Kvinnan - Djur eller människa?"
en nätbok från nättidningen alba
av Kerstin Berminge
(FD/vetenskapsteori)
Denna sida i helt/nytt fönster

 

Kapitel 2

 

DAGENS ANTIFEMINISTISKA

BIOLOGISM

 

Enligt den moderna särartsfeminismen och det senaste årtiondets antifeministiska propaganda[1] skulle sjuttiotalsfeministerna anse att alla människor är exakt likadana, kvinnor som män.

Jag, som betecknar mig som likhetsfeminist (eller gammelfeminist om man så vill,) har dock aldrig hyst denna uppfattning och jag betvivlar att någon medveten likhetsfeminist någonsin har gjort det. I varje fall har jag aldrig träffat någon sådan.

Det är självklart att det finns vissa grundläggande biologiskt bestämda skillnader mellan könen. Kvinnor är biologiskt konstruerade att föda och amma barn, män att befrukta. Vad gäller fortplantningen är vi så uppenbart skapta för olika funktioner att det vore löjligt att förneka det.[2] Det innebär dock inte att det måste vara någon större biologiskt bestämd skillnad mellan könen vad gäller andra egenskaper och karaktärsdrag, som intelligens, skaparförmåga, kreativitet eller förmåga att ta ansvar och planera för framtiden exempelvis.

Kvinnor är inte mer vårdande, mer känslomässiga och mer ömsinta eller mindre rationella än män bara för att de föder barn. Den moderlighet, som vi nog kan anta att kvinnor begåvats med, innebär ingenting annat än att kvinnor föder och ammar barn och att de flesta kvinnor har en biologiskt betingad benägenhet att hjälpa barnen att överleva. För övrigt finns det ingen i himlen inskriven definition av moderlighet som vi kvinnor har skapats att förverkliga. Vi kan vara moderliga och goda mödrar på många och olika sätt och vi är dessutom inte lika bra på att vara det, exakt vad modern evolutionsteori säger alltså.

Även bland djurmödrar ser vi stora skillnader när det gäller att ta hand om avkomman. Somliga är mer vårdande än andra, somliga månar mer om sin avkomma än andra. Somliga är mjukare och vänligare och mer toleranta, både mot sina egna och mot andras ungar. Somliga är toleranta mot egna ungar men inte mot andras. Somliga är mer fostrande och fordrande än andra. Somliga är aggressivare och mindre tålmodiga än andra och ungarna är dessutom tillräckligt olika för att reagera olika på samma behandling.

Om djurmödrar är så här olika i det här avseendet, vilket alla som har erfarenhet av djurmödrar vet att de är, vore det underligt om inte också kvinnor vore mycket olika, både som personligheter och som mödrar. Alla våra erfarenheter av andra människor, av kvinnor såväl som av män, tyder på att vi människor är minst lika olika inbördes som djuren är!

Att ta hand om egna barn är dessutom något helt annat än att ta hand om andras barn, eller att ta hand om och vårda sjuka och gamla. En kvinna kan vara en utmärkt mor till sina egna barn utan att hon fördenskull är en född vårdare, barnpassare, förskollärare, sjuksköterska, uppassande sekreterare eller hemmafru. Någon allmän och alltomfattande vårdinstinkt torde vi kvinnor helt enkelt inte ha begåvats med av evolutionen. I synnerhet borde de som absolut vill jämföra oss med djuren avstå från att hävda något sådant eftersom hondjur bland däggdjuren mer sällan tar sig an och vårdar något annat än egen avkomma.

Min egen likhetsfeminism säger därför, och framför allt, att kvinnor och män är lika intelligenta eller ointelligenta, lika rationella eller irrationella genomsnittligt och att det mesta i våra könsroller är socialt betingat inte medfödda, biologiskt bestämda kvinnliga eller manliga egenskaper eller beteenden. Kvinnor och män ska därför ges samma möjligheter att leva i enlighet med sina egna förutsättningar och önskemål. Dessa krav innebär att rimliga möjligheter för självförverkligande bör vara tillgängliga för alla.

Kvinnor och män ska också ges lika lön för lika arbete. Kvinnor ska dessutom ha anständigt betalt för sina vårdande insatser, om de nu föredrar att ägna sig åt sådana. Dessa arbetsuppgifter är lika nödvändiga för ett välfungerande samhälle som produktion av bilar eller mobiltelefoner. Kvinnor ska inte behöva finna sig i att förbli slavar eller slagpåsar åt män, varken inom hemmets väggar, i förvärvslivet eller när det gäller politiken.

Man måste i det här sammanhanget dessutom skilja mellan begreppen "likhet" och "lika värde som människor". Alla människor kan vara lika mycket värda som människor, vilket jag anser att de är, utan att de för den skull är exakt likadana vad gäller utseende eller personlighet.

Kraven gäller alltså jämställdhet mellan könen. Likhetsfeminismen, handlar varken om att göra om kvinnor till män, eller om att göra oss exakt likadana allihop, som vulgärpropagandan mot likhetsfeminismen hävdar.

Min feminism, i likhet med många andra likhetsfeministers, handlar om vilket samhälle vi bygger, om demokrati, om rättstrygghet och om de samhälleliga möjligheter som enskilda individer ges, oavsett kön, sexuell läggning eller etnisk tillhörighet.

Kvinnoförtryck däremot, handlar om att kvinnor ska göra livet bekvämare för männen. Därför har män ansett att kvinnor är mest lämpade för tjänande funktioner, olika sådana beroende på konjunkturerna och på samhällets eller arbetslivets krav. Vilka egenskaper män försett kvinnor med genom tiderna har således varierat. Kvinnor har alltid påståtts ha exakt de egenskaper som gör dem mer lämpade än män för allt det som män inte vill betala anständiga löner för och som ledande män inte vill syssla med. Inkonsekvenser i argumentationen om kvinnornas natur har varit och är legio i de här sammanhangen.

Från 1800-talets början, och hundra år framåt, hävdade konservativa män att kvinnor inte var intelligenta nog att göra något annat än att föda och ta hand om barn och att de var psykiskt och intellektuellt alldeles för svaga för att klara högre utbildning och att ta samhällsansvar. Så utryckte man inte saken under slutet av 1900-talet. Arne Münzing, professor i genetik i Lund fann under 70-talet, att av en god forskare krävdes "uthållighet, entusiasm och trohet mot saken". Män, hävdade han, ägde dessa egenskaper i högre grad än kvinnor, därför blev kvinnor inte lika goda forskare som män.[3] Vid ungefär samma tidpunkt fick vi kvinnor ofta höra att vi var bättre på att utföra enahanda och långtråkiga arbetsuppgifter, alltså lågt avlönade tempoarbeten, därför att vi var "uthålligare och tålmodigare" än män. Det underförstods i båda fallen, och trots att fallen motsade varandra vad gällde innebörden i begreppen "uthållighet och tålamod”, att vi inte hade samma rörliga intellekt som männen! Idag, när man rationaliserar bort alltfler människor inom arbetslivet och lägger på den kvarvarande arbetskraften alltfler och alltmer krävande arbetsuppgifter, påstås kvinnor ha större simultankapacitet än män. Därmed kan man kräva av kvinnor att de sliter med många olika arbetsuppgifter på en gång, tar på sig flera personers uppgifter, för samma låga lön. Återigen har synen på könens egenskaper anpassats efter ”tidens krav”, alltså efter vad som är bra för de ledande männen under dagens omständigheter.

Efterkrigstidens biologistiska forskare och antifeminister säger således inte att kvinnor är mindre intelligenta än män. Det har inte varit officiellt accepterat att hävda detta de senaste femtio åren. Istället talar de alltid om andra skillnader mellan könen, skillnader vars konsekvenser blir ungefär desamma som om det skulle föreligga en märkbar intelligensskillnad mellan könen.

 

Hjärnforskare talar om för oss att män är mer rationella och förnuftiga och mer matematiskt begåvade medan kvinnor är verbala och känslomässiga. Det är, som vi alla vet, bättre att vara rationell och förnuftig än att vara känslomässig och irrationell. Skillnaden påstås bero på att könen använder olika hjärnhalvor, eller på att hjärnorna skiljer sig åt på andra sätt. Mestadels sitter de högt värderade egenskaperna i manliga hjärnor, eller i de hjärnhalvor män använder, medan alla de lägre värderade egenskaperna sitter i kvinnornas huvuden eller i de hjärnhalvor som kvinnor påstås använda. Det handlar återigen om att kvinnor är sämre lämpade än män att ta samhällsansvar och fatta viktiga beslut, om varför de av naturen är sämre forskare än män och om varför de inte är värda lika hög lön som männen.

Om nu kvinnor är så mycket mer verbalt begåvade än män kan man fråga sig hur det kommer sig att män ändå toppar listorna över stora författare och att kvinnliga författare så sällan får Nobelpriset i litteratur? Detta måste avspegla en högre uppskattning och en högre värdering av manliga författare. Hur kan de värderas högre när det är kvinnor som är mest verbalt begåvade? Är det måhända något allvarligt biologiskt eller genetiskt fel på medlemmarnas i Svenska Akademien förmåga att värdera litteratur? Borde vi kanske lägga över hela ansvaret för utdelandet av Nobelpriset i litteratur på kvinnor, så att vi får en vetenskapligt mer korrekt värdering av litteraturen, får utvärderare av litteraturen med högre medfödd verbal kompetens?

Nyare undersökningar av skolelever tyder förstås på att flickor är genomsnittligt bättre än pojkar i det mesta, också i matematik. När man börjat ta in elever på betyg till gymnasierna på sina ställen, börjar man således få problem med att högstatusgymnasierna får in alltför många flickor. Kvotering av pojkar föreslås för att råda bot på denna snedfördelning.[4] Detsamma krävs vad gäller lärarutbildningarna eftersom läraryrket har kommit att bli alltmer kvinnodominerat i takt med att man sänkt lärarlönerna.[5]

Var befinner sig nu de professorer som skrek i högan sky när det inrättades några tiotal professurer för underrepresenterat kön, alltså i praktiken för kvinnor. De oroade sig ju så oerhört för att detta skulle försämra kvaliteten på forskningen? Inte skriker de ut sin förtvivlan i våra massmedia som de gjorde när det gällde tillsättning av det lilla antalet kvinnliga professorer. Har de måhända mist både tal- och skrivförmåga i sin ängslan över den synnerligen allvarliga kvalitetssänkning vid de högre utbildningsanstalterna som kvotering av pojkar till högstatusgymnasierna eller lärarhögskolorna kommer att leda till?

Vi hör heller aldrig min generations män gråta över att de blev inkvoterade på realskolorna på 1950-talet, den skolform som var dåtidens första steg mot universiteten. När jag sökte in i realskolan som trettonåring, år 1957, blev jag mycket upprörd när jag fick veta att pojkarna kom in där på lägre betyg än vi flickor, att de alltså kvoterades in. Detta var en direkt och rak kvotering, inte den indirekta kvotering av män som består i att män väljer män och att de alltid lyckas trolla bort könsdiskriminerande utslagning av kompetenta kvinnor!

 

Endokrinologer talar istället om för oss att män är aggressivare än kvinnor. Det beror på de manliga könshormonet testosteron, säger de.[6] Denna större och biologiskt betingade aggression får nu förklara varför kvinnor diskrimineras inom snart sagt alla samhällets sektorer.

Aggressionen, och egoismen har sedan Darwins dagar påståtts vara huvudorsaken till vår arts utveckling från apa till människa och därmed till utvecklandet av den mänskliga intelligensen. Alltså: Männen har stått för utvecklingen av intelligensen i evolutionshistorien och därför är de förstås också mer intelligenta än kvinnor.

I min ungdom påstods männens framgångar och bristen på kvinnor på ansvarsfulla och välbetalda poster bero på att kvinnorna inte var lika kompetenta, inte lika välutbildade. Blev de bara det skulle skillnaderna försvinna sade man. Idag är kvinnor genomsnittligt högre utbildade än män men detta avspeglas inte i samhället i stort eller i lönestatistiken. Nu påstås det istället att män är bättre än kvinnor på att ta för sig på grund av sin större aggressivitet.

Idag är det alltså testosteronet, aggressionen, förmågan att ta för sig och armbåga sig fram, inte könens snedfördelade kompetens som gör att män avancerar inom företagen och får mer betalt där än kvinnor. Därmed lägger man återigen över ansvaret för diskrimineringen av kvinnor på naturen, behändigt förstås.

Någon gång borde någon biolog ta reda på, eller berätta för oss vanliga dödliga, vilka honliga hormoner som kan göra djurhonor med ungar så ytterligt aggressiva. Det värsta man kan få se av aggressivitet och försvarsberedskap hos många djur uppvisas av hondjur med ungar. Alla djurkännare vet att man har mycket större anledning att vara rädd för en älgko med en späd kalv än för en älgtjur‚ för ett sto med ett litet föl än för en hingst‚ för en katta med ungar än för en hankatt.

Man kan med fog fråga sig varför denna honliga aggression aldrig gett upphov till några hypoteser om överlägsen honlig intelligens eller om honliga hormoner som gör honorna mer aggressiva och därmed överlägsna?

Idag ser vi dessutom något hända som vi inte sett tidigare, nämligen att också unga flickor börjar bete sig våldsamt och aggressivt. Det finns numer flickgäng som ägnar sig åt att helt oprovocerat attackera, råna och misshandla människor på stan, eller åt att bekämpa varandra med allt råare metoder, precis som vissa pojkgäng gjort i USA under decennier och som pojkgäng börjat göra även i Sverige de senaste åren. Tidigare har man sagt att denna typ av våld är typiskt manligt och att våldet beror på att män av naturen är aggressivare än kvinnor därför att män producerar mer testosteron. När nu flickor börjar bete sig på samma sätt som pojkar har man inget att säga.

Det här nya fenomenet visar att även denna typ av våld är mer miljöbetingat än biologiskt betingat. Ingen, utom de totalt okunniga, kan nämligen hävda att könen har förändrats genetiskt på bara en generation, än mindre kan man hänvisa till en avlägsen evolutionshistoria i det här fallet. De våldsbenägna flickgrupperna lämnar man istället bara därhän i diskussionerna om hurdana könen är av naturen, därför att de inte stämmer med teorin, alltså med det man vill bevisa.

Sedan kan det råare våldet också ha med droger att göra, men droger handlar också om miljö!

 

Man kan skapa genkopior och manipulera arter genom biologisk/genetisk ingenjörskonst och utan att blanda in samhällsvärderingar men alla förslag om hur mänskliga beteenden ska förstås och åtgärdas, eller om hur samhällen ska organiseras, grundar sig i personliga värderingar eller i politiska preferenser, inte i vetenskapligt belagda teorier om hurdana vi människor är av naturen. Hur forskare väljer att tolka och använda de senaste upptäckterna inom biologin beror nämligen på deras politiska ideologi eller personliga värderingar inte på rena biologiska fakta.[7]

Seriösa biologer drar inte halsbrytande slutsatser om oss människor och om samhället, eller om vår evolutionshistoria, utifrån någon av biologins discipliner. Om majoriteten av biologerna väljer att tiga eller om de inte hörs för att de inte ges plats i det offentliga samtalet vet jag inte. Klart är dock att en del biologer drar hårresande slutsatser om oss människor utifrån någon eller några av biologins discipliner och att dessa biologer ges ett mycket stort utrymme i dagens massmedia. Klart är också att deras resonemang inte hänger ihop och därför inte förtjänar den uppmärksamhet och den tilltro de får från alltfler.

Droppen urholkar stenen säger man, och upprepar man ett påstående tillräckligt ofta kommer alltfler så småningom att tro att det är sant – hur osant det än är. Detta är illavarslande.

 

–  Slut på kapitel 2 –

 

 


[1] Timbro har de senaste åren haft en väl genomarbetad kampanj mot feminismen.

[2] Dessutom ska vi inte glömma att det finns människor som rent biologiskt är varken kvinnor eller män, att verkligheten är avsevärt mycket mer komplicerad än vi oftast vill se eller inser.

[3] Mûnzing A, 1976.

[4] in med artikeln om kvotering av pojkar till högstatusgymnasierna

[5]Vilket torde bero på att man monterar ner den offentliga sektorn och att lärare därmed har halkat efter vad gäller löner och därmed också degraderats avsevärt vad gäller social status de senaste tjugo åren.

[6] Endokrinolog som säger att kvinnor är mindre aggressiva än män.

[7]I radioprogrammet Värt att veta 11/11 1999, diskuterade man det faktum att många inom vänstern numer är ivriga förespråkare för en darwinistisk uttolkning av mänskliga beteenden.



Sidan har en osynlig statistikförare
som använder sig av cookies.
Ytterligare information