Kvinnan.? 23.TvÂ biol.filmer

Kvinnan - Djur eller människa?"
en nätbok från nättidningen alba
av Kerstin Berminge
(FD/vetenskapsteori)

Kapitel 23

TVÅ BIOLOGISTISKA

FILMER

För några år sedan gjorde Rigmor Robèrt, tillsammans med filmaren Marianne Ahrne, två filmer om våra könskaraktärer, först en film om män, Gott om pojkar, ont om män, (1996), därefter en om kvinnor, Flickor, kvinnor och en och annan drake (1997). Dessa båda filmer, som cirkulerade på våra skolor och sågs av mängder av skolungdomar och som också visades i TV, har på goda grunder blivit hårt kritiserade. Kritiken skulle dock kunna skärpas avsevärt eftersom filmernas underliggande budskap är mycket otrevligare än att de rätt och slätt konserverar gamla könsfördomar.

Filmerna bygger i viss utsträckning på den bok som Rigmor Robèrt och Kerstin Uvnäs-Moberg står som författare till, Hon & Han, födda olika (1994). Här redovisar de sina åsikter och här får läsaren lära känna delar av den jungianska föreställningsvärld som Rigmor Robèrt tycks leva i. Det är en värld där myter blandas med vetenskap och där hormoner, råttor och apor står sida vid sida med Zeus och Jungfru Maria. Det är en tankevärld som för oss tillbaka till tiden före andra världskriget, ja i vissa avseenden till förra seklet med dess mysticism och spiritism och till den tidens intresse för andar och okända, exotiska kulturer och för antiken. Det är en värld där tusenåriga myter och modernare biologistiska föreställningar ömsesidigt stödjer och legitimerar varandra.[1] En värld av värsta tänkbara misch-masch med andra ord.

Innan jag går in på diskussionen om filmernas innehåll, vill jag först skriva några ord om den paneldiskussion som följde på den officiella premiären av filmen om kvinnorna vid Filmfestivalen i Göteborg,[2] där jag råkade sitta med i panelen. Där ville varken Rigmor Robèrt eller Marianne Ahrne gå med på att filmen konserverade könsfördomar. De hade ju med flera kvinnor i filmen som inte uppträdde typiskt kvinnligt och de tog inte ställning till hurdan en sann kvinna ska vara, hävdade de.[3] Likafullt sitter Rigmor Robèrt och Kerstin Uvnäs-Moberg i filmen och förklarar för oss att "vi kvinnor är si och vi är så, vi kvinnor reagerar si och så, när kvinnor är tillsammans då händer detta, till skillnad från då män är tillsammans". Dessutom moraliserar Rigmor Robèrt. En något äldre kvinna exempelvis, bör acceptera att hon är gammal och inte försöka göra sig tilldragande för män längre. För att riktigt stryka under denna uppfattning låter man i filmen en äldre kvinna framträda på ett synnerligen patetiskt sätt.

Under diskussionen påpekade jag att där filmen visade att kvinnor också kunde bli aggressiva, hämndlystna eller försvarsberedda, så hävdades det att kvinnorna därmed tog fram sina "manliga" sidor. Om nu båda könen kan uppvisa en egenskap, eller ett beteende, undrade jag, borde väl detta beteende kallas mänskligt, varför då tala om det som manligt? På detta svarade Rigmor Robèrt att "eftersom man normalt talar om aggression som en manlig egenskap måste hon också göra det för annars förstår människor inte vad hon menar!" Detta var ett oavsiktligt men dock klart erkännande från hennes sida att hennes kritiker har rätt och att hon faktiskt konserverar gamla könsfördomar.

Flera frågare i publiken försökte få Marianne Ahrne att tala om vad hon ville säga med filmen men Ahrne vägrade då, liksom vid senare framträdanden, att erkänna att hon ville säga något speciellt med den, och framför allt förnekade hon att hon byggde under könsfördomar eller gynnade en konservativ kvinnosyn i filmen. Hon gjorde film kring personer och sedan fick det bära dit det ville, menade hon. I det här fallet hade hon blivit intresserad av Rigmor Robèrt och hennes idéer och så blev det en film om detta.

De allra flesta som sett filmerna har uppfattat filmernas budskap på samma sätt, nämligen att de talar för en konservativ syn på kvinnor och män. Sedan instämde somliga i detta budskap medan andra var kritiska till det och tog avstånd från det. Marianne Ahrne, som är en rutinerad och skicklig filmare och som har filmens bildspråk som sitt uttrycksmedium, inkompetensförklarar därför sig själv när hon hävdar att hon alls inte menar det som alla uppfattar att hon säger med sin film.

Vilka budskap var det nu filmerna förmedlade till dem såg dem? För att förstå det måste man känna till något om det samhälleliga och kulturella sammanhang där de producerades.

Under nittiotalet blev det intellektuella klimatet alltmer likt trettiotalets. Biologistiska förklaringar av mänskliga beteenden och känslor blev åter högsta mode. Vi fick en tilltagande invandrarfientlighet, nynazister började åter marschera på våra gator och de började misshandla och mörda invandrare och homosexuella. Dessutom gick nationalistiska partier framåt i val i flera länder i Europa. Politikerföraktet hade upparbetats dithän att allt färre kunde tänka sig att bli politiker och de flesta föraktar dem som är det, allt precis som under trettiotalet. Nu ifrågasattes också demokratin öppet även i våra största dagstidningar, något vi inte hade sett under årtionden.[4]

Vad som anses vara accepterade och förnuftiga åsikter förändras över tiden. De förändras inte av sig själva. De förändras därför att det finns människor som driver på dessa förändringar, medvetet eller omedvetet och som har makten att föra ut sina åsikter och göra dem allmänna.

När kampen för jämställdhet och demokrati började hårdna under andra halvan av 1800–talet, då kom biologin, och senare Darwins evolutionsteori väl till pass för att legitimera och försvara det ojämlika samhällssystemet. Idag, när demokratin för första gången sedan den segrade en bit in på det här seklet ifrågasätts på allvar och när nyliberalismen går segrande över världen, precis som under 1800–talet, kommer biologismen åter väl till pass. Precis som förra gången finner vi olika biologismer, den som passar den ultraliberala ekonomismen, den totala låt-gå-politiken, och den som passar traditionell konservatism[5] och fascism och precis som förra gången finns det gott om pengar för att gynna biologismen och många som tjänar på att propagera för den. Därför har alla som anser att demokratin är det bästa tänkbara politiska systemet anledning att vara uppmärksamma och varna för den intellektuella trend som nu är under uppsegling. En trend som Rigmor Robèrts och Marianne Ahrnes filmer är en representativ del av. Därför ska jag här tala mer om de budskap som ligger dolda (kanske även för filmmakarna själva[6]) i de båda filmerna, än om biologismen i dem. Jag inleder ändå diskussionen med ett par citat ut boken Hon & Han, födda olika:

Under de senaste årtiondena tycks inte den beroende, sammanhållande och moderliga kvinnan ha stått högt i kurs i vårt land, eftersom kvinnligt yrkesarbete och kvinnlig självständighet uppmuntrats. I politiska och ekonomiska kretsar har man nog tänkt sig att denna östrogen-, oxytocin- och kanske också prolaktinpåverkade kvinna skulle kunna omvandlas till en kompetent, yrkesverksam Pallas Athena. Men vore det så önskvärt att "utrota" Modern, som är så central i familjen och som genom sin vårdande läggning är ett slags samhällets sociala kitt. Kanske ska vi istället värdera hennes insats högre. (Robèrt/Uvnäs-Moberg, 1994, sid 160)

Som vanligt i sådana här biologistiska sammanhang handlar det här om en liten grupp privilegierade kvinnor, om rika mäns fruar. Återigen skrivs det som om alla de andra, den stora majoriteten av kvinnor, inte vore kvinnor utan något annat, något som man inte har anledning att tala om. Det förtjänar att upprepas: Majoriteten av världens kvinnor har aldrig kunnat ägna sig bara år familj och moderlighet. De har tvingats slita för sin försörjning, för överlevnaden, något inte heller 1800-talets biologister tänkte på.

Det andra citatet ser ut så här:

Det är nog ingen tillfällighet att sagan om Kung Oidipus är den antika myt som blivit mest uppmärksammad inom psykologin, litteraturen och på teatrarna under vårt århundrade. Oidipus är mannen som inte tar strid med sfinxmonstret. Han löser livsgåtan på tankens och ordens plan och tror att det räcker. Han är glad och stolt när han svarat rätt, för då faller monstret och ger vika utan att Oidipus behöver befatta sig med någon strid. (sid 99)

Oidipus blev lurad förstås. Kontenta: Försök inte att undvika strid genom att tala. Det är dåligt. Kunskap och vetenskap är därmed inte heller bra. Verklig strid, våld och aggressioner däremot, det är bra. Detta ligger helt i linje med både fascismen och nazismen, som båda var antiintellektualistiska och biologistiskt/aktivistiska ideologier, alltså ideologier som sade: Tänk inte – Handla (instinktivt)!

Rigmor Robèrt, som gjort klart att hon inte är intresserad av debatt utan bara av att förklara för oss hur det verkligen är,[7] får antas mena vad hon säger. För några år sedan yttrade hon följande:

I den manliga förmågan ingår att genomföra beslut och att sikta mot det gemensamma målet trots allt annat känslomässigt. Detta är något mycket värdefullt‚ vi ska inte förakta män för något som naturen selekterat fram och som är speciellt anpassat till den typ av verksamhet som män har huvudansvaret för‚ jakt och försvar till exempel‚ ursprungsfunktionerna som mannens psykologi är anpassad för. Ska man klara av detta krävs att man kan vara brutal. Ska man kunna försvara stammens territorium krävs det att man tillfälligt kan avskärma sin inlevelseförmåga. Det är en positiv egenskap som uppskattas av samhället‚ för har man inte denna instinkt att försvara territoriet uppgår stammen i en annan population. (min kursivering, Kvinna Nu 1/93 sid. 50)[8]

De rader som kursiverats här, uttrycker en föreställning om att det är fördärvligt att olika populationer av människor blandar sig med varandra genetiskt och att det är bra att naturen utrustat männen för att försvara oss mot sådana blandningar. Detta är inget mindre än ren och oförfalskad rasism. Det var precis så här rasismen legitimerades vetenskapligt av somliga av sekelskiftets och tjugo– och trettiotalens biologer, antropologer och läkare, de forskare och intellektuella som försåg Hitler med material till hans ideologiska förvillelser.[9]

Inte är väl Rigmor Robèrt, som är så söt och trevlig, rasist? Jo, den som hyser sådana här åsikter är rasist, även om han eller hon inte är medveten om det. Ingen medveten antirasist skulle låta undslippa sig något sådant som det som sägs i citatet ovan. Detta kan bara den haspla ur sig som är medveten rasist, eller som omedvetet hyser rasistiska åsikter. Det senare borde man inte göra om man har genomgått en akademisk utbildning, som Rigmor Robèrt, som är läkare, har gjort.

Vad menade Rigmor Robèrt när hon i mansfilmen ställde upp ett skinnhuvud med bar överkropp och förklarade att hans tatueringar är urmanliga symboler? Flera av tatueringarna är typiska nynazistsymboler men det sades inte i filmen. Det förstod bara de som var nynazister eller som specialstuderat dessa och deras symboler. Skulle det vara speciellt manligt att vara nynazist? Naturligtvis inte men så tolkade givetvis nynazister som såg filmen saken.

Vidare måste man fråga sig vad som menas med mansfilmens titel, "Gott om pojkar, ont om män"? Menar Robèrt/Ahrne att det finns alldeles för litet krigare i det här landet, alldeles för få starka och tuffa män som kan koppla bort sina känslor om vi behöver skydda vår population? Somligt tyder på att det är vad filmarna anser. Titeln tycks nämligen anspela på en av de föreställningar som spelade en viktig roll för fascister och nazister, nämligen föreställningen om den pågående och hotande degenerationen, den som man i Tyskland ville förhindra genom avlivandet av undermåligt människomaterial, i Sverige och många andra länder med hjälp av steriliseringar.

Under andra delen av 1800-talet började biologer, läkare och fysiologer, liksom antropologer, nämligen oroa sig över att det fanns för få biologiskt sunda människor, av båda könen. Mänskligheten var utsatt för en pågående degeneration hävdades det från biolog- och läkarhåll, ("domesticering" sade man under 1800-talet, eftersom man ännu inte hade upptäckt bäraren av det biologiska arvet, genen[10]`). Oron för "försämringen av folkstammen" ledde så småningom fram till de nyligen så omdiskuterade steriliseringarna av människor som ansågs genetiskt mindervärdiga och i det nazistiska och rasistiska Tyskland ledde de här idéerna, som vi vet, steg för steg fram till gaskamrarna.

Fascisterna och nazisterna ansåg att riktiga män var krigare och för nazisterna var det viktigt att fostra och avla fram sådana "riktiga män". Det var detta "förädlingen av det tyska folket" handlade om.

Rigmor Robèrt, som alltså är Jungian,[11] utgår med Jung från arketyper, idealtyper. Filmen om män handlar just om dessa arketyper och beskriver vad som är utmärkande för varje arketyp. Vi får veta att krigarna, idealarketypen förstår vi, är de enda riktiga männen. En officer i kustjägarna får i filmen tala om för oss att man kunde utbilda många fler kustjägare men det finns inte tillräckligt många som klarar av den fysiskt hårda utbildningen. Så vad menas egentligen med titeln: "Gott om pojkar, ont om män"? Att vi har för få krigare, att vi håller på att degenerera?

Männen uppmanas av filmmakarna att lära sig lyssna på sina sunda instinkter, träna sig att förhärda sig så att de kan koppla bort sina känslor och öva upp sina kroppar så att de överträffar sig själva. Aktivitet, hårdhet och självbehärskning är nämligen manlighetens signum, talar man om för oss tittare. En stor del av filmen är inte annat än glättad reklam för kustjägarna, som får förkroppsliga krigarna, urmännen och vårt hopp och vår räddning. Filmen idealiserar alltså krigaren, precis som denne idealiserades i fascismen och nazismen.

För att bli en riktig man och krigare måste pojken först frigöra sig från mamma, draken, säger Rigmor Robèrt. De pojkar som inte lyckats göra det förblir pojkar hela livet. Endast krigaren har gjort sig fri från draken och har inga fel eller defekter. Han är stor, stark, modig och förmår att skärma av känslor i kritiska situationer, och han är den ende pålitlige mannen av de mansarketyper som beskrivs. Han har dessutom det sunda arvet i behåll från de vilda jägarna i vår evolutionshistoria, förstår man.

Vid sidan av krigarna, idealmännen, urskiljer hon ytterligare några mansarketyper, som alla diskuteras i filmen. Alla arketyper utom krigarna har någon allvarlig mental eller moralisk defekt. Orfeusmännen är ofta konstnärliga men de hemfaller lätt åt drogmissbruk. Dessutom är de, trots att de älskar kvinnan, kvinnosvikare. Akillevsmännen tänker bara på sig själva och blir lätt kriminella och de är de enda männen som slåss med kvinnor. De är mycket lika krigarna egentligen, men eftersom de inte har klarat av att frigöra sig från mamma, draken, går det riktigt illa för dem. Oidipusmännen, den fjärde arketypen som avhandlas i filmen, är ordens män, de verbala krigarna, lurendrejarna, de intellektuella bedragarna.

Judarna i förskingringen är Oidipusmän, ordets krigare, förstår man av filmen, medan de judar som bor i Israel är riktiga krigare. De senare slår till direkt och skoningslöst, det vet vi. Det påståendet kan vi förstå. Vad som avses med påståendet att förskingringens judar är ordens krigare, är däremot inte lika klart. Med tanke på vad som sägs i filmen om sådana låter det oroande obehagligt dock.

Får vi tro mansfilmens budskap så spelar det motsatta könet en tämligen underordnad roll för de riktiga männen, ja ingen alls, vilket är förvånande eftersom Rigmor Robèrt verkar förtjust i sociobiologin. Sociobiologin kan beskyllas för att legitimera den liberala ekonomiska låt-gå-politiken och många av de traditionella, och därmed konservativa könsrollerna, men den kan inte beskyllas för att förringa mäns intresse för kvinnor och sex. Att krigarna skulle ha något intresse av kvinnor framkommer däremot inte i filmen om männen. Hur "snacket går bland grabbarna på kustjägarluckan" får vi alltså inte höra något om i mansfilmen. Vi får bara se pojkarna taktfast joggande, paddlande kanot, berättande om hur fantastiskt det känns att överträffa sig själv i fysiskt krävande övningar och uppgifter.

Den som har en make, en bror eller någon annan manlig bekant som är någotsånär uppriktig, kan få en beskrivning av vad som avhandlas mellan ansträngningarna och endorfintripparna på den här typen av mansdominerade institutioner. Då handlar samtalen i inte ringa grad om kvinnor och sex, inte alltid på ett välfriserat språk. Pojkar i den här åldern använder ganska mycket av sin mentala kapacitet till att tänka på och fantisera om flickor och om sex, något som många män inte gör någon hemlighet av idag, men som det talades ganska tyst om för tjugofem år sedan.[12]

Mansfilmen andas inte bara förakt för alla män som inte tillhör "krigarna" de riktiga hårdföra männen, utan den andas också ett kvinnoförakt som är mycket frånstötande. I den här filmen förekommer kvinnor bara som vidrigheter, som varelser som försöker hålla sönerna kvar i en kvalmig och förgörande "kovärme", som de förfärliga drakar som pojkarna måste nedkämpa och befria sig ifrån om de ska ha en chans att bli riktiga män, som häxor som förgör männen kollektivt om de ges en chans att gå samman mot männen och om de får makt.

Förgudningen och avkönandet av krigaren var också framträdande drag i fascismen och nazismen.[13] Båda ideologierna talade egentligen för en könsmässig apartheid. Männen skulle vara villiga att befinna sig i ständig strid och beredda att offra sina liv för ledaren. För att vara beredda till detta skulle de helst vara ointresserade av kvinnor och av sex. Män som tänker på flickan därhemma, på frun och barnen eller på sin gamla mamma, blir inte lika effektiva stridsmaskiner som män som är ointresserade av allt utom ledaren, den fascistiska saken – det förädlande kriget. Riktiga män hyser, enligt det här idealet, egentligen ett förakt för kvinnor och för vad de betraktar som kvinnors svaghet och de måste till varje pris visa varandra att kvinnor egentligen inte betyder något för dem. Att bli känslomässigt engagerad i en kvinna betraktas som en svaghet.

Till kvinnorna säger filmmakarna i filmen om kvinnorna: "Lyssna till dina hormoner. Våga vara kvinnlig. Lär dig förstå dina innersta drifter, de manar dig att bli moder med sort M. Lär dig föda naturligt för att föda är din stora uppgift i livet. Inse att du måste anpassa dig till männen och underordna dig deras vilja. Det är männen som står för förnuftet och därför ska männen vara vägledande och ta initiativen. Så har naturen skapat könen".

Kvinnofilmen leder dock inte automatiskt tankarna till trettiotalets fascistiska och nazistiska ideal som mansfilmen gör. Eftersom nazismens och fascismens kvinnoideal är desamma som konservatismens och liberalkonservatismens, det kvinnoideal som omhuldats av biologisterna alltsedan Darwin, ger filmen bara en allmänt konservativ bild av "kvinnans sanna jag". Den handlar om hur flickor i allt ska förberedas för sina modersroller och hur allting i deras liv hänger på att de ska föda, amma och fostra barn. Kvinnor är passiva, näringsansamlande, ljuva, kärleksfulla och vårdande, för att de är skapade att ta hand om barnen, "ungarna" som Rigmor Robèrt kallar dem och får det att låta som om hon talade om djurungar. Dessutom pladdrar kvinnorna i ett när de är tillsammans, för att "ungarna" ska lära sig tala.

Marianne Ahrne använder sig av alla filmspråkets klassiska reklamtrick. Moderskapet framställs som den stora lyckan. Vi får se en ung kvinna, med långt blont hår, lyfta en liten kerubliknande baby mot höjden mot bakgrund av ett vackert varmgrönt sommarlandskap. Kvinnans klänning är helvit och böljar förföriskt omkring henne där hon i ultrarapid snurrar runt med det lilla barnet upplyft i luften framför sig. Scenen, som återkommer då och då i filmen, ser, som Kerstin Thorvall sade efter att ha sett filmen, ut som en reklamfilm för mjukgörare.[14]

Den enda kvinna som avvek rejält från de övriga kvinnorna i filmen var en kvinnlig fysiker. Hon fick berätta om hur hon upplevt sin graviditet som förfärlig, om hur lång och plågsam den hade förefallit henne och hur hennes man nu tog det mesta av ansvaret för pojken. Hon uttryckte en förhoppning att kvinnor i framtiden skulle kunna befrias, både från havandeskapets vedermödor och från det plågsamma framfödandet, genom att fostren togs omhand av någon slags maskin från ägg till fullgångna babies. Kontrasterad mot de andra ljuva och moderliga eller "fnittrigt feminina" kvinnorna och flickorna i filmen, föreföll den här kvinnan rent absurd. Det är hon förstås inte. Graviditeten kan vara mycket plågsam för somliga kvinnor, liksom födandet, och det är säkert många kvinnor som gärna skulle undvara den delen av moderskapet även om de älskar barn och gärna vill ha många barn. Dessutom fick den här kvinnan representera hur illa det kan gå för kvinnor som är intellektuella, som är verksamma inom manliga områden som matematik eller fysik.

Överensstämmelserna mellan de här filmerna och den fascistiska/nazistiska tankevärlden är fler än dem jag diskuterat här.[15] De här filmerna är därför mycket otäcka och borde aldrig ha visats i skolorna.

Vi kan vara helt övertygade om att de medvetna nynazister som såg de här filmerna uppfattade dem som ett kraftigt stöd för deras sak. Därmed inte sagt att filmmakarna är medvetna om detta. Rigmor Robèrt är, som sagts, en jungiansk psykoanalytiker och hon tror förstås på Jungs teorier. Jungs teorier föll emellertid nazisterna väl på läppen, vilket inte var någon tillfällighet. Han var en person som omfattade de i hans tid normala intellektuella värderingarna. Nazisterna skapade inte några egna föreställningar. De bara tog upp, poängterade och drog dåtidens tanketrender till sin spets. De nazistiska åsikterna ligger alltså där, i förlängningen av det som så många tycker är intressant och viktigt idag. Trettiotalets tanketrend är över oss i nästan varje avseende. Robèrts/Ahrnes filmer om de två könen är bara ett exempel i raden av alla trettiotalsföreställningar som vi ser just nu, om än ett ovanligt tydligt sådant, och denna trend är mycket obehagligare än de flesta inser.

– Slut på kapitel 23 –

[3] I en kort scen fick man se vad som troligen var mor och en tio-tolvårig dotter komma åkande på varsin motorcykel. De stannade, tog av sig hjälmarna och förklarade att de tyckte det var roligt att åka motorcykel. I en annan scen, som beskrivs nedan, fick vi se en kort intervju med en kvinnliga fysiker. Dessutom talades det kort om en kvinna som var svartsjuk och om en kvinna som hade problem med sitt förhållande till mamma.

[4] Bo Södersten DN-debatt 14/12 1997, DN-debatt 21/4 2001.

[5] Weingart/Kroll/Bayertz‚ 1988, förmodligen en av de mest utförliga redogörelserna för det tankeklimat som ledde fram till och omfattades av Hitler och nazismen. Även Berminge 1988, angående den konservativa varianten av socialdarwinism som nazisten Konrad Lorenz var en utpräglad företrädare för.

[6] Observera att jag inte hävdar att de båda filmmakarna är medvetna rasister eller nazister. De är kanske helt omedvetna om vilka budskap deras filmer också innehåller. Jag kan bara konstatera att de tankar som finns implicerade i filmerna är obehagligt lika tankar som var grundläggande för Mussolinis fascism och Hitlers nazism och att vi kan vara ganska säkra på att de som redan är övertygade och pålästa nazister tolkar filmerna på precis det sättet. De kan nämligen inte undgå att göra det om de kan sin nazism.

[8] Berminge, 1993, sid. 141, alt. 1996, sid. 191

[9] Deichmann U, 1996; Weingart/Kroll/Beyertz 1992.

[11] C G Jung var psykolog, en gång elev till Freud innan det skar sig mellan dem. Han uppskattades av nazisterna för sina teorier om människorna, eftersom de ansåg stämma väl med nazistiska idealen. Se Noll Richard, 1997, som visar att Jung hade mer gemensamt med religionsstiftare än med vetenskap och forskning.

[12] Det har förstås blivit "så mycket mer accepterat" att tala öppet om det sedan sociobiologin förklarat för männen att de av naturen måste ha sex i huvudet varje sekund av det vakna livet, för att inte betraktas som genetiskt defekta, mindervärdiga män. Eftersom sex exploateras överallt idag dessutom, så torde de få en hel del hjälp att hålla grytan kokande så att säga.

[13] Malnes Raino/Midgaard Knut, 1994, sid. 259–287; Liedman Sven-Erik, 1993, sid. 217–231; Nilsson Karl N.A, (tryckår saknas); Tingsten Herbert, 1965; Jonasson S, 1971. Weingart / Kroll / Bayertz‚ 1988.

[14] Om jag inte tar fel har M Ahrne senare berättat att scenen är tagen från en reklamfilm för något skönhetsmedel, eventuellt var det för hårschampo.

[15] Jag har gjort en mer ingående analys av filmerna i en opublicerad uppsats.