Kvinnan - Djur eller människa?"
en nätbok från nättidningen alba
av Kerstin Berminge
(FD/vetenskapsteori)

Denna sida i helt/nytt fönster

 

Kapitel 22

 

KVINNLIG INAKTIVITET –

MANLIG AKTIVITET

 

När Susan Faludis bok Backlash kom ut på svenska, 1992, påpekades det i diskussionen om boken att Sverige inte är USA varför mycket av det som sades i boken inte var relevant för Sveriges del. I själva verket stod vi redan då mitt uppe i samma krig mot kvinnorna som det krig Susan Faludi beskrev för USA:s del. Även i Sverige angreps feminismen så hårt och kraftigt att den av alltfler ansågs inte bara överspelad utan lika misslyckad som kommunismen. Man hävdade att feminister var alltför krigiska‚ att de i själva verket ville ta över samhället, att de hatade männen och ansåg att alla människor är precis likadana varför det inte skulle vara tillåtet att vara kvinnlig. Redan i mitten av 1980–talet frammanades denna nidbild av feminismen därefter har nidbilden av feminismen attackerats allt oftare och allt öppnare och under föregivande att man kritiserar feminismens verkliga innehåll.

Här, liksom i USA, började även damtidningar sjunga med i den biologistiska kören mot kvinnorna. Här‚ liksom i USA‚ finns det kvinnor som propagerar för de kvinnoförtryckande myter som män sedan urminnes tider omhuldat och spridit om kvinnor och som man alltsedan Darwins dagar ansett sig finna belägg för i biologin. Antifeministiska organisationer har exempelvis hårdlanserat särartsfeministisk litteratur.

Enligt dagens särartsfeminism är kvinnor och män helt olika. Han är från Mars och hon är från Venus. Kvinnor, påstås det vidare och för att göra budskapet aptitligare för kvinnorna, är egentligen bättre än män, mer demokratiska, ja så annorlunda att de inte passar in i den manliga hierarkin i förvärvslivet. Bilden känns igen från 1800-talets upphöjande av kvinnan till madonna, till helig moder, den dyrkansvärda men tillbakadragna, hemmasittande, uppassande och ständigt tillgängliga!

Rigmor Robèrt och Kerstin Uvnäs-Moberg, är två särartsfeminister som lät tala om sig under nittiotalet. De började så försiktigt i damtidningen Kvinna Nu (nr 1/1993). Där fick de tala om för oss kvinnor hur vi styrs av våra hormoner och således hur vi är av naturen.

Kerstin Uvnäs-Moberg‚ som vid den här tiden forskade om kvinnors hormoner på Karolinska Institutet‚ refereras sålunda av den intervjuande journalisten:

 

Den här polariteten som visar den aktiva rörliga mannen och den lugna näringsupptagande kvinna är en urgammal princip. HON-ligt och HAN-ligt behöver inte vara just Kvinna och Man. Hos vissa djur är det så att honan är större än hanen som tar hand om ungarna. Vad som är gemensamt är dock att hanarna producerar spermier och honorna ägg. Tittar vi på spermien ser vi att den är aktiv‚ rörlig och kortlivad för att den inte har något näringsförråd. Äggen satsar på näringsansamling för att leva litet längre.

Det finns alltså redan tidigt en polaritet mellan de här principerna‚ förklarar hon. Tävlingen kommer in redan när spermierna slåss om vilka som ska hinna först. (Kvinna Nu‚ nr 1/93 sid‚ 24)

 

Uvnäs-Moberg stödjer sig här på samma gamla argument som manliga forskare stött sig på sedan mitten av förra seklet och de idéer om de kvinnliga och manliga principer hon hävdar, fördes fram redan av de gamla grekerna ett halvt årtusende år f. Kr. [1]

Uvnäs-Moberg påstår alltså att det finns två grundläggande principer; männen styrs av den aktiva principen och kvinnorna av den näringsansamlande, passiva och bindande principen.

Detta ser hon redan i spermierna och äggen. Spermierna är rörliga och aktiva, medan ägget är orörligt och passivt mottagande.

Det kan nu inte förnekas att spermierna är aktivare än äggen men det är magstarkt att upphöja detta faktum till en allmän princip för vad som är manligt och kvinnligt? Spermiernas rörlighet avspeglar inte något annat än det faktum att de är aktiva och att någon av dem därmed kommer att ta sig fram till ägget och befrukta det. Några bevis för att deras aktivitet avspeglar en högre och mer generell hanlig eller manlig princip finns naturligtvis inte och seriösa forskare brukar inte hänvisa till sådana här mystiska högre principer. Den typen av spekulation brukar de överlåta åt religionens och mystikens företrädare.

Uvnäs-Moberg påstod vidare‚ enligt tidningen‚ att det finns djur där honorna är större än hanarna och där det är hanarna som tar hand om avkomman. Hon förefaller anse att det finns en biologisk princip som säger är det kön som är minst tar hand om avkomman. Den underförstådda konsekvensen är att kvinnor, som ofta är mindre än män, är skapta att ta hand om barnen.

Det är riktigt att det finns ett antal arter där honorna är minst och tar hand om avkomman liksom att det finns arter där hanarna är mindre än honorna och där hanarna är de som tar hand om avkomman men det finns också arter där honorna är större än hanarna och där båda könen delar på ansvaret för avkomman, som fallet är med rovfåglar och hyenor exempelvis. Det finns arter där könen är ungefär lika stora och delar på ansvaret för avkomman, som är fallet bland vissa monogama aparter och det finns arter där båda könen är ungefär lika stora men där bara honan tar hand om avkomman som bland kattdjuren. Det finns arter där honorna är större än hanen och där ingen av dem tar hand om avkomman‚ som exempelvis guppies. Någon enhetlig princip på det här området finner vi således inte utan det kan se ut litet hur som helst i den verklighet som endast med verbalt våld låter sig klämmas in i de förenklade scheman som biologistiskt inriktade forskare presenterar oss.

Som vetenskapsfilosofen Karl Popper uttryckte saken: "Vi människor tycks vilja se regelbundenheter också där inga sådana finns".[2]

Sett över samtliga nu levande djurarter, insekterna inräknade, är det snarare regel än undantag att hondjur är större än handjur. Detta har aldrig påståtts avspegla någon naturlig eller högre princip.[3]

Vidare hävdar Uvnäs-Moberg att "tävlingen" kommer in i bilden redan då spermierna "slåss om att komma först till ägget". Ännu en gång styr ordvalet tankarna alldeles fel. Det är inte alls så att spermierna "tävlar" om att komma först. De simmar bara på, i huvudsak "motströms" och i viss mån slumpmässigt och de är varken medvetna om sig själva eller om varandras existens. Något "tävlande" är det inte fråga om. Tävlar gör enbart hela människor, inte delar av en organism. Slåss gör spermierna dessutom inte.[4] Någon av de spermier som kommer först till ägget kommer att lyckas ta sig in i och att befrukta det och det är i viss mån slumpen som avgör vilka spermier som kommer fram först‚ även om de svagare och mindre livskraftiga spermierna inte har någon chans att komma fram före de mer livskraftiga.

Honorna/kvinnorna, har istället näringsansamlandet som princip enligt Uvnäs-Moberg som ser denna princip som motsatt den manliga aktivitetsprincipen. I verkliga livet innebär näringsansamlande emellertid just aktivitet. Det kön som ägnar sig åt sådant ansamlande måste vara aktivt annars får det inte tag i någon näring att lagra upp‚ varken åt sig själv eller åt avkomman. Det vimlar inte precis av försörjande hanar i däggdjursriket. I verkligheten föreligger det alltså inte någon motsättning mellan aktivitet å ena sidan och näringsansamlande å den andra eftersom näringsansamlande förutsätter aktivitet.

I den film om kvinnor som Rigmor Robért och Marianne Ahrne producerade och som jag återkommer till, säger Kerstin Uvnäs-Moberg vidare att vi kvinnor har så svårt att hålla vikten och att vi, till skillnad från män, lägger på hullet så lätt för att vi ansamlar näring till foster och amning.

Det är visserligen så att kvinnor och män lägger på sig fett på lite olika sätt så att kvinnor normalt har ett något tjockare och mer jämnt fördelat lager underhudsfett än män och när kvinnor lägger på sig vikt så lägger de den ofta på lår, överarmar och bröst medan männen lägger den runt magen, men hypotesen att vi kvinnor skulle ha en biologiskt bestämd tendens att ansamla och lagra upp näring åt avkomman varför vi har större svårigheter att hålla vikten, förefaller inte ha fog för sig. Alla människor som äter mer än de förbränner lägger på hullet och män som grupp tycks vara mer överviktiga än kvinnor i västvärlden.

Hypotesen stämmer dessutom inte med det faktum att kvinnor får svårare att hålla vikten efter klimakteriet. Då behöver vi ju inte ansamla någon näring för foster eller mjölkproduktion längre. Därför borde vi, enligt Mobergs tes, få mindre problem med vikten när vi inte längre kan producera någon avkomma och inte behöver lagra upp näring för denna, i synnerhet som produktionen av just de kvinnliga hormoner som förbereder kvinnors kroppar för graviditet och amning minskar, och eller upphör efter klimakteriet.

Kvinnor bland de folk som fortfarande lever som samlare, eller som in i sen tid har gjort så, är ofta synnerligen smärta och slanka, ofta rent magra. De har inte brytt sig om att lagra upp stora fettdepåer, trots att de både bär fram foster och ammar barn. Detsamma gäller däggdjurshonor. En hongepard är inte fetare än hangeparden, schimpanshonan är inte fetare än schimpanshanen, snarare tvärtom, och tiken är inte fetare än hanhunden. Det beror på att det helt enkelt inte är så att hondjur ansamlar näring och blir feta av det skäl som Kerstin Uvnäs-Moberg föreslår. Dräktiga eller diande hondjur omvandlar istället sin mat direkt till näring åt foster eller till mjölk. Ibland tär ungar på hondjur så att dessa blir osedvanligt magra efter en kull ungar och digivning. Då behöver honorna äta upp sig till normalhull igen efter digivningen.

Alla hunduppfödare vet dessutom att en tjock tik är svårare att få dräktig och att en sådan får svårare förlossningar, varför det gäller att se till att tiken inte är överviktig när man ska para henne. Däremot kan man med s.k. flushing (ökad fodergiva strax före betäckningen,) öka fertiliteten i vissa arter. Tackors fertilitet påverkas ofta med flushing så att de föder fler lamm. Men denna ökade fertilitet tycks snarare vara en biologisk anpassning till tillgången på föda vid just den tidpunkt då en dräktighet påbörjas. Är det gott om föda under perioden kring parningen, kan honor (som kan få fler ungar än en vid varje tillfälle) bära fram och föda upp fler avkommor än när det är ont om föda. "Just nu, när du behöver mer föda, (alltså under den just nu förestående dräktigheten) så finns det mycket mat, så nu kan det löna sig att skaffa flera ungar", säger den ökade fodergivan till tackans fysiologiska system. När kroppen får mer mat i samband med ägglossning, då släpper den alltså ner fler ägg, eller låter fler ägg fastna i livmodern för att växa till och börja utvecklas. Här handlar det troligen om de ökade behov tackan har under den omedelbart förestående dräktigheten, så något ansamlande av näringsdepåer för eventuellt senare behov är det nog inte fråga om, snarare en anpassning till de för tillfället rådande förhållandena.

I vår kultur har vi människor emellertid viktproblem och män har som sagt samma problem med vikten som kvinnor. Vi behöver bara se oss omkring så finner vi att det vimlar av överviktiga män[5] Vi lever i en kultur där vi äter mycket och fel mat och rör oss för litet. Att kvinnor sedan försöker banta jämt och samt beror på att modet säger att vi kvinnor ska se ut som benrangel (men vi får ha enorma bröst, en ekvation som inte går ihop och som det måste till silikon för att lösa). Alltså vill alla västerländska kvinnor se ut som bengetter, i synnerhet som de värderas högre om de gör det.

 

I artikeln i Kvinna Nu fick vi också läsa om hur det är oxytocinet‚ det hormon som frigörs vid amning‚ som gör mödrarna lugna och avslappnade och detta stärker läsaren i tron att lugn och avskärmning är en kvinnlig princip. I konsekvens med Uvnäs-Mobergs forskning föreslår sedan Maria Borelius att kvinnor får gröt i huvudet när de ammar.[6]

Det är förvisso så att hondjuren tenderar att bli lugna när de diar‚ liksom vi kvinnor när vi ammar (även om det också finns kvinnor som känner sig desperata och äcklade av att amma), men då stunden av diande är över tvingas de flesta djurhonor att aktivera sig ganska snabbt igen och bege sig ut för att skaffa den föda som ska ge dem möjligheter att producera mer mjölk till nästa avslappnande digivningsstund. En tik behöver två till tre gånger mer mat än normalt när hon diar som mest.[7] När hon är dräktig ökar hennes näringsbehov också kraftigt under de sista veckorna av dräktigheten. I princip gäller detta för alla däggdjurshonor. Även kvinnor behöver mer näring under den senare delen av havandeskapet och när de ammar. En katta som har ungar är mycket mer aktiv än en som inte har ungar‚ och mycket mer aktiv med att jaga än en hankatt. De diande kattor jag har haft har levt på reserverna några dagar efter förlossningen[8] innan de börjar lämna ungarna för att söka föda igen. När ungarna blivit fyra till fem veckor gamla har kattorna jagat hela dagarna och de har kommit hemsläpande med det ena bytet efter det andra. Det går inte att se att detta skulle vara inaktivitet och lugn eller ha något med bindandets princip att göra‚ eller att det skulle stå i motsatsställning till någon manlig aktivitetsprincip i allmänhet. Mindre aktiva än hanarna är honorna förvisso inte – tvärtom.

Skulle jag prestera en hypotes om hur och varför oxytocin fungerar som det gör, alltså lugnande och avslappnande, skulle jag föreslå att eftersom en diande hona måste vara på topp vad gäller vaksamhet och att samla föda, och därför måste vara synnerligen aktiv med ty åtföljande fysisk anspänning, producerar hon oxytocin för att alls kunna koppla av. Hon behöver, eller måste kunna koppla av, dels för att hon behöver stunder av vila när hon nu måste vara så mycket mer aktiv än hon är i vanliga fall, dels därför att avkomman mår bra av att hon är avslappnad när den diar och kanske för att avslappning krävs för att mjölken ska rinna till. En spänd och fysiskt stressad hona släpper inte ner sin mjölk, som varje kobonde känner till.

Hur lugnande oxytocin än är för kvinnan medan hon sitter där och ammar, eller för tiken eller honkatten då de ligger och diar sina ungar‚ så fungerar det alltså inte så att hondjur på grund av sina hormoner går omkring i någon slags halvdvala hela livet eller under den tiden de är fertila (vilket djurhonor oftast är hela livet igenom), eller ens under de veckor, eller år då de diar sina ungar.

Det är möjligt att somliga kvinnor upplever att de får gröt i huvudet under amningsperioden men om så är fallet har detta sannolikt kulturella orsaker och handlar mer om individuella skillnader än om någon allmän kvinnlig passivitetsprincip. Den katta som får gröt i huvudet då hon har ungar torde bli en sämre jägare och få färre överlevande avkommor. Därför finns det goda skäl att anta att honans hjärna arbetar extra skärpt under den tid hon har diande ungar eller har ungar som hon måste skaffa föda till, skydda, fostra och lära upp.

Den biologistiskt övertygade kvinna som känner att hon får gröt i huvudet, eller blir hormonfördummad i och med att hon fött barn måste, enligt sin egen biologistiska utgångspunkt, ha rejält defekta gener någonstans, för under "naturliga omständigheter" skulle hennes ungar dött om hon hade drabbats av så allvarliga och under lång tid pågående mentala stillestånd direkt efter förlossningen. Hade hon slagit sig ner och i sin hormonfördumning riktat all sin energi enbart mot det lilla knytet[9] så som Robèrt och Uvnäs-Moberg anser att kvinnor gör, så hade både hon och babyn svultit ihjäl. Den schimpansmamma som gör så får inga överlevande ungar. Om hon "stänger in sig i sin egen lilla kupa" när hon fått en unge, är risken stor att både hon själv och hennes unge råkar illa ut på något sätt, eftersom honan måste försörja både sig själv och barnet och eftersom det finns mängder av faror i omgivningen som det gäller att vara uppmärksam på och notera i tid. Vi människor, som lever idag, har alltså alla haft turen att ha haft anmödrar som inte varit drabbade av den mentala defekten att få gröt i huvudet efter sina förlossningar.

Det är dock förståeligt om en modern kvinna, som är van att vara fullt verksam och som plötsligt isoleras från resten av samhället och därmed från sin sociala omgivning i och med att hon föder ett barn, kan känna sig dimmig i hjärnan. Hjärnan tycks ha en tendens att fungera sämre när den är understimulerad. Den hjärna som isoleras från alla stimuli utifrån börjar så småningom till och med att hallucinera.[10] Om nu den lilla babyn blir i stort sett den enda stimulus man har under stora delar av dagen, så vore det konstigt om inte hjärnan därmed hängde upp sig helt på de få stimuli som står till buds.

Även för en aphona är barnafödandet en omvälvande händelse men aldrig den sociala katastrof som det kan vara för många av oss kvinnor som tvingas att förändra hela vår livsföring då vi får barn.[11] En schimpansmoder råkar aldrig ut för att hon avskärmas från resten av schimpanssamhället, från omvärlden och från sina normala sysslor för att hon har fött en baby. Hon isoleras inte tillsammans med sitt barn i ett avskärmat område under större delen av dagen, som fallet är med oss kvinnor då vi får barn. Schimpansmamman har därför inga problem att hålla hjärnan i trim även om hon fött en baby. Hennes hjärna skärps sannolikt, eftersom hon nu får ansvaret även för en liten unge och måste vara ännu mer uppmärksam på omgivningen av det skälet. Ungen kommer dessutom att kräva alltmer av passning varefter den växer och börjar kunna röra sig en bit ifrån modern, som den kan från femmånadersåldern. Detta torde göra att honans hjärna skärps successivt under ungens första levnadsår. Nu börjar det också komma fram forskningsresultat som tyder på att kvinnor som fött barn är mer skärpta än annars, en avsevärt mycket mer sannolik tes än gröt-i-huvudet-tesen.[12]

För oss som bor i västvärlden, och i synnerhet för oss kvinnor, förändrar föräldraskapet livet på ett mycket genomgripande sätt just därför att det förhindrar att vi lever vidare som vi varit vana att leva. Det är därmed inte underligt om somliga kvinnor kan reagera med förtvivlan eller rentav bli deprimerade när de fött barn. Våra samhällen är inte byggda för barn och med den självklara förutsättningen att sådana finns. Just därför är det så praktiskt om kvinnor kan fås att acceptera sin predestination som mödrar och som underordnade servicepersoner som kan isoleras i periferin tillsammans med dessa obekväma, men för pensionen och ålderdomen nödvändiga varelser som kallas barn.

Man har i experiment visat att rhesusapor som inte får en normal omvårdnad som små ungar inte heller förmår att ta hand om sin avkomma på ett adekvat sätt. Det visar att när vi kommer till mer komplicerade djur, och dit hör vi människor om vi talar om oss som djur, så handlar det inte bara om hormoner utan även om erfarenheter under uppväxten, erfarenheter som kan få konsekvenser för det framtida mödraskapet.[13] Varken apornas eller våra mänskliga beteenden determineras helt av hormoner eller gener. Hormonerna spelar förvisso en roll för våra beteenden men de är inte den enkla och slutgiltiga orsaken till alla beteenden och de påvekar oss inte på det sättet som särartsfeminister vill få oss att tro.

 

Kerstin Uvnäs-Moberg talar också om för oss kvinnor att vi är dummare än män. Det yttrar sig bland annat så att kvinnor inte är lika bra på att läsa kartor som män. Experiment med råttor visar att denna dumhet är biologiskt betingad hävdar hon när hon säger:

 

Försök på råttor har också visat att hanarna har en bättre spatial förmåga. Ser man på vårt ursprung förstår man att detta är en instinkt som lever kvar sedan jakt- och grottiden. Det är helt enkelt en fråga om att hitta hem utan karta och kompass‚ förklarar Kerstin Uvnäs-Moberg.

 

Man undrar här hur honråttorna bär sig åt för att hitta hem. Honråttorna måste ju själva ta sig ut i omgivningen för att försörja sig. De har inte några hanar eller äkta män som försörjer sig och kan därför inte sitta hemma och vänta på maten.

Man undrar vidare hur våra anmödrar, som också var ute och samlade föda stora delar av dagen, klarade av att orientera sig i omgivningen? De var i vissa fall tvungna att söka av stora områden för att finna tillräckligt med föda.

Man kan dessutom betvivla att förmågan att läsa kartor och förmågan att hitta hem i terrängen är samma sak. Om förmågan att tänka inte är densamma som förmågan att läsa, som studier av dyslexi har visat, (Einstein lär ju ha lidit av läs-och skrivsvårigheter,) så kan det också vara en avsevärd skillnad mellan att stirra på karttecken och att i praktiken hitta hem eller hitta ut ur skogen på rätt ställe. Det ena behöver inte förutsätta det andra. Jag kände en man som var totalt oförmögen att åstadkomma en projektionsritning. Han förmådde inte se hur de olika projektionerna på papperet hängde ihop men han hade inte några svårigheter att bygga ett garage. Förmågan att tolka tre dimensioner på ett platt papper var alltså något helt annat än förmågan att se, tolka och åstadkomma samma dimensioner korrekt i praktiken.

Man måste också ställa sig frågan om det faktiskt är så att kvinnor av naturen är sämre på att läsa kartor än män. Jag känner många kvinnor som koketterar med att de är så dåliga på att läsa kartor, eller att de helt saknar lokalsinne, men när de sedan är med ute i skogen visar de inga tecken på att ha svårigheter att orientera sig. Kvinnor ska, enligt det könsrollsmönster de fostras in i, inte kunna läsa kartor och då lever många kvinnor också upp till denna "idealbild". Kan man i vetenskapliga experiment om grupptryck få människor att säga att två olika långa linjer är lika långa, genom att låta de andra i gruppen hävda detta, då kan man också inbilla kvinnor att de är dåliga på att orientera sig genom att upprepa detta för dem tillräckligt ofta. Grupptryck är så effektivt att det kan få de allra flesta av oss att gå med på allt möjligt som våra sinnen och vårt förnuft borde protestera mot och få oss att vägra att hålla med om. Därför är det inte oväsentligt vilka egenskaper man tillskriver män och kvinnor och vilka föreställningar om hur könen är eller ska vara som man ständigt matar oss med under vår uppväxt.[14]

Läser vi vidare i artikeln i Kvinna nu får vi ytterligare en försäkring om att vi kvinnor är litet dummare än män:

 

När jag läser om karaktärsdrag så är det som om det är testosteronet som gör män begåvade och starka‚ det som kvinnor är i avsaknad av. Kvinnor behöver dock sina särskilda karaktärsdrag för att kunna föda barn.

 

Hur kan man alls räkna med att bli tagen på allvar när man yttrar sig på så här. Som kvinna ger man sig själv ett gediget underbetyg om man uttalar sig på det här sättet och vad har man i forskningen att göra med de förutsättningar man därmed tillskriver sig själv?

Kerstin Uvnäs-Moberg målsättning slutligen, såsom hon uttryckte den i den diskuterade artikeln, var, och är fortfarande att döma av vad hon sagt senare:

 

.............. att vi erkänner vår egen fysiologi‚ så att den kvinnliga biten får komma fram på ett spontant sätt och inte behöver förvridas av vår kultur. Tar vi däremot på oss de manliga idealen dvs jobbar hårt och stressar jämt‚ medför det risk att vi också får manliga sjukdomar som hjärtinfarkt.

- Hittade vi tillbaka till vår egen "bild"‚ tror jag att vi skulle få större självkänsla och må bättre‚ avslutade hon sin föreläsning. (Kvinna nu‚ nr 1/93 sid. 28)

 

Sanningen är förstås att vi inte vet vad vi är om vi skalar bort kulturen. Inga hormonstudier har ännu klarlagt detta‚ lika lite som etologins eller sociobiologins studier har gjort det. Jag måste erkänna att jag inte har en aning om hur jag skulle vara istället för det jag är, om jag "inte skulle låta mig förvridas av vår kultur". Skulle jag börja pilla efter löss och loppor i makens skägg och hår kanske?

Vidare: Om nu männen blir sjuka av att jobba hårt och stressa‚ då kanske detta är tecken på att inte heller män är skapade av evolutionen att vara hur aktiva som helst, att det inte är deras aktivitetsbefrämjande hormoner som driver dem att jobba och slita så hårt utan något annat, som exempelvis kulturella normer eller ohemult krävande chefer. Uvnäs-Moberg kan väl knappast mena att för män är hjärtinfarkter biologiskt naturliga och att hjärtinfarkter ingår i den naturliga princip som styr männens liv‚ att evolutionen har menat att män ska dö just av hjärtinfarkter? Om kvinnor också drabbas av hjärtinfarkter när de jobbar och sliter hårdare då är detta snarare ett belägg för att människor i allmänhet‚ kvinnor såväl som män‚ inte är skapade att stressa och slita på det sättet som många av oss tvingas göra idag. Om ökat slit och ökad stress ökar frekvensen hjärtinfarkter i båda könen, då förefaller könen tämligen lika även i det här avseendet.[15]

De manliga ideal Uvnäs-Moberg talar om är just kulturellt betingade och inte generella eller biologiskt betingade. Det finns kulturer där männen ingalunda stressar och arbetar hårt och jämt och där de inte heller får hjärtinfarkter‚ liksom det finns kulturer där det är kvinnor som sliter mest och arbetar medan männen ägnar sig åt lek och palavrande.

Kerstin Uvnäs-Moberg är således en utmärkt representant för vår svenska Backlash‚ en av de kvinnor som medverkar till att kvinnor nedvärderas.

 

Rigmor Robèrt‚ läkare och forskare inom det "omedvetnas psykologi" enligt artikeln och sig själv, i själva verket jungiansk psykoanalytiker, kom i samma nummer av Kvinna Nu med en fullständig presentation av samma fördomar om kvinnor. Hon börjar sin redogörelse för vad kvinnan är av naturen och av könsskillnaderna med att säga att:

 

När jag talar om manligt och kvinnligt ur mitt perspektiv lägger jag varken ideologiska‚ politiska eller religiösa aspekter på det. Jag är doktor och mina patienter som uppsöker mig är både kvinnor och män. (Kvinna Nu nr. 1/93‚ sid. 28)

 

Så kan bara den tala som inte förstår vad vetenskap är och som inte har satt sig in i de vetenskapliga grunderna för den egna verksamheten.

Rigmor Robèrt är inte något undantag. Hon låter sig också påverkas av sina fördomar eller önskedrömmar. Hon är inte objektiviteten personifierad, lika litet som andra biologistiskt inriktade forskare är det . Läkare är inte heller av naturen mer klarsynta än andra människor. Läkarkårens historia är tvärtom en enda lång berättelse om inskränkthet och förhastade och omänskliga slutsatser (vilket inte innebär att alla läkare i alla tider varit inskränkta).

Robèrt säger till och med själv att hon utgår från sina "personliga erfarenheter". Det borde få henne att inse att det hon säger inte är den absoluta eller vetenskapliga sanningen.[16]

Hon anser det tydligen självklart att alla egenskaper är ensidigt biologiskt betingade och hon tycks inte vara klar över att den evolutionshistoria hon refererar till, den traditionella jägarteorin, endast är en saga och en saga som i praktiken redan har förkastats av de forskare som ägnar sig åt att försöka ta reda på hur vår evolutionshistoria faktiskt såg ut.

Efter deklarationen om den egna objektiviteten påstår så Rigmor Robèrt glatt att vi har olika sorters själar. Det finns en grobiansjäl som bryter igenom när vi tappar kontrollen över oss själva. Under den nivå där grobiansjälen finns‚ hittar hon en ormsjäl. "Den kan jämföras med ryggmärgen och de basala delarna av hjärnan som kallas reptilhjärnan eller r-komplexet". Därefter får vi om oss kvinnor veta att:

 

Vi är mer emotionellt engagerade i det vi gör och det har rötter i något som ärvärdefullt och viktigt. Männen har en förmåga att skilja på det man gör och det man är. I den manliga förmågan ingår att genomföra beslut och att sikta mot det gemensamma målet trots allt annat känslomässigt. (Kvinna Nu 1/93 sid. 50)

 

Män, antar Rigmor Robèrt således, är bättre än kvinnor på att hålla isär sak och person vilket alltid varit ett av manssamhällets starkaste argument mot att kvinnor får mer att säga till om. Genom att vi kvinnor är så känslomässiga och oförmögna att se rationellt på saker och ting är vi inte lämpliga att fatta viktiga beslut.

Frigör man sig från den här myten ser man snabbt hur mängder av män är helt oförmögna att se skillnad på sak och person. Det gäller bl.a. alla dem som avfärdar de kvinnor som protesterar mot kvinnoförtryckande fördomarna som hysterikor‚ som arga feminister, som rabiata manshatare eller som irrationella fruntimmer. Dit hör de manliga professorer som höll på att gå upp i atomer av indignation när Carl Tham inrättade 30 professurer för underrepresenterat kön, alltså i praktiken för kvinnliga forskare. Deras argumentation var bitvis så känslomässig att man häpnade. De har dessutom inte haft något att säga om den kvotering av pojkar till realskolor och gymnasier som var vanlig när de själva var unga. När man nyligen började tala om att kvotera in män på lärarhögskolorna hörde vi inte heller några indignerade skrin från de män som skrek i högan sky av irritation över Thamprofessurerna. Annars borde ju dessa professorer ha oroats över att vi nu skulle få lärare av B-kvalitet, alltså män som hade sämre kunskaper än de kvinnor de slog ut, och att detta skulle leda till sämre förkunskaper hos studenter som senare skulle dyka upp på deras egna institutioner vid universitet och högskolor.

I debatten som föregick omröstningen om kärnkraften i början av åttiotalet, såg vi exempel på samma sak. Där avfärdade mängder av män de kvinnor som var emot kärnkraften med att de kvinnliga motståndarna endast var känslomässiga. Det var att inte kunna skilja mellan sak och person. Istället för att diskutera riskerna med kärnkraften och frågan om under vilka förutsättningar man bör eller inte bör ta de risker som kärnkraften onekligen är förknippad med, föredrog dessa män att diskutera personligheten hos de kvinnor som kritiserade kärnkraften genom att peka på riskerna med den.

Så fort manliga privilegier är det minsta hotade kryper alltså somliga mäns känslor fram och då avslöjar de sig på ett sätt som de själva borde betrakta som genant om de förmådde att vara strikt sakliga och rationella.

Min poäng är nu inte att män är sämre i det här avseendet än kvinnor, utan att de inte är ett dugg bättre än kvinnor. Somliga män kan skilja på sak och person, liksom somliga kvinnor, andra, av båda könen, kan det inte.

Robèrt påstår vidare att:

 

Det pågår en ständig dynamik i en kvinnlig grupp. - Vi har också en ledare‚ en kvinna som blir tongivande‚ men det behöver inte vara hon som är starkast eller som har högst lön. Den som är den samlande personen i den kvinnliga gruppen är inte hon som står i toppen utan hon som står i centrum.

Mannen är ensam på toppen‚ han har kanske bara tre fyra stycken som han relaterar till‚ han är ensam och stark högst upp på pyramiden. Medan den kvinnliga ledaren är den som alla har kontakt med. (Kvinna Nu 1/93 sid. 51)

 

Det här kräver egentligen inte några kommentarer: Münzings babianer igen och den store starke hanen som blir ledare därför att han är så stark att han kan slå ner alla andra.

Det finns knappast några mer övertygande undersökningar som visar att kvinnor är så mycket mer demokratiska än män. Istället förefaller detta vara en särartsfeministisk myt med ursprung i det sena sjuttiotalets försök från somliga kvinnor att legitimera sina krav på jämlika forskningsmöjligheter. Då utvecklades en teori om att kvinnor inte bara hade annorlunda erfarenheter som forskningen skulle vinna på att tillgodogöra sig, en tes som jag anser har fog för sig, utan att kvinnor, i kraft av att vara livgivare, alltså det födande könet, också hade andra och bättre egenskaper än män, bland annat att de var mjukare, vänligare, mindre exploaterande och mer demokratiska, vilket är en tes som jag inte är beredd att instämma i eftersom man inte kunnat belägga denna tes på ett övertygande sätt.[17]

Mot den här föreställningen står det faktum att mödraskap och beteenden gentemot de egna barnen har mycket litet att göra med beteenden gentemot andra människor, barn såväl som vuxna.

Men Rigmor Robèrt påstår alltså att det finns en skillnad mellan grupper där ledaren står i toppen och där denna står i centrum. Hur skiljer sig toppen från centrum undrar man? Hon antyder vidare att ledaren som står i centrum är mer demokratisk än ledaren som står i toppen. Hur denna skillnad manifesterar sig får vi emellertid inte veta. Talar Robèrt ens om arbetsplatser? Gör hon det torde chefen vara den som både har högst lön och som alla måste underordna sig i slutänden vare sig chefen är kvinna eller man.

Robèrts antydan ovan uttrycks ibland så att: "Kvinnor blir irriterade på kvinnor som bestämmer därför att kvinnor är mer demokratiska". Den särartsfeministiska myten om den demokratiska kvinnan tycks utgå ifrån att män älskar att befinna sig i hierarkier och att "bli bestämda över" av en chef i toppen. Förhåller det sig verkligen på det sättet? Är det bara jag som ständigt träffar på män som klagar och är irriterade eller sura på sina manliga chefer, chefer "som inte begriper någonting"? Hur stämmer sedan myten om de demokratiska kvinnorna med de inte helt ovanliga påståendena att kvinnor är hårdare och mindre kompromissvilliga när de blir chefer? Vad är fallet här? Så helt självklart är det här under alla omständigheter inte.

På sidan före citatet ovan, läser vi om den unge chefen som i praktiken är satt under förmyndarskap av sin äldre kvinnliga sekreterare, som han inte vågar opponera sig mot. Om detta fall anser Rigmor Robèrt följande:

 

- Detta är ett exempel på att han inte har tillräckligt kontakt med sin ormsjäl. Han ger efter när en kvinna spänner ögonen i honom utan att blinka. Det är ju så med reptiler att de inte blinkar‚ de bara tittar stelt‚ och det är karakteristiskt även för oss när man är gripen av den här nivån. (sid 50)

 

Här sägs alltså att det finns män som inte vågar säga emot kvinnor‚ trots att det är männen som står för dominerandets princip enligt Rigmor Robèrt, så när kvinnor dominerar då är de reptiler, till skillnad från dominerande män som bara följer den naturliga manliga principen. Det framgår tydligt att det är något fel när en kvinna dominerar och en man inte vågar säga emot henne!

Återigen‚ verkligheten är komplex och det förefaller, även enligt det Robèrt säger, finnas lugna‚ sansade och icke aggressiva män såväl som det finns sådana kvinnor och det finns dominanta‚ aktiva kvinnor såväl som dominanta och aktiva män. Men denna mångfacetterade verklighet stämmer inte med de manschauvinistiska myterna. De som omfattar dessa myter föredrar därför att inte ta verkligheten med i beräkningen när de diskuterar kvinnligt och manligt. Det ska finnas skillnader, anser de, och skillnaderna ska vara sådana att män är förnuftiga och dominanta och kvinnor känslomässiga och underdåniga och en kvinna får definitivt inte dominera en man. Gör hon det då hittar man på ett sätt att förvandla hennes dominans till något fult eller så gör man som Rigmor Robèrt, talar om det som "hennes manliga egenskaper".

"Kvinnan spänner ögonen i den underdånige mannen precis som en reptil", säger hon alltså, och det gör kvinnan för att hon behärskas av sin reptilsjäl! Hur ska man på något förnuftigt sätt kunna visa att vi har en reptilsjäl som påverkar oss så att vi stirrar precis som reptiler? Som skönlitteratur må detta påstående passera, ja där är det kanske till och med lysande, men som vetenskap kan sådana påståenden eller slutsatser inte accepteras. Om detta är vad Robèrt menar med vetenskap då skulle jag akta mig noga för att anlita henne som läkare. Jag skulle inte känna mig speciellt trygg om min läkare behandlade mig för att min reptilsjäl avspeglas i mina ögon!

Under alla mina år tillsammans med husdjur av olika arter har jag dessutom aldrig någonsin sett något av dessa djur bete sig som reptiler, som även de borde göra då och då om det ska vara någon rim och reson i resonemangen. Mina hästar beter sig alltid som hästar, mina hundar som hundar, mina katter som katter, mina kaniner som kaniner, dotterns marsvin som marsvin, hennes duvor som duvor, papegojan som en papegoja, våra höns som höns, våra ankor som ankor och våra får som får. Grannens kor beter sig alltid som kor, deras grisar som grisar och deras gäss som gäss. Så varför just vi människor skulle drabbas av allvarlig regression då och då, under vilken vi återgår till några urtidareptil– eller ormstadier, är en gåta.

 

Varför skriver nu kvinnor på det sätt som Uvnäs-Moberg och Robèrt gör? Varför är de med och sprider de myter som i huvudsak fyller funktionen att nedvärdera och utnyttja, rentav förslava kvinnorna? Jag ska inte försöka förstå eller förklara det. Det räcker om vi kvinnor är medvetna om att i samma stund som vi börjar tala om kvinnor i allmänhet i förnedrande eller nedvärderande ordalag, eller börjar hävda att kvinnor är mindre rationella än män eller att kvinnor är underordnade män‚ nedvärderar vi också oss själva.

Nu säger förstås Rigmor Robèrt och Kerstin Uvnäs-Moberg att kvinnor, istället för att kämpa för att bli som män, ska kämpa för att få sina genuint kvinnliga egenskaper uppvärderade så att de kvinnliga egenskaperna betraktas som lika värdefulla som de manliga egenskaperna. Jag skulle kunna gå med på den strategin om det nu vore så att vi visste vari dessa genuint kvinnliga egenskaper består och om det verkligen vore så att kvinnor i allmänhet är på ett visst sätt, och totalt olika män. Nu finns det inga belägg för att det är så. Därmed blir Rigmor Robèrts strävan liktydig med att konservera gamla könsfördomar.

 

1994 publicerade sedan Rigmor Robèrt och Kerstin Uvnäs-Moberg en bok om sina idéer. Boken kritiserades av andra kvinnor varför jag endast ska ta upp en fråga i anslutning till den här boken, den där författarna direkt hänvisar till djuren för att visa hur det de säger om könens är korrekt och grundat i biologin och i generella biologiska principer som gäller många djurarter. Så här skriver de om den saken:

 

Även om hanarna hos vissa däggdjursarter tar stor del i omvårdnaden av avkomman, får föräldraarbetet aldrig samma djupa kroppsliga karaktär som hos honorna, som ju låter ungen växa inne i sig och ger dem mjölk producerad från sina egna näringsförråd. Hanarna utför istället sin föräldragärning genom att jaga och bygga skyddande bo och försvara familjen. Hanarnas föräldraarbete utövas därigenom inom en större radie än honornas och blir knutet till kroppsrörelse och aktivitet. (Sid 17)

 

Var finns de här familjeförsörjande, bobyggande och försvarande däggdjurshanarna någonstans? Såvitt jag vet existerar de nästan bara i sagornas värld, där pappa räv kanske ger sig iväg ut med metspö och fiskar, eller med geväret på axeln för att jaga, medan mamma räv sitter hemma och syr små byxor med hål för svansen till lille Rille Räv. Men så ser inte verklighetens djurvärld ut. Däggdjurshanar har sällan något att göra med försörjningen av avkomman och de bygger inte heller några bon till honor och ungar, vilket sociobiologer gärna påpekar. Även om vargtiken försörjs av sin partner under några veckor direkt efter valpningen, så jagar tiken lika mycket som hanen under den resterande delen av året, och är precis lika rörlig och vidlyftig vad gäller geografiska förflyttningar som hanen. Dessutom är det i huvudsak tiken som gräver ut lyan! Bland kattdjuren är det honorna som jagar. De har inte några hanar som bygger bon åt sig eller som försörjer sig. Inte heller gräsätarnas hanar bygger bon och de jagar inte överhuvudtaget. Detsamma gäller aphanar, som varken bygger några bon åt honor och ungar eller jagar ihop maten åt dem. Även om det kan finnas någon däggdjursart där hanar är med och bygger bon så torde man inte kunna hävda att detta är ett generellt mönster bland däggdjuren.

Nej, sagor och myter är inte några bra källor när det gäller att ta reda på hur verkligheten ser ut, även om jungianska psykologer tror det. Istället missleder myterna oss ofta och det har krävts ganska mycket forskarenergi för att avslöja felaktigheter i många av de myter som människor trott på i århundraden, eller till och med under årtusenden.

 

–  Slut på kapitel 22 –

 

 



[1] Ambjörnsson R / Elzinga A, 1987,105, 108–110.

[2] Popper K, 1972‚ sid 49.

[3] Man jämför oss faktiskt med insekter då och då, framför allt när man vill tala om hela samhällen, då man ibland hänvisar till bin eller myror och säger att de liknar oss eftersom de också bygger samhällen där individerna är specialiserade.

[4] Nu börjar visserligen forskare tala om att spermierna skulle kunna lukta sig fram till ägget, och somliga talar om mördarspermier som försöker förhindra att andra spermier kommer vidare, men för det första är dessa hypoteser ännu så nya att de inte kan anses belagda, för det andra handlar det även här om ett speciellt språkbruk som missleder. Vi får väl se vad det blir av de här idéerna framöver när saken har undersökts närmare. Jag gissar att då ser det litet annorlunda ut än i rapporteringen i massmedia.

[5] Enligt Aftonbladets lördagsbilaga 17/7 1999, har Stockholms läns landsting senaste undersökning visat att 39% av männen lider av övervikt mot 20% av kvinnorna. Ska vi tro denna undersökning så är det inte kvinnor som har problem med vikten, utan männen och dessa ska definitivt inte lagra upp näring för att bära fram kommande foster.

[6] Borelius Maria, 1993, från sid. 86.

[7] Ibland något mer ibland något mindre, allt beroende på antalet valpar hon har att försörja.

[8] De första dygnen behöver ungarna nämligen mycket litet mjölk, men behovet ökar exponentiellt och inom några veckor börjar de kräva ordentligt med näring.

[9] Se också Robèrt R/Uvnäs–Moberg K, 1994, sid. 25 bl.a.

[10] Heron Woodburn, 1966, sid 83–86.

[11] Maria Borelius, 1993, sid 90, hänvisar till inlärningsexperiment med 20 gravida och ammande och 20 icke–gravida, icke–ammande men i övrigt likartade kvinnor, som visat att kvinnor som är gravida och som ammar har sämre inlärningsförmåga. Det kan finnas helt andra skäl till att resultaten ser ut så här.

[12] Bortåstidning 28/11 1998, en artikel där man refererar resultat som forskare vid University of Richmond, Virgina kommit fram till. Dessa forskare anser sig ha belagt att råtthonor som fött ungar använder en större del av hjärnan, är livligare och har lättare för att lära, samt behåller informationen bättre än de som inte gjort så och de är övertygade om att detsamma gäller kvinnor. En sådan slutsats förtjänar mer tilltro än den motsatta, helt enkelt därför att livet blir mer komplicerat när en hona fött ungar och ska ta hand om, försvara och försörja sådana och därför att det förefaller troligt att evolutionen har gynnat de honor som kan skärpa sig i denna situation.

[13] Harlow H, 1965, sid.234–258.

[14] Ash J E 1951. Se också Milgram S, 1965.

[15] Detta gäller även om hjärtinfarkter kan yttra sig olika hos kvinnor och män.

[16] Å andra sidan är det normalt för Jungianska psykiatrier och pskoterapeuter att hävda detta. De har lärt sig att bara de själva sitter inne med den eviga sanningen. Jungs teorier är emellertid mer att likna vid religion än vetenskap. Se Noll Richard, 1997.

[17] Carolyn Merchants, 1983. För övrigt: Vem anser att Marget Thatcher var mjukare, mer demokratisk och mindre exploaterande än Tony Blair?