Denna sida i helt/nytt fönster

 

Kapitel 12

 

BARNAMORD OCH

HEMLIGA ÄGGLOSSNINGAR

 

Tesen om barnamördandet är kopplad till Sarah Hrdy's andra tes, tesen om varför kvinnor har "hemliga" ägglossningar. Hur hänger nu dessa teser ihop?

Man har länge ansett att kvinnor‚ till skillnad från de flesta andra djurhonor‚ är "tillgängliga" när som helst under året. Detta har betraktats som en avvikelse från det biologiskt normala, som är att honor har korta och klart avgränsade brunstperioder. Därmed anses "hemliga ägglossningar" vara något som måste förklaras.

Tidigare forskare tänkte sig att kvinnor var "tillgängliga" när som helst för att locka hem männen med mat till sig och barnen. Desmond Morris föreslog att det här hade med monogamin att göra. Genom att paren hade regelbundet sex, knöts banden fastare mellan dem och det ökade männens motivation att släpa hem mat till kvinnor och barn.

Nu föreslog Sarah Hrdy för det första, att det var på tiden att man slopade idén om kvinnors genetiskt betingade monogami och för det andra, att det är kvinnornas "hemliga ägglossningar" som måste förklaras, inte den ständiga tillgängligheten.[1] Hrdy hade nämligen funnit att langurhonor också har "hemliga ägglossningar" och kommit på ett sätt att förklara dessa: De hemliga ägglossningarna är honornas strategi mot de barnamördande hanarna, alltså ett sätt att rädda ungarna, föreslog hon.

Så här tolkar Birgitta Sillén –Tullberg Hrdy's tes i tidskriften Forskning och Framsteg:

 

Risken att hanen dödar en unge är mindre om han kan vara far till ungen. Honans dolda ägglossning och hennes vilja att para sig när som helst bidrar till att öka hanens osäkerhet. (Sillén–Tullberg, FoF, 1/1990, s.35)

 

Somliga antar alltså att hemliga ägglossningar har utvecklats hos kvinnor av samma orsak som bland langurerna, nämligen för att lura männen om faderskapen och för att rädda barnen från att dödas av männen. Så kan det förstås inte förhålla sig.

Till att börja med: En motstrategi utvecklas genom att den förhindrar att en annan strategi lyckas och den kan inte utvecklas om den inte fungerar. Hade hemlig ägglossning fungerat som en sådan motstrategi hade man inte iakttagit några hanliga barnamord bland langurerna och då hade langurforskarna inte kläckt idén att hanarna mördar andras ungar bara för att förmera sina egna gener mer effektivt och inte heller idén att hemliga ägglossningar är till för att lura barnamördande hanar.

Men enligt Hrdys teori stod honorna där en dag med hanar som plötsligt blivit barnamördande bestar. Vad kunde de då göra för att förhindra detta barnamördande? Vilken motstrategi, vilket beteende kunde detta tänkas selektera fram hos honorna, som ju ville rädda sina gener eftersom även de ville förmera sina gener maximalt?

Birgitta Sillén finner att den naturliga motstrategin mot barnamördande hanar är att honorna blir så stora att de framgångsrikt kan försvara sina ungar gentemot hanarna men den strategin har sina problem, säger hon. Honorna skulle nämligen förlora på att bli större eftersom större honor mognar senare och därmed skulle de få kortare fertil tid och färre avkommor.

Detta förslag förefaller inte så väl genomtänkt då den bibehållna litenheten och oförmågan att förhindra att hanar dödar ungarna inte tycks leda till fler överlevande avkommor utan till färre sådana eftersom honorna får en hel del av sina ungar dödade om barnamordsteorin stämmer. Därmed borde det ändå ha lönat sig för honorna att bli större, även om de hade fått vänta med den första ungen ytterligare något eller några år.

Detta spelar nu ingen roll. Honorna har inte valt strategin att bli större, vad orsaken än kan vara. Hanen är, enligt etologerna, fortfarande mycket tyngre än honan. Finns det då någon annan tänkbar strategi mot barnamördande hanar? Jo honorna skulle förstås kunna gadda ihop sig med den härskande hanen mot hanar som försöker "ta över" dem, och försvara sig tillsammans med honom så att bytena av "ledarhane" blev så få som möjligt. De kunde också gadda ihop sig med varandra och försvara ungarna mot hanarna tillsammans. I ingetdera av dessa fall behövde de bli större. Sarah Hrdy berättar att det förekommer att honor försöker göra just det senare.[2] De lyckas trots detta inte förhindra att ungarna dör för dem, menar hon.

Nu skulle emellertid den hemliga ägglossningen resultera i att den förvirrade hanen om vem som var far till ungen, enligt Sillén-Tullberg. Det gör den förstås inte. När vi talar om en hane som har metoder att avgöra faderskap då talar vi om människor som, trots sin medvetenhet om faderskapets innebörd, inte klarat av att avgöra faderskap med någon större säkerhet förrän under de senaste femtio åren. En sådan strategi kan alltså bara fungera på hanar som vet att parning och avkomma har med vartannat att göra. Inget enda djur stämmer med denna förutsättning.

Det spelar således ingen roll om hanen är far till ungarna eller inte, eller om honan parar sig med andra hanar än "ledarhanen", langurhanen skulle i alla fall fortsätta att döda de ungar honorna har när han "tar över", om han vore genetiskt programmerad att döda ungar vid just detta tillfälle och för att det får honorna i brunst så snabbt som möjligt, som man ju påstår är orsaken till mördandet.

Vi kan däremot tänka oss att om honorna har "hemliga" ägglossningar får hanen svårigheter att kontrollera honornas parningar. Han kan ju inte hänga alla honor i hälarna samtidigt och hela tiden. Honorna kan då sneka iväg till andra hanar och para sig både när de har och inte har ägglossning.

Den "hemliga" ägglossningen skulle i så fall kunna vara en "strategi" mot hanar som försöker hindra "sina honor" från att para sig med de hanar honorna själva vill para sig med, eller med flera hanar vid varje ägglossning, något som kanske skulle kunna gynna mångfalden, eller ge bättre garanti för stark avkomma. Detta är dock något annat än honors strategi mot hanar som mördar ungar då hanarna "tar över" och något annat än honors försök att förvilla hanar om faderskapet.

Honornas vänsterprassel skulle emellertid kunna ge ett indirekt skydd mot barnamördande hanar, men av en annan orsak än att hanarna blir osäkra om faderskapen, som de alltså inte kan bli. Sarah Hrdy antar nämligen att en hane som en gång parat sig med en hona inte "dödar" denna honas unge om han senare tar över gruppen som honan ifråga ingår i.[3] Det är visserligen bara ett antagande men inte något omöjligt sådant. Om det är riktigt torde det bero på att en hona skapar sociala relationer till de hanar hon "vänsterprasslar" med. Om en av hennes "utomäktenskapliga älskare" senare detroniserar tyrannen i hennes hongrupp och tar över, kan hanen ifråga tänkas skona hennes unge därför att han redan är socialt accepterad av henne, inte därför att han tror att han kan vara pappa till hennes unge, för det kan han inte tro eftersom han inte förstår sambandet mellan parning och avkomma. "Barnamördande" hanars beteenden skulle då istället kunna bero på den frustration hanarna upplever då en hona, i den flock som de nu försöker dominera eller nästla sig in i, nonchalerar dem.

En hane som är ny i en grupp honor försöker sannolikt skapa en social relation till alla honorna i gruppen för att bli accepterad av dem. Honor som han redan har parat har han redan blivit socialt accepterad av, skapat en social relation till, så dem behöver han inte försöka vinna över på sin sida.[4] De och deras ungar får därmed vara ifred, oavsett vem som är far till deras ungar. Det är värre med de honor i gruppen som han inte har parat någon gång tidigare och som därför inte redan har accepterat honom. Dem försöker han nu bli accepterad av. Några av de honor som har små och diande ungar är kanske ointresserade av honom. Är de vana vid våldsamheter från nya hanars sida kanske de försöker undvika eller nonchalera honom dessutom. Honornas avvisande och möjligen nervösa hållning då han trängt in i gruppen kan således stressa hanen vilket kan leda till en ond spiral: Den stressade och frustrerade hanen blir aggressiv, som många djur tenderar att bli när de är stressade. När somliga honor intresserar sig mer för sina ungar än för den nye hanen försöker han, i irritationen över att bli nonchalerad, dra ungarna ifrån dessa honor för att på det sättet få deras uppmärksamhet. Attacker på ungarna är då kanske hanens sätt, om än något asocialt, att få den totalt ointresserade eller undvikande honans uppmärksamhet och accepterande.

Med tanke på Shirley Strums berättelse om hur babianhanar nästlar sig in i en ny flock genom att fjäska för och bli accepterade av först en hona, sedan av flera sådana,[5] förefaller detta inte vara en omöjlig hypotes. I så fall har man anledning att förvänta sig att barnamördandet inte förekommer, eller är mycket ovanligt bland langurer som inte lever urbant och som därmed inte är lika stressade och då kan de forskare som studerat icke–urbana langurer ha rätt när de säger att barnamord inte har observerats bland dessa djur,

Det här förslaget om orskarna till barnamorden och de hemliga ägglossningarna har förstås nackdelen, sett ur det sociobiologiska perspektivet, att det inte bara handlar om gener utan också om miljöfaktorer.

Eftersom langurhonorna parar sig även när de inte har ägglossning, enligt Hrdy, har de egentligen redan en möjlig motstrategi mot barnamördarna men skulle inte ha förstått det enligt teorin: Den hona som kommer på att direkt para sig med de "övertagande hanarna", eller med alla tänkbara kommande övertagare, trots att hon inte har ägglossning och trots att hon redan har en liten unge, skulle sannolikt klara sina ungar genom vartenda byte av terroriserande hane. Men återigen, inte för att hanen tror att han är far till hennes unge, utan för att hon då skapar en social relation till hanen ifråga och ett mer avslappnat förhållande till honom. Varför honorna inte redan kommit på detta, om de nu inte har gjort det, är en fråga som man borde grubbla över, för de honor som gjorde så skulle troligen snabbt få flera avkommor än andra honor och därmed komma att sprida sitt beteende (att para den nya hanen direkt då han tar över, eller alla "ungkarlshanar" i omgivningen,) till alla honor i arten. Detta har tydligen inte skett (eller så har det redan skett man forskarna har inte förstått det) vilket i så fall skulle tyda på att barnamördandet bland langurerna inte har någon lång evolutionshistoria. Det kan å andra sidan tyda på att de hemliga ägglossningarna har en annan orsak och förklaring än den Hrdy föreslagit.

Även andra apor påstås ha "hemliga ägglossningar", exempelvis orangutanghonor, som, liksom langurhonorna parar sig även när de inte har ägglossning, något som ju gäller också för oss människor?

Sannolikt är de eventuellt "hemliga ägglossningarna" kopplade till tendensen att para sig även mellan ägglossningarna, något som exempelvis varken babianhonor eller schimpanshonor gör. Inom båda dessa arter har honorna tydliga brunstperioder och hanarna är inte intresserade att para honorna mellan dessa perioder. Detsamma är fallet med andra däggdjursarter, kor, älgar, hundar, vargar etc. etc. Så frågan kvarstår, varför har somliga honor hemliga ägglossningar eller: varför parar sig somliga primathonor, inklusive människan, även när de inte har ägglossning?

I det sammanhanget blir också frågan om varför hanarna är intresserade trots att honorna inte har ägglossning intressant? Denna fråga har jag aldrig sett ställd, trots att hanarnas och männens beteende härvidlag är minst lika förbryllande som honornas eventuellt hemliga ägglossningar, eller deras tendens att para sig även när de inte har sådana.

Män tycks uppfatta manligt intresse för sex med kvinnor, oavsett var i menstruationscykeln dessa befinner sig, som fullt naturligt och funderar tydligen inte över den saken. Det borde de göra. Vore de varg– eller babianhanar skulle de definitivt förundra sig över att ett handjur vill ha sex med en hona som inte har ägglossning, en sådan, skulle de tänka, är ju inte ett dugg sexig eller tilldragande!

Det här icke–brunstperiodbundna parningsbeteendet tycks varken bero på att honorna lockar hem hanar med maten, att de knyter hanarna till sig i ett parförhållande eller på att de lurar hanarna om faderskapet eftersom ingetdera är fallet med andra primathonor som sägs para sig även när de inte har ägglossning.

Och dvärgschimpanser? Var passar de in i bilden? De tycks ägna sig åt sex så det står härliga till, när som helst, hur som helst, vid varje tänkbart tillfälle och även om de inte är det minsta brunstiga. För deras del har etologerna föreslagit sex som konfliktlösningsmetod, så vad är sex för oss människor?[6]

Hur det i verkligheten förhåller sig med den "hemliga ägglossningen" och med honlig "tillgänglighet när som helst", vet vi alltså inte, för att inte tala om vår okunnighet vad gäller det sällan nämnda men minst lika underliga hanliga beteendet, att vara parningsberedd även när parningen är meningslös vad gäller genförmering och därför ett slöseri med både energi och resurser för hanarnas del, något som inga djur ska ägna sig åt om man får tro sociobiologins grundteser.

Det finns också skäl att fråga sig för vem ägglossningarna är hemliga‚ för både etologerna och aphanarna‚ eller bara för etologerna? En bonde kan ibland ha svårigheter att se om en ko är brunstig men tjuren har inga problem att avgöra den saken. Somliga tikar kan vara svåra att avgöra höglöpet på för hunduppfödaren eftersom en del tikar varken sväller eller blöder, som de flesta gör. En rutinerad hane prickar dock in höglöpet utan problem, på kilometers avstånd och veckor i förväg dessutom. Man kan därför tillåta sig att undra om langurhonorna verkligen har ägglossningar som är helt hemliga för hanarna.

Vad gäller oss människor har någon sagt att sex i högre grad sitter i huvudet än i genitalierna. Det är förmodligen riktigt, även om biologin naturligtvis också finns med i sammanhanget. Vad detta indikerar vad gäller vår evolutionshistoria är svårt att säga dock.

 

–  Slut på kapitel 12 –