Kvinnan..? 20.Egoism/förvirrat begrepp

Kvinnan - Djur eller människa?"
en nätbok från nättidningen alba
av Kerstin Berminge
(FD/vetenskapsteori)

Kapitel 20

AGGRESSION OCH

EGOISM – EN

VETENSKAPLIG BEGREPPSFÖRVIRRING

Aggressionen är, och har alltid varit ett grundläggande tema i biologismen, liksom egoismen/själviskheten. Människan, (alltså männen) har man antagit, är ett aggressivt och egoistiskt djur och det var aggression och egoism som gjorde oss till människor.

Idéer om denna medfödda aggression (som männen påstås ha mer av än kvinnor,) och egoism har sedan använts för att legitimera krig och förtryck av andra folk samt rasism. De har använts för att legitimera kvinnoförtryck och de har använts för att legitimera rådande samhällshierarkier och det nyliberala konkurrenssamhälle som slår ut människor och dömer många av dem till evig fattigdom och elände. Eftersom männen är aggressiva och egoistiska av naturen kan krig och förtryck inte undvikas, sägs det. Sådant är bara en naturlig konsekvens av den biologiskt oföränderliga mänskliga (alltså den manliga) naturen.

Bortsett från att det inte är så klart att aggressionen spelar den roll som biologister alltid velat hävda, är själva begreppen "aggression", och "egoism" problematiska. De kan nämligen betyda olika saker. När sociobiologer använder dem betyder de i stort sett allting på en gång.

Begreppen "aggression” och "egoism" tillhör de begrepp som, trots att man i forskarvärlden fortfarande säger sig vilja undvika begrepp som innebär antropomorfism, (förmänskligande av djur,) är fullt tillåtna att använda även då man diskuterar djurs beteenden, trots att begreppen är centrala i politisk-ideologiska sammanhang. De betyder emellertid helt olika saker etologisk/sociobiologiska sammanhang respektive i vårt vardagliga språkbruk.

Till vardags använder vi ordet "aggression" för att beteckna öppet fientliga aktiviteter. När vi i vardagslag säger att en person är aggressiv menar vi att denne person endera slår till någon annan, hotar att göra det, eller angriper en annan person verbalt och på ett allmänt otrevligt sätt. Till vardags handlar det här ordet således om iakttagbara beteenden som vi anser otrevliga och som vi inte tycker om att bli utsatta för. Man säger inte att lille Kalle, som sitter lugnt och läser sin serietidning, är aggressiv just då och på grund av att han läser en tidning. Det säger vi inte ens om Kalle har tendens att vara aggressiv i andra situationer.

När etologer, i Konrad Lorenz anda, talade om "aggression" menade de något helt annat. Enligt vad Lorenz ansåg, kan den medfödda och i kroppen kontinuerligt producerade aggressionen komma ut som observerbart aggressivt beteende, alltså i sådant beteende som vi vanligen brukar kalla aggressivt, men den inneboende och allestädes närvarande aggressionen kan också kanaliseras i alla tänkbara beteenden, i konstnärlig eller i vetenskaplig verksamhet, i utövning av någon sport, i konventionellt arbete m.m. Enligt Lorenz, kan aggressionen också omvandlas till känslor som "entusiasm" och "engagemang" eller till egenskaper som "uthållighet" och "målmedvetenhet".[1]

Lorenz aggressionsbegrepp säger alltså ingenting om effekterna av aggressionen vare sig för den aggressive själv, eller för dennes omgivning. Effekterna av aggressionen kan vara positiva eller negativa, ja snart sagt vilka som helst.

När allt människor tänker, känner, upplever och gör är tecken på aggression eller har sin grund i aggressionen, som fallet blir med Lorenz teori, då har ordet "aggression" inget förklaringsvärde längre. Det blir i praktiken synonymt med ordet "aktivitet" eller "överlevnadsdrift". Därmed förklarar begreppet endast en självklarhet, den att man måste vara aktiv för att överleva, eller att de flesta människor vill överleva och det är nu inte någon vetenskapligt revolutionerande upptäckt. Det har människor vetat i alla tider.

När man väljer att använda begreppet "aggression" på det sättet som Lorenz gjorde, och som många moderna etologer, sociobiologer och biologister gör, uttalar man emellertid inte bara en meningslöshet, eller en självklar sanning. Man förleder folk att dra vissa speciella slutsatser, eller så drar man själv dessa slutsatser därför att man inte är medveten om hur man glider mellan olika betydelser av ordet, den vardagliga betydelsen och den vetenskapliga, Lorenzska betydelsen.

Lorenz själv klarade inte av att använda ordet "aggression" konsekvent med följden att hans verk innehåller många inkonsekvenser och felaktigt utförda slutledningar. När han säger att aggressionen fyller tre viktiga funktioner, att sprida arten över större områden, att garantera att endast de största och starkaste får fortplanta sig och att garantera avkomman skydd och försvar,[2] använder han begreppet på samma sätt som vi gör i dagligt tal. Då menar han att artfränder kan hota varandra till flykt och att de med hot eller våld försvarar territorier eller sin avkomma mot angripare. När han säger att aggressionen kan kanaliseras i idrottsliga, konstnärliga eller i vetenskapliga verksamheter, eller i vilken annan verksamhet som helst, eller att den kan ge upphov till personlighetsdrag såsom uthållighet och i känslor som entusiasm,[3] menar han något helt annat med ordet "aggression". I dessa fall menar han att aggressionen är en slags "urdrift", det som driver människor att alls vara aktiva. Därmed använder han begreppet "aggression" i samma betydelse som begreppet "överlevnadsdrift".

Den förvirring som den här typen av verbala glidningar skapar leder till specifika politiska slutsatser, som att det liberala låt-gå-samhället, eller det konservativa, feodala eller fascistiska samhället är det bästa tänkbara samhället, allt beroende på hur man förvirrar begreppen.

De här inkonsekvenserna är ett av skälen till att människor har läst in helt olika idéer i Lorenz teori och diskussioner. Somliga tror att han bevisade att vi människor är vänliga av naturen, och icke-aggressiva i den vardagliga meningen av ordet aggressiv. Andra tror att han har bevisat att vi är synnerligen våldsamma och krigiska av oss av naturen. I själva verket har han inte bevisat någotdera. På sin höjd har han hävdat något som alla vetat i alla tider, nämligen att alla djur, inklusive människan, försöker överleva och att de inte överlever om de är helt inaktiva och om de inte anpassar sig till sin omgivning.

Lorenz bestämde sig bara för att "aggressionen" var själva urdriften, det som driver oss att försöka överleva. Han hade inga vetenskapliga eller andra övertygande belägg för denna uppfattning. Sannolikt valde han att tala om "aggression" istället för om "överlevnadsdrift" därför att föreställningen att det är aggressionen som driver oss stämmer med den klassiskt konservativa ideologi som han omfattade.[4] Den uttrycktes klarast av samhällsfilosofen Thomas Hobbes som sade att människorna i urtillståndet var obegränsat aggressiva och därför behöver de starka ledare som förhindrar att de slår ihjäl varandra på löpande band.[5] I och med att Lorenz hade denna förvirrade föreställning kom han också att välkomna nazismen med dess starke ledare.[6]

Om alla människor verkligen alltid försökte att slå ihjäl alla andra människor skulle det kanske kunna ligga något i Hobbes teori om att människan är människans varg och att "det är aggressionen" som driver oss. Om människor emellertid är "aktiva för att försöka överleva" och försöker överleva på olika sätt, allt beroende på omständigheterna, somliga genom att fiska, andra genom att jaga och andra åter genom att odla jorden, så blir slutsatsen att vi drivs av våra uraggressioner inte lika självklar.

Det är alltså viktigt vilket ord vi använder för att beteckna det som antas vara vår urdrift eller vår grundläggande överlevnadsdrift. Valet av ord kommer nämligen att bestämma vår politiska inställning, eller tvärtom, vi väljer det "ord" att beteckna den mänskliga urdriften som stämmer med den politiska preferens vi fostrats till.

Ordet "egoism" är av samma dubiösa natur. Det användes inte av Lorenz men används istället desto flitigare av de moderna beteendeevolutionisterna, sociobiologerna och beteendeekologerna. Ibland använder dessa istället begreppet "självisk", men det som gäller för ordet "egoism" gäller även för ordet "självisk" eftersom orden är synonyma.

Till vardags menar vi att en "egoist" är en person som bara tänker på sig själv och som agerar i egenintresse även om han inser att hans handlingar skadar andra. Ibland använder vi det här ordet för att säga att en person aldrig gör något för andra om han inte själv vinner något med det. Vi säger dock aldrig att Olle är egoistisk när han hjälper Sture att flytta eller när han hjälper en gammal dam upp på bussen.

I vardagsspråket säger alltså ordet "egoism", liksom ordet "aggression" något om konsekvenserna för andra människor av individers handlingar, nämligen att de är dåliga för andra människor. Ordet "egoism" säger också att den egoistiske personen är medveten om att hans eller hennes agerande innebär något negativt för andra och att han inte bryr sig om det. En egoist är alltså i dagligt tal en dålig människa som inte uppträder i enlighet med våra allmänt accepterade moralnormer, som ju bjuder oss att hjälpa och inte skada varandra.[7]

När sociobiologer och evolutionspsykologer använder ordet "egoist", eller säger att vi är "själviska eller egoistiska" av naturen, är de däremot noga med att påpeka att de inte använder ordet för att beteckna något dåligt. Tvärtom, ordet "egoist" är helt neutralt, brukar de försäkra oss. De menar, säger de, bara att människor, liksom "andra djur", har en tendens att agera så att de ökar sina egna möjligheter att överleva och förmera sina egna gener så mycket som möjligt. Konsekvenserna av våra beteenden för andra människor kan vara bra eller dåliga, det spelar ingen roll, säger de. Det är egoismen, själviskheten som driver oss att handla i varje enskilt fall oavsett hur andra uppfattar det vi gör eller hur det drabbar andra. Skulle våra handlingar råka vara bra för andra så är de i alla fall egoistiska eftersom vi räknar med att om vi hjälper andra så blir vi själva hjälpta i andra situationer. Därför hjälper vi i själva verket andra endast i egoistiska/själviska syften.

I det sociobiologiska/evolutionistiska sammanhanget innebär alltså även ordet "egoism" detsamma som "överlevnadsdrift" eller "aktivitetsbehov" rätt och slätt. Allt vi gör, gör vi av "egoistiska skäl" alltså för att överleva och förmera våra gener maximalt. "Egoismen" blir urdriften för sociobiologerna på samma sätt som "aggressionen" var det för Konrad Lorenz.

Genom att man numer även till vardags, exempelvis i massmedia, använder ordet "egoism" ömsom i den normala, vardagliga betydelsen, ömsom i den vetenskapliga, totalt annorlunda betydelsen, kan man skapa intryck att vetenskapen bevisat allt möjligt om oss och om våra biologiskt naturliga egenskaper, som den inte har bevisat.

Roffarmentaliteten hos de ekonomiska eliterna i vårt samhälle försvaras inte sällan av ekonomer, eller av människor på den politiska högerkanten med att "det är helt naturligt att alla försöker få så mycket som möjligt själva eftersom alla människor ju är egoister av naturen". Därmed använder de ordet "egoist" i den vardagliga meningen, att egoisten vet att andra får lida för hans eller hennes ageranden, men också med den underförstådda men klara innebörden att detta roffande är ett biologiskt naturligt beteende, varför man inte kan klandra någon för det. "Sådana är vi ju allihop, av naturen", säger de, och vem kan rå för sin biologiska natur. Om man protesterar mot detta påstående och påpekar att det inte är sant utan att mängder av människor ständigt går omkring och hjälper varandra, trots att de ibland förlorar på att göra det, säger samma personer att vi hjälper andra endast för att vi räknar med att senare få hjälp själva. Därför är vi egoister även när vi hjälper andra. Därmed växlar de över till den etologisk/biologiska meningen av ordet, att vi gör vad vi kan för att överleva, där allting vi gör är egoistiskt, oavsett om konsekvenserna för andra av det vi gör är goda eller dåliga. I nästa ögonblick kan de använda ordet i den vardagliga betydelsen igen, där ordet "egoism" används för att beteckna beteenden som är negativa för andra.

Genom denna växling mellan ordets olika betydelser tror sig vår motpart ha bevisat att det liberala konkurrens– och utslagningssamhället är det enda möjliga samhället därför att man inte kan ändra på den biologiskt bestämda mänskliga naturen, som ju är "egoistisk". De anser sig härmed ha gett den ohejdade roffarmentaliteten och den omänsklighet som en sådan mentalitet resulterar i, en vetenskaplig förklaring och därmed en legitimering: "Sådan är verkligheten hur beklaglig det än är, och det är ingenting vi kan göra åt den saken, och förresten är egoismen bra för oss också, eftersom den leder till att vi också hjälper varandra".

Så här ser i praktiken några av de vanligaste slutledningar ut som personer ofta gör när de glider mellan olika betydelser av orden "aggression" och "egoism":

I) Premisser:

1) Alla biologiska varelser är aggressiva (här försöker överleva/är aktiva) av naturen.

2) Människor är biologiska varelser

Slutsats: Därför har vi så mycket aggressivitet (här = våld) i samhället.

II) Premisser:

1) Människan är av naturen aggressiv (här = är aktiv för att överleva)

2) Aggressivitet (här = våld) leder till krig mellan människor

Slutsats: Därför är krig och mord oundvikliga/ biologiskt naturliga

III) Premisser:

1) Människor måste samarbeta för att ett samhälle ska fungera.

2) Alla människor är egoister (här = hjälper inte andra människor/samarbetar inte frivilligt)

Slutsats: Alltså måste någon (en stark ledare/marknaden) tvinga oss att samarbeta/fostra oss att samarbeta.

IV) Premisser:

1) Människor är av naturen egoister (här= handlar bara i egenintresse) och föds med olika intelligens.

2) Bara de (medfött) intelligenta människorna kan utveckla samhället och ge oss ny teknik

Slutsats: Alltså måste intelligenta människor få högre lön än alla andra för att vi ska kunna utnyttja deras intelligens för utvecklingen och för hela samhällets fromma.

Genom att förvirra begreppen, använda dem i olika betydelser i slutledningar, på det här sättet lurar man människor, ofta även sig själv, att tro att vetenskapen har bevisat att den biologiskt betingade egoismen gör det konkurrensinriktade låt-gå-samhälle naturlagsbestämt, det samhälle där några få rikare personer hänsynslöst utnyttjar andra människor för den egna vinningen.

Något sådant har ingen vetenskap bevisat.

Om man hade använt orden "överlevnadsdrift" eller "aktivitetsbehov", som det egentligen handlar om här, istället för "egoism" eller "aggression", hade inte några av ovanstående slutsatser varit möjliga.

Föreställ er en prominent forskare, eller en allmänhet aktad person, komma med något av följande påståenden:

– Eftersom alla människor har ett aktivitetsbehov är krig och mord naturliga.

– Eftersom människor har en överlevnadsdrift kan de inte samarbeta.

– Eftersom alla människor har ett aktivitetsbehov måste de ha en stark ledare som ser till att de inte förgör varandra.

– Eftersom alla människor har en överlevnadsdrift är det nödvändigt att ge de mer kompetenta/intelligenta människorna mycket högre löner än alla andra.

– Eftersom alla människor har ett aktivitetsbehov är det liberala konkurrenssamhället det enda möjliga och det bästa tänkbara politiska systemet.

Det finns ett antal akademiker och samhällsdebattörer runtom i världen som står och säger precis de här sakerna men litet mer mångordigt och med den skillnaden att de valt begreppen "egoism" eller "aggression" istället för orden "överlevnadsdrift" eller "aktivitetsbehov".

I det verkliga livet, det vi lever i praktiken alltså påtagligt och reellt, är det nu inte ovidkommande om människor ständigt är öppet aggressiva och missunnsamma och ständigt beter sig så att de skadar sina medmänniskor eller om de vanligen beter sig anständigt och hjälper varandra. Därför har vi olika ord i språket för att beteckna beteenden med dessa helt olika konsekvenser för andra människor.

Vi tycker att det är en avsevärd skillnad om grannen erbjuder oss skjuts hem när han vet att vi behöver det, mot om han beklagar att vi har bråttom hem, sätter sig i sin bil och kör hem utan att erbjuda oss att åka med. Vi tycker att det är en stor skillnad om en människa håller upp dörren för oss och ler vänligt när vi går in genom denna dörr mot om personen ifråga slänger dörren rakt i ansiktet på oss när vi ska gå genom den. Vi tycker det är trevligare om folk inte slår ner oss på gatan för att ta ifrån oss våra pengar än om de rånar oss eller beter sig allmänt oanständigt och kränker oss och vår integritet.

Vi vill därmed ha ord för att skilja de handlingar som är negativa för oss, och för vår samhälleliga och sociala samvaro, från dem som är positiva för oss. I det verkliga livet, det vi faktiskt lever och där vi pratar vardagsspråk med varandra, handlar de här orden om skillnaden mellan ett fullkomligt vidrigt samhälle, där alla struntar i alla andra, och ett avsevärt mycket angenämare sådant, där vi hjälper varandra och kan lita på varandra. Det handlar således om skillnaden mellan ett humant samhälle och ett totalt inhumant sådant.

Forskare begår därför våldtäkt på språket och bedrar oss när de tar över ord som vi alla är vana att använda på ett visst sätt till vardags, och definierar om dem, såsom etologer och beteendeekologer har gjort i fallen med orden "aggression" och "egoism/själviskhet". De förvillar istället för att förklara och de medverkar till att legitimera vissa specifika politiska system som naturlagsenliga eller som de av biologiska skäl enda möjliga, företrädesvis de inhumana.

Problemet är inte, som man kan tro, på grundval av somliga forskares och andra människors sätt att argumentera, om aggression eller egoism är biologiskt betingade egenskaper eller inte. Det är självklart att i och med att somliga människor faktiskt blir aggressiva då och då, somliga är eviga egoister och de flesta av oss kan vara bådadera från och till, så är förmågan att bli aggressiv och egoistisk (i den vardagliga meningen) en del av vår arts biologiska utrustning. Ingen torde bestrida detta faktum. Det är nämligen lika sant att hjälpsamhet, medlidande och omsorg om andra, liksom samarbetsvilja, är delar av vår arts biologiska utrustning. Problemet är istället om vissa förhållanden eller samhällstyper gör de flesta människorna vänliga och hjälpsamma medan andra tenderar att förvandla oss till aggressiva och ohjälpsamma egoister. Det problemet har biologer eller andra forskare inte löst genom att ändra innebörden i orden "aggression" och "egoism". Istället ger deras förvillande resonemang sken av att detta problem inte existerar.

Frasen "vi är alla egoister/aggressiva av naturen", är egentligen ingenting annat än ordmagi. I verkligheten, och jag vill påstå att vi redan vet detta, är aggression, såväl som egoism (i vardaglig mening) egenskaper eller tillstånd som normala människor kan uppvisa eller försättas i under vissa speciella omständigheter. Den mest framträdande omständigheten är när vi hotas allvarligt, till livet, eller psykiskt, som när vi förnedras exempelvis.[8] All erfarenhet säger oss att i mer humana, och vad vi brukar kalla civiliserade samhällen, där människosynen är positiv och människor behandlas anständigt och ges rimliga möjligheter till en utkomst och ett drägligt liv, där är aggression mellan människor ovanligare än i ojämlika samhällen där man dessutom, vilket alltid är fallet i sådana samhällen, utsätter stora delar av befolkningen för förnedrande behandling eller hotar dem med, eller utsätter dem för svält och umbäranden.

Det senare har vi sedan länge sett i andra länder. Nu börjar vi se vi det även i Sverige, som varit ett mycket fredligt och lugnt samhälle i jämförelse med exempelvis USA.

Det dystra är alltså att om man envisas med att betrakta alla människor som egoistiska och aggressiva av naturen, och organiserar samhället utifrån denna devis, blir biologisternas påståenden om vår medfödda egoism självuppfyllande profetior. Om man behandlar alla som om de vore egoister eller aggressiva av sig, om man skapar ett samhälle utan trygghet, där alla ständigt tvingas konkurrera med alla andra och upplever alla andra människor som hot mot den egna tryggheten, där bara en av oss två får behålla jobbet och där många slås ut i en stenhård konkurrens, då tvingar man människor att bete sig precis så egoistiskt som biologisterna hävdar att vi är av naturen. Därmed skapar man just det egoistiska och våldsamma samhälle som man hävdar är naturlagsenligt – trots att man har fel.

Vi vet nämligen att människor som lever i trygghet blir mindre aggressiva och egoistiska än sådana som ständigt känner sig otrygga. Detsamma gäller andra högtstående djur!

Sociobiologer hävdar emellertid gärna, i synnerhet när de kritiseras för att tala egoismens evangelium, att de istället förklarar uppkomsten av "altruistiskt" beteende och att de inte alls talar för tanken att alla människor bara är egoister.

Även i det här fallet har vi att göra med forskare som har definierat om ett ord i vårt vardagsspråk och gett det en ny innebörd. "Altruistiskt beteende" beror, säger dessa forskare, på att generna tjänar på att deras bärare hjälper andra individer som bär på samma gener. Genom att hjälpa genetiskt närbesläktade personer kan man bidra till att de egna generna förmeras mer, och förmerandet av de egna generna är vad livet går ut på. "Altruism" innebär således för sociobiologen i första hand "hjälpsamhet gentemot nära släktingar".

Vanligen betyder ordet "altruism" "allmän människokärlek", alltså att man tycker om och hjälper alla människor, oavsett om man är släkt med dem eller inte och i vardagsspråket är altruism motsatsen till egoism. Om allt man gör är egoistiskt, som sociobiologer hävdar i andra sammanhang, kan ordet inte ha någon motsats och det har det inte heller i den sociobiologiska begreppsvärlden.

Den som endast hjälper släktingar, alltså den typ av hjälpsamhet som sociobiologer säger sig ha förklarat och som de kallar "altruism", kallar man normalt "nepotist". Nepotism har i demokratiska samhällen betraktats som något förkastligt och genom att förklara nepotismen biologiskt naturlig ger sociobiologer demokratins motsats, ett samhälle med vänskaps– och släktskapskorruption, en biologisk/vetenskaplig legitimering.

Eftersom sociobiologer också hävdar att denna "altruism" handlar om att sprida de egna generna, så betyder begreppet i deras tappning i själva verket detsamma som begreppet egoism, alltså återigen: Allt alla gör, gör de endast för att förmera sina egna gener maximalt. Detta "allt som människor gör", kallar de alltså ibland "egoism" och ibland "altruism". Den sociobiologiska begreppsförvirringen vad gäller de grundläggande mänskliga egenskaperna är med andra ord total.

Men krigen på Balkan då? Visade de inte att människor i grunden är både nepotister och egoister. Nej, de visade på sin höjd att människor är mycket lättpåverkade, att de lätt låter sig indoktrineras därför att vi är sociala varelser som vill anpassa oss och samverka med andra och att vi alla är beredda att försvara oss om vi känner oss hotade – att vi vill leva vidare med andra ord. Om sedan maktgalna diktatorer, som inte kan sägas vara typiska representanter för mänskligheten, utnyttjar dessa mänskliga egenskaper och använder dem för egna maktsyften och genom sin propaganda får människor att tro att andra människor vill utrota dem eller angripa dem, är de förstås beredda att försvara sig och slåss. Men det innebär inte att människan som art måste gå i krig då och då bara därför att hon är aggressiv eller egoistisk av naturen. Det innebär istället att hon är beredd att försvara sig om hon angrips, känner sig, eller tror att hon är hotad. Att samla folket och få dem att ropa på krig genom att måla upp en gemensam yttre fiende är ett gammalt känt knep som makthavare har utnyttjat i alla tider. Idag har de bara så mycket effektivare instrument för att utöva detta knep och för att förleda massor av människor – massmedia som radio och TV.

– Slut på kapitel 20 –

[1] Lorenz K, 1969, sid.205; 1983/1967, sid. l05, 205, 211–218.

[7] Här kan också nämnas att ordet "egocentrisk" ofta används om personer som är ohejdat självupptagna men som inte avser att skada andra och är inte medvetna om att han gör det, till skillnad från egoisten, som vet att han gör det men inte bryr sig om det.

[8] Jag bortser här ifrån de fall där aggressionen är effekt av droger, som alkohol, anabola steroider etc.