Kvinnan..? 21. Djurfilm/politisk ideologi

Kvinnan - Djur eller människa?"
en nätbok från nättidningen alba
av Kerstin Berminge
(FD/vetenskapsteori)

Kapitel 21

DJURFILMER SOM

POLITISK PROPAGANDA

De populära TV-filmerna om djur är också något man har anledning att varna för.

Förr i världen lärde man barn och unga människor de samhällsvärderingar och normer som utgjorde samhällskittet genom den muntliga traditionen. I Sverige var det prästerna som från predikstolen, och i husförhören, skulle se till att människor omfattade de accepterade, alltså av kung, adel och kyrka sanktionerade värderingarna, och den rätta tron. Idag fylls den här funktionen i viss grad av vetenskapen men i ännu högre grad av massmedia. De senare bestämmer vad vi vet och inte vet, eller vad vi tror om hur vårt moderna samhället styrs och vad vi vet, inte vet och vad vi tror om hur det ser ut i världen.

Vår moderna människobild produceras av massmedia. Framför allt är det genom TV vi får många av de föreställningar vi har om samhället och om hurdana vi människor är av naturen. De numer så populära djurfilmerna är viktiga i det här sammanhanget, inte minst för att de brukar ha höga tittarsiffror. De fyller en mycket väsentlig ideologisk funktion genom de föreställningar de sprider om djurriket, i synnerhet som man idag hävdar att vi själva inte är något annat än en djurart bland alla andra.

TV:s djurfilmer talar nästan undantagslös om för oss att just det liberala konkurrenssamhället, det som bygger på allas genetiskt bestämda egoism och aggression, är det biologiskt naturliga samhället, samt hur naturen skapat hanar för att dominera och honor för underordning.

De som uttrycker sig tvärsäkert ger tittarna intrycket att de vet mer än de i själva verket vet. Forskare som är mer försiktiga i sina uttalanden ger däremot intrycket att veta mindre. Ändå är det oftast de försiktigare som är de kunnigare och de som är mer medvetna om vetenskapens villkor och om svårigheterna att säga något med absolut säkerhet i sådana här fall. Vi vill tro att det finns absoluta sanningar och vi vill ha en fast grund att stå på därför tar vi hellre till oss det som en tvärsäker person säger. Speakertexterna till djurfilmerna ger ett tvärsäkert intryck. Som tittare tror vi därför att filmerna ger en korrekt bild av de djur som visas, och av deras levnadsmönster. Så är ganska sällan fallet. Därför är TV-filmer om djur högst bedrägliga och långtifrån oförargliga.

Djurfilmer är sällan helt och hållet filmade ute i naturen och på djurens egna villkor, som vi tittare ska bringas att tro. Man använder sig istället av i förväg skrivna manus, av tama eller halvtama djur som dresserats att utföra vad man önskar att de ska göra eller av djur som har placerats i sådana situationer att de gör det man vill att de ska göra.[1] Ibland sätter man djuren i en helt annan situation än den som de sedan påstås befinna sig. Man klipper ihop sekvenser så att de stämmer med manus, ibland blandar man bilder av vilda djur med bilder av tama djur i samma film men låtsas som om alla djuren på bilderna är vilda. Ibland filmar man olika djurindivider och ger sken av att man visar samma individ hela tiden.

Är man uppmärksam, och kan litet om djur, ser man ofta att bilder och speakertexter inte stämmer överens. Moderna djurfilmer är emellertid skickligare hopkomna än äldre sådana och man undviker idag att göra en del av de misstag som man gjorde förr.

Knepen är många och de har alla det gemensamt att de inte ger oss en korrekt bild av hur djuren faktiskt lever och beter sig eller orsakerna till deras beteenden. I bästa fall ger de en bild av hur forskare, (sociobiologer och beteendeekologer som somliga kallar sig,) just nu "tror" att djuren lever och varför.

För l5-20 år sedan sändes i svensk TV en film av den då berömde djurfilmaren Jan Lindblad. Filmen handlade om lodjur. Vi fick se en lohona tillsammans med två små lodjursungar, åtta till tio veckor gamla, som påstods vara honans ungar. Vi fick så se honan gnaga på en hare samtidigt som hon morrade avskräckande åt ungarna bredvid henne. Ungarna blev utan mat påstod speakern och förklarade att "detta var naturens ordning‚ starkast äter först". Den som haft en vanlig bondkatthona med ungar hemma vet att honkatten inte ställer sig och morrar åt så små ungar medan hon själv sätter i sig jaktbytet och blev därför misstänksam.

Kattmamman, och troligen även lodjursmodern, kan visserligen äta själv först, om hon är hungrig, men när hon gör det äter hon upp bytet där hon fångar det. Det hon släpar hem till ungarna‚ det får ungarna däremot direkt. Dessutom betedde sig lohonan rent allmänt underligt mot sina ungar. Senare avslöjades också i DN att lodjurshonan var ett ungt och tamt lodjur och att hon inte var moder till ungarna man såg i filmen. Bedrägeriet försvarades av filmaren med att man inte kan filma vilda lodjur, eftersom dessa är så otroligt skygga, varför man måste ta till sådana här knep för att kunna visa hur lodjur lever. Att man inte visade hur lodjur beter sig utan istället presenterade en falsk historia om den saken, tycktes filmaren inte inse. Det var dessutom inte vilken historia som helst tittarna serverades. Det var den vanliga socialdarwinistiska föreställningen om egoismen och om den starkes rätt i naturen.

Vid ett annat tillfälle visades en film från Alaska om kariburenens årliga vandring från norr till söder och tillbaka igen. Speakern började tidigt med att tala om de hemska och välkända parningsstriderna mellan tjurarna, som för att bygga upp spänningen inför det man snart skulle få se. Som tittare satt man bara och väntade på att få se exempel på dessa imponerande strider mellan hanarna. Vad man slutligen fick se var en tämligen beskedlig batalj mellan ett par unga rentjurar. Bakom ungtjurarna kunde man disigt urskilja en vaja. Fokus låg på tjurarna och speakern styrde tittarnas intresse till dessa. Han förklarad nu hur de båda ungtjurarna slogs om honan i bakgrunden och hur den som vann striden sedan skulle få para sig med henne. Den uppmärksamme tittaren kunde emellertid se hur den suddiga vajan i bakgrunden började para sig med helt annan tjur. Slagskämparna hade således inte mycket för sin fajt. Var det den här vajan de slogs om, som påstods i filmen, så kunde båda känna sig blåsta.

I verkligheten hände sannolikt något helt annat än det som speakern påstod. Slagskämparna var, av deras utseende att döma, ett par ungtjurar. De såg ut som ettåringar som kämpade med varandra, kanske på grund av sexuell upphetsning och i själva verket därför att de inte alls fick vara med i parningsleken för att de var för unga. Möjligen kunde det vara så att de här ungtjurarna övade sig inför mer avgörande strider nästa år. Eller så avgjorde de redan nu vem av dem som skulle slippa slåss om vajorna nästa år. Vilket som var fallet kunde man inte avgöra från den korta filmsnutten. Det enda man kunde vara säker på var att speakerns påståenden inte var korrekta och att man aldrig fick se det som man som tittare hade förespeglats och som man sedan påstods bevittna.

Det faktum att man inte lyckades filma någon allvarlig strid om en vaja, trots att man var i renarnas område under parningssäsongen, och trots att de här renarna lever i hjordar om tusentals djur, och trots att man måste ha följt deras vandring under ganska lång tid för att slutföra den här filmen, som handlade om renarnas vandring över ett helt år, antyder att de här omtalade slagsmålen inte är så vanliga, försåvitt inte filmarna sov större delen av den tid de tillbringade tillsammans med renarna.

Filmen ifråga hade två huvudsyften, att mana fram bilden av den eviga kampen för tillvaron och konkurrensen om genförmeringsobjekten, vajorna, samt att bygga under föreställningen att det alltid är de största, aggressivaste och starkaste hanarna som får en möjlighet att para sig och föra sina gener vidare, efter att de har kämpat ner sina likaledes aggressiva rivaler. Om man hade förklarat vad som verkligen skedde i filmen hade bilden av den skoningslösa naturen, med de aggressiva hanarna som vinner honorna i hårda strider, inte blivit lika klar och övertygande.

Pedagogiska budskap ska vara enkla och raka. De får inte innehålla en massa "om" och "men" och "möjligen". De får inte heller innehålla alltför komplicerade skeenden.[2] Här ville man ha imponerande strider om vajorna men man fick hålla till godo med vad man fick bilder på och visa det med en så förvillande speakerext att tittarna inte noterade vad som egentligen hände, nämligen att här "slogs två tjurar om en vaja i bakgrunden", korkat nog, eftersom en mindre slagsmålsbenägen tjur fick komma till istället!

Härmed har jag inte påstått att det inte förekommer strider mellan vuxna hanar om vajorna. Jag har bara sagt att filmen ifråga inte visade något sådant slagsmål och undrat varför man inte lyckats filma det man påstod skulle pågå jämt och ständigt under parningssäsongen.

I en annan TV-film, som handlade om vargar i Spanien, fick vi i början av filmen se två vargar som tumlade runt på marken. Det morrades och det lät ilsket om dem. Speakern förklarade att här såg vi två hanar som stred om rätten att få para sig med vargtiken, som skulle finnas någonstans i närheten förstod man, men henne fick man inte se vid detta tillfälle. I nästa scen visades ett vargpar som inlett sin parningslek och speakern förklarade att nu hade den vinnande hannen fått en chans att para sig med tiken. Nu var det bara det att den hane som vi fick se tillsammans med tiken inte var något av de djur vi nyss sett "strida om henne". De "stridande" vargarna var nämligen inga fullvuxna djur. De var ungvargar i ettårsåldern. Hanen som tiken nu vänslades med var en större, kraftigare och fullvuxen varg, en som var minst två år gammal alltså. Detta måste man kanske ha sysslat en del med hundar av de större raserna för att notera.

Tittarna leddes så av speakern vidare, genom en sommarsäsong, med små valpar som filmats inne i lyan, och fram till sista delen av filmen, som påstods handla om våren därpå. Nu fick vi se de nästan fullvuxna vargungarna leka. Man är inte särskilt vågad om man gissar att de vargar vi nu såg var samma ungvargar som vi såg leka i början av filmen, när speakern påstod att det handlade om hårda strider mellan ett par hanar om rätten att para tiken. För att få leken mellan ungvargarna att se ut som hårda strider valde man ut vissa sekvenser i vad som i själva verket var lekfajter. Sedan lade man på ljud som vi associerar till allvarligt menade slagsmål, såsom aggressiva morranden och vrålanden, och ökade hastigheten på filmen något. Vips såg det ut som verkliga slagsmål för den som inte är hundkunnig och som inte känner igen hundars signaler i olika situationer. En van och kunnig hundmänniska ser emellertid skillnad mellan hundar som slåss på allvar och unghundar som ägnar sig åt lekslagsmål, även om filmen är uppsnabbad och ljud är pålagt, eftersom kroppsspråk och mimik är helt olika vid lekslagsmål och vid allvarliga slagsmål. De ungvargar man såg i början av filmen, och som påstods strida allvarligt om tiken, morrade sannolikt inte i verkligheten eftersom de inte stred på allvar. De hade ingen rest ragg. De hade inga blottade tänder. Öronens signaler och övrigt rörelsemönster var lekslagsmålets inte det allvarliga slagsmålets.

I sådana här filmer lägger man nästan alltid på ljud i efterhand eftersom man oftast filmar med teleobjektiv och då inte får med det autentiska ljudet. Ibland får man dessutom höra musik samtidigt som djuren hörs utstöta hotljud och påstås slåss, eller göra det ena eller det andra, och vi kan vara nästan helt säkra på att det inte sitter en orkester i buskarna och ackompanjerar vargarna, lejonen, eller vilket djur man nu berättar om.

I februari 1999 visades en film om lejon i kanal 1. Vi tittare fick höra berättelser om slagsmål mellan hanar och hur en hane slogs ut. Vi fick emellertid inte se några bilder som verifierade vad som sades. Istället var bildväxlingarna gjorda så att man hela tiden skulle luras att tro att det man fick se var upptakten och efterspelet till den strid om honor och territorium som speakern talade om. Vi fick se hur en ensam lejonhane kom in i bilden från vänster och i nästa bild hur en hane kom in från höger, och sedan fick vi se hur en hane haltade iväg i ena riktningen och fick veta att nu hade han skadats allvarligt av den andre hanen i det hemska slagsmålet. Vi kan vara nästan hundraprocentigt säkra på att filmarna inte filmade de två hanarna när de hotfullt närmade sig varandra, stängde av filmkameran just under det häftiga slagsmålet för att sätta på kameran igen då slagsmålet var över och då spelade in hur den förlorande hanen lommade därifrån med ett skadat bakben. Istället handlade det om hopklippning av sekvenser som skulle lura oss att tro att vi såg det som speakertexten påstod att vi såg.

Sekvenserna i samma film, där det påstods att en lejonhane dödade en honas unge, var också sådana att det inte gick att avgöra om sekvenserna hörde ihop, att de verkligen var tagna vid ett och samma tillfälle. Somligt tydde på att så inte var fallet och att man till och med behövt flera honor för att sätta ihop filmsekvensen.

I en TV-film från BBC om langurer[3] fick vi förstås höra precis den berättelse om langurer som redan diskuterats, om en ny hane som slog ut den tidigare ledarhanen och därefter började döda honornas ungar.

Vi fick följa langurhanarnas kamp och fick höra hur den gamle hanen slogs ut i kampen. Problemet var det vanliga. Alla de skador på djuren som man visade, och som man påstod var resultatet av striden mellan den gamle ledarhanen och utmanaren, uppstod bakom murar, där man bara fick se svansar ovanför murarna och där det inte var möjligt att konstatera att djuren verkligen stred eller att de befann sig i samma miljö hela tiden. Den påstått besegrade hanen förflyttades exempelvis från en miljö till en annan på ett mystiskt sätt och den unge, som man påstod hade dödats av den nye hanen, var bara plötsligt skadad och i nästan scen fick man se en död unge på en mur. Ingenting i bildsekvenserna bevisade att bilderna hörde samman, att det var en sekvens som filmats i enlighet med speakerns text. Hela förloppet bar alla tecken på att bestå av hopklipp av sekvenser som i verkligheten inte hade något med varandra att göra.

Det är med förlov sagt mycket underligt att det som påstås vara naturligt och som sägs förekomma jämt och ständigt, aldrig kan filmas så att man får se när det händer utan att det alltid visas i bildsekvenser som inte utgör klara belägg för det som påstås hända. Har man läst Sarah Hrdys böcker inser man varför filmare måste ta till sådana här knep för att berätta sina stores: Man har helt enkelt inte sett så många sådana här "barnamord", bara antagit att de förekommer jämt och ständigt, att de utgör naturliga förlopp som har sin evolutionsbiologiska förklaring.

I den här filmen var det mycket annat som inte stämde. Den nye hanen påstods exempelvis angripa honor och ungdjur gång på gång. Varför skulle han angripa honor? Det borde han inte göra om han ville använda dem föra att förmera sina gener. Enligt teorin skulle han bara angripa och mörda ungarna som honorna hade. Varför skulle han angripa ungdjur? De spelade ju ingen roll för honornas ägglossning och dessutom borde somliga av dem vara honor som han snart kunde använda för sin egen genförmering.

Vidare påstod speakern att somliga av honorna snart födde ungar som hade den gamle, detroniserade hanen till far, men det förstod inte den nye hanen så dem försvarade han som sina egna ungar (vilket stödjer min tes att hanen inte begriper något om sambandet mellan sex och avkommor). Man fick också se ett antal parningar, som antyddes vara våldtäkter från ett gäng unghanar i samband med detroniseringen av den gamle hanen, men man fick aldrig se inledningen till dessa parningar. Ska vi gissa att det berodde på att det var honorna som tog initiativ till dessa, att de gjorde likadant som schimpanshonor eller babianhonor, gick fram till hanarna och vände dem baken och därmed inbjöd till parningar? Det såg man nämligen några exempel på, fast speakern inte förklarade detta.

Man fick också se en hane para en hona som hade en mycket späd unge i famnen. Den borde han enligt teorin ha dödat först för att alls få para honan/mamman.

I början av filmen påstods emellertid att alla ungar hade ledarhanen som fader. Hur kan man veta det om honorna parar sig med flera hanar? Den nye hanen sades dessutom "tro" att han var fader till de ungar som hade den gamle hanen som fader! Hur kan han "tro" det om han inte förstår sambandet mellan parning och avkomma, som man här erkänner att han inte gör?

Det hela hänger förstås inte ihop, men teorier om hanlig aggression, våldtäkter som naturliga fenomen och om barnamördande som en framgångsrik genförmeringsstrategi fick en utmärkt biologisk legitimation med den här filmen i synnerhet som vi mot slutet av filmen sades vara så lika de här aporna.

Filmare har blivit allt skickligare och fått allt bättre teknik för att sätta samman filmsekvenser så att de stämmer med manus och speakertexter, med vad man vill få oss att tro att djuren gör. När vi numer kan videoinspela det vi ser har vi tittare bättre möjligheter att se om filmerna, analysera dem och studera dem i slow motion i våra TV-apparater. Det har sannolikt också bidragit till att man är mer noggrann idag när man fejkar scenerna.

I langurfilmen fick vi se en unge som fick en elektrisk stöt och vi tittare skulle förstå att ungen föll död ner efter stöten. När jag körde denna sekvens i slow motion och såg scenen bild för bild, såg det hela mycket underligt ut. Jag tror inte att jag är alltför djärv om jag gissar att jag såg en datorsimulerad elstöt i det här fallet.

Det är också vanligt med huvudbilder på djuren där bakgrunden är så suddig att man inte kan avgöra om det är samma miljö genom hela den bildsekvens som visas. Om man tittar i slow motion kan man emellertid se att bakgrunden plötsligt ändrat sig. Ett annat knep är att visa bilder där man inte kan urskilja särskiljande drag hos olika djurindivider.

Även idag försvarar man sådana här knep och filmtricks med att de är pedagogiskt befogade, att det här är enda sättet att visa hur djur lever.[4] Sådana här filmer är emellertid ren och skär politisk eller ideologisk propaganda, inte god pedagogik för att åskådliggöra "hur djuren faktiskt beter sig".

I ett samhälle där människor har allt mindre kontakter med djur kan man lura många fler människor med sådana här knep. Inte ens filmarna själva är alltid medvetna om att de deltar i ett lurendrejeri. Somliga av dem tror antagligen att de bara berättar hur det faktiskt går till i djurvärlden, om än med hjälp av lite tricks. De har fått ett manus i sin hand och en uppgift att se till att få bra bilder till manuset och de tror att manus beskriver djurens verkliga beteendemönster och levnadssätt och så klipper de ihop de bilder de fått så att de ska stämma med manus. Ibland får de hjälp av någon eller några erfarna djurmänniskor att ta de rätta bilderna och ibland skriver de ihop manus efter att ha diskuterat lite med någon forskare som dragit en teori för dem. Därmed spelar de upp en teori om djurens beteenden, inte vad djuren faktiskt gör eller brukar göra för det mesta.

Även kända forskare deltar i sådana här filmer och lånar sina namn till dem. I vissa fall har de bara extrainkomster från filmer av det här slaget. I andra fall de är totalt ekonomiskt beroende av intäkterna från dem för sin forskning.

Forskaren och etologen Alan Goodall, som en period studerade gorillor i Afrika, har beskrivit hur han‚ på grund av villkoren för det forskningsbidrag han var beroende av för sina gorillastudier, tvingades ställa upp för ett filmteam vars filmiska produkt han inte kunde acceptera som en trovärdig berättelse om gorillornas liv.[5] Han var mycket kritisk både till filmarna och till dem som tvingade honom att delta i inspelningen av filmen.

Framför allt i USA, dagens idealland och den privata forskningsfinansieringens förlovade land, är det inte ovanligt att stora filmbolag ställer upp och finansierar forskning om vilda djur och att de forskare som får anslag från dessa bolag förbinder sig att medverka och hjälpa till att filma de djur de studerar. Den forskning som sägs vara fri är alltså inte så fri som vi bringas att tro.

Idag har man också utvidgat sfären för politisk propaganda via djurfilmer till filmer som ska ge oss en bild av hur dinosaurierna levde, filmer som är att likna vid tecknade filmer, även om de är gjorda med hjälpt av datorteknik. Man beskriver dessa urtidsdjur enligt samma mall som man beskriver nu levande djur, och i det här fallet har man förstås inga som helst belägg för det man säger. Här handlar det i huvudsak om rena spekulationer, om ren fiktion.

Man har således anledning att vara synnerligen skeptisk till vad som påstås i TV-filmer om djurs beteenden.[6]

Somliga djurkunniga människor betraktar hela genren som fiktion. Jag är böjd att hålla med dem och eftersom det blivit allt svårare att se hur filmerna är manipulerade för att passa filmföretagens ideologi och de föreställningar man vill förleda oss att tro på, gör man bäst i att inte tro på någonting.

– Slut på kapitel 21 –

[1] Se ex. artikeln om Per Landin i svenska Turistföreningens tidskrift Turist nr 4/2001, om hur man totar ihop naturfilmer och filmer om djur.

[2] Se Per Landins uttalande om saken i Turistföreningens tidskrift Turist nr 4/2001.

[4] Se Per Landin i Turistföreningens tidskrift Turist nr 4/2001

[6] Om vi får tro Arne Weise (Mitt i naturen 18/2 97) så finns det idag seriösa djurfilmare som bara tar autentiska bilder och som har skaffat sig avsevärt mycket bättre teknik för att göra det än man hade förr. Men även om detta är fallet, så torde regi och hopklippning fortfarande användas ganska ofta och för att ge en historia så vi kan fortfarande inte vara säkra på att den historia vi serveras är korrekt.