Kvinnan - Djur eller människa?"
en nätbok från nättidningenalba
av Kerstin Berminge
(FD/vetenskapsteori)

Denna sida i helt/nytt fönster

 
Kapitel 16
 
EVOLUTIONSPSYKOLOGIN OCH GUBBSJUKAN

 

Eftersom varje biologisk varelse vill förmera sina gener så mycket som möjligt är det biologiskt naturligt för män i alla åldrar att föredra yngre kvinnor, säger sociobiologer och evolutionspsykologer. Det gör de därför att yngre kvinnor är mer fertila än äldre och därför att de har en längre fertil tid framför sig. Kvinnor å andra sidan, föredrar av samma biologisk/evolutionshistoriska skäl äldre män eftersom dessa har bättre ekonomi och kan bidra med mer resurser till kvinnorna och de genkopior dessa vill producera, alltså deras barn.

Evolutionspsykologen Robert Wright, skriver sålunda om saken:

 

Är frun verkligen tråkigare och tjatigare än hon var för 20 år sedan? Kanske, men det är kanske mannens tålamod med hennes tjat som minskat nu när hon är över 45 och inte längre har någon reproduktiv framtid. (Min översättning. Wright Robert Time Int. 15 aug. 94, nr 22.)

 

Jag återkommer nedan till kvinnan i sammanhanget, bara en kort kommentar om henne här och i direkt anslutning till citatet ovan: Tänk om den 45-åriga frun verkligen är tjatigare nu därför att hon har ledsnat på sin gamla och alltmer osexige make och skulle vilja byta ut honom mot en yngre, mer attraktiv, sexuellt mer aktiv och framför allt högfertil man? Hon har ju fortfarande en chans att genförmera sig, trots sin sannolikt ,mer eller mindre, nedsatta fertilitet, men tillsammans med den jämngamle maken, med hans likaledes nedsatta fertilitet, minskar chanserna högst avsevärt.

I boken The Moral Animal, Why we are the way we are. The New Science of Evolutionary Psychology, upprepar Wright samma sak och är ännu mer rakt på sak:

 

Precis som en kvinna har skäl att intressera sig för mannens förmåga att bidra med resurser, har män speciella skäl att fokusera på kvinnans förmåga att producera babies. Det innebär, bland annat, att bry sig en hel del om åldern på en eventuell partner eftersom fertiliteten minskar successivt fram till klimakteriet, då den upphör helt. Det sista en evolutionspsykolog förväntar sig att finna är att genomsnittsmannen attraheras av kvinnor som passerat övergångsåldern. Det finner de inte heller. (Enligt Bronislaw Malinowski,[1] ansåg trobrianderna att sex med en gammal kvinna var opassande och oestetiskt.) Även före klimakteriet spelar åldern en viktig roll, speciellt när det gäller en långtidspartner; Ju yngre kvinnan är, ju fler barn kan hon föda fram.(Min översättning. Wright 1996, sid 65)

 

Det här är en idé som tycks attrahera många män. I Aftonbladets söndagsbilaga fick vi exempelvis veta att skådespelaren Jack Nicholson anser att den här tesen förklarar varför hans aptit på unga kvinnor är så stor![2] I spelfilmer förefaller det numer vara regel att medelålders och äldre män har historier med, eller är gifta med mycket unga kvinnor medan äldre kvinnor är mer eller mindre patetiska. I våra svenska TV-program är det regel att i de fall ett program har två programledare, där en är man och en är kvinna, så är kvinnan tjugo till trettio år yngre än mannen.

Sexologen Malena Ivarsson drog sitt strå till den här stacken i sin frågespalt i Aftonbladets söndagsbilaga för några år sedan.[3] En frågande undrade om det är sant att män föredrar mycket unga kvinnor, även sådana som ännu inte är fullt utvuxna. Malena svarade då att eftersom mycket unga kvinnor har en längre fertil period framför sig så är det helt naturligt för män att föredra mycket unga kvinnor. Därmed förstod man att det är naturligt för män att intressera sig även för flickor som ännu inte blivit könsmogna, eftersom det var detta frågaren ville veta.

Malenas svar är inte bara tveksamt och innebär en nedvärdering av alla kvinnor över fyrtio, det är dessvärre en utmärkt vetenskaplig/biologisk legitimering av pedofili. Varje vuxen man med pedofila böjelser kan känna sig stärkt i sin övertygelse att han är helt naturlig och inbilla sig att varje annan man egentligen hyser samma intresse som han för småflickor, även om de flesta inte vågar erkänna det. Här säger ju forskare att det är biologiskt naturligt för män att föredra mycket unga kvinnor, och vad är nio - tolvåriga flickor om inte mycket unga kvinnor, så vad är det för fel på honom? Inget! Han är ju bara biologiskt normal.

Är han det?

 

Om vi går tillbaka till den period då apan just hade blivit människa, då vi just hade fått våra nuvarande gener, finner vi sannolikt människor som ytterst sällan blev mer än femtio år gamla. Våra närmaste släktingar schimpanserna blir sannolikt trettiofem till fyrtiofem år i vilt tillstånd, även om de påstås kunna bli 60 år. När de är trettiofem har de för länge sedan sina glansdagar bakom sig. Vilda schimpanshonor är fertila livet ut, liksom de flesta andra däggdjurshonor.[4] Detta gällde troligen också för våra mänskliga anmödrar som sannolikt inte heller blev så mycket äldre än 45 år. Det är alltså inte troligt att våra tidigaste förfäder någonsin mötte kvinnor som hade kommit över klimakteriet. Alla könsmogna kvinnor de mötte under sina liv var istället lika fertila, eller hade en av ålder lika avtagande fertilitet som de äldre männen hade.

Nu vet vi inte hur våra tidigaste förfäder levde, men om de levde ungefär som schimpanser vid den här tiden, alltså nomadiserade och åt vad naturen erbjöd, skulle kvinnorna ha haft sex med många män, det har nämligen schimpanshonorna, (men bara var gång de är brunstiga och även med hanar från andra flockar,) och hanarna parade glatt varje hona som ställde upp oavsett hennes ålder.

Jane Goodall berättar hur den gamla, av livet märkta och ganska skamfilade schimpanshonan Flo, som så småningom dog av ålderdomssvaghet, var den mest attraktiva av schimpanshonorna i den flock hon började studera, och hur hanarna flockades kring Flo när hon brunstade. De tycktes inte ha det minsta emot hennes ålder eller det faktum att hon, i Goodalls ögon, såg luggsliten ut i jämförelse med de yngre honorna och att hon bevisligen inte hade lång tid kvar av sin fertila period, alltså av sitt liv.

Detsamma tycks gälla för schimpanser i fångenskap. För några år sedan nedkom den 37-åriga schimpanshonan Marina på Kolmårdens djurpark med en baby – till allas förvåning. Hon hade visat diverse ålderdomssymtom, som tandlossning och ledgångsbesvär, och man hade betraktat henne som infertil. Men när man släppte in en ny hane till henne – en 13-åring (!), alltså en hane som inte var mycket mer än könsmogen, fattade de båda tycke för varandra med den lyckliga nedkomsten som resultat. Den unge schimpanshanen avskräcktes alltså inte av Marinas höga ålder och hon tycks inte heller haft något emot honom trots att han inte hade några resurser – utöver livskraftiga spermier. Mamma Marina tog, enligt tidningarna, väl hand om sin baby.

Om de tidigaste männen hade den drift att förmera sina gener maximalt som alla djur påstås ha, borde de, liksom schimpanshanarna, ha gener som bjöd dem att försöka förföra varje kvinna som ställde upp eftersom varje kvinna de mötte, på den tiden då vi fick våra mänskliga gener, sannolikt var fertil. De kan knappast redan då ha fått gener för en preferens som blivit aktuell först sådär en 100 000 år senare eller mer, alltså först i våra dagar då människor blir avsevärt mycket äldre än femtio år.

Men, invänder sociobiologen och evolutionspsykologen, Marina var uppenbarligen fertil, vilket kvinnor inte är från 45-55 årsåldern (variationerna mellan olika kvinnor är stor). Därför kan man inte jämföra människor med fallet Marina och hävda att åldern inte spelar någon roll. Vad Wright säger är att ingen man faller för en kvinna som är över sin fertila period, det var inte Marina, och detta påstående kan ju gälla oss idag även om männens förfader aldrig träffade någon infertil kvinna. Har de gener som säger till dem att förföra kvinnor för att förmera sina gener så reagerar de förstås bara inte på kvinnor som inte uppfyller de kriterier som alla kvinnor uppfyllde en gång i vår evolutionshistoria, tecken på att vara fertila.

Invändningen här är att män sällan har något emot att förföra och ha sex även med kvinnor som inte har ägglossning och som alltså inte är fertila just för tillfället. Inte ens yngre kvinnor är fertila mellan sina ägglossningar. Det är alltså inte fertiliteten i sig som avgör mäns sexuella intresse. Därmed är det inte troligt att män en gång fick gener som uppmanar dem att endast bry sig om kvinnor med en lång fertil period framför sig. Schimpanshanar, och alla andra icke-monogama apor slösar inte tid eller energi på att tänka på honornas ålder och de säger inte nej till en hona därför att hon inte har någon längre fertil period framför sig. Detta gäller även hanar av de aparter där honorna inte har klart avgränsade brunstperioder och där honor parar sig även om de inte har ägglossning, vilket honor inom somliga arter alltså gör.

Om nu män verkligen säger nej till kvinnor som är någonstans mellan 45 och 55 år och som fortfarande kan tänkas få barn trots att de inte längre är purunga, kan männen inte vara genetiskt programmerade att förmera sina gener maximalt, som sociobiologer hävdar att de är. Agerar män för att maximera sin genreproduktion skulle de definitivt inte ha något emot en kvinna bara för att hon kanske endast kan tänkas föda fram en enda avkomma till i sitt liv. Så fort de avstår från sex med en kvinna som ställer upp, och i synnerhet om hon fortfarande menstruerar, saknar de den föreslagna genetiska programmeringen.[5]

Tänk efter nu, protesterar sociobiologen, det må vara att män inte har något emot sex med unga kvinnor som befinner sig mellan sina ägglossningar och som därför råkar vara infertila just för tillfället, men det måste i alla fall föreligga en viss chans att insatsen ger utdelning. Det gör det inte om kvinnan har kommit igenom klimakteriet, som inträffar någonstans i åldern 45 till 55 år. De män som ägnar en massa energi åt kvinnor som kommit över sin fertila ålder, eller ligger nära densamma kommer inte att fortplanta sig lika effektivt som de som koncentrerar sig på unga högfertila kvinnor, därför har naturen selekterat fram män som föredrar att ha sex med yngre kvinnor.

Nu tycks inte män vara så noga med att ekonomisera med sina insatser på det här området att de inte kan tänka sig att slösa en enda spermasats om chansen att det blir barn är liten eller ingen alls. Väldigt många män, ja majoriteten av dem vågar jag påstå, tycks återkommande och gärna applicera sin sperma på alla möjliga ställen där chansen att den resulterar i avkomma är lika med noll, (även om det kan variera från man till man var de placerar den). Tanken att det i alla fall måste föreligga en viss chans att det blir barn för att männen ska iddas slösa med energi och med sin sperma håller således inte.

Somliga sociobiologer och evolutionspsykologer invänder troligen att vi inte levde som schimpanserna vid den tiden vi blev människor eller just hade blivit det, utan i polyandriska system, alltså som langurerna. Det faktum att män är polygama och att kvinnor, precis som langurhonor, har hemliga ägglossningar, till skillnad från schimpanshonor, antyder att så var fallet, kanske de kan säga. Det gör emellertid inte favorittesen om mäns naturliga evolutionshistoriskt utvecklade lust endast för mycket unga kvinnor mer trolig.

I det fallet skulle en man nämligen ha dominerat många kvinnor bara under några få år av sitt liv, sedan slogs han, i likhet med langurhanen, ut av någon yngre och fysiskt starkare konkurrent och när den yngre mannen "övertog" kvinnorna parade han sig högst sannolikt med alla kvinnorna i gruppen, oavsett deras ålder. Han ratade nog inte de äldre kvinnorna i gruppen för att de hade en kortare fertil tid framför sig, exempelvis därför att de bara kunde tänkas föda ett barn till i livet. I det fallet gällde det istället för honom att ta alla chanser, små som större, så länge han hade dem, eftersom han inte hade många år på sig att förmera sina gener, precis som fallet är med langurhanen. Inte heller i det här fallet torde männen ha träffat på några icke-fertila kvinnor dessutom.

Det är förstås möjligt att det finns apor med system där hanarna systematiskt gallrar bort äldre honor, de med kortare fertilitetsperioder framför sig, när de tar över en grupp honor, och vägrar att para sig med dessa, men jag har inte kunnat finna några forskningsrapporter om den typen av parningssystem i någon apart. Föreligger denna preferens bland män av evolutionshistoriska skäl så utgör vi troligen en unik art även i det här hänseendet och har en helt unik evolutionshistoria härvidlag och unika ska vi ju inte vara enligt sociobiologin. Dessutom torde en sådan unik evolutionshistoria vara svår att belägga genom hänvisning till apornas leverne och då blir det svårt att dra slutsatser om oss människor utifrån de andra aporna i det här avseendet.

Men, kan biologisten, sociobiologen eller evolutionspsykologen säga, kvinnan är mer fertil när hon är yngre och dessutom är hennes ägg av bättre kvalitet då, därför föredrar männen i alla fall yngre kvinnor och den preferensen kan ju vara något som har utvecklats först under de senaste 150 000 åren.

Visst, så skulle det kunna vara, men alla ägg är inte dåliga när kvinnan blir lite äldre och hur var det nu? Jo män är polygama och de är intresserade av maximalt antal avkommor, maximal genförmering, medan kvinnorna är ute efter så goda gener som möjligt. Alltså ska män, enligt denna tes, inte vara speciellt kräsna och de borde ta alla chanser de får, man vet ju inte, det kan ju bli en bra avkomma även om kvinnan inte är purung.

Ännu ett men, säger biologisten, det har med lukten att göra. En kvinna som är över klimakteriet producerar mindre östrogen, och det känner män på lukten. Därmed blir hon mindre attraktiv eftersom män är programmerade att reagera på östrogenlukten, som signalerar fertilitet.

Det kan så vara, men å ena sidan slutar kvinnor inte totalt att producera östrogen i övergångsåldern, produktionen avtar successivt och långsammare för somliga än för andra. För det andra tar många kvinnor östrogen i form av piller eller salvor idag, så bristen på östrogen borde inte hindra män från att vilja ha sex med äldre kvinnor av det skälet.

Vänta, vänta, protesterar biologisten ännu en gång, män vet ju att utseendet avslöjar åldern och det spelar också in här. Vi har aldrig sagt att det bara handlar om biologi! Männens förnuft säger helt enkelt till dem att det är de unga kvinnorna, alltså det som utseendet avslöjar, som är mest fertila, alltså föredrar de unga kvinnor.

På detta svarar man med motfrågan: Vilka män vill att varje samlag ska resultera i ett barn och vilka beter sig alltid så att chansen för det ska vara så stor som möjligt??? Därefter påminner man om 37–åriga schimpansen Marina och hennes 14–åriga älskare, eller om gamla luggslitna Flo och alla de hanar som flockades kring henne. Alla dessa exempel tyder snarare på att inte heller män har någon biologiskt betingad tendens att bedöma fertilitet eller föredra honor med en lång fertil period framför sig, utan att de bara vill ha sex och att när de föredrar unga eller mycket unga kvinnor så har de andra skäl till det, rent kulturella sådana.

I slutänden är det inte genförmering vi är programmerade för utan att vilja ha sex!

För att gå vidare: Tesen att kvinnor av evolutionsbiologiska skäl föredrar äldre män, för att dessa har mer resurser förutsätter att männen försörjde kvinnorna redan i vår urtid. Alltså föreställer sig biologisterna tydligen ändå att det är naturligt för män att försörja kvinnor och barn, (trots E O Wilsons påstående om att de helst vill slippa ta ansvar för avkomman).

När försörjningstesen presenterades, för mer än hundra år sedan, var tesen kopplad till den då självklara föreställningen att människan var monogam av naturen, alltså båda könen. Nu hävdar emellertid de flesta sociobiologer att män inte är monogama av naturen utan att de är polygama och att ett system med en man och flera kvinnor var det naturliga i vår evolutionshistoria! Tesen om manligt försörjningsansvar blir därmed allvarligt problematisk. Det finns, mig veterligt, ingen däggdjursart där polygama hanar försörjer en hel grupp honor och deras ungar. I de fall där en hane "håller sig" med ett harem försörjer honorna alltid både sig själva och sina ungar. I de fall bland däggdjuren där hanen bidrar till försörjningen av hona och ungar handlar det om hanar som "håller sig" med en enda hona, som alltså är i princip monogama, som fallet är bland vargar exempelvis.

Vi människor kan ju vara en helt unik art även i det här avseendet förstås, men det torde inte ha varit lätt för de första männen i evolutionshistorien att försörja en hel hop av kvinnor och barn. Därför måste man nog välja här, endera blev männen försörjare när de började jaga, och då är de monogama av naturen, eller så var männen polygama och då försörjde kvinnorna både sig själva och sina barn och i så fall har kvinnor ingen biologisk evolutionshistorisk/genetisk preferens för äldre män på grund av att dessa har mer resurser.

För övrigt: Varför skulle männen vara intresserade av kvinnornas framtida fertilitetsperiod om de inte är monogama?

Ännu en tänkbar invändning från biologisten: Wright säger ju inte att det inte finns en enda man som intresserar sig för kvinnor över klimakteriet, han säger bara att man inte förväntar sig att genomsnittsmannen gör det och det torde han ha rätt i. Svaret är att det förstås inte finns någon anledning att betvivla att de flesta män hellre betittar och förför unga kvinnor än äldre sådana men det är långt ifrån säkert att detta har sin grund i vår evolutionshistoria som Wright och andra menar att det har.

Slutsatserna så här långt är alltså, att det faktum att många män föredrar unga kvinnor sannolikt har mer med kultur att göra än med natur och att mycket tyder på att det inte har någonting med vår evolutionshistoria att göra.

Därmed över till faktorer som sociobiologer inte diskuterar men som också är av intresse i det här sammanhanget.

 

De sociobiologiska teser vi diskuterar här ger intrycket att män är fertila hela livet. Man underförstår att män är högpotenta och högfertila och har prima kvalitet på sina spermier tills de är över hundra. Potensmedlet Viagra avslöjade att denna föreställning inte har så mycket fog för sig som man tidigare försökte få oss kvinnor att tro. Det skulle till ett starkt kommersiellt intresse, förhoppningen om hög profit på försäljning av Viagra, för att mäns potensproblem skulle vädras offentligt. När nu diskussionen kom igång nyanseras bilden avsevärt.

Det är visserligen sant att somliga män är fertila långt upp i åren men det är också så, får vi veta på grund av rusningen efter Viagra, att en hel del män börjar få potensproblem redan i 45-årsåldern, eller ännu tidigare, och därmed problem med genförmeringen. Dessutom vet vi att män inte sällan drabbas av prostataproblem redan från femtioårsåldern, och många män något, men inte mycket senare i livet, vilket ställer till problem med sexlivet. En behandling mot cancer i prostata, som inte så få män drabbas av så småningom, innebär en regelrätt kastration och ljumskbråck, som inte är ovanligt att män drabbas av, kan också ställa till problem med sexlivet.

Det här har det dock inte talats så mycket om. Varför kan vi bara gissa oss till men vi kan konstatera att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att åstadkomma genförmering på naturlig väg om förmeringsapparaten inte fungerar och att långtifrån alla män är de sexatleter långt upp i åren som de sociobiologiska teserna antyder eller underförstår.

Förmågan att genomföra ett samlag har dessutom ingenting med fertilitet att göra, varken hos män eller hos kvinnor.

Enligt Aftonbladet säger Lars Hamberger, professor vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, att det inte finns så många högfertila män över 55 års ålder och att högst 5 % av männen är fertila vid 84 år ålder. Han påpekar vidare att männens spermier får sämre kvalitet när de blir äldre och att deras spermakvalitet är som högst i tjugoårsåldern.[6]

Jag föreslår alltså att i den mån äldre män föredrar unga kvinnor, och vill byta ut sin gamla fru mot en yngre sådan, så beror det snarare på att potensen börjar svikta eller avta hos många män när de börjar närma sig femtioårsåldern. Somliga män hoppas då att en yngre kvinna ska ge dem tillbaka deras flyende ungdom, den tid då orken och potensen var som bäst. Det troliga är att de här männen lider av ångest inför det åldrande som inget djur förstår innebörden av och därför troligen inte sörjer. Möjligen är de medelålders och äldre männen också skräckslaget rädda för de jämnåriga kvinnorna, de som är lika kompetenta som de själva och som dessutom är sexuellt kapabla högt upp i åldrarna även om de inte längre förmår föda barn, och vars åldersrelaterade problem på det här området är löjligt lättavhjälpta, även utan östrogenpreparat, i förhållande till männens.

Visst är det sant att alla kvinnor som får leva tillräckligt länge får uppleva den tid då inga män vänder sig om eller visslar efter dem längre och visst kan det kännas trist när man vet att det betyder att man börjar bli gammal. Detta gäller dock även männen, fast de tycks vara alltför för inbilska för att vilja inse det. Jag kan inte erinra mig att jag någonsin i mitt liv vänt mig om, eller tittat extra på en lönnfet, spolformad, gråhårig eller flintskallig man i medelåldern och däröver för att han varit så sexuellt attraktiv och lockande och det torde gälla för de flesta kvinnor. Istället för att erkänna detta sorgliga faktum uppfinner män biologistiska förklaringar som säger att det motsatta gäller, att de blir attraktivare för kvinnor, även för mycket unga sådana, när de närmar sig femtioårsåldern, för att kvinnor har en evolutionshistorisk tendens att vilja ha materiella resurser.

Därmed är vi framme vid kvinnorna och deras preferenser.

 

Kvinnor till skillnad från män, påstår man alltså, vill av naturen ha äldre eller medelålders män för att de i första hand vill få sin avkomma försörjd. Men vilka slutsatser kommer vi till om vi tillämpar samma evolutionshistoriska förutsättningar på kvinnorna som manliga evolutionspsykologer och sociobiologer tillämpar när det gäller männen? Jag har antytt svaret på frågan ovan, bland annat i kommentaren till det första citatet av Wright.

Jo kvinnor vill då förstås, precis som männen, förmera sina gener maximalt. Eftersom kvinnor endast förmår föda fram ett begränsat antal avkommor vill de ha så goda gener som möjligt till sin avkomma, allt enligt sociobiologin. Eftersom nu äldre mäns spermier har sämre kvalitet än yngre mäns föredrar kvinnor av evolutionshistoriska skäl naturligtvis unga män. Dels ökar sannolikheten för att de ska bli gravida om parningspartnern är ung och således har högkvalitativ sperma, dels ökar sannolikheten för att de ska få friska och sunda barn.

Kvinnor borde alltså av naturen vara intresserade av att ha sex med unga män, och det åtminstone under hela den fertila perioden, och de borde vara avsevärt mycket mer måna om unga sexpartners än män, om sociobiologins tes om att kvinnor är ute efter kvalitet, (medan män är ute efter kvantitet,) gäller. Professor Lars Hambergers förslag att män borde frysa sperma när de är i tjugoårsåldern, för framtida bruk, just för att deras spermier har högsta kvaliteten i den åldern,[7] utgör ett gott stöd för det här resonemanget.

Eftersom kvinnor vill ha bästa möjliga gener till sin avkomma försöker de förstås också utsätta männen för den spermakonkurrens som diskuterats tidigare och som manliga etologer och evolutionister helst glider förbi konsekvenserna av vad gäller kvinnors sexualitet.

Kort sagt: Kvinnor, oavsett ålder, föredrar av evolutionsbiologiska skäl att ha sex med många män i åldrarna 19-25 år.

Den här slutsatsen är förstås inte trevlig för medelålders manliga forskare eller för åldrande filmhjältar. Istället för att använda samma evolutionsteoretiska och sociobiologiska resonemang när det gäller kvinnor som man använder när det gäller män, hävdar sociobiologer och evolutionspsykologer att unga kvinnor föredrar äldre män, sådana i fyrtiofem till femtioårsåldern och däröver får vi anta, för att de vill bli försörjda.[8] Därmed lämnar de biologin och övergår till att diskutera kulturella faktorer som påverkar människors beteenden.

Eftersom varken schimpanser, langurer eller andra primater, samlar rikedomar på hög för att förföra unga honor, eller för att ha något att locka unga honor med när de blir äldre, kan vi knappast anta att våra tidigaste förfäder gjorde så heller. Därmed är tesen att kvinnor av evolutionshistoriska skäl föredrar äldre män för att bli försörjda högst osannolik.

Stopp, säger biologisten kanske, männen försörjde kvinnor och barn genom sitt jagande, matsamlande eller genom sitt kadaversamlande redan för någon miljon år sedan, för att de långsamväxande och storhjärnade barnen blev så vårdkrävande, alltså har kvinnor, till skillnad från schimpanshonor och andra primater, urgamla gener för att vilja bli försörjda, i det avseendet må vi vara unika.

Dessbättre talar även detta argument för att kvinnor i alla åldrar, men i synnerhet fertila kvinnor, av evolutionshistoriska skäl bör välja män mellan 19 och 25 år. I den åldern har män inte bara bästa spermakvaliteten, det är också då de är fysiskt starkast. Därför borde män i den åldern ha varit bättre jägare än äldre och fysiskt svagare män och/eller orkat med att bära hem mycket mer mat, och bära den betydligt längre sträckor än äldre män klarar av att göra. Framför allt borde de unga männen ha varit överlägsna gubbar från 35-årsåldern och uppåt. Alltså borde kvinnor även i det fallet de vill bli försörjda föredra yngre män, av evolutionshistoriska skäl.

Oh nej då, säger troligen biologisten, de äldre männen kunde kompensera för sin av ålder något försvagade fysik med sin erfarenhet, planera jakten bättre, bygga effektivare fällor och så.

Så komplicerade, svarar man då, var nog inte fällorna för 100 000 till någon miljon år sedan att det tog trettio till fyrtio år för de storhjärnade pojkarna att lära sig tillverka dem. De fällor man då kunde tillverka lärde sig en ung pojke tillverka på något eller några år och han var säkert fullfjädrad i det avseendet senast i femtonårsåldern, troligen tidigare.

Jane Goodalls studier av schimpanser tyder på att schimpanspojkar lyckas kämpa sig fram till "ledarpositionen" i flocken i åldern 16–18 år, ibland upp till 20 år, och att de genomsnittligt behåller sin topposition två till tre år, några få under fem till sex år. De är alltså ofta slut som "rangettor" redan i eller strax över tjugoårsåldern därför att de redan då börjar försvagas fysiskt. Det innebär att om teorin att alfahanen får flest avkommor stämmer, så skulle schimpanshanar vara slut som förstebefruktare redan i tjugoårsåldern. Då har de 15, kanske 20 år kvar att leva i bästa fall, det vill säga nästan halva livet. Detta stämmer ganska väl med förslaget att män i åldrarna mellan 19 och 25[9] vore de bästa valen för kvinnor som vill försäkra sig om så goda gener som möjligt för sin avkomma eftersom människan har några år längre tillväxt– och mognadsperiod än schimpanser. Att både män och kvinnor sedan lever avsevärt mycket längre idag tycks inte ha förändrat detta sakernas tillstånd. Vi får bara en mycket längre utförsbacke i livet, och en som, om vi får leva tillräckligt länge, ofta resulterar i ren hjälplöshet till slut, något inget djur råkar ut för eftersom djur dör långt innan de blir så gamla.

Återigen alltså: Kvinnor borde av evolutionshistoriska skäl föredra män mellan 19-25 år, för att inte tala om att de definitivt borde rata de verkligt åldriga och i sammanhanget fullständigt hopplösa gubbarna över 40!

Jamen", säger medelålders manliga biologister som inte vill ge sig, försörjningen, resurserna som ska möjliggöra för kvinnornas ungar att växa upp, dem har ju ändå vi, det är ett faktum. Därför måste kvinnorna föredra oss. Kvinnorna måste ju också se till att deras gener får en chans att överleva!"

Visst, men nu talar vi om biologi och om vår evolutionshistoria och inte om kulturen.

Om vi började med att leva som andra primater så försörjde honor sig själva och sina barn, eller, om vi var monogama, vilket sociobiologer inte vill tro men som somliga apor faktiskt är, så hjälpte hanarna till med försörjningen, men ombesörjde den inte ensamma. Som det nu är, är emellertid de flesta kvinnor beroende av män för försörjningen, direkt eller indirekt, därför att det är männen som har makten i samhället. Endera är de beroende av äkta män som försörjer dem, eller av arbetsgivare eller politiker som behagar ge dem arbete med lön som de och deras barn kan leva på. Men detta är resultat av kvinnoförtryck, alltså av kultur och samhällssystem, inte av vår evolutionshistoria.

Ingen schimpanshane förbjuder en hona att ta för sig av det som växer runtomkring henne. Han kan möjligen köra bort henne från någon godbit, eller från en gren med många fina frukter som han själv vill ha, till och med från ett träd som han vill vara ensam om, men han kan inte hävda att han äger hela skogen och att hon inte får äta något av det som växer där med mindre än hon betalar för det – på något sätt, vilket det nu skulle vara!!!

Följde vi kvinnor vår påstådda evolutionärt utvecklade känsla för sunda gener och därmed för unga män, samtidigt som vi anpassade oss till det kulturellt bestämda och fullkomligt oevolutionära system som styrande män har skapat åt oss, där några få män kan hindra andra från att försörja sig på vad jorden ger, skulle vi låta män mellan 40 och 70 försörja oss men föredra att ha sex med, och se till att skaffa oss barn med män mellan 19 och 25. Är det inte till och med så det är i många fall där unga kvinnor gifter sig med män som är avsevärt mycket äldre än de själva?

Robert Wright föreslår faktiskt att det kan förhålla sig så, uppenbarligen utan att inse hur inkonsekvent hans resonemang därmed blir. Kvinnor, säger han nämligen, vill ha bra gener men också god försörjning och därför kan det vara bra för dem att de kan dölja sin ägglossning så att det inte går att avgöra vem som är far till deras barn. Då kan de skaffa goda gener på ett håll och försörjningen på ett annat. Belägg för denna teori finns, säger han. Två forskare har nämligen upptäckt att sannolikheten att kvinnor bedrar sina män är större kring ägglossningen.[10] (Det låter bestickande ända tills man får klart för sig att andra undersökningar säger att sannolikheten för att kvinnor ska ha sex överhuvudtaget är större just kring denna period.)

Här blandar emellertid Wright samman biologiska och kulturella förklaringar: Vi kan knappast ha fått dessa s.k. "hemliga ägglossningar" för just det syfte han föreslår. Eller menar Wright på allvar att evolutionen producerat polygama hanar/män (han påstår ju att männen av naturen är polygama) som en gång i tiden, och på sin ålders höst, rusade som skottspolar med maten mellan jaktmarkerna och grottorna, där gruppen av haremskvinnor satt och väntade på maten till sig och till de barn de avlat med andra och yngre män? Jag betvivlar att någon i evolutionsbiologi mer bevandrad person skulle föreslå något sådant. Det kan knappast gynna åldringens egna gener att han sliter sig fördärvad för andra hanars gener. Därmed borde ett sådant beteende aldrig selekteras fram. Även sociobiologer brukar betona att det bara är sådant som gynnar de egna genernas fortlevnad som kan selekteras fram av evolutionen.

Men eftersom sociobiologin tillåter hur våldsamma spekulationer som helst när det gäller att få teori och önskedröm att passa empirin finns förstås andra möjliga förklaringar: De här äldre männen försörjde kanske sönernas barn, sig själv ovetande, och då arbetade de i alla fall för sina egna gener!

Man kan också börja hänvisa till fåglarna, där det inte lär vara ovanligt att honor vänstrar med andra hanar, varför många fågelhanar sliter för uppfödningen av andra hanars ungar, och att detta inte spelar någon roll eftersom dessa hanar i sin tur få hjälp av främmande hanar att föda upp de genkopior de själva producerat genom att vänsterprassla sig med andra hanars honor.

Detta faktum gör det emellertid svårt att påstå att ingen gör något som inte direkt gynnar de egna generna, vilket alltså ytterligare försvagar det sociobiologiska perspektivet.

I fallet med fågelhonorna har vi dessutom att göra med monogama arter, eller sådana som är monogama genom parnings-och uppfödningssäsongen, inte med hanar som försörjer många honor på en gång, varför hanar i dessa arter inte kan jämföras med de polygama männen som skulle ha slitit för att försörja andra mäns avkommor. Dessutom påstår ju sociobiologins grand old man E. O. Wilson att de flesta män egentligen vill slippa ansvaret för avkomman!

 

Tittar vi på empirin, den verklighet som omger oss, vilket inte är så dumt när det gäller vetenskap och kunskapsproduktion, så är det trots allt så att de flesta unga kvinnor, i kulturer där kvinnorna får göra sina egna val av sexpartners eller av äkta män, inte väljer äldre män utan jämnåriga sådana. De flesta av dessa kvinnor väljer alltså att slå sig samman med och gifta sig med män i deras egen ålder, eller med män som bara är några få år äldre än de själva. Sedan finns det naturligtvis också unga kvinnor som faktiskt förälskar sig i äldre män eller som gifter sig med äldre rika sådana även utan att de är förälskade.

Pengar kan köpa ganska mycket. Men även om rikedom kan köpa en äldre man en ung och vacker fru så kan han inte få vilken ung kvinna som helst. Letar han så finner han alltid någon eller några kvinnor som är beredda att gifta sig med honom för hans pengar. Har han tur kanske han till och med hittar någon ung kvinna som förälskar sig i honom. Om han tror att han bara kan gå ut och skaffa sig vilken ung kvinna som helst, för att alla kvinnor står på kö för att få en äldre man av evolutionshistoriska skäl, så bedrar han sig emellertid.

Också rika äldre kvinnor kan köpa sig unga och vackra älskare, eller unga äkta män, även om de flesta unga män, i likhet med flesta unga kvinnor, inte är beredda att låta sig köpas för pengar så är alltid några det. Det finns likaså unga män som faktiskt föredrar och förälskar sig i äldre kvinnor.

Idag anses det inte passande för kvinnor att ha yngre män men vi behöver inte gå så många hundra år tillbaka i historien för att finna äktenskap mellan äldre eller gamla kvinnor och unga män. Yngre präster, "konserverade änkan", som man sade på den tiden, gifte sig med änkan till den prästman vars ämbete de därmed fick överta. Unga hantverkare gifte med änkan till mästaren, som inte alltid var helt ung, för att få tillgång till den döde mästarens utkomstmöjligheter. Winston Churchills mamma, som inte levde för så länge sedan, gifte om sig två gånger efter att hon blivit änka efter Winstons far, och båda gångerna med män som var 20 år yngre än hon själv!

Om förhållanden där kvinnan är avsevärt äldre än mannen ansågs socialt acceptabla skulle vi se många fler sådana förhållanden. Som det nu är föredrar kvinnor som tar sig yngre älskare oftast att hålla sina förhållanden hemliga därför att omgivningen inte skulle acceptera dem. Under de senaste åren har dock den ena kända kvinnan efter den andra trätt fram och berättat att hon föredrar att ha, har eller någon gång har haft förhållanden med yngre män.

Schimpanserna och andra apor har ingen kultur som förestavar dem vilka sexuella relationer som är acceptabla och vilka som inte är det. Herr och fru Schimpans har därför inga som helst hämningar mot åldersmässigt omaka allianser i någondera riktningen. Ingen av dem kan ens se vitsen med att hålla sig till en enda partner och ingen av dem skulle komma på idén att skvallra upprört om vem som parar sig med vem.

 

Hypoteserna om mäns förkärlek för unga kvinnor och kvinnors förkärlek för äldre män avslöjar ovanligt klart vad det handlar om här, nämligen om försök att biologiskt legitimera vad som i vårt samhälle, och bland unga flickor och kvinnor, brukar gå under benämningen gubbsjuka.

Om manliga forskare gjorde sig besväret att fråga flickor i tonåren vad dessa anser om män över trettio skulle de kanske få klart för sig att många av de unga tonåriga flickorna, ja troligen de allra flesta, avskyr de 30–åriga och äldre män som lägger sig ut för dem. Jag har inga svårigheter att minnas de rysningar av obehag och äckel som dessa "gubbar" ingav mig när de stötte på mig när jag var i tonåren, ja redan 25-åringarna föreföll mig frånstötande gamla. Jag har heller inga svårigheter att minnas vad mina jämnåriga väninnor hade för åsikter i saken, nämligen samma som jag. Vid tjugofem tyckte jag att sexgalna 35 till 50-åringar var synnerligen frånstötande. En snabb rundfrågning bland unga flickor i min nuvarande omgivning tyder på att tiderna inte har förändrats speciellt mycket vad gäller denna sak.

Mina erfarenheter kan dock inte accepteras som vetenskapliga. Jag uppmanar istället sociobiologer att gå ut och testa sin hypotes om vilka män unga och mycket unga kvinnor föredrar.

Fråga också gärna femtio-sextioåriga kvinnor vilka män de föredrar att vila ögonen på, välbyggda tjugofemåringar i badbyxor eller storbukiga och flintskalliga femtioåringar?

 

Kvinnor tänder på makt, säger man också från sociobiologiskt håll, och det beror på att män med makt är dominanta och därmed har visat att de är biologiskt överlägsna, dessutom har de ju resurserna.

Nu finns det förstås också kvinnor som tänder på helt andra kvaliteter, som på kriminalitet och fängelseinterner. Interner torde inte ha så mycket makt eller resurser, så hur förklarar man de här kvinnornas sexuella preferenser evolutionshistoriskt? Det finns också kvinnor som tänder på män som är mindre dominanta än de själva och som sagt, de flesta unga kvinnor tänder på unga män som vanligtvis inte har så mycket makt.

Som vanligt struntar man i alla data som inte stämmer med teorin och bortförklarar dem med att de inte är statistiskt vanliga! Statistiskt ovanliga beteenden som stämmer med teorin, är däremot högst relevanta för dragande av generella slutsatser.

 

  Slut på kapitel 16 –

 

 



[1] Malinowski var en antropolog som studerade människorna på Trobriandöarna i början av det här seklet. Man blir något förundrad över detta exempel och har anledning att fråga sig om det inte finns något mer aktuellt sådant?

[2] 29/9 1996.

[3] 21/1 1199.

[4] Aftonbladet Kvinna, 3/2 2001, där Jane Goodall refereras och där det påstås att schimpanser kan bli 60 år gamla. Frågan om honor som blir så gamla fortfarande är fertila? Det är dessutom högst osannolikt att de blir så gamla i det vilda. Fångna schimpanshonor däremot, som tydligen kan bli äldre än vilda sådana, kan, enligt vad som påstås, upphöra att vara fertila.

[5] Det andra skälet är förstås att få män verkligen vill ha maximalt antal barn.

[6]I intervju i Aftonbladet/Kvinna, 20/1 2000.

[7] I intervju i Aftonbladet/Kvinna, 20/1 2000.

[8] Wright Richard, 1996, sid. 60.

[9] Vilket väl kan antas vara den mänskliga motsvarigheten till 15–16 årsåldern för schimpanshanar.

[10] Wright Richard, 1996.



Sidan har en osynlig statistikförare
som använder sig av cookies.
Ytterligare information