitlig
beräkning av det slaget, eller ens bete sig statistiskt någorlunda
säkert, och få någon genetisk utdelning på grundval av
sina beräkningar och ett mordiskt beteende. Skulle han döda de ungar
i flocken, som skulle kunna vara någon annan hannes avkomma får han
döda varenda unge i flocken. Den metoden har schimpanshanar inte utvecklat.
Det kan vi säga med säkerhet, för då hade arten inte
existerat längre eftersom varje schimpansflock har många hanar.
Schimpanshanar, säger nu somliga,
dödar istället ungar till honor i andra flockar för att få
dessa honor i brunst snabbare. Det är förstås lika svårt
att förstå på vilket sätt ett sådant
"mördande" skulle gynna den egna genförmeringen.
Varför skulle just "mördarhanen" få förmera sina
gener med den mördade ungens mamma när hon kommer i brunst om
någon eller några dagar eller om några veckor? Hon kan
förstås söka upp mördaren när hon närmar sig
ägglossning men sannolikheten för det är inte så stor.
Allt tyder istället på att schimpanshonor lär sig undvika
aggressiva och otrevliga hanar. Hon stannar nog snarare hemma i sin egen flock
om hon råkat ut för aggressiva hanar från grannflocken och
låter någon av hemmahanarna bli far till nästa unge, eller
vänder sig till en annan flock än "mördarens",
för att få gener till nästa avkomma.
Sociobiologen som ändå vill
rädda hypotesen om de generellt barnamördande hanarna, kan kanske
föreslå att barnamördande bland schimpanserna är en rest
från en tidigare tillvaro, från ett utvecklingsstadium då
schimpanserna levde annorlunda än de gör idag, precis som fallet
antas vara med barnamördande män. Kanske de skulle föreslå
att även om honan undviker den mördande hanen när hon kommer i
brunst nästa gång är chansen ändå stor att hon parar
sig med någon av mördarens nära släktingar. På det
sättet kommer barnamördande schimpanshanar ändå att bidra
till att öka sina egna gener. Föreslår man något
sådant börjar man dock laborera med osedvanligt dåliga ad
hoc-hypoteser (räddande hypoteser).
Överhuvudtaget har man de senare åren funnit att
honor inom många arter, exempelvis bland vissa fågelarter, parar
sig även med hanar som de inte har varaktiga relationer till, varför
hanar inte sällan är med och försörjer och försvarar
ungar som de inte själva är biologiska fäder till. Det finns
förstås förklaringar även till detta inom den
generösa sociobiologiska ramen, fast inget djur enligt grundtesen ska
anstränga sig för att föda upp andra individers avkomma.
Här är en sådan tänkbar förklaring: Hanarna tar alla
chanser de får och parar även andra honor så även om de
råkar bidra till att föda upp några ungar som andra hanar
är fäder till, så får de i gengäld hjälp av
andra hanar att föda upp egna avkommor! Och si, teorin stämmer i alla
fall.
Det handlar i de sociobiologiska sammanhangen
inte om frekvensen av de beteenden man iakttar, (som vi sett ovan så
är det inte så många som sett sådana här hanliga
mord på ungar). Det är som vanligt frågan om det iakttagna
beteendet stämmer med teorin eller inte som är avgörande
för hur man ser på det, eller om man alls ser det. Följaktligen
ser sociobiologer och biologister inte sådant som måste
förklaras med orsaker förlagda utanför individerna själva,
i deras miljö eller hos de omständigheter djuren befinner sig i. Nu
är det gener och evolutionsteori som gäller, inte miljö –
punkt och slut. Så måste det vara när biologer vill
förklara beteenden eftersom det är biologi de är experter
på och inte kultur, psykologi, historia eller andra
samhällsvetenskaper.
Alltmedan sociobiologer lägger fram den ena
mer fantasifulla evolutionshistoriska förklaringen till mänskliga,
eller omänskliga, beteenden efter den andra, betalar makthavare
samhälls- och beteendevetare, som studerar hur människor faktiskt
reagerar här och nu, för att få hjälp att påverka
och styra människor med hjälp av rätt utformad propaganda eller
”information”.
Sociobiologer anser så, som redan nämnts, att
slutsatsen om varför djurhanar dödar små ungar, nämligen
för att förmera sina gener effektivare, också måste vara
tillämplig på oss människor. Många är de som dragit
stora växlar på föreställningen att barn oftare slås
ihjäl av sina styvfäder än av sina biologiska fäder.
Den kanadensiska biologifilosofen Michael Ruse
tar hypotesen om de barnamördande hanarna som exempel på hur
lyckosam sociobiologin har varit. Han, liksom andra som hävdar
att samma tendens till barnamord återfinns hos oss människor,
hänvisar till en undersökning av evolutionspsykologerna Margo Wilson
och Martin Daly, två forskare som jag skriver mer om i ett senare
avsnitt.[21]
När evolutionspsykologen Robert Wright
beskriver de här "barnamördande" hanarna låter det
så här:
Om vi ser på alla
primatarterna finner vi en grov korrelation mellan en hanes vänlighet
gentemot ungar och chanserna att han är ungarnas far. Den dominanta
gorillahanen, med sitt gudomliga sexuella format, (celestial sexual stature)
kan vila tryggt i förvissning om att ungarna i hans flock är hans,
och även om han inte är omtänksam i jämförelse med en
mänsklig far, så har han överseende med dem och avgjort
beskyddande. I den andra änden av spektrat finner vi langurhanar som
dödar ungar avlade av andra hanar som en slags sexuell isbrytning, ett
förspel till en parning med den före detta modern. Vilket agerande
är bättre för att snabbt framkalla ägglossning igen än
att sätta en definitiv punkt för hennes diande........
Den som frestas att
fördöma langurernas moral bör komma ihåg att barnamord
på grund av otrohet har ansetts acceptabla i somliga mänskliga
samhällen. (Wright R, 1996, sid 68, min översättning)
För mer än trettio år sedan upptäckte
etologen Schaller till sin stora förvåning att gorillahonor
förförde hanar från andra flockar utan att "deras egen
ledarhane" brydde sig.[22] Även
gorillaungar kan alltså ha fäder från andra flockar än
den egna, precis som schimpansungar. Detta vet evolutionspsykologen Wright
uppenbarligen inte så sent som 1996.
Det är dystert när etologer
tillämpar sociobiologins teser på oss människor. När nu
även psykologer börjar göra det, med sina ofta mycket
bristfälliga kunskaper om djur och djurs beteenden och ofta mycket dåliga
insikter i evolutionsteorin, blir det närmast katastrofalt.
Wright utgår dessutom från att Hrdys
hypotes om barnamördande langurhanar är belagd och därmed
bevisad sann, vilket inte är fallet.
Vad orsaken till langurhanarnas trakasserier av
honornas ungar än kan vara, så en sak är de inte: De är
inte resultat av att honorna "bedragit" hanen, som Wright tycks anse.
Därför kan langurhanars trakasserier av ungar och honor, som tycks
kunna leda till att ungarna dör, inte jämföras med fall där
män dödar barn därför att de misstänker att hustrun,
eller modern, varit "otrogen". Ännu en gång fast det kan
bli tjatigt: Langurerna har ingen aning om sambandet mellan parning och
avkomma!
Efter att ha gett ett antal exempel på
kulturer där män dödar kvinnors barn, barn som männen inte
själva är fäder till, kommer Wright så fram till den
imponerande slutsatsen att:
En gen som säger, eller
åtminstone viskar, "Var snäll mot barn om du har haft en viss
mängd sex med dess mor", skulle fungera effektivare än en gen
som säger: "Stjäl mat från barn även om du har haft
regelbundet sex med barnens mor månader före födelsen. (Min
översättning. Wright R, 1996, sid 69)
Effektivare för att föra de egna generna vidare
förstås. Som vi ska se senare så kan det ligga något i
det här resonemanget, fast på ett annat sätt och i ett sammanhang
som snarare motsäger hypotesen att hanar dödar för att
förmera sina gener maximalt, varför Wrights resonemang
ändå är kortsynt.
Margo Wilson och Martin Daly punkterade dessutom
resonemanget om barnamördande styvfäder vid ett anförande
på ett seminarium i Stockholm i november 1996. Margo Wilson
förklarade då att hon inte trodde att barnamord bland människor
hade samma orsak som barnamord bland langurer, av det enkla skälet att det
var lika många mödrar som dödade sina små barn som det
var fäder, enligt den undersökning av mord inom familjer som de
båda hade genomfört.[23] Mödrar kan, som lätt inses, inte vinna
något ur genförmeringssynpunkt på att döda sina egna
ungar.
Nyligen har dessutom den svenske zoologen och
docenten Hans Temrin, och några av hans kollegor vid Stockholms
universitet, visat att tesen om högre frekvens barnamördande bland
styvfäder inte stämmer för Sveriges del. Bara i fem av 115 fall
av barnamord under de senaste 15 åren av 1900–talet, låg en icke–biologisk
förälder bakom dödandet. Det var alltså många fler
män som dödade sina egna, biologiska barn.[24] Dessutom tog 40% av dem som dödat sina barn livet av
sig själva efteråt. Ingetdera kan sägas bidra till att
förmera de egna generna maximalt. Här har vi alltså ytterligare
ett indicium på att barnadödande bland människor knappast kan
anses fylla, eller under vår evolutionshistoria ha fyllt, någon
evolutionärt utvecklad funktion för ökat genförmerande.
I en radiointervju om sin undersökning
betonade Hans Temrin och forskarkollegan Magnus Enquist att man måste
vara försiktig med de evolutionsteoretiska förklaringarna och att de
i många fall inte tillför oss något vetande av värde. I
fallet med barnamördandet, menade de, är det andra faktorer som är
av intresse, som de psykiska eller mentala tillstånden hos mördarna,
eventuella drogproblem etc. De poängterade också, glädjande
nog, det jag återkommande påpekar här, att man inte kan ta
fasta på sällsynta beteenden och påstå att de är
evolutionärt utvecklade.[25]
Så var då hypotesen om vår
mänskliga och evolutionshistoriskt utvecklade tandens att slå
ihjäl styvbarn effektivt falsifierad. Den kommer förstås inte
att försvinna ur diskussionen trots detta. Sarah Hrdys forskning och
Wilson/Dalys påstådda barnamordshypotes refereras i alla
tänkbara sammanhang idag. Den ligger till grund för mycket forskning
av det här slaget och andra forskare hänvisar flitigt till den.
Därför kan vi förvänta oss att ett antal forskare under
många år framöver kommer att hänvisa till Hrdy, Wilson
och Daly för att hävda att manliga barnamord har samma
evolutionära bakgrund som langurhanarnas barnamördande och att
mäns mördande av andra mäns barn är en biologisk naturlig
fortplantningsstrategi. När en användbar myt uppstått i
forskarvärlden är den nämligen lika svårutrotad där
som fördomar och myter i allmänhet. Forskare skiljer sig inte
från andra människor i det här hänseendet och de är
nästan aldrig fullständigt informerade.
När en forskningsrapport väl
lämnat forskarens ordbehandlare och publicerats, börjar resultaten
leva ett eget liv. Först tolkas de av dem som läser
originalrapporten, sedan återges de i andra rapporter och diskussioner i
långa kedjor där man hänvisar till forskaren som läst
forskaren som läst forskaren.... Då går det ofta som i
viskningsleken, budskapet både förgrovas och förvanskas, ibland
till oigenkännlighet. Forskare som läser referat av referat av
referat av originalrapporten drar sedan allt längre gående och
alltmer förenklade slutsatser, behandlar resultaten som säkrare
än de är, och hypotetiserar vidare utifrån det de tror att den
ursprungliga rapporten säger. En del forskare förefaller helt enkelt
agera enligt en för dem avpassad förvrängning av journalistikens
beryktade devis: Kolla inte ett bra forskningsresultat, det kan visa sig att
det inte stämmer.
– Slut på kapitel
11 –
[1] Hrdy S. 1981
[2] Hrdy S, 1981, not 11 kap 5.
[3] Hrdy S, 1977.
[4] Hrdy S, 1981, sid. 9–11.
[5] Här passar "teorin om den
röda drottningen", som säger att för att hålla
jämna steg med omgivande organismers evolution, måste varje organism
ständigt utvecklas och förändras. När alla hanar
mördar ungar då de tar över, blir istället andra
egenskaper viktigare i konkurrensen, som ex. förmågan att
behålla en grupp så länge som möjligt. Teorin har fått
sitt namn efter röda drottningen i Alice i Underlandet, hon som var
tvungen att springa hela tiden för att stå kvar på samma
plats. Ridley Matt, 1994.
[6] Hrdy S, 1977, sid. 68.
[7] Hrdy S, 1977, sid. 271.
[8] Hrdy S, 1977, sid. 247, 260, ex.
[9] Hrdy S, 1977, sid. 58.
[10] Hrdy Sarah, 1977, sid. 58, 69.
[11] Hrdy Sarah, sid. 86
[12] Goodall och stressen bland hennes
schimpanser in här
[13] Hrdy S, 1977, 7–8.
[14] Sapolsky 1988, s 64–67.
[15] hur babianhanar tar sig in i
baibanflockar, Strum
[16] I princip kan man inte bevisa riktigheten
hos en tes ens om man iakttagit samma sak många gånger, men den
blir dock mer trolig i det senare fallet.
[17] Rothausen Britta, 1980
[18] Goodall–Lawick van J, 1975, sid.
127. Jane Goodall beskriver hur mamman i det här fallet blev fullkomligt
utom sig, och hur hon, trots att det förelåg livsfara för henne
själv, slängde sig mot hanen, som släppte ungen och
istället gav sig på och misshandlade honan/mamman. Hon räddade
dock sin unge på det här sättet.
[19] Goodall J, 1990, sid. 83–86.
[20] Hrdy S, 1981, sid. 90–91.
[21] Ruse M, 1995 sid. 281, Wilson och Daly ska ha visat detta i en undersökning som
rapporterades 1988.
[22] Schaller g, 1965.
[23] Enligt kriminolog Mikael Rying vid
Stockholms universitet, dödas ungefär 8 barn/år i vårt
land. Hälften dödas av män och i hälften av fallen tar
fäderna livet av sig själva efter morden. I det senare fallet kan
dödandet knappast ha att göra med vilja till genförmering.
Mödrarnas dödande kan förstås inte heller ha något
att göra med en sådan vilja. (Tendens, P1 4/1. 2000.)
[24] DN 17/5.200. Artikeln skulle enligt
notisen i DN, publiceras i nästa nummer av tidskriften Proceedings of the
Royal Society.
[25]
P1 4/4 2000.
Sidan har en osynlig statistikförare
som använder sig av cookies.
Ytterligare information