Kvinnan - Djur eller människa?"
en nätbok från nättidningen alba
av Kerstin Berminge
(FD/vetenskapsteori)

Denna sida i helt/nytt fönster

 

Kapitel 13

 

SOCIOBIOLOGIN,

FÖRÄLDRAR OCH BARN

 

Sociobiologer anser att könen har utvecklat olika fortplantningsstrategier. Eftersom spel- och konfliktteorin ligger till grund för allt sociobiologiskt och beteendeekologiskt tänkande måste förstås även relationen mellan könen ha sin grund i en konflikt om resurser.

Det hela började, som sådana här historier brukar börja‚ någon gång i en obestämd urtid‚ med att individer eller organismer "valde" olika livs - och fortplantningsstrategier. Några individer lade sig till med en stor könscell. De fick därmed övertaget över de andra. Dessa tog då till en motstrategi nämligen att lägga sig till med många små könsceller för att överlista dem som hade stora könsceller.[1] Så fick honor sina ägg och hanar sina spermier och genom denna urkonflikt fick vi de två könen.

Det var, säger man, en fördel för hankönet att skicka fram små könsceller till honkönets stora könscell därför att äggcellen innehöll näring som de små könscellerna kunde utnyttja. Hanarna, med sin spermieproduktion var smarta nog att snylta på honornas energiförråd och därmed smarta nog att slippa investera lika mycket energi i avkomman som honorna tvingades göra, säger man, fast i något annorlunda ordalag.

Hur det faktiskt gick till när "den stora könscellen blev snuvad på sin näring av de små könscellerna" säger man inte så mycket om. Istället glider man snabbt och lätt förbi frågan om vad som kom först‚ "hönan eller ägget". Sedan kan man koncentrera sig på de strategier som utvecklades för att individerna skulle kunna utnyttja detta sakernas tillstånd till egen fördel.

Man kunde förstås lika gärna ha sagt att honkönet lurade till sig de små ynkliga spermierna och utnyttjade på det sättet deras befruktande förmåga för egna egoistiska syften men så har sociobiologer inte valt att se saken. Istället är det som vanligt hanarna/männen som är de smarta, de som utnyttjar andra, nämligen honorna/ kvinnorna, som å andra sidan är så dumma att de låter sig utnyttjas!

Man kan naturligtvis också låta bli att betrakta befruktningen som en konflikt, eller som en kamp om näringstillgången och istället se den som en perfekt intressegemenskap där två individer tillsammans kan åstadkomma något som ingen av dem skulle klara av på egen hand, att skapa ett självständigt genkonglomerat där bådas gener företräds i nästan samma grad. Vem vill förneka sanningshalten i detta påstående? Men så här har man inte heller valt att se saken. Teorin stipulerar att det ska föreligga konflikter överallt, alltså tolkar man allt som om så är fallet och fördomarna säger att män är intelligenta och smarta medan kvinnor är dumma och lättlurade.

När så individerna hade valt sida vad gäller det här med ägg och spermier, kunde de välja mellan två olika fortplantningsstrategier. De kunde välja att utveckla "domestik-blissstra­tegin" eller "he-manstrategin".

Domestic-blissstrategin går ut på att hanen tvingas investera så mycket energi i uppvaktningen av honan innan han kommer till parning, att han väljer att stanna kvar och ta del av skötseln av avkomman, eller ta hand om den helt själv istället för att skynda vidare till nästa hona. När honan håller hanen på halster länge innan han får komma till, "lönar det sig" för honom att se till att allt det arbete han redan har lagt ner inte förspills utan verkligen ger resultat, alltså överlevande avkommor.

Somliga fiskarter valde denna strategi, säger den sociobiologifrälste filosofen Michael Ruse.[2] Spigghanen är ett bra exempel. Han bygger ett bo och lockar sedan in en hona i boet för att lägga ägg där. Därefter befruktar han äggen och tar hand om både ägg och de yngel som senare kläcks ur dessa. Honan däremot försvinner från boet direkt efter att hon lagt sin rom och överlåter allt ansvar för avkomman till hanen.

De arter som valt he-manstrategin beter sig helt annorlunda. Bland dessa arter "hyser honan inget hopp" om att få hjälp med avkomman. "Det bästa hon kan hoppas på från hanen" är så goda gener som möjligt till sin avkomma,[3] något hon vill ha eftersom goda gener ökar avkommans möjlighet att överleva och därmed för att fler av hennes egna gener ska leva vidare i nästa generation. Här gäller det därför för hanen att visa sig så vacker och livskraftig som möjligt och att därmed imponera så starkt på honan att han får para henne. Här värderar honan bara hans överlevnadsförmåga, som antas vara kopplad till yttre skönhet. På vad sätt hanarnas i denna grupp beteenden skiljer sig från exempelvis spigghanens, som också får lov att visa upp sin duglighet, alltså att de har goda gener, förtäljer dock inte historien.

Varför, undrar man nu, valde inte alla honor att bli så fjära att hanarna tvingades ta hand om avkomman eller varför valde inte alla hanar att strunta i de honor som tvingade dem till alltför långvarigt arbete för att komma till parning? Sådana frågor sysslar inte sociobiologer med. De tycker att de har sett ett mönster och då måste världen vara konstruerad i enlighet med detta mönster.

 

Däggdjurshonor, och därmed också kvinnor, kan inte få fler avkommor än de själva kan bära fram och föda upp, säger sociobiologerna vidare. En däggdjurshane, en man, däremot kan föröka sig obegränsat om han har tillgång till ett obegränsat antal honor att para sig med. Det har han inte. Honorna utgör därför den "begränsande resursen" för hanarnas första strävan här i livet, att förmera sina gener maximalt.

Däggdjurshanar, och därmed också män, kan alltså aldrig få fler avkommor än de kan förföra och befrukta honor/kvinnor. Striderna om honorna, som går ut på att vara störst bäst och vackrast, kan därför ses som en slags reklam för de egna suveräna generna och de blir en del i en "ekonomisk förhandling mellan köparen, honan, och säljaren, hanen"‚ menar sociobiologins fader E O Wilson.[4]

I Wilsons sociobiologiska perspektiv är det således inte honorna som är varan som kan köpas och säljas eller erövras och ägas, som etologer vanligen ansett, utan det är sex och gener som säljs och det är honorna som är köparna. Likafullt är det hanarna som är dominanta, får vi veta även av sociobiologer![5]

Sociobiologer har också‚ hör och häpna‚ "hittat" en strategi som de kallar för "sneaky fucker-strategin" (ung. tjyv-pararstrategin). Den innebär att hanar parar honor för att sedan försvinna och låta någon annan hane ta hand om avkomman och slita för att föda upp den. Men någon "fuck me and piss off-strategi" (para mig och försvinn-strategi) från honornas sida har de inte observerat trots att det i djurriket finns en hel del exempel på honor som inte tål hanarna mer än vid parningarna och som med frenesi driver bort hanarna så fort parningsperioden är över. Så är fallet med de flesta kattdjuren exempelvis, för att inte tala om insekter där det i vissa arter till och med förekommer att honorna äter upp hanarna efter parningen.

I verkligheten är det naturligtvis inte så att arterna har "valt" strategier. Spigghanen har i praktiken inget val alls om han "vill ha" någon avkomma eftersom honan inte bryr sig om äggen och avkomman inte skulle överleva om han övergav dem. Men han vet intet av detta, inte hon heller. Han "vill" dessutom ingenting, han gör bara vad hans natur bjuder honom‚ liksom honan‚ och evolutionen hade inte någon rationell tanke då den utvecklat spigghanen att bete sig som han gör, eller spigghonan. Det hela utvecklades genom en kombination av slumpens försorg och den omgivande miljöns selektionstryck till att fungera precis som det gör och inte på något annat sätt och exakt vilka de selektionsfaktorer var som fick detta resultat vet vi inte.

Teorin om de olika könsstrategierna är ett sätt att klassificera olika typer av beteenden men knappast en förklaring till dessa beteenden. Den säger i själva verket inte något mer revolutionerande än att "allt är som det är för att det är som det är och när allt kommer omkring förefaller det ganska rationellt eftersom det fungerar. Det kunde lika gärna ha varit på något annat sätt och fungerat ändå och då hade det varit lika rationellt".

Om spigghanen befruktade äggen men inget av könen tog hand om avkomman, då skulle det anses vara det mest rationella för spiggens del. Guppien är en sådan art. Den lever i Sydamerika och har också förädlats att passa våra akvarier. Hanen lägger ner ett avsevärt arbete på att förföra honan. Hon bär sedan de befruktade äggen inne i sin kropp tills de kläcks och kommer ut ur henne som levande små guppies som får klara sig bäst de kan, utan hjälp från vare sig mamma eller pappa. (Dessutom kan honan föda fram flera kullar på samma parning vilket hanarna inte tycks ha en aning om.) Guppyhonan "investerar" alltså ganska mycket i avkomman endast för att strunta i den så fort den kommit ur henne. Hanarna ägnar en stor del av livet åt att fjäska för honorna men inte heller de bryr sig sedan om allt det arbete de lagt ner på att åstadkomma en avkomma. Ingen av föräldrarna drar sig för att äta upp sin egen avkomma om den är oförsiktig nog att simma för nära någon av dem. Föräldrarna tycks alltså uppskatta avkomman lika mycket som föda som utdelning på insatt energi och genkapital. Någon insikt om att de borde försöka förmera sina gener maximalt genom att låta ungarna växa upp och föröka sig, tycks de inte ha. Mängder av insekter lägger också ner massor av energi för att ordna till det för äggen för att överge hela projektet när äggen väl är lagda.

De arter som struntar i avkomman, som exempelvis guppies, tycks fortplanta sig och överleva som arter trots att både hona och hane tycks ha misslyckats kapitalt med sina respektive strategier och trots att de inte matchar varandra alls om vi får tro sociobiologin. I den här arten har ingetdera könet "valt någon av de två strategier" som sociobiologer urskiljer.

Men alltihop kan säkert, på ett eller annat sätt, passas in i den i vissa avseenden generösa sociobiologiska ramen. En sociobiolog skulle troligen försvara guppyhonans kannibalism på sin egen avkomma med att hon använder en avkomma för att bygga upp sig för att få en ny och större sådan. Eller så skulle han säga att hon i det vilda livet, statistiskt sett, oftare torde äta upp andra honors avkomma än sin egen och därmed kämpar hon i själva verket för den egna avkomman.

Det finns som sagt inte något enda fenomen som inte kan förklaras, eller förklaras bort, med hjälp av sociobiologin.

 

Vilken strategi har nu arten människa valt?

Man tycker att domestic-blissteorin borde stämma bäst på oss och då borde vi vara monogama, eller möjligen seriemonogama, och saken vore klar. Men så enkelt är det inte. När vi börjar diskutera människans "sanna natur" i det här avseendet blir det mycket komplicerat. Vilken strategi vår art valt, och frågan om vi är monogama eller polygama av naturen råder det nämligen mycket delade meningar om, även bland dem som söker svaret på dessa frågor inom någon av biologins domäner, vilket jag ska återkomma till senare.

Även om man tycker att arten människa borde tillhöra gruppen som tillämpar domestic– blisstrategin  så hävdar istället sociobiologins grand old man, E O Wilson, att kvinnor är mer intresserade av att ta hand barnen än männen, även om också kvinnor helst lägger över så mycket som möjligt av ansvaret på männen. Vi må alla, män som kvinnor, vara lata och arbetsovilliga, kvinnor har ändå en genetisk egenskap som överflyglar denna lättja förstår man, nämligen vår medfödda tendens att se till att den större mängd energi vi har investerat för genförmeringen, de stora äggen, den långa graviditeten och den energikrävande amningsperioden, inte går till spillo. Därför är kvinnor alltid mer beredda att ta hand om avkomman, barnen, än männen. (E O Wilson kanske inte vet något om guppies! Och vem har mätt vilken investering som är mest energikrävande, att bygga ett bo eller att ladda upp näring nog till en stor mängd ägg?)

 

Sedan föreligger det förstås också en konflikt mellan föräldrar och barn[6] eftersom avkomman vill ha ut så mycket som möjligt ur sina föräldrar medan dessa vill satsa ett minimum av energi på varje unge/barn.

Ett av bevisen för att denna konflikt föreligger ser forskarna däri att hondjur kan vara tämligen aggressiva mot sin avkomma när de avvänjer den. Ungarna vill fortsätta att dia medan modern vill sluta ge di för att bygga upp sig inför nästa dräktighet.[7] Här ser vi således en öppen och tydlig konflikt menar man.

Det är naturligtvis lätt att tolka däggdjurens avvänjning som en konflikt eftersom däggdjurshonor, exempelvis tikar eller katthonor, kan vara ganska bryska mot sina ungar då de ska vänja dessa av med att dia. Frågan om denna ibland ganska hårdnosta avvänjning ska betraktas som en konflikt eller en intressegemenskap är emellertid en fråga om var man bryter en i princip oändlig orsakskedja och en fråga om vad man väljer att se som den verkliga orsaken eller effekten. Avskärning av orsakskedjor kan göras på många olika sätt och hur man gör sådana avskärningar bestäms av den teori man arbetar utifrån eller av syftet med förklaringen.

Om man gör andra avskärningar i orsakskedjan än sociobiologins, finner man andra samband, exempelvis detta: Tikens avvänjning av valparna är förknippad med valparnas inlärning av lydnad och observans på modern och på de övriga vuxna individerna i flocken. När tiken börjar huta åt valparna då de vill dia henne lär sig valparna att alltid ha ett öga på modern och att på hennes kroppsspråk se vad som är bra och vad som inte är det i deras egna beteenden. Denna observans måste valpar lära sig.[8] Det är nämligen genom att alltid vara observanta på de äldre i flocken som valpar lär sig vad som är farligt och inte farligt i livet och hur de rent allmänt ska bete sig för öka sina möjligheter att överleva. Det är viktigt att de vet det när de ska börja klara sig själva. Om de inte lär sig att alltid vara observanta på de äldre i flocken blir de lätta offer för olyckor eller för farliga fiender och kan lätt förstöra jakten för föräldrarna. Dessutom leder denna nära nog ständiga uppmärksamhet på de äldre, i huvudsak på föräldrarna, till att valparna lär sig annat som de måste kunna för att överleva och som de inte har medfödd kunskap om, som att jaga exempelvis.[9] Därför kan man lika gärna hävda att det ligger i både valparnas och tikens (eller i båda föräldrarnas) intresse att valparna avvänjs just på det sätt som sker och vid just denna tidpunkt i livet. Det sociobiologer betraktar som en intressekonflikt, och som kan se ut som en sådan, kan därmed lika gärna ses som en total intressegemenskap.

Genernas budskap är, som också redan nämnts, nästan aldrig så raka som sociobiologer tycks anta, utan de fungerar indirekt och så att de via genvägar av olika slag bidrar till att individer överlever och förmerar sina gener. Vad gäller förmerandet av gener går generna "genvägen" över sexdriften, vad gäller inlärning av sådant som inte är medfött, som hur man jagar effektivt i hunddjurens och kattdjurens fall, går de bland annat via inlärning av ständig observans på föräldrarna och förmåga att lära och härma de äldre individerna, som oftast är föräldrarna när det gäller de flocklevande djuren.

Mot konfliktperspektivet kan man också invända att det måste ligga lika mycket i föräldrarnas intresse som i avkommans att avkomman överlever och får egen avkomma. I synnerhet om både föräldrar och avkomma vill förmera sina gener maximalt. Utan överlevande avkomma, och avkomma till avkomman etc., kommer honans/hanens gener att dö ut. Evolutionärt sett kan således varken hona eller hane ha något "intresse av" att deras avkomma dör vartefter de satsar på ny sådan. En valp har då inte heller något verkligt intresse av att få dia i evighet eftersom det kan tänkas leda till att den inte utvecklas normalt och därmed inte blir kapabel att klara sig själv någon gång och då får den inte någon chans att förmera sina egna gener.

Frågan är därför också vad som är ett "intresse" och om kortsiktiga och långsiktiga intressen kan vara motstridiga. Det förefaller underligt, att hävda det senare.

Lika litet som vi utgår från att våra små barn har bättre begrepp än föräldrarna om sina verkliga långsiktiga intressen lika litet kan vi utgå ifrån att valpar har det. Även om Pelle kan ha ett kortsiktigt och omoget intresse av att bara äta glass och bråkar med sin mamma om den saken så är hans långsiktiga, och biologiska intresse samma som hans mammas‚ nämligen att han äter riktig mat också, så att han inte blir sjuk och dör av näringsbrist istället för att växa upp, bli könsmogen och kunna förmera sina och därmed också föräldrarnas gener.

Varje däggdjursindivid är alltså inte rationell av födseln. Den vet inte automatiskt vad som är det bästa för den själv i det långa loppet. Däremot torde de flesta högre stående varelser, ha en förmåga med sig in i livet att lära sig det de behöver kunna för att klara sig – vilket är en helt annan sak. Därmed blir det mer intressant att ta reda på under vilka omständigheter högre stående djur, och människor, lär sig det ena eller det andra.

 

Evolutionspsykologerna Margo Wilson och Martin Daly, diskuterade föräldra-barnkonflikten utifrån en helt annan utgångspunkt på ett seminarium i Stockholm 1996.

De hade studerat frekvensen av barnamord i Detroit och fann att det var vanligare att föräldrar slog ihjäl små barn än att de slog ihjäl större (äldre) barn.[10]

De båda forskarna kunde nu ge oss i auditoriet en sociobiologisk/evolutionsteoretisk förklaring till varför det är på det här sättet.

Det kan inte vara så, menade Margo Wilson, att de små barnen är mer påfrestande än de större. Så besvärliga kan inga små barn vara att vuxna slår ihjäl dem. Där kunde orsaken således inte ligga. Nej det här fenomenet beror istället på att de mindre barnen har längre tid kvar innan de blir fertila och kan bidra till att förmera sina och därmed föräldrarnas gener, medan de äldre barnen kan förväntas förmera dessa gemensamma gener snabbare. Dessutom har föräldrar investerat mer i de äldre barnen. Därför är de äldre barnen mer värda (på den investeringsmarknad där allt handlar om genförmering). Därför slår föräldrar i mindre utsträckning ihjäl de äldre barnen.

Resonemanget är uppenbart absurt! Det låter som om man talar om föräldrar som noga överväger vilket av sina barn de ska slå ihjäl därför att de måste slå ihjäl något av dem och då finner att eftersom de investerat mer i de äldre så är det mest rationellt att de slår ihjäl de yngre. En sådan situation står de flesta moderna västerländska föräldrar aldrig i och de få som faktiskt slår ihjäl sina barn torde inte göra det utifrån ett rationellt kalkylerande av det här slaget, eller på grund av någon genetisk programmering att slå ihjäl de minst lönsamma av sina barn, dem de investerat minst i. Det finns många andra och betydligt mer sannolika skäl till varför föräldrar "oftare" slår ihjäl mindre barn än större barn, om nu detta är fallet.

För det första är det besvärligare att slå ihjäl större människor. Sådana tål mer misshandel, kan försvara sig effektivare och dessutom föra mer oväsen medan man slår ihjäl dem! Ett litet barn däremot, som inte kan försvara sig, kan dödas ganska enkelt och till och med av misstag. För det andra är det lättare att göra sig av med en liten kropp.

Men inget av detta torde spela någon roll i de här sammanhangen. Istället torde de flesta barnamord ske i hastigt mod eller på grund av drogmissbruk, alkoholförtäring, tillfälliga sinnesförvirringar eller annan långvarig och allvarlig psykisk sjukdom. Kanske orsakas dödandet av barn av stress och i de ytterst få fall där de sker efter moget övervägande har morden säkert helt andra orsaker än att föräldrarna anser det vara rationellt att slå ihjäl de mindre barnen därför att det kommer att ta för lång tid för dessa att förmera föräldrarnas gener.

Dessutom är det trots allt sällsynt att föräldrar slår ihjäl sina barn, vilket även Wilson och Daly poängterade, så frågan är om sådana händelser alls kan läggas till grund för slutsatser om evolutionära och därmed genetiskt nedlagda beteendetendenser. Mord på egna små barn är snarare, om de alls ska tolkas som evolutionära, mer exempel på evolutionära sidospår, avvikelser, eller evolutionärt misslyckade strategier, än på en generell evolutionär tendens att värna mer om den avkomma man investerat mest i och som kan komma att förmera ens egna gener inom en kortare tid.

 

Föga överraskande har modern biologistisk forskning, den som oftast refereras i våra massmedia, "visat" att just vår tids amerikanska levnadsmönster, just vår tids manliga beteenden, önskedrömmar och behov är biologiskt naturliga och därmed naturlagsenliga.

Den sociobiologiska idén, att inte ens kvinnor egentligen vill ta hand om barnen utan att de gör det endast av egoistiska syften, för att inte sumpa de investeringar de redan gjort, hade knappast varit möjlig att presentera för femtio år sedan, då det rådande konservativa och konservativliberala idealet höjde moderligheten till skyarna och förestavade en hemmafru som skötte hemmet och tog hand om barnen. Då antog biologer att kvinnor var mer vårdande och mer ömsinta än män därför att de av biologiska skäl var ägnade att ta hand om barnen. Idag, då situationen har förändrats passar sociobiologernas förslag om konflikten mellan könen perfekt för att legitimera just moderna medelklassamerikaners levnadsmönster.

Numer är det även i USA öppet accepterat att kvinnor lämnar över barnpassningen till andra medan de själva arbetar utom hemmet, eller försöker göra karriär i yrkeslivet. (Att kvinnor lämnar över ansvaret för sina barn till andra är i och för sig inte nytt i historien eftersom kvinnor i överklassen alltid föredragit att låta andra ta hand om deras barn och till och med att amma dem.)

Idag önskar sig dessutom inte längre manliga medelklassamerikaner outbildade och ekonomiskt beroende hemmafruar. Istället vill de ha välutbildade förvärvsarbetande fruar som hjälper till att dra in pengar till hushållet (man kan hålla sig med större hus och flera bilar på det sättet).[11] Dessutom blir det billigare att skilja sig ifrån frun om hon har en god egen inkomst eftersom en välavlönade f.d. fru inte behöver något underhåll, som en äkta hälft i USA fortfarande måste betala om den frånskilda parten inte kan försörja sig själv.[12]

Moderna beteendeforskare står emellertid som åsnor mellan två hötappar här, det rationella alternativet å ena sidan och önskedrömmen å den andra. Samhällssystemet gör vissa beteenden eller ageranden förnuftiga, som att frun också arbetar. Somliga sociobiologer låter detta avspeglas i deras biologistiska teser om mänskliga beteenden. Önskedrömmen i vårt översexualiserade samhälle säger däremot att det vore fina fisken med ett helt harem hemma, varför andra, som vi snart ska se, lägger fram förslag som legitimerar dagens manliga önskedröm snarare än dagens sociala och juridiska verklighet.

 

      Slut på kapitel 13 –

 

 



[1] Not om hur könen uppstod, de små cellerna som lurar de stora alltså.

[2] Ruse M, 1979, sid. 35–6.

[3] Ruse M, 1979, sid. 37.

[4] Wilson E O, 1975,sid 320.

[5] Ruse M, 1979, sid. 61, 96–7.

[6] För en ganska klar genomgång av konflikten mellan föräldrar och barn, se Ulfstrand S, 1996 sid. 67–79.

[7] Wright Robert, 1994b, sid. 166–167.

[8] Wilsson E, l984/85, 101-112.

[9] Etologer påstår ofta att hunddjur inte kan härma andra hundar, inte kan lära sig något genom att iaktta andra hundar. De har fel. Hundar kan lära sig mycket komplicerade beteenden genom att iaktta en äldre och ranghögre hund i sin egen flock. Det torde för övrigt vara genom att se på sina föräldrar som de lär sig jaga effektivt.

[10] Seminarium organiserat av Institutet för Framtidsstudier i samarbete med HSFR och Uppsala universitet i Stockholm 28–29 nov. 1996.

[11] Konservativa (i klassisk idéhistorisk mening) män som fortfarande anser att kvinnor ska stanna hemma och helt ägna sig åt barn och familj finner inte stöd för sina åsikter i Wilsons teori emellertid. De får använda sig av de äldre teorierna om kvinnors plats och uppgift i världen.

[12] Svenska kvinnors situation är en helt annan  i det här avseendet och en som i värsta fall kan bli alldeles ohygglig. OECD tillkännagav för några år sedan att man ansåg att Sveriges jämställdhetspolitik och vår ekonomiska lagstiftning, vad gäller relationen mellan könen, var ett föredöme för resten av världen. I själva verket kan denna lagstiftning bli en kvinnofälla av allra värsta slag. När den offentliga sektorn monteras ner och många kvinnor avskedas, kan svenska kvinnor i värsta fall bli totalt ekonomiskt beroende av sina män och männens godtycke. Om de kastas ut av mannen efter några eller många års äktenskap och till en arbetsmarknad som inte vill ha dem, har de i praktiken bara kvar skyldigheten att försörja sig själva! Svenska män, till skillnad från män i de flesta andra länder, har nämligen inga skyldigheter kvar gentemot kvinnorna. Jämställdhet liksom demokratiska rättigheter, har en tendens att urholkas till meningslöshet i tider av hög arbetslöshet. Många kvinnor kan i framtiden tvingas välja mellan att leva vidare med män som de kanske inte vill eller borde leva tillsammans med (och dessutom att göra allt för att dessa män inte ska slänga ut dem,) eller att leva ett liv som socialbidragstagare, där socialbidragen är så låga att det i praktiken inte kommer att gå att leva anständigt på dem – vilket just är meningen med att skära ner dem. Inte ens 1800–talets värsta manschauvinister kom på idén att legitimera en politik som gjorde kvinnorna fullkomligt rätts– och chanslösa, vilket är vad kvinnor i Sverige blir när de inte kan få arbeten. Arbetslöshetens, åldersdiskrimineringens och den nakna girighetens samhälle som vi nu administrerar och lagstiftar fram, kräver helt andra åtgärder för att vi ska få jämställdhet än det gamla välfärdssamhället gjorde.



Sidan har en osynlig statistikförare
som använder sig av cookies.
Ytterligare information