Kvinnan.? 18.Kvin./manl.hormonstormar

Kvinnan - Djur eller människa?"
en nätbok från nättidningenalba
av Kerstin Berminge
(FD/vetenskapsteori)

Kapitel 18

KVINNLIGA PERIODER &

MANLIGA HORMONSTORMAR

Biologistiskt orienterade personer har länge hävdat att kvinnor är näst intill otillräkneliga flera dagar varje månad, eller i varje fall inte alls så skärpta som man måste vara för att fungera rationellt. Denna mentala oskärpa sägs bero på den hormoncykel som reglerar ägglossning och menstruationer. Experiment har visat, säger man, att kvinnor är sämre på att lösa problem, har sämre förmåga att koncentrera sig och att de är ojämnare i humöret dagarna kring menstruationerna. Detta antyds innebära att kvinnor lämpar sig sämre för vissa krävande arbeten eller uppgifter i samhället (Hysterin igen!).

Resultaten av dessa undersökningar är kanske korrekta men de bevisar inte att effekterna är resultat enbart av biologin och inte av kulturen, lika litet som ökad testosteronhalt hos ranghöga apor säger att rangen är en effekt av medfödd hög produktion av dessa hormoner.[1] Försök har nämligen visat att hög testosteronhalt hos hanar beror mer på miljöfaktorer än på en medfödd produktionsnivå.

Det är alltså inte alls omöjligt att eventuella beteendeförändringar i samband med menstruationer har lika mycket att göra med vår kulturs syn på kvinnors perioder som med vår biologi. Det var trots allt inte så länge sedan de månatliga blödningarna ansågs smutsiga och nära nog skamliga. Med ett sådant kulturarv är det inte orimligt att tänka sig att somliga av de besvär som en del kvinnor får i samband med menstruationer är åtminstone delvis kulturellt betingade.

Det märkliga är emellertid att medan de här månatliga kvinnliga "mentala problemen", som kanske trots allt beror på biologiska faktorer, helt eller delvis, har använts för att hävda att kvinnor inte lämpar sig för mer avancerade arbetsuppgifter eller för att ta samhällsansvar eller ansvar i industrin så har man aldrig hävdat att de mycket omtalade och obetvingliga manliga hormonstormarna skulle kunna ha en liknande effekt på förnuftet så att män inte är lämpade att ta något ansvar.

Ändå påstår manliga sociobiologer och evolutionspsykologer att mäns sexualdrift är så enormt mycket starkare än kvinnors. Lagstiftare och domstolar har under århundraden haft full förståelse för att denna drift rusar åstad med det manliga förnuftet och sätter den manliga förmågan att behärska sig och koncentrera sig ur spel.

Om nu mäns sexualdrift är så här stark därför att män endast har ett enda mål här i livet, att förmera sina gener maximalt, då borde män vara inkapabla att koncentrera sig, och därmed otillräkneliga, varje dag hela månaden och varenda månad året om från deras 13:e levnadsår tills de ligger i den sista koman.

Tanken svindlar!

Är det kanske i själva verket på grund av denna oförmåga att koncentrera sig så fort det finns en kvinna i rummet som män inte vill ha kvinnor sittande mitt emot sig i styrelserummen? Är män måhända livrädda för att de då skulle förlora all förmåga att tänka och handla rationellt? Eller ännu värre, är de livrädda att kvinnorna ska komma underfund med att de nästan aldrig tänker en klar tanke, bara på sex?

Jag har förstås inte märkt att män i allmänhet är helt oförmögna att koncentrera sig, på exempelvis seminarier, föreläsningar eller på konferenser, därför att det finns kvinnor närvarande, och detta trots att männen i de församlingar jag talar om ofta är i åldrarna 19-25, alltså just i den ålder då sex och kvinnor upptar en mycket stor del av männens mentala kapacitet. I konsekvensens namn borde dessa unga män inte klara av att tänka en enda förnuftig tanke om deras hormoner och sexualdrift fungerade så som sociobiologer och biologister hävdar att de gör. Om de dessutom har så mycket sämre simultankapacitet än kvinnor, som påstås idag (när man vill att kvinnor ska göra allt på en gång och utan att man betalar dem extra för det), borde de inte kunna tänka på två saker på en gång, alltså både på sex och på intellektuella eller andra viktiga frågor.

Hur det än är med mäns mentala kapaciteter så kan vi vara övertygade om att kvinnors månatliga perioder inte resulterar i kontinuerlig eller återkommande total oförmåga att koncentrera sig och göra ett bra arbete. Även om det skulle vara så att en del, eller de flesta kvinnor kan vara litet ur balans i samband med sina perioder, så innebär inte detta att de därmed måste vara genomsnittligt sämre än män på att arbeta, ta ansvar och fatta beslut. Inte heller män förmår att vara på toppen av sin förmodade förmåga var dag, månad ut och månad in, inte ens om deras omgivning är kemiskt ren från kvinnor och inte ens om de förmår att då och då tänka på något annat än kvinnor och sex.

Om det vore så att världen styrdes av män som alltid är under av koncentration, kompetens och rationalitet och som aldrig begår några misstag, aldrig är irrationella och aldrig fattar oöverlagda eller illa underbyggda beslut, då kunde man möjligen föreställa sig att män är bättre att styra och besluta än kvinnor. Men världen är full av män som fattar dåliga och illa underbyggda beslut och som beter sig imponerande inkompetent och irrationellt, även på de högsta nivåerna, både inom affärsvärlden, inom vetenskapen och inom världspolitiken. Kvinnor kan knappast överträffa männen härvidlag på grund av sina eventuella månatliga besvär. Om, eller när de överträffar männen vad gäller inkompetens, torde det ha andra skäl än att de menstruerar.

Testar man några mäns koncentrationsförmåga och förmåga att lösa problem dag för dag, under låt oss säga några månader, skulle man snart finna att även männens förmåga varierar högst avsevärt från tillfälle till tillfälle, möjligen litet mer slumpmässigt än för kvinnor. Började man undersöka orsakerna till att de ibland har svårare att koncentrera sig, skulle man sannolikt finna att detta beror på allt möjligt, från bekymmer med barnen eller oro för gamla mamma till nervositet inför något förestående eldprov och ibland kanske på någon viss kvinnas närvaro eller frånvaro.

I förhållande till alla sådana faktorer som påverkar både kvinnor och män i deras arbeten och beslutsfattande, torde de eventuella problemen med kvinnors perioder vara marginella.

Vad gäller de manliga hormonstormarna är jag inte rätt person att yttra mig, eftersom jag inte är man, men ska vi tro på männen själva så har de så enorma hormonsvallningar att de sällan kan koncentrera sig, eller kontrollera sina primitivare impulser. Hur i all världen vågar vi överlåta politiken åt männen under sådana omständigheter och hur i all världen törs männen själva ta ett ansvar som de, enligt sig själva, eller i varje fall enligt somliga manliga forskare, inte är kapabla att ta på grund av att de endast har en sak i huvudet, genförmerandet, alltså sex, sex och åter sex?

– Slut på kapitel 18 –