Kvinnan..?19. Aggr. arv/miljö

Kvinnan - Djur eller människa?"
en nätbok från nättidningen alba
av Kerstin Berminge
(FD/vetenskapsteori)

Kapitel 19

AGGRESSION, KRIG &

FRED: EN FRÅGA OM

ARV ELLER MILJÖ

Efter andra världskriget började man studera alltfler djurarter i deras naturliga miljöer.

Den kände antropologen Louis Leakey, som grävde efter förfädernas fossil i Afrika,[1] började se sig om efter människor som kunde studera de stora afrikanska aporna. Hans idé var att studier av våra närmaste släktingar i djurvärlden skulle ge oss bättre kunskaper om hur vi människor utvecklades en gång och om det evolutionära ursprunget till våra mänskliga beteenden. Han trodde att kvinnor skulle vara bättre på att tolka och förstå djurens sociala samspel därför valde han ut och ombesörjde att Jane Goodall kom till Gombe på sextiotalet för att studera vilda schimpanser. Det var också han som ordnade så att Dian Fossey kunde studera gorillor i Afrika[2] och att Biruté M F Galdikas så småningom började studera orangutanger på Borneo.[3]

Snart var även andra forskare, både män och kvinnor, igång med att studera olika arter av apor i olika delar av världen för att försöka förstå våra mänskliga beteenden och vår mänskliga evolutionshistoria.

Jane Goodall, som påbörjade sina studier av schimpanser i Gombereservatet i Tanzania redan år 1960, skulle komma att studera sina schimpanser, från och till, under flera decennier och hon har skrivit flera populärvetenskapliga böcker om sin forskning. Under den här tiden har mycket förändrats.

Den politiska scenen har förändrats radikalt, och flera gånger sedan början av 1900-talet. Då förde de första zoologerna och etologerna fram sina argument för förtryck både av underklassen, av kvinnor och av folk från "underlägsna kulturer" med hjälp av studier av babianer på Zoo och på grundval av jämförelser med andra djur.

Efter andra världskriget hade problemformuleringsprivilegiet och tolkningsföreträdet övergått från konservativa och liberaler till vänstern. Nu blev allt fler forskare ointresserade av att hitta argument för traditionell konservativ eller liberalkonservativ samhällspolitik i djurens värld.[4] Nu ansågs det inte längre självklart att biologins lagar gjorde oss alla aggressiva, egoistiska och konkurrensinriktade. Nu ansågs ett hårt utslagningssamhälle inte längre önskvärt.[5] Den rådande politisk/ideologiska trenden förestavade istället en jämlik fördelningspolitik och jämställdhet mellan könen och man poängterade dessutom alla människors lika värde och betonade den mänskliga samarbetsförmågan.

Efterkrigstidens etologer började således hävda att djuren var mycket fredliga och alls inte så aggressiva som man tidigare hade påstått. Även manliga etologer kom ut i verkligheten och förundrades över djurens inbördes fredlighet och vänlighet. Så här skulle det inte förhålla sig enligt de dittills accepterade etologiska teorierna, som nu utsattes för hård kritik. Under vänstervindarnas epok, från sextiotalet och fram emot slutet av sjuttiotalet, hänvisades således sällan till djur i massmedia när det gällde att förklara våra mänskliga beteenden.

Konservativa och liberala biologister, som förvisso inte dog ut som grupp, protesterade och gjorde vad de kunde för att rädda de gamla invanda idéerna men under en tid då den ena rapporten efter den andra handlade om djurrikets harmoniska fredlighet och djurens ömsesidiga hänsynstagande och vänlighet, dränktes aggressionisterna i en kör av försäkringar om hur fridsamma djuren var. Under några korta år dominerade således en antibiologistisk intellektuell trend men pendeln svängde snart tillbaka igen.

1974 hände något som kastade om bilden av aporna igen. Jane Goodalls tidigare så fredliga och vänliga schimpanser började attackera varandra. Det utbröt vad Jane Goodall beskriver som ett regelrätt krig bland dem. En utbrytargrupp, bestående av både hanar och honor, utrotades helt av huvudgruppens hanar. Aggressionisterna, jublade: Vad var det vi sade! Djur, och i synnerhet hanar, är i själva verket aggressiva bestar. Studerar man dem bara tillräckligt länge visar de sig vara precis så aggressiva och krigiska som vi alltid har hävdat.[6]

Ordningen var återställd. I verkligheten gällde fortfarande djungelns lag därute i den natur som vi också är en del av. Vi människor var därmed åter underkastade den naturlag som tvingar oss att konkurrera, äta eller ätas, döda eller dödas, förtrycka eller förtryckas.

Samtidigt började de intellektuella vindarna återigen blåsa i konservativ och konservativliberal riktning och från 1980-talet hade ekonomerna tagit över tolkningsprivilegiet och blivit samhällets nya gurus, de som skulle tala om vad som bringade lycka åt oss alla, eller åt de flesta av oss (i praktiken åt de viktigaste av oss, ekonomerna själva) – så småningom.

Så var det då återigen konkurrens och egoism som gällde och biologismen hade återkommit med full kraft, som av en ren händelse. Biologismen och ekonomismen vilade, den här gången som i början av 1900–talet, på samma grundläggande antaganden, och får nu som då legitimera vartannat. Idag har etologer och ekonomer nämligen en gemensam matematisk modell att utgå ifrån, spel- och konfliktteorin.

Även många tidigare vänsterinriktade kulturpersonligheter hade mot slutet av 1990-talet börjat svänga vad gäller frågan om hur mycket biologin kan säga oss om oss själva.

Därmed åter till Goodalls schimpanser och vad dessa egentligen säger oss:

Om vi ser närmare på Goodalls berättelser om Gombes schimpanser finner vi att den rapport om schimpansernas beteenden som är grundade på de första tio årens studier, i viktiga avseenden skiljer sig från den rapport hon ger oss nitton år senare. Vi finner dessutom att de båda rapporterna förändrats så att de närmaste exakt följt ovan diskuterade trendkantringar, från den vänstervridna vänlighets- och hjälpsamhetstrenden till den konservativ/liberala egoism och aggressionstrenden.

I sin första bok om schimpanserna, I människans skugga,[7] som kom ut på engelska 1971 (på svenska 1975), beskrev Jane Goodall således harmoniska, vänliga och icke–aggressiva schimpanser. Den första TV-filmen som visades från hennes Gombestudier gav samma intryck. Hon var helt enkelt hänförd över schimpansernas vänliga sätt och mjuka sociala samvaro.

Eftersom en hel del av det som diskuterats här handlar om parningsbeteenden och om huruvida människan är polygam eller monogam, och om hur vi jämförs med aporna härvidlag, kan vi exemplifiera med Goodalls tidiga och senare och helt olika redogörelser för schimpansernas kärleksliv.

Både enligt den första och den senare beskrivningen är schimpanshonor oförbätterligt promiskuösa. Något utpräglat haremssystem kan man inte påstå att schimpanserna har och varken hanar eller honor kan beskyllas för monogami.[8]

I den första boken beskriver hon hur schimpanshonan Flo i snabb följd parade sig med alla hanar i närheten under sin brunstperiod, och så fort tillfälle gavs. Det var Flo som inbjöd till parning genom att springa fram till hanarna och vända baken till dem.[9] Man får intrycket att hanarna hade en bestämd parningsordning där de ranghögre hanarna parade sig först och därefter de ranglägre i tur och ordning, även om Goodall inte betonar den saken speciellt. Däremot betonade hon att parningarna skedde utan tecken på aggressioner mellan hanarna, att de alla tålmodigt väntade på sin tur!

Eftersom en hona är brunstig minst en vecka hann Flo, enligt de första rapporterna, para sig med de flesta hanarna i området‚ inte en utan flera gånger under denna period. Det är under sådana omständigheter inte lätt att avgöra vilken av flera hanar som blir far till de ungar honorna föder (så här förelåg verkligen spermakonkurrens). Nyligen har det dessutom kommit rapporter som säger att en förvånande stor andel av ungarna i en schimpansflock inte är avkommor till hanar i den egna flocken.[10]

Det fanns alltså, enligt Goodalls första beskrivning, ingenting som tydde på att hanarna "ägde" honorna, att hanarna försökte kontrollera honorna då de brunstade eller försökte lägga beslag på dem för egen del, som etologer utgått från som en självklarhet tidigare. Det tycktes förekomma att enstaka hanar försökte locka med sig en brunstig hona för att bli ensam om henne‚ men något generellt mönster var detta inte och det var alltid honorna som själva bestämde om de hade lust att följa med en hane som försökte locka bort dem ifrån de andra.

Hennes andra bok, Through a Window. Thirty Years with the Chimpanzees at Gombe kom ut 1990, alltså nitton år senare. Beskrivningarna i den här boken ger en helt annan bild av schimpanserna än de första beskrivningarna nära tjugo år tidigare.

De tidigare så vänliga schimpanserna hade nu förvandlats till avsevärt mycket aggressivare varelser. Nu passar de mycket bättre in i den välkända etologisk/sociobiologiska egoism- och aggressionsteorin.

När man läser den här boken får man intrycket att hanarna i stort sett inte har annat för sig än att kämpa om högre rang i flocken. Nu är hanarnas monopoliserande av brunstiga honor ett generellt mönster och det är de ranghögre som lyckas bäst i det avseendet. Nu förs brunstiga honor regelmässigt bort från flocken av beslutsamma hanar som mer eller mindre tvingar eller hotar honorna att följa med dem.

Hanarnas beteenden passar därmed den teori som säger att hanar alltid slåss eller kämpar mot andra hanar för att fortplanta sig så effektivt som möjligt och som säger att detta är en kamp om en begränsad resurs, nämligen honorna, samt att hanar är dominanta över honor.[11] Promiskuiteten hos båda könen är fortfarande utmärkande men nu tycks honornas egen vilja vara mindre betydelsefull och de tycks i mycket högre utsträckning utlämnade åt hanarnas aggressiva uppvaktning, vaktande och kidnappande av dem under deras brunstperioder.

Under den här tjugoårsperioden har honorna alltså förvandlats från självständiga subjekt till viljelösa och utlämnade objekt, objekt för hanarnas nycker och terror.

Det är också i den senare boken Goodall rapporterar om det "schimpanskrig" som till hennes förtvivlan bröt ut mellan schimpanserna 1974.[12] Hanarna i en grupp anföll och misshandlade systematiskt schimpanser, både hanar och honor, i en utbrytargrupp som hade flyttat till en annan del av gruppens territorium. Detta resulterade i att alla i utbrytargruppen dog så småningom, på grund av de skador de tillfogades av de attackerande hanarna från huvudgruppen.

Goodall själv diskuterar aldrig orsakerna till detta krig i någon av sina böcker men eftersom man har ändrat levnadsvillkoren för de här schimpanserna radikalt sedan 1960 har man goda skäl att anta att det inte bara är så att Goodall har anpassat sin teori efter tidens melodi, utan att schimpansernas beteenden faktiskt har förändrats under dessa trettio år.

När Jane Goodall anlände till Gombe kom hon till något som närmaste var en ödemark där schimpanserna var mycket skygga och inte vågade komma i närheten av människor.

Hon studerade schimpanserna ensam i början men hennes läger växte snart ut till en stor forskningsstation. Efter några år kom även andra forskare och forskarstuderande dit och studerade schimpanserna. Så småningom vande sig schimpanserna vid alltfler människor och slutligen blev de totalt orädda för människor.

Periodvis var Goodall i England för att genomföra de forskarstudier i Cambrigde som hon, trots sin brist på grundutbildning hade accepterats till.

Ganska snart efter att hon hade anlänt till Gombe började hon att utfodra schimpanserna med bananer för att få tillfälle att studera dem på nära håll, ett misstag som senare tiders primatforskare lärt sig att inte upprepa. Bananutfodringen utvecklades med tiden till ett alltmer finurligt och "inbrottssäkert" system. Hon beskriver vilka problem den här utfodringen förde med sig.

Redan i hennes första bok från 1971 läser vi:

Men efter några år insåg vi att den oavbrutna utspisningen hade en avgjord verkan på schimpansernas beteende. De började förflytta sig i större flockar än någonsin. De sov nära lägret och anlände i stojande horder tidigt på morgonen. Värst av allt var att de vuxna hannarna blev alltmer aggressiva (min kursivering). När Hugo (Jane Goodalls dåvarande make: min anmärkning) och jag först erbjöd dem bananer slogs hannarna sällan om födan: de delade på innehållet i lådorna eller jagade i sämsta fall bort eller hotade en annan individ utan att anfalla på allvar.

När Hugo och jag återvände till Gombe 1966, sedan jag framgångsrikt avslutat mina studier i Cambridge, blev vi förfärade över schimpansernas förändrade beteende. Det var inte bara så att det var mycket mer slagsmål än någonsin tidigare, utan många av schimpanserna gick och drev i lägret i timtal varje dag. (Goodall 1975, sid 118)

Hon berättar senare hur även alltfler babianer började komma till lägret för att komma åt bananerna och hur också babianerna blev alltmer aggressiva, både inbördes, mot schimpanserna och mot människorna, samt hur det numer är många fler schimpanser i området än då hon kom för många år sedan.

I slutet av sin första bok beskriver hon också, utan att dra några slutsatser om hur schimpansernas beteenden kan ha påverkats, hur schimpansernas territorium har minskat genom åren på grund av att de omkringboende afrikanerna tagit alltmer av deras område i anspråk för sina mänskliga behov.

Det förefaller alltså ganska klart att de här schimpanserna har utsatts för en kraftigt tilltagande stress under de här trettio åren. Därmed kan vi nog utgå ifrån att de faktiskt beter sig mer aggressivt idag än de gjorde i början av sextiotalet, när Jane Goodall först kom till Gombe för att studera dem, eftersom stressade djur alltid blir mer aggressiva än djur som inte stressas. Detsamma gäller oss människor, något som alla med lite människokännedom känner till och som forskare inom beteendeforskningen kunnat visa, både genom observationsstudier och i experiment.

"Kriget" och den tilltagande aggressionen bland schimpanserna säger oss alltså inte att alla levande varelser alltid och under alla omständigheter är aggressiva bestar. Det säger oss heller inte att egoism och hanlig/manlig aggression är själva motorn bakom evolutionen, såsom moderna etologer och sociobiologer ser saken. Istället är det så att det biologiska arvet ger möjligheterna och sedan är det miljön som utvecklar och utlöser vissa beteenden och reaktioner. Därmed är det fortfarande miljön som är det intressanta när det gäller att förstå varför apor eller vi människor reagerar som vi gör, inte frågan om vi har medfödd aggression eller inte?

Man tycks inte heller ha insett konsekvenserna av schimpanskriget för en av sociobiologins stjärnteser. De schimpanser som dödades i det s.k. schimpanskriget, dödades alltså av schimpanser från den flock de själva tillhört tidigare. De borde därmed ha varit ganska nära släkt med sina "mördare". Således bör de angripande schimpanserna ha dödat mängder av kopior av sina egna gener. Detta stämmer illa med släktskapsteorin (kin-selectionteorin) som säger att alla organismer, inklusive vi människor, är programmerade att i första hand hjälpa och stödja dem som bär på kopior av våra egna gener eftersom vi alla är programmerade att förmera dessa så mycket som möjligt. Det gör man inte om man dödar dessa gener.

1999 utkom Jane Goodalls autobiografi (Jane Goodall med Philip Berman: Reason for Hope. A Spiritual Journey. ) I denna säger hon att andra forskare rekommenderade henne att inte ta med historien om schimpanskriget i sin andra bok eftersom det inte var något typiskt schimpansbeteende. Hon uttrycker samtidigt sin förfäran över dessa försök att få henne att tiga om sanningen, att schimpanserna inte var de fredliga djur hon tidigare hade trott.

Detta aktualiserar det vetenskapsteoretiska problemet med faktaurvalet. I allmänhet anser man att det inte går att dra några generella slutsatser utifrån enstaka observationer eller enstaka incidenter, varför de forskare som rekommenderade Goodall att inte berätta om schimpanskriget egentligen inte gjorde något som strider mot god vetenskaplig metod. (Hon hade själv kritiserats för att hon en gång generaliserade utifrån enstaka händelser som vi redan sett.) Problemet är bara att ingen egentligen följer den här regeln när det gäller studier av djur och djurs beteenden eller när man drar evolutionshistoriska slutsatser om oss människor. Istället följer man regeln bara när det passar teorin eller de allmänna föreställningar man vill belägga eller motbevisa. Så gjorde gårdagens forskare och så gör dagens forskare och jag betvivlar att det är möjligt att helt undvika det här problemet. Konsekvenserna av att man gör så måste diskuteras från fall till fall.

Men trots detta: Jane Goodall gjorde förvisso rätt när hon rapporterade om schimpanskriget, även om de slutsatser som hon drar av detta "krig", är naiva och till viss del grundade i okunnighet.

Naiviteten i hennes senare resonemang kring "schimpanskriget" består i att hon inte sätter in "kriget" i något större sammanhang. Hon blev besviken när hennes schimpanser började bekriga varandra och denna besvikelse fick henne att totalt förändra sin syn på schimpanserna istället för att börja fundera över om det här "kriget" kanske förorsakades av schimpansernas förändrade levnadsförhållanden.

Inte i någon av sina böcker antyder hon att hon är medveten om att hotade och stressade djur är mer aggressiva än djur som känner sig tryggare.

Även om vi accepterar hypotesen att skillnaderna mellan Goodalls båda berättelser om schimpansernas beteenden, beror på att de ändrat sina beteenden på grund av förändrade omvärldsfaktorer, finns det ändå skäl att anta att berättelsen förändrades också därför att Goodall själv förändrades under tiden.

Jane Goodall påbörjade alltså sina studier av schimpanserna utan föregående etologisk eller akademisk utbildning och först senare accepterades hon som doktorand i etologi vid universitetet i Cambridge. Vi kan därför vara tämligen säkra på att studierna förändrade hennes syn på schimpanserna– nämligen så att hon senare såg dem genom den etologisk/sociobiologiska teorins glasögon.

Där hon tidigare tolkade vad hon såg intuitivt och utifrån sina vardagliga erfarenheter och eventuella förhandsantaganden, blev hon senare teoristyrd i sina observationer. Mot slutet av hennes andra bok bekänner hon sig exempelvis öppet till sociobiologiska kin–selectionteorin, men som hennes egen berättelse om schimpanskriget förefaller vara ett gott argument mot.

Dessutom grundade hon många av sina senare beskrivningar på rapporter från de forskarstuderande som numer sköter de grundläggande observationerna i Gombe och dessa har varit väl inskolade i etologisk– numer sociobiologisk teori innan de har satts in i arbetet med att observera schimpanserna.

Att Jane Goodall saknade en akademiskt godkänd mall för sina tolkningar i början av sina studier kan ha lett till att hon inte förstod vad hon såg men det kan lika gärna ha lett till att hon såg vad skolade etologer inte kunde se därför att etologerna begränsades av de teorier de utgick ifrån. I varje fall stämde hennes ursprungliga iakttagelser inte med de sedan 80-talet gängse teorierna på området och de stämmer alltså inte heller med de beskrivningar av schimpansernas liv som hon själv gjort på senare tid.

Studierna av schimpanserna i Gombe har alltså inte avslöjat hur schimpanser beter sig rätt och slätt, och troligen har inga andra primatstudier heller avslöjat någon enkel och evig sanning om de övriga aparter som har observerats. Apor är så komplicerade varelser att de inte bara är på ett sätt, utan precis som människor beter de sig olika under olika omständigheter.

– Slut på kapitel 19 –

[1] Darwin hade föreslagit att människan utvecklades i Afrika.

[4] Men även vänsterinriktade personer var ofta biologistiska under början av vårt sekel, till och med så att de stödde den liberala eller konservativa socialdarwinismen. Se Weingart m.fl. 1992. Dessutom hade vi socialistiska biologister, som försökte göra gällande att djuren och naturen följde de socialistiska lagarna med samverkan, Kropotkin exempelvis. Den beryktade Lysenko måste också sägas ha tillhört den senare biologistiska skolan och hans inflytande över sovjetisk biologi var enormt och förödande.

[5] Liberaler har hämtat argument för den fria konkurrensen från biologin och från evolutionsteorin, medan traditionellt konservativa personer istället velat lägga tonvikten vid människors inneboende aggression, som måste hållas i schack av en överlägsen eller finare överklass.

[9]Georg Schaller som studerade gorillor berättar samma sak, att det var honorna som tog initiativen till parning och att de inte sällan parade sig med hanar från andra flockar. Se Schaller 1965

[10] Att icke-flockhanar är fäder till många av schimpansungarna i en flock ställer nästan allt man skrivit, sagt och trott om schimpansernas parningsbeteende och sociala organisation på ända, vilket inte gör insikterna om våra egna beteenden utifrån studier av schimpansernas djupare.

[12] Som hon också rapporterat om tidigare i vetenskapliga uppsatser och om en etologisk konferens.