Denna sida i helt/nytt fönster

 

Kapitel 15

 

EVOLUTIONISM OCH

KVINNOMISSHANDEL

 

För några år sedan gav två forskare, Randy Thornhill och Craig Palmer, ut en bok, A Natural History of Rape, som med utgångspunkt i evolutionsteorin hävdar att våldtäkt är en evolutionärt utvecklad strategi för män att förmera sina gener och därmed ett biologiskt naturlig beteende.

När en av de båda författarna intervjuades i TV-programmet Svart eller vitt (4/4 2000), framgick det närmast genant tydligt att hans teser var en del av den sedan länge pågående amerikanska antifeministiska propagandan, den kampanj som dåvarande SAF:s propagandaorgan Timbro också bedrivit här hemma i Sverige under ett antal år.[1]

Den intervjuade författaren lyckades gång på gång hävda att hans och medförfattarens våldtäktstes visade hur fel feministerna hade. Feministerna menade att kvinnor kunde se ut som de ville och att de skulle kunna klä sig hur lätt och utmanande som helst. Detta, hävdade han, ledde automatiskt till våldtäkter eftersom lättklädda kvinnor utlöser männens "naturliga drift" att förmera sina gener.

Det är troligen inte alltför vågat att föreslå att den här forskningen är ett beställningsverk från den amerikanska (kristna) högern.

Thornhill och Palmer är förstås inte ensamma om att föra fram åsikter av det här slaget. Det har på senare år blivit populärt bland sociobiologer att hävda att eftersom våldtäkter även förekommer bland djur, så är sådana naturliga också för männen.

Återigen handlar det om val av ord, ett tendentiöst sådant. Begreppet "våldtäkt" kan nämligen inte tillämpas på djur, exempelvis på änder, en art där hanar påstås begå våldtäkter.

För det första undrar man hur betäckning mot andhonans vilja alls är möjlig eftersom honan måste vända upp baken för att det ska kunna bli någon parning och hanen inte har några händer att hålla fast henne med. Möjligen kan man tala om påtvingade parningar när det gäller djur, att hanar på något sätt dominerar honor till underkastelse, men inte ens i det fallet kan man tala om "våldtäkt" eftersom det är en stor skillnad mellan djur och människor i det här hänseendet.

"Våldtäkt" i den meningen vi använder ordet om människor, förekommer helt enkelt inte i djurriket därför att djur inte har några kulturella tabun vad gäller sexualiteten, inte omger denna med samma regler, normer och psykiska känslor som vi människor. Bland djur förekommer ingen sexmoral i vår mening och utan en sådan kan våldtäkt, i vår mening, inte äga rum. Utan sexmoral blir en tilltvingad parning inte annorlunda än annat tvång, som att en fågel tvingar en annan att flytta sig från en sittpinne eller som när ett djur tvingar ett annat att släppa ifrån sig en godbit. För oss kvinnor är det emellertid en avsevärd skillnad mellan att bli tvingad till ett samlag och att bli tvingad att diska, tvingas avstå den större tårtbiten eller lämna den sköna stolen till någon annan. Det är möjligt att andhonan som "känner sig" tvingad att ställa upp inte är speciellt lycklig över den saken men det är högst osannolikt att en påtvingad parning, om eller där sådana förekommer, leder till allvarliga, i värsta fall livslånga trauman för andhonorna, som fallet är med kvinnor som blir våldtagna.

 

Kvinnomisshandel, som dessvärre förekommer i alltför hög utsträckning, har man förstås också en sociobiologisk/evolutionshistorisk förklaring till.

Det är väl känt att den farligaste platsen för en gift, samboende eller frånskild kvinna är det egna hemmet. Det är där hon löper störst risk att bli misshandlad eller ihjälslagen. I Sverige slås en kvinna ihjäl ungefär var tionde dag, av den man som hon lever eller har levt tillsammans med.

Med tanke på att sociobiologer hävdar att honor, alltså även kvinnor, utgör en begränsad resurs för hanar/män, vad gäller hanars/mäns möjlighet att förmera sina gener, och att de hävdar att genförmering är vad våra liv går ut på, undrar man hur det kommer sig att så många av denna begränsade resurs slås ihjäl av män. Man brukar normalt inte förstöra resurser som det är ont om, i synnerhet inte om de är livsviktiga. Istället brukar man vårda sig om dem och vara rädd om dem. Om sociobiologerna hade rätt borde män alltså inte misshandla och slå ihjäl kvinnor utan göra allt för att förföra dem och sedan måna om både dem och om de barn de alstrar tillsammans, tycker man.

Evolutionspsykologerna Margo Wilson och Martin Daly, som studerade ett antal mordfall inom familjen i Detroit under ett år[2] fann att de flesta kvinnor som dödades av sina män, eller av samboende fästmän, var unga kvinnor och att frekvensen ihjälslagna kvinnor minskade successivt så att ju äldre kvinnorna blev ju färre av dem slogs ihjäl. Kvinnor som nått femtioårsåldern var totalt fredade. För dem var risken att bli ihjälslagna av sina manliga partners noll, menade de.

Detta borde man inte ha förväntat sig med utgångspunkt i de sociobiologiska axiomen. Enligt dessa värderas ju alla organismer utifrån deras framtida fortplantningsmöjligheter. Alltså borde unga kvinnor, som hade många fertila år framför sig och som därför kunde förväntas föda fram många barn och förmera männens gener effektivt framöver, vara mer värdefulla för männen än de kvinnor som redan har sin fertila period bakom sig. De barn som snart kunde tänkas börja producera avkomma, var ju mer värda ur genförmeringsperspektivet enligt Margo Wilson, varför de mördades i lägre utsträckning än de som hade längre tid kvar innan de kunde börja producera avkomma. I logikens namn borde man då förvänta sig att äldre kvinnor slogs ihjäl i massor när männen, som ju i vissa fall kan vara fertila längre upp i åren, vill ersätta sina ur genförmeringssynpunkt odugliga äldre fruar med yngre fertila kvinnor. Att de äldre kvinnorna är mindre värda av det skälet än de yngre är också vad evolutionspsykologen Robert Wright föreslår. Istället förhöll det sig alltså precis tvärtom enligt Daly och Wilson!

Resultaten av mordundersökningen borde ha fått de båda forskarna Wilson och Daly att fråga sig om det kanske kan vara något fel på de sociobiologiska utgångspunkterna, åtminstone vad gäller människor. Men det gjorde de inte utan eftersom sociobiologin kan användas lite hur som helst förklarade de istället att eftersom de yngre kvinnorna är mycket värdefullare än de äldre så vaktar män yngre kvinnor mycket mer svartsjukt och mycket hårdare än de vaktar äldre kvinnor. Då och då slår detta fullständigt naturliga, evolutionärt utvecklade och genetiskt betingade vaktande av fertila kvinnor över och resulterar i misshandel som ibland utmynnar i dråp eller mord.

De båda forskarna hävdade att de hade kontrollerat alla tänkbara sociala faktorer och att det inte fanns någon faktor som kunde förklara de här kvinnomorden, utom hypotesen om det svartsjuka vaktandet, som skulle grunda sig en önskan att förmera generna.

Misshandel och kvinnomord är således, enligt detta synsätt, inget annat än en slags överdrift av en naturlig vaktinstinkt. Alla män vaktar yngre kvinnor mer än de vaktar äldre därför att de yngre är värdefullare än de äldre, men bara några få män råkar ut för överslag i denna biologiskt naturliga drift att vakta sina genförmeringsinstrument.

Det är möjligt att kvinnomisshandel och kvinnomord i Detroit inte har något med social och ekonomisk utslagning, droger som narkotika och alkohol, mentala problem eller annan stress hos männen att göra men i Sverige anses det fortfarande att man har skäl att utgå ifrån att sådana samband existerar även om kvinnomisshandel förekommer i alla samhällsskikt.

Vidare kan vi nog ta för givet att om Wilson och Daly hade funnit att det var de äldre kvinnorna som dödades i större utsträckning än de yngre så hade de hävdat att detta var exakt vad man kunde förvänta sig utifrån det sociobiologiska/evolutionistiska perspektivet. Då hade de sagt att fler mord på äldre kvinnor förefaller helt logiskt med tanke på att dessa är värdelösa för att förmera gener tillsammans med och att männen förstås vill bli av med de äldre, ur genförmeringssynpunkt värdelösa kvinnorna för att kunna skaffa sig yngre fertila kvinnor istället.

Wilsons och Dalys resonemang när det gäller kvinnomisshandel och kvinnomord är ytterligare ett bra exempel på hur det alltid är möjligt att med hjälp av snitsiga sofismer få empiriska resultat att stämma med sociobiologins evolutionära perspektiv. Oavsett vad som händer kan man få resultaten att stämma med teorin.

 

Wilson och Daly, liksom de flesta beteendeevolutionister, utgår ifrån att alla beteenden som man överhuvudtaget noterar måste ha varit adaptiva en gång, det vill säga de måste ha utvecklats därför att det gett en evolutionär fördel, (fler avkommor) för dem som uppvisat beteendet ifråga. Eftersom livet är ett gigantiskt monopolspel om begränsade resurser intresserar man sig främst för konflikter, aggressioner och våld. Kvinnomisshandel är våld. Förekommer kvinnomisshandel och kvinnomord så måste kvinnomisshandel vara ett adaptivt beteende, eller ha sin grund i ett beteende som någon gång i vår evolutionshistoria har varit till fördel för förövarna, gett dem fler överlevande avkommor, antar man.

Det finns emellertid inga belägg för att de män i vår evolutionshistoria som svartsjukt vaktade sina kvinnor fick fler avkommor? Alltför svartsjukt vaktande kan lika gärna resultera i så hög stress bland kvinnor och barn att barnadödligheten ökar, statistiskt sett. Stress över en viss nivå brukar dessutom sänka nativiteten. Det borde alltså vara rimligare, utifrån ett evolutionistiskt synsätt, att anta att det naturliga urvalet gallrar bort vaktande män eller kvinnomördande män och det är skälet till att det idag är så relativt sällsynt med män som misshandlar eller dödar sina kvinnor, vilket det trots allt är. Hade det inte varit för ett kulturellt betingat behov att kunna legitimera aggressiviteten, och därmed hanarnas/männens överlägsenhet, hade man sett saken just på det viset.

Föreställningen att varje egenskap som är negativ för bäraren måste ha gallrats ut för länge sedan, och att man därför måste anta att alla existerande egenskaper och beteenden måste ha varit fördelaktiga någon gång under vår evolutionshistoria, är dessutom felaktig. Idag vet man att gener som i vissa kombinationer kan resultera i negativa egenskaper kan vara fördelaktiga i andra kombinationer, varför generna ifråga inte gallras bort utan lever vidare i genpoolen.[3] Misslyckade genkombinationer kan därför uppstå gång på gång för att slås ut gång på gång. Dåliga eller maladaptiva genetiskt betingade egenskaper försvinner alltså inte nödvändigtvis under evolutionens gång. Evolutionen lär nämligen inte av sina misstag. Om man tror att alla beteenden styrs av våra gener, då är det alltså förnuftigare att anta att somliga av de beteendemönster som förekommer relativt sällan är maladaptiva, som kvinnomisshandel rimligen borde vara även utifrån det sociobiologiska perspektivet, inte att de är adaptiva och fördelaktiga, eller har varit det en gång.

Dessutom är svartsjuka sannolikt en mer kulturellt än genetiskt/biologiskt betingad egenskap. Männen på Grönland exempelvis, verkade inte ha några anlag för allvarlig svartsjuka vad gällde sex, då de ansåg det naturligt att deras fruar hade samlag med andra män.  För dem var sex inte konstigare än att äta. Vi har därför anledning att utgå ifrån att det inte finnas några urgamla gener för vaktande av kvinnor, i synnerhet som det inte är oomtvistligt belagt att våra närmaste släktingar, schimpanser och dvärgschimpanser, skulle vara utrustade med sådana gener.

 

Men även evolutionspsykologen Robert Wright hävdar att svartsjuka är naturlig för männen och, menar han, den är inte lika utpräglad hos kvinnor.

Män, säger han, blir av naturen förfärligt svartsjuka om deras fruar har sexuella äventyr med andra män medan kvinnor visserligen inte uppskattar att deras män bedrar dem men inte anser det så förfärligt. Istället tycker kvinnor sämre om att männen bedrar dem känslomässigt, hävdar han.

Alltså: "Ligg med så många du vill, bara du älskar bara mig", är den biologiskt naturliga kvinnliga reaktionsnormen visavi mannen, enligt Wrights synsätt. Det låter märkligt bekant och som den gamla vanliga manliga önskedrömmen. Många västerländska män har genom tiderna tvingats konstatera att den inte stämmer.

Hur får nu Wright den här föreställningen att gå ihop med rekommendationen om manligt månggifte och påståendet att ett sådant system vore bättre för kvinnorna? Hur ska männen bete sig gentemot sina fruar för att göra dem alla glada och lyckliga? Inbilla var och en av dem att han visserligen tycker om att ha sex även med de andra fruarna, men att han älskar och är känslomässigt bunden vid bara just henne?!!

Vi får väl som vanligt anta att evolutionen bara rätt och slätt diskriminerar kvinnorna och månar om sin favoritskapelse, mannen, och att männen knappast kan göra något åt denna för kvinnorna så sorgliga naturlag.

Svartsjukan fungerar biologiskt så att den skyddar männen från onödig investering i fel gener, säger Wright vidare. Något sådant riskerar ingen kvinna att råka ut för. Hon vet ju alltid att hon är mor till sitt barn därför behöver hon inte vara lika svartsjuk. Detta, liksom det faktum att män av naturen uppfattar skillnaden mellan madonnan och horan, menar Wright, har man inte fått tala om tidigare, eller så har man inte förstått det. Men nu, sedan man börjat ta Darwin på allvar igen, kan man äntligen tala öppet om det här och se hur det verkligen förhåller sig!!!

I själva verket är det förstås mycket mer sannolikt att våra, och många andra kulturers begränsande normer kring sex och samlevnad, som nästan alltid säger att båda makarna, man som kvinna, (eller i samhällen med månggifte: man som fruar,) ska vara varandra trogna, har uppkommit ur insikter om könssjukdomarnas farlighet och spridning. Könssjukdomar fanns inte på Grönland, där både kvinnor och män hade sex med många partners och, som sagt, såg sex som något lika naturligt och okontroversiellt som att äta. Just på grund av deras fria syn på sex blev dessvärre smittspridningen av könssjukdomarna fruktansvärd och snabb då västerländska män invaderade Grönland.

En annan möjlighet är att trohetsnormer uppkommit bara som en följd av att man började få klart för sig att det förelåg ett samband mellan sex och avkomma, och att männen, då de insåg att de också hade en del i barnen, började bli intresserade av att veta exakt vilka barn som var just deras, en intellektuell/kulturell orsak i det fallet, inte en rent biologisk/genetisk sådan. Men de verkliga orsakerna känner vi inte. Dem spekulerar vi bara kring.

Frågan om vad som är kultur och var som är natur blir inte lättare att besvara bara för att man går tillbaka till Darwins böcker från slutet av 1800–talet och borstar av somliga av hans förslag på det här området. Darwin sade allt möjligt som vi idag vet var helt fel. Bland annat trodde han alltså mot slutet av sin levnad att förvärvade egenskaper kunde ärvas ner.[4]

Det handlar således inte om att äntligen få ta Darwin på allvar, utan om vår tids speciella tolkning och förståelse av Darwins teser och om vår tids urval av vad Darwin sade. Darwin ger därför inte, som Wright och andra biologister tycks tro, den slutgiltiga och eviga sanningen om allt levande.

 

Vad gäller frågan om varför yngre kvinnor mördas i högre utsträckning än äldre, finns också andra möjliga förklaringar. Här är några sådana:

När ett par, eller människor i allmänhet, nått en ålder av femtio år, då är de ganska stabila och har sina karaktärer fast utvecklade. Har männen i den åldern inte slagit ihjäl sin fru tidigare, då är de helt enkelt inte män med sådant temperament eller med sådana missbruksproblem att de hemfaller åt kvinnomisshandel. Män som har tendenser att utveckla den här typen av våldsamma beteenden utvecklar dem sannolikt mycket tidigt i livet därför slås många fler yngre kvinnor ihjäl än äldre sådana. Dessutom tenderar de flesta män att lugna ner sig med åren. Dessa konstateranden räcker för att förklara varför det är mest yngre kvinnor som misshandlas till döds av sina män.

Men, säger biologisten, med det här förslaget går man runt problemet. Det är klart att något framkallar aggressionerna och våldet, men frågan är inte vad som framkallar det idag, utan varför vi människor en gång i vår evolutionshistoria kom att svara med våld i sådana situationer. Det är den frågan evolutionspsykologer och andra evolutionister försöker besvara. Kan de besvara den så förstår vi bättre varför människor beter sig som de gör idag. Förstår vi det, så kan vi lättare åtgärda beteenden som vi betraktar som problematiska.

Svaret på denna eventuella invändning blir återigen att det är självklart att allt någon människa är kapabel att göra, tänka eller känna, måste denna människa vara kapabel till på grund av hennes, eller artens evolutionshistoria men generna utan en omgivning ger inga beteenden. Därmed måste vi fråga oss om det är fruktbart att försöka förklara varför Olle slog ihjäl sin fru genom att hänvisa till en tänkt urtid då mäns vaktande av kvinnor skulle ha gett en fördel i deras genförmerande? Är det inte mer intressant att fundera över varför Olle, men inte Ali, Kalle, Pablo, Mustapha, Petter, Aron, Zoltan, Jakob och alla de andra männen, ja majoriteten av alla män, inte slår ihjäl sina fruar? Vad gjorde deras anfäder i denna samma evolutionshistoria? Hur kunde de få överlevande avkommor, vilket de bevisligen fick och uppenbarligen i högre utsträckning än de kvinnomördande männen, eftersom kvinnomördarna trots allt är i minoritet, om vi ska tro att generna bestämmer det här?

Idag ska vi emellertid inte söka efter de miljöfaktorer som påverkar eller stressar människor utan efter de gener som bestämmer hur människor reagerar. Företag som tänker sig att göra stora vinster på genteknologin, har ett starkt ekonomiskt intresse av att vi alla föreställer oss att "genvägen" är den rätta eller den enda möjliga vägen om vi vill förhindra oönskade beteenden, sådana som kvinnomisshandel, våldtäkter och barnamord? Det  medicinindustriella komplexet har också alla skäl i världen att sprida föreställningar om att allting har biologiska orsaker. Dess företrädare hoppas naturligtvis på biokemiska lösningar på problemen, mer försålda serotoninhämmare eller andra biokemiska substanser som påstås påverka vår biokemi i fördelaktig riktning.

Steven Rose, neurofysiolog i London, berättade i radions program Vetandets värld,[5] hur det nu börjar bli befogat att fråga vilka ekonomiska intressen de forskare försvarar som påstår sig ha funnit vägar att med hjälp av genteknologi eller molekylärbiologi åstadkomma den ena eller den andra förbättringen för eller av människorna. Numer är det inte ovanligt att forskare har aktier i de bolag som patenterar deras upptäckter. Stephen Rose berättade bland annat om en forskare som kungjorde en ny upptäckt, rörande en speciell molekyl som framställdes av ett företag där samme forskare hade ett avsevärt antal aktier, och hur tillkännagivandet av denna upptäckt ledde till att aktierna i företaget ifråga steg direkt och rejält.

Det föreligger således ett klart och direkt ekonomiskt intresse av en tilltagande biologism, av att man förklarar alltmer av det som sker i samhället som resultat av våra gener, av vår biologi. Med en genteknologi som blir alltmer förfinad, tänker man sig, ska man kunna bygga om människan så att hon blir precis vad hon borde vara för att passa – men passa vem?

Det finns så stora pengar i genteknologin och i biomolekylär forskning att det vore konstigt om verksamheten inte avkastade en egen ideologi. Det vore lika konstigt om företrädarna för denna ideologi inte hade makten att föra ut den effektivt och därmed att få andra att omfatta den. Där pengarna finns, dit dras människorna och åsikter som betalar sig finner lätt bärare och agitatorer även inom vetenskapen ty även forskare dras dit där pengarna finns. De vill också äta och bo, och gärna gott.

 

Slutligen kan vi bara konstatera att i praktiken har män, men inte kvinnor, alltid ansetts ha rätt att vara promiskuösa, vara otrogna, begå våldtäkter, misshandla och till och med att döda sin kvinnliga partner. Man har bara inte gett denna rätt en så klar och tydlig biologisk legitimering tidigare. Istället har män alltid, så där litet vid sidan om de "vetenskapliga sanningarna" och den accepterade moralkoden, mumlat om män som offer för sin starka könsdrift, och anpassat lagstiftningen, eller tolkningen av lagarna därefter. Därmed har de som åkt dit för kvinnomisshandel eller våldtäkter inte råkat alltför illa ut och inte blivit alltför hårt dömda. Nu behöver man inte mumla längre. Nu kan män i glädjestrålande triumf ropa ut männens oskuld vad de än företar sig mot kvinnor. Den egna kolossala könsdriften, den som bjuder dem att förmera sina gener maximalt, de egna biologiskt bestämda beteendetendenserna, och allt vad dessa kan ställa till med, är ju bara en effekt av en evolution som männen inte kan rå för. Män är helt enkelt skapta att befrukta så många kvinnor som möjligt och tydligen också till att ta till vilka medel som helst, även våld, för att uppnå det syftet och om kvinnor klär sig utmanande så kan män knappast rå för vad de tar sig för, då får kvinnorna stå sitt kast! Vi känner igen argumenten från många äldre, liksom från några nyligen utfärdade våldtäktsdomar i vårt land?

 

–  Slut på kapitel 15 –