Kvinnan - Djur eller människa?"
en nätbok från nättidningen alba
av Kerstin Berminge

Denna sida i helt/nytt fönster

 
Kapitel 14
 
PARFÖRHÅLLANDE ELLER HAREMSYSTEM?

 

Från Darwins dagar till en bit in på 1970–talet var det självklart för alla biologister att människor var monogama och av naturen ämnade att leva i kärnfamiljer.

De tidiga etologerna utgick från att det fanns en naturlag som bestämde hur och varför kärnfamiljesystemen uppstått under evolutionens gång och att samma naturlag omfattade alla arter som var monogama. Man studerade olika arter för att förstå hur en naturlig familj skulle fungera.

Konrad Lorenz menade att vi kunde lära oss något om oss människor genom att studera gässen. De var, menade han, lika oss bland annat däri att de var monogama.

Professorn i humanetologi, Irenaeus Eibl-Eibesfeldt, Konrad Lorenz elev och traditionsbärare, hänvisade till vargar.[1] Vargar såväl som människor, resonerade han, är rovdjur som lever på jakt. Jagande vargar samarbetar för att få mat, precis som människor gjorde en gång, därför har det varit rationellt, både för vargar och människor att leva monogamt.

Nu är vargar är inte monogama därför att de måste samarbeta vid jakten. De lever som de gör därför att evolutionen har selekterat fram dem och skapat dem såsom de ser ut och fungerar och här, som vad gäller nästan varje levande art, vet vi inte vilka tillfälligheter eller omständigheter som en gång gjorde att vargar utvecklades som de gjorde och inte på något annat sätt. Vi vet dock att rovdjursjakt i sig inte kräver något kärnfamiljesystem. Det finns rovdjur som är utmärkta jägare utan att samarbeta eller vara monogama. De flesta kattdjuren, lejon undantagna, liksom en del andra hunddjur, jagar ensamma. Även vargar jagar ibland ensamma. Dessutom antog man aldrig att det bland oss människor var ett "äkta par" som samarbetade om jakten, som fallet är bland vargar utan att det var männen som samarbetade om jakten. Slutsatsen att eftersom jakten kräver samarbete har både vargar och människor utvecklat monogami håller därför inte. Det har emellertid inte hindrat att de etologer som lagt fram hypotesen ifråga har rönt stor uppskattning för den.

Så sent som under 1970-talet förfäktade lundagenetikern Arne Münzing att vi var monogama av naturen:

 

Ett väsentligt framsteg i relationerna mellan könen var att monogamin dvs. stadigvarande förbindelser mellan man och kvinna blev vanligare. På olika sätt visade sig detta värdefullt för hela samhället. Det blev mindre bråk mellan rivaler vilket bidrog till ökat lugn och bättre samarbete mellan könen och inom hela gruppen. Monogamin var av särskilt stor betydelse för barnens omhändertagande och uppfostran. När kvinnan blev alltmer säker på bistånd från mannen‚ kunde hon också mer helhjärtat ägna sig åt sina moderliga omsorger i synnerhet som barnens utveckling var långsam och arbetskrävande.

Allt detta möjliggjordes i väsentlig grad genom biologiska förändringar av människomaterialet och berodde bara delvis på kulturtradition. En sådan slutsats är självklar för biologer som har haft tillfälle att hos växter och djur iaktta ärftliga förändringar som följt naturens eget urval‚ eller av människans urval i samband med växtförädling och djuravel. (Münzing‚ 1976‚ sid.139)

 

Ett decennium tidigare hade Desmond Morris beskrivit situationen på följande sätt:

 

Till att börja med måste hanarna vara säkra på att deras honor skulle vara trogna mot dem när de lämnade dem ensamma för att gå ut på jakt. Därför måste honorna utveckla en tendens att bilda par. Om man skulle räkna med att de svagare hanarna skulle samarbeta under jakten, så måste de ges flera sexuella rättigheter. Honorna måste fördelas, den sexuella organisationen måste bli mera demokratisk, mindre tyrannisk. Varje hanne skulle också behöva en stark tendens mot att bilda par. Dessutom var hannarna nu utrustade med dödliga vapen och sexuell rivalitet skulle bli en mycket farlig företeelse: ännu ett gott skäl till att varje hanne skulle nöja sig med en hona. Till detta kom de allt större kraven på föräldravård som ställdes av de långsamt växande ungarna. Ett föräldrabeteende måste utvecklas och föräldraplikterna måste delas mellan modern och fadern: ännu ett starkt skäl för en varaktig parbildning. (Mina kursiveringar) (Morris 1967/1985 sid 57–8)

 

Monogamin tänktes alltså bero på att hanarna kunde förvänta sig sex som belöning för en lyckad jakt och för hemdragandet av mat.

Morris föreslog dock att vår tendens att vara monogama inte var absolut eftersom det ibland kunde vara rationellt att en man höll sig med flera hustrur, nämligen om det blev brist på män. Han ansåg ändå att monogamin var det normala och därmed det naturliga systemet för oss människor. Om de polygyna[2] (en man flera fruar) kulturer som fanns skrev han i suverän insiktslöshet om det etnocentriska i sina påståenden:

 

Det är ett intressant faktum att även om polygami fortfarande förekommer inom ett antal mindre kulturer i dag, så är alla större samhällen (vilket betyder den stora majoriteten av världsbefolkningen) monogama. (Obs. Morris använder här begreppet "polygami" för systemet där en man har flera fruar, det som idag benämns "polygyni", min anmärkn.)

Vi kan i varje fall hävda att den stora massan individer tillhörande vår art, oberoende av hur några få obetydliga, efterblivna stamenheter än lever idag, ger uttryck åt artens parbildande egenskaper i dess mest extrema form: genom långvariga monogama förbindelser. (Morris, 1967/1985, sid 75)

 

Sjuttiotalsetologen Desmond Morris levde i en tid och i ett land, England, där skilsmässor ännu inte ansågs acceptabla. Sociobiologen E O Wilson och evolutionspsykologen Robert Wright däremot, lever i länder och i en tid då skilsmässor är helt accepterade, som de blivit i större delen av Västvärlden. De förespråkar därför inte monogamin som det naturliga mänskliga systemet. Istället hävdar de, liksom många andra sociobiologer, att männen (helst) är polygama medan kvinnorna (helst) är monogama. Män vill alltså ha många kvinnor medan kvinnor vill fånga varsin man att bli försörjda av! Häri ligger, anar man, ytterligare en konflikt mellan könen.

Därmed hävdar biologister för första gången att det inte är biologiskt naturligt för män att ha och ta ansvar för en enda fru och hennes barn utan att män är polygama och promiskuösa av naturen. Männens natur står alltså i klar konflikt med kulturen, enligt det här synsättet, eftersom vår västerländska kultur inte tillåter manligt månggifte.

De flesta manliga forskare som diskuterar den här saken tycks inte vilja föreställa sig att det skulle kunna vara lika naturligt för kvinnor som för män att vara polygama eller promiskuösa, vilket var precis vad Sarah Hrdy protesterade mot när hon föreslog att även kvinnor är polygama av naturen och när hon använde langurhonornas hemliga ägglossningar för att försöka övertyga om det rimliga i denna idé. Istället för att ta fasta på Hrdy´s förslag att langurhonor och kvinnor inte alls är monogama av naturen, har manliga forskare föredragit att utveckla Hrdys barnamordshypotes, som förstås stämmer bättre både med de manliga önskedrömmarna och med den manliga aggressionsteorin och teorin om mäns överlägsenhet, och att strunta i att gå närmare in på Hrdy´s förslag om att även kvinnor skulle vara polygama.

Trots att schimpanser sägs vara våra närmaste släktingar bland aporna har dessa aldrig varit riktigt populära när det gällt att jämföra oss med djuren. Tidigare var de inte lämpliga som jämförelseobjekt för att de inte var monogama. Idag verkar arten fortfarande vara satt på undantag men inte för att den inte är monogam utan snarare för att schimpanshonorna är lika promiskuösa som hanarna. Istället har alltså languren seglat upp som storfavorit. Langurhanar håller sig nämligen med harem, sägs det, och slåss med andra hanar för att vakta sina honor (men man förtiger och glömmer då oftast att honorna också tycks para sig med andra hanar än ledarhanen och även om de inte har ägglossning, att de således är just det som Hrdy påpekade, promiskuösa på samma sätt som hanarna).

Män antas alltså numer vilja para sig med så många honor som möjligt eftersom deras gener bjuder dem att förmera generna så effektivt som möjligt. Kvinnor däremot vill framför allt bli försörjda, säger man, utan att inse att detta skulle vara något som definitivt skiljer oss från alla andra aparter, eftersom inga andra primathonor blir försörjda av hanar, och utan att inse att man hela tiden använder djurstudier för att legitimera vad man vill legitimera, rätt och slätt.

 

På den tidigare nämnda konferensen i Stockholm 1996 presenterade sociobiologen Volker Sommer en annan teori om handjurens natur, som visserligen inte är ny men som ännu inte nått fram till massmedia, nämligen hypotesen om spermakonkurrens.[3] En sådan föreligger, sade han, när hanarnas spermier måste konkurrera med andra hanars spermier, det vill säga där honorna parar många hanar vid varje brunstperiod, såsom schimpanshonor och kattor gör exempelvis.

Hanar som är utsatta för spermakonkurrens har fått stora testiklar. Därav följer att hanar med stora testiklar har varit, eller är utsatta för spermakonkurrens. Måste hanen slåss för att få para honorna blir han också kroppsligt mycket större än honorna. Hanar som inte konkurrerar om honor utan som lever i monogama förhållanden däremot, är inte mycket större än honorna och de har små testiklar eftersom de inte måste producera så mycket sperma.[4]

Schimpanshanen har stora testiklar, jättestora sådana. Bland schimpanser parar sig nämligen honorna med många, ofta alla hanarna i området, när de är mottagliga, (något som Jane Goodalls också berättar om). Då gäller det för hanen att han producerar så många och snabba spermier att just hans spermier kommer fram till ägget före alla andra hanars spermier. Därför har han mycket stora testiklar. Schimpanshanen är däremot inte så mycket större än honorna påstod Volker Sommer. Det behöver han inte vara eftersom han inte försvarar honorna mot andra hanar och inte håller sig med harem.[5]

Langurhanar däremot, förklarade Sommer vidare, håller sig med harem. Det finns alltid grupper av ungkarlshanar i periferin som väntar på att "ta över" grupperna av honor från de hanar som dominerar och bestämmer över dem. Haremshanen måste därför ständigt vakta sina honor mot hotande hanar. Därför är han mycket större än honorna. Dessutom har han stora testiklar. Det visar att han är utsatt för spermakonkurrens!!!

Det senare innebär förstås just det som Sarah Hrdy påpekade, att honorna inte bara parar sig med "ledarhanen" eftersom spermakonkurrens måste innebära att honor parar många hanar när de är mottagliga, eller i allmänhet. Denna konsekvens av teorin gick dock inte Sommer närmare in på – av någon anledning! Istället presenterade han oss åhörare ett antal bilder på olika aparters testiklar och kranier av båda könen och alla bilder visade att han hade rätt. (Det är något sympatiskt med en värld som så beredvilligt anpassar sig till forskarnas teorier och som lika beredvilligt ändrar sig att passa helt andra teorier allt efter hur de allmänna åsiktstrenderna avlöser varandra.)

Hela det stora auditorium, som denna fängslande historia berättades för, satt bara och väntade på det spännande slutet: Hurdana testiklar har nu männen i jämförelse? Vad är vi människor av naturen, monogama eller polygama? Jo, män, fick vi så äntligen veta, har mellanstora testiklar och är mellanmycket större än kvinnor genomsnittligt. Alltså, sade Sommer, är ett system med en man och många kvinnor det biologiskt naturliga för oss människor – en icke överraskande men givetvis totalt ologisk slutsats!

Om männen nu är litet sådär mitt emellan borde de kunna passa lika bra i det ena lägret som i det andra, tycker man, och då borde det vara svårt att säga vad vi är av naturen utifrån teorin om spermakonkurrens, testikelstorlek och kroppsstorlek. Varför väljer då Sommer att säga att vi som art är polygyna (anpassade till systemet med en man flera kvinnor) och inte monogama eller polyandriska (en kvinna flera män)? Jo, säger han, ungefär 83% av världens kulturer tillåter män att ha flera hustrur medan det motsatta systemet, att en kvinna har flera män, är mycket ovanligt!

Sociobiologin och situationen bland aporna kunde alltså inte lösa problemet med vad vi människor är av naturen i det här avseendet. I slutänden måste Sommer låta vad han tror vara kunskaper om oss människor avgöra saken och den avgörs så att den stämmer med den manliga önskedrömmen.

Problemet med etologen Sommers slutsats, bortsett från att den inte handlar om att dra slutsatser om människor utifrån djurens beteenden, eller utifrån en biologisk utgångspunkt som han själv antagligen tror, är om man ska räkna antalet stater, antalet kulturer eller antalet människor som följer det ena eller det andra familjemönstret. Om man ser på hur många människor som tillämpar de båda systemen, monogami respektive polygyni, torde slutsatsen inte vara självklar. Vilken beräkningsmetod man föredrar beror naturligtvis på vad man vill tro i det här fallet. Desmond Morris ansåg, som vi sett, motsatsen på sin tid.

Robert Hinde, professor i etologi i Cambridge, som diskuterade spermakonkurrensteorin redan 1982,[6] menade att mäns testiklar är relativt små i jämförelse och att män därmed stämmer bäst med arter utan spermakonkurrens. Allting tyder på, säger han först, att vi skapades för parförhållanden, alltså för monogama förhållanden, eller seriemonogama sådana. En halv sida senare avslutar han ändå sitt resonemang med att föreslå att människan sannolikt var polygyn i begynnelsen, att en man hade flera kvinnor, eller att hon var seriemonogam.

Volker Sommer förklarade vidare, och med en humoristisk glimt i ögat, att svenska män råkar ha de största testiklarna och penisarna bland dem man mätt upp (!) och dessutom fanns det fler utomäktenskapliga barn i Sverige än i något av de andra länder där man gjort sådana här mätningar. Han överlät, sade han underfundigt småleende, åt åhörarna att dra sina egna slutsatser utifrån detta faktum.[7]

Han poängterade dessutom, vilket kanske var det mest intressanta han hade att säga under sin föreläsning, att många arter av apor lever i olika typer av familje- eller flocksystem, dels inom olika områden, dels beroende på omständigheterna, varför det inte finns något absolut enhetligt system ens inom varje enskild art.

Så var det alltså med den saken!

Till och med aporna anpassar sig mer till omständigheterna än lever i enlighet med en bestämd och totalt determinerande biologisk natur. Man undrar då förstås också om hanar av samma art, som lever i olika system, också har olika stora testiklar? Sommers påpekanden om svenska mäns större testiklar tyder på att han är inne på en sådan linje, eller så insåg han bara inte hur diskutabelt hans resonemang var. Men trots de tolkningssvårigheter han borde ha insett, fann han alltså generella principer. En av dessa principer sade, indirekt, att män är polygama för att de inte stämmer riktigt med någon annan apart!

Varför tillåter vi då bara monogami i Västvärlden, frågade Sommer vidare? Jo, svarade han, och övergick åter till en samhällelig/politisk förklaring, det beror på att kärnfamiljer är lättare för staten att kontrollera! Staten vill kunna kontrollera oss effektivt genom att härska genom söndring, alltså genom att tvinga oss att leva i små enskilda tvåsamhetsenklaver! Om män tillåts ha flera hustrur så bildas klaner och sådana kan lättare sätta sig upp emot samhällets styrande elit, påstod han.[8]

I verkligheten är det förstås lika lätt att bilda klaner i monogama samhällen. Skottarna har varit kristna och monogama och de har inte tillåtits ha flera hustrur under det senaste årtusendet, men de bildade ändå klaner in i sen tid – klaner som mycket riktigt var svårkontrollerade av regeringarna på den brittiska ön! Maffian i Syditalien har också bildat klaner som varit svårkontrollerade, liksom maffian i USA, men varken Italien eller det västerländska USA har tillåtit månggifte det senaste årtusendet. Det är alltså svårt att inse varför polygyni skulle leda till ett politiskt mer svårkontrollerat klansystem än ett system med monogami?

Skulle sedan spermakonkurrensteorin gälla för oss människor, vilket Sommer inte höll för helt osannolikt vad det verkade, skulle förstås även den kvinnliga delen av arten av naturen para sig med många män och då borde det vara naturligt för oss människor att leva i storfamiljer, med många individer av båda könen, där män och kvinnor har sex med alla av det motsatta könet som de önskar har sex med, att vi alltså levde ungefär som schimpanserna lever. Något sådant har emellertid ingen sociobiolog föreslagit som biologiskt naturligt för oss människor, vad jag kunnat notera. Man kan återigen fråga sig varför!

 

För att komma ifrån den pinsamma slutsatsen att både män och kvinnor skulle vara biologiskt utvecklade att ha sex med vem de vill och när de vill, brukar biologister istället hävda att kvinnor i huvudsak vill bli försörjda och därför föredrar kvinnor, på grund av sina gener, att fånga in en enda, och företrädesvis en rik man – och så har man åter lämnat biologin och rör sig inom samhällsvetenskapen, ett område som de flesta sociobiologer inte behärskar.

Den kanadensiske biologifilosofen och entusiastiske sociobiologiförespråkaren Michael Ruse, föreslår å sin sida att vi är seriemonogama, alltså att vi föredrar att leva i ett parförhållande i taget och byta partner vartefter vi ledsnar på varandra. Även denna tes förefaller sprungen ur det moderna västerländska levnadssättet och vi gissar inte fel om vi antar att Ruse själv, som är i sextioårsåldern vid det här laget, har hunnit med flera fruar under sitt liv och att den senaste är avsevärt mycket yngre än han själv!

Den för somliga män, kanske för de flesta – vad vet jag, angenäma tanken att männen är polygama av naturen, medan kvinnor däremot är monogama och att män därför borde tillåtas att hålla sig med flera hustrur har framförts av flera forskare.

När evolutionspsykologen Robert Wright tar hand om den här hypotesen förklarar han, liksom Volker Sommer, att systemet med en man – många kvinnor är det vanligaste, och därmed det biologiskt naturliga systemet. 980 samhällen av 1,154 undersökta existerande och tidigare existerande samhällen har, eller hade detta system, påstår han.

Under sjuttiotalet, säger Wright, förklarade Desmond Morris att de icke–monogama kulturerna inte hade varit lika framgångsrika som de monogama, västerländska samhällena, så dem behövde vi i praktiken inte räkna med. Det, menar Wright, var ju, ett behändigt sätt att göra sig av med obekväma data.[9]

Wright själv utesluter naturligtvis också en mängd data, i huvudsak dem som inte stämmer med hans egna hypoteser och önskedrömmar. Detta är förvånande eftersom Wright påpekar att Desmond Morris nog inte kan lastas för sina åsikter, eftersom Morris var ett offer för sin tid. Det borde, tycker man, få Wright att vara försiktig så att han själv inte blir samma offer, men för sin egen tid, alltså för nutidens trend.

 

Nu är det dock nästan säkert, om vi får tro biologisterna, att män är polygama av naturen. Kvinnor är däremot fortfarande varelser som av naturen skapats att vilja bli försörjda och som av naturen är underordna de män som de råkar komma att tillhöra. Nu ska vi kvinnor dessutom tydligen lära oss inse att vi måste dela våra män och försörjare med andra kvinnor därför att naturen har skapat männen att vilja ha många kvinnor. Vi kvinnor må vara vad vi vill, polygama eller monogama, det är ändå männen som bestämmer och männens preferenser som naturen gynnar. Männen har ju alltid varit evolutionens, och tidigare Guds, favoritkön, skapelsens krona.

Om vi undviker att gå omvägen över djuren eller vår tänkta evolutionshistoria och tittar på oss människor, samt är inortodoxa nog att hävda att förhållandet bland oss skulle kunna säga något om hurdana vi människor är av naturen i det här avseendet, så tycks det faktiskt finnas män, liksom kvinnor, av alla kategorier. Det finns människor, och kulturer, som är promiskuösa och sådana som är seriemonogama, sådana som är monogama, polygyna och polyandriska (en kvinna flera män), det finns individer som växlar partners som andra byter skjortor och de finns de som håller sig till en och samma partner hela livet. Det finns dessutom både kvinnor och män som inte alls är intresserade av det motsatte könet. Därmed förefaller det klart att varken kvinnor eller män är monogama eller polygama av naturen eller av biologiska skäl.

 

När nu även beteendeforskare har blivit evolutionistiska/biologistiska serveras vi de mest absurda förklaringar till vad som anses vara mänskliga beteenden och deras orsaker.

I en artikel där nyss nämnda evolutionspsykolog, Robert Wright, försöker förklara våra beteendens evolutionära ursprung bekänner han sig först till den bekanta sociobiologiska tesen att honor är mer petiga när de väljer sexpartner därför att de ju investerar så mycket i avkomman och då måste vara noga med att få bra gener för sin avkomma. Sedan fortsätter han med att berätta om en undersökning som gjorts om vilka intelligenskrav kvinnor och män ställer på en partner för en träff respektive för att ha sex med denne. Både kvinnor och män ville att den de stämmer träff med ska vara "medelintelligent" skriver han. Så fortsätter han:

 

Och hur intelligent skulle partnern vara innan de var beredda att ha sex med densamme? Svar från kvinnorna: Oh, i det fallet rejält (markedly) över genomsnittet. Svar från männen: Oh, i det fallet, rejält (markedly) under genomsnittet. (Min översättning. Robert Wright, Time International, Aug. 15, 94 nr. 33)

 

Wright anser att han med denna undersökning fått belägg för tesen om den evolutionärt uppkomna könsskillnad som består i att män inte är så noga med vem de förför därför att de investerar så litet i avkomman i jämförelse med kvinnorna, medan kvinnorna söker goda gener till sin avkomma, att människan alltså tillhör arter som valt he-manstrategin.

Det är något evolutionsteoretiskt oroande med svaren på den av Wright refererade undersökningen eftersom den inte säger att män gärna har sex med vem som helst som ställer upp, utan att de föredrar att ha sex med (alltså avla avkomma med, ur biologisk/evolutionsteoretisk synpunkt) kvinnor med en intelligens under genomsnittet. Det borde innebära att varje generation män, statistiskt sett, borde ha fått söner och döttrar som är något mindre intelligenta än de själva och därmed borde människan vid det här laget ha arbetat sig ner till en intelligensnivå i närheten av hönsens.

Om man tänker efter förefaller den här idén förstås inte sannolik. Istället borde de män som konsekvent valde kvinnor som var mindre intelligenta än genomsnittet rimligen ha fått färre överlevande avkommor än de män som valde att ha sex med mer intelligenta kvinnor. Därmed borde beteendet att välja att ha sex med intelligentare kvinnor ha spritt sig till de flesta männen under evolutionens gång. I så fall borde män som väljer ointelligenta kvinnor inte vara speciellt vanligt förekommande idag. Det återstår alltså att förklara vilket ökat överlevnadsvärde det har haft för männen en gång i vår evolutionshistoria att para sig med de mindre intelligenta kvinnorna, på vad sätt en sådan strategi gett dem fler överlevande avkommor?

Konsekvensen av Wrights idé är annars ganska skojig, nämligen att män har utrustats med gener som gjort att de har motarbetat evolutionen av den mänskliga intelligensen så gott de har kunnat. Det är onekligen en ny och spännande tanke som går stick i stäv med den gamla vanliga idén om att det var männen som slet för att utrusta arten med allt större hjärnor och alltmer intelligens.

Wright kan inte heller rädda sin tes genom att hävda att eftersom män alltid har varit mer intelligenta än kvinnor så har naturen utrustat dem med gener som gör att de väljer mindre intelligenta kvinnor eftersom de inte har haft något annat val. Det var ju inte kvinnor som var mindre intelligenta än männen det handlade om utan om kvinnor som var intelligenta under genomsnittet (för kvinnorna får vi väl anta)!

För övrigt talar Wright entusiastiskt och på fullt allvar för att män även i vår kultur borde få hålla sig med flera hustrur (i enlighet med deras natur förstår man). Om så vore fallet skulle männen må mycket bättre förklarar han för oss. Då skulle de nämligen inte behöva överge sin fru för att de förälskar sig i en annan kvinna. Men egentligen, resonerar han vidare, är det kvinnorna som skulle tjäna mest på att män fick hålla sig med harem medan männen som grupp egentligen har mest att vinna på monogamin! Fattiga män skulle nämligen inte ha en chans att få en fru om rika män fick hålla sig med flera fruar för då skulle alla kvinnor föredra rika män, och då gärna dela sina rika män med andra kvinnor förstår vi. När allt kommer omkring, säger Wright vidare, så är polygynin ändå det naturliga för männen! Säga vad man vill om mormonerna, fortsätter han, men barnen i deras samhällen slipper i alla fall att bli illa utsatta för elaka styvföräldrar! Sådana är nämligen alltid elaka och det är de av biologiska skäl antar Wright och vi vet varifrån han fått den idén och hur tillförlitlig den är.[10]

 

Nu behövs inte alla dessa konstiga och slingriga teorier för att förklara vad vi är av naturen i det här avseendet. Det faktum att det förekommer många olika familjesystem världen över, även polyandriska sådana (en kvinna flera män, som eskimåer tillämpade tidvis exempelvis), säger oss nämligen att våra gener inte har någon bestämd åsikt i den här frågan utan att de tillåter oss människor att inrätta våra liv på många olika sätt, att leva med vilket familjesystem som helst.

Där generna har absolut determinerande effekter, där har vi nämligen inga val. Där beter vi oss bara enligt genernas påbud och där varierar vi ganska lite eller inte alls från kultur till kultur. Vi kan exempelvis inte välja att låta bli att äta eller dricka för då dör vi. Generna har nämligen konstruerat oss alla så att vi måste ha kontinuerlig tillgång till energi i form av föda. Vi kan inte låta bli att sova, då dör vi. Generna har nämligen konstruerat oss alla så att vi måste sova ibland för att överleva. Vi kan inte kräla fram som ormar eller flyga som örnar därför att våra gener inte har konstruerat oss att förflytta oss på det sättet. Vi har gener som ger den överväldigande majoriteten av människorna två ben, därför går företrädare för vår art vanligen på två ben när de vill förflytta sig (kortare sträckor idag, alltid en gång i tiden).

I alla dessa fall är generna definitivt determinerande. Vi har inga val att bete oss tvärtemot vad generna bjuder här, alltså gör alla människor på samma sätt i de här avseendena, oavsett vilken kultur de lever i. Men vi har olika familjesystem och därmed har vi inte några gener som bestämmer hurdana familjesystem vi ska ha. Så enkelt är det. Här är det miljö och kultur som avgör i slutänden, inte gener.

Denna slutsats motsägs inte heller av männens medelstora testiklar eller av det faktum att skillnaderna mellan könen vad gäller kroppsstorlek är ganska liten hos oss människor om vi jämför oss med de stora aporna.

 

Den sociobiologiska idén om kvinnan som en begränsad resurs är också värd en kritisk granskning.

Susan Faludis slutsatser för något tiotal år sedan antyder det motsatta förhållandet.[11] I USA, menade hon, gick propagandan ut på att det var de giftasvilliga och giftaslediga männen som var bristvaran. Propagandan gick alltså stick i stäv mot sociobiologerna åsikt och de som propagerade i den här saken hade förmodligen mer rätt än sociobiologerna.

I ett modernt västerländskt samhälle där många kvinnor är arbetslösa, eller tjänar så litet pengar att de inte kan försörja sig, och där också många män går arbetslösa eller tjänar för litet pengar för att kunna försörja ens sig själva, där man, på grund av den privata äganderätten, inte som djuren, får ta för sig av vad naturen ger, måste försörjningsdugliga och försörjningsvilliga män bli en bristvara. I ett sådant samhälle kommer naturligtvis många av kvinnorna att försöka hitta män som kan försörja dem och de barn de kanske vill ha, (oavsett vad naturen en gång ämnade dem till). I ett sådant samhälle blir det kvinnorna som får konkurrera om de försörjningsdugliga männen. Om männen dessutom försöker slippa ta försörjningsansvar, som sociobiologerna föreslår att de helst gör, ja då blir det förstås kvinnorna som får anstränga sig för och behaga männen dithän att männen ändå väljer att försörja dem.

De faktiska samhällsförhållandena på det här området kan därför inte sägas stämma med den biologistiska föreställningen om kvinnorna som bristvaran. Nu använder sig sociobiologer förstås bara av exempel från samhället när dessa stämmer med teorin, så här som i alla andra fall finns det naturligtvis också möjligheter för sociobiologerna att vända på resonemanget så att det ändå stämmer med de sociobiologiska förutsättningarna. Man kan till exempel påstå att männen konkurrerar om de välbetalda arbetena just för att få tillgång till den begränsade resursen starka, fortplantningsdugliga kvinnor, och precis som bland djuren får de män som imponerar mest på honorna/kvinnorna (alltså de som är rikast), tillgång till flest fortplantningsmöjligheter så i grunden är det fortfarande de biologiska lagarna som styr, även om de tar omvägen över kulturen.

I verkligheten, den som inte får så stor plats inom den sociobiologiska ramen, blir inga primathonor försörjda av hanarna men detta biologiska faktum väger förstås lätt eftersom det inte handlar om att dra slutsatser om oss människor utifrån vad man vet och lär sig om djurriket, även om man påstår det.

Annars brukar evolutionister och biologister ofta ta till ovan antydda teknik när de blir trängda och när deras kritiker påpekar att det finns exempel som motsäger deras teser vad gäller oss människor, nämligen den att förklara att de alls inte säger att människorna är totalt biologiskt determinerade. Därför, säger de, är det inte så att allting i samhället stämmer med vår evolutionshistoria, eller med våra medfödda beteendetendenser. Det faktum att vi har en biologisk natur, förklarar de, säger inte att vi måste inrätta världen på ett visst sätt (underförstått: men nog blir den bättre om den passar vår natur). Vårt monogama (eller seriemonogama) familjesystem, kan de säga, är ett tydligt exempel på hur vi inte har inrättat våra samhällen i överensstämmelse med vår biologiska natur, som är anpassad till ett polygynt system, alltså en man/många fruar, och trots detta faktum förefaller de flesta av oss inte vilja ändra på systemet.

Som sagt, med hjälp av sociobiologin kan man bevisa vad som helst! Mest verkar man vilja bevisa att somliga mäns önskedrömmar avspeglar naturlagarna.

 

Sociobiologer och evolutionspsykologer förespråkar alltså i praktiken, och nu alltmer öppet, att även män i Västvärlden bör få hålla flera lagliga hustrur, av evolutionshistoriska och biologiska skäl. Detta förefaller vara den vetenskapliga legitimeringen av just det samhälle man nu håller på att organisera fram.

När nu somliga forskare på fullt allvar föreslår manligt månggifte som det naturliga systemet för oss människor och hävdar att det är det humanaste systemet, i synnerhet för kvinnor och barn, handlar det inte längre om att kasta oss tillbaka till 1800-talet, utan till Europeisk förkristen tid.

I detta framtida "biologiskt naturliga" fria och oreglerade konkurrenssamhälle kommer allt färre män att tjäna tillräckligt för att försörja fler än sig själva medan en liten grupp män skulle kunna försörja 100 fruar, eller fler om de så skulle önska. Vad blir då naturligare, i detta framtida nyliberala och individualistiska lyckorike, än att hävda att månggifte är ett bra och acceptabelt system. Det skulle, kunde fler män hävda, precis som både Sommer och Wright föreslår, dels stämma bättre med vår biologiska natur dels ge möjligheter för fler kvinnor att leva anständigt och slippa svälta. I ett samhälle med individuell "frihet" vore det dessutom odemokratiskt att reglera antalet tillåtna fruar. Man finner det ju inte rimligt att reglera antalet ägda bilar.

Vi har redan sett offentliga försöksballonger i den här vägen. I Aftonbladet föreslog en man för några år sedan att man skulle tillåta månggifte i Sverige för att ge "människor" friheten att leva som de vill! [12]

I populärkulturen illustrerades önskedrömmen effektivt i TV:s dramaserie (hösten år 2000).I Soldater i Månsken, författad av Klas Östergren, står en nöjd och leende byggmästare i slutscenen mitt bland sina tre lyckliga kvinnor, som älskade honom så outsägligt att de hellre delade honom med varandra än miste honom, medan alla hans små genkopior kryllade runt dem. Det skulle förvåna mig om Östergren inte hade påverkats av just de evolutionspsykologer som hävdar att det här systemet är det bästa tänkbara och i grunden det biologiskt naturliga systemet.

Det ska bli intressant att se hur länge det dröjer innan fler röster i massmedia höjs för denna lösning på problemet med de för samhället och socialvården alltför kostnadskrävande arbetslösa eller lågavlönade kvinnorna och ensamstående mödrarna. Här kunde samma argument användas som i pigdebatten: De rikare männen håller sig ändå med ett antal "svarta fruar", nämligen älskarinnor, så varför inte låta dem ha fler "vita hustrur" istället och låta dem ta det fulla ekonomiska ansvaret för alla sina kvinnor! Då skulle männen slippa kasta ut fru och barn vartefter de ledsnar på dem och fortsätta att försörja dem på ett acceptabelt sätt. Man kunde kanske till och med subventionera innehavet av flera fruar. Det skulle bli billigare för samhället än att helt försörja ensamstående och övergivna kvinnor och barn via skatten eller socialtjänsten!

 

Även om Wright slingrar sig undan ansvar för vad han skriver genom att förklara för läsaren att allt han säger endast gäller i stort och aldrig för enskilda individer, och även om han förklarar att det naturligtvis finns variationer, att vi är olika, så innehåller hans bok[13] ändå ett antal budskap som är mycket obehagliga, framför allt för oss kvinnor.

Kvinnor har, säger han nämligen också, att välja mellan att bli madonnor eller horor och männen har en biologiskt medfödd förmåga/tendens att skilja mellan dessa kategorier av kvinnor. Väljer vi, eller placeras vi av männen i kategorin horor får vi skylla oss själva, förstår vi. Då vill ingen man ha oss mer än för stunden. Hamnar vi däremot i gruppen madonnor kan vi räkna med att bli försörjda och i ett biologiskt anpassat samhälle bör vi alltså vänja oss vid att dela våra försörjare med flera kvinnor.

Dessutom måste vi kvinnor nog också acceptera att bli vaktade, för det är helt naturligt för män att vakta sina kvinnor så att dessa inte får en chans att träffa någon annan att bli gravid med, säger han – langurerna igen!

Det finns förstås andra röster också i den evolutionistiska kören, fast de inte kommer fram lika ofta.

Somliga forskare föreslår fortfarande att vi är monogama av naturen. Det visar sig, säger några av dem, att de arter av apor som är polygama har betydligt starkare immunförsvar än de som är monogama, vilket visar sig däri att de har mer vita blodkroppar än monogama apor. De som är polygama parar sig med många partners och måste därför ha ett starkare immunförsvar för att inte bli infekterade av alla sina sexpartners. Människan liknar härvidlag mer de monogama arterna än de plygama, alltså är vi troligen monogama av naturen, menar dessa.[14]

Återigen: Det gäller bara att välja ut rätt data så kan man belägga, eller troliggöra vilket samhällssystem man vill eller tala för vilken mänsklig natur man vill som det biologiskt eller evolutionshhistoriskt naturliga. Vill man att män ska vara polygama av naturen och att polygyni är det naturliga för oss, så väljer man ut vissa faktorer som indikatorer på att så är fallet. Vill man att vi ska vara monogama av naturen väljer man ut andra.

Nej, det är inte vetenskapen det är fel på! Det är de forskare som inte tänker innan de drar sina slutsatser, eller som saknar de kunskaper som de borde ha innan de uttalade sig, som det är fel på. Wright är bara en av alla dessa biologister som inte förstår att de drar alldeles för långtgående slutsatser utifrån alltför bristfälliga kunskaper.

Till min stora sorg finner jag att till och med en så framstående och annars förnuftig person som P C Jersild rekommenderar Wrights bok som en god introduktion i evolutionspsykologi (i boken Darwins ofullbordade, 1997) och att han tycks anse att denna inriktning har fog för sig. Han skriver:

 

Rent allmänt anser jag att det är bättre att ta chansen och kritiskt bejaka det nya, antingen det gäller litteratur eller vetenskap, än att surt ta avstånd från allt som kan rubba ens invanda cirklar. Jag hyllar den gamla sentensen att det är bättre att spänna bågen än att aldrig riskera att hoppa i galen tunna.

Så låt oss för en stund förföras av evolutionspsykologin. Inte för att den är någon yttersta sanning utan för att den formulerar vissa möjliga förklaringar av mänskliga beteenden.

En utmärkt introduktör är Robert Wrights The Moral Animal. ...(Jersild PC, 1997, Sid 69–70)

 

Praktiskt taget alla våra inneboende egenskaper har varit till gagn för vår överlevnad, utom ett mindre antal som kan ses som neutrala. (Jersild PC, 1997, sid 71)

 

Min inställning är den motsatta mot Jersilds: När det nu inte är de slutgiltiga sanningarna om oss människor som evolutionister och biologister serverar oss har vi ingen anledning att acceptera deras förslag till förklaringar till våra mänskliga beteenden som de mest intressanta, i synnerhet som ett sådant accepterande kan få förfärande konsekvenser för många människor. Vi vet redan att alltför många hoppade i en alltför galen, för att inte säga vidrig tunna förra gången man bejakade biologismen.

De intressanta förklaringarna handlar fortfarande om erfarenheter och miljö och vad vi kan göra åt den senare för att skapa de bästa förutsättningarna för de flesta människorna. Hur evolutionen utvecklade våra förmågor att bli glada, trötta, rädda, aggressiva, vilja ha sex och samverka med andra etc. kan förvisso vara intressant att spekulera om men för organiserandet av våra mänskliga samhällen är sådana spekulationer som dem evolutionspsykologer som Wilson och Daly eller Robert Wright och som många sociobiologer för fram, snarare fasaväckande än intressanta.

Allt tal om, och all kritik av "den sociala ingenjörskonsten" har tydligen fått alltfler i vår mycket lilla och totalt dominerande kulturelit att istället börja förespråka och sätta sitt hopp till den biologiska ingenjörskonsten som vi ännu bara sett början på.

Om vi accepterar biologisternas utgångspunkter så får vi med den biologiska ingenjörskonsten ett samhälle där biologer får stor makt över oss. Biologer, forskare och läkare, får makten att bestämma vilka barn som är önskvärda och inte, vilka egenskaper som bör selekteras fram eller bort redan i fosterstadiet och hur vi ska styras med hjälp av rätt hormontillskott eller andra biokemiska substanser.

Hur stor frihet och demokratiskt inflytande får varje individ om den designas för ett visst samhälle och vems samhälle kommer det att handla om? Det är svårt att förstå hur människor i detta framtida mänskliga myrsamhälle blir mindre styrda av överheten än de var när man tillämpade den idag så utskällda och förhatliga "sociala ingenjörskonstens" vars syfte var att ge alla en rimlig möjlighet att förverkliga de möjligheter deras naturligt erhållna gener gav dem. Även om man förvisso inte lyckades så väl som många hade önskat och en gång hoppades, så kan man idag med fog hävda att 1900–talets inrikes– och sociala politik i Västvärlden, demokratiexperimentet och den sociala ingenjörskonsten, var världshistoriens bästa kompromiss. Aldrig har så många fått så mycket med av kakan och aldrig har så många varit så fria som åren mellan 1945 och 1990.

 

  Slut på kapitel 14 –

 



[1] Eibl-Eibesfeldt, i Djur och beteende  i Mellan Himmel och jord-serien.

[2] Systemet med en man som hade flera fruar kallas för polygyni, systemet med en kvinna som har flera män kallas polyandri. Polygami = att ha flera eller många sexpartner, om båda könen.

[3] Föredrag på seminarium anordnat av Institutet för Framtidsstudier i samarbete med HSFR och Uppsala Universitet i Stockholm 28-29 nov. 1996.

[4] Hankatter tycks inte ha imponerande stora testiklar och de är inte heller imponerande mycket större än honkatter, ändå är det både utsatta för spermakonkurrens och slåss med varandra om honkatterna.

[5] Vad som är "större" är emellertid också relativt. De flesta skulle nog hävda att schimpanshanen är rejält mycket större än honan. Han påstås väga omkring 30% mer än hon och män 20% mer än kvinnor genomsnittligt.

[6] Hinde, 1982, sid. 249.

[7] Det förklarar varför resten av EU:s länder har mindre kondomer som standard än Sverige. Ett tips till vår regering om EU kräver en standardiserande förminskning av svenska kondomer för att passa EU:s idéer om att alla ska tillverka exakt likadana varor för att priserna ska bli jämförbara: "Vetenskapen har bevisat", kan vår regering säga, "att svenska män behöver större kondomer". Sedan kan man bara hoppas att EU inte istället kräver en EU–anpassning av de svenska männen!

[8] Volker Sommer, Human Behaviour and Eolutionary Biology. Seminarium om evolutionsbiologin betydelse för humanvetenskaperna, anordnat av Institutet för Framtidsstudier i samarbete med HSFR och Uppsala Universitet i Stockholm, 28–29 nov. 1996.

[9] Wright Robert, 1994b, sid. 90–91

[10] Wright Robert, 1994a, Se också 1994b, sid 96–99.

[11] Faludi S, 1992.

[12] Aftonbladet, i mars 1997.

[13] Wright Robert, 1994

[14] FOCUS NR 46 13 nov. 2000, en tysk tidskrift, där man troligen har större intresse av att förespråka monogamin än man har i USA idag.